Jag strävar vidare mot 70-årsdagen

Den 19 juni fyller jag 70 år. Jag känner mig långt ifrån så gammal, men det är sant. Hustrun fyller också 70, fast den 20 september. Vi firar förstås våra riktiga födelsedagar tillsammans med barn, barnbarn och övrig familj. Men vi har också tänkt ordna en gemensam 70-årsmottagning för våra övriga vänner.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

Léo Malet & Jacques Tardi: Dödens adress

Den franske serietecknaren Jacques Tardis (född 1946) ”Adèles extraordinära äventyr”, som finns på svenska i albumform, har jag både läst och tidigare skrivit om (i Aktuellt i politiken) – jag ska gärna, någon gång, återpublicera vad jag skrev om dem.

Nu har jag, genom Seriebokklubben, köpt ett annat album – en tjock inbunden bok – som han har tecknat, ”Dödens adress” (översättning Marianne Öjerskog, textning Gunnar Pettersson, Medusa, 1989). Men den här gången har han tecknat efter en detektivroman av deckarförfattaren och surrealisten Léo Malet (1909-1996).

Först blir jag en smula konsternerad av brytningarna i Tardis stil: mot en bakgrund av ett realistiskt tecknat tyskt fångläger för tillfångatagna franska soldater framträder människor, som i sin tecknade skepnad i viss utsträckning påminner om persongalleriet i ”91an Karlsson”. Tardi ger dem dock undan för undan mer liv och karaktär, och miljöerna, liksom personerna tecknade i svartvitt och gråtoner, är genomgående pricksäkert fångade.

Tiden är 1940-1941 och platsen Frankrike, dels Lyon i marskalk Philippe Pétains ”fria” zon (auktoritärt styrd under tyskt överinseende) samt Paris i den av tyskarna ockuperade delen av Frankrike. Tidsmarkörerna, i form av affischer, skyltar, grafitti och tidningstext, är många och slående, i vissa fall också med dolda budskap och ordlekar.

Den historia Tardi berättar efter Malets roman har kriget och ockupationen som fond men inte som fokus för berättelsen. I ett läger i Tyskland för franska krigsfångar möter huvudpersonen, detektiven Nestor Burma, den gåtfullt minnesberövade medfången ”Bulan”, som dock hinner dö före Burmas repatriering till Lyon. Märkliga händelser, med start på järnvägsstationen i Lyon, får Burma att börja gräva i vem Bulan egentligen var: En gammal vän och medarbetare till Burma skriker där, precis när han blir skjuten, ”Rue de la Gare 120″ – samma gatunamn och nummer har Bulan tidigare stönat fram i dödsögonblicket.

Hela handlingen och ännu mindre upplösningen ska jag inte avslöja, dock att det hela handlar om kriminalitet i förkrigstidens Frankrike och en dramatisk händelse med grym snikenhet som bakgrund i själva det tyska ockupationsögonblicket. Slutet är à la klassisk deckare: vår hjälte inviterar samtliga misstänkta till en sammankomst och avslöjar där, vem som är skurken.

Alltihop är vägjort och läsvärt, men jag har ändå två invändningar.

Tardi återger troget (antar jag; jag har inte läst Malets bok) den ganska invecklade deckarhistoria Malet har skrivit. En serietecknare, som hade startat från scratch, skulle i större utsträckning ha låtit bildhistorien tala.

Storyn är intressant. Men jag upplever inte den där riktiga spänningen, den som finns där, när jag läser, säg, Henning Mankell eller ”Modesty Blaise”.

På besök i biblioteksvärlden

Jag inte bara läser böcker. Jag har ett långt och intensivt förhållande till biblioteksvärlden.

Jag tänker nu inte i första hand på mig själv i egenskap av låntagare. (Jag har för övrigt inte på mycket länge varit aktiv sådan, detta eftersom vi har ett privat bibliotek på över 11 000 band.) Nej, jag har som socialdemokratisk kulturpolitiker ägnat mig mycket åt just biblioteksfrågor. Jag satt i biblioteksstyrelsen i Uppsala 1967-1984. Och när jag efter 2002 års val återvände till kommunalpolitiken och kom med i kulturnämnden, valdes jag också in i dess biblioteksutskott.

Jag hör till den sorts politiker som bemödar mig om att sätta mig in i de områden jag har satts att förvalta – jag hör inte till den skola om anser, att politiker bara ska ange mål och principer; de är nog så viktiga, men jag vill själv också veta något om de tekniska frågor, avvägningsfrågor och annat sådant som tjänstemännen brottas med.

I biblioteksvärlden finns något som heter Ikoner-akademien, som genom sin tidskrift, Ikoner, och genom årliga seminarier försöker hålla i gång en kvalificerad debatt om biblioteken och deras verksamhet.

De flesta som deltar i de här årliga seminarierna är bibliotekarier, men det finns också möjligheter för biblioteksansvariga politiker att delta, vilket jag flera gånger har utnyttjat.

Årets seminarium genomfördes i fredags i van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21 på Söder i Stockholm. Temat var Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats med underrubriken ”Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism?”.

Med mig från Uppsala hade jag Annika Strömberg från Kulturkontoret – Annika kom till Kulturkontoret från en tjänst på biblioteket – och Marie-Louise Riton, ansvarig för bibliotek på produktionssidan; kulturnämnden är en så kallad beställarnämnd, vidare ett antal bibliotekarier från olika bibliotek i Uppsala: Monica Almgren från Brantingbiblioteket, Sabina Andersson från Gottsundsbiblioteket samt Karin Hjelm och Thomas Brylla från Uppsala stadsbibliotek. Resten av deltagarna kom från bibliotek över hela landet. I år fanns det dessutom en grupp norska bibliotekarier med. (En av dem visade sig förresten känna till mitt intresse för arbetarsånger och kom under en rast fram och ville prata om detta.)

I år var knappast något av föredragen ointressant, och hur skulle de kunna bli det med så kvalificerade föredragshållare, till exempel riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och läraren i arkitekturhistoria Rasmus Waern.

Den förre talade bland annat om digitalisering (till exempel ökad tillgänglighet och det faktum att KB också ska ta emot digitalt material).

Den senare presenterade, med hjälp av bilder, intressanta biblioteksbyggnader. Av det här ämnet är jag starkt intresserad; jag var, innan jag lämnade den gamla biblioteksstyrelsen, med om hela processen att få till stånd ett nytt och modernt stadsbibliotek i Uppsala, Carl Nyréns fina skapelse i kvarteret Sandbacken. Dock uppstod, med anledning av Waerns presentation, en debatt om bibliotek som paradbyggnader kontra hur de (som byggnader) lever upp till sin egentliga funktion: barnavdelningarna är till exempel allt för sällan anpassade till de unga besökarna.

Ett par av föredragen innehöll mycket intressanta frågeställningar men mynnade kanske inte ut i tillräckligt konkreta svar.

Ett exempel var Hilde Ljødals ”Biblioteket som offentlig møtesplass i en digital tid”; Ljødal är bibliotekarie i Asker bibliotek i Norge. Hon gjorde skillnad på olika sorters möten i bibliotek: lågintensiva, av småpratskaraktär men med fördelen att de går över gruppskrankorna, repektive högintensiva (till exempel författaraftnar med deras större engagemang). Hon listade också upp olika viktiga funktioner för biblioteken: som just mötesplats, som värde- och identitetsskapande rum, som debattforum och som plats för livslångt lärande. Men vilka utmaningar det här ställer biblioteken inför i framtiden och hur man ska prioritera hade jag för egen del gärna velat höra lite mer om.

Likaså var jag mycket sympatiskt stämd till Nick Jones, enhetschef i Vårby bibliotek, som talade över ämnet ”Folkbibliotekets gåvor: vem ger vad till vem?”. Han visade sig nämligen vara marxist. Hans utgångspunkt var att biblioteken, som anser sig vara neutrala, likväl producerar smak och förhållningssätt, som är hämtade från den bildade medelklassen. Man inte bara gör den egna smaken till den enda legitima utan riskerar också att skuldbelägga icke-användarna (av biblioteken). I stället borde man arbeta mer med att låta de människor, som inte automatiskt delar den bildade medelklassens och bibliotekariernas smak, utgå från sina egna erfarenheter och gradvis utveckla sitt eget liv till nya erfarenhetsområden.

Det här rymmer intressanta frågeställningar, men Jones föredrag var svårt teoretiskt belamrat med begrepp från och referenser till Jaques Derrida och andra namn, som vi som är något bevandrade i den marxistiska debatten känner till. (Ni kan själva kolla hans artikel på samma tema i tidskriften Ikoner nummer 5 2006.) En mer konkret diskussion skulle ha varit att föredra, när nu syfter var att få till stånd en självrannsakande debatt bland biblioteksfolket.

Två andra föredrag var konkreta på just det sätt jag efterlyser.

Thorkild Holm Pedersen, bibliotekschef i danska Fredrikshavn, talade över ämnet ”Biblioteket som demokratisk torv” och illustrerade med bilder från sitt eget bibliotek. Hans tes var att biblioteket ska vara en hörnsten i demokratin. Biblioteket i Fredrikshavn har, genom sin placering i staden och genom sin rumsliga form, getts funktionen av strög, mötesplats, demokratiskt torg à la det gamla Grekland. I detta mot allmänheten vända rum presenteras aktuella problemställningar i form av affischer, utställningar och broschyrer. Med hjälp av dataskärmar (skriv din mening – få mejlsvar), anslagstavlor (skriv vad du tycker på en lapp) och så vidare ger biblioteket besökarna möjlighet att komma till tals, och där finns också – för dem som vill ha det – vetandesupport. Biblioteket arrangerar ständigt både efter jobbet-samlingar och klassiska, större debatter. Den här strögdelen av biblioteket har över 1.000 besökare per dag. Kanske något att pröva i Coop Forum-komplexet i Gränby centrum? Men ett sådant bibliotek måste i så fall vara placerat så, att det fångar köpcentrets besökare i flykten, överraskar och provocerar dem.

Marcus Strand, bibliotekarie vid Sandvikens folkbibliotek, och Conny Persson, enhetschef på Gävle stadsbibliotek, överraskade inte bara mig utan de allra flesta seminariedeltagarna genom att deras bibliotek har öppet 365 dagar om året, alltså inte bara på söndagar utan också helgdagar som julafton, juldagen, annandagen, påskdagen, midsommarafton och så vidare. Och de var märkbart stolta över att kunna erbjuda allmänheten denna service. Hos dem fanns ett konsekvent besökarperspektiv, underbyggt med siffror om andelen ensamhushåll, invandrare med mera – det finns nämligen sociala aspekter på vilka som utnyttjar biblioteket när.

I Uppsala är det förvisso mer angeläget att återinföra söndagsöppet än att införa helgöppet, men det senare är ändå värt att tänka över i ett gottsundaperspektiv: Ett bibliotek med en mycket hög andel invandrare i sitt verksamhetsområde skulle kanske kunna tänkas överväga att ha öppet några timmar under de stora kristna helgerna.

Kjell-Olof Bornemark

Kjell-Olof Bornemark är död; jag såg dödsannonsen för någon vecka sen. Bornemark (1924-2006) slog 1982 igenom med debutboken ”Legat till en trolös” och fick för den Svenska deckarakademins pris ”Bästa svenska debut”. 1989 fick han priset ”Bästa svenska kriminalroman” för ”Skyldig utan skuld”, en bok med anknytningar till palmemordet.

Bornemark var en författare med stark känsla för samhällets gråzoner, en författare som sökte motiv bland annat i den skymningsvärld (också i moralisk och politisk mening) där spioner vistas; tanken går till John le Carré.

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) hann jag på kulturavdelningen Spegeln recensera två av hans böcker.

I Aktuellt i politiken (s) 16 1982 (14 september) skrev jag om Bornemarks debutbok:

Bravo!

Debutanten Kjell-Olof Bornemark kliver i ett slag överst upp på den svenska deckar- och thrillerskrivarstegen; det finns ingen inom dessa genrer som har åstadkommit något tillnärmelsevis så bra som ”Legat till en trolös” (Norstedts) sen paret Maj Sjöwall-Per Wahlöö upphörde att skriva (på grund av den senares bortgång).

Fast närmast till hands att jämföra med ligger John le Carré. ”Legat till en trolös” är en spionroman, och den innehåller samma slags kluvna moral och trötta cynism som finns i le Carrés böcker. Därmed inte sagt att Bornemark skulle vara någon epigon. I själva verket har han – även om boken innehåller några matta partier – åstadkommit en bok som håller internationell klass. Miljöerna är Berlin och Basel och framför allt Stockholm, detta senare utan att det finns något som helst provinsiellt över boken.

Moralen i boken är tredje ståndpunktens varken-eller med den skillnaden att avståndstagandet inte paras med någon positiv vision över huvud taget. Agenten, Greger Tragg, är en kommunist som har förlorat tron, vilket leder till att det östtyska samhället och systemet skildras med stark avsmak. Men någon ny övertygelse har Tragg inte – han är trolös i mer än en bemärkelse – och han snuvar det system han har tjänat och alla andra system genom att alldeles privat skaffa sig åtminstone ekonomisk kompensation.

Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) innehöll min recension av uppföljaren:

Bornemark

Kjell-Olof Bornemark, som 1982 gjorde en oerhört stark spionthrillerdebut med ”Legat till en trolös”, återkommer nu med ytterligare en bok i samma genre, ”Skiljelinjen” (Norstedts). Den är enklare och effektivare i handlingen, den är minst lika spännande, men den är ändå inte riktigt i nivå med debutboken. Kanhända har detta att göra med att huvudpersonen, Verner Neuman, inte är en tillräckligt skarpt utsmejslad och intressant person.

Bornemark är mycket skicklig på att skapa en trovärdig historia och en dito miljö. (Handlingen utspelas i Stockholm.) Östtyskt spioneri, flyktingar och en lejd kvinnlig terrorist är några av ingredienserna.

Det socialdemokratiska partihögkvarteret och dess internationella avdelning ingår perifert i Bornemarks historia; det som finns där på den punkten är förstås påhittat men inte så fantasifullt att det stör en läsare som kan miljön. Också det är ett gott betyg.

***

Eftersom jag lämnade chefredaktörskapet vid årsskiftet 1983-1984, hann jag inte recensera mer av Bornemark, men här är övriga titlar:
”Förgiftat område”, 1984
”Handgången man”, 1986
”Skyldig utan skuld”, 1989
”De malätna”, 1991
”Kontrollören”, 1992
”Spelaren”, 1994

Norstedts, som var hans förlag, borde med anledning av hans bortgång återutge någon eller några av hans böcker – till exempel ”Legat till en trolös” – i pocket eller, ännu hellre, i en deckarklassikerserie med godbitarna ur Norstedts och de övriga KF-förlagens (Gebers, Tiden, Prisma, Rabén & Sjögren) deckarutgivning. Där finns massor av böcker, värda att göra tillgängliga för nya generationer av läsare.

Serier och populärkultur i Aktuellt i politiken (s)

I ett svar på en kommentar av K-E Lindkvist om att jag förekom i serien ”Ratte”, skrev jag: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos “Mafalda”, Jan Lööfs “Felix” och Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier.

Jag recenserade regelbundet seriealbum; till det ska jag återkomma. Magnus Knutsson och Charlie Norrman gästspelade med en tillfällig serie i julnumret (nummer 21) 1982, ”Konsert med våt båt”.

Dessutom publicerade vi och skrev regelbundet inte bara om erkända kulturyttringar utan också om deckare, TV-serier och annan populärkultur.

Jag medger gärna, att ett och annat av det jag skrev i detta och angränsande ämnen, framför allt då i den kåserande, personliga spalten på ledarsidan ”Det händer”, var provokativt. Jag ska ge er smakprov på det som gradvis retade upp en del vänner i KSF.

Följande , i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 (25 januari) tycker jag fint fångar upp den mix av högt och lågt som är jag:

DET
HÄNDER

…att jag, fridsamma människa, tappar behärskningen.

Den föbudsmentalitet och puritanism som finns i det här samhället (och även vårt parti) gör mig rosenrasande.

Jag har läst åtskilligt sen jag vid tre års ålder lärde mig läsa. Fridegård och Alibi-magasinet samtidigt och i en skön röra. Serietidningar och gamla Folket i Bild. Det pågår än: Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” på tåget och Stein Riverton i sängen.

Jag läser böcker, bra böcker, ungefär en timme praktiskt taget varje kväll för ungarna, sex och nio år. Samtidigt ger jag dem massor av serietidningar – Spindelmannen, Bamse, Kalle Anka och andra – utan att för ett ögonblick tro att de tar skada.

Jag har ett filmstudioförflutet. Jag har också sett vartenda avsnitt av Familjen Macahan, och jag älskar att se Baretta och andra TV-deckare. Åsa-Nisse (som jag tycker är bottenlöst dålig) ser jag gärna med ungarna, och jag skulle inte drömma om att vilja förbjuda visningar i TV.

Sonen, sex år, fick flera saker i julklapp som nog skulle klara lekmiljörådets granskning. Dessutom fick han ett knallpulvergevär.

Jag gillar god och vällagad (och välkryddad!) mat. Och jag tycker att vi ska ha fler hamburgerbarer. (Gå på Clock! Den kedjan ägs av statliga SARA.)

Jag har aldrig i mitt liv rökt, inte ens tjuvrökt, men jag förstår inte den pågående förföljelsen av rökarna.

Jag tycker att de handelsanställda ska ha bra betalt och hyggliga villkor i övrigt. Men jag tycker att det finns legitima konsumentintressen som talar för kvälls- och söndagsöppet. (Jag tycker inte ens att det är skamligt att konsumera.)

Jag tycker att tandkrämens huvudsakliga uppgift är att göra rent tänder. Men jag tycker att femton tandkrämer med olika smak och färg hör till det som gör livet lite roligare. (Jag köper gärna färgat toalettpapper också.)

* Vad jag vill säja är följande. Jag är en mycket saktmodig reformist.

Men den dag det uppenbarar sig en allvarsam byråsekreterare från Statens Moralverk i mitt hem för att se till att jag lever ett sunt och riktigt liv, så ska jag köpa mig ett gevär. Ett riktigt!

Enn Kokk

***

På några punkter, dock långt ifrån alla, har jag senare tänkt om.

Min gränslösa förståelse för rökarna ovan har svängt i en mer restriktiv riktning.

Och jag köper numera miljövänligt toapapper.

***

Den här kolumnen fick en fortsättning i nummer 5 1979 (8 mars) av Aktuellt i politiken (s):

DET
HÄNDER

…att läsare hör av sig per brev eller telefon.

Det var till exempel roligt att få så många entusiastiska hejarop på temat ”Äntligen!” för Det händer i Aktuellt 3/1979. Den om förbudsraseriet ni vet.

Jag fick två arga brev och ett argt telefonsamtal också.

Den arge i telefonen frågade bland annat om jag gillade värderingarna i Kalle Anka.

Det gör jag inte, svarade jag sanningsenligt. Men att jag för den skull inte tycker att man ska förbjuda honom. (Dessutom tror jag att de föräldrar som försöker undanhålla barnen Disney åker på pumpen, förr eller senare. Disney vinner kampen.)

* Serier är ett intressant fenomen. Fortfarande finns det många som över huvud taget inte accepterar serier som en genre vid sidan om till exempel litteratur och film.

Men för många av oss som växte upp på femtitalet (när serietidningsvågen kom) är serier en självklar beståndsdel av tillvaron. Jag läser själv alla serier i Aftonbladet, Arbetarbladet och Dagens Nyheter. Jag känner fullt normala och intelligenta och välutbildade människor i trettiårsåldern som köper och läser Läderlappen. Det är säkert ingen tillfällighet att ett förlag (Carlsen/if) nu lanserar särskilda serieböcker för vuxna.

Serier (och till exempel TV-deckare) har, med sitt mycket bestämda formspråk och sina stränga regler, ganska många beröringspunkter med folksagorna. Superhjältarna (med sin akilleshäl), kampen mellan onda och goda, en viss typ av humor, upprepningstekniken – allt detta är gammal och samtidigt mycket levande mytologi.

Så långt har det gått att Askungen och Robin Hood och Törnrosa och Peter Pan för flertalet barn inte längre är bearbetade av Walt Disney utan skapade av samme Disney.

Jag har ganska mycket att invända mot Disney och hans värderingar, men även jag fångas av hans magi. Om jag säger att hans julaftonsprogram i TV är en del av själva julen för mig, så är det inte menat som skämt.

Disney kan man inte besegra med förbud. Disney kan bara besegras av någon som kan göra samma konststycken ännu skickligare än Disney.

Grattis på 50-årsdagen, Musse Pigg!

Enn Kokk

***

Jag återupptog den här diskussionen i Aktuellt i politiken nummer 1 1981 (8 januari):

DET
HÄNDER

…att jag förundras över ensidigheten i kulturdebatten. Inte minst då i den del av debatten som handlar om vad barn och ungdomar får och inte får göra.

* Jag tycker till exempel att reaktionerna mot våld och sadistisk porr för barn och ungdomar via video är berättigade. Slutsatsen är enkel och given: Låt oss genast få till stånd rättsregler som gör att all film (även på video) behandlas på samma sätt som spelfilm på bio.

Däremot kan jag inte förstå de andliga stalinister som ogillar TV-deckare och underhållning och ibland TV-tittande över huvud taget. TV-fria kvällar kan den införa som vill ha det. Man kan ha ekonomiska invändningar mot Nordsat – däremot får jag lust att skjuta upp dem, som av principiella skäl vill hindra oss från att se Columbo i dansk TV, i satellit i bana runt jorden.

Och debatten om parabolantennerna gör mig obehaglig till mods. Jag minns från min barndom när rysk militär förhörde min mamma om vart familjens radio hade tagit vägen. Den skulle beslagtas, nämligen. Det ansågs för riskabelt att låta de ockuperade esterna ta del av utländska radiosändningar.

* Och, för att ta upp en ny tråd, visst finns det olämpliga ungdomsmiljöer. Kommersiella lokaler, till exempel flipperhallar, kan ha ett dumt läge intill en skola och olämpliga öppethållandetider.

Likväl: Personligen gillar jag inte discomusik men jag anser att människor som vill stoppa discomusiken (de finns!) är galna.

Och flipperspel – det är ju roligt! Hur kan en mekanisk apparat, där nöjet ligger i att konfrontera skickligheten med den elektroniska slumpen, anses innebära en fara för någon? (Man kan inte ens vinna pengar på flipperapparater.)

Den som inledde mig i vad somliga anser vara frestelsen var Herbert Söderström. När jag i mitten på sextitalet jobbade på Örebro-Kuriren, gick han, direktören Lars Ag och kamrern Antti Daschek och så jag oftast på Freden och åt lunch. Den inleddes regelbundet med en omgång flipper på busstationens kafé snett emot.

Senare – under långa kurskvällar – brukade jag alltid spela flipper i Bommersviks källare.

O, förbudsivrare, ni som intog SSU: Bommersvik är inte längre vad det var förr.

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1982 (4 maj) handlar helt och hållet om mitt personliga intresse för serier. Den här kolumnen är kul också för att den redovisar, vilka serier som gick i den tidens tidningar:

DET
HÄNDER

…att folk förundras över mitt intresse för serier.

Det är ett genuint intresse och en långvarig kärlek; jag var i rätt ålder när serietidningsvågen kom på femtitalet.

Nu läser jag rätt många seriealbum (och skriver om dem då och då på Spegeln).

Och så läser jag serierna – dagligen – i de sex dagstidningar jag har hemma och på jobbet.

Den bästa seriesidan i de här sex tidningarna finns i Dagens Nyheter. Den är så varierad: Där finns utmärkta äventyrsserier som Felix och Rip Kirby och så Asterix i den fransk-belgiska skämt-äventyrsskolan. Där finns knepiga serier som BC sida vid sida med traditionella skämtserier som Wilmer och Trollkarlen. Där finns Mafalda (som Aktuellt lanserade först i Sverige, före DN). Och där finns den fina läs- och fortsättningsserien Tom Puss. Däremot kan jag inte uthärda nyförvärvet Djurgården. Rasmus Nalle var mycket bättre.

En nästan lika bra seriesida har Arbetarbladet, där man dagligen hittar Kvast-Hilda, Tigern, Sam & Silo, Blondie, Rasmus Nalle, Crock och Wilmer. En brist är dock att Arbetarbladet saknar äventyrs- och fortsättningsserier. Detta kompenseras något av Mystiska 2:an på lördagarna.

Svenska Dagbladet har några ypperliga äventyrsserier, Corrigan och Fantomen. Och så några läsbara följetongsserier i den psykologiserande skolan: Eva och jag, Rex Morton och Dallas. Bland skämtserierna är Hagbard och Tigern bäst. Och så ett extra plus för Mumin (som dock är svår att hitta). Men fy för oskicket att växla serier dag för dag, alltså låta vissa utgå vissa dagar!

Nykomlingen Stockholms-Tidningen har Kvast-Hilda och Crock och ett par förträffliga äventyrsserier, Latigo och Mandrake. Och framför allt, De frustrerade på fredagarna.

Aftonbladets seriesida, som en gång hörde till de bästa i landet, har genomgått en underlig utvecklingslinje. Just nu är Hulken och Laban bäst. Och på söndagarna finns Ratte. Men nog är det en skandal att AB släppte Blondie till Expressen.

Å andra sidan är det tur för Aftonbladet att Expressen har en så risig seriesida. Det är mest bara Blondie och Snobben som går att läsa. Resten är skit, i alla fall kattskit (Gustaf).

Tro mig, bra serier är en byggsten i framgångsrik tidningsutgivning.

Enn Kokk

Lägg märke till att jag nämnde Ratte som en läsvärd serie. På Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) recenserar jag mängder av seriealbum under rubriken ”Äventyrens värld”. Sist i recensionen finns mina omdömen om tre Ratte-album:

”Också Magnus Knutssons (text) och Ulf Janssons (bild) Rattes äventyr är tillkommen i Tintin-traditionen. Men här är sambandet allmännare; det är sättet att blanda äventyr och fars som vagt påminner om ”Tintin”. Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten ”Ratte och tefaten” och ”Ratte på Nordsjön”) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår ”Slipsfabriken kommer tillbaka” och ”Kassett på villovägar”) textilkris och datorisering. Till seriens egenheter hör att där ständigt dyker upp personer ur levande livet: Björn Gillberg, Ola Ullsten, Ulf Adelsohn, ja till och med jag själv… Serien innehåller också sexinslag som vore otänkbara i serier av ”Tintins” typ.”

Jag har tidigare, i ett svar på en bloggkommentar, berättat, att jag själv inte hade en aning om att jag skulle dyka upp i ”Ratte”: Jag köpte som vanligt söndagens Aftonbladet att ha på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag slår upp ”Ratte” – vem får jag se där, om inte mig själv, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson. Jag har i det här serieavsnittet (och sedan i ytterligare ett) en deckarhjälteroll i den komiska äventyrsseriestilen. Jag har av Magnus Knutsson försetts med ett mycket lättgenomskådat namn, Uno Smock, och ett lika lättassocierat jobb: jag är redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var, som jag redan har antytt, att en grupp inom KSF (Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening) i Stockholm, som Magnus Knutsson var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur – jag kallades till och med till räfst och rättarting med KSFs styrelse. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var således något av en solidaritetshandling.

Harry Kullman: Slagskämpen + Skyddsvakten

Harry Kullman (1919-1982) var en utmärkt ungdomsboksförfattare – mer om detta under Kulturspegeln, Barnkultur. Men han skrev även för vuxna. Han förekom till exempel som novellförfattare i gamla Folket i Bild.

1981 skrev han en deckare, ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren), som också filmatiserades 1984.

Om ”Slagskämpen” skrev jag på recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 4 1981 (26 februari) följande:

Kullman

Harry Kullman, en av Sveriges allra bästa ungdomsboksförfattare, tar med ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren) steget från pojkboken till thrillern. Det har blivit en habil och bitvis utmärkt äventyrsberättelse, men jag tycker faktiskt (även som vuxen läsare) att till exempel ungdomsboken ”Stridshästen” är ett strå vassare.

Vad det beror på har jag grubblat över. Om man får tro tidningsavslöjandena så kan för all del den svenska säkerhetstjänsten vara så töntig som Kullman framställer den – och då är ju bokens brister till den delen inte Kullmans fel. Men vad värre är: Tomas Kallin, bokens hjälte, förblir en obegriplig person. Man saknar den det självupplevdas identifikation som finns i Kullmans skildringar av Stockholms Fattig-Söder.

I Aktuellt i politiken (s) 6 1982 (25 mars) recenserade jag på samma avdelning och med samma rubrik Harry Kullmans uppföljare:

Kullman

Kallin från ”Slagskämpen” återkommer i Harry Kullmans andra thriller, ”Skyddsvakten” (Rabén & Sjögren). Men perspektivet är nu förskjutet från honom till andra agerande, vilket man väl inte ska beklaga; en så intressant personlighet är han ju inte.

Kullman berättar sin agenthistoria oerhört rutinerat, och upplösningen rymmer också en bit mänsklig tragik. Fortfarande önskar jag att han bättre hade lyckats kombinera thrillerns hårdkokta och spännande story med något människoöde eller några personer som grep tag i hjärtat på läsaren. Det är bra men skulle ha kunnat vara ännu bättre! Fast det är vackert så – den sorgligt nog hastigt bortryckte Kullman skrev thrillers som placerar honom skyhögt ovanför rader av svenska konkurrenter.

Kjell Eriksson: Mannen från bergen

Även om det hittills inte har märks mycket här på bloggen, är jag sen unga år en ivrig deckarläsare.

Bland dem jag har läst samtliga deckare av finns uppsalaförfattaren Kjell Eriksson (född 1953). Efter många års läsning av hans böcker har jag så småningom också blivit bekant med honom personligen; han är ordförande i Ordfront, Uppsala, vars styrelse jag tillhör.

Den som har läst hans tidiga deckare kan inte undgå att ha noterat hans beska kommentarer om socialdemokratins politiska villfarelser och om personer på partiets högerkant. Därav kan man dra slutsatsen, att han kan tänkas ha tillhört yttervänstern; mycket riktigt blev han i unga år, efter att först ha tillhört SSU Socius i Uppsala, maoist och verkade inom det nu nedlagda SKP (före detta KFML). Hans förlag, Ordfront, har för övrigt samma maoistiska bakgrund.

Även om jag någon enstaka gång har funnit hans omdömen väl hårda och kategoriska, har jag på det stora hela inte haft några större problem med hans böcker, ännu mindre med honom själv. Han är en samhällsengagerad människa, som på ett stort antal områden – har jag kunnat konstatera – har åsikter, som står mina vänstersocialdemokratiska nära.

Kjell var för övrigt den som drog in mig i Ordfronts arbete – det började hösten 2005 med att han fick mig och Birgitta att skriva på ett upprop för Ordfront. (Jag har varit passiv medlem – bokklubbsmedlem – under lång tid.)

Det finns också annat som förenar oss. Kjell var till inte så länge sen trädgårdsmästare, och han har noterat min och Birgittas vurm för trädgård; det visade sig till och med, att han mycket väl visste, att ett antal gammaldags rosor i vår trädgård i Öregrund via ortens tädgårdsmästare Inga-Lill Andersson ursprungligen kommer från Ulva trädgård, som han ägde på den tiden.

Jag har å min sida noterat, att det finns åtskilligt i hans böcker, som knyter an till mig och mitt liv: Hans kvinnliga polishjälte Ann Lindell har som favoritfik Savoy i Uppsala – där hamnade jag, eftersom jag, när jag flyttade till Uppsala för att plugga, bodde i hyresrum på det närbelägna Jumkilsgatan, min allra första kväll i Uppsala. Anns kärlek, den före detta lantarbetaren Edvard Risberg, hamnar på Gräsö (som ligger utanför Öregrund) och blir kvar där. En bit av handlingen i den allra senaste boken, ”Mannen från bergen”, är förlagd till trakten av torget mellan Svartbäcken och Tunabackar i Uppsala, ett stenkast från Idrottsgatan där jag bor. Och så vidare.

De här anknytningarna gör förstås Kjell Erikssons böcker extra intressanta för en som bor halva året i Uppsala, halva i Öregrund. Men jag tror att den starka lokalfärgen är ett plus också för läsare, som inte har mina speciella erfarenheter.

Kjell Eriksson började skriva böcker först runt 40 års ålder. De allra första är inte deckare, och i dem vrenskas fortfarande språket för honom; det märks där att skrivandet inte har varit hans huvudsakliga arbete i livet. Med sig i sitt nya författarliv tog Kjell Eriksson dock den erfarenhet av lantligt liv och hårt kroppsarbete, som han delar med den av honom beundrade statarsonen och författaren Jan Fridegård. Också i deckarna, framför allt de tidiga, är det här draget starkt närvarande.

Hösten 2005 fick Kjell Eriksson äntligen Lundequistskas (den lokala Akademibokhandelns) litteraturpris, och jag skrev då, att han lika gärna kunde ha fått priset för någon av de tidigare böckerna som nu för ”Mannen från bergen”. Under epoken som deckarförfattare har Kjell Eriksson utvecklats till att skriva på en jämn och hög nivå.

I Kjell Erikssons deckare finns ofta världen utanför inte bara byn utan också utanför Sverige närvarande. I debutdeckaren ”Den upplysta stigen” (Lindelöws, 1999) går trådar, som man kan ana av titeln, till Peru. Handlingen utspelar sig i den lilla uppländska byn Ramnäs. Där bor Edvard Risberg, och dit kommer Ann Lindell för att utreda de händelser, som utspelas där. Redan i den här boken kommer Edvard till Gräsö, och Ann och Edvard inleder ett kärleksförhållande.

I ”Jorden må rämna” (Ordfront, 2000) fortsätter relationen mellan de här ganska omaka personerna, till stor del fortfarande ute på Gräsö. Men handlingen för oss bland annat till ett torp på andra sidan om Uppsala (i Fridegårds gamla trakter), och bokens inledande dubbelmord sker i Eriksberg i Uppsala.

I ”Stenkistan” (Ordfront, 2001) är miljön ny och ovanlig för Kjell Eriksson: I centrum för bokens kriminalgåta finns läkemedelsföretaget MedForsk i Uppsala. Men Kjell Eriksson vore inte Kjell Eriksson, om det inte även här fanns en internationell anknytning, i det här fallet till Dominkanska republiken. I slutet av ”Stenkistan” bekänner Ann Lindell för Edvard, att hon är med barn – men att barnet inte är hans. Därmed tar den delen av historien en ny vändning.

I ”Prinsessan av Burundi” (Ordfront, 2002), under Anns barnledighet, spelar kolleger till henne en större roll – men Ann dras förstås ändå in i händelserna. Titelns ”Prinsessan av Burundi” är en akvariefisk – dess roll i handlingen överlåter jag åt kommande läsare att upptäcka. ”Prinsessan av Burundi” utsågs för övrigt till årets bästa kriminalroman. I den här boken rör sig Kjell Eriksson i sociala skikt och i en typ av stadsdelar (i Uppsala), som är mindre vanliga i kriminalromaner.

Det här draget blir ännu tydligare i ”Nattskärran” (Ordfront, 2003): här får invandrarstaden Uppsala, även invandrarhatet, skarpa konturer. Boken börjar med en vandalisering och en mördad pojke i Uppsalas hjärta, Drottninggatans nedre del. Och relationen mellan Ann och Edvard, som förstås kärvar efter det att Ann efter ett banalt tillfällighetsligg har fått barn – en son – med en annan? Edvard har varit på utlandsresa och tycks nu, till Anns förtvivlan, dras till en ny kvinna.

”Nattens grymma stjärnor” (Ordfront, 2004), ett familjedrama, utspelas i en för Kjell Eriksson ny och påtagligt avvikande miljö: Kåbo och universtietsfolket som bor där. Handlingen är mycket spännande, mot slutet thrillerartad. I ”Nattens grymma stjärnor” förefaller Anns relation till Edvard stendöd – och hon uppvaktas av en ny karl, en kollega. Som tur var bidde det ingenting av det.

Den senaste i serien av deckare om Ann Lindell heter ”Mannen från bergen” (Ordfront, 2005).Det är en bok som medvetet bryter mot en av genrens etablerade huvudregler, nämligen genom att strunta i att hålla läsaren i spänning ända till slutet med frågan ”Who´s done it?” Historien om mördaren och hans motiv är här en parallellhistoria till polisens utredningsarbete; Kjell Eriksson bringar till och med läsaren att känna sympati för hans, om inte gärning så dock motiv.

Nyckeln till det som händer och varför det händer finns i det här fallet i Mexiko – åter igen finns rötterna till det som utspelas i dagens Uppsala i en annan del av världen.

Också annat i handlingen går lätt att associera till vad Kjell Erikssons gärna vill berätta om, sociala miljöer där människor kämpar men ibland förleds att hamna i situationer, där de inte borde vara. Här handlar det om ungdomsgäng, småkriminalitet, knark och bland annat Sävja. Men bovarna, de som utnyttjar svaga och unga, kommer utifrån.

I flera av Kjell Erikssons tidigare deckare spelar fackligt arbete, oftast i Lantarbetarförbundet, och arbetsliv, följaktligen i mer lantlig miljö än i den här boken, en roll. I ”Mannen från bergen” finns en fin arbetslivsskildring från den urbana restaurangvärlden, närmare bestämt från matsalen och köket i den fiktiva uppsalarestaurangen Dakar. I centrum står en ensamstående mamma (till en av bokens unga olyckskorpar) och bortrationaliserad postkassörska, nu på sitt livs första jobb som servitris. Den här skildringen av både kamratskap och vedermödor samt av den kriminalitet som alltför ofta tycks finnas i branschen är fin.

I boken finns också en valhänt kort kontakt mellan Ann och Edvard. Men det bidde inget av det heller.

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.