Bob Hope i Åh, en sån deckare!

När jag var i mina unga år, tävlade Danny Kaye (1911-1987) och Bob Hope (1903-2003) om biopublikens gunst. Vi som gillade en blandning av genrer, alltid med humor som en del av mixen och ofta med blinkningar till annat som var känt från filmduken, såg gärna filmer med dem i huvudrollen.

Ett exempel på det senare är den av Elliott Nugent regisserade Bob Hope-filmen ”My Favorite Brunette” från 1947, på svenska ”Åh, en sån deckare!”.

Blinkningarna består i det här fallet av parodier på den hårkokta deckarfilmen och på film noir.

Den här filmstoryns hårdkokte deckare Sam McCloud spelas av den under filmens tillkomsttid mycket kände Alan Ladd, men Ladds roll är här bara att ge sig av på annat uppdrag, att ha kontoret bredvid porträttfotografen Ronnie Jackson (Bob Hope) och före avfärden avspisa Jackson, som gärna vill försöka sig på att också vara privatdeckare.

Dock råkar Jackson vara kvar på McClouds kontor, när det ringer på dörren, så han går och öppnar. Den som vill träffa och anlita en deckare är Carlotta Montay, spelad av Dorothy Lamour. Och Jackson låtsas vara deckare, med pistol i hölster under kavajen och allt, och blir städslad.

Och innan vi gå vidare i handlingen: En av skurkarna, som vi snart ska få möta, är Kismet (Peter Lorre). I en biroll förekommer för övrigt Bing Crosby, men i övrigt torde skådespelarna från tiden då filmen gjordes vara tämligen okända för dagens filmpublik.

Men för att göra listan över allusioner på andra inspirationskällor mer komplett bör jag väl också nämna den fysiskt mycket starke men å huvudets vägnar inte så kapable Willie (spelad av Lon Chaney), en figur hämtad ur ”Of Mice and Men” (1937), ”Möss och människor”, som starkt bidrog till att ge författaren, John Steinbeck, nobelpriset i litteratur 1962.

För att förhöja spänningen börjar filmens handling i en dödscell på San Quentin, där Jackson i väntan på att bli avrättad får träffa pressen. Filmhandlingen är därefter hans berättelse för journalisterna. Carlotta Montay ber honom bland annat förvara en karta, som pekar ut en uranfyndighet den rullstolsbundne Baron Montay (Frank Puglia) vill exploatera. Men en konkurrerande liga av skurkar, där bland andra Kismet ingår, kidnappar baronen och förvarar honom så småningom på ett mentalsjukhus. Dit hittar så småningom – för att göra en lång och vindlande historia kort – så småningom också Carlotta och vår mästerdetektiv, och de lyckas också genom list och förklädnad ta sig därifrån efter att även Jackson/McCloud har lyckats ta sig fri. Slutbataljen mellan de här båda och skurkarna utspelas på ett stort hotell, där skurkarna tar in för att smida planer och våra hjältar tar anställning för att klädda i hotellets uniformer smälta in när de spionerar på sina motståndare. Till slut låtsas Carlotta vilja göra upp med skurkarna om var kartan finns, allt medan Jackson/McCloud ligger bakom en möbel och bandar med visst tekniskt besvär samtalet, som Carlotta försöker leda in också på skuldfrågan i mord som ligan har begått. Vår deckarhjälte kliver då fram och håller ligan i schack, medan Carlotta hämtar polis.

Men ack, Kismet lyckas innan polisen anländer byta ut bandet – det nya innehåller bara irrelevant nonsens – så skurkarna lyckas övertyga polisen om att det är Jackson/McCloud som är skurk, vilket är lätt, eftersom Kismet med fotografens/privatdeckarens pistol har skjutit den tänkte urangruveexploatören i den bil i vilken denne och Jackson/McCloud åkte till hotellet.

Ja, historien är bitvis så komplicerad, att den ibland är svår att referera.

Men strunt samma. Just när Jackson/McCloud förs till avrättningsrummet, dyker en hög representant för rättsväsendet upp och meddelar, att han ska släppas fri eftersom han är oskyldig.

Det är Carlotta som har dykt upp och rett upp alltsammans. Så historien slutar med en kyss som nog är bättre än döden i elektriska stolen.

Men en som är besviken och förbannad är bödeln, spelad av Bing Crosby (!).

Sommar i P1 med Maj Sjöwall

I deckarhyllan i sommarhuset har jag samtliga tio delar av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös serie om Martin Beck och de andra, med samlingsrubriken ”Roman om ett brott”. Den här serien, som förenade spänning och realism med politisk radikalism, innebar en förnyelse av polisdeckargenren, också i internationell jämförelse.

De vid det här laget oerhört många Beck-filmatiseringar, som regelbundet kan ses i TV (och ses även av mig), kan ibland vara hyggligt spännande, men de agerande i dem har blivit mycket mer stereotypa, poliserna delvis andra än i böckerna, och samhällskritiken kan (när den alls förekommer) ibland – som i den film jag såg här om kvällen – sakna verklighetsbakgrund.

Flera av de långfilmsversioner som gjordes av Sjöwalls och Wahlöös bokoriginal blev lysande. Jag kan som exempel nämna Bo Widerbergs ”Mannen på taket” med Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck, med Sjöwalls och Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) som förlaga.

Jag har också läst flera av de romaner Per Wahlöö skrev innan han började skriva Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall – några av hans egna böcker är roliga och/eller spännande – och jag vet att han också som journalist ägde talang och hade radikala åsikter. Men fortfarande tycker jag, även efter hennes Sommar-program i dag, att Maj Sjöwalls roll i tillkomsten av ”Roman om ett brott” känns oklar. Maj Sjöwall berättar i och för sig sådant som hur man hittade en förlaga till Gunvald Larsson, och jag gillar slump och anekdoter – men som ständigt skrivande människa vet jag också, att det inte brukar bli lättare att få till en bra text, om fler än man själv är inblandade.

Maj Sjöwall berättar i och för sig om att de träffades, därför att hon jobbade på förlag, sökte översättare och då hittade Per Wahlöö. Hon var ensamstående med barn och han gift (just då med ytterligare ett barn på väg), men utan att det verkade slå gnistor om dem tillsammans – det berättade hon inget om i alla fall – blev de ändå ett par och flyttade ihop, fick också barn tillsammans. Senare flyttade de till Malmö, där för övrigt ”Polis, polis, potatismos” utspelar sig.

1975 begravdes Per Wahlöö i Malmö, detta efter en operation i bukspottkörteln. – dess förinnan hade han under ett par år bott i Spanien. Men varken om detta eller om deras liv tillsammans berättar Maj Sjöwall egentligen särskilt mycket, konstaterar däremot att hon senare har bosatt sig på Ven. Kanske finner hon det här för smärtsamt? Men det kan naturligtvis också ha att göra med att hon nu vid 80 års ålder vill lyfta fram annat.

Till det här andra hör hennes egen familjebakgrund, gediget borgerlig antar jag, eftersom hennes pappa var hotelldirektör (på hotell Gillet), dessutom reservofficer i flottan. Framför allt berättar hon målande och livfullt om det i dag delvis försvunna Stockholm hon växte upp i, under den tid då man där fortfarande kunde höra flyglarm – när det kom såna, fick man gå ner i skyddsrum. Hon berättade minnen från ett nu rivet Klara, om kojbyggen i Kungsan, om hur hon vid sex års ålder ensam åkte i väg med Djurgårdsfärjan, konstaterar också att ingen hon kände på den tiden hade allergi.

Ett par lätt anekdotiska minnen hinner hon också med, fast då från långt senare i livet.

Ett handlar om ett besök i New York, då hon hejdades av polis, som skulle släppa fram en bilkortege, med president Lyndon Johnson i den flottaste bilen. Hon vinkade till Johnson, som dock inte svarade. Men sen, när han och hans bilkortege var på väg åt andra hållet, vinkade hon igen, och han vinkade tillbaka.

Och så berättade hon, att hon under sin skoltid var klasskompis och kompis med Lasse Werner (inte den forne vänsterledaren utan jazzmusikern). En gång längre fram i livet, när de hade återupptagit kontakten, kom de att prata om Frank Sinatra, som Lasse gillade, och då föreslog hon, att de skulle ringa honom. Sagt och gjort. Hon lyckades hitta ett användbart nummer att starta med, vilket ledde till att hon så småningom fick hans privata hemnummer, men där upplyste en son henne om att farsan befann sig i en helt annan stad, men hon fick numret även dit. Och värden som tog samtalet hämtade Sinatra, som talade först med henne och sen med Lasse Werner!

Av Lasse Werner får vi höra en låt med anknytning till Vilgot Sjömans film ”Lyckliga skitar”. Det blir ganska mycket svensk visa och svensk jazz: (Torgny Björk och Nannie Porres förekommer båda två gånger, och så får vi höra Olle Adolphson och Tommy Körberg. Och jag gillade mycket Anders Birgersons ”Flicka från Backafall”, med dess ursnygga komp.

Sommar i P1 med David Lagercrantz

Jag vet inte, om de yngre i dag vet, hur stor Olof Lagercrantz var. Som poet. Som kulturchef och debattör i Dagens Nyheter. Som normsättare i den dåtida kulturdebatten.

Jag skrev själv ganska flitigt på kultur- och debattsidorna i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men likväl kändes det som något extra, när jag också lyckades få in en artikel på Dagens Nyheters kultursidor. Och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) fick vi en intervju med Lagercrantz inför ett val, där han inte dolde sin avsmak mot dåtidens borgerlighet.

Familjen Lagercrantz var samtidigt starkt präglad av ångest och depressioner, flera av dem med självmord som sista utväg.

Om den här familjen och dess ständigt hotande katastrofer berättade i dag Olof Lagercrantz’ son, David Lagercrantz, i dag bland annat känd för den fortsättning han har skrivit på Stieg Larssons Millennium-trilogi – att folk i dag vet, vem David Lagercrantz är, behöver vi inte tvivla på.

Låt mig genast säga, att David Lagercrantz inte i något avseende skandaliserade sin far. Han utlämnade inget, inte ens något obehagligt, men han ansträngde sig verkligen för att förstå alla sidor av faderns personlighet. Han skildrade i ena stunden faderns gräl med Artur Lundkvist och Maria Wine eller iskyla gent emot Lars Forssell, i den andra hans ömsinta omfamningar av slagna och drabbade människor.

Och sonens skildring av fadern innefattade allt från uppställning för den dödssjuka Eva Remaeus till de milt talat pessimistiska och mörka tankar Olof greps av inför sin egen död – han var inte religiös.

Mot den här fonden tecknade David Lagercrantz bilden av sig själv, också en av de ångestridna i släkten men framför allt handlingsförlamad i sitt eget skrivande av att inte tro sig om att kunna uppnå faderns briljans. Hans ständig fråga om sig själv, ”Håller jag måttet?”, fick, tyckte han, ständigt följande svar: ”Inget, David, som du skriver, skriver du med allvar.”

Mot den här bakgrunden var det rent av intressant för mig, som varken är intresserad av fotboll eller Zlatan Ibrahimovic, att höra, att även Zlatan tycktes ha en pappa, som alltför länge inte såg sonens talang. Och David Lagercrantz erkänner, att hans memoarskrivande som en av sina pluspoäng har att han ser sig själv i andra.

David Lagercranz har skrivit böcker om och åt andra, och när det gäller Millennium-serien, har han alltså skrivit en fortsättning, som skickligt fångar figurer, miljöer och skrivsätt hos Stieg Larsson.

Men han har faktiskt också i tidskriften 90-tal lyckats få in en av redaktionen prisad novell.

Så varför kastar han inte loss och skriver mer sådant?

Men det fick vi egentligen inte reda på.

Ändå blev det här ett mycket hörvärt och intressant sommarprogram.

Det senare gällde också musiken i programmet.

David Lagercrantz spelade till exempel Cat Stevens, Randy Newman, Van Morrison, Tom Waits och Nina Simone och så två mycket bra låtar av Leonard Cohen: ”Take Me To the End of Love” och ”Take This Waltz”,

Kooperativa Förbundet fortsätter sin kulturella nedrustning

KF har redan tidigare gjort sig av med Akademibokhandeln, Sveriges utan konkurrens största bokhandelskedja, plus dess näthandelsföretag.

Nu fortsätter kooperationen sin kulturella nedrustning genom att också sälja sin förlagsgrupp, landets näst största. I den ingår anrika Norstedts, grundat redan 1823 och förvärvat av KF 1997, det mycket framgångsrika barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (ursprungligen också med vuxenutgivning), förvärvat 1947, och så specialförlaget Norstedts Kartor. Gruppen har också tidigare förvärvat och senare integrerat de av Socialdemokraterna ägda förlagen Tiden och Prisma samt till exempel Klassikerförlaget och Fabel.

Köper det här, för 152 miljoner kronor, gör Storytel, primärt ett ljudboksföretag – ett Spotify för böcker – och, förutom i Sverige, också ägare av dotterföretag i Danmark, Norge, Finland, Holland och Polen. Dock har företaget också köpt upp några vanliga förlag. Storytel Massolit Media äger Massolit Förlag, barn- och ungdomsbokförlaget B Wahlströms och ICA bokförlag. (ICAs kokböcker och KFs anrika ”Vår kokbok” hamnar därmed i samma förlagsgrupp!)

De upplagemässigt stora och kvalitetsmässigt framstående författarna och deras böcker behöver säkert inte vara oroliga för sin framtid. Sådana som Per Olov Enquist, Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Jonas Gardell och Kristina Sandberg hos Norstedts, i fallet Rabén & Sjögren Gunilla Bergström samt de döda men fortfarande mycket säljande Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, kommer säkert att ges ut även i fortsättningen under ny förlagsägo.

Men när jag kollar den nye ägarens utgivning på de förlag man hittills har ägt, verkar det inte helt osannolikt, att det som mest har lockat till det aktuella uppköpet är sådant som David Lagercrantz’ uppföljare till Stieg Larssons Millennium-trilogi och E L James’ ”50 Shades of Gray” (på svenska ”50 nyanser av honom”). Bland de mycket få författare jag, en hyggligt kulturorienterad person, över huvud taget känner till finns Alexander McCall Smith (Damernas detektivbyrå) och på barnboksidan dansken Ole Lund Kirkegaard, vars böcker ursprungligen introducerades i Sverige av Tidens förlag.

Fast kanske är jag för pessimistiskt, och jag erkänner gärna, att digitaliserade böcker är något helt främmande för mig själv, gamle bokmal.

Men inte tror jag att den nye ägaren har något intresse av att måna om arbetarrörelsens kulturarv och ideologi, det som präglade Tidens och Prismas utgivning. Jag har själv gett ut böcker på båda förlagen, i fallet Prisma mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Klas Östergrens ”Samlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael Farrs ”Tintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody Allens ”Irrational Man”, Andrey Zvyagintsevs ”Leviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.

En bukett med liljekonvaljer, gullvivor, trädgårdsklint och midsommarblomster

Jag var under min skoltid en ganska ovanlig pojke: Jag anlade själv en blomrabatt och företog då och då blomstervandringar till hagar i Juni och Nyland, nära det Juniskär där jag på den tiden bodde. De här vandringarna ledde ofta till buketter av vildblommor, alltid till min mamma på Mors dag.

På den vägen är det fortfarande, även om min mamma är död – numera plockar jag alltid en bukett till våra barns mor, Birgitta. I morse, halv sju, gick jag ut i trädgården i morgonrock och plockade en morsdagsbukett: liljekonvaljer, gullvivor, trädgårdsklint och midsommarblomster.

I går hade jag varit på Coop Konsum här i Öregrund och köpt hem ingredienser till den smörgåstårta jag också serverar till frukost på Mors dag. Det blev en ganska maffig sak, som kommer att räcka till två måltider till: ett par lager fullkornsbröd, en fyllning av gräddfil, majonnäs och pepparrot, rostbiff och rökt skinka, fyra sorters paprika (bland annat en svart), salladsblad, persilja, citron och skivor av tomat. Till det juice och svart, nybryggt kaffe.

Men innan vi åt morsdagsfrukost, uppvaktade jag våra barns mor på sängen.

Som vanligt hade jag införskaffat sommarläsning, uppdelad i två paket.

Det mindre av dem innehöll tre deckare, skrivna av Arnaldur Indriðason, Anna Jansson och Michael Connelly.

Det allmänt skönlitterära paketet innehöll två böcker av Karin Boye och en av vardera Ian McEwan, Harper Lee, Colette, George Orwell och Eva Swedenmark.

Och så gav jag Birgitta en slant att köpa nya blommor med i Eds trädgård i Östhammar. Jag har förstått att det främst blir några nya rosor till den bergsskreva hon har en av sina många rabatter i.

Av barnen har hittills Matti ringt och morsdagsgratulerat sin mamma. Och då passade också Mattis lilla Ella på att gratulera farmor på Mors dag.

Melodikrysset nummer 14 2016

Jag var alltså på distriktskongress i går, med Socialdemokraterna i Uppsala län. Därför kunde jag inte lyssna på Melodikrysset (och lösa krysset) förrän i dag.

Våldsamt svårt tyckte jag inte gårdagens kryss var, men Idol har jag aldrig sett, så följaktligen kände jag spontant inte till Mattias Andréasson heller utan fick rulla upp en del av svaret med hjälp av ”Your Song” och Sir Elton John.

Jag är gammal nog att minnas den tid då Yngve Stoor var stor och hawaiimusik ofta spelades i radio, men jag mindes först inte heller att han spelade in skivor tillsammans med Annica Risberg, däribland en låt som heter ”Tamure”.

Den tredje och sista frågan som vållade mig lite besvär var ”Spanska klådan” med Lasse Åberg och Electric Banana Band. Jag mindes inte ”Spanska klådan” med dess hot om att rocken är död. Lite genant att jag inte genast kom på vem som sjöng, detta eftersom jag har träffat Lasse och hans hustru ett antal gånger.

Däremot hade jag väl hjälp av min ålder när det gällde att identifiera en TV-serie från 1977 i regi av Leif Krantz, ”Ärliga blå ögon”. En ganska roande historia vill jag minnas, vars signaturmelodi gjordes av Bernt Egerbladh.

Jag är också tillräckligt gammal för att minnas ”Kvällstoppen”, som gick i radio 1962-1975. Jag minns också signaturmelodin, ”The Stripper”.

Dolly Parton finns i mina skivhyllor, så hennes röst kände jag igen i ”Island In the Stream”. Att det var Kenny Rogers som sjöng med henne fick jag dock googla på.

Opera och operett är jag hyggligt bekant med, och självklart känner jag då också till Birgit Nilsson, ofta kallad La Nilsson. Det var hon som sjöng ”Wien, mina drömmars stad”, i original ”Wien – du Stadt meiner Träumer” (1912).

För min del tyckte jag, att krysset innehöll ganska många ljudillustrationer, som vi som inte är helt purunga känner till genom eget radio- och skrivlyssnande.

Vi fick höra en låt, gjord av Billy Meskel, en låt som Lill Lindfors sjöng in i Peter Himmelstrands översättning, ”En man i byrån”. Byrå skulle kryssvaret bli.

Den evigt aktuelle Jules Sylvain var det som skrev ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som Karl Gerhard gjorde succé med.

Thore Skogman minns jag inte bara som sångmakare. I valrörelsen 1968 ställde han, av politisk sympati, upp på en förvalsturné med Sten Andersson (s). Jag tror inte att han då sjöng sin ”Ja se pengar”, något som han såg som ett bekymmer för fattig som för rik. Det sista har vi ju fått aktuella exempel på under publiceringen av namnen på alla de välbeställda, som har gömt undan pengar i Panama och i Karibien. De gör skäl för den beteckning som Anders Eldeman sökte till krysset, nämligen närig.

Evert Taubes glade bagare i San Remo befann sig däremot knappast i San Remo för att han skulle ha varit skatteflykting – han var en infödd italienare som för att tjäna sitt levebröd använde sig av en ugn.

* * *

Ett par läsare har hört av sig och påpekat, att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Ja – jag ser det nu. Karl Gerhard förekom två gånger i det här krysset. Det jag tappade bort var en ganska svängig version av ”Jazzgossen”, och den skulle ge oss ordet ”gosse” (”och så kommer det en gosse”).

Melodikrysset nummer 4 2016

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

”Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils Parlings ”Finnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

30 år sen vi gifte oss

Birgitta och jag har levt samman sen mitten av 60-talet, men i går, söndag, var det 30 år sen vi gifte oss. Vid det laget var våra barn för länge sen födda – Kerstin var så pass stor att hon, när vi kom hem efter den mycket oceremoniella vigseln, bjöd på egenhändigt lagad bröllopsmiddag, pizza.

Vi har aldrig gjort någon stor sak av vår bröllopsdag, men jag och Birgitta brukar fira den genom att göra något trevligt tillsammans.

Den här gången gick vi på bio; jag lyckades få biljetter på Royal – vi ville båda se ”En man som heter Ove”. (Jag ska skriva mer om den här högst sevärda filmen.)

Den här mannen, som heter Enn, gick därefter med sin hustru den ganska korta biten över Järnvägsparken till restaurang Stationen, kallad så för att den är inhyst i det som förr var Uppsala C.

Där åt vi tillsammans en mycket god och också i övrigt mycket trevlig middag. Vi valde att äta Entrecôte Café de Paris med tomat- och löksallad samt pommes frites och drack till det alkoholfritt rött vin. Avslutade sen med var sin dubbel espresso.

Sen tog vi taxi hem till Idrottsgatan och hann också se kvällens Agatha Christie-deckare i TV, en vad gäller huvudperson ändrad version av ”Den gula hästen” (”The Pale Horse”).