Melodikrysset nummer 14 2013

När Melodikrysset sändes i lördags, var jag på socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Jag var där som veteran och gäst, men jag har flitigare än de flesta följt förhandlingarna.

Återkommen till sommarhuset i Öregrund har jag nu, lite i efterskott men min vana trogen, löst melodikrysset – jag har lyssnat på webben.

Svårast för mig var frågan om ungdomsserien för TV från 1998, ”Xerxes”. Svår helt enkelt för att jag aldrig har sett den. Även om jag inte var i rätt ålder för den, hade jag kanske ändå tittat på den om jag hade haft tillfälle, detta för att jag har läst och med uppskattning recenserat en hel rad böcker av dess författare, Björn Runeborg.

Jules Sylvain dyker med jämna mellanrum upp i Melodikrysset, men nu hade Anders Eldeman hittat en extra klurig fråga att ställa. Den rumba som spelades kom ur en operett av Sylvain, ”Zorina” från 1943.

Jussi Björling är ju välkänd; däremot är väl inte Erik Odde, en psudonym Jussi använde när han spelade in populärmusik på skiva, lika känd i dag. Under detta namn gav han hur som helst ut en svensk version av tangon ”Warum”, ”Varför har du mig kysst?”.

Förvillande pseudonymer förekommer också i radioprogrammet Rally. Där sjöng en man som kallar sig Frank Robertson ”Billigt vin”, ursprungligen Michael Jackson-låten ”Billie Jean”. Men det är något mysiskt med den här Frank Robertson och hans göteborgska idiom. Den här Robertson lät, trots den göteborgska han har lånat av Frank Baude, mer som Alf Robertson.

På ganska lyckat lurendrejarhumnör var gruppen Ravaillacz i årets melodifestival med ”En riktig jävla schlager”. Claes Malmberg var med och gjorde den här låten till en av de mer uthärdliga i årets tävling.

Två filmmelodier fanns med i veckans kryss.

Orups och Anders Glenmarks ”Min arm omkring din hals” förekom i SFs jubileumsfilm ”1939” från 1989 och sjöngs där av Zenya Hamilton. Birgitta och jag var inbjudna till premiärvisningen i Stockholm.

Jag har sett många Robin Hood-filmer i mitt liv, men inte just ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört Bryan Adams-låten i den, (”Everything I Do) I Do It For You”.

”Sweet Hello, Sad Goodbye” med Roxette hade dock inte kommit i närheten av mina öron förrän nu.

Två sångerskor av lite olika ålder spelades också, och jag lyssnar gärna på dem:

Vi hörde ”Välkommen in” med Veronica Maggio.

Och så hörde vi ”I samma andetag” med Lisa Nilsson.

En kvinna, som har gått mycket långt i schlagervärlden, spelades också, Siw Malmkvist. Vi hörde henne sjunga på tyska, vilket hon ofta gjorde: ”Die Liebe ist ein seltsames Spiel”. Den blev 1960 en dundersuccé på svenska, då under namnet ”Tunna skivor”.

Dundersuccé blev också Povel Ramels och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna”, en låt skriven för en revy där Povel själv för ovanlighetens skull inte mndverkade. Här skulle den ge oss ordet skor.

Och så avslutar vi med en riktig gammal schlager, ”Marina”, där man sjunger ”Marina, Marina, Marina” i refrängen. Den tillägnar jag Marina på Konsum här i Öregrund.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

FiB Kulturfront tar sig

FiB Kulturfronts senaste nummer (3 2013) innebär en uppryckning. Det första jag slås av, när jag bläddrar igenom den aktuella utgåvan, är det avsevärt snyggare omslaget, och även i andra fall, som i porträttet av den Ivar Lo-prisade Kjell Eriksson och i Torbjörn Westers reportage från Kirgizistan, har bilderna utnyttjats till sidytans fulla bredd. Jag kollar i redaktionsrutan och finner att tidningen har bytt layoutare – den ansvarige nu heter Björn Folke Johansson. Fast han har mycket kvar att göra. FiB Kulturfront ser ännu knappast ut som en modern månadstidning.

Intervjun med Kjell Eriksson är även innehållsligt välgjord och intressant, Den är gjord av Kjersti Bosdotter, som dessutom bidrar med en artikel från och om Umeå, kulturhuvudstad 2014.

En av bokrecensionerna, signerad Tom Carlson, ges större utrymme och blir intressant inte bara på grund av detta – jag tycke den ger en bra bild av Ove Allansson, som jag själv uppskattande recenserade och publicerade flera noveller av under min tid som tidskritsredaktör,

Rätt så road blir jag också av Hans Isakssons mediakrönika, som hadnlar om Hasse & Tage, Falstaff Fakir och en del annat lundensiskt.

Också Peo Österholms irakartiklar är läsvärda, men det här materialet plus de av mig tidigare (med gillande) omnämnda artiklarna om Kirgizistan samt kortavdelningen Jorden Runt (om israelbojkott, drönare med mera) bidrar till att man inte upplever FiB Kulturfront som en ”veckotidning”, inte ens som en alternativ sådan, utan mer som en politisk tidskrift.

Den ringa upplagan – på Google hittar jag en okontrollerad uppgift om att upplagan i dag ligger på 2.500 exemplar – gör det dock inte särskilt troligt, att FiB Kulturfront med sitt upplysningsarbete på det nämnda området skulle nå ut till några andra än de redan kunniga och frälsta.

Att skriva om anständiga och intressanta turistmål vore kanske inte bara att bredda perspektivet utan också skaran av läsare?

Och fortfarande tycker jag att en tidskrift som är ett slags förvaltare av traditionerna från gamla Folket i Bild borde publicera kvalitativt bra noveller och lyrik.

Samtidigt förstår jag redaktionens dilemma. Med blott 2.500 exemplar i upplaga kan det ju inte finnas mycket till resurser till att betala det jag skulle vilja se i FiB Kulturfront.

Last chorus: Mona Hillman

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Hans Rosling ny hedersupplänning

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.

Om livet före jul och om ett litet vardagskalas

Livet går sin gilla gång. Fast vid min ålder och med mina krämpor kan man ju aldrig vara helt säker på det. I går var jag på nytt kallad till Akademiska för hjärt- och lungröntgen, och eftersom jag inte har fått något resultat än, vet jag ju inte om jag lever eller inte.

Den här veckan bor Kerstins barn hos oss, så morgnarna har blivit tidiga för oss, eftersom vi måste väcka Viggo och Klara, ge dem frukost och se till att de går till skolan i rätt tid. Först därefter brukar morfar och mormor själva äta frukost och till en eller annan extra kopp kaffe läsa färdigt morgontidningarna.

Fast både jag och Birgitta hade vid det här laget egentligen lagt om våra egna morgonvanor. Det fanns därför en uppenbar risk att vi inte skulle reagera på våra svagtljudande gamla resväckarur, så jag var nere hos vår urmakare i centrum och köpte en större väckarklocka, som skräller rejält.

Jag har börjat handla julklappar; Birgitta är just nu nere på stan och handlar fler sådana. Själv ska jag göra nya julklappsräder i nästa vecka då barnbarnen bor hos sin pappa. När de som nu är här, ska de ju också tas emot här hemma efter skolan.

I går hann i alla fall Kerstin komma hem innan jag och Birgitta skulle i väg. Vi var hembjudna till Bengt och Inger – Bengt var en gång i världen gift med Birgitta, och deras gemensamma barn, Anna, har växelvis bott hos oss och hos Bengt och Inger, vilket underlättades av att de skaffade sig en lägenhet bara ett par kvarter från vår. Vi har sedan fortsatt att träffas regelbundet, inte bara inom ramen för den sosseförening vi alla tillhör utan också privat, detta alltså även långt efter det att Anna var den sammanlänkande faktorn.

En ganska rolig sak i det här sammanhanget är att Bengt, som inte har något estniskt påbrå, har kommit att intressera sig mycket för Estland (och dess grannländer Lettland och Litauen): han har läst estniska författare som finns översatta till svenska, läst estnisk historia och besökt snart sagt alla delar av Estland, i flera fall många gånger; dessutom brukar han anordna av honom själv guidade pensionärsresor till Estland och dess två grannländer i söder. Så ibland kan det, när vi som i går kväll var hembjudna till Bengt och Inger, bli ganska mycket prat om Estland, både landets historia och aktuella erfarenheter därifrån. Bengt kan inte estniska men har ändå lärt sig en del användbra ord och uttryck och hade nu till och med skaffat en ordbok.

Anna var med Birgitta och mig på sitt livs första estlandsresa redan 1985, men hon har nu ockiså varit över med sin far och blev då så förtjust i en spabehandling – hon har reumatism – att hon tydligen tänker åka till Tallinn flera gånger.

Nå, syftet med gårdagens träff var att äta middag tillsammans. I det lilla middagssällskapet ingick också Lennart Källströmer och hans hustru Inger Lindqvist, gamla arkabor liksom Birgitta, Bengt och Inger. Arken är den gängse benämningen på Nykterhetsvännernas sudenthem på Sturegatan i Uppsala, och därav förstår man att alla de nämnda en gång i världen var aktiva nykterister – Lennart och Inger är det förresten fortfarande.

På Arken har sedan även både Anna och Kerstin bott; Kerstin satt för övrigt under en period som nykterhetsröreelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där hon efterträdde Lennart, som jag själv hade som kollega där; jag representerade då Uppsala kommun. Intressanta äro om inte Herrans så dock Folkrörelsernas korsande vägar.

Alla vi som träffades i går kväll är ju i den åldern att vi bland annat ses på varandras jämna födelsedagar. Birgitta och jag firade på grund av våra tilltagande krämpor inte våra 75-årsdagar i någon större skala, så Lennart och Inger ville passa på att ändå, så här post festum, ge oss något trevligt i 75-årspresent.

Som presenter hade de valt något som har anknytning till Inger personligen, dels ”Hon som älskade havet”, samlade dikter av Ebba Lindqvist (Warne förlag, 2009), dels Birgitta Bergstens ”Kvinnan och havet. Ebba Lindqvist – liv och dikt” (Warne förlag, 2008). Ebba Lindqvist var Ingers faster.

Vem är Ebba Lindqvist, frågar säkert många som läser denna text. Ebba Lindqvist (1908-1995) var en tillräckligt betydande poet för att få en helsida i Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den svenska litteraturen”, del V, den som omfattar perioden 1920-1950.

Själv kom jag i kontakt med hennes poesi via mitt eget första universitet, Folket i Bild. Under tonåren skaffade jag mig ockå och läste Ivar Öhmans antologi ”Tolv moderna poeter” (FIBs lyrikklubb, 1953), där hon hade en avdelning med elva dikter.

Bohuslänsk vinter

Så ödsligt gråa finns väl inga vintrar
som vintrarna därhemma. Grå ligger bergen,
och molnen hänga snyftningstunga,
och landsvägen är isgrå,
och gräset grått.

Så ödsligt bara finns väl inga vintrar –
Gud sig förbarme.
Enen står där risig och ljungen bar,
och ormbunkarna knastra
i den råa vinden.

Vart skall vi gå, var skall vi gömma oss?
Som döda ögon stirra
snöns vita fläckar,
och havets järnhand griper oss om strupen.
Vart skall vi gå?

Ur ”Lyrisk dagbok”, 1937

Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Fars dag och sen syskonmiddag på Birgittas sida

Dagen började med att jag för ovanlighetens skull inte själv behövde göra i ordning min frukost. Dottern, Kerstin, som ett tag framåt bor hos oss och hjälper sina skruttiga föräldrar med både det ena och det andra, hade åstadkommit en fantastisk Fars dags-tårta, en smörgåstårta med bland annat havets frukter, dessutom helt professionellt formgiven. God var den också.

Sonen, Matti, ringde strax därefter. Han hade tänkt komma och hälsa på farsan i Uppsala, men han fick ändra sina planer, när han hade hört våra – jag återkommer strax till dem.

Av deras mor, min livskamrat, fick jag några böcker: ytterligare ett par av Karl Ove Knausgård, en sångbok och så Olaus Magnus’ berömda ”Historia om de nordiska folken”.

Efter farsdagsfirandet satte vi – Birgitta och jag – oss på Upptåget; vårt mål var Vallentuna, så vi blev hämtade i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Vi skulle alla hem till yngste brodern Dahl, Ragnar, och hans hustru Gunnel. På syskonlunch. Så strax efter oss anlände också den fjärde (i åldersordning tredje) i syskonskaran, Gunnar, och med honom hans fru Annica.

Gunnel och Ragge bjöd på en välkomponerad måltid, med älgstek som huvudrätt. Jag, diabetikern, syndade ockå lite, åt av chokladmoussen, eftersom Gunnel sa att den var mycket måttfullt sockrad. Fast sen, när jag efter hemkomsten mätte blodsockret, var det ändå på tok för högt.

Alla närvarande, samtliga numera pensionärer, visade sig för övrigt ha olika krämpor, som fordrade medicinering och försiktighet med det ena eller det andra. Så gissa vad måltidskonversationen handlade om!

Innan det hade hunnit bli särskilt sent bröt vi sedan upp och tog bussen till Upplands Väsby och sedan Upptåget till Uppsala.

Väl hemma kom, så snart vi hade kommit innanför dörren, Klara, sju, störtande och kramade om mormor och morfar. Själv hade hon just kommit hem från ett kalas – den här veckan ska hon och brorsan Viggo, tio, bo här hos oss. I morgon bitti ska morfar och mormor ge barnen frukost och se till, att de kommer i väg till skolan. Mamma Kerstins jobb på bageri börjar tidigt. Men det är sedan hon som hämtar barnen på fritids efter skolan.

Och plötsligt minns jag sommardagar i Ångermanland

I dag har jag varit på Tunet uppe vid Torbjörns torg här i Svartbäcken för att tala om flykten från Estland i min tidiga barndom. Jag berättade minnen, några av dem ganska dramatiska, eftersom de här händelserna ägde rum under andra världskriget och strax efter dess slut. Jag kunde glädjas åt en mycket stor publik, pensionärer från SPF, och den lyssnade med stort intresse. Efteråt kom det fram folk och tackade.

En av dem som kom fram hade också ett annat ärende: Hon kände ett par av de människor jag hade talat om, min moster Linda och hennes man Richard Urb, kallad Rix, från Berghamn i Ångermanland.

Linda och Rix hade flytt från Estland tillsammans med min familj, bland dem Lindas syster Edla, som var min mor. Så länge vi – under åtta månader – från februari 1944 och framåt – vistades i Finland, höll de här familjerna ihop och kom också tillsammans till Sverige i början av oktober 1944. Även här höll vi till en början ihop: vistades i flyktingläger i flickskolan i Härnösand men återkom sen till Njurunda i Medelpad, där vi hade kommit i land, och fick en tid bo i övervåningen i en bondgård, hos familjen Hallén, i Nyland, alltså det Nyland som finns i Njurunda, inte det som finns i Ångemanland; under den här tiden sattes pappa och min ingifte morbror en tid i skogsarbete.

Sen skildes våra vägar. Pappa började fiska i Löran, där vi hade kommit i land, och ute på Brämön, medan Rix, som också försörjde sig och Linda på fiske, hamnade i Berghamn på ångermanlandskusten. Rix försökte locka pappa att flytta med dit upp och pappa var starkt lockad, men den som satte stopp för de planerna var jag: Jag hade fått nog av flykt och flytt i mitt fortfarande mycket unga liv, så jag spjärnade emot med näbbar och klor och vann den striden.

Men det är ju inte så långt mellan Juniskär söder om Sundsvall och det ångermanländska Berghamn, så naturlgitvis fortsatte vi att hålla kontakt, också att hälsa på varann.

Det här gör att jag har tillbringat sommarveckor i Berghamn, ett litet kustsamhälle som jag minns med ett slags sommarglädje – jag hade inget ont öga till Berghamn, ville bara rota mig i lugn och ro i Juniskär där vi hade slagit oss ner.

I dag vällde berghamnssomrarna över mig med full kraft. Jag har inte varit där uppe på länge – Linda och Rix är för länge sedan döda – men efter mitt föredrag i dag om flykten från Estland kom det fram en dam i min egen ålder och sa att hon hade känt Linda och Rix, från Berghamn.

När hon sa att hon hette Elsy – möjligen skrivet Elsie; jag vet inte – snurrade det runt i hjärnans kartotek, och jag frågade om hon möjligen som flicka hade hetat Nilsson och haft en pappa som hette Fritz. Och, jo, det stämde. Det visade sig också att hon relativt tidigt på femtitalet – tidigare än jag – hade flyttat till Uppsala och nu bodde i vår del av stan, men det är en i det här sammanhanget ovidkommande historia.

För det är från Berghamn jag minns henne och hennes syster Astrid.

Och jag bevisade att jag mindes henne genom att påminna om hur hon och hennes yngre syster, jag och ytterligare några andra, ingen av oss ännu i den riktiga dansåldern, tränade dans på dansbanan i Berghamn, tog våra första stapplande danssteg till tonerna av en vevgrammofon.

De där besöken hos Linda och Rix, så småningom i eget hus i Berghamn, hör till mina ljusa barn- och ungdomsminnen, men jag kan inte riktigt placera dem i tidsföljd.

Jag minns att jag vid något tillfälle fick sova i den sjöbod Rix använde: minns vattnets kluckande och att man genom någon gles golvspringa kunde se ner i vatten som var genomskinligt klart, ibland upplyst av solen.

Jag minns också cykelutflykter till handelsboden, dit det inte bara var långt utan också uppförsbacke en stor del av vägen. Fast på hemvägen var det sedan utförsbacke, så brant att farten kunde bli farlig om man inte bromsade lite då och då. Och någonstans längs den här vägen fanns det också ett hygge med smultron och hallon, dessutom också huggorm.

Men till Berghamn flyttade vi aldrig, sannolikt alltså på grund av mitt envisa motstånd.

Där fick Linda och Rix i stället sällskap och fiskeassistans av en annan estländare, Endel Warma, vars hus jag också har gästat. Även honom nämnde Elsy (Elsie?) vid namn. Men också han är död.