Uppsala blir inte europeisk kulturhuvudstad 2014

Uppsala har fallit ur tävlingen om att bli europeisk kulturhuvudstad – stadens ansökan var uppenbarligen inte tillräckligt trovärdig. För egen del kan jag inte säga, att jag blev störtöverraskad. Jag försökte i början av processen lägga synpunkter, men allt efter som processen fortskred, har jag legat lågt – jag vill ju inte min hemstad illa i dess strävan att få erkännande.

För här i Uppsala finns faktiskt ett kulturliv värt erkännande. Bara för att ta ett par exempel: Här finns ett rikt och varierat körliv: OD, Allmänna sången och många, många andra körer värda att lyssna på. Och här finns numera ett konserthus, Musikens hus, med ett fantastiskt musikutbud, dessutom ett smycke i stadsbilden.

Men just Musikens hus är samtidigt ett exempel på ambivalensen, ja motviljan mot kulturlivet hos alltför många uppsalapolitiker. Det tog årtionden att få projektet realiserat, och när beslutet äntligen togs, röstade tre av fyra borgerliga partier emot. När inkörningsproblem med kongressdelen av Uppsala Konsert & Kongress har gjort, att konserhusbolaget inte har fått intäkter riktigt i paritet med budget, har några av projektets gamla fiender genast börjat tala om privatisering av Musikens hus. I samma anda är Lars O Ericssons (c) kommentar till ansökan om att få bli kulturhuvudstad: den sägs (Uppsalatideningen den 12 december 2008) i tider av lågkonjunktur vara helt felaktig – kultursatsningar har man alltså råd med bara i högkonjunktur?

Det utdragna bråket om Musikens hus har säkert också bidragit till att göra många uppsalapolitiker överdrivet försiktiga, när det gäller större nysatsningar på kulturområdet. Socialdemokraterna hade i början av 1970-talet tre större kulturpolitiska projekt i sitt valprogram, av vilka det nya huvudbiblioteket relativt snart realiserades. Sen dröjde det alltså flera årtionden, innan det andra, Musikens hus, kom till. Det tredje, ett Konstens hus, ser inte ut att bli verklighet nu heller. Alla är överens om att man borde flytta konstmuseet från det icke ändamålsenliga och svårnåbara Uppsala slott, men vad man diskuterar som alternativ är en konsthall i någon befintlig byggnad. Gör som Kalmar, bygg nytt och djärvt och centralt, tycker jag.

Den här linjen – försiktighet i stället för djärvhet – blev också utgångspunkten, när Uppsala formulerade sin ansökan om att få bli europeisk kulturhuvudstad. Ansökan är mångordig och ofokuserad, ett peptalk för Uppsala utan tillräcklig kulturpolitisk substans.

I kommentarerna från uppsalapolitikerna till resultatet i nomineringsprocessen har det sagts att arbetet med att formulera ansökan kom i gång alldeles för sent, och det är förvisso sant. Men jag tror att Uppsala också har förlorat genom sin brist på djärvhet.

Nu får vi hoppas att kulturen ändå får behålla de 120 miljoner kronor som Uppsala kommun har anslagit för kulturhuvudstadsprojektet. För i detta ingår en del lovvärda satsningar, till exempel det man har planerat att göra i det invandrartäta Gottsunda.

Den som lever får se. Men fredagsförmiddagens möte i kulturnämnden inger farhågor. Kulturnämnden har fått sina anslag minskade med 1,5 procent. För att klara den här nedskärningen röstade den sittande borgerliga majoriteten igenom bland annat stängning av biblioteket i Rasbo, minskade öppettider för biblioteket i Gränby, höjd avgift till konstmuseet, minskade anslag till det fria kulturlivet, minskning av det redan tidigare frysta anslaget till studieförbunden och minskad uppdragsersättning till Uppsala konsert & kongress. Oppositionen – (s), (v) och (mp) – vars högre anslag till kulturlivet tidigare har röstats ner i fullmäktige – deltog inte i de här nedskärningarna utan markerade sin kulturvänliga hållning i ett särskilt yttrande.

Med detta vill jag inte hävda att de borgerliga ledamöterna i kulturnämnden för egen del skulle vara kulturfientliga – till de här besluten har de tvingats av sina partivänner i kommunledningen, där det förvisso finns en del kulturfientliga element. Liv Hahne (m) är det främsta exemplet.

I många frågor har vi som sitter i kulturnämnden intressant nog en samsyn över blockgränserna. När det gäller omstöpningen av Storvreta och planerna på ett nytt, monstruöst köpcentrum i Fullerö – kulturnämnden, som handlägger kulturmiljöfrågor, har detta som ett stadsplaneärende – stretar kulturnämnden enigt emot. Efteråt säger jag till en av de moderata ledamöterna, att vårt gemensamma intresse för kultur i frågor av den här typen leder oss alla, tvärs över partigränserna, till ett gemensamt ställningstagande i kulturkonservativ anda.

Efteråt är i det här fallet vid kulturnämndens jullunch på Walmstedtska gården.

Den årliga jullunchen där har ett särskilt syfte: Vid jullunchen delar kulturnämnden ut årets hedersstipendium.

Hedersstipendiat 2008 är, för första gången i stipendiets historia, en näringslivsrepresentant, Ola Carlsson. Att han, som alltså hör hemma i näringslivet i stället för kulturlivet och tidigare har varit folkpartipolitiker (bland annat under många år ordförande i Upsala stadsteaters styrelse), får priset beror på att han har varit och är en ivrig och uthållig förkämpe för kulturen. Han har spelat en stor roll för tillkomsten av vårt Musikens hus – Folkpartiet var det enda borgerliga parti som var för bygget – och Birgitta och jag möter honom där på praktiskt taget varje konsert vi bevistar.

I slutet av jullunchen avtackar kulturnämndens ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (fp), också vår vid årsskiftet avgående kulturchef, hans partivän Anna Starbrink, som nu ska börja jobba hos ett par folkpartistiska borgarråd i Stockholm där hon bor. Anna har, med den äran, jobbat för den vänstermajoritet som fanns i Uppsala under den förra mandatperioden, så jag tror inte att det främst är de folkpartistiska borgarråden som lockar; dessutom har hon ju nu Jan-Erik Wikström som nämndordförande här i Uppsala. Nej, hon är småbarnsmamma, och det är de dagliga resorna till och från Uppsala som känns besvärliga.

Så även om jag innerligt önskar att mina partivänner i nästa val tar över i Stockholm, så önskar jag Anna rent personligt lycka till hemma i Stockholm. Två små barn kräver sitt.

Last chorus: Lenke Rothman

Lenke Rothman (1929-2008) har dött efter en tids sjukdom, 79 år gammal. För min egen del kom jag först i kontakt med hennes konst genom att jag 1963 köpte Sivar Arnérs roman ”Tvärbalk”, vars omslag hon hade gjort. Rothman var gift med Arnér från 1959 och fram till dess att han avled 1997.

Men det var genom min hustru som jag kom i närmare kontakt med hennes konstnärliga skapande och så småningom blev bekant med henne. Birgitta valde under sin statsrådstid ut en målning av Lenke Rothman till sitt tjänsterum i miljödepartementet, och hon kom senare, när hon var talman, att också för riksdagens räkning köpa konst av Lenke. Redan från allra första början uppstod det ett förhållande av respekt och ömsesidigt intresse mellan de här båda damerna. Ur detta växte det sedan under årens lopp fram något som man nog kan kalla vänskap mellan dem, detta utan att vi – jag blev genom Birgittas förmedling också bekant med Lenke – för den skull umgicks privat.

Från Lenkes sida tog sig det här uttryck i att hon inte bara bjöd in oss till vernissager och påföljande utställningar – vi köpte till exempel ett ganska stort collage av henne vid en utställning på Bror Hjorts hus här i Uppsala – utan också i att hon uppvaktade oss på vår 70-årsdag med ett dedikerat konstverk och i att hon till jularna hörde av sig med brev, ibland med en liten målning, ibland med en bok bifogad. Det här gör att vi har fem tavlor i olika tekniker av henne i vårt hem, dessutom tre av hennes egna böcker samt tre böcker om hennes konst. Ibland har hon skrivit några rader i böckerna, men oftast hittar man i dem kort med en lite längre text, för det mesta med en vänskapsförklaring.

En av böckerna om hennes konst vill jag särskilt rekommendera, ”Lenke Rothman” (Arena, 1995). Den ger, med hjälp av ett mycket stort antal färgreproduktioner och en synnerigen läsvärd essä signerad Torsten Ekbom, en bild av henne, som jag i bredd och djup inte kan komma i närheten av om jag själv skulle vilja beskriva hennes konstnärskap.

Både Ekboms text och Lenke Rothmans egen biografi längst bak i den här boken ger en helhetsbild av Lenke Rothmans liv, inte bara som konstnär.

Lenke Rothmans konst kom att i påtaglig grad präglas av traumatiska händelser, som låg tidigt i hennes liv. Hon föddes alltså 1929, i Kiskunfélegyháza i Ungern, och som man kan ana av efternamnet, var hon judinna; hennes pappa, Jenö Rothman, var religionslärare och paraplymakare. Jag citerar Ekbom: ”I den chassidiska mystiken ingår föreställningen att naturen är besjälad. Några av de visdomsord Lenke Rothman fick med av sin far, berättelserna ur Talmud och tolkningar av Thoran, hjälpte henne längre fram att härda ut och överleva.”

Nu övergår jag till att i stället citera Lenke Rothman om 1944: ”Tyskarna kom till vår stad. Tillsammans med andra barn, mödrar och gamla och sjuka fördes vi bort från stan. Genom någon lucka i godsvagnen gav någon oss vatten en gång under färden. En regnig kväll skulle vi fort ur vagnarna. Vi såg lågor från någon eld, taggtrådar, strålkastare från höga vakttorn. Vi såg kedjor av uniformer med vapen och hörde kommandoskrik. Människor med avrakade huvuden i randiga fångkläder sade tysta: ’Det här är Auschwitz’.”

Och om 1945: ”Svårt sjuk i tbc i koncentrationslägret Bergen-Belsen, dit jag förts från fabriken i Guben. Efter en längre tid i Bergen-Belsen, sades det att månaden var april och högtalaren förkunnade: ni är befriade. Den 4 juli kom jag med en sjuktransport till Tennisstadion, Malmö. Sedan till en skola i Karlstad, tillfälligt kallad Beredskapssjukhus.”

Sedan följde flera år av sanatorievistelser. Vägen tillbaka blev lång och mödosam, men redan vid decennieskiftet 1940-tal/1950-tal började hon, inspirerad av bland andra Edvard Munch och Käthe Kollwitz, utveckla den konstnärliga talang hon ägde. Hon kom också in på Konstfack. Lenke Rothmans första separatutställning kom dock först 1960.

De läsare som är intresserade av hennes konstnärliga utveckling hänvisar jag alltså till exempel till Torsten Ekboms insiktsfulla och rikt illustrerade essä. Det räcker här med att konstatera, att hon ofta återvände till sitt eget förgångna.

Ska jag ändå nämna ett enskilt konstverk, representativt både som konst och i det nämnda avseendet, får det bli ”Spår – ett minnesmärke”, en avgjutning av en bit järnvägsräls som det ligger en färgglad boll på. I den skrift, som gavs ut till invigningen, finns också ett foto med järnvägsspåret som leder fram till Auschwitz. Bildtext: ”Spåren, där transporterna stannade. En boll rullar mellan spåren, oundvikligt in i framtiden.”

”Spår” utformades som ett minnesmärke över offren i nazisternas förintelseläger, och bakom det fanns förstås också konstnärens egen svarta familjeerfarenhet: av medlemmarna i hennes familj (med åttar barn) överlevde bara hon och en bror förintelselägren.

Text till museimontern:

”’Varje ny generation har möjligheten att välja, att inte upprepa föregående generationers missgärningar.’ Med Minnesmärket och skriften Spår vill Lenke Rothman påminna om ondskans mekanismer och om dess yttersta gräns: det industriella dödandet av miljoner människor.

Vi behöver ’en tillväxt i medmänsklighet, ett nytt spår för livet, en ny semafor’.”

Invigningen, på Folkens museum Etnografiska, skedde den 15 december 1995 av Birgitta Dahl, då talman i Sveriges riksdag och personlig vän till Lenke Rothman.

New York: restaurangerna, maten och miljöerna

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp…

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy Warhols ”Gold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron Carter på Blue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri Caine på Iridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.

Last chorus: Nils Hjorth

Nils Hjorth (1920-2008) var en person som jag tidigt lärde känna som politisk representant för Dannemora och Österby, sinnebilder för brukens Uppland. När jag som student kom till Uppsala 1959 och påföljande vår valdes till ordförande i Laboremus, hade han redan en gedigen facklig och politisk erfarenhet bakom sig. Redan som ung gruvarbetare engagerade han sig både i Svenska Gruvarbetareförbundets avdelning i Dannemora, där han fick förtroendeuppdrag, och i SSU. Han var också styrelseledamot, så småningom ordförande, i Dannemora arbetarekommun. Han satt under en period även i styrelsen för Österby-Dannemora folkhetshusförening.

Själv kom jag först i kontakt med honom vid det socialdemokratiska partidistriktets i Uppsala årskongresser: jag valdes under laboremustiden till ombud och satt under några år sekreterare vid distriktskongresserna. Nils satt, i omgångar, i partidistriktets styrelse.

Jag kom också i kontakt med honom en annan väg: åren 1962-1982 satt han i riksdagen, blev från 1968 års val kollega där med min hustru. Jag träffade honom därefter både vid socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträden och i partisammanhang.

Nils var en sån där gammaldags socialdemokrat och folkrörelsemänniska, som det blir allt färre av i vår tid. Utöver riksdagsuppdraget och de fackliga uppdragen hade han fram till i början på 1970-talet också en rad kommunala uppdrag: satt i fullmäktige och i en rad nämnder. Han var en engagerad talesman för den bruksbygd och den gruvnäring han representerade.

Ändå tror jag ingen som träffade Nils upplevde honom som apparat- eller maktmänniska. Tvärt om kan många vittna om att han var en lyssnande och stöttande person.

Han var en utpräglad arbetarintellektuell. Till hans tidiga uppdrag i gruvavdelningen hörde att vara studieledare, och senare – när han var pensionär – ägnade han mycken kraft och stort intresse åt rörelsehistorien och brukshistorien; han var engagerad i arbetarrörelsens arkivverksamhet och i hembygdsföreningen. Han var en i ordets finaste mening bildad människa.

Representanter för alla de rörelser Nils verkade i talade vid samlingen i församlingshemmet med värme och uppskattning om hans gärning.

Birgitta och jag åkte i bil med Tone Tingsgård, riksdagsledamot (s) från Uppsala, till Nils Hjorts begravning i Dannemora kyrka. Det uppländska höstlandskapet var färgrikt och mycket vackert i solskenet, men ännu vackrare var Dannemora kyrka. I Dannemora har det funnits kyrka ända sen 1200-talet, men den nuvarande kyrkan, uppförd i gråsten i olika färger, är från den tid då malmbrytningen tog fart, slutet av 1400-talet. Invändigt är kyrkan, med sina bilder på väggarna och i taket, ännu mer fascinerande.

Som mina läsare vet, är jag inte religiös och berörs därför inte av prästens tal mer än då hon knyter an till Nils Hjorts gärning inom arbetarrörelsen. (Naturligtvis finns där också fanbärare med sorgflortäckta röda fanor på båda sidor om kistan.)

Som ateist inser jag intellektuellt, att det inte har någon som helst verkan om jag sjunger med i psalmerna, men jag vill inte hyckla en tro som jag inte har. Alltså sjunger jag inte med. Men jag följer med i de också för mig välkända texterna.

Psalmsången börjar med Lina Sandell-Bergs och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag” (svensk psalm 249), som jag fortfarande kan utantill sen småskoletiden. Jo, det här är en del av vårt kulturarv. Sen följer Lina Sandell-Bergs text till en mycket vacker svensk folkmelodi, ”Bred dina vida vingar” (svensk psalm 190).

Men egentligen är den avslutande psalmen den allra vackraste, ”Lär mig du skog, att vissna glad”, ursprungligen skriven av A G Oehlenschläger, med svensk text av E Ahnfeldt Laurin (numera bearbetad av Britt G Hallqvist) och med musik av Nathan Söderblom.

Texten blir gradvis mer religiös, men den allra första versen skulle också en ateist som jag nästan kunna sjunga med i:

Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Jo, nya vårar och nya somrar kommer väl ännu ett tag, men knappast blir det någon evighetens sommar.

Dödsklockan tickar i oss alla.

Vackert till vardags

Jag har en serie födelsedagar framför mig, Birgittas, Kerstins och Viggos. Kerstin fyller år först, men henne ska vi fira tillsammans med Viggo, vars födelsedag ligger sist i raden. Birgittas födelsedag infaller under den New York-resa, som vi startar på söndag.

Birgittas födelsedag blir nog trevlig: Vi ska se ”Mamma Mia” på Broadway, och sen ska jag bjuda henne på middag. Men för att jag ska slippa släpa med presenterna till New York, får hon dem i morgon,

Och även om vi ska fira Viggo och Kerstin först efter New York-resan, har jag ansträngt mig för att hinna handla deras presenter innan vi åker.

Det betyder att jag har gått en hel del i olika slags butiker i centrala Uppsala de senaste dagarna. Bland annat har jag varit inne i butiker som säljes porslin och glas, sådana som Duka och Cervera, även Åhléns.

Visst finns där ett och annat köpbart – men jag slås också av hur dyra till exempel ”finglasen” från våra berömda glasbruk är. Jag kollar priset på en glasserie vi har och tycker om och finner, att sex ganska små glas av en viss typ kostar nästan 2.000 kronor. Nå, vi behöver för närvarande inte mer av just de här glasen.

Jag går runt utan bestämd avsikt, hoppas bara få syn på något med det där lilla extra: en glasvas, ett porslinskrus, ett prydnadsföremål eller något liknande. Och jag slås då av att jag tycker att nästan allt jag ser är så intetsägande, ibland rent av fult.

Vi klarar oss nog ändå: vårt hem är fullt av vackra saker, inköpta under sent femtiotal, under sextiotalet och under det tidiga sjuttiotalet. Kaffe- och tekoppar jag köpte som fattig student är fortfarande vackra, hett åtrådda på nätet och i butiker för begagnat porslin. Många vaser och prydnadsföremål köpte jag då och då som presenter till Birgitta, från det att vi från mitten av 1960-talet bildade par. Det rör sig i stor utsträckning om saker som tillverkades av Gustavsberg och Rörstrand samt av finska Arabia; även vårt lokala Uppsala-Ekeby åstadkom en del vackra och köpvärda saker.

Det intressanta var att mycket av det här kunde köpas till ett ganska måttfullt pris på köksavdelningen i kooperationens varuhus Forum. Mina inkomster var en bråkdel av vad de kom att bli senare, men jag hade ändå råd att handla där. Även mina föräldrar, som aldrig hade det fett, köpte till exempel en kaffeservis från Gustavsberg på Forum i Sundsvall. Kooperationen hade en devis som jag tror löd ”Vackrare vardagsvara” och tillverkade själv en hel del av det som salufördes via de egna varuhusen. Många av tidens bästa svenska formgivare arbetade för Gustavsberg.

Vår dotter Kerstin har på sin blogg – länk finns här intill – under lång tid då och då publicerat bilder och text i en serie med the- och kaffeserviser samt thekannor; hon har läst konsthistoria och är starkt designintresserad. Många av de här föremålen härstammar från just den här perioden. En banal förklaring är förstås att hon har fotograferat föremål som finns dels i vår lägenhet i Uppsala, dels i vårt sommarhus i Öregrund, givetvis också hemma hos henne själv. Men jag vet också, att hon liksom jag tycker, att mycket av det som tillverkades under den period jag har angivit faktiskt hör till det förnämnsta i svensk designhistoria.

Naturligtvis finns det även i dag vackert designade varor i det här segmentet, men då företrädesvis i nischbutiker. Den som söker den här sortens vackra vardagsvaror i butiker, tillgängliga för en stor allmänhet, kan – alltför ofta – känna sig blåst.

Varför blev det så här?

Sätt punkt för sommaren med badortsdagarna i Öregrund

I dagens Upsala Nya Tidning finns en artikel om att turismen till vår del av Roslagen har ökat kraftigt. Även Östhammar har fått fler besök än förra året, men det är framför allt besöken i Öregrund som har ökat mycket kraftigt.

Den här lilla stan vid havet är en pärla värd att besöka. Nu är sommarsäsongen snart slut – de yrkesarbetande sommargästerna har återvänt till sina jobb, skolbarn och skolungdomar börjar skolorna på sina egna orter – men det finns en veckohelg kvar, den kommande, då Öregrund åter igen kommer att fyllas av många besökare.

Välkomna ni också! Gör en dagsutflykt eller övernatta på något av våra hotell!

Fredagen den 15, lördagen den 16 och söndagen den 17 augusti genomförs de årliga

Badortsdagarna i Öregrund

Fredag 15 augusti

16.00-20.00 Öppet hus i Hembygdsgården

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet

18.30 Badortsvandring
Samling vid Societetshusets trappa. En guidad vandring runt de klassiska badortskvarteren.

20.00 Konsert i Öregrunds kyrka
Småländska Paviljongsorkestern.

Lördag 16 augusti

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs Rådhusgatan

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen med start vid Hasselbackspiren

10.00-17.00 Dunk Dunk. Prova på att åka tändkulebåt

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning, Hasselbackspiren

11.00 Invigning av Badortsdagarna, Stora scenen
Därefter det traditionella badortsdoppet i gammaldags badkläder. Priser utdelas.

11.00-16.00 Gycklare på stadens gator och torg

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården.
Kaffeservering, hantverkare och underhållning.

11.30 Småländska paviljongsorkestern, Stora scenen

11.45 Skötbåtstävling med start i hamnen

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet
Utställning av Lubbe Nordströms tavlor
Upplandsmuseet visar foton och föremål från badortstiden
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD
14.00-14.30 Stig Sandelin kåserar kring öregrundsljugaren Calle Möller. Utställning kring Calle Möllers liv; hans stenkakor spelas på trattgrammofon.
Hitta dina anor från badortstiden. Släktforskardatorn är i gång i Blå rummet.

12.00-15.00 Utställning i Rådhussalen
Alf Rudström & Ylva Lindberg: ”Landskap och människor”
(Vernissage klockan 11.00)

12.00-15.00 Öppet hus i vävstugan (gamla polishuset intill biblioteket)

12.00-16.00 Öregrunds Hafsbadanstalt i Societetsparken
Massage av nacke, rygg och axlar, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset.
Kaffe och hembakat bröd. Bälgalaget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven

12.00 Brunnshusspelen i Hembygdsgården.
Lustspel i badortstidens anda av ensemble ur Österby herrgårdsspel

12.45 Square dance med Roden Square Dancers, Stora scenen

13.30 Prisutdelning för skötbåtstävlingen, Stora scenen

14.00 Badortsvandring med start vid Societetshusets trappa

15.30 Dräkt- och hattparad vid Turistbyrån
Priser och diplom delas ut till deltagarna, som paraderar i gammaldags dräkter och hattar

16.30 Båtparad med veteranbåtar

17.00 Lotteridragning för Badortslotteriet samt prisutdelning för tipsrodden, Stora scenen

18.00 Jazzen anfaller, Societetshuset. Peter Lind & The Cabaret Band

21.00 Mäktig eldshow med Eldsjälarna Efrit, Torget

Övriga aktiviteter under lördagen:
Briggen Gerda
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Lottförsäljning
Scoutbåten Kerstin
Segling med allmogebåt (man får följa med)

Särskilda barnaktiviteter under lördagen:
10.00-12.00 Snickra dina egna styltor, Hembygdsgården
13.00 Barnkarneval från Turistbyrån till Hembygdsgården
13.20 Barnkören Busungarna, Hembygdsgården
13.30 Barnteater, Hmbygdsgården
14.15 Lådbilsrally, Hembygdsgården

Söndag 17 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst, Hembygdsgården

13.00 Badortshelgens ”antikrunda” med Lars-Yngve Johansson

* * *

Som synes är lördagen den mest aktivitetsfyllda badortsdagen. Karta till de nämnda platserna hittar du i det tryckta programmet, som säljs tillsammans med badortslotterna.

Av restaurangerna vill jag särskilt rekommendera köket grill : kafé, Strandgatan 12 nere vid hamnen. Och glöm inte att ta en paus i trädgårdscaféet i Hotell Floras Trädgård, Västergatan 20.

Välkomna till Öregrund!

Fullt hus

Veckan med Kerstin, Viggo och Klara på besök i Öregrund går vidare. I går var vädret så pass att vi kunde göra en badutflykt till Sunnanö. Barnen grävde kanaler och vadade. Vi vuxna höll oss på land.

I dag är vädret åter regnigt. Stora delar av dagen har barnen hållit sig inomhus; tur att man kan se på DVD-film om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Också i övrigt har huset varit fullt av folk. Elektrikern kom med den nya termostaten till varmvattenberedaren på vinden, så nu hoppas vi – peppar, peppar – att den inte blir överhettad igen. Birgitta har haft besök av en journalist från Allers, som ska göra en insats för den insamling för världens barn, som anordnas av UNICEF, vars sverigeavdelning Birgitta är ordförande för.

Och så kom en av Kerstins gamla kompisar på besök, Malin Vessby, och med henne lille sonen Svante. Liksom Kerstin är Malin intresserad av form och design, är journalist med detta som specialitet. I Dagens Nyheters kulturdel, där hon är medarbetare, skrev hon här om dagen (4 augusti) en artikel om keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, ”Bruksföremål som står sig”.

Under lunchen – två sorters lax – mer peppar – och inlagd strömming samt färskpotatis från ett av Birgittas land – kretsar samtalet i omgångar kring olika kaffe- och theserviser. Ni som läser Kerstins blogg – länk finns här intill – brukar hitta bilder på sånt där; många av de avbildade kopparna kommer från både hennes eget och vårt bestånd.

Efter the med Kerstins nybakta kakor går hon och Malin samt barnen på regnpromenad först i vår trädgård och sen runt Öregrund, lovar barnen att också besöka en lekpark. Mjölkpaketen som de var inne på Konsum och köpte kändes aningen sandiga, så jag tror att barnen har fått sitt, regnet till trots.

Nu har Malin och Svante åkt hem, och både elektrikern och journalisten har redan tidigare gett sig i väg efter förrättat värv.

Barnen ser på film igen, den här gången på ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Regnet fortsätter att falla.

Och så kom regnet – och barnbarnen

Under helgen svängde vädret, äntligen. Det har regnat, bitvis ordentligt. Sammantaget har trädgården nu fått vad den behövde mest av allt, en grundlig vattning. Man ser också hur snabbt det som hängde och slokade repade sig.

Till en sen söndagslunch – köttbullar och pasta – anlände barnbarnen, Viggo och Klara, och med dem deras mamma och pappa, Kerstin och Bo. Bo åkte hem till Uppsala igen så snart han hade lastat ur bilen och fått lunch: hans semester är slut, och i dag började han jobba igen.

En bit in på eftermiddagen kom Klara in till morfar och bönade om en promenad. Helst till Konsum; dit vill barnen gärna ta sina sparkcyklar. Morfar har inget ärende till Konsum men säger, trots att det hela tiden duggregnar, att han kan gå med ut till cykelgatan för en åktur på sparkcykeln. Då vill förstås också Viggo följa med.

Barnen tar på cykelhjälm och stövlar och åker sen fram och tillbaka på cykelbanan, medan morfar vaktar från ett halvbra regnskydd under ett träd. Fast nu tycker Klara att det är ännu roligare att plaska i en stor vattenpuss. När morfar förmanar henne att inte smutsa ner sig, säger hon:

– Mamma kan tvätta!

Sen måste morfar in igen och laga söndagsmiddag, givetvis anpassad till barnens smak. Det blir stekt fläskkarré med råstekt färskpotatis i skivor plus ärter-majs-paprika. Barnen äter med god aptit.

Vid läggdags vill Klara att morfar ska läsa saga för henne. Hon väljer själv Richard Scarrys ”Söstormen” och Astrid Lindgrens ”Pippi håller kalas” i serieversion av Ingrid Vang Nyman. I rummet intill läser mormor för Viggo. Morfar och mormor är fullt accepterade. Men innan barnen somnar, måste ändå deras mamma in ett varv till dem.

På måndag morgon tar Klara på sig cykelhjälmen och manar strängt mormor, vars tur det är att laga mat, att gå till Konsum snart. Hinner till och med bli lite sur, när mormor först vill höra trädgårdsprogrammet i P1. Men sen, till slut, går mormor ändå i väg och tar ungarna med sig, givetvis på sparkcykel.

Därefter vankas det pannkakor och plättar till lunch.

Regnet har upphört, men vädret är blåsigt och ganska kylslaget. Ungarna behöver ändå komma ut, så vi vuxna slår alltså följe med dem och deras sparkcyklar. Färden går åter igen till Fyrskeppet, som måste undersökas i alla vinklar och vrår. Och barnens mor tar bilder av sina telningar, uppklättrade på det stora ankaret på berget utanför.

Bilder från promenaden hittar du här.

Sen vill Klara leka i en lekpark, så vi tar oss tvärs över hamnen bort till den lekpark som finns mitt emot Klockargården. Gungor och gungbräda och gunghäst och sandlåda prövas alla noga. Därefter följer vi efter mamma Kerstin till Epokgården, där det finns mycket prylar att titta på. Barnen får var sitt kort à tio kronor. Lyckan är fullständig.

Åter hemma blir det först lite kris. Klara hör Viggo be om glass och överger genast sin nyklyftade apelsin, ställer sig vid frysen och tjuter till slut riktigt duktigt. Ingenting annat än glass duger! Men de stora är obarmhärtiga. Mormor har nämligen startat ett sockerkaksbak, och ska det bli mellanmål på mellanmål, finns det ingen aptit kvar till middagen.

Till slut lyckas morfar bryta Klaras gråt och tjuriga humör. Han går fram till Klara och säger:

– Du Klara, du ville ju se filmen om Kasper, det vänliga spöket. Ska vi göra det nu?

Och plötsligt skiner Klara som en sol mot morfar, vill upp i hans famn. Tillsammans går de och hämtar Kasper-filmen, och morfar sätter i gång den inne i TV-rummet. Efter kommer också Viggo; även han gillar Kasper. Morfar sätter sig mitt emellan barnen. Snart kommer också mamma Kerstin in och sätter sig vid den bärbara datorn.

Och se: mitt under filmen kommer mormor Birgitta in med en alldeles varm gammaldags sockerkaka.

Lite senare, när filmen är slut, hör jag Birgitta ropa till barnbarnen: Vill de följa med ut i trädgården och hämta färskpotatis, dill och morötter till middagen?

Kvällen närmar sig. I kväll ska jag läsa för Viggo och Birgitta för Klara.

Sent i kväll, när barnen har somnat, ska jag och Birgitta och Kerstin tillsammans se italiensk deckare i TV. ”Komissarie Montalbanao” ni vet!

Mannen med den blå gitarren (som inte var blå)

Wallace Stevens (1879-1955) är en amerikansk poet, som kanske har betytt mer för andra poeter (här i Sverige bland annat Folke Isaksson, som har översatt Stevens) än för en bred, poesiläsande publik. (Andra som har översatt Stevens till svenska är Erik Lindegren, Lars Nyström och Ulf Linde.)

Nu har Olle Thörnvall tagit sig före att översätta en hittills till svenska oöversatt svit om 33 dikter av Stevens – sviten, som lika gärna kan karaktäriseras som en långdikt i 33 avdelningar, skrevs 1937 och heter i original ”The Man with the Blue Guitar”, vilket i Thörnvalls översättning, samtidigt boktitel (Ellerströms, Lilla serien, 2008), förstås blir ”Mannen med den blå gitarren”.

”Mannen med den blå gitarren” utgår från en målning från 1903 av Pablo Picasso, ”Den gamle gitarristen”. Den är från Picassos blå period, och mycket riktigt går praktiskt taget hela målningen i olika nyanser av blått. Men det framträdande motivet i förgrunden, gitarren, är – trots den färgbeskrivning den får hos Stevens – inte alls blå utan snarare smutsbrun!

I sin på många sätt intressanta efterskrift prövar Olle Thörnvall tanken att den amerikanske poeten Stevens skulle ha låtit gitarren bli blå som ett uttryck för den melankoli ord som ”blue” och ”blues” bär i den amerikanska kulturen. Men eftersom dikterna i sviten varierar ett filosofiskt grundtema, tror jag snarare att den alltså inte adekvata färgbeskrivningen här är ett uttryck för att vi ständigt omgestaltar verkligheten när vi försöker beskriva den: vår sinnesstämning och våra aktuella erfarenheter färgar vår bild av verkligheten.

Så här lyder den allra första dikten i sviten i Thörnvalls tolkning:

I

Han böjde sig över sin gitarr
som klippte han tyger. Dagen var grön.

De sa: en blå gitarr, det där,
du spelar inte tingen som de är.

Då sa han: Tingen som de är
förvandlas på gitarren här.

De sa: Men spela dock en sång,
förmer än oss och ändå vi,

en sång på blå gitarren där
om ting precis så som de är.

Den här allra första dikten ger också rika exempel på tillkortakommanden i Thörnvalls tolkning, som annars har många förtjänster.

Thörnvall har velat behålla rim och rytm (och har också ofta lyckats med detta), men hans lösning av problemet att överföra det återkommande rimparet ”are – guitar” till svenska blir, som vi ser ovan, irriterande oskönt.

Lyrikvännen om Rut Hillarp

Ett nytt tjockt nummer av Lyrikvännen, nummer 4 2008, har anlänt, och jag sträckläser de 150 sidorna, fångad framför allt av numrets tema, den svenska fyrtiotalspoeten Rut Hillarp (1911-2003).

Rut Hillarp har jag aldrig själv läst extensivt men förstås hittat dikter av i antologier. Av allt att döma borde jag ha läst mycket mera – hon är allt mer erkänd som en like till de stora manliga fyrtiotalslyrikerna, vars poesi jag är väl förtrogen med: Werner Aspenström, Erik Lindegren, Karl Vennberg och andra.

Ett smakprov hämtat ur Rut Hillarps diktsamling ”Solens brunn” (1945):

Min älskare sover

Min älskare sover i den vilda stormen
och varje natt väntar jag honom fjättrad vid klippan
Järnkedjorna lyfter upp mina bröst
mot hans svidande kyssar
och med gyllene blixtar
genomstinger han min kropp
En gång såg jag hans ögon
Deras törst var omättlig

Om dagen sköljer böljorna mina fötter
för att utplåna minnet av hans splittrade rustning
Men ingenting kan stilla ömhetens blödande sår
och begärets brinnande guld
i mitt sköte

Och den som ville befria mig
skulle jag skratta åt.

Den här dikten har jag närmast hämtat från Jenny Björklunds essä i Lyrikvännen, ”Kvinnofrid fjättrad vid klippan”; Björklund jämför den där med Edit Södergrans ”Dagen svalnar” med de berömda raderna ”Du sökte en blomma” et cetera och finner att Hillarp på 1940-talet kallt konstaterade, att ojämlikhet – kvinnans underkastelse – var förutsättningen för kärlekens förverkligande.

Det hindrade inte Rut Hillarp från att leva ut sin egen sexualitet. Birgitta Holm tecknar, med hjälp av Hillarps dagböcker från en vistelse i Quartier Latin i Paris sommaren 1949, bilden av en kvinna, vars expansiva erfarenheter på området knappast hade accepterats av den miljö där hon vanligtvis vistades: hon var läroverkslärare.

Kanske klarade hon sig på grund av att hon var en erkänt skicklig och av eleverna omtyckt lärare. (Om detta har min hustru, som på 1950-talet gick i Statens normalskola i Stockholm och hade Hillarp som lärare, vittnat. Och det finns fler vittnesbörd i det aktuella numret av Lyrikvännen.)

Dock, Rut Hillarp vågade bryta mot konventionerna. Hemma hos sig gjorde hon tillsammans med regissören Mihail Livada experimentella och erotiskt utmanande filmer, där hon själv spelade med. Även här rekonstruerar Birgitta Holm filmarbetet och det som på det privata planet hände runt omkring genom att citera Hillarps dagböcker från 1950.

I dagbokscitaten, från Paris så väl som från filminspelningarna i Stockholm, skymtar en rad namn, stora i den tidens kulturliv och senare i flera fall kulturikoner förbi: Gösta Oswald, Peter Weiss, Vilgot Sjöman, Karl Vennberg, Olov Jonason, Sivar Arnér. Rut Hillarp var deras like.

Poesi, prosa, film – Rut Hillarp var dessutom, vilket jag inte visste, en intressant fotokonstnär. Jag förstår det, när jag läser Linda Fagerströms artikel i Lyrikvännen om Hillarps fotokonst. Artikeln innehåller också illustrationer.

Sist ska jag försöka leda mina läsare vidare till ett par böcker av Rut Hillarp, som jag själv inte äger eller har läst men säkert kommer att skaffa:

”Nattens språk” innehåller ett urval ur Rut Hillarps samtliga diktsamlingar, gjort av Lasse Söderberg, som också har skrivit ett efterord. Volymen innehåller även exempel på Hillarps bildkonst. Gå in på ellerströms hemsida för vidare koll! Boken kostar 120 kronor.

Och så finns Rut Hillarps erotiska, för sin tid (1954) mycket djärva roman ”Sindhia” åter tillgänglig genom förlaget Podium. Skicka ett mejl till order@forlagssystem.se med rubriken ”LV-Sindhia 9789189196209″, antal exemplar samt namn och adress senast 1 oktober 2008, så får du köpa den för 90 kronor inklusive moms (mot ordinarie pris 116 kronor) – porto tillkommer.

Att prenumerera på den förträffliga tidskriften Lyrikvännen kostar 300 kronor, 250 kronor om man är under 25 år, 500 kronor för institutioner. För det får man sex nummer samt varje ny bok ur Lilla lyrikserien direkt hem i brevlådan. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.