Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

Svart himmel över Ísland

I Arnaldur Indriðasons ”Svart himmel” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2011, i isländskt original ”Svörtuloft”, 2009) har fokus åter flyttats. Normalt är ju Erlendur den huvudagerande polisen. Men i förra boken var Elínborg den som förde utredningen i hamn, och nu är det alltså Sigurður Ólis tur – Erlendur är bortrest på okänd ort.

Indriðason lyckas väl med att individualisera sina poliser, och det är slående att de inte görs till polishjältar, på alla punkter värda läsarnas beundran. Sigurður Óli tecknas som en mänskligt begränsad typ – läsaren blir knappast förundrad över att han definitivt överges av sin före detta sambo. Men hans konservativa, i vissa avseenden nästan reaktionära värderingar hindrar honom inte från att ta en dust med en kollega som, också utifrån liknande värderingar, har tagit rätten i sina egna händer.

Det här greppet att skildra ett poliskollektiv för naturligtvis tankarna till Ed McBains 87e-deckare, men miljöerna i Indriðasons polisdeckare, Reykjavík och Ísland, ligger mycket långt från McBains, och många av figurerna i hans böcker styrs av begripliga mänskliga psykiska mekanismer.

Liksom en del av McBains böcker rymmer ”Svart himmel” en sidohisoria; den i ”Svart himmel”, med sexuellt utnyttjande av ett barn, belyser visserligen den moraliska problematiken i huvudhistorien, men de båda historierna har inget konkret samband, och historien om den lille pojken får sin tragiska men separata upplösning i slutet av boken.

Huvudhistorien knyts ihop med ramhistorien genom att de agerande där tjänar grova pengar på barnpornografi. Det handlar om fyra bankanställda som i den växande finansbubblans Ísland av en svensk-fransk (skumrask)affärsman frestas att tvätta svarta pengar: I den isländska luftekonomin går det att få pengarna att växa så pass mycket att de räcker till att berika även de här islänningarna.

Men en av de här islänningarna visar sig få moraliska dubier, när han förstår varifrån pengarna kommer, och han röjs följaktligen undan – ”försvinner” under dåligt väder under en arrangerad fjällutflykt vid kusten. Den historien hade kanske aldrig uppdagats, om inte fjälltursarrangörens hustru, för övrigt en kvinna med vidlyftiga sexuella böjelser, hade varit med på turen och sen, i samband med en kort relation med en av bankmännen, fått honom att prata bredvid mun – vilket i sin tur ledde till att hon började idka utpressning.

Det gjorde hon nu, ganska amatörmässigt, också i några andra fall, i ett av dem mot människor som hör till Sigurður Ólis bekantskapskrets. Till slut hittar han den småskurk som råkade bringa den här kvinnan om livet, av misstag och för att driva in en knarkskuld, hävdar den gripne, men Sigurður Óli har vid det laget börjat förstå att det finns en uppdragsgivare med ett annat motiv, och han ringar, efter flera samtal med de tre återstående bankmännen, in den svaga länken i trion och får honom att bryta ihop och bekänna.

Det besök han dess förinnan gör i den nyrike bankmannens eleganta hem hör till bokens höjdpunkter: ett kliv in i den nyrika värld som byggdes av några innan finansbubblan sprack.

En idyllisk och rolig hitchcockdeckare

Alfred Hitchcock är ju känd för att ha regisserat många superspännande deckarhistorier, en del av dem riktigt läskiga.

Också ”Ugglor i mossen” (”The Trouble With Harry”, 1955) startar med att man hittar ett lik – men vem på denna fridfulla ort i Vermont – i filmen målad i idylliska förhöstfärger – är det som har bragt den här mannen om livet, och vem är den döde egentligen?

Först att hitta liket är den pensionerade kaptenen Albert Wiles (Edmund Gwenn), som är på kaninjakt. Wiles tror, förskräckt, att han har vådaskjutit den okände, och hans första impuls är att släpa honom in i ett buskage och gömma honom. Men det fullkomligt vimlar av folk i den här skogen; bland annat upptäcker den lokale konstnären Sam Marlowe (John Forsythe) liket, som till och med hamnar på en av hans målningar. Och till skaran av (även i sina egna ögon) potentiella mördare sällar sig därefter allt fler tänkbara personer: Kan det vara Ivy Gravely (Mildred Natwick) som har råkat döda honom med sin vandringssko? Jennifer Rogers (Shirley MacLaine) visar sig till och med veta vem den döde är – han är en efterhängsen friare, Harry Worp (Phillip Truex), som har hittat henne på hennes lantliga tillflyktsort, där hon bor tillsammans med sin lille son Arnie (Jerry Mathers) – kan det vara hon som har dödat den efterhängsne, när hon kastade en mjölkflaska på honom?

Efter hand utvecklas det här till en ren fars, i takt med att man i enlighet med de olika mordteorierna gräver ner Harrys lik i skogen och sen, när det visar sig att den senaste teorin inte håller, gräver upp honom igen, bara för att sen av något nytt skäl tvingas åter gräva ner honom. Hela tiden hotas de dessutom att bli upptäckta av sheriffen Calvin Wiggs (Royal Dano).

Fast sen visar det sig förstås att den ständigt ner- respektive uppgrävde Harry i själva verket har dött av naturliga orsaker.

Men den gruvliga historien har i alla fall fört det goda med sig att inte bara Sam och Jennifer utan också kaptenen och Miss Gravely har fallit för varandra.

Mer fars än rysare således – och så en smula romantik, dock av det mycket kyska amerikanska femtiotalsslaget.

Nemesis, här i den iranska öknen

Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, i engelskt original ”Ten Little Niggers”, kom ut 1939 och blev en av alla tiders största deckarsuccéer, så småningom såld i 115 miljoner exemplar. Den kom ut på svenska 1940 i översättning av Einar Thermaenius, och jag minns att jag under 1950-talet rysande av välbehag hörde den som radioföljetong. Det bokexemplar jag äger är en Aldus-pocket (Bonniers) inköpt 1966, men jag hade då läst boken tidigare och har också läst om den senare. Christie var en både produktiv och ojämn författare, men den här boken hör, med sin krypande spänning, utan tvivel till hennes bästa deckare.

Per Åhlins omslag till min pocketutgåva föreställer negerpojkarna, och i baksidestexten citeras inledningen till den klassiska barnramsa som gav boken dess titel och tema: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen och så blev de bara nio.” Christie hade förvisso många fördomar, men i det här fallet är det ramsans sakinnehåll som bär upp handlingen – ingen av figurerna i boken är mörkhyad. Detta hindrar inte att boktiteln har vållat en mer medvetet antirasistisk eftervärld bekymmer; Bonniers har till exempel i den senaste upplagan från 2007 döpt om den till ”Och så var de bara en”. Och den filmatisering från 1974 som föranleder de här raderna har döpts till ”Ten Little Indians”, som om det vore bättre – men på svenska heter samma film fortfarande ”Tio små negerpojkar”.

För mig och Birgitta blev den på DVD en lämplig påskekrim.

I allt väsentligt följer den här filmatiseringen – det har gjorts flera – med Peter Collinson som regissör Christies grundhistoria: Tio personer, tidigare inte bekanta med varann, har av en U N Owen – läs Unknown – inbjudits till en isolerad plats, i boken en liten ö utanför Englands sydkust, i filmen till ett palats långt ute i en iransk öken. Jag har funderat lite på skälet till miljöbytet: Hade filmen gjorts nu, hade alla tio förmodligen haft med sig mobiltelefon, men när filmen gjordes fanns ju knappast dessa ännu, så skälet måste vara ren och skär exotism. Fast för egen del tycker jag ju inte att det blir ett dugg mer spännande, om negerpojkarna anländer per helikopter i stället för med båt.

Hur som helst: Värden, U N Owen, låter genom tjänstefolket meddela, att han för egen del är försenad, men han ber dem inta sina rum. På väggen i vart och ett av rummen hänger, som ett förebud om vad som ska hända, den gamla ramsan om de tio negerpojkarna, som en i taget dör en snöplig död. Efter middagen, när de samlas för drinkar, biljard med mera, hörs plötsligt ett inspelat meddelande från värden – den vars röst vi hör är för övrigt Orson Welles’. Den okände värden anklagar dem alla i tur och ordning för brottet att ha förorsakat någon annans eller några andras död, kort sagt för att vara mördare som har undsluppit sitt rättmätiga straff.

De väljer då att förneka eller bortförklara det de anklagas för – men redan innan de har gått till sängs för natten har ett par av dem hunnit drabbas av den okände värdens dödsdom. Mr U N Owen går varken då eller senare att hitta, trots att de kvarvarande i grupper letar överallt, och så småningom börjar också misstanken gro hos dem, att han i själva verket är en av de tio gästerna – vem vem?

Nu har U N Owen varit listigare än de har kunnat lista ut, men jag ska inte avslöja hur han har kunnat finnas mitt ibland dem. Och till slut är de alla döda.

En hel rad kända skådespelare av olika nationalitet, från Richard Attenborough till Charles Aznavour (som hinner med ett par sångnummer vid flygeln innan han, ganska snart, dör), gör behjärtansvärda insatser, men jag har ändå en känsla av att regissören är lite för mycket intresserad av att lyfta fram deras namn än av att på film återskapa den krypande spänning som finns i Christies bokoriginal.

Och spänningen är ändå till slut det viktigaste med deckare, både när det gäller böcker och när det gäller film.

Polisdeckare bland kineser i Los Angeles och Hongkong

Jag har läst en rad deckare av Michael Connelly, de flesta av dem med miljön hämtad från Los Angeles, en miljö som jag åtminstone en smula känner till, eftersom jag har varit där. Huvudpersonen, polisen Harry (egentligen Hieronymus!) Bosch, är en ensamvarg, vars envetenhet oftast leder till resultat – även när det han gör inte backas upp av överordnade. De här deckarna är inte bara läsvärda på grund av sin action utan också på grund av miljöskildringen.

Connellys ”Nio drakar” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2011, i original ”Nine Dragons”, 2009) har också en del av de här kvalitéerna och bitvis den här spänningen, men kompositionsmässigt är den en för splittrad bok för att höra till författarens bästa.

I den här boken utreder Harry Bosch ett mord på en kinesisk affärsinnehavare. Ledtrådarna och vittnesmålet från en son till affärsinnehavaren leder honom till att tro att mordet har utförts av en triad, en kriminell kinesisk organisation som idkar utpressning bland kineser i Los Ageles men har sina rötter i Hongkong.

Så långt är det här en klassisk polisrutindeckare.

Men så vidgas historien till att innefatta också kidnappning av Boschs dotter Maddie, som tillsammans med sin mamma Eleanor, som Bosch är separerad från, bor i Hongkong; Eleanor försörjer sig där som fingerfärdig spelklubbsvärdinna. Efter ett mobilburet hjälp från dottern tar sig Bosch inte bara till Hongkong för att befria henne – under en aktion i det syftet dödas Eleanor (själv före detta polis), och kvar blir hennes nya kärlekspartner Sun Yee och Harry Bosch, som även han fortfarande älskar Eleanor.

Harry hittar ändå till slut dottern, som har varit kidnappad i syfte att bli ofrivillig organdonator, men vägen dit kantas av lik, först de ursprungliga delvis unga kidnapparnas, sen av medlemmarnas i organförsäljningssligan.

Eleanor får släppa livet till av ett slags misstag: De som dödar henne är bara ute efter de pengar Harry Bosch har viftat lite för vidlyftigt med. Men Bosch dödar förstås dem sedan.

Och så lyckas han ta sig ut ur Hongkong tillsammans med den återfunna dottern, innan den lokala polisen ens har hittat liken, i vart fall inte hunnit se kopplingarna till Bosch.

Sen blir upplösningen på historien lite snöplig, eftersom den finns mycket närmare det första liket i historien, mordet på den kinesiske affärsinnehavaren. Bland dem som, av ekonomiska skäl, har varit med om att planera mordet finns både hans son och hans dotter.

Deckare vars kvaliteter mer ligger på miljöskildring och autentisk polisrutin än på spänning

Torgny Wickman (1911-1977) kom mest att bli känd som skapare av erotisk film. Men i begynnelsen av hans bana som regissör (1954) finns en kriminalfilm, ”Flicka utan namn”.

Den är sevärd, men kanske inte främst som deckare.

Dels utspelar den sig i vintrig stockholmsmiljö dagarna före jul (och har återblickar filmade i samma miljö). Allt det här görs mycket autentiskt. Jag har visserligen aldrig bott i Stockholm, och när jag senare jobbade där, var stan delvis förändrad, men jag konstaterar genast, att här är det inte fråga om fejk utan om mycket autentiska och igenkännbara miljöer från Söder, Gamla stan och det centrum i vid mening där jag senare rörde mig; också de filmade krogarna är igenkännbara. Allt det här fångas mycket fint i Rune Ericsons svartvita foto.

Dels bär polisrutindelen av filmen – liksom rättegångsdelen – också prägel av autenticitet. Polisgänget, med Torsten Lilliecrona i den drivande rollen, ses både under fältarbete, i vittnesförhör och sammanträden. Stadsfiskal (Carl-Axel Robèrt) och försvarsadvokat (Bertil Österberg) spelas av människor som har egen kunskap av det område där de har en roll i filmen. Som sig bör möter man på polisens arbetsplats också hustrumisshandlare (Arne Källerud) och diverse andra bovar, som inte direkt har med huvudhistorien att göra.

Till filmens femtiotalsautenticitet bidrar också musiken i den, till exempel ”Flottarkärlek”.

Huvudhistorien är dock i enklaste laget, så enkel att den här kriminalhistorien inte ens blir spännande, även om sättet att berätta – vittnesmål med filmiska återblickar – ger även den en autenticitet.

Elsa Boman (Astrid Bodin) kommer hem från bio och hör skott avlossas i grannlägenheten; senare ser hon en man iförd en karaktäristisk rock rusa därifrån över gården. Hon ringer polisen, som finner flickan i lägenheten bredvid, Lena Hagen (Berit Frodi) mördad.

Sedan får man följa polisrutinarbetet: kriminalkonstapel Bo Fernes (Lilliecrona) koll runt om på Stockholms krogar av ett krogkvitto, samtalet med Stig Helle (Bengt Blomberg) som den mördade unga kvinnan skulle ha gift sig med, så småningom samtalet med den mördade Lenas väninna Elsa Bergkvist (Brit Ångström).

Och fram träder, bit för bit, den fullständiga historien om Lena Hagen, som för övrigt har bytt namn och egentligen heter Anna-Lena Johansson: den här unga tjejen har tvingats till prostitution av en man hon var förälskad i, Erland Ljung (Alf Kjellin). Under sutenörens fängelsevistelse byter hon identitet och börjar det man brukar kalla för ett nytt liv. Men hennes förflutna hinner förstås i kapp henne: När Erland hittar henne och tränger sig in i hennes lägenhet och hon försöker bryta sig loss från fortsatt samröre med honom, skjuter han henne.

Fast polisen hittar honom förstås, och i det stycket är den här historien ganska banal.

Nej, jag kunde inte hålla mig från bokrean i år heller

När jag vid ett tillfälle berättade för bibliotekarien på biblioteket i Öregrund hur många böcker vi har i vårt privata bibliotek, konstaterade hon, att det i så fall var ungefär lika många band som de hade på hennes bibliotek.

Det finns egentligen inte plats för fler böcker, och jag har oerhört svårt för att göra mig av med böcker, men vi fortsätter att köpa böcker, via Böckernas klubb, i bokhandeln och så på bokrean varje år.

Jag är sedan årtionden trogen kund på Akademibokhandeln/Lundeq här i Uppsala och har där bland expediterna, som jag har lärt känna en smula, ett stabilt rykte om att köpa mycket böcker på bokrean. Några av dem hjälpte förr till med att packa kassar med böcker efter den beställningslista jag lämnade in i förväg, men sånt får de inte längre göra; det är order uppifrån. Men när jag – som i dag – dyker upp på min årliga rearunda, kommer några av de här damerna genast fram och frågar, om jag behöver hjälp med något.

Jag frågar då var några huvudkategorier reaböcker står, och så får jag – som en personlig ynnest – låna en av deras boktransportvagnar, på vilken jag sedan staplar de böcker jag vill ha.

I år finns faktiskt allting inne, fastän jag inte är där allra första readagen.

Jag ska inte rabbla upp allt vad jag köpte, men bland det jag sen rullar i väg till kassan finns ett par böcker av Marguerite Duras, en av Jean-Marie Gustave Le Clezio, en av Virginia Woolf, en av Imre Kertez och en av Margaret Atwood. En deckare också av en amerikansk favorit, Michael Connelly. Och så har jag köpt Klas Gustafsons Gösta Ekman-biografi och CajsaStina Åkerströms ”Du och jag, farsan”.

Något av det här ska jag ge till Birgitta i morgon, då hon kommer hem efter en dryg vecka på Akademiska sjukhuset, men några böcker är köpta med direkt tanke på henne: en memoarbok av Per Wästberg och ett par deckare av Alexander McCall Smith.

Dotterdottern Klara fyller sju snart, och när vi firar hennes och brorsan Viggos födelsedagar, brukar den som inte själv fyller år också få en eller annan present. Så nu väntar Jan Lööf, Elsa Beskow och Viveca Lärn i morfars presentunderskåp.

Men Astrid Lindgrens ”Alla mina barn” ska morfar ha kvar själv i en av våra många bokhyllor.

Hos Gunnar, 70

Vi är nu i den åldern, då folk omkring oss firar 70- och 75-årsdagar. I går var det 70-årskalas för Birgittas bror Gunnar hemma hos Gunnar och hans fru Annica i Täby.

Kontakten mellan syskonen i den här syskonskaran är god, men vi visste ändå inte förrän alldeles på slutet, om Birgitta med sina akuta hjärtproblem skulle kunna åka på det här kalaset. Fast Birgittas syster Karin och hennes man Hasse ställde upp och skjutsade oss i sin bil till och sen hem från Täby.

Lite illavarslande var det ändå att Birgitta, på väg hem från blomsterhandeln vid torget, föll utanför vår port – hon har på sista tiden drabbats av något som verkar vara hastigt uppdykande blodtrycksfall, och hittar hon då inte genast något att stödja sig på, faller hon omkull.

Men i väg kom vi ändå, med blomma och gemensam present från Gunnars syskon och deras respektive. Just innan vi kom fram, kom också den yngste i syskonskalan Dahl, Ragnar, i bil tillsammans med hustru Gunnel.

Så vi ställd upp oss tillsammans utanför Gunnars och Annicas hus och stämde upp dahlfamiljens speciella födelsedagssång ”Röda små smultron”.

Kalaset där inne var av trivsamt mänskliga proportioner: Gunnars och Annicas två vuxna barn, Elisabeth och Björn, skötte kök och annan markservice, och de övriga gästerna bestod av Annicas bror med hustru och så grannar och nära vänner. Det fina med kalas av den här hanterliga storleken är – förutom god mat – att man hinner prata med folk och under maten sitter runt mindre bord i ett par av husets rum.

Det här gör att samtalen i de olika grupperna kan vindla i väg dit det behagar, och det trivsamma pratet avbröts heller inte av några tal.

När vi sen bröt upp – vi gjorde det relativt tidigt för att Birgitta inte orkade så mycket – och höll på att klä på oss i hallen, kom en av de närvarande fram till mig och ville fråga mig en sak, som han tydligen hade grunnat länge på:

– Är det du som är Bo Balderson?

Det är faktiskt inte första gången jag har fått den frågan, och jag kan förstå logiken i den: jag är en person som inte bara har vistats i politikens centrum utan också har utmärkt mig för att ibland ha en ironisk distans till den politiska världen.

Men nej, det är inte jag som är Bo Balderson, säger jag – helt sanningsenligt – till den som frågar. Och så tillägger jag, att jag själv har läst Balderson och funnit honom bitvis rolig – men att hans berättelser också, för den som har varit inne i politikens centrum, ter sig lite för ytliga för att vara skrivna av någon som faktiskt själv har befunnit sig mitt inne i detta centrum.

Fast jag skulle nog kunna skriva något åt det där hållet. Risken är dock att det då skulle bli deckare som var mindre småputtriga och i stället med stänk av saltsyra.

Sherlock Holmes och morden i Bäverns gränd

Redan 1997 gjorde John Fiske tillsammans med sin gamle följeslagare Paul Kessel en uppsättning av sin ”Morden i Bäverns gränd”.

Den såg jag aldrig, men jag och Birgitta såg i går den publikdragande pjäsen på Uppsala stadsteaters lilla scen. Det vill säga, huvuddelen av föreställningen genomfördes på Lilla scenen, men det började med att publiken samlades för middag – fläskfilé och potatissallad – i lokalen bakom baren på andra sidan av foajén, och där fick vi också några smakprov på vad den aktuella ensemblen kan, inklusive att gissa på vem av dem som spelade en nyckelroll i pjäsen.

Sen förflyttade vi oss alltså till Lilla scenen.

Den som väntade sig att vi där genast skulle kastas in i ett mysterium à la Conan Doyle fick tji. Hela första akten genomfördes, scen för scen, som metateater, där ensemblen stod i centrum. Utgångspunkten var att regissören och manusförfattaren John Fiske inte hade levererat något manus och inte heller, trots väntan dag efter dag, dök upp – detta för att han hade haffats av tullen för försök till knarksmuggling.

Det här blir alltså ett slags metateater, bitvis rolig men kanske ändå proportionellt lite för utdraget, eftersom det tar den ena av de två akterna. Men kvickheterna och allusionerna på aktualiteter – några av dem uppebart inlagda efter den fösta versionen av den här pjäsen – haglar. Den ukrainske regissören Andrej Zholdak, vars våldsamheter vi nyligen fick uppleva på Stadsteatern, figurerar, och även en polismästare med namnet Lindberg förekommer, helt naturligt eftersom handlingen har fokus på brott i skuggan av sex. I den delen av handlingen figurerar även en sexgalen kung, Oscar II eftersom det handlar om Sherlock Holmes tid, men det är klart att pjäsen sedan den uruppfördes på den här punkten har fått förnyad aktualitet.

Andra akten startar visserligen på Baker street i London men snart nog befinner sig Sherlock Holmes i skepnad av Gustav Levin tillsammans med sin trogne vapendragare Dr Watson i Uppsala, i för uppsalapubliken åtminstone identifierbara miljöer. Detta, plus det faktum att andra aktens Sherlock Holmes-historia både har drag av pastisch och distanserad komedi, gör att den lokala publiken är road – jag har noterat att inte alla stockholmsrecensenter är lika förtjusta.

Jag kan förstå invändningarna, men teater måste väl inte bara oroa – den kan också få lov att roa, särskilt om det lätta tonfallet bärs upp av en ensemble, utöver Gustav Levin även Crister Olsson, Mathias Olsson, Helena Thornqvist och Andreas Björkholm, som är med på noterna.

Den ensamme pianisten

Francois Truffaut (1932-1984) slog igenom stort redan med debutfilmen ”De 400 slagen” från 1959, och hans ställning som en av de största i den franska nya vågen besfästes med ”Jules och Jim” från 1961.

Däremellan hade han också skrivit manus till Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget” (1959) och gjort ytterligare en helt egen film, ”Skjut på pianisten” (”Tirez sur le pianiste”, 1960), som dock gjorde publiken mer förbryllad.

Truffaut har bekänt sin kärlek till amerikansk gangsterfilm, och underlaget till den här filmen har han hämtat från en amerikansk gangsterroman, ”Down There” av David Goodis.

Det som så utpräglat utmärker den här filmen är dess lek med identiteter och roller. Namnet på filmens barpianist, Charlie Koller, låter amerikanskt, men han har ett förflutet som konsertpianist och hette då Edouard Saroyan. Saroyan, fast då med förnamnet William, är en mycket läsvärd amerikansk författare av armenisk börd, och den här dubbelrollen spelas av sångaren Charles (!) Aznavour, armenier även han och egentligen döpt till Varenagh Aznavourian.

Filmens handling kryssar elegant mellan schabloner, och de öden den skildrar är, trots att här också finns komik, så svarta som de ska vara i en film noir – här finns både falskspel och ond bråd död.

Tidigare har filmens pianist haft en framgångsrik karriär som konsertpianist, men det visar sig att han har fått den här chansen genom att kvinnan han älskade låg med impressarion.

Men i filmens nutid är han alltså pianist på en bar, där Léna (Marie Dubois) arbetar som servitris, och henne får han – efter lite inledande turer – ihop det med.

En gangsterhistoria blir det av det här genom att Charlies bror Chico och en annan gangster blåser två andra gangsters på deras andel av ett gemensamt byte. De båda blåsta försöker komma åt Chico genom att först kidnappa Charlie och Léna – de senares motdrag som ändar i att de under närvro av polis kan promenera sin väg är mycket roligt – därefter i stället Charlies lillebror Fido.

Charlie och Léna åker till den stuga där Chico och hans kumpan gömmer sig, av all snön att döma någonstans i de franska alperna, men Charlie skickar i väg Léna och fortsätter ensam.

Sen blir det gangsterfilm i ordets riktiga bemärkelse av det här: klassisk eldstrid mellan kontrahenterna. Lille Fido har visserligen hunnit smita, men Léna, som har dykt upp igen, blir skjuten och ses förblöda i den vita snön, alltsammans skildrat i svart-vitt.

Däremot blir pianisten inte skjuten. Honom får vi i filmens slut åter igen höra på den där baren.

Där arbetar för övrigt nu en ny servitris.