Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils Parlings ”Finnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

Utflykter till Uppsala

Vår sista höstvistelse i Öregrund har för min del verkligen inte blivit en obruten vistelse i vårt sommarhus.

I onsdags hade jag tid för kontroll hos min diabetessköterska Towa Ottosson på Vårdcentalen hemma i Svartbäcken. Min kondis är långt ifrån något att skryta med, så jag var inställd på förmaningar, men det visade sig, att de värden som mäts vid såna här tillfällen alla hade blivit bättre. Så det blev en trevlig pratstund medan hon noterade vilka mediciner och hjälpmedel jag behövde förnya recepten för.

Det enda hon inte gillade var att jag, eftersom jag åkte tidigt från Öregrund, inte hade hunnit äta frukost – regelbunden näringstillförsel är viktig för diabetiker. Så hon föreslog att jag genast skulle gå till en näraliggande pensionärsservering och äta lunch. Där valde jag falukorv, kokt potatis och pepparrotssås, och det plus sallad, lättöl, hårt bröd med margarin och efteråt kaffe kostade ungefär hälften av vad det skulle ha kostat på en lunchservering ute på stan.

I dag var det dags igen, den här gången för inbokat besök på Folktandvården – jag har fått lov att ta bort en tand till vänster i överkäken och har därför tidigare fått en titanskruv insatt. I dag fick jag läkningen kollad och en ny krona inprovad. Snart kommer jag att ha en alldeles ny tand på den gamlas plats.

Den tid jag hade fått på Folktandvåden var en mycket tidig, så det blev inte mycket tid för frukost i dag heller, den här gången i lägenheten på Idrottsgatan, där jag sov över. Så när jag var klar hos tandläkaren, sneddade jag över Vretgränd och gick in på Centralkonditoriet, där jag inhandlade kaffe och en leverpastejmacka. Medan jag åt denna försenade frukost, studerade jag de märkliga halloweentårtor som försåldes i disken. Själv föredrar jag en gammaldags macka till kaffet.

Strax därefter satt jag på bussen mot Öregrund och läste de medhavda morgontidningarna.

Melodikrysset nummer 43 2015

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

”Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.

Melodikrysset nummer 40 2015

Sista veckohelgen det här året då vi mer sammanhängande bor i sommarhuset i Öregrund. På måndag flyttar vi till Uppsala för hösten och vintern. Vi kommer väl ut hit ytterligare någon helg, men nu är det alltså dags för stora höstflytten.

Och ändå är det inte riktigt dags för ”Les feuilles mortes”, som vi hörde Yves Montand sjunga i avslutningen på dagens Melodikryss. Jaques Prévert och Joseph Kosma skrev den redan 1945, och den har följt mig under hela mitt liv med musiken. Om en mycket ung pojke som då ännu inte kunde ett ord franska kunde tycka om den och andra franska låtar – hur kommer det sig att man i svensk radio i dag nästan aldrig hör några franska visor eller schlager?

Dagens kryss började annars med något annat av utländskt ursprung: Agnetha Fältskog sjöng på svenska ”Vart ska min kärlek föra”, men den är ju hämtad ur ”Jesus Christ Superstar”, skriven 1970 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Ett slags superstar är ju också Bamse. En av Bamses dunderhits var ”Nalle-Maja”, men som vanligt hade den en känd förlaga, ”Håll om mig”, som Nanne Grönwall tävlade med i Melodifestivalen 2005.

I Melodifestivalen 2011 gjorde Sara Varga en utmärkt insats med ”Spring för livet”.

Streeplers minns jag mycket väl från Svensktoppen 1974 med ”Vad har du under blusen Rut”.

För egen del tycker jag bättre om Pugh Rogefeldt än om Grymlings, men också deras gemensamma ”Mitt bästa för dig” från 1990 tål att lyssna på.

Jag kan ha synpunkter på Wille Crawfords politiska omdöme, men det är väl kanske missarna som gör det – den här låten hör hur som helst till de bättre med honom.

Den mycket för tidigt bortgångne Cornelis Vreeswijk hade en nästan osviklig känsla för bra texter och melodier. Tillsammans med Ann-Louise Hansson sjöng han 1967 in ”Jag hade en gång en båt”, vars melodi, ”Sloop John B”, dock var lånegods. I den svenska texten förekommer frasen ”Med segel och ruff och köl”.

Av Cornelis har jag allt på skiva, och jag har också systematiskt köpt plattor med Bruce Springsteen. Sången vi hörde, ”Linda Paloma”, sjöng han tillsammans med Patti Scialfa in 2014, men originalet gjordes av Jackson Browne redan 1976.

Relativt färsk är också ”Josie’s Tune” med Chris Rea. Så de som hävdar att Anders Eldeman bara spelar äldre plattor har fel.

Men visst har man, om man vill lösa Melodikrysset, nytta av att till exempel ha sett lite äldre TV-serier, till exempel den mycket skarpa ”Lorry”. Och är man tillräckligt gammal, kommer man kanske också i håg dess signaturmelodi, ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire.

Vi går i mål med dagens filmfråga. Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” gjordes för inte så vansinnigt länge sen i en ny filmatisering, men en i flera avseenden bättre version gjordes redan 1956, då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Färden, över gränser i ballong, innebar också anmälningsplikt till tullen. Till den här filmen komponerade Victor Young titelmelodin, på svenska kallad ”Jorden runt”, den som vi hörde i dag.

För mig själv blir det väl mera huset runt – jag ska alltså börja packa för höstflytten in till stan.

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

I skarven mot hösten

I augusti blev det äntligen sommar.

Sista augustisöndagen hade vi ett av de kalas vi brukar ha för Birgitta och hennes syskon med respektive. Det var vår tur att vara värdar, och Ragge och Gunnel samt Karin och Hasse kom. Gunnars Annica var inte i riktigt frisk – sånt händer i vår ålder – så de kunde inte komma.

Vi samlades runt trädgårdsbordet med ett glas vitt vin, alkoholfritt för fyra av oss. Vädret var varmt och soligt, och Transparente Blanche-trädet intill bordet dignade av äpplen.

Birgitta hade dukat fint med linneduk och hade lagat en härlig sommarmiddag med öregrundsanknytning: Till förrätt hade hon gravat sik, köpt av en lokal fiskare, och till det serverade hon dels egenlagad gravlaxsås, dels färskpotatis ur eget land. Till fläskfilén blev det mer egenodlad potatis fast av en annan sort och en sallad där alla ingredienser – sallat, tomater, lök, örtkryddor – kom från egna odlingar och kantarellsåsen var gjord på nyplockade kantareller, också köpta av vår vän fiskaren. Till dessert fick vi två sorters melon med röda och svarta vinbär.

När vi hade avslutat med kaffe och mjuk hembakt sockerkaka, tyvärr inget för mig som är diabetiker, fick gästerna plocka med sig lite äpplen att ta hem.

Birgitta hade fått löfte om skjuts till Uppsala, eftersom hon dan därpå, alltså under måndagen, hade starroperation inbokad på Akademiska sjukhuset.

Jag blev kvar i Öregrund, bland annat för att ta hand om disken. (Vi gör alltid så här, men vi växlar: Man lagar mat varannan dag, och den som inte har lagat maten diskar.) Och eftersom det blev ovanligt mycket disk den här gången och innehållet i varmvattenberedaren inte räcker så länge, fick jag lov att diska i fyra omgångar. Men eftersom det var Beck-film i TV och den gick i fyran, diskade jag i reklampauserna.

I går, måndag, packade jag kläder och mediciner och åkte sen buss in till Uppsala.

Jag gick direkt från bussen till Hotel Uplandia, där Uppsala arbetarekommun hade hyrt lokal – ingen höjdare – för höstens första möte.

En ganska stor del av dagordningen bestod av rapporter, men vi hade också en stunds diskussion om den tilltagande främlingsfientligheten.

Jag trodde jag skulle träffa Birgitta på det här mötet, men hon dök inte upp. När jag sen kom hem, var det som jag anade: Hon hade blivit mer tagen av ögonoperationen än hon själv hade trott och stannade därför hemma. Men i dag mår hon mycket bättre, och redan i går kväll kunde hon konstatera, att hon, när hon sängläste, kunde läsa utan glasögon med det nyopererade ögat,

Ytterligare en bra sak hände i slutet av förra veckan. Vi läste en kort antydan på dotterns. Kerstins, Instagram, och sen fick vi mejl, och nu har hon, åter på Instagram, också publicerat ett par bilder: Kerstin har lyckats köpa lägenhet här i vår stadsdel, faktiskt i ett hus där hon före sin småskolestart gick i förskola. Det är kort gångväg både till Viggos och till Klaras skola, kort väg också hem till deras pappa Bo. (Barnen bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.)

Jag och Birgitta kommer förstås att sakna både Kerstin och barnen, som vi nu ganska länge har haft här hos oss. Kerstin råkade vara i behov av bostad precis under en period, då både Birgitta och jag var mycket mer skraltiga än nu, och hon kunde då hjälpa oss med matlagning, städning och annat. Storstädning och fönsterputs är sådant som vi redan nu tar firmahjälp med, men det övriga klarar vi nog själva.

Sonen, Matti, har också ringt och berättat, att deras flytt till nya bostaden i Hammarby sjöstad är genomförd. Fast riktigt allt är ännu inte uppackat.

Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens Melodikryss tyckte inte jag för min del hörde till de svåraste. Men så innehöll det ju också artister och låtar från det förflutna, som folk i min generation känner till, kanske inte lika lätta för yngre lyssnare.

Så fort jag hör Eldeman tala om en simmerska på film, förstår jag till exempel att det rör sig om Esther Williams. Vi hörde henne i ”Baby, It’s Cold Outside” som förekom i ”Neptuns dotter” (1949), där hon som motspelare hade Ricardo Montalban.

Klassisk musik är heller inget givet kunskapsområde för många krysslösare, men själv har jag sett baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij och har därför heller inga svårigheter med att komma på att den sökta djursorten i det här fallet är svan.

Och som ni väl kan ana, är det heller inte första gången i livet jag i dag fick höra Frédéric Chopins ”Minutvalsen”. I dag exekverades den av Robert Wells.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, och även om låten inte hette så då, har jag alltså hört ”Väntar inte mamma på dig”, dock inte på svenska med Charlotte Strandberg.

Och så är jag så gammal att jag har lyssnat på dragspelsjazz, bland annat med Nisse Lind och hans hot-trio – i dag hörde vi dem i ”That’s a Plenty”.

Jag är också så gammal att jag minns Bert-Åke Varg och hans ”Skärgårdsflirt” (”Dansen går på alla bryggorna”) från 1954.

Så även ”När vi rör varann” med Susanne Alfvengren tretti år senare, ”Vandraren” med Nordman från 1994 och ”Tängo, tängo” med Petra Nielsen – jo, hon sjunger så – från Melodifestivalen 2004.

”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz låg hela 27 veckor på Svensktoppen 1997, inte bara för att Laila Westersund & co skojade med dansbandens sätt att skriva sina namn.

Jag har hela Evert Taubes – vi talar här alltså om en annan Evert – skivutgivning på skiva och de flesta av hans sånger i olika sångböcker, så hans ”Fragancia” har jag hört förut. Fast i dag fick vi som omväxling höra den med Lina Nyberg.

Den enda låt jag i dag inte klarade omedelbart var den som inledde krysset, ”Utekväll” med Lotta Engberg. Men med hjälp av allt fler hjälpbokstäver kom även hennes namn.

I kväll ska jag se en film, vars titel, ”Casablanca”, och den melodi Sam spelar har förgyllt många kryss. Och självfallet ska jag, så snart jag kan, försöka se Stig Björkmans prisade film om Ingrid Bergman.

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Sommar i P1 med Arkan Asaad

Arkan Asaads Sommar i dag var ett av de mest genomarbetade och hörvärda i år i den här programserien.

Arkan Asaad föddes 1980 i Kirkuk i Irak, och hans familj flydde därifrån för att fadern inte ville slåss i kriget mot Iran. Deras första längre uppehåll blev i Italien, varifrån han som ett av sina första minnen har faderns ganska märkliga metod att lära honom simma. Men familjen fortsatte till Sverige, där Arkan är uppvuxen. Hans skolgång under låg- och mellanstadietiden var harmonisk och problemfri, och alla hans kompisar var under den här tiden infödda svenskar. Mer problematiskt blev det på högstadiet, för hans svenska kompisar vill säga – själv hamnade han i en klass bestående av idel invandrarungdomar, någon av dem rent av från Kurdistan. De som råkade illa ut i den här nya miljön var i stället hans gamla svenskfödda kompisar. Men Arkan visade sig besitta ett sympatiskt kurage: När några av invandrareleverna trakasserade en av hans svenska vänner i matsalen, ingrep han, rent av med fysiskt våld, och vann den striden, också på så sätt att det gradvis skedde ett närmande mellan invandrareleverna och svenskarna.

Hans föräldrar acklimatiserade sig hyggligt i det nya landet, men så småningom uppstod det spänningar mellan föräldrarna, spänningar som slutade med skilsmässa. (Så småningom förstår vi lyssnare att det här nog hade att göra med åldersskillnaden mellan föräldrarna och att dessas äktenskap är ett resultat av familjeöverenskommelser över kontrahenternas huvuden.)

När föräldrarna separerar, väljer Arkan att bo med pappan, medan hans syskon blir kvar hos mamman. Det märkligaste med det här, sett utifrån nutida svensk erfarenhet, är att Arkan då över huvud taget inte längre har någon kontakt med sin mamma och sina syskon; de bor dessutom på skilda håll.

Men en ny och för Arkan helt oanad kris uppenbarar sig när fadern plötsligt får ett telefonsamtal från släkten i Irak och sen tillsammans med sonen åker dit. Det visar sig, att delar av faderns familj har råkat mycket illa ut på grund av hans flykt och nu kräver att Arkan, sonen, som ett slags kompensation ska gifta sig med en kusin. Denna kvinnliga kusin ser verkligen inte illa ut eller är otrevlig, men Arkan, uppvuxen med nutida svenska värderingar, störtvägrar.

Fadern tar så illa vid sig, att han får en infarkt och förs till sjukhus. För att rädda livet på fadern faller då Arkan till föga i äktenskapsfrågan men förklarar sedan för den tilltänkta bruden, att han alls inte älskar henne.

När far och son sedan kommer hem till Sverige, sker ändå en brytning mellan dem, och fadern deklarerar att han inte längre har någon son. Sonen, allt mer deprimerad, försöker ta sitt liv genom att köra bilen in i en bergvägg.

Men han överlever utan våldsamma fysiska skador och kommer då på att, äntligen efter alla år, kontakta modern. Hans skildring av deras första möte, på järnvägsstationen, är gripande.

Gripande är det också att få höra, att den här kraschen som en av sina följder fick att Arkan till slut också fick ny och varm kontakt med sin pappa. Och till att mamman och pappan, utan att återförenas äktenskapligt, åter började umgås som mogna och luttrade människor.

Arkan Asaads musikval talar inte på samma sätt till mig. Mycket är sådant som inte är mitt musikaliska bord, och då inkluderar jag också skivor med till exempel Michael Jackson, Rihanna och Christina Aguilera. Men två låtar hör definitivt till min musikaliska sfär: Leonard Cohens ”Hallelujah”, här med Yasmin Levy, och så ”Streets of Philadelphia” med Bruce Springsteen.