Sista sammanträdet med gamla gänget

I dag hade kulturnämnden sitt sista sammanträde för 2006 och därmed också det sista sammanträdet, innan högeralliansen tar makten även över kulturpolitiken.

På dagordningen fanns inga omvälvande frågor men väl beslutsärenden av stor betydelse för dem som verkar inom kulturlivet här i Uppsala, till exempel årliga verksamhetsbidrag och produktionsbidrag för 2007 inom områden som teater, dans, film, musik, kulturmiljövård och kulturhistoria, konst och fotografi och allmän kultur (det senare sådant som Folkrörelsearkivet och Dag Hammarskjöldbiblioteket). Vi beslöt också att från 2007 öka stipendiesummorna för Gösta Knutsson-stipendiet och Uppsala kommuns hedersstipendium till vardera 20.000 kronor.

Vi från den röd-gröna gruppen ställde avslutningsvis också en skriftlig fråga till den nya högeralliansmajoriteten om de oroande uttalanden kommunalrådet Cecilia Forss (m) har gjort i P4 Uppland om att det av oss och kulturkontoret planerade nya stora kultur- och bildningscentret i Stenhagen – förskola, skola, sporthall, bibliotek och lokaler för kultur- och fritidsaktiviteter – kan komma att bantas genom att en del av lokalytorna i stället hyrs ut.

Lite vemodigt var det, inte bara för att majoriteten skiftar. Det blir mycket stora personförändringar i nämnden, både på grund av valresultatet och på grund av att högerpartierna minskar antalet ledamöter i nämnden, också för att så många av kamraterna i den röd-gröna gruppen har valt att sluta. Jag gav dem i gruppen, som slutar men som var närvarande, var sin blå julhyacint.

Extra passande – han är nämligen holländare – var det att ge en lökväxt till ordföranden, Kees Geurtsen (s), som i dag gjorde sitt sista sammanträde.

Kees avtackades först av tillträdande ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), sedan för den röd-gröna gruppens räkning av mig med ett bokpaket och Margret Kihlén med en limerick. Dess förinnan hade även personalen, anförd av Lisen Hessner och Fia Söderberg, avtackat Kees med en dikt och ett bildspel.

Jag startade mitt tacktal med att påminna om att kulturen är en ömtålig planta, som alltid behöver stöd. Jag läste som en utgångpunkt upp en vers av Alf Henrikson:

Att Mozart ej skulle lida nöd
hade man kunnat begära
med wienerschnitzel och wienerbröd
och wienerkorvar så nära.

Det var inte lätt för Mozart att klara sig, men än i dag skulle majoriteten kulturarbetare inte klara sig utan stöd, konstaterade jag och noterade också, att kulturnämnden under den period då den har letts av Kees Geurtsen har åstadkommit ovanligt mycket: Reginateatern och kulturpolitiska programmet till exempel. Och snart kommer mycket mer av det vi har slitit med under hans ledning: Musikens hus, Linné-jubileet och det nyrenoverade Biologiska museet.

Inte så att Kees har åstadkommit det här ensam. Vi är många som har drivit på och bidragit med idéer. Ibland har vi varit överens över blockgränserna, ibland oense – så måste det ju vara i en demokrati.

Jag påminde om att att ordförandens (Kees Geurtsens alltså) roll ju är att leda debatten; han kan inte tala så mycket själv men tvingas åhöra allt som sägs från salen. Kanske har han upplevt det så här, menade jag, och travesterade Alf Henrikson:

I debatten i nämnden hörde jag pladdret flöda.
Åsikter kostar ingenting men kunskaper kostar möda.

Kees avgång har ingenting att göra med valutgången. Han hade, långt innan man kunde ana den, beslutat sig för att sluta, efter tolv intensiva år i kommunalpolitiken.

Kanske hade han, föreslog jag, resonerat som Alf Henrikson diktade:

Av trettiotusen dagar
kan ett människoliv bestå.
Den som fått leva i åttio år
såg dock inte så många som så.
Vi har färre tillfällen än vi tror
att se dagarna komma och gå.

För min och gruppens del, sa jag, hoppades jag nu, att Kees skulle få möjlighet att se dagarna komma och gå, också att tillfredsställa egna böjelser, till exempel få mer tid till det egna konstnärliga skapandet. Eller till att sjunga Cornelis – Kees är en utmärkt cornelistolkare och sjunger på sitt och Cornelis´ språk, holländska.

Eftersom Jan-Erik Wikström hade talat för hela nämnden, tackade jag Kees för hans sätt att leda den röd-gröna gruppen. Vi har fått gott om tid att diskutera igenom frågorna på nästa dagordning, också framtidsfrågorna. Kees har varit lyssnande och lyhörd, låtit alla komma till tals. När jag konstaterade, att Kees ordförandeskap i gruppen har inneburit, att vi egentligen aldrig har haft partipolitiska skiljelinjer på våra gruppsammanträden, i stället alltid har resonerat oss fram till en gemensam ståndpunkt, nickade också vänsterpartiets och miljöpartiets representanter.

Jag nämnde tidigare, att vi höjde summan för kommunens hedersstipendium.

Vid föregående nämndsammanträde tilldelades konstnären Ulla Fries hedersstipendiet för 2006. Motiveringen, formulerad av kulturnämndens stipendieutskott, lyder:

Ulla Fries har ett namn som konstnär långt utanför vår stad och är en av vår tids stora grafiker, som, till all lycka, valt att stanna och verka här. En konstnär man med stolthet hänvisar till när någon undrar om Uppsala som konststad.

Med oändligt tålamod och tidskrävande omsorg mejslas de ömtåligaste växter och varelser fram i det finaste precisionsarbete som senare, satt under press, får betraktarens ögon att se med nyklarnad blick. Man drabbas helt enkelt av förundran och undran över sådant man tidigare tagit för givet i livet, som så ofta när man ställs inför det vi kallar verklig konst.

Och inte nog med det: Vid dagens sammanträde med kulturnämnden gav vi Ulla Fries dessutom i uppdrag att, för 300.000 kronor (vilket inkluderar samtliga ingående kostnader) utföra ett konstverk i mönstrat glaslaminat för glasväggen i den nya receptionen till Biologiska museet, den vägg som vetter in mot Vasaparken.

Medförande även detta besked stegade vi efter sammanträdets slut i väg till lunchen på Walmstedtska gården för årets hedersstipendiat, Ulla Fries. Jag kan lugna skattebetalarna med att det är årets enda lunch på deras bekostnad, en ganska enkel lunch med ett glas mousserande vin under prisutdelningen, då stipendiekommitténs ordförande, Bo-Östen Svensson (s), talade, och ett glas vin (vitt vin i år, eftersom vi åt fisk) till huvudrätten.

Den som är nyfiken på Walmstedtska gården kan gå in på upplandsmuseets hemsida och där klicka på Walmstedtska gården.

Om demokrati – och om bröd, nöd och överflöd

Arkivens dag genomfördes i dag klockan 11.00-15.00 på Stadsbiblioteket. Temat var Bröd, nöd och överflöd.

Som kulturpolitiker (s) i Uppsala, mycket engagerad i frågor kring arkiv, bibliotek och museer, hade jag ombetts att hålla invigningstalet, vilket jag gjorde vid den utställning som hade gjorts i ordning på Ehlins plats i läsesalen:

Välkomna till arkivens dag! Temat i år är ”Bröd, nöd och överflöd”, och det är inte bara ett skruvat skämt att den som har ombetts att inviga evenemanget heter Enn Kokk.

Så här är det: Jag hör till en estnisk flyktingfamilj och kom hit till Sverige hösten 1944, vid sju års ålder. Kokk, som på estniska stavas med dubbelt k i slutet, är mycket riktigt ett lånord som betyder just ”kock”. Och inte nog med det: släktingar i Estland, som har hjälpt mig med släktforskning, har visat att jag hade en anfader runt 1700, som var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, utanför Tallinn.

Med släktforskningen är vi inne på vad arkiv kan användas till. En annan personlig anknytning till arkivvärlden är att jag har eller har haft band till flera av de institutioner här i Uppsala, som samarbetar om att arrangera Arkivens dag. Jag är ledamot i kulturnämnden och sitter i dess utskott för arkiv, alltså för Stadsarkivet, respektive för bibliotek, alltså Stadsbiblioteket; jag har tidigare under en lång period, när det fanns en särskild biblioteksstyrelse, suttit också i den – det var på den tiden det nuvarande huvudbiblioteket byggdes i kvarteret Sandbacken. På den tiden satt jag också under en period i Upplandsmuseets styrelse. Dessutom sitter jag som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. Till övriga medarrangörer, det vill säga Landsarkivet, Landstingsarkivet, Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska kyrkans arkiv i Uppsala och Sveriges Lantbruksuniversitets arkiv, har jag ingen personlig anknytning. Men de många anknytningar jag har till arkiv- och biblioteks- och museivärlden kan väl ändå ses som ett vittnesbörd om att jag tycker, att den sida av de här institutionernas verksamhet, som vi har samlats för att ta del av i dag, är något mycket viktigt, ja oumbärligt: de bär upp vårt kollektiva minne.

Jag vill till och med gå ett stycke längre: i de här arkiven finns den svenska demokratins, folkstyrets, historia, och då talar jag inte bara om politiska partier. Nej, den svenska demokratin har skapats och utvecklats och förts vidare av mängder av rörelser och organisationer: nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, kyrkorna, idrottsrörelsen, folkbildningen, både den frivilliga och den institutionaliserade.

En svensk poet, den nu döde Svante Foerster, har gett det jag försöker säga lyrisk form i en långdikt, ”I detta land, kamrat”, även kallad ”Grey is beautiful”. Ur den vill jag citera några rader:

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratiens grundlag blivit formulerad:
”Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än ”du gamla du fria”. Svaret är grått.
Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Gå gärna med på någon av de visningar av Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet, som 11.45, 12.45 och 13.45 utgår härifrån, från utställningen vid Ehlins plats i läsesalen, så ska ni få se, att de har dokument, som vibrerar av den här poesin!

Det sista kan behöva sägas med emfas. Arkiv låter för många som något dammigt och tråkigt – och visst kan det, även om våra arkivinstitutioner har kunnig och hjälpsam personal, ta sin tid att nå den kunskap man vill nå.

Om det har Alf Henrikson, sen mina egna unga år en ständig följeslagare, skrivit dagsversen

Allmänna genvägen

Att ta reda på fakta
går sakta
men se saker i stort
går fort.

(”Rim & reson”, 1995)

Men att gräva i arkivens gömmor ger alltså, även om det inte alltid går fort, rik utdelning.

”Arkivens dag” har kommit till för att göra ännu fler uppmärksamma på alla de skatter som finns i arkiven och närbesläktade institutioner. Det är ett landsomfattande men inte särskilt gammalt arrangemang – första gången ”Arkivens dag” genomfördes var 1998. I början hade varje arkivinstitution i Uppsala sitt eget arrangemang, men från och med 2004-2005 blev det ett gemensamt arrangemang, som genomfördes på Upplandsmuseet. Och i dag har alltså alla arrangörerna samlats kring ett arrangemang här på Stadsbiblioteket. ”Arkivens dag” finns också i övriga Norden, Norge, Finland, Danmark, Island och Färöarna, och nästa år kommer alla dessa länder att ha ett gemensamt tema för ”Arkivens dag”.

Årets tema här i Sverige är det fantasieggande ”Bröd, nöd och överflöd”. Vad åt de förr? Och vad dukade de med? I våra arkiv finns handlingar, bilder, föremål och filmer, som berättar om mathållningen genom tiderna.

Jag gick till min egen bokhylla och letade i Alf Henriksons böcker efter dagsverser, som kunde illustrera bröd, nöd och överflöd.

Det var enkelt att hitta en vers som heter

Rågbröd

Jag äter min smörgås om vintern och undrar var rågfältet är
som gav sina levande, närande frön till den mörka produkt jag förtär.
Det bör stundom ha susat i sommarens vind innan skördetröskorna kom,
och jag hoppas att bonden var gladlynt och klok, men det vet jag ju inget om,

(”Underfund”, 1972)

Om det Sverige, där det var mer torftigt och knapert, har Alf Henrikson förstås också diktat:

Farfar försöker berätta

Klappret av hovar och bullret av järnskodda vagnshjul,
två famnar björkved att såga och hugga till vintern,
fönstervadden och elden bak kakelugnsluckorna,
fotogenlampans ljuskrets, sveciakängornas doft,
katekesens huvudstycken i läxa, sillen i tunnan,
vägarnas mörker, kvällens tystnad – barn,
vilket främmande Sverige för dig, mitt land från i förrgår!

(”Snickarglädje”, 1974)

Och när det gäller överflödet, hittade jag något riktigt årstidsanpassat. Visserligen är det första adventsljuset inte tänt, men affärerna har börjat ladda upp:

Nu är det första ljuset tänt
för det folk som i Nifelhem bor,
vars affärsinnehavare firar advent
med både näbbar och klor.

Charkuteristerna vässar sin kniv
och krogarnas gran lyser klart
emedan vårt religiösa liv
nu kan väntas ta fart.

(”Varvet kring solen”, 1959)

Med det här som utgångspunkt kan vi strax släppa loss tre föredragshållare här i Kerstin Ekman-salen:

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, på temat Arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om Kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från Språk- och folkminnesinstitutet om Bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen kan ni se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

Sist vill jag binda samman dagens kulinariska tema med det demokratiska tema jag började med. Alf Henrikson har också där något viktigt att säga:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Med dessa tänkvärda ord vill jag än en gång hälsa er alla välkomna och förklara årets ”Arkivens dag” för invigd!

***

Jag satt kvar under alla de tre intressanta och roande föredragen; trots ett ganska ruskigt novemberväder hade det kommit förbluffande många åhörare. Med Inger Ärlemalm hade jag till och med ett par improviserade replikskiften om Per Götrek, han som introducerade ”Kommunistiska manifestet” på svenska – hans hustru var nämligen kokboksförfattare och visade sig ingå i Ingers föredrag.

Jag hann också ta en sväng till caféet, där kaffe, bröd och färskost plus den för en diabetiker mycket onyttiga söta slånbärssaften och kakan blev min magra lunch.

Men vad gör man inte för en dag full av kultur!

Arkivens dag: Bröd, nöd och överflöd

Lördagen den 11 november är det Arkivens dag. Årets tema är ”Bröd, nöd och överflöd”.

I Uppsala har arkivinstitutionerna (inklusive biblioteket och Upplandsmuseet) ett gemensamt arrangemang i Stadsbiblioteket, Ekmansalen, klockan 11.00-15.00. Jag står för invigningstalet – välkomna! (Jag återkommer till innehållet i talet, när jag har hållit det.)

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, om vad arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från SOFI på temat bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen på Stadsbiblioteket kan man se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

Visningar av vad som finns i Uppsala Stadsarkivs och Folkrörelsearkivets gömmor görs klockan 11.45, 12.45 och 13.45. Samling vid utställningen på Ehlins plats i läsesalen.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler i biblioteket är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

***

PS Med Melodikrysset får jag på grund av ovanstående vänta till reprisen på söndag kväll. DS

Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.

Fritt museum

Stäng inte portarna till våra statliga museer! Kulturen är till för alla! Liksom våra allmänna bibliotek garanterar att även den som inte har pengar får möjlighet att läsa böcker och tidningar, är våra nationellt ägda museer en garant för att vårt materiella kulturarv kan ses och upplevas av alla.

* För museerna har det inneburit en ny och större publik. På många museer har tomma salar blivit levande mötesplatser.

* För staten har ökade anslag på tio procent (vilket är vad reformen kostar) resulterat i en ökning av antalet besök med 159 procent. I faktiska siffror har antalet besök ökat med 2,9 miljoner!

* För många av de människor som av tradition inte besöker museer har det slopade inträdet gett den extra skjuts in i museerna, till de värdefulla samlingar och konstskatter som de faktiskt är med och äger.

Det senaste årets fria entré på de nationella museerna har på många sätt varit en stor succé. En viktig del av museitanken är synen på besökaren. Vill man vända sig till den redan kulturvana publiken eller vill man ”lära upp en ny”? Museerna har tidigare tenderat att vända sig till högutbildad medelklass, detta trots att frågan har debatterats sedan 1960-talet då man efterlyste ett tydligare förhållande mellan samhället och museerna. Med 2005 års reform med fri entré lockades nya grupper till museerna. Nu vill regeringen stänga porten i ansiktet på dem!

ABF protesterar, och vi vill uppmana allmänheten att säga ifrån!

Med kampanjen ”Fritt museum!” vill ABF värna om den kulturella allemansrätten som de statliga museerna och de allmänna biblioteken är en del av.

***

Detta är ett upprop från ABF, som hittills har samlat 13.525 underskrifter! Jag har av bland andra Hans O Sjöström och Karin Dahl-Strandin uppmanats att skriva på, och jag har också gjort det via Kulturbloggen. Att slå vakt om den fria entrén på de statliga museerna är en av de viktigaste kulturpolitiska frågorna. Också museifolket, de som har upplevt vilken succé fri entré-reformen blev, sluter upp i motståndet mot högeralliansens planer på att skrota fri entré. Senast här om kvällen hörde jag Christina Mattsson, styresman för Nordiska museet, med rak adress till närvarande borgerliga politiker kräva bibehållen fri entré.

Jag upplåter även min blogg till den här namninsamlingen. Skriv på här!

Världsmusik på Nordiska museet och hård blåst i Öregrund

Dan Brändström heter den avgående VDn för Riksbankens jubileumsfond. Jubileumsfonden är en mycket viktig institution för svensk forskning och svenskt kulturliv.

Birgitta har känt Dan ända sen studenttiden i Uppsala men har även under senare år haft mycket med honom och fonden att göra. Nyligen skrev jag om stiftelsen Skapande människa, vars ordförande hon var i tretton år.

Hon är också ordförande för en annan institution, som har och har haft mycket samarbete med jubileumsfonden, Nordiska museet, närmare bestämt för dess nämnd (styrelse).

Nu lämnar alltså Dan Brändström VDskapet för jubileumsfonden, och med anledning av detta hölls i går kväll en middag till hans ära på Nordiska museet.

Före middagen inbjöds gästerna att se den nyöppnade utställningen ”Tapeter, tapeter!”. Utställningen följer bruk och mode från slutet av 1500-talet och fram till i dag. Den belyser utvecklingen av trycktekniken (med maskiner och allt). Den sätter fokus på olika höjdpunkter i stilhistorien, som rokoko och jugend. Själv var jag särskilt fascinerad av de tapetmönster den något motvillige Josef Frank och, ännu mer, den fantastiske William Morris skapade.

Utställningen sträcker sig ända fram till i dag. Själv har jag sett Upplandsmuseets tapetutställning två gånger och vet, att det finns ännu mer att visa, inte minst från vår egen tid. Men detta är inte menat som kritik. Nordiska museets ”Tapeter, tapeter” är väl värt ett besök.

Sedan hälsar oss Nordiska museets styresman Christina Mattsson välkomna till museet och bjuder oss att sätta oss till bords.

Birgitta och jag sitter vid Dan Brändströms bord, och jag får till bordsdam den även till Riksbankens jubileumsfond knutna litteraturprofessorn Eva Haettner Aurelius. Jag har aldrig träffat henne förut, men när jag får klart för mig, att hon är professor i litteraturhistoria (har skrivit om Birger Sjöberg samt om 1600-talskvinnor som Drottning Kristina och Agneta Horn), och hon har fått klart för sig, att jag läser och skriver om skönlitteratur, är kvällen räddad. En av flera gemensamma nämnare visar sig vara Werner Aspenström. Och när jag nämner Mrozek, tar hon genast förtjust upp hans dramatik. Det visar sig också, att hon – lika mycket som jag – avskyr nyliberal kulturpolitik.

Menyn ska jag inte fördjupa mig i – men maten var god. Ätandet avbröts, som brukligt vid sådana här tillfällen, av tal och framför allt av musik. Världsmusikduon Ellika Frisell och Solo Chissokho sjöng till hennes fiol och hans kora. Kora är ett senegalesiskt (och västafrikanskt) stränginstrument med 21 strängar, lite släkt med harpa och luta. Dess klanglåda är en halv kalebass, över vilken har spänts rå kohud. Jag har aldrig hört och sett Ellika och Solo live förut. I själva verket kom jag först i kontakt med dem genom den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!, som hade en artikel om dem; de fanns också representerade på den CD, som följde med det aktuella numret. Sådan är värdsmusiksfären!

När vi tyvärr måste gå innan middagen är slut – vi måste hinna till uppsalatåget – stannar jag till hos Christina Mattsson och frågar: ”Är det du som har ordnat den här musiken?” När hon svarar ”ja”, klappar jag henne på kinden och säger ”Bravo!”.

I dag, fredag, åker jag ensam ut till Öregrund – Birgitta ska på ytterligare en festlighet, dit också jag hade kunnat följa med – men jag ransonerar mina uppdrag som medföljande make till sånt som jag själv är aktivt intresserad av att delta i.

Det är hård blåst här ute vid kusten. Vid grinden möter mig den väldiga asken, nu helt utan löv. Jag går ett varv runt trädgården och konstaterar, att det ligger stora pölar kvar på gräsmattan. Det är höst, nånting så alldeles förbannat!

Jag drar mig inomhus, lagar en ensam middag och ser på TV-nyheterna och Dobidoo.

Både före och efter sitter jag vid datorn. Det är jätteskönt att ha en som fungerar. De senaste dagarna har datorn inne i stan nämligen krånglat. Det är själva förbindelsen – uppkoppling, länkar, returer och annat sådant – som segar och långa stunder bryts. Vi har trådlös router, och det har alltid tidigare fungerat. Kanske måste vi ta hem någon professionell tekniker.

Peter Weiss – Konst som motstånd

Jag är sekreterare i föreningen Helga Henschens Vänner.

Helga var under en period gift med konstnären och författaren Peter Weiss. De fick tillsammans en dotter, Rebecca Weiss.

Med Helga kom jag att bli personlig vän, också att samarbeta politiskt.

Peter Weiss har jag aldrig haft någon personlig kontakt med, däremot läst – jag hade också under en period i mitt studentliv de collage, som följde med boken ”Diagnos” (Cavefors, 1963), på väggen i mitt hyrrum i en fallfärdig kåk i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan i Uppsala men tvingades till slut ta ned dem, eftersom de blev så påträngande, att jag inte kunde plugga.

Men jag har alltid tyckt, att han var en fascinerande konstnär och författare.

Från Daniel Suhonen på ABF-huset i Stockholm har jag fått följande, som jag tror kan intressera många av mina bloggläsare och, givetvis, medlemmarna i Helga Henschens Vänner:

Konst som motstånd
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss (1916-1982) ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige) inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges.

Peter Weiss politiska aktualitet sätts i fokus för jubileet: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll idag? Vem gör motstånd med kultur?

Jubileet kommer att sträcka sig från slutet av oktober 2006 till november 2007 och innehåller, bokutgivning, pjäser, seminarier, vandringar, läsningar och filmvisningar.

Det uppdaterade programmet för det svenska Peter Weiss-jubileet finner du hos ABF.

Man kan också beställa programfoldern, som presenteras den 8 november.

Frågor kan ställas till Daniel Suhonen, ABF Stockholm 08-453 41 26, 070-35 38 361

Arrangörer:
ABF Stockholm, Albert Bonniers förlag, Centrum för marxistiska studier, Cinemateket, Goethe-Institutet, Gunilla Palmstierna-Weiss, Internationale Peter Weiss Gesellschaft, Socialistisk debatt, Stockholms stadsteater, Teater tribunalen. Med stöd av Riksbankens jubileumsfond.

Socialistiskt forum

Socialistiskt forum

Lördagen den 18 november 2006
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm
Fri entré
(program även den 17, 19, 20 och 21 november)

Debatt, samtal, politisk poesi, fet fest på Street på kvällen, musik, bilder, konst, marxism, reformism, Röd-grön allians?, Nystart?, valanalys, Konst som motstånd, Spanska inbördeskriget 70 år!, antirasism, feminism, socialism, analys av högern. 70 arrangemang!

Medverkande:
Susanna Alakoski , Gustav Fridolin, Mona Sahlin, Göran Greider, Maria-Pia Boethius, Johan Ehrenberg, Nisha Besara, Widar Andersson, Katrine Kielos, Stefan Svallfors, Åsa Linderborg, Roland Spånt, Daniel Poohl, Kajsa Grytt, Stefan Carlén, Nalin Pekgul, Mattias Vepsä, Gunilla Palmstierna-Weiss, Daniel Boyacioglu, Magnus Bergh, Camilla A. Lundberg, Stefan Jonsson, Eva Björklund, Asbjørn Wahl, Sven Hugo Persson, Zaida Catalán, Vänsterns Blåsorkester, Diana Mulinari, Francisco J Uriz, Jenny Willner, Roger Mogert, Gabriella Håkansson, Mikael Sylwan, Jörgen Gassilewski, Liv Strömqvist, Christer Themptander, America Vera Zavala, Andreas Malm, Mathias Cederholm, Anne-Marie Lindgren, Magnus Marsdal, Kjell Raotio, Teres Lindberg, Pelle Andersson, Fabian Göranson, Nanna Wikholm, Stefan de Vylder, Elisabeth Brandt-Ygeman, Mikael Börjesson, Anette Schenk, Frances Tuuloskorpi, Frederick Batzler, Shora Esmailian, Karl Ågerup, Eric Sundström, Martin Lindblom, Henrik Nordvall, Anna Ardin, Kaj Nordqvist, Adrienne Sörbom, Per Borg, Heli Karkkainen, Jörgen Hammarin, Olov Östensson, Jens Lundberg, Ann-Margarethe Livh, Jannis Konstantis, Lena Malmberg, Joanna Mossberg, Lennart Erixon, Håkan Blomqvist, Erik Wijk, Mats Wingborg, Josefin Brink, Per Wirtén, Jürgen Schutte, Ingemar Lindberg, Christer Persson, Dror Feiler, Jan Hammarlund, Aron Etzler, Olle Sahlström mfl.

Huvudarrangörer:
ABF Stockholm, LO idédebatt, LO-distriktet i Stockholms län.

Mer info hittar du hos ABF eller på telefon 08-453 41 00.

Från Skapande Människa till Det tänkande hjärtat

Birgitta har i tretton år varit ordförande för Stiftelsen Skapande Människa.

Stiftelsen delar årligen ut tre stipendier om vardera 100.000 kronor – stipendierna kan dock delas mellan flera personer – till unga forskare/konstnärer eller konstnärer/forskare. Stipendiaterna ska, enligt stadgarna, ”i genomförda arbeten/projekt eller i vederhäftigt presenterade projektbeskrivningar visa idérikedom, fantasi, lust och handlag beträffande arbete av gränsöverskridande karaktär i skärningspunkten mellan konst och vetenskap ägnat att ge nya infallsvinklar och möjlighet till förståelse av såväl vetenskapens som konstens utforskande och beskrivning av människans livsmöjligheter.”

Seminarier arrangeras årligen.

Stiftelsen har ett femårigt samarbete med Riksbankens Jubileumsfond, som har garanterat ekonomin.

Efter årets seminarium samlades styrelsen till ett kort sammanträde för att avgå – Stiftelsen Skapande Människa finns kvar, men enligt den hittillsvarande styrelsens (Birgitta Dahl, Rutger Barnekow, Tom Beyer, Peje Emilsson, Tjia Torpe och Sven Unger) mening bör nu nya krafter ta över.

Det avslutande sammanträdet hölls i vårt hem, där den avgående ordföranden bjöd på middag: till förrätt gravad öregrundssik plus kycklingleverpaté, till huvudrätt Hederlig svensk gryta (den heter så) med egenhhändigt plockad blandsvamp plus morötter från vår trädgård i Öregrund, till efterrätt rabarberpaj (på rabarber från samma trädgård) med maräng och vispgrädde, alltsammans lagat av värdinnan.

Vid bordet hölls förstås tacktal, men i takt med att maten och dryckerna sjönk ner, uppstod ett trevligt surr, som ni förstår av styrelsens sammansättning också med meningsbrytningar. Tjia Torpe (s) diskuterade till exempel kulturpolitik med Peje Emilsson, som är moderat och VD för Kreab. Det framgick att Emilsson har viss fäbless för amerikansk kulturpolitik med dess höga grad av privat finansiering (privat engagemang, skulle han nog för egen del framhålla), ett ämne som jag tidigare har diskuterat med en av mina kommentatorer här på bloggen. Det här ska dock, betonade Emilsson, inte tolkas så att han därmed skulle vara fiende till all skattefinansierad offentlig kulturpolitik, till exempel kommunala bibliotek.

Emilsson och jag berättade roliga minnen av Gösta Bohman för varandra. Med Tjia talade jag om vår enorma samling av politisk musik, bland annat progg, och om Tjias förflutna i ungdomen på MNW i Vaxholm.

Onsdagskvällen tillbringade jag och Birgitta i en radikalt annorlunda miljö, nykterhetsrörelsens hus Drabanten på Bangårdsgatan.

Ordfront i Uppsala, i vars styrelse jag ingår, hade inbjudit Yvonne Hirdman att tala om sin nya bok om Alva Myrdal. Jag var samtalsledare och konstaterade, när jag presenterade Yvonne för publiken, att hon och jag har åtminstone en gemensam erfarenhet av Alva Myrdal: att tolka hennes handstil. Yvonne har gjort utskrifter ur Alvas brevsamling. Jag var i slutet av 1960-talet sekreterare i den av Alva ledda jämlikhetsgruppen. Till innehållet i Yvonnes bok, “Alva Myrdal – Det tänkande hjärtat” (Ordfront, 2006) ska jag be att få återkomma utförligare. Låt mig nu bara konstatera, att det blev en spännande presentation, följd av en frågestund med en rad tänkvärda frågor.

Yvonne fick en mycket hjärtlig och välförtjänt slutapplåd.

En intressant iakttagelse var också att en relativt stor del av publiken den här gången kom från Uppsala arbetarekommun, som vid sitt senaste möte, det som hölls efter valförlusten, fick ett informationsblad om Ordfronts Alva-möte med Yvonne Hirdman. Det vore kul, om fler sossar kunde hitta till Ordfront: bli medlemmar och delta i våra möten. I Ordfront kommer de då att bland andra möta många av dem som socialdemokraterna har formerat majoritet med i kommunen, vänsterpartister och miljöpartister. Ordfront har ingen partipolitisk anknytning, men där finns en fri radikal debatt, som breddar det som ingår i partiernas egna normala arrangemang. Och naturligtvis är många av medlemmarna i Ordfront partilösa.

Redan tisdagen den 7 november klockan 19.00 kommer nästa spännande Ordfront-arrangemang: ”Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

Nollprisfilosofi för egen TV men inte för museerna

Att högeralliansens regering tänkte slopa fri entré på de statliga museerna framgick redan före valet. Dock föreföll en viss eftertanke att infinna sig i takt med att invändningarna blev sakligt starkare och starkare. Cheferna för de statliga museerna kunde till exempel visa statistik på att deras besökssiffror ofta hade fördubblats, ibland flerdubblats, efter fri entréreformen. Sammanlagt har antalet besökare ökat med 159 procent.

När den nytillträdda kulturministern Cecilia Stegö Chilò fick frågor om vad regeringen tänkte göra, mörkade hon men gav samtidigt uttryck för sin nyliberala kulturfilosofi: ”Nej, jag tycker inte att kulturens ställning stärks av ett slags nollprisfilosofi.”

För att låna en slående jämförelse från Peter Gustavssons blogg: kulturministern tillämpade i minst 16 år en nollprisfilosofi för sin egen TV men unnar inte medborgarna att gratis ta del av de kulturskatter som finns på museerna.

I dag kom beskedet, formellt för yttrande: de statliga museerna har delgivits förslaget i kulturbudgeten om att slopa fri entré för besökare över 19 år. Högeralliansens vice ordförande i kulturutskottet, folkpartisten Cecilia Wikström, är inte ens underrättad. (Hon är för egen del tveksam till att slopa fri entré.)

Nästa steg kan mycket väl bli en attack mot public service. ”Kulturministerns nyliberala syn på public service oroar oss” är rubriken över en artikel på DN.debatt (12 oktober), undertecknad av 51 kulturpersonligheter, bland dem Tomas Bolme, Peter Curman, Anders Ehnmark, Gunnar Edander, Inger Edelfeldt, Åke Edwardsson, P O Enquist, Per Gunnar Evander, P C Jersild, Gunnel Linde, Barbro Lindgren och Jan Myrdal. De här kulturarbetarna är för övrigt oroade inte endast över vad kulturministern ska ta sig till med bara public service.

Det är bra att Kultursverige har vaknat och ryter till.

Ännu bättre hade det förstås varit, om den här opinionsyttringen hade kommit redan före valet.