Jul med förhinder – men till slut ändå jul

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf Starks ”Kan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

Lik i Sturebadet

Jag läste min första Stieg Trenter-deckare under pojkåren, men sen slukade jag Trenter framför allt när jag med lunginflammation under en repmånad i Sollefteå låg inlagd på sjukhus och det ambulerande biblioteket visade sig innehålla en försvarlig bunt trenterdeckare. Sammantaget har jag läst näst intill allt han har skrivit, också sett filmatiseringarna och läst – se ovan under Kulturspegeln, Serier – Jakob Nilssons mycket innehålls-, miljö- och stiltrogna serieversioner av en del av dem.

Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet” (1962) läste jag först som söndagsserie i Dagens Nyheter. Den gick där, en söndag i taget under cirka 90 veckor – vi talar här om ett album på över 90 sidor. Som album kom den ut 2015 på Kartago förlag.

Jag skulle tro att fler än jag kan tänkas ha tappat tråden i handlingen under den långa publiceringstiden i DN, detta särskilt som det vimlar av damer i den här historien, flera av dem, visar det sig mot slutet, under var sin natt nedsövda för att kunna smygfilmas för porrbildsändamål.

I det här avseendet är ”Sturemordet” trendigt tidstypisk. Också i andra avseenden känns den tidsnära. En av de skumma figurerna i historien, en fransman, tycks ha anknytning till OAS, en förkortning som jag, just under den här tiden, kom i kontakt med, när jag engagerade mig i Algeriets kamp för frihet från Frankrike.

Jag ska inte förstöra nöjet för nya läsare genom att återberätta hela den intrikata handlingen, men man måste ändå notera, att öppningen är snygg: Harry Friberg, på sedvanligt besök i Sturebadet, får uppleva att ett lik faller ner genom det krasade glastaket.

Största delen av handlingen får vi se genom fotografen Harry Fribergs ögon, men den som sen löser fallet är hans polisvän, Vesper Jonsson. Mördaren avslöjas men kommer undan, flyr utomlands.

Till de obestridliga förtjänsterna med den tecknade versionen av ”Sturemordet” hör bilderna inte bara från Sturebadet utan också från andra delar av Stockholm under tidigt sextital: gatuvyer, skärgårdsbåtar och inte minst krogar – Harry och Vesper är båda hängivna gäster på ställen som har något extra att bjuda.

Vittnesmål och tillbakablickar i handlingen markerar Jakob Nilsson genom att göra bilderna i fråga i gråton.

Melodikrysset nummer 38 2015

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.

En guide till ”Psycho”

Jag har tidigare ganska utförligt skrivit om Alfred Hitchcocks ”Psycho”, ett mästerstycke i skräckgenren. Du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Film. Senast såg jag själv om den nu i sommar, då TV visade en hitchcockserie.

Som så ofta använde sig Hitchcock av en bokförlaga, i det här fallet Robert Blochs ”Psycho”. Själv har jag aldrig läst den, kanske för att jag har erfarenheten att Hitchcock ofta kunde göra mycket sevärd film av ganska mediokra böcker.

Nu visar dock Björn Kihlström på sin blogg, Bernur – länk finns här intill – att Blochs bok nog har sina poänger; han jämför Bloch med skräckmästare som H P Lovecraft och Stephen King.

Detta som ett tips till er som är intresserade av skräckgenren eller helt enkelt håller Alfred Hitchcock högt.

Sommar i P1 med Stig Grybe

Stig Grybe är 87 år, och det är strongt av honom att i den åldern och med alla de krämpor han har drabbats av på äldre dar – han berättade om dem i sitt Sommar-program i dag – ställa upp som sommarvärd. Han berättade själv om krämporna och operationerna, men i vart fall har han inte drabbats av senildemens, det som hans far, död sedan länge, led av i slutet av sitt liv.

Det bärande temat i hans Sommar var dock hans egen, i början ganska krokiga väg till, så småningom, framgångarna på scen och i radio. Hans försök att få in en fot i teatervärlden möttes först inte med någon större entusiasm, och då tänker jag inte främst på pappans motsträviga attityd. Mimi Pollak, som han spelade upp för, var till exempel mycket nedgörande, så jag kan förstå hans triumf, när hon sedan såg honom i en föreställning och höll på att ramla i golvet av skrattparoxysmer. Och kanske var det just i valet av fack problemet låg. Han gjorde karriär främst i komedi- och revyfacket och blev genom sin figur Ante från Mobacken mycket känd och älskad av en jättelik publik. Fast eftersom det här ägde rum i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet, finns det väl i dagens Sommar-publik åter många som undrar, vem den där Stig Grybe är.

Grybe tog själv upp problemet, att det som på sin tid sågs som mycket roligt ibland i dag bara är obegripligt töntigt.

Kanske vore det i dag lättare att ge honom en välförtjänt comeback genom att i TV reprisera filmatiseringarna av Stieg Trenter-deckarna ”I dag röd”, ”Lysande landning” och ”Träff i helfigur”, där han gör rollen som kriminalinspektör Vesper Jonsson.

Han ljudillustrerade sin muntliga framställning med bandningar av sådant han har gjort på scen plus en egen grammofoninspelning, dessutom ”Memory” ur ”Cats” som han har spelat i – fast här med Elaine Paige. Naturligtvis fick vi också höra gamla vänner från scen och privat umgänge, till exempel ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel.

Bland spelade svenska artister kan nämnas Zarah Leander och Gustaf Torrestad, bland utländska Frank Sinatra, Sammy Davis och Shirley Bassey.

Men varför spelade också Stig Grybe ”Over the Rainbow” med just Eva Cassidy?

Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.

Sommar i P1 med Liza Marklund

Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, på en tidning som har lånat drag av både Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte så viktigt, men Marklund kan alltså den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i många av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

Det första uppehållet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett på så nära håll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

Det som stack ut i hennes musikval också i övrigt var sådant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

Men den historien slutade lyckligt.

Bloggroll

Min Bloggroll innehåller länkar till ett trettiotal bloggar. Jag besöker dem i allmänhet själv varje dag, och jag tycker att de också borde vara läsvärda för andra. Mycket få av dem är utvalda av privata skäl eller för att jag känner bloggaren i fråga. Men till den här gruppen av länkar får man väl ändå räkna min dotters, Kerstin Kokks blogg, som speglar hennes stora intresse för porslin, konsthantverk, mat och bakverk samt trädgård, och hennes före detta mans, min webmasters, Bo Strömbergs blogg, som just nu tyvärr ligger i träda.

Det märkliga fenomenet Internet gör att man upptäcker bloggare som man tidigare inte hade någon kännedom om. Ett exempel är Anita Lindblad, bland annat trädgårdsentusiast. En gammal personlig bekant i min bloggroll är däremot Karin Englund.

Men inte heller i detta och andra liknande fall – jag var en gång i världen arbetskamrat med Calle Fridéns pappa på 68an, Socialdemokraternas partiexpedition – är det personlig relation som är bakgrunden till länken.

Att Eva Swedenmark finns i min bloggroll har inte att göra med att också hon en gång i världen fanns på 68an, var journalist på Aktuellt i politiken (s) och sedan på Kvinnoförbundets Morgonbris och ABFs Fönstret, inte heller med att hennes bror, Peter Swedenmark, sedan var kolumnist i AiP. Faktiskt inte heller med att Eva är deckar- och ungdomsboksförfattare. Men jag uppskattar om bloggare kan skriva intressant och levande, och det kan Eva, och hon gör det praktiskt taget varje dag.

Förvisso finns det i min bloggroll exempel på bloggval som, dock i ordets vidare mening, har att göra med en viss politisk gemenskap: Anna Ardin som jag kom i kontakt med under hennes tid i Laboremus i Uppsala, Anna-Lena Lodenius som jag brukar träffa vid utdelningen av Olof Palme-priset, Bengt Silfverstrand, som jag har mött i Riksdagen och under en av mig anordnad informationskurs, Knut Lindelöf som jag förr ibland mötte på arbetarekommunens möten och så den ganska oförutsägbara Lotta Gröning, numera på Expressen men en gång i världen pressekreterare på 68an – men till exempel Roger Jönsson och paret Marie Demker och Ulf Bjereld känner jag inte.

Torsten Kälvemark har vänstervärderingar men är mest känd i egenskap av skribent, bland annat på Aftonbladets kultursidor. Kerstin Berminge, vars utrikespolitiska bedömningar jag inte i alla stycken delar, är inte socialdemokrat. Och Bengt Berg sitter i Riksdagen för Vänsterpartiet. Så Bengt O Karlsson behöver inte befara att han av misstag har plockats in i en strikt sammanhållen politisk åsiktsgemenskap.

För övrigt finns Bengt Berg med i min bloggroll främst för att han är en mycket läsvärd poet. Min Bloggroll innehåller för övrigt länkar till fler författarbloggar. Bodil Malmsten bloggar till min glädje igen – henne försökte jag för övrigt, dock förgäves, en gång i världen få att formulera en högst personlig valannons för Socialdemokraterna. Stewe Claeson har jag också med uppskattning själv läst. Tyvärr skriver han, liksom flera i min bloggroll, bloggtexter en smula sporadiskt – ännu värre i det avseendet är Lars Gustafsson, som jag en gång i världen lärde känna i Uppsala: Vi träffades först vid litteraturaftnar, gemensamt anordnade av Laboremus och Litteraturklubben, och jag har faktiskt varit hemma hos honom på te. Vi åt också lunch tillsammans på den tiden han var på BLM. Då ville han ha Olof Palmes som han tyckte lysande installationstal på partikongressen; han övervägde att publicera det i BLM. Senare blev han markerat antisocialdemokratisk, men det har aldrig hindrat mig från att läsa honom. Inte heller den gamle vänstermannen Thomas Nydahls politiska misantropi hindrar mig från att dagligen läsa honom. Ingemar E L Göransson, förr på LO, publicerar på sin tyvärr alltför sällan uppdaterade blogg bland annat egna noveller. Ulf Lundell, vars nästa samtliga skivor jag har och som jag också har läst i hans egenskap av skönlitterär författare, överraskade med att starta en högst personlig blogg, dessutom ofta uppdaterad. Tyvärr gör han just nu – om han vill behålla sina många läsare – tabben att plötsligt ta en obestämt lång paus från bloggandet.

Till den vittra skaran i min bloggroll får man också räkna Peter Englund, välskrivande historiker som för närvarande inte verkar hinna med vare sig sin akademiblogg eller sin personliga blogg. Honom har jag råkat bland annat i hans egenskap av hedersupplänning. Jag hoppas att han hinner börja blogga igen, när han nu snart lämnar värvet som Svenska akademiens ständige sekreterare.

En del av dem som finns i min bloggroll skriver om litteratur. Det gör till exempel Björn Kihlström och den redan nämnde Thomas Nydahl. Också en stor del av de bloggtexter man hittar på Dixikon handlar om litteratur.

Sen är det väl bara Åke Cato kvar, kåsör, revymakare, författare, TV-underhållare med mera. Värd att läsa är även hans egensinniga blogg. I hans bloggroll finns även jag.

Dussindeckare på TV – och så Jordskott

Deckare som lyckas lockar ofta filmproducenter. Det finns enstaka lyckade filmatiseringar av välskrivna deckare – Bo Widerbergs filmversion av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, är lysande även som film, en riktig nagelbitare. En del av de efterföljande filmerna om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, filmer som inte har någon bok som förlaga, är ibland habil underhållning, i få fall genomgående mycket bra. Ungefär samma omdöme vill jag ge de på samma sätt från Henning Mankells böcker fristående filmer som har gjorts med Mankells ystadpolis Wallander som förlaga.

I går såg jag i TV Johan Falk-deckaren ”De 107 patrioterna”, en ganska våldsam historia om bland annat nynazister. Mitt problem med den här filmen var inte att jag skulle gilla nynazister utan att den var så våldsam och samtidigt så rörig, att jag ibland inte begrep vilka jag skulle heja på respektive vara emot. (OBS – jag var spik nykter när jag såg filmen.)

Uppenbarligen blir TV-filmatiseringen inte bättre av att ha bokförlaga – jag kan som exempel anföra serien av färska filmatiseringar av en rad klassiska Maria Lang-deckare, alla skrivna som pusseldeckare. Här har man i alla fall lyckats med 50-talsatmosfären, men som beläst TV-tittare får man lust att personligen slå ihjäl detektiven, Christer Wijk, med ett ständigt menande flin spelad av Ola Rapace. Den första filmen såg jag om innan jag skrev om den – för att fullt ut begripa filmintrigen måste jag först på nytt läsa bokförlagan.

Sedan nu ganska länge följer jag och hustrun långserien ”Jordskott”, signerad Henrik Björn. Det är en i många avseenden mycket välgjord serie. Miljön, en bruksbygd i Bergslagen, är vältecknad, med människor, skog, gruvor och allt. Den är faktiskt spännande; avsnitten slutar också på precis rätt ställe för att man ska vilja se fortsättningen. Bakom ligger, som en grön tråd, också ett miljöengagemang.

Fast rent intellektuellt har jag också problem med den här serien – jag är, fastän miljöengagerad, inte så tänd på besjälad natur och märkliga krafter i dess tjänst.

Men jag ska fortsätta att se den här serien till slutet. Jämfört med alla dussinproduktionerna i spänningsgenren är ”Jordskott” faktiskt både intressant och välgjord.