Sista Wallander-filmen?

Henning Mankell, lockades, mot god betalning antar jag, att, trots att alla hans Wallander-deckare var filmade, låta serien av filmer om den här polisen i Ystad fortsätta. Jag antar att det i kontraktet ingick vissa förhållningsorder, men han har inte själv varit inblandad i till exempel manusproduktionen för de här filmerna. Miljön är således fortsatt Ystad med omnejd. Kurt Wallander spelas av Krister Henriksson och hans dotter Linda, som till slut också blev polis, av Charlotte Jonsson. Återkommande medverkande är även poliserna Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Nyman).

Jag vet inte, om det har varit ett krav från Mankell själv, i så fall för att få slut på serien, att Kurt Wallander i de sist producerade wallanderfilmerna gradvis skulle drabbas av allt svårare alzheimer. I den allra sista (?), i vart fall den sista av de hittills producerade filmerna i serien, ”Wallander – sorgfågeln” (2013) i regi av Lisa Ohlin och med manus av Björn Paqualin, är Wallander allt mer ansatt av sin sjukdom, och till slut, dock efter att ha varit den som har lyckats lösa det kriminalfall filmen handlar om, berättar han för kollegerna om vad han har drabbats av och att det här gör, att han nu också själv förstår, att han måste lämna sin polistjänst. Samtidigt blir det klart, att det sammanslagningshot som har hängt över polisstationen i Ystad är avvärjt.

Den egentliga kriminalhistorien har, trots några sedvanliga spänningsmoment, svårt att riktigt fånga mig. Historiens startpunkt är kidnappningen av en krögare, och eftersom den bransch han vekar i är full av skummisar, öppnar sig till att börja med ett så att säga naturligt fält för spaning. Men sedan visar det sig, att människor närmare honom själv – kolleger – har roller som Wallander inte hade väntat sig. Varför agerar till exempel Jenny Blom (Linda Ritzén), inlånad kollega från malmöpolisen, som hon gör? Och slutstriden, med polischefen Hans von Enke (Leonard Terfelt), kunde lätt ha blivit Wallanders sista strid.

Alzheimer och mordbrand

”Wallander – Mordbrännaren” (2013) i regi av Charlotte Brändström och med manus av Peter Lindblom har svagheten att, trots titeln, egentligen bestå av två helt olika stories: dels den om Kurt Wallander (Krister Henriksson) och hans tilltagande problem med minnesfunktionen, dels den om en ung man, Tommy (Christoffer Nordenrot) som kommer hem till sin syster och hennes man efter att ha avtjänat straff för mordbrand.

Jämfört med mycket annat som man får se i deckargenren är historien om mordbrännaren, trots att den kioskägare med vilken han råkar i delo får sin kiosk antänd och denne då omkommer och trots att den ur fängelset efter avtjänat straff frisläppte mordbrännaren både blir misstänkliggjord och fysiskt illa tilltygad, ändå realistisk, sannolik. Innan vi kommer till det ganska otäcka slutet har polisens sökarljus på klassiskt vis hunnit riktas mot en rad misstänkta: en kvinna som sprider misstänkliggörande flygblad, mannen morbrännarens syster är gift med, två killar med tvivelaktig egen vandel… Vad som skildras otäckt bra är skildringen av den mentalitet och de utstötningsmekanismer man ofta stöter på i samhällen där alla känner alla.

Men Kurt Wallanders tilltagande problem med minnet ges också de en mycket framträdande roll i den här historien. De skildras någon gång – alla minneslapparna! – komiskt, men i grunden handlar det ju om en djup tragedi, så svår att bära för Kurt Wallander att han försöker dölja arten av sina problem inte bara för kollegerna på jobbet utan också för dottern Linda (även hon för övrigt polis) och för kvinnan som är hans älskade, en förskollärare.

Jag kan hålla med om att försöket att gifta ihop två helt skilda stories inte riktigt lyckas, men båda de här i varandra invävda filmhalvorna är tillräckligt intressanta för att hålla tittarens intresse vid liv.

På bokrean, till slut

Det har inte blivit av att gå på årets bokrea förrän nu. Det visade sig vara lönsamt: Akademibokhandeln/Lundeq tog 50 procent av reapriset på det de hade kvar. Och jag fick god hjälp av en av de äldre damerna där med att hitta det jag ville ha av det som fanns kvar.

Och jag fick faktiskt ihop två hela plastkassar med böcker, som jag staplade på varann i min tantvagn. Hälften gav jag till hustrun, hälften behöll jag själv. Bland det jag behöll för mig själv finns till exempel Jan Kjaerstad, Jean Genet och två böcker av Don DeLillo och så en bok av Anita Salomonsson – jag såg att hustrun kastade begärliga blickar på den, men hon får naturligtvis låna den.

Och så blev det en deckare av Michael Connelly, en av de få jag redan inte har.

Åt hustrun köpte jag Arnaldur Indriðasons senaste deckare, men det var inte någon reabok. Vi håller honom båda högt som deckarförfattare, en av Nordens bästa för närvarande.

Jag hade tänkt köpa några barnböcker också för presentbruk åt barnbarnen, men det reabeståndet var mycket utplockat.

Jag känner saknad efter den riktige Wallander

”Wallander – Saknaden” är den fjärde filmen i den tredje och enligt uppgift sista omgången wallanderfilmer med Krister Henriksson i rollen som Kurt Wallander.

Henning Mankell, författare till böckerna om Kurt Wallander, har säkert ställt villkor för de wallanderfilmer, som inte bygger på hans böcker, och mycket riktigt är miljön Ystad, och man känner igen poliskollegor som Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Bergman). Det här är också en av de historier där Wallanders dotter, Linda, arbetar vid ystadpolisen, och hon spelas här av Charlotta Jonsson.

Men det betyder inte att Mankell konkret har varit inblandad i tillkomsten av historien i den här filmen. För manus står Malin Lagerlöf med visst bistånd av manusredaktören Lovisa Milles.

För regin står den mycket förfarna regissören Agneta Fagerström-Olsson.

I den här filmen – i motsats till ett par andra i serien – tecknas också Kurt Wallanders stegvisa fall in i alzheimers sinnesmörker begripligt och intressant.

Annat i den här historien ställer jag mig mer frågande inför. Kan lilla Ystad, med under 20.000 invånare i tätorten, verkligen vara platsen för en prostitution av den dimension vi ser? Och vad gör under tiden alla de där poliserna som lilla Ystad tycks ha råd att ha anställda? Vidare: kan en svensk polis verkligen ge sig i väg till det avlägsna Moldavien för att identifiera en mördad prostituerad? Det skedde visserligen när han var sjukskriven/avstängd från tjänst, men ska vi alltså anta att han också i slutändan betalade resan själv?

Intressantare blir historien i dess så att säga mer svenska delar, en läkare som visar sig ha haft något slags samröre med den mördade prostituerade från Moldavien och så en man och en kvinna, den senare drabbad av barnlöshet.

Mer Wallander, skapad direkt för film

Krister Henriksson spelar Kurt Wallander också i ”Sveket”, gjord i ystadsmiljö och med Henning Mankells bokfigurer men utan bokförlaga. Mankell har inte heller skrivit manus; det har Stefan Thunberg och Lovisa Milles gjort. För regin står Leif Magnusson.

Krister Henriksson spelar Kurt Wallander väl men lyckas inte riktigt med uppgiften att få Wallander glömsk (något för kollegorna att oroa sig över), ett onödigt inslag enligt min mening. Och en viss upprepning finns i greppet att låta hans dotter Linda (Charlotta Jonsson), också hon polis, råka in i en hotande farlig situation mot filmens slut.

Mord, på en kvinna som anmäls försvunnen, är huvudämnet, och misstankarna riktas länge på offrets separerade och otrogne man, Erik Wredin (Tobias Zilliacus), som också har ett svårt förhållande till parets dotter Amanda (Hedda Stiernstedt). Snart förstår man att den här historien med fler ungdomar än Amanda på något sätt inblandade kanske har ännu mörkare sidor. Ungdomarna spelar för övrigt sina roller väl.

Upplösningen, med vem som i själva verket är mördaren och varför, vill jag inte här avslöja.

Men något filmiskt storverk är det i alla fall inte fråga om i det här fallet.

Fritt efter Henning Mankell

Deckarserier blir ofta filmer, iland till och med när det inte finns fler böcker att filmatisera.

När det gäller den senaste serien av filmer som bygger på deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange), har man i och för sig vinnlagt sig om att få till en femtitalistisk miljö, men de tre huvudagerande skildras ganska stereotypt, och man har i vissa fall tagit sig friheter i förhållande till bokoriginalet.

Filmatiseringarna av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls mycket läsvärda serie om Martin Beck och hans kolleger blev i flera fall inte så tokiga, och framför allt Bo Widerbergs version av ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, var lysande. Sen har det kommit ett otal filmer utan bokförlaga om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, några, signerade till exempel Harald Hamrell, inte alls oävna, men många med sviter av att vara serieproducerade. Jag har sett flertalet av dem i TV men inte brytt mig om att skriva filmrecensioner.

Fast de som närmast föranleder de här raderna är Henning Mankell och hans figur/polis Kurt Wallander.

De ursprungliga Wallander-deckarna har filmatiserats, ibland med gott, ibland inte med riktigt lika gott resultat.

Men som så ofta i liknande fall har filmproducenterna velat ha mer. Och Henning Mankell har gått med på att låta sina romanfigurer och sin ystadsmiljö leva vidare, fast nu med annan manusförfattare.

Här om kvällen såg jag en av de här filmerna, ”Wallander – Försvunnen” (2013) i regi av Leif Magnusson, i TV. Och låt mig genast säga att den här filmen, med Stefan Thunberg som manusförfattare, utan att vara något mästerverk i genren ändå håller en hygglig spänningsnivå. Krister Henriksson spelar även i den här filmen rollen som Kurt Wallander, och hans dotter Linda, också hon polis, spelas av Charlotta Jonsson. Douglas Johansson spelar Martinson.

Polismiljön skildras i det här fallet utifrån perspektivet att Wallander återvänder till stationen efter en tids avstängning.

Deckarhistorien har som startpunkt, att en ung flicka aldrig kommer till skolan och sedan visar sig vara försvunnen – skallgång ger inget resultat. Sökljuset riktas på olika personer, först på den försvunna flickans mamma, som visar sig ha en affär med en man som inte är hennes egen – Wallanders kolleger misstänker också den man som mamman lever ihop med i ett trassligt förhållande – och sen på mamman till en flicka som försvann för flera år sen (och som visar sig vara lite av en privatdeckare). Vem det sedan är som är den skyldige kan den vane deckarläsaren möjligen lista ut själv – en person som syns så pass mycket i en deckarhistoria brukar också ha en dold roll i den.

Upplösningen, med mördarens överrumplande attack på Wallanders polisdotter Linda, är riktigt spännande.

Sommar i P1 med Åsa Larsson

Jag är deckarläsare, men jag har inte läst något av Åsa Larsson.

Till hennes Sommar-program i dag är jag en smula kluven. Detta gäller inte bara det formella, hennes sätt att distansera sig från sig själv genom att i tredje person berätta om ”författarinnan” och en viss övertydlighet i uttalet, så att man påminns om att detta är en uppläsning.

Uppenbarligen har hon också problem med marknadsföringssidan av författarskapet, här manifesterat genom berättelsen om hur hon fick åka till Paris för att sälja in sina böcker. Det här fick ta för stor plats i hennes sommarprogram.

Den andra berättelsen i hennes Sommar, den om släkten och rötterna och uppväxten i Kiruna, var däremot intressant: de læstadianska rötterna, familjehistorien längre tillbaka i Tornedalen, morfar som i motsats till mormor läste böcker, pappa och mamma som läste i Uppsala men sen återvände norrut.

Berättelsen om henne själv väcker intresse men saknar nycklar till en del rum som man skulle ha velat se öppnade. Spelade pappans och mammans skilsmässa – mamman lämnade pappan för en annan kvinna – någon roll för hennes ungdoms religiösa svärmeri? Varför valde hon att plugga juridik när hon som student kom till Uppsala? Hon har säkert haft nytta av de här studierna i sitt senare värv som deckarförfattare, men att ägna sig åt det kom ju för henne först långt senare, om jag förstod henne rätt vid en tidpunkt då det äktenskapliga livet inte visade sig vara den förlösning hon hade hoppats.

Och sen fanns det, mot slutet av hennes program, åter en antydan om att det kanske ändå var läge för att återta umgänget med Gud, dock inte med någon egentlig förklaring till varför. Fast till detta spelade hon ett stycke utmärkt musik, ”Gud är en av oss vid detta bord” med Irma Schultz.

Låten dess förinnan, ”Babooshka” med Kate Bush, knöt hon till minnen av och med de egna barnen, och ett par andra hörvärda låtar, ”Vuoi vuoi mu” med Marie Boine och ”Pojkarna går till Turkiets land” med J P Nyströms hade anknytning till det Norrbotten som spelade så stor roll i det här programmet.

Jag hörde också gärna till exempel Elis Regina och Antonio Carlos Jobim, Magnus Carlsson och Sting.

I övrigt noterade jag att hon hade en dragning till svängig, dansant musik.

På födelsedagskalas i Rinkeby

Två av Annas barn, Sara och Amanda, fyller år med en dags mellanrum, 22 respektive 20. Och eftersom deras mamma fyllde år före midsommar men detta inte firades då, åkte vi i går till Rinkeby för att fira alla tre.

Från Uppsala C fick vi skjuts i bil till Rinkeby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger – Birgitta, som är Annas mamma, var i unga år gift med Bengt. Numera ser vi oss alla som delar av en stor, utvidgad familjekrets.

Jag hade som så ofta köpt en försvarlig packe böcker och spelfilmer till Anna: deckare, kokböcker, en bok av Mo Yan eftersom Anna för inte så länge sen åter var i Kina, den här gången med dottern Amanda. Döttrarna får pengar.

Amanda har stor musikalisk begåvning – hon är violinist. Snart åker hon till Ingesund för vidare studier. Därmed flyttar hon också hemifrån som den första i syskonraden. Sara bor med sin flickvän Carro i Annas hus i Rinkeby, men man vet ju inte hur länge hon vill bo så här. Och på vägen hem, i bilen, nämnde Bengt, att han har försökt locka Annas yngsta dotter Ella att plugga i Uppsala och då bo i den lägenhet han och Inger nu bor i.

Så möjligen är det snart slut på de här födelsedagssamlingarna i Rinkeby.

Det är annars roligt att ha sådana som anledning att träffas. I det här kalaset deltog också Kerstin med barnen Viggo och Klara, Amandas pojkvän Fritiof och Annas och Kerstins kusin Anna-Karin med sina barn, Martin och Cecilia. Och så Annas förre man, Cai, far till de båda födelsedagsbarnen.

Birgitta och jag fick skjuts också till Uppsala med Bengt och Inger. Birgitta slank in på stationen i Uppsala och inhandlade två portioner sushi – det blev vår middag när vi sent på kvällen återvände till Uppsala.

Och därefter hann jag på nätet lyssna på dagens sommarprogram. Skrivandet sköt jag däremot över till i dag.

Utflykt till Uppsala

I går gjorde jag en utflykt över dagen till Uppsala. Jag brukar samla ihop nödvändiga ärenden att uträtta där till en samlad del av en dag, och nu fick det faktum att mina ögondroppar mot grön starr höll på att ta totalt slut mig att välja måndagen för den här utflykten.

Men sen är det ju det här att jag varje dag vill lyssna på (och sen skriva om) Sommar i P1 och helst gör det under ordinarie sändningstid klockan 13.00. Alltså tog jag buss 811 från Öregrund tillräckligt tidigt för att hinna till lägenheten i Uppsala för att där kunna lyssna på Sommar – jag anlände till bussterminalen i Uppsala också tillräckligt tidigt för att hinna gå till korvkiosken/grillen och där få en kabanoss med pommes frites till lunch.

Hemma i lägenheten fanns dottern, Kerstin, och hennes barn Viggo och Klara. Kerstin har semester nu och har de kommande veckorna barnen hos sig. Dess förinnan har Viggo och Klara tillsammans med pappa Bo bland annat varit på sommarbesök hos farmor och farfar i Sollefteå.

Jag hann inte prata så mycket med dem före Sommar-programmet, men berättade i alla fall att Kerstins bror Matti hade ringt från Öland, där han och hans familj just nu är på semester, och bland annat hade berättat, att lilla Ella är stormförtjust i att bo intill en bondgård med alla tänkbara djur och att hon bland annat har gjort sitt livs allra första ridtur på hästrygg.

Jag nämnde också att Matti och hans familj troligen skulle komma till oss i Öregrund om en vecka. Men när jag senare, efter sommarprogrammet, tänkte upprepa, att Kerstin och hennes barn också är välkomna till oss i Öregrund, var de försvunna. Att döma av en Instagram-bild hade de åkt till Storvad för att bada.

Själv åkte jag tillbaka ner till centrum och gjorde där mina ärenden.

Jag startade på Handelsbanken, där jag dels tog ut kontanter, dels med dem – OBS, jag gör alltid sånt med kontanter – betalade tre räkningar. Gör man som jag får man betala extra för det, men själv är jag glad över att det fortfarande finns en bank som utför kontanttjänster.

Därifrån gick jag till mitt apotek, ett av de återstående två statliga, och köpte där dels de mediciner som var slut eller på upphällningen. Dessutom fyllde jag på lagret av kemisk-tekniska produkter, sådant som duschtvål, munvatten, deo roll-on, aloe vera-gel och ett helt lager engångsrakhyvlar, alltsammans av Apotekets egna märken Apoliva eller Apoteket Formula. Det här är kontrollerade och hyggligt billiga produkter, ändå med variation efter tycke och smak: Apoliva hårvårdsprodukter finns för olika ändamål och både i parfymerade och oparfymerade varianter.

Sen gick jag till min vanliga frisör och klippte mig – längre fram i veckan ska vi på födelsedagskalas hos Anna i Rinkeby för att fira två av hennes döttrar, Sara och Amanda, plus Anna själv som fyllde år före midsommar.

Sista stationen i min ärendevandring i centrum blev Lundeq, Uppsalas anrika bokhandel, nu för tiden inrymd i det gamla Forum-varuhuset. Jag köpte bland annat presentböcker till Anna och fick hjälp med att slå in dem snyggt av en kvinnlig expedit. Förklaringen till den här hjälpsamheten är att det var nära stängningsdags och, så här mitt i sommartid, inte särskilt många kunder men kanske också att jag är en välkänd och ofta storköpande kund sen årtionden tillbaka.

Jag passade på att uttala min besvikelse över att Lundqs tidigare utmärkta filmavdelning hade reducerats till några bästsäljarhyllor – tidigare fanns där till exempel särskilda hyllor för svenska respektive utländska filmklassiker.

Tydligen var det här ett centralt fattat beslut.

Jag invände att det här beslutet när det gäller just Uppsala förefaller helt stolligt. Här finns filmstudio och kortfilmsfestival, en biograf (Fyris) som är helt inriktad på kvalitetsfilm och en stor student- och akademikergrupp som gärna köper kvalitetsfilmer, också äldre sådana.

Fast i det här fallet kan man inte bara lasta Akademibokhandelns – Lundeq hör till den kedjan – ägare, KF. Just Lundeq går fortfarande hyggligt, men skälet till att landets överlägset största bokhandelskedja (som numera också omfattar de gamla Bokia-bokhandlarna) går knackigt är att så många i dag handlar böcker (och film) på nätet i stället för att hålla bokhandeln under armarna. Ni kanske tjänar en liten slant på det, men ni gör det på bekostnad av kulturell utarming.

Sommar i P1 med Johan Theorin

Johan Theorin är en av Sveriges bäst säljande deckarförfattare, men om hans böcker har jag inget att säga – jag har nämligen inte läst dem.

Fast när jag lyssnade på hans sommarprogram, slogs jag ganska snart av att vi hade att göra med en van berättare. Ur radion strömmade en rad historier, flera av dem om svårförklarliga men fantasikittlande ting. En del av de här historierna, som gammelfarmors på Öland om tomten i skogen, snuddar vid det mytologiska, andra, som historien om mannen som begravdes av föräldrarna och sedan ändå fortsatte att skicka oundertecknade vykort från Sydamerika, pendlar mellan spökhistoria och deckarintrig. Annat finner så småningom en naturlig förklaring, som de tyska turisternas larm om en ubåt och en grodman som stiger i land.

Musiken Johan Theorin har valt att spela i det här programmet spretar åt lite olika håll, och det är inte allt han spelar jag är förtrogen med eller tar till mig. Men till det som gick hem även hos mig hör ”The Gnome” med Pink Floyd, ”Balladen om flykten” med Thorstein Bergman, ”Fishermans Blues” med The Waterboys och ”Som sker vid sommarvakan” med Olle Adolphson.