Melodikrysset nummer 49 2011

Det är klart att det finns artister som, på grund av sin popularitet eller omfattande produktion, måste få återkomma då och då i Melodikrysset. Ted Gärdestad är ett exempel. Så jag har ingenting emot att vi i dag fick höra hans ”Angela”.

Men nog känns det lite fantasilöst att vi så snart igen får höra Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt. Detta inte sagt för att jag ogillar deras ”I dag kommer aldrig mer”.

Och hur många gånger har Riverdance förekommit i Melodikrysset?

”Streets of London” (på svenska ”Gatorna på Söder”) har vi också hört tidigare i krysset – den här gången skulle vi ange var, i lite vidare bemärkelse, innehållet i sången utspelar sig: i England.

Från England kommer också Britney Spears, som jag för egen del inte är lika förtjust i – men vi fick i alla fall höra en ny låt, ”I Wanna Go”.

Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, som i dag skulle ge singularen öga, har i och för sig spelats tidigare i Melodikrysset den också, men eftersom man annars inte hör den så ofta, är min fördragsamhet högre i det här fallet.

Marschmusik förekommer inte så ofta i Melodikrysset. Men det är ju roligt med variation, så i dag fick vi lyssna till ”Södermanlands regementes marsch”, som skulle ge oss svarsordet Södermanland.

Py Bäckman förekommer nog oftare än vi kanske uppmärksammar i Melodikrysset, eftersom hon skriver låtar åt andra. Men i dag fick vi höra henne sjunga själv, bidraget till Melodifestivalen 1992, där hon kom femma med ”Långt härifrån”. Eftersom jag i går var på begravning av en person, som arbetade hos Olof Palme, går mina tankar i dag osökt till den stora och vackra krans Py och Dan Hylander hade skickat till Olof Palmes begravning. Schlager kan ibland vara samhällsfrånvända, men schlagermakare måste för den skull inte automatiskt vara samhällsfrånvända.

Ett annat exempel på detta är den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf – det var han som skrev den svenska texten till ”Den gamla spinnrocken”, den som skulle leda oss till verbet spinna. Han var stor i schlagerbranschen och gav även ut sångboken ”Svenska schlager” på Prisma, som också gav ut mina politiska sångböcker. Det visade sig att även Fritz Gustaf livet igenom hade samlat på politiska sångtexter, en kollektion som han bar till förlaget i form av tre knökfulla A 4-pärmar. Det här var förstås alldeles för mycket för att rymmas i en bok, så jag fick i uppdrag av förlaget att hjälpa honom göra ett representativt urval. Det gjorde jag, och han accepterade i stort sett rätt över mina val. Så kom hans sångbok ”Arbetets sånger” (1974) till.

Lasse Dahlquist är ett av de stora namnen i svensk populärmusik, så det är ganska naturligt att han då och då förekommer i Melodikrysset. I dag fick vi höra en sång av honom som inte hör till de allra mest spelade, ”Morfar har berättat”.

”Elvira Madigan” är ju ett av de vanligaste skillingtrycken, så frågan om den klarade väl de flesta. Får du lust att läsa texten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter. Under Kulturspegeln, Film, hittar du också min recension av Bo Widerbergs film om Elvira Madigan.

Då har det slumpat sig så, att det enda som återstår att redovisa är svaret på dagens TV-serie-fråga, som man skulle identifiera med hjälp av signaturen. Det brukar inte vara min starka sida, men den här serien, Miami Vice, har jag faktiskt sett, med visst nöje.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Alternativ fångvård

Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (på svenska 1992) hade starka poetiska och andra skönlitterära kvaliteter, och boken gav honom fina recensioner.

Men han har också i bok efter bok visat sin förmåga att skriva mycket fantasifulla skrönor, och det är en genre som i vart fall huvudstadspressens kultursidor inte intresserar sig för.

Jag vill inte påstå att hans senaste till svenska översatta roman, ”Skojarna i örtagården” (”Hirttämättömien lurjusten yrttitarba”, 1998, svensk översättning Camilla Frostell, 2011) är ett litterärt mästerverk, men en bitvis roande historia, just skröna, är den.

Historien börjar nästan som en spännande deckare: en överdetektiv vid Skypo, den finska säkerhetspolisen, sänds upp till Turtola i Lappland för att luska lite i vad som döljer sig bakom de höga stängslen runt den väldiga anläggningen Renflackan. Eftersom där uppges förekomma kravodling, pluggar han in grundfakta i ämnet och presenterar sig som kravodlingsinspektör.

Som sådan blir han insläppt och också guidad runt den stora anläggningen av en ung och vacker dam, Sanna Saarinen, dotter till – visar det sig så småningom – ägaren, chefen och hjärnan bakom Renflackan Ilona Kärmeskallio. Han döljer sina egentliga avsikter genom att ta skenprover och låtsas göra anteckningar.

Under sin vistelse på Renflackan möter han också märkliga figurer som biskop Henrik Röpelinen-Skröpling och förre riksdagsmannen Kauno Riipinen. Och så får han göra ett studiebesök i en nedlagd gruva på Renflackan, där orterna är fyllda av svampodlingar, skötta av skuggvarelser som verkar höra hemma där nere i underjorden.

Hans nyfikenhet väcks, och han stannar kvar några dagar, först i sin egenskap av säkerhetspolis, officiellt kravodlingsinspektör. Detta, och ganska snart också den vackra Sanna, lockar honom sedan att stanna hela sommaren – officiellt för att han har fattat tycke för kravodlingsanläggningen och gärna vill praktisera där.

Det här gör att han gradvis sugs in i den verksamhet som pågår på Renflackan, och rätt vad det är, får han själv vara med om att rekrytera arbetskraft till den underjordiska gruvan: Tillsammans med en tidigare insatt och förfaren rövar man bort en hel hop medlemmar i en kriminell motorcykelliga, och sen utsätts dessa, berövade både sina skinnkläder och HD, för hårdhänt omskolning under jord.

Det här är en grundidé och också en ekonomisk förutsättning för Renflackan: inte bara underklasskriminella utan också drönare, höjdare i det finska näringslivet – Arto Paasilinna har en bror som har varit EU-parlamentariker för Socialdemokraterna – luras att gå i olika slags fällor och spärras sedan in för hårt tvångsarbete under jord.

Mot slutet av boken sluter Ilona Kärmeskallio rent av avtal med de amerikanska fångvårdsmyndigheterna om att få ta över mängder av dödsdömda amerikanska fångar för att resten av livet arbeta i hennes underjordiska svampodling, vilket de dödsdömda gärna går med på.

Men dess förinnan har vår hjälte Jyllänketo, när han en natt har försökt undersöka förhållandena i gruvan närmare, själv av misstag råkat bli instängd på gruvans lägsta och hemskaste nivå och där fått delta i hårt tvångsarbete. Han kommer ut med hjälp av ett stort fånguppror och passar då på att varna ledarna för Renflackan, vilka, med hjälp av ett lokalt jaktlag, lyckas fånga in rymlingarna – det är vinter, och de är lätta att spåra – och med våld, även dödligt våld, föra dem tillbaka till sina underjordiska värv.

Till idén bakom Renflackan hör annars att fångar som låter sig rehabiliteras friges. Behandlingen är hård, men något koncentrationsläger är det inte fråga om, tycks författaren mena. Fast för egen del tycker jag, även om det här är skrivet på skämt, att det är obehagligt att ens tankar går åt det där hållet.

Det här är egentligen allvarligare än att den här historien, vilket ju utmärker skrönor, innehåller händelser som utmanar logiken.

Hur går det för kravodlingsinspektören, egentligen säkerhetspolisen, då? Jo, han säger upp sig hos Skypo (men får behålla halv lön för fortsatta kontrolluppgifter) och får förstås äntligen sin Sanna.

Om tvåsamhet

Jag heter Enn men är för den skull inte en(n)sam.

Den som jag har valt att dela mitt liv med – och som har valt att leva med mig – har, liksom jag själv, sina krämpor. Hjärtproblem, som läkarna på Akademiska och de mediciner de har ordinerat hittills inte har lyckats komma till rätta med, har dämpat alla hennes åtminstone fysiska aktiviteter på ett sätt som är helt onaturligt för denna normalt närmast överaktiva människa.

Bättre blir det ju inte heller av den stigande åldern. Före midsommar fyllde jag själv 74, och i går uppnådde Birgitta samma ålder.

Jag klev upp tidigt och tog fram ingredienserna till den smörgåstårta jag enligt familjens sed skulle bjuda födelsedagsbarnet på. Jag arbetade ihop den av mörkt, osötat fullkornsbröd av två slag, råg respektive fyra sädesslag, rostbiff och skinka, väldiga blad av isbergssallad, olika röror, både egenblandade och köpta, plus pickles, inlagd gurka och bostongurka och garnerade den sen med tomat, rostad lök, tärnad grön och gul paprika och så persilja. Jag ser att jag då ändå har glömt att nämna leverpastej, syltlök, pepparrot och en del annat smått och gott.

Det blev en väldig skapelse, faktiskt tror jag den största smörgåstårta jag har gjort. Och så hade jag dukat fram fil, apelsinjuice och kaffe, nybryggt åt födelsedagsbarnet, nykokt åt mig. Bredvid smörgåstårtan på köksbordet stod också en nyplockad födelsedagsbukett, bland annat med några senblommande rosor.

Sen var det dags att hämta kassen med födelsedagspresenter och tåga in i sovrummet och sjunga ”Röda små smultron”. Där inne sov fortfarande födelsedagsbarnet, på riktigt.

Vi gillar att se bra filmer tillsammans, så jag hade köpt några filmklassiker: ”Doktor Zjivago”, ”Ciderhusreglerna”, ”Bonnie and Clyde” och ”Röda nejlikan”.

Mozart och Joan Baez på CD blev det också. Mozart, med den virtuose Martin Fröst, lyssnade vi sedan på under eftermiddagen.

Och så en bunt böcker: Majgull Axelsson, Anneli Jordahl, Doris Dahlin, Richard Yates, även några bra deckare av Håkan Nesser, Arnaldur Indriðason, Carin Gerhardsen och Henning Mankell. Mankells senaste hade födelsedagsbarnet dock själv hunnit köpa via sin bokklubb, Böckernas klubb, så den får hon gå till Lundeq och byta.

Till födelsedagsmiddag bjöd jag på rökt sik med bakad potatis.

Och gissa vad vi äter i dag. Jo, mer smörgåstårta.

Två gamla vänsterförlag förenar sina krafter

En gång i världen var kulturkamp en viktig del av den politiska kampen. Arbetarepartierna – både det stora och de mindre – ägde egna bokförlag, som gav ut allt från politisk litteratur till skönlitteratur. När den nya revolutionära vänstern i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet förökade sig, mestadels genom delning, var det alldeles självklart för de här nya grupperingarna att de också skulle äga och driva bokförlag.

Allt det här är i dag ett minne blott.

Socialdemokratiska partiet ägde en gång en medelstor och ganska framgångsrik förlagsgrupp, vars kärna var Tidens förlag. Tiden tog också över det av kilbomskommunsiterna startade Folket i Bilds förlag med veckotidningen Folket i Bild samt köpte senare Prisma, i begynnelsen ett pocketförlag, sedan ett allmänförlag. Efter A-pressens haveri fick partiledningen kalla fötter och sålde sina förlag till KF-ägda Norstedts. FIBs lyrikklubb och Lyrikvännen hamnade dock, efter en mellanlandning hos Ordfront, som jag strax ska återkomma till, men överläts sedan under en av Ordfronts otaliga kriser till Ellerströms. Tidens förlag och Prisma finns numera inte kvar ens som imprints inom Norstedts. All barnboksutgivning inom KFs bokförlag har samtidigt koncentrerats till Rabén & Sjögren.

Det svenska kommunistpartiet, så småningom omdöpt till VPK, ägde också ett eget bokförlag, Arbetarkultur, som ekonomiskt hölls under armarna av sovjetiska bidrag, nödtorftigt kamouflerade som tryckbidrag till sådant som Lenins skrifter.

När så maoisterna bildade ett nytt SKP, Sveriges kommunistiska parti, i början KFML, var det ganska självklart för dem att också starta ett bokförlag och egna bokhandlar, till och med ett skivbolag, alla med namnet Oktober.

Konkurrenterna i vänstersektbranschen ville inte vara sämre, så KFMLr, en utbrytning ur KFML, startade bokförlaget Proletärkultur.

Vänsterns ungdomsförbund, VUF, sprack i två revolutionära delar. Ett av dem, Förbundet Kommunist, startade det egna förlaget Barrikaden.

Formellt fristående men med ideologisk anknytning till KFML/SKP var Ordfront, förlag och tidskrift.

Både Barrikaden och Ordfront rymde redan under sina mer revolutionära dagar åtskilligt med talang och lyckades, efter att ha gjort upp med sitt sekteristiska förflutna, bli intressanta och delvis framgångsrika aktörer på bokmarknaden.

Dag Hernrid, med redan på Barrikaden-tiden, tog över förlaget och döpte om det till Alfabeta. Alfabeta är ett allmänförlag med både skönlitteratur och barnböcker på programmet. Förlaget har intressanta namn bland sina författare, till exempel Tahar Ben Jalloun, Witold Gombrowich, Katarina Mazetti och, inte minst, deckarförfattarna Val McDermid, Helen Tursten och Emma Vall (Eva Swedenmark med flera). Riktigt imponerande är förlagets lista över barn- och ungdomsboksförfattare samt dito illustratörer: Lena Andersson, Gunna Grähs, Lennart Hellsing, Bo R Holmberg, Anna Höglund, Håkan Jaensson, Tove Jansson, Mati Lepp, Arne Norlin, Charlotte Ramel, Eva Swedenmark, Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm.

Helt utan problem kan det här förlaget dock inte ha varit, även om det har haft muskler nog att ta över det konkursade förlaget Anamma. Finlandssvenska Schildts fick nämligen 1996 köpa 40 procent av Alfabeta. Den största poängen med detta är väl ett samarbete på barnbokssidan. Schildts delägarskap gav till exempel Alfabeta rätten att ge ut Tove Janssons Mumin-böcker i Sverige.

Ordfront har, åtminstone sedan Henning Mankell övergav förlaget och tillsammans med Dan Israel startade det egna förlaget Leopard, levt under ständiga ekonomiska kriser. Leopard ger numera ut mycket av den vänsterlitteratur i vid mening, som tidigare var just Ordfronts särmärke.

Förre medarbetaren på Ordfront magasin, Björn Eklund, drevs i väg, delvis på grund av ett mediadrev mot honom och Ordfront om ex-Jugoslavien, och startade det egna förlaget Karneval, som också det – till exempel genom utgivningen av ”Jämlikhetsanden” – har tagit över sådant som tidigare var naturliga godbitar för ett förlag av Ordfronts karaktär. Karneval har för övrigt mycket annat intressant på sin utgivningslista, till exempel återutgivningen av Barbro Lindgrens barnböcker (tidigare på Rabén & Sjögren).

Ordfront var ändå under sina glansdagar ett stolt skepp – cirka 10.000 medlemmar i dess bokklubb Bokfront är en rest av fornstora dagar. Men den här bokklubben drivs inte längre som förr – distributionen sköts av Bonniers nätbokhandel. Och trots byte av förlagschef – Pelle Andersson, tidigare på Aftonbladets kulturredaktion, är nu förlagschef – har man inte kunnat bli kvitt skulderna. Detta trots att man i författarlistan hittar namn som Tariq Ali, Noam Chomsky, Naomi Klein, Anna Politskovskaja, Edward Said, Marijane Baktiari, John Ajvide Lindqvist, Lasse Berg, Yvonne Hirdman och Kjell Eriksson.

I Ordfront ingår också originalseriemagasinet och serieförlaget Galago med namn som Joakim Pirinen, Mats Jonsson, Sara Granér och Marjane Satrapi.

Ordfront äger också En bok för alla, vars utgivning numera är reducerad till barnböcker.

Nu försöker Ordfront lösa sina ekonomiska problem genom att gå samman med Alfabeta. Dag Hernrid tar över 53,5 procent av aktierna i Ordfront förlag (med Galago och En bok för alla). Ordfronts chef Pelle Andersson köper även han en stor del av aktierna, medan Föreningen Ordfront bara behåller en närmast symbolisk aktiepost. Båda parter försäkrar att det inte blir någon sammanslagning av Alfabeta och Ordfront förlag, men naturligtvis återstår det att se hur det blir med det lite på sikt.

Om vi ändå ser de båda förlagen som ett slags samverkande enheter, kan man se både fördelar och nackdelar. Jag antar att Ordfronts bokklubb Bokfront kommer att erbjuda medlemmarna böcker även från Alfabeta, kanske också från Alfabetas omfattande barn- och ungdomsbokutgivning. De båda bokförlagen har sin styrka på lite olika områden och kan således komplettera varandra. Kanske kunde man också samla Alfabetas och Ordfronts pocketutgivning under etiketten En bok för alla.

Med Alfabeta, ett förlag med en omfattande egen barn- och ungdomsbokutgivning, som ny ägare till En bok för alla, kan kanske större förlags, framför allt Bonniers, intresse för att överlåta utgivningsrättigheter av sådan litteratur till En bok för alla minska. Men det finns ju fortfarande fristående mindre barnbokförlag som Berghs och Opal att samarbeta med, så barnboksutgivningen är knappast körd.

Den som lever får se.

Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.

Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

TV-kväll i junihettan

Även varma junikvällar måste man ibland bänka sig framför TVn: I går var det säsongspremiär för två måste-program, ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer”.

När det gällde säsongspremiären för ”Allsång på Skansen”, knöt sig förstås intresset främst till Måns Zelmerlöw. Han hör inte till mina favoriter inom populärmusikbranschen, men han visade i gårdagens program att han förvisso kan fungera bra både som som progamledare och som allsångsledare. Bra grepp av honom att i det inledande programmet lägga en viss tonvikt på sitt skånska ursprung och kul att detta yttrade sig i att han sjöng både Peps Persson och Mikael Wiehe. Men de som framför allt – även om det mesta var bra – gjorde det här programmet hör- och sevärt var förstås Benny Anderssons Orkester, BAO, med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Kalle Moraeus. Extra roligt var det att höra Benny bekänna det bestående intryck Olof Palme hade gjort på honom.

Men TV-kvällens riktigt stora överraskning var nog ändå den nya upplagan av ”Morden i Midsomer”.

I sin gamla utformning hann den här evighetsserien tappa nerv och tempo; mordfallen blev allt mer krystade.

Huvudpersonen och hjälten, krimininalkomissarie Tom Barnaby, spelades tidigare av John Nettles, som dock med ålderns rätt har valt att lägga av. För att få kontinuitet i den popuära serien har han nu som efterträdare fått sin kusin John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon. Kvar finns fortfarande Barnabys evige medhjälpare, den lite mer trögtänkte kriminalassistenten Ben Jones, spelad av Jason Hughes.

Den nye kriminalkomissarie Barnaby har väl ännu inte fått hela sin karaktär utmejslad, men redan i första egna avsnittet vann han poäng bland annat genom replikväxlingen på puben.

Och själva historien gick verkligen inte, för första gången på länge, på rutin. Både miljön, till stor del en gammaldags internatskola för flickor, och intrigen var intressanta, och extra pluspoäng vill jag ge för handlingens och rollkaraktärernas spel på de delvis arroganta klasskillnader som fortfarande lever i det brittiska samhället.

Det ska bli spännande att se om man lyckas hålla sig kvar på den här höga nivån även i fortsättningen.

Serieroman där bilderna överglänser text & story

Jag blir först förbryllad över titeln till Jens Lapidus’ och Peter Bergtings serieroman ”Gängkrig 145” (Wahlström & Widstrand, 2009), men efter lite research förstår jag, att siffrorna syftar på ett postnummerområde, som omfattar Alby, Botkyrka och Tumba. Delar av de här områdena är ju invandrartäta, och de gäng av unga kriminella, i fallet exjugoslaverna också äldre gangsters, som står för det gängkrig som skildras, finns bland annat där.

Lapidus’ story startar med en våldtäkt på en berusad och försvarslös ung flicka, och utifrån den här händelsen trappas sen händelseförloppet upp till fullt gängkrig: tjejen, Jivan, berättar för sin bror Mahmud, varefter hämndvåld föder allt mera våld. I sina våldsamma partier, med fysiskt våld, vapen och bilar, fungerar också ”Gängkrig 145″ som serie.

Textförfattaren, Jens Lapidus, är den mest kände i duon bakom den här serien – han är som bekant en storsäljande deckarförfattare. Men i den här genren är tecknaren, Peter Bergting, honom mycket överlägsen. Hans färgteckningar är, när det gäller person- och miljöteckning och inte minst action, det som främst ger den här serieromanen dess läsvärde.

Lapidus är en spännande författare, vilket i den här boken illustreras av det efter serien lagda prosastycket om några av figurerna i serien, ”Mamma försökte”. Men som serieskapare är han en amatör: Topparna i storyn är alltför få och han behärskar inte riktigt serietekniken, att berätta sin historia med i huvudsak pratbubblor och så ett antal korta textbryggor som för historien framåt. Alltför ofta pepprar han bildrutorna med myriader av berättande och förklarande små textrutor.

En del av Lapidus’ story kretsar, à la vanliga läsdeckare, om konflikter mellan poliser, som har olika syn på hur jobbet ska skötas, Ronander och hjälten Hägerström. Hägerströms regelbrott, hans förhållande till en kvinnlig polis respektive en exhustru samt hans äventyrande i slutfighten av sitt och den senares barn pekar mot att det kan finnas en planerad fortsättning.

Görs även den i serieform, hoppas jag att Lapidus har lärt sig något av arbetet med ”Gängkrig 145″. Görs den som en vanlig deckare, à la det påhängda prosastycket, är jag inte lika orolig.

Synkontroll och bokrea

I morse var jag, vid en för mig numera okristlig tid, kallad till den årliga synkontrollen på Akademiska sjukhuset. Högerögat har, sedan en oftast banal men i mitt fall fatal operation där, nedsatt syn, och eftersom jag har glaukom, grön starr, är jag – skrivande och läsande människa – naturligtvis angelägen om att synen inte ytterligare ska försämras. Framför allt gäller detta det vänstra ögat som jag numera främst förlitar mig på.

Men jag behöver inte vara orolig: synkontrollen visar att trycket i ögonen, givetvis med hjälp av ögondroppar, håller sig på en bra nivå, och inte heller i övrigt har det skett några påtagliga förändringar av min syn.

När man gör den här kontrollen får man pupillutvidgande droppar, så efteråt tror väl folk att de möter en gammal knarkare. Just det bekymrar mig inte, men det häftiga solljuset känns besvärande, bländar. Därför slinker jag in hos frisören innan jag fortsätter med mina övriga planerade ärenden. Jag behöver vila ögonen medan klippningen pågår, och för övrigt behöver jag klippa mig också.

Därifrån styr jag kosan till Swedbank. Jag ska fylla på förrådet av kontanter – jag är nämligen en inbiten kontantkund, och jag ska vidare till bokrean.

Akademibokhandeln/Lundeq ligger ganska nära, och vid det här laget har morgonruschen lagt sig. Damerna på Lundeq är påtagligt vänliga och hjälpsamma – möjligen har någon av dem läst vad jag här på bloggen skrev om hur de, under den här bokhandelns påtvingade nedgångsperiod, har gjort sitt yttersta för att visa serviceanda mot gamla kunder.

Så jag får snart ihop i stort sett alla böcker jag hade föresatt mig att köpa på årets rea, några fler till och med: Av Gidlunds fina nyutgåva av Carl Jonas Love Almqvists samlade skrifter rear Lundeq fler band än de som står i Aakdemibokhandelns reakatalog. Och Almqvist är verkligen en författare jag har läst mycket av allt sedan gymnasietiden.

Åt mig själv har jag också köpt Thåströms ”Txtr”.

Mycken annan skönlitteratur blir det likaså, böcker av Anne Brontë, J M G Le Clezio, Marguerite Duras, Monica Fagerholm, Imre Kertéz, Toni Morrison, Alice Munro och Hertha Müller. Även en deckare blev det, Alexander McCall Smiths ”Livet på Scotland Street 44”. Den ska Birgitta få. Hon kommer förresten att få mycket av den övriga skönlitteraturen också, och så Anneli Jordahls bok om Ellen Keys långa och hopplösa kärlek.

Många av de här böckerna kommer förstås med ut på landet, dit vi flyttar ut runt påsk. Vi brukar ta med var sin försvarlig bunt olästa böcker, och så letar vi också i varandras förråd, när vi behöver ny läsning.

Med ut på landet fäljer även Håkan Svenssons och Kent Kastmans ”Äpplen i Sverige”. I den beskrivs 240 äppelsorter i text och bild. Riktigt så många har vi inte, men vi har faktiskt flera tiotal sorter i vår stora trädgård, och dem kan man aldrig få veta för mycket om.

Till lilla Klara, som fyller år snart, har jag köpt Christine Nöstlingers ”Mimi är inte rädd av sig”. Storebror Viggo ska få två Hjortfot-böcker, tyvärr bearbetningar, dock gjorda av den skickliga Maj Bylock.

Akademibokhandeln blir riktig bokhandel igen

När jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala som student, var Lundequistska bokhandeln, Lundeq kallad, den stora och närmast självklara bokhandeln för både stans studenter och dess många universitetslärare och andra akademiker.

När Kooperativa förbundet, då redan ägare till en alert bokhandel i Forum-varuhuset, beslöt sig för att expandera inom bokhandelssektorn och bland annat förvärvade Akademibokhandeln, inköptes också Lundeq och flyttade in i Forum-komplexet, nu under namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Det intressanta var att stora delar av stans akademiker, många av dem profilerat borgerliga, förblev sin gamla bokhandel trogna. Det kunde man se till exempel i samband med det årliga utdelandet av Lundeq-priset.

De senaste åren har Akademibokhandeln, här i Uppsala alltså Akademibokhandeln/Lundeq, gjort sitt yttersta för att fördärva sitt goda rykte. Bokhandeln har stöpts om utan känsla för den kundkrets just Uppsala erbjuder. Bestsellerismen har florerat, medan smala titlar – jag talar här om både skönlitteratur och facklitteratur – som har sin givna publik just i en stad av Uppsalas karaktär, har försvunnit ur standardsortimentet. Det på detta sätt vunna utrymmet har använts till att med omslagen vända ut mot butiken locka bestsellerköparna.

Det har, tack och lov, funnits äldre, beläst och sakkunnig personal kvar i butiken, och de har gjort sitt bästa för att – ibland i smyg och mot givna order – ge speciell service åt gamla trogna kunder. Tack, säger jag till dem. Också KF borde tacka dem för att de på så sätt har räddat kvar åtminstone en del av de gamla boksynta kunderna.

Nu tycks KF, äntligen, ha kommit på att det där att försöka förvandla Akademibokhandeln till en enhetlig snabbköpskedja för bestsellers inte ens kommersiellt var någon bra idé. Kedjan har fått annan ledning, och den har kommit fram till att framgång även i bokhandelsbranschen kräver kundernas medverkan. Nu ska därför den lokala bokhandelsledningen få anpassa utbudet och servicen till kundernas behov och önskemål – läs mer om detta här.

Även Eva Swedenmark kommenterar på sin blogg.