Bara brudar

Jag är inte pryd – nakna kvinnor finns även i min värld – men jag måste säga att Agent X9s specialalbum 2015 därvidlag ter sig allt för spekulativt, från omslaget och framåt.

Jag håller ”Modety Blaise”, i det aktuella fallet gjord av Peter O’Donnell (text) och Jim Holdaway (bild), för att vara en välgjord och spännande serie, men deras ”Spionskolan”, ursprungligen publicerad 1966, innehåller väldigt många bilder av henne i underkläder. Det senare är i och för sig motiverat av handlingen – men den myckna exponeringen kan ju också ha att göra med att serien, åtminstone på den tiden då det här avsnittet tecknades, främst hade tonårskillar som läsare.

Mer störande är det att de två övriga serierna i det här specialalbumet har ännu mer av samma sort.

”Garth” var en brittisk dagspresserie, skapad 1943 och nedlagd 1997. Det här aktuella avsnittet, ”Vargmannen”, har text av Jim Edgar och bild av John Allard & Frank Bellamy. Här retar jag mig på hur stereotypt huvudpersonerna är tecknade: Garth som muskelkutte och den dam han vaktar, filmstjärnan Gloria Delmar, som blond sexbomb – undra på att varulven som hålls fången i ett österrikiskt slottstorn faller för henne. Men Garth bryter den makt en för århundraden sedan bränd häxa fortfarande utövar, och varulven – egentligen slottsherrens bror – tas av daga av en flock riktiga vargar. Larvigt, inte skrämmande.

”Spårhundarna” publicerades i original 1966-1971. Den hade som tecknare John M Burns och som manusförfattare först Les Lilley, sedan Phillip Douglas. Det är den senare som har gjort ”De sju månarnas gudinna”, det avsnitt som ingår i det aktuella numret av Agent X9.

Också här är de agerande hjältarna, spårhundarna Jake Benedick och Susanne Dove, stereotypt tecknade och storyn mer än lovligt fantasifull: En bilolycka för våra hjältar till något som förefaller vara en annan planet och en helt annan tid. I den värld där de hamnar finns bara unga och vackra (och ofta nakna) kvinnor – den här världens män, alla hundratals år gamla, är förvisade till en av den här planetens konstgjorda månar, och där skulle Jake också ha hamnat, om inte Susanne hade kommit tillbaka och räddat honom. För att kunna ge den här storyn ett rimligt slut, förlägger serieskaparna slutet i historien till det sjukhus, där hjältarna hamnar efter en bilkrasch.

Bland troll och människor

Selma Lagerlöf publicerade ursprungligen sin ”Bortbytingen” i julnumret av veckotidningen Idun 1908. Först 1915 publicerades den i en av hennes böcker, ”Troll och människor”.

Jag är en i de generationer som i skolan har fått läsa hennes ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906-1907), och jag blev alltså tidigt varse, att hon rörde sig i gränslandet mellan realism och fantasi, den senare ofta med ingredienser hämtade ur nordisk saga och mytologi.

Lagerlöf var utan tvekan starkt präglad av kristen idévärld, men hon integrerade också element ur den nordiska sagovärlden i sina berättelser. Ett exempel på det senare är ”Bortbytingen”, där en trollmor skrämmer de hästar en bonde och hans hustru rider på, så att bondhustrun tappar deras lilla son där ute i skogen.

Bonden och hans hustru kommer förstås tillbaka för att leta, men det de till slut hittar är en trollunge – trollets mor har hittat bondparets son och funnit honom vackrare.

Den här Selma Lagerlöf-berättelsen har Emelie Östergren återgett i serieform. Serieromanen heter också ”Bortbytingen” och är utgiven av Kolik förlag, 2015.

Låt mig genast säga, att den här serieversionen av ”Bortbytingen” är gjord med all nödvändig hänsyn till det litterära originalet, är dessutom i sig, som bildberättelse, mycket välgjord. Emelie Östergren, född 1982, är konstfackutbildad och har arbetat med mycket mer än serier.

Intressant med den här historien, för att återvända till dess innehåll, är allt det som bondhustruns – bonden är från början fientligt inställd – omhändertagande av trollungen de hittar i skogen förorsakar: grannarnas misstro och avsky, ungens vägran att äta annat än råttor, branden som tar kål på nästan hela byn, de flugor som ständigt svärmar kring trollbarnet; inte är han vacker heller. När bondmoran ändå envisas med att ta hand om barnet de fann i skogen, lämnar till slut maken dem.

Men väl ute i den stora trollskogen möter bonden en liten gullhårig pojke, som till utseendet kunde vara deras son. Och den här pojken, som i motsats till trollungen kan tala, bekräftar att det är så, berättar också att bondmorans omvårdnad om trollungen har gett honom själv ett bättre liv hos trollen, även människomat i stället för råttor.

Så historien slutar med ett byte tillbaka. Trollungen återvänder till sin mamma – som förstås bjuder på spetsade grodor.

Och över alltsammans susar sagoskogen.

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

Modesty Blaise bäst i Agent X9

Bäst i Agent X9 nummer 11 2015 är en historia om Modesty Blaise, ”Den skrattande mördaren” från 1993-1994, med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Den skrattande mördaren är inte en utan tre, och den här trion agerar både för snöd vinning och av sadistisk vällust. Polisen lyckas inte identifiera eller spåra mördarna, och då drar Modesty Blaises kompanjon Willie Garvin till sig mördarnas uppmärksamhet genom att i media grovt smäda dem – baktanken är att de ska blotta sig genom att ge sig på Willie. Willie och Modesty ger sig därefter ut till en i övrigt öde för att där invänta mördarnas ankomst. Och de kommer.

”Agent Corrigan”, också känd som ”Agent X9” och därmed den serie som har namngett serietidningen Agent X9, har, som jag tidigare har skrivit, gjorts av flera serieskapare. ”Doktor Sjus testamente”, som publiceras i det aktuella numret, publicerades urprungligen 1973-1974 och gjordes av Archie Goodwin (text) och Al Williamson (bild). Det aktuella avsnittet är inte oävet, men Corrigan kommer lite för enkelt undan de många skurkarna.

Nysatsningen ”Velvet” (2014) med manus av Ed Brubaker och bild av Steve Epting går som fortsättningsserie, vilket gör det knepigt att inte tappa tråden i handlingen. Men den är mycket vältecknad, dessutom i färg.

Humor verkar inte vara äventyrsserietidningsredaktörernas genre. För min del kunde gärna ”George Parker: Mannen som sålde New York” ur ”The Big Book of Hoaxes” av Carl Sifakis (manus) och Gray Morrow (bild), 1996, ha förblivit opublicerad.

Och vad ska man säga om Lars Krantz’ – jo, det finns faktiskt flera, inte bara han som hade teorier om palmemordet – ”Den svarta jorden – Christers inferno” (2014), där Christer med efternamnet Pettersson har en påtaglig likhet med mannen som anklagades för att vara Olof Palmes mördare? Nej, det här gillar jag inte.

Meteorologisk rapport à la Berglins

Par framför TV, ur vilken hörs följande väderleksrapport:

”…och över Götaland väntas hagel, eld och gräshoppor… Vattnet smakar malört, månen lyser blodröd och i Dalarna har man sett en blekgul häst.”

Hon tröstar:

”Ja, ja.. Det är bara en prognos.”

Berglins i Nya Seriepaaden nummer 5 2015

Det var länge sen nu när Svarta masken red i DN

Olle Dahllöf skriver inte bara Dagens Nyheters seriehistoria, utan hans återkommande artiklar om serier på DNs Namn och Nytt täcker så mycket inom serievärlden, att det här, i följetongsform, formar sig till något av en allmän seriehistoria. DN har ju genom årtiondena publicerat en mycket stor del av de läsvärda serierna, även om tidningens njugga hållning till serier i dag inte vittnar om detta.

1957 började DN publicera ”Svarta masken”, ”Lone Ranger” som amerikanen Fran Striker började teckna redan 1936.

I Sverige introducerades den här serien under namnet ”Präriens svarta mask” i veckotidningen 25:an år 1941, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige och var dessutom för liten.

Sen dök den upp i serietidningen ”Karl-Alfred” 1946 och i äventyrstidningen ”Levande Livet” 1951. Det här var under mina pojkår i Sverige, och även om båda de här tidningarna hörde till dem jag ofta läste, minns jag faktiskt inte tvärsäkert om jag läste just den här serien i just de här båda tidningarna.

Men de agerande, utöver Svarta masken också indiankompisen Tonto och Svarta maskens häst Silver, minns jag till namnet, och det tyder på att min läsning av Svarta masken var som mest intensiv under den tiden.

Tidningen ”Svarta masken – Lone Ranger” från 1970-talet minns jag heller inte spontant. Men visst ingick den här serien på 1960-talet också i serietidningen ”Cowboy”, som jag bör ha exemplar av någonstans på vinden?

Lik i Sturebadet

Jag läste min första Stieg Trenter-deckare under pojkåren, men sen slukade jag Trenter framför allt när jag med lunginflammation under en repmånad i Sollefteå låg inlagd på sjukhus och det ambulerande biblioteket visade sig innehålla en försvarlig bunt trenterdeckare. Sammantaget har jag läst näst intill allt han har skrivit, också sett filmatiseringarna och läst – se ovan under Kulturspegeln, Serier – Jakob Nilssons mycket innehålls-, miljö- och stiltrogna serieversioner av en del av dem.

Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet” (1962) läste jag först som söndagsserie i Dagens Nyheter. Den gick där, en söndag i taget under cirka 90 veckor – vi talar här om ett album på över 90 sidor. Som album kom den ut 2015 på Kartago förlag.

Jag skulle tro att fler än jag kan tänkas ha tappat tråden i handlingen under den långa publiceringstiden i DN, detta särskilt som det vimlar av damer i den här historien, flera av dem, visar det sig mot slutet, under var sin natt nedsövda för att kunna smygfilmas för porrbildsändamål.

I det här avseendet är ”Sturemordet” trendigt tidstypisk. Också i andra avseenden känns den tidsnära. En av de skumma figurerna i historien, en fransman, tycks ha anknytning till OAS, en förkortning som jag, just under den här tiden, kom i kontakt med, när jag engagerade mig i Algeriets kamp för frihet från Frankrike.

Jag ska inte förstöra nöjet för nya läsare genom att återberätta hela den intrikata handlingen, men man måste ändå notera, att öppningen är snygg: Harry Friberg, på sedvanligt besök i Sturebadet, får uppleva att ett lik faller ner genom det krasade glastaket.

Största delen av handlingen får vi se genom fotografen Harry Fribergs ögon, men den som sen löser fallet är hans polisvän, Vesper Jonsson. Mördaren avslöjas men kommer undan, flyr utomlands.

Till de obestridliga förtjänsterna med den tecknade versionen av ”Sturemordet” hör bilderna inte bara från Sturebadet utan också från andra delar av Stockholm under tidigt sextital: gatuvyer, skärgårdsbåtar och inte minst krogar – Harry och Vesper är båda hängivna gäster på ställen som har något extra att bjuda.

Vittnesmål och tillbakablickar i handlingen markerar Jakob Nilsson genom att göra bilderna i fråga i gråton.

Agent X9 nummer 10 2015: Fortsättningen på Velvet, Rip Kirby i Söderhavet, Modesty Blaise på Madagaskar och Agent Corrigan

Jag fortsätter att läsa Agent X9, främst för att få läsa fortsättningen på den nya serien ”Velvet” med manus av Ed Brubaker och bild av Steve Epting. Den känns fortfarande intressant, kanske främst på grund av Eptings suggestiva och verklighetstrogna bilder. Ett problem är att den här serveras i fortsättningsavsnitt, vilket gör att det blir ännu svårare att hitta den ganska krokigt utlagda spårtråden.

Och för att fortsätta på agenttråden: Det aktuella numret, nummer 10 2015, innehåller också ett avsnitt av ”Agent Corrigan”. Det här publicerade avsnittet, ”Den nervöse rånaren”, är dock ingen agenthistoria utan en klassisk deckarberättelse, ursprungligen publicerad 1973 och signerad Archie Goodwin (manus) och Al Williamson (bild). Historien, alltså om ett rån, är hyggligt berättad, teckningarna bättre i fråga om action och miljö än i fråga om de agerande personerna.

Den här amerikanska serien, skapad under namnet ”Secret Agent X-9” redan 1934 av Dashiell Hammet, deckarförfattare i den hårdkokta genren, och tecknaren Alex Raymond, och har sedan haft flera olika skapare – Alex Raymond, Leslie Charteris med flera – och också haft olika namn, här i Sverige bland annat ”Agent X9” och ”Kelly vid FBI”.

Alex Raymond skapade också serien ”Rip Kirby”, som vi mest känner till med John Prentice som upphovsman. Prentice är också den som har skapat det avsnitt, ”Uppdrag i Söderhavet” från 1958, som publiceras i det aktuella numret av Agent X9. Bortsett från den exotiska miljön, en söderhavsö, är det här en klassisk deckarhistoria fast med en märklig läkesvamp som byte.

Som så ofta i den klassiska serievärlden ser ”infödingarna” på den påhittade söderhavsön Tanga ut som riktiga ”infödingar” på den tiden – bortsett då från hövdingens vackra dotter Tanga.

Också i ”Drottningens pant”, ett avsnitt av ”Modesty Blaise” från 1993 (manus Peter O’Donnell, bild Enric Badia Romeo, 1993), finns ursprungsbefolkning, i det här fallet från Madagaskar, bland dem en vacker ung kvinna, Andri. Och så finns där ett skurkgäng på jakt efter en gömd skatt och Modesty Blaise på jakt efter ett bevarat exemplar av en utdöd förhistorisk fågel. De här korsande intressena visar sig leda till något för båda gemensamt. Och som vanligt dyker Willie Garvin upp och bidrar till upplösningen av dramat.

Fast till den senare bidrar i hög grad också Modesty Blaise genom att framträda som helnaket spöke.

Velvet Templeton, ny i Agent X9

Agent X9, Sveriges främsta tidning för realistiskt tecknade deckar- och äventyrsserier, har funnits sedan 1969. Den ges ut av Egmont Publishing AB och har för närvarande som redaktör Johan Kimrin. Den kommer ut en gång i månaden och kostar med tanke på att varje nummer innehåller cirka 100 sidor förbluffande lite, 49:90. Det senare möjliggörs, antar jag, av att huvuddelen av seriematerialet utgörs av äldre, tidigare publicerade serier, producerade för att återges i svart-vitt. Under de allra senaste åren har man dock också börjat publicera enstaka serier i fyrfärg – jag ska återkomma till detta.

Urvalet av serier har varierat en smula genom åren, men ända sedan 1971 har Agent X9 publicerat avsnitt av agentserien ”Modesty Blaise”. Den skapades 1963 av Peter O’Donnell (manusförfattare) och har, utan större stilbrott, gjorts av flera olika tecknare. Det avsnitt som finns i senaste nuret, nummer 8 2015, ”En present till prinsessan”, har tecknats av Enric Badía Romero.

Seriens hjältinna Modesty Blaise har ett förflutet i ett gangstersyndikat men hon och hennes förbundne Willie Garvin, den senare numera pubägare, börjar efter en intelligent manöver av Secret Service-chefen Sir Gerald Tarrant utföra tjänster åt underrättelseväsendet. Garvin är gammal thaiboxare och dessutom en jävel på kastvapen.

Deras förhållande är märkligt nog inte sexuellt, men det är uppenbart att Garvin gillar Blaise, ”prinsessan” som han kallar henne, och då och då försvinner han och återvänder sedan med juveler till henne, och han har alltså inte stulit dem utan grävt fram dem på en avlägsen, tänkbar fyndplats någonstans i världen.

I det aktuella avsnittet möter vi honom på en sådan expedition, letandes smaragder i republiken Monte Lero, belägen nära Colombia. Mindre rättsstyrda ädelstensletare får inte se hans fynd men misstänker, när han ger sig av, att han kan ha funnit något värt att röva ifrån honom. Under flykten från förföljarna kastar sig Garvin i en flod i en ravin, överlever mirakulöst nog fallet och den fors som suger med honom men tappar minnet.

I det här skicket räddas han av mestisflickan Rima, som trots familjens fattigdom och en girig far tar hand om honom mot att han gör en del jobb åt henne och pappan. Rimas man har blivit dödad av banditer, och nu vill storbondens son Julio tvinga henne att bli hans kvinna. Willie Garvin, som egentligen alltså inte minns sina egna färdigheter, besegrar Julio och hans medföljande och tvingar honom att i vittnens närvaro lova att aldrig mer besvära Rima.

Garvin anar att han kommer från England och förflyttar sig närmare kusten; Rima följer med. För resan hem får han, med för henne ofattbar skicklighet, genom spel ihop en stor summa pengar.

Men även här lurar faror – en man med tvivelaktig vandel känner igen Garvin men lurar, när han förstår att Garvin har tappat minnet, i honom att han är en efterlyst bandit. På så sätt hamnar han i ett banditgäng, som dessutom fängslar Rima för att införliva henne i en grupp kvinnliga fångar, som hålls som sexslavar.

Garvin, som erbjuds första utnyttjandet av Rima, faller dock inte för detta erbjudande utan befriar Rima och de andra flickorna. Samtidigt blir han avslöjad av banditerna och tvingas döda en av dem.

Än är striden dock inte slutgiltigt avgjord. I rätt ögonblick – lite för rätt kanske, men Modesty Blaise har använt sig av ett slags fjärrskådare för att hitta honom – dyker Modesty, som Garvin inte känner igen, upp och hjälper till med flykten. Ocn när Modesty under flykten med sin kongo slår Willie Garvin i huvudet, återfår han minnet. Samtidigt anländer militär hjälp.

Garvin fixar ett café åt Rima innan han tillsammans med Modesty återvänder till England.

’ ’ ’

En annan av mina gamla seriefavoriter, ”Rip Kirby”, med manus av Ward Greene och bild av Alex Raymond, återpubliceras också i Agent X9. Den här deckarklassikern, det aktuella avsnittet betitlat ”Den hemliga formeln”, publicerades ursprungligen 1946.

”Rip Kirby”, i Sverige även känd som ”Peter Falk”, tror jag att jag allra först läste under det senare namnet i gamla Stockholms-Tidningen – Stockholms-Tidningen hade efter krigsslutet två sidor på estniska, så mina föräldrar prenumererade på den.

Rip Kirby är en klassisk detektiv, vars intellektualitet markeras av att han bär glasögon och med att han ständigt röker pipa. Till sin hjälp har han sin betjänt, Cecil Desmond, en före detta kassaskåpstjuv. Kirby har också en flickvän, Honey Dorian, här i Sverige ibland kallad Gittan Berg.

”Den hemliga formeln” rymmer en klassisk deckargåta. En hund, senare också en bröllopsmarskalk – fel karl? – förgiftas med ett hittills okänt gift. Kirby tillkallas av sin gamle rektor, en kemist, och även Honey får en inbjudan, fast till en väninnas bröllop.

Kring det här vävs en klassisk deckarintrig. Vilken roll har brudens pappa, kemisten? Varför verkar bruden i vissa situationer så nedstämd – vem älskar hon egentligen? Kan boven i dramat vara Glantz, som helt uppenbart också är starkt intresserad av bruden?

* * *

Till formen har Enric Badía Romeros egen serie – både manus och teckningar – ”Romero” vissa likheter med ”Modesty Blaise”, vilket förstås har att göra med att Romero mycket riktigt har tecknat ”Modesty Blaise”. Men hans polis i avsnittet ”Blodig seglats” ser faktiskt ut som en lite äldre upplaga av Rip Kirby.

Det är för all del en hygglig serie, men den håller inte samma klass som ”Modesty Blaise” eller för den delen ”Rip Kirby”, med vilken man också frestas att jämföra, eftersom det handlar om en klassisk deckargåta.

Lite för många kortkjolade damer är det också i ”Romero”.

* * *

Kvar att skriva om är då nykomlingen ”Velvet”. Velvet, med efternamnet Templeton, är en nyskapelse av Ed Brubaker (manus) och fotoinspirerade bilder av Steve Epting.

Jag ska här inte försöka bedöma handlingen, eftersom det är en fortsättningsserie och vi bara får läsa den (i och för sig spännande) upptakten till en som det förefaller spännande historia som utspelar sig bland underrättelsefolk.

Jag tänker följa den här serien också fortsättningsvis.

Vad jag förstår är den ett samarbetsprojekt mellan ”Agent X9″ och Apart Förlag, som kommer att ge ut historierna om Velvet Templeton som seriealbum.

Nyfiken som jag är, kollar jag Apart Förlag och finner då, att en av dem som driver förlaget är Johan Kimrin, som också är redaktör för Egmont-ägda ”Agent X9″.

Kunde inte Galago också ge oss nya serier?

Kalle Mattssons fotomontage Åsa-Nietzsche i Galago nummer 2 2105 är suveränt roligt. Inte riktigt lika roligt, framför allt inte för Jan Guillou, är samme upphovsmans Jan Guillousef Stalin.

Det här numret av Galago är, som så ofta, en blandning av klart publiceringsvärt och sådant som jag själv inte skulle öda trycksidor på, om det var jag som var redaktör.

Galago nummer 2 öppnar med en riktigt bra och tänkvärd Mats Jonsson-serie, ”Sågade trävaror”, med fokus på barndomens Kramfors och det lilla som finns kvar av stan. Fast det visar sig ju att den storstad han flydde till inte heller går att värja mot vämjeliga förändringar.

Theresa W Ahlmans ”Historieätarna” är jag inte lika imponerad av. Inte heller lyckas hon övertyga mig om att människan inte får äta djur.

Max Anderssons ”Inspelningen” är formellt välgjord men mycket absurdistisk, och veteranen John Anderssons ”Pudelns kärna 4” närmast obegriplig.

Karolina Bångs ”Punkan” verkar till att börja med ha goda ansatser, men sen förstår jag inte riktigt vad hon vill med den här serien.

Varken Elin Lucassis ”Hej” eller Sara Granérs ”Hata hälsa”, den senare åtminstone intressant tecknad, är serier i genrens mer vanliga mening.

Nog vore det roligt om Galago i större utsträckning användes för att promota nya serietecknare, sådana som skapar just serier.