I min ålder

Sven-Bertil Bärnarp gör för Dagens Nyheter serien ”Medelålders plus”, en höjdare i sitt slag.

I dagens (14 mars 2014) avsnitt filosoferar den äldre mannen i serien om livet:

Man är ganska erfaren i den här åldern.
Vis.

Men hur det är att vara död, det vet jag inte.
Inte mycket att stå efter heller vad jag förstår.

Livsutvärdering

Dagens Nyheter har fattat det vanvettiga beslutet att reducera antalet dagliga serier till två. Sven Bertil Bärnarps förträffliga ”Medelålders plus” är en av de dagliga serierna, om än numera med placering på Namn och Nytt-sidan.

I dag går mannen i seriens pensionärspar på en vintrig väg och filosoferar:

Jag har klarat mig bra här i livet.

skolavslutningen och pensionen.

Ny serietidning – men för hela familjen?

Jag är serienörd: läser kontinuerligt serier av alla sorter, i dagstidningar, serietidningar och album.

Men få serieläsare är skapta så. Serieläsandet varierar mellan olika åldrar, och dessutom selekterar också många serieläsare efter genre.

En mycket stor del av de svenska serietidningarna ges i dag ut av Egmont, så det är ju alltid kul när det emellanåt dyker upp någon serietidning utan anknytning till den sfären – inte så att jag har något horn i sidan till Egmont, men konkurrens är ju också bra. Vem som exakt äger den nya serietidningen ”Kalle och Hobbe”, med Tony Svensson som ansvarig utgivare, vet jag inte, men jag konstaterar att samtliga serier i den distribueras av Europa Press.

Och det kan ju också göra detsamma – däremot gör mig devisen i stor stil på omslaget konfunderad: ”Magasinet för hela familjen”. Kommer det att gå att sälja en serietidning med så bred målgrupp, när priset dessutom är så högt som 79 kronor?

Det är ju roligt att ”Kalle och Hobbe”, en urbra serie, finns tillgänglig igen. Men ”Calvin and Hobbes”, som den heter i original, tecknades av Bill Watterson 1985-1995, och därefter har inga nya strips tecknats. Allt det Watterson då gjorde har dessutom publicerats fullständigt i först Expressen, sedan Aftonbladet, och ”Kalle och Hobbe” har också för inte så länge sedan förekommit i serietidning.

Det är ju bra om den på det här sättet får nya läsare, men man ska inte ge sig fasen på att Kalle och Hobbe-läsarna främst finns i de yngre åldrar, som av naturliga skäl inte har kommit i kontakt med serien genom de media jag har nämnt ovan.

Och här träffar vi snabbt på den svaga punkten i redigeringsprogrammet för den här tidningen.

Jim Davies’ ”Gustaf” (”Garfield”) – för övrigt en serie som jag själv aldrig har gillat – är en ofta elak serie, som fordrar vuxna läsare.

Susanne Fredelius’ ”Doris”, numera portad från Dagens Nyheter som lanserade den, är i ämnesval, inte bara i fråga om dess imiterade barnteckningar, däremot gjord med sikte på en rätt så ung publik.

Medan Lena Asklunds ”Sånt é livet”, som debuterade i Metro 2006, åter igen är en vuxenserie, som sådan halvbra.

Slutligen innehåller den här tidningen historier, ”Ur barnamun”, men oftast roligare för föräldrarna än för de citerade barnen.

Det här var alltså nummer 1 2013. Vi får se hur många till det blir.

Komiska vuxenserier

Jag brukar köpa och läsa Serieparaden.

Serieparaden innehåller serier för vuxna, de flesta komiska och/eller satiriska.

Exempel är Jim Meddicks ”Monty”, Patrick McDonnells ”Morgan & Klös”, Darby Conleys ”Get Fuzzy”, Scott Adams’ ”Dilbert” och inte minst Kieran Meehans suveräna ”De professionella”.

Den här tidningen söker sig också utanför allfarvägarna. Sålunda publicerar den till exempel inte bara en norsk utan också en, vida bättre, finsk serie, ”Fingerpori” av Pertti Jarla. Den är full av drastisk humor, lika rolig här som i seriens upphovsland – men kanske måste man vara finländare (eller estländare) för att fullt ut förstå innebörden av det här samtalet:

– Nämen, farfars gamla schackspel!

…Men alla hästarna saknas.

– Dom åt vi under kriget.

Måhända styrkt av framgången med ”Fingerpori” lanserar ”Serieparaden” nu ytterligare en finsk serie, Jaana Suorsas serie – eller kanske snarare tematiska skämtteckningar – ”Piggu Possu”. Själv är jag inte så imponerad av det första uppslaget, men ”Piggu Possu” kanske tar sig.

Därmed är vi hur som helst inne på det som inte är Seriparadens starkaste sida.

Redaktören för Serieparaden (som ju borde vara den som bestämmer om innehållet i tidningen) gillar uppenbarligen skämtteckningar men har inte tillräcklig selektionsförmåga. Hela skalan från lysande till uselt finns således representerad i Sereiparaden.

Medan Dan Piraros ”Bizarro” är lysande, och Jan och numera även Maria Berglins fyrarutorskommentarer (snarare än serier) ”Berglins” också träffar huvudet på spiken, är Jerry van Amerongens ”Irrvägen” nästan sinnessjukt usel. Glenn och Gary McCoys ”De flygande McCoys” varierar i kvalitet.

Slutligen: som inlaga i det här numret publiceras Niklas Erikssons ”#Sverige”, normalt söndagsserie i Svenska Dagbladet. Den är ett lovvärt, ibland både roligt och bitande försök att se politikens komiska sidor. Fast den skulle säker kunna bli ännu bättre, om Niklas Eriksson visste riktigt mycket om politik och politiker.

Galago vill mycket men gestaltar det inte i serieform

Galago har snofsat till vinjetten, och de två redaktörerna, Mats Jonsson och Johannes Klenell, har delat upp redaktörskapet mellan sig så att Jonsson gör höstens nummer och Klenell vårens.

Nummer 3 2011, således redigerat av Mats Jonsson, präglas av Jonssons vänstertendens och, dock med undantag, av hans dragning till serier som noga undviker det vältecknade. Ett slående exempel på båda tendenserna är hans egen serie ”Rut-avdrag = klasshat”.

Jag har inte ett skvatt mot politiska serier, inte heller mot sådana politiska serier som slår mot högertendenser i samhället. Men till exempel Sara Hanssons ”Dom rika har alltid tagit dom fattigas barn” är, hur angeläget dess budskap än är, mest en debattartikel med många illustrationer i form av ”serierutor”, där de agerande med understrykande repliker får illustrera Hanssons långa essäartade framställning.

Ännu värre i det här avseendet är Karolina Bångs ”Öppna upp”, en till serie nödtorftigt förklädd genomgång av olika former av sexualitet.

Nanna Johanssons ”Medias beskrivningar av SD i nio enkla steg” är både rolig och träffande, men den är en serie fotomontage med infälld text, som dock liknar en serie i det att Johansson gradvis avslöjar Jimmie Åkessons taktiska anpassningar – och det logiska slutet på den här manövern.

Intressant och angelägen, men som just serie inte hellyckad, är Henrik Bromanders ”Jag är ingen”, en historia om svenskättlingen Nikolai Perssons öde – hans svenska, till Sovjetunionen utflyttade föräldrar avrättades, och han själv blev kriminell – i sovjetiska fängelser och fångläger; så småningom fick han lov att utvandra till Sverige. Men det finns en teknisk finess i den här historien: Perssons liv skildras med hjälp av hans många tatueringar.

Det här numrets utan konkurrens mest vältecknade bidrag är Anneli Furmarks ”Skådespelaren”. Den är en novell i tecknad form, men den innehåller inte en enda pratbubbla, däremot i bilderna infälld berättande text, som för handlingen framåt.

Berättande, både i bilder och med pratbubblor, är däremot Johanna Hellgrens ”Grannarna”. Den är en av det här numrets få riktiga serier, dock inte alls lika vältecknad som Anneli Furmarks bildnovell.

Vältecknat – men storyn?

Den glest utkommande, mer albumliknande serietidningen ”Utopi” har nu presenterat dubbelnumret 10-11 2013. I ”Utopi”, som kanske snarare borde heta ”Dystopi”, publiceras rader av serier, svenska så väl som översatta utländska, som alla hör hemma i fantasyvärlden.

Ett och annat bär spår av att vara efterapningar, där lite olika stilar korsas med varann, men generellt är serierna i den här tidningen påfallande vältecknade, några av dem bildmässigt lysande. Kim W Anderssons ”Love Hurts” har jag tidigare läst även i ”Nemi”, men det riktig lysande nya fyndet är för min del John Holmvalls ”Jord & eld”, en serie i klassisk sagotradition och -stil.

Mot mycket av det övriga har jag grava invändningar.

I ett par av serierna, bland annat redaktören Fabian Göranssons och Jan Bieleckis fortsättningsserie ”Titus Pax”, är droger en viktig ingrediens.

Karl Johnssons och Sara Bergmark Elfgrens ”Vei” knyter an till den asamytologi, som är känd i vårt land, men ganska många av de övriga serierna, förlagda till okända världar i olika betydelser, är oerhört svåra att förstå för den som huvudstupa kastas in i de här historierna – och man förstår egentligen inte mer, när man har avslutat läsningen. Ofta ter sig de här serierna som bildkaskader utan episk mening, vältecknade men utan ett riktigt meningsfullt innehåll.

Tago som en äldre Galago

Folket bakom den alternativa serietidningen Galago drev också under en period förlaget Tago. Senare köptes Galago upp av Ordfront, och serieutgivningen blev en uppgift för dess etikett Ordfront Galago.

Efter en schism lämnade serieförläggaren Rolf Classon, en centralgestalt i gamla Galago, det nya förlaget och startade ett eget serieförlag, Kartago. Classon sålde 2010, för att få tillgång till tryggare kapital, antar jag, sitt förlag till Bonniers men fortsätter att leda det.

Till det Classon lyckades med var att locka över en mycket stor del av de gamla galagoserietecknarna till sitt nya förlag, och också en del av de tecknare Galago senare har publicerat har han lyckats värva till sitt Kartago.

När han nu ger ut serieantologin ”Tago v. 1” (Kartago förlag, 2013), återbrukar han inte bara ett gammalt förlagsnamn, knutet till Galago: En mycket stor del av bidragsgivarna hör till galagokretsen, inte bara den gamla utan delvis också den nya.

I den här antologin hittar jag en hel rad serieskapare, vars namn jag omedelbart förknippar med Galago: Lena Ackebo, Anneli Furmark, Nina Hemmingson, Johan Jergner-Ekervik, Martin Kellerman, Knut Larsson, Gunnar Lundkvist, Sara Olausson, Joakim Pirinen, Emma Rendel, Jan Stenmark och Frida Ulvegren – kanske finns det ännu fler med den här anknytningen.

Några av bidragsgivarna möter man i och för sig i en för dem ny genre, som prosaister. Mest spektakulär är i det fallet Lena Ackebo, som har skrivit en porrnovell, en märklig blandning av bokslutsterminologi och utstuderade samlagsskildringar. Martin Kellerman har valt att skriva om sin gamle förläggares, Rolf Classons, svårigheter med att skriva sina memoarer: året är här 2039, Kellerman själv död, och historien börjar i en iskall kåk och med en vådlig brasa på den is som ligger i viken utanför. Classon själv publicerar faktiskt i bokens inledning ett memoarartat stycke, om en historia han i mitten av sjuttiotalet – i Grekland – hade med en nyazeeländsk tjej, som sedan försvann. Den här historien är mycket tidstypisk: här förekommer andra droger än den whisky Classon ymnigt konsumerar i Kellermans historia.

Med ett prosabidrag – ett antal korta satiriska sverigebilder förklädda till resereportage – medverkar också Eric Ericson. Läsnöjet störs dock något av att Ericson och för övrigt även Kellerman inte kan skilja på ”de” och ”dem”; Ericson kan heller inte skilja på ”bredden” och ”brädden”.

När det gäller serierna i den här antologin, är de flesta läsvärda, dessutom vältecknade, en sida av seriekosnten Galago av i dag inte verkar odla. Å andra sidan finns det i ”Tago V. 1″ ett bidrag, som i fråga om teckningarna slår alla andra originalbidrag i det här numret, men som mer är en illustrerad prosatext än serie: Anneli Furmarks fina bildversion av Cora Sandels ”Två katter i Paris”, baserad på boken ”Djur som jag känt”.

Jag uppskattar också mycket Oskar Ekmans artikel om legendaren Gustaf Tenggren, mannen som i Disneys studior skapade mästerverk som ”Snövit” och ”Pinocchio”.

Den här antologin innehåller också en veterligen hittills opublicerad serie av Carl Larsson , ”Söndagspromenaden”. Den här serien har Rolf Classon hittat i ett arkiv i Bonnier-husets källare. Som just serie har den här skapelsen sina begränsningar, men intressant är det ju att få ta del av den.

Trenter i serieform: Nu är det dags för ”Sturemordet”

Stieg Trenters deckare har ett mer långsamt tempo än det som utmärker genren i dag. Också hans stockholmsskildringar är något daterade – huvudstaden har ju genomgått en ganska häftig förvandling sedan hans tid – men egentligen är han ett föredöme just som miljöskildrare: Hans skildringar av gator, vyer och andra miljöer, inte minst den tidens krogar, borde vara ett måste för stockholmare som älskar sin stad.

Fast själv läste jag min första trenterbok mycket tidigt, långt innan jag hade någon kunskap att tala om om Kungliga Hufvudstaden, och under en sjukhusvistelse under en repmånad på I 21 i Sollefteå slukade jag sen trenterdeckare efter trenterdeckare. Jag har ägt en mycket stor trenterkollektion, som jag dess värre gav bort vid ett tillfälle, då jag var tvungen att rensa bokhyllorna för att få plats för allt nytt som måste få plats. Jag har sedan ångrat det och då och då – när något av Trenter har återutgivits – skaffat nya exemplar.

Tecknaren Jakob Nilsson gör gradvis Stieg Trenters klassiska deckare tillgängliga på ett nytt sätt. Han har gjort serieversioner av ”Roparen” och ”Färjkarlen”, faktiskt med den äran fastän Trenters deckare ju egentligen inte bjuder på så mycket action, som dagens läsare av deckar- och äventyrsserier är vana vid. Men han följer Trenters grundstories tämligen troget, och framför allt i fråga om stockholmsskildringen, som är både detaljrik och historiskt korrekt, är han en mästare. I personteckningen arbetar han i Hergés anda; Hergé var pseudonymen för George Remi, Tintins skapare.

Jag påminns åter om just detta, när jag i Dagens Nyheter (29 augusti 2013) ser en bild av den ena av Trenters huvudfigurer, fotografen Harry Friberg (för övrigt skapad med K W Gullers som modell). DN har nämligen publicerat en jätteartikel om Jakob Nilsson och hans enträgna och berömvärda projekt att göra serier av Trenters klassiska deckare i stockholmsmiljö, och man gör där en poäng just av att Nilsson minutiöst återskapar Stockholm som det var på Trenters tid.

Artikeln föranleds av att Nilsson nu är klar med en serieversion av Trenters ”Sturemordet” och av att DN med början nu på söndag tänker publicera den som söndagsserie. (Jag gissar att den kommer att läggas in på det utrymme som nu en tid har fyllts med äldre, lite längre Musse Pigg-serier i svart-vitt.) Jag ser fram mot det här. Självfallet har jag läst Trenters förlaga, vars titel leder oss till en klassisk stockholmsmiljö, Sturebadet. Jag är för övrigt tillräckligt gammal för att ha badat i Sturebadet som det såg ut förr.

Melodikrysset nummer 33 2013

Nej, det är inte synen som har konstrat igen. Efter starropeationen har jag nu fått en synskärpa jag inte har haft på länge – dock måste det nyopererade ögat inledningsvis vårdas med två sorters ögondroppar tre gånger om dagen.

Men vi har haft släktlunch på den dahlska sidan, i Vallentuna och i regi av Gunnel och Ragge. Syskonen Dahl med respektive samt de av deras barn med äkta hälft och deras barn som kunde var också inbjudna. Från vår del av familjen deltog således vår dotter Kerstin med barnen Viggo och Klara.

Men det är ju inte om detta det här ska handla – jag bara förklarar varför det har dröjt innan jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset.

Dagens kryss började ganska lätt med signaturen till TV-serien ”Macken” – dock sjöngs signaturmelodin av Lill Lindfors.

Det här krysset innehöll för övrigt mer som var TV-relaterat.

Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömsen kände vi igen på deras göteborgska idiom, och vi minns dem i rollerna som Albert och Herbert.

Den bortgångne Larry Hagman minns vi som JR i ”Dallas” – det var Larry som i dag sjöng ”My Favorite Sins” för oss.

Dagens barnfråga var, milt talat, en repris – det medgav också Anders Eldeman. Själv vet jag inte hur många gånger vi i Melodikrysset har fått höra Gyllene Tiders ”Sommartider” förklädd till en av Bamses dunderhits, ”Dunderhonung”.

Mer sommartider skildras i Evert Taubes filmtema ”Änglamark”, här i en engelsk version.

Och ytterligae sommar: Åsa Jinder sjöng ”Som en sommarvind”.

Fast nu är det ju redan kräfttider, och då kan det, med tanke på de drycker som dricks till kräftorna, vara på sin plats med en klassisk påminnelse: ”It’s Only a Paper Moon”. Dock fick vi i dag inte höra texten; låten exekverades på munspel av Filip Jers.

Den här låten är en amerikansk klassiker, bland annat med Ella Fitzgerald, så då tar vi väl också några låtar med anknytning till andra länder och kontinenter.

I en gala för Afrika 1985 , ”USA for Africa”, förekom Michael Jacksons och Lionel Richies ”We Are the World”.

Och med en välvillig tolkning kan man ju i gengäld se Lasse Dahlqvists ”Hallå, du gamle indian” som en solidaritetssång med de amerikanska urinvånarna.

”Cabaret” (1966) av Fred Ebb och John Kander är förvisso amerikansk, men den bygger på en för övrigt utomordentligt läsvärd roman, ”Farväl till Berlin” från 1939 om nazisternas övertagande av agendan i Tyskland, och boken är skriven av en engelsman, Christopher Isherwood.

Och sen kan vi väl avsluta landraddan med Frankrike: I dag fick vi också höra Jean Gabin i ”Manintenent je sais”.

Och så avslutar vi kryssredovisningen med en utmärkt svensk sångerska, Melissa Horn – jag har henne på skivor – och ”Innan jag kände dig”.

Spännande och rolig serie för yngre skolbarn

Jag är inte längrfe i åldern för att läsa Kamratposten, så följaktligen har jag inte kommit i kontakt med Katten Nils & Morris innan jag nu köpte albumet ”Den mystiska ön” (Kartago, 2013). Men det blev en trevlig ny bekantskap, skapad av kollektivet Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarsson.

Det tar en stund innan handlingn blir mer äventyrlig. Nils och Morris är till att börja med upptagna av det kortspelande Nils är helt fixerad vid. Morris slits, liksom pojkar i den åldern, mellan rädsla för tjejbaciller och en oemotståndlig lust att bli ihop med kattflickan Semlan.

Semlan är samtidigt jätteförälskad i Morris och ser sin chans när hennes mormor tar med henne på en båtresa till ön med plantagen varifrån hon får sitt älskade kaffe, som nu är på upphällningen. Med sig på resan får Semlan ta också en kompis, och hon väljer då förstås att fråga Morris men skarvar lite med sanningen för att locka honom: expeditionen till ön är en skattjakt, inte en kaffejakt.

Morris i sin tur lurar henne genom att i en stor koffert smuggla med också Nils. De här båda tillbringar, till Semlans stor förargelse, nästan all tid i Morris’ hytt, där de fortsätter att spela kort.

Väl framme ser de uppe på öns centrala bergstopp mystiska strålar upp mot himlen – det här fenomenet har tidigare skrämt i väg kaffeplantagens alla arbetare från ön. Mormor tar ensam en båt i land för att leta kaffebönor, och trots att hon har tillhållit småkatterna att stanna kvar på skutan, smyger de i en livbåt och ror i land.

Nils lämnas att vakta roddbåten, och Morris och Semlan går uppför en stig och in i en gång i berget – när detta plötsligt får ett nytt utbrott. Samtidigt som de förstår att de är med om ett vulkanutbrott och måste fly ner till båten, upptäcker de att berget innehåller mängder av jättelika diamanter.

Under den panikartade flykten tappar de dock alla diamanterna. Mormor är redan på väg ut till skutan – men var är Nils och ders egen livbåt? I sista stund dyker han upp, och även de tar sig tillbaka till skutan. Mormor får inte ens reda på att de har varit i land.

Några diamanter fick de alltså inte med sig, men plötsligt kommer det en jättelik sådan och landar på Nils’ svans. Nils, som inget vet utan tror att det bara är en lavasten, slänger diamanten i havet!

Till det här långa äventyret har man i albumet lagt en rad korta, mer komiskt inriktade fyrarutorsserier om de här tre och deras vänner och fiender,