Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Sista delen av Nessers serie om Gunnar Barbarotti

Håkan Nesser sätter punkt för sin serie deckare om polisen Gunnar Barbarotti, verksam i Kymlinge, med ”Styckerskan från Lilla Burma” (Bonniers, 2012).

Flera kuriösa stildrag består: En del märkliga namn – Barbarotti för sin del aviserar i slutet av den här boken att han ska åka till Italien och försöka leta reda på sin farsa, som han aldrig har träffat, men även Lill-Marlene Fängström kan nämnas som exempel. Citat på ovanliga språk, den här gången ett på vepsiska, ett språk besläktat med estniska. Barbarottis ständiga brottning med Gud, här också illustrerad med en hel rad bibelcitat. Hans tro är ju inte direkt min, och i den här historien blir den dessutom ganska framträdande på grund av att Barbarottis älskade hustru dör och lämnar honom ensam med en skock i och för sig ganska vuxna barn, både hennes och hans egna.

Den depression som följer av hustruns plötsliga död är ju lätt att begripa, också att den fortlöpande spelar en roll i den här kriminalromanenns handling, men jag måste uppriktigt bekänna, att jag med min mer materialistiska syn på döden har svårigheter med att acceptera inslagen med den döda hustruns fortsatta ingrepp i Barbarottis liv och utredning från så att säga ovan där.

Deckarhandlingen, med ett styckmord och ett ouppklarat försvinnande, båda med knytning till Ellen Bjarnebo, känd som styckerskan från Lilla Burma (det senare ett gårdsnamn), är vindlande, inte bara för att Barbarotti, när han efter hustruns död återkommer till polisstationen, av sin chef sätts att utreda inte bara andra delen, ett cold case, utan också det mord Ellen Bjarnebo har avtjänat ett långt fängelsestraff för efter att ha erkänt. Skickligt riktar Nesser här, steg för steg, läsarens misstankar mot Ellens och den styckade makens son, den autistiske Billy.

Också polischefens misstankar har gått åt samma håll, och mot slutet av boken avslöjar han sina egentliga motiv för att ta upp de här gamla fallen igen: Han har i unga dar haft en historia med en östtysk simmerska på besök i Sverige, vilket har resulterat i en dotter, fram till helt nyligen okänd för honom, och inte nog med det: Den här dottern finns i Sverige och är gift plus har en dotter med styckerskans Billy, som alltså kan tänkas ha mördat sin alkoholiserade och sadistiske och misshandlande far.

Men för att göra en lång och vindlande och delvis svårgripbar historia kort: Billy är helt oskyldig, men hans mamma, i och för sig skyldig till just styckningen, har inte mördat hans pappa; däremot är hon skyldig till det mord nummer två, som aldrig kunde bevisas därför att personen i fråga bara försvann.

Låter det krångligt? Ja, det är en snårig historia, som inte blir mindre mysteriös av alla antydningar om att det kan tänkas finnas ett kvinnligt nätverk av före detta kumlafångar som, även med drastiska medel, är berett att hjälpa medsystrar i nöd.

Lite tveksam är jag till greppet att berätta den här historien inte bara ur deckarens/Barbarottis perspektiv – i lagom korta portioner, innehållsligt av sådant slag att att de belyser det Barbarotti håller på att utreda, dock utan att, förrän i fråga om det andra mordet, avslöja tillräckligt mycket – utan också ur Ellen Bjarnebos. Mot slutet har Barbarotti i alla fall i huvudsak gissat sig fram till vad som har hänt, men han har också kommit fram till att det inte längre finns några bärande skäl till att riva upp hela den där gamla historien på nytt. Dock kan han meddela sin chef att denne inte behöver oroa sig för vem han har råkat få som svärson.

Och i Barbarottis eget fall slutar det med att han ber den frånskilda kollegan Eva Backman följa med på den planerade fadersresan till Italien. Medan den döda hustrun gillande ler från sin himmel.

När minnena blöder

En av mina deckarfavoriter under senare år är Arnaldur Indriðason. Som en amerikansk föregångare, Ross Macdonald, gräver han ofta i det förflutna för att hitta sanningen, men som man kan förstå av hans namn är han för egen del islänning.

Och miljön i ”Den kalla elden” (Norstedts 2012, översättning Ylva Hellerud, i original ”Furðustrandir, 2010) är mycket riktigt mycket isländsk, hämtad från östra Ísland, inte från Reykjavík där huvudpersonen Erlendur Sveinsson normalt arbetar som kriminalpolis.

Det som har fört honom tillbaka till det här fjordrika och karga landskapet är händelser i hans barndom som har lämnat sår i honom själv: Lillebror Bergur, Beggi, försvinner för evigt i en snöstorm, när bröderna först har tappat bort fadern men sen också tappar kontakten med varann. Storebror Erlendur, Lendi, kan sedan aldrig sluta ha dåligt samvete, eftersom det var han som tyckte att också Beggi skulle följa med och leta försvunna får – kanske egentligen främst för att få ytterligare ett tillfälle att försöka byta till sig den där fina lilla leksaksbilen Beggi hade fått. Det som nu för Erlendur tillbaka till det forna hemmet, numera ett ödehus, för att där tillbringa kalla och mardrömsridna förvinternätter, är hoppet om att till slut kunna lösa gåtan vart Beggi försvann.

Och innan boken är slut får han faktiskt också en indikation om vart Beggi försvann. Inom ramen för den andra undersökining, som är bokens kriminalgåta, hittar han av en slump benrester från ett barn, funna i en rävlya på andra sidan det fjäll där man förgäves letade och letade.

Under sina helt privata forskningar om händelser i sitt eget förflutna kommer han också i kontakt med en annan gåta från sina gamla hemtrakter. Dess ram, också den dramatisk, är dock inte själva kriminalgåtan. Under ett av de häftiga och svårförutsägbara oväder, som då och då drabbar de här delarna av Ísland, skingras en grupp brittiska soldater, och några av dem försvinner. En del av dem omkommer, men till slut hittar man allihop.

Det märkliga är att en ortsbo, Matthildur, rimligen mer förtrogen med natur och väder, på väg över fjället till sina föräldrar samtidigt försvinner fullkomligt spårlöst och aldrig sedan återfinns. Ingen av de nämnda brittiska soldaterna har sett till henne, och skallgången ger inget resultat.

När Erlendur årtionden efteråt börjar intressera sig för den här historien, är också Matthildurs make, Jakob, död sedan många år – han omkom under en storm som slog sönder den lilla fiskebåt han och en annan fiskare var ute i.

Men Erlendur ger sig inte, vägledd av en instinkt att det kan ha skett något annat än det som syntes ske, och börjar söka upp den ene efter den andre av dem som kände Matthildur och Jakob och som kan tänkas minnas något om de här händelserna, bland dem också Jakobs fiskepartner under en period, den nu mycket åldrige Ezra. Ezra är högst motsträvig, och man förstår så småningom hur ont det här grävandnet i det förflutna gör i honom.

Erlendur blottlägger ändå en historia, som i sina avgörande delar är fullkomligt vidrig men ändå inte känns konstruerad. Var Matthildurs kropp återfanns av Erlendur hade jag själv dock anat mig till; det finns en ledtråd utlagd av författaren tidigare i handlingen.

Till det intressanta med den här kriminalhistorien, som under större delen av sitt förlopp verkligen inte utmärks av de moderna deckarnas övermått av action, hör, utöver upplösningen, också att Erlendur aldrig ens överväger att sätta fast gärningsmannen och ställa honom inför rätta. Han drivs av sanninglidelse, av viljan att se varför det som hände skedde.

Min enda invändning mot den här historien är att författaren ibland låter det mödosamma grävandet i vad som skedde avlösas av scener ur den här historiens då. Det ger närvarokänsla – men det är ju bara författaren, inte hans utredare, som kan återskapa det förflutna på det här sättet.

Pojkårens äventyrsland

När man växer upp på landet, omgiven av skogar, berg och hav, nöjer man sig inte med de äventyr man läser om i pojkböcker eller ser i matinéfilmer om Tarzan, Robin Hood, cowboys och indianer.

Jag läste ständigt, allt jag kom över: indianböcker, deckarhistorierna i Alibi-magasinet, veckotidningarnas, så småningom serietidningarnas äventyrsserier; Blixt Gordon förde ut oss i rymden, och i Nya Samhället/Dagbladet fanns Allan Kämpe.

Men under mina pojkår i Juniskär under det sena fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet handlade det också ständigt om att praktisera allt det där vi läste om. Runt omkring oss fanns havet med alla öarna, skogen och bergen, på sina håll norrländskt höga.

Vi pojkar levde i vår egen värld; inga vuxna kunde hålla koll på oss i den här omgivningen. Helt ofarligt var det naturligtvis inte. Under min tid i Nylands skola, som jag nyss har skrivit om, hade jg en klasskamrat som förolyckades under lek: störtade ned längs en brant bergssida och slog ihjäl sig.

Men till skogen och till de näraliggande bergen drogs vi likafullt, av ålderns äventyrslystnad. Jag har varit indian och smugit på solvarma skogsstigar med en stor halsduk som höftskynke – fast den flock jag mötte bestod inte av bufflar utan av kor på bete. Otaliga är de kojbyggen vi påbörjade i skogen, men oftast blev det bara ett tak och delar av en vägg. Bräder och plank behövde de vuxna till annat. Men då fick man ta till granris.

Det fanns naturligtvis inga grottor i egentlig mening i de här mellannorrländska bergen, men en urgröpning i en bergssida var ju ett slags grotta – det fanns en klipphylla med tak på en bergssida i Nyland ganska nära Halléns hos vilka jag hade bott i två omgångar. Vår stora triumf var emelletid den grotta vi hittade uppe på Mellanberget. Dit kom man längs en stig som började i skogsbrynet alldeles ovanför vårt hus, och efter att ha passerat en mindre tjärn och en större vid bergets fot – här löpte stigen man kom på ut på en stig som ledde till Juni och Nyland – hittade man grottan, om man var vaksam, efter att först ha passerat ett klippblock som vi döpte till utkiksstenen. (Det gick att krypa under den stenen i en mycket trång gång. Ofta var man nära att fastna.)

Inte heller den här grottan var förstås någon riktig grotta, men där fanns ett naturligt hålrum, bildat av ett stort flyttblock. Taket gick att göra helt tätt med hjälp av flata stenar och mossa, och på samma sätt täppte vi till den från bergssluttningen synliga ingången – förbipasserande bärplockare kunde knappast ana, att där fanns en grotta. In i grottan ledde också en smal gång från den kippomgärdade innergård vi döpte till borggården.

En bit ovanför den uppe på berget fanns en stor flat stenhäll som man kunde gunga med fötterna, så att det sa ”dunk, dunk” som av en stor trumma. Den här stenen blev förstås vår signal- och varningstrumma, om oinbjudna inkräktare närmade sig.

Upp till vår grotta släpade vi sen mängder av grejor, bland annat en ganska risig av någon hemmagjord minigungstol av trä.

Så länge jag hade någon kvar att besöka i mitt gamla Juniskär – pappa och sen mamma, sist Kjell Nordin som ägde huset – har jag varje sommar gått till min gamla grotta, också tagit dit mina egna barn. Min nu döde bror Matti har likaledes varit där, så även vår lillebror Mikko med sin son Joakim. En sommar när jag fann spår där av nya tiders barn – de hade bland annat hissat en piratflagga – lämnade jag ett hotfullt meddelande efter mig i grottan: ”Detta är sista varningen! Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”.

Undrar om det finns barn som också i dag hittar till min gamla grotta.

Vi hade en deckarklubb också. Till den var det inträdesprov. De svåraste var att våga hoppa från ett jättelikt klippblock ner på lägden nedanför och så att ta sig loss och ut när man hade blivit bunden och instängd i den lilla tvättstugan på andra sidan vägen och bäcken. Till sin hjälp fick man en flaska att krossa med fötterna för att sen kunna fila av snöret man var bunden med. Och så måste man hitta något att genom dörrspringan häva upp haken på utsidan av dörren med.

Några brott utsattes vi inte för mer än att vår cykel blev stulen. Men den gåtan löste vi aldrig. Ändå låste varken vi eller några andra dörren, ens på nätterna.

Jag var son till en fiskare, men i motsats till mina två yngre bröder ärvde jag aldrig pappas intresse för fiske. Ändå var det näraliggande havet – bryggan med båtarna låg ett stenkast från tomten – något man ständigt levde med.

Ibland tog pappa familjen med sig på helgutflykt ut till någon av de obebodda öarna utanför vår vik. Där solade vi på klipphällarna och drack läsk – Pommac, Loranga, Champis, Portello, Sockerdricka – och mumsade på kubb.

I roddbåt tog vi oss till Lillrate, på den tiden en obebodd liten ö längre ut i viken. Vi rodde också ofta över till Lillrukan, som låg strax utanför Kjells brygga, för att hälsa på vår kompis Bo Westman – familjen Westman, som annars bodde i Matfors, hade sitt sommarställe där.

Jag upptäckte också att man, genom att gå en speciell väg och hålla nästippen ovanför vattnet, kunde gå ut till Lillrukan, vilket naturligtvis inte var helt ofarligt med tanke på att jag då ännu inte kunde simma.

Men jag lärde mig, själv, ganska tidigt att simma. En gång när jag gick på ganska djupt vatten någonstans till höger om bäckens utlopp, bottnade jag plötsligt inte. Det klarade jag mig ifrån genom att ta improviserade simtag och sparka lite med fötterna, och sen bottnade jag igen. På den vägen lärde jag mig att simma bättre och bättre. Men när vi sen hade simning på gympalektionerna i realskolan, underkändes mina bentag, och jag fick gå på träning i riktig simning.

Och havet fanns där alltid, som en vän och bundsförvant. Stekheta sommardagar, när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod och var hemma för lunch – oftast fil och flingor – eller behövde skölja av mig dagens svett på kvällen, var det ett dopp i havet som fanns att tillgå. Lyxen med att ha dusch och badkar var en senare upplevelse.

Eftersom vi, två vuxna och tre pojkar, bodde trångt, gällde det också att hitta ofredade sovplatser, framför allt under den tid av tonåren då jag jobbade skift i fabrik. Under skiftgången sov jag helst i lillstugan – en lekstuga som inköptes så sent att den aldrig kom att användas som just lekstuga – eller på bastulaven i uthuset intill. Men dess förinnan sov både jag och mina bröder växelvis i den ganska stora ruffen i pappas motorbåt. Där lät man sig vaggas till sömns av vågornas rörelse.

Också den is som la sig över vår vik under vintrarna hörde till pojkårens lockelser. Den här isen var oftast stabil men naturligtvis inte ofarlig höstar och vårar. En gång drunknade två småpojkar ute på Skatudden när de hade gått ut på is som ännu inte riktigt bar.

Men visst var det roligt att åka skridsko på blankis, även om jag aldrig blev skicklig på vare sig bandy eller ishockey, kanske för att jag av ekonomiska skäl inte kunde få något så avancerat som helrör. Men det var en fantastisk känsla att glida fram över isen, ibland kvällstid när månen blänkte i isen.

Pappa byggde en isjakt åt oss: slanor av obarkad gran i kors, mast med segel och så skridskoskenor under, längst bak en rörlig skridsko med roder. En ganska blåsig dag tog vi isjakten i bruk. Vinden grep tag i seglet och förde oss i allt högre fart ut över fjärden. Då och då åkte vi genom en snödriva, så att snön virvlade upp i ansiktet på oss. Vid en oförsiktig gir – eller var det vinden som plötsligt ändrade riktning? – slog seglet plötsligt över åt andra hållet och bommen i dess nederkant sopade rent isjakten från passagerare. Vi fortsatte att glida på isen till dess att vi fångades upp av en snövall.

På vintrarana åkte vi oftast spark eller skidor till skolan. Bredvid skolan, Nylands skola, låg en bondgård och från skogen ovanför vägen och ner för den sluttande lägden hade man en fantastisk skidbacke, där vi gjorde både gupp och hoppbacke. Vi åkte alltså i full fart över landsvägen, men eftersom det sällan kom några bilar där på den tiden, var det inte särskilt farligt.

Plogbilen höll vägarna rena, och hemma hos oss, på Kjell Nordins tomt i Juniskär, la sig plogdrivorna i jättelika berg över staketet. I en sådan snöhög grävde vi ner oss: skapade där en helt fantastisk snökoja med gångar och sidoutrymmen ovanpå det som egentligen var Kjells potatisland.

Undrar om de barn som bor i det där huset nu bygger några gångar och snökojor?

Samhället som inte längre är lokalt

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.

Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.

Le Carrés Mullvaden som film

I deckarhyllorna i sommarhuset i Öregrund har jag samlat böcker av författare med särskilda kvaliteter. En av dem är John le Carré, och bland de böcker jag har där finns naturligtvis också ”Mullvaden” (översättning Nils A Bengtsson, 1975), i original ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1974).

Den här spionhistorien blev TV-serie 1979, men den svenske regissören Tomas Alfredson slog 2011 världen med häpnad genom att göra en spännande och välgjord långfilm av den, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Hans filmatisering, med intressant personteckning och väl fångade miljöer, komprimerar naturligtvis något le Carrés historia och ändrar någon enstaka miljö – är därmed naturligtvis också aningen svårare att få grepp om för den helt oinvigde – men har ändå blivit en högst sevärd historia.

John le Carré arbetade under 1950- och 1960-talen själv för den brittiska underrättelseorganisationen M16. Från den perioden minns vi en rad avslöjanden av ryska underrättelseagenter, som hade nästlat sig in i den brittiska underrättelsetjänsen. Le Carré spinner vidare på det här temat, men handlingen är här förlagd till 1970-talet.

Hans hjälte, kanske i någon mån alter ego George Smiley (Gary Oldman) är en då nyligen pensionerad – sidoställd – ledande kraft inom underrättelsetjänsten, här kallad Cirkusen efter huvudkontorets placering, Cambridge Cirkus i London. Cirkusen, som har utsatts för fler personskiften, misstänks nu för att läcka information till ryssarna. Smiley kallas sidovägen in från kylan igen, den här gången för att utreda vem det är som har förrått både honom och andra, i slutändan Storbritannien.

Filmens och det brittiska bokoriginalets ramsa har sitt ursprung i en engelsk lite längre räkneramsa, ”Tinker, tailor, soldier, sailor, richman, poorman, beggarman, thief”. Det finns fem misstänkta att välja bland:
Tinker – den nuvarande chefen för ”Cirkusen” Percy Alleline (Toby Jones)
Tailor – chefen för londonstationen och därmed för alla underrätelseoperationerna Bill Haydon (Colin Firth)
Soldier – chefen för spionaget i warszawapaktsländerna Roy Bland (Ciarán Hinds)
Poorman – chefen för den interna säkerheten Toby Easterhase (David Dencik)
Beggarman – George Smiley själv – jo, misstanken faller även på honom, eftersom hans cigarrettändare har funnits hos hans motståndare på den ryska sidan Karla (Michael Sarne), men den saken får sin förklaring i ett tillbakablickande parti i filmen.

Längre tillbaka i tiden ligger också den historia som leder till att Smiley fördes åt sidan: han sänder en brittisk agent, Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest (en avvikelse från boken), där han hamnar i en väpnad fälla.

Cirkusen genomgår på grund av detta personförändringar, men Smiley kallas återigen in från sidan för att rota i vem det är som är den mullvad, som läcker information till ryssarna, och här kommer all hans intelligens och förslagenhet till användning. Lager för lager lyckas han blottlägga en mörk historia om förräderi, en historia som till och med inbegriper att Ann, kvinnan som har lämnat sår i hans hjärta, har utnyttjats – låtit sig utnyttjas – för att komma åt honom.

Inte många i den här intrikata historien – jag har här hoppat över några element – har alldeles rena händer, och Smiley lyckas idka utpressning mot Esterhase, som har haft kontakt med den centrale ryske agenten i London, Polyakov, för att få upplysningar viktiga för att föra honom vidare till den som i själva verket är Mullvaden, men han måste ändå gillra en fälla för att till slut fånga mullvaden: Haydon.

Haydon konfronteras med vad Smiley har fått fram och får veta, att han kommer att utlämnas till Sovjetunionen.

Prideaux, som efter hemska upplevelser i samband med händelserna i Budapest har kunnat återvända till England och som har kunnat ge Smiley visst bistånd i hans aktuella efterforskningar, tar emellertid, när han får bekräftat att det är hans gamle förtrogne Haydon som har förrått honom, lagen i egna händer och skjuter Haydon.

Därmed faller också rimligen den uppgörelse Smiley har föreslagit ryssarna: i utbyte mot Haydon vill han ha den av Prideaux hett eftertraktade ryska dubbelagenten Irina (Svetlanda Khodehennkova).

I filmens avslutning återvänder Smiley till Cirkusen som chef.

Sommar i P1 med Jo Nesbø

Jag hör inte till dem som klagar när norrmän och danskar får tala i svensk radio utan mellanliggnde översättning. Jag har läst nordiska språk som universitetsämne och bland annat läst en hel del norsk och dansk skönlitteratur på originalspråk, och i mitt yrkesliv har jag under en ganska lång period varit de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Jag tycker mer allmänt, att vi i de nordiska länderna kunde få se mer av grannländernas TV-program utan mellanliggande textning – vi tillhör ju samma kultur- och språkområde.

Jag läser också gärna deckare, men Jo Nesbø, just nu mycket populär både i Sverige och många andra länder, har jag av någon anledning inte läst. Jag kan därför inte skriva om hans Sommar-program i dag i ljuset av hans författarskap. För övrigt hade jag inte heller någon aning om att han har varit verksam som rockmusiker, inte heller som sådan oäven att döma av hans norska listsuccé ”Festen”, som han spelade för oss i sitt program. Vägen till musikaliskt genomslag genom rockbandet Di Derre, dock med mödosam start i hemstaden Molde, berättade han livfullt om, och hans musikval vittnade om hemhörighet i åtminstone vissa vitala delar av den någorlunda moderna musikvärlden: George Harrisons ”Here Comes the Sun” fast med Steve Harley, Pink Floyd, Chet Baker, Bruce Springsteen, Weather Report, Elton John, Deep Purple, Elvis Costello, Lucinda Williams – fast en yngre publik tyckte säkert att musiken var ålderstigen.

Ganska mycket av det han berättade var roliga historier – som exempel kan nämnas hans berättelse om sin (mycket korta) anställning på ett bryggeri.

Han berättade i och för sig en del om sitt deckarförfattarskap – vi fick till exempel veta varför hans deckarhjälte heter Harry Hole – men själv skulle jag ha föredragit att få veta mer om detta i stället att få ta del av hans ungdomliga kärleksbekymmer.

I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.

Fel man

Att misstankarna faller på – ibland styrs till – fel gärningsman är ju en inte helt ovanlig ingrediens i deckare. Ett exempel på det här greppet är Alfred Hitchcocks film från 1937 ”Young and Innocent” (i USA ”The Girl Was Young”), på svenska ”Ung och oskyldig”. Den bygger på en deckare från 1936 av Josephine Tey, ”A Shilling For Candles” – jag har läst flera böcker av Tey men inte just den här, så jag kan inte bedöma hur mycket av bokens handling som finns bevarad i Hitchcocks filmversion.

En nyckel till svaret på den här filmens who dunnit ges i filmens öppning, ett stormigt gräl mellan ett frånskilt par, hon känd skådespelerska: han anklagar henne för affärer med andra och örfilar henne besinningslöst.

En ung man, manusförfattaren Robert Tisdall (Derrick De Marney) som har nämnts i det här grälet kommer i en påföljande filmsekvens gående på stranden och upptäcker, ledd dit av en skränande flock måsar, skådespelerskans ilandflutna och döda kropp. Han rusar i väg för att hämta hjälp, men två kvinnor som också promenerar på stranden, missförstår situationen. Också polisens misstankar riktas mot honom när det visar sig att skärpet från hans regnrock hittas bredvid den uppenbarligen strypta kvinnan. Misstankarna stärks när han berättar att hans regnrock på något mystiskt sätt har försvunnit.

Tisdall, som vill bevisa sin oskuld genom att hitta den försvunna regnrocken och med hjälp av detta den verklige mördaren, rymmer från polishuset, och det är här den dam, som är en obligatorisk del av många av Hitchcocks spänningsfilmer, kommer in i handlingen: Att hon, Erica Burgoyne (Nova Pilbeam), dessutom är dotter till den lokale polischefen (Percy Marmont) blir här en extra krydda.

Tisdall flyr i hennes bil, och hon tvingas till att börja med mot sin vilja följa med på flykten, men vare sig det nu är hans charm eller argumentation hon faller för – snart deltar polischefens dotter frivilligt i Tisdalls flykt undan polisen och dennes jakt efter den riktige mördaren. Mycket av det här – middag hemma hos polischefen med småbröder till Erica, ett födelsedagsparty hos en gammal faster – skildras småputtrigt trivsamt, annat – som när Erica kommer med mat till Robert, när han gömmer sig i en gammal kvarn, och de spåras dit av polis – så där lagom spännande.

Deras jakt på den försvunna regnrocken som kan leda dem till mördaren ger till slut resultat: Den som uppenbart tycks ha Tisdalls regnrock är en luffare, Old Will (Edward Rigby), och Tisdall lyckas, med visst besvär, identifiera honom genom att ta in på ett natthärbärge. Tisdall lyckas till och med vinna luffarens förtroende; denne säger sig ha fått den, utan skärp, av en för honom okänd man som han inte vet vem det är men nog skulle känna igen.

I regnrockens ficka finns dock en sak som kanske kan leda dem till rätt man: en tändsticksask från ett fashionabelt hotell. Så våra vänner, även luffaren som ju måste vara med för identifikationens skull, beger sig till hotellet där det pågår tedans till ett band där några av medlemmarna är svärtade i ansiktet för att se ut som amerikanska jazzmusiker. Även här finns kostliga scener som när luffaren dansar med Erica för att bättre kunna se dem som finns därinne.

Och då inträffar en av de där sakerna som är så roliga i hitchcocktypen av deckare: en av de här ”negrerna” får syn på luffaren och försöker dölja sitt ansikte, men när detta inte vill lyckas, får han de karaktäristiska tics i ansiktet, som luffaren så väl minns. På det här sättet avslöjad faller mördaren/”negermusikern” samman och erkänner, nu även med poliser närvarande – polisen har spårat våra vänner till det här hotellet.

Robert och Erica håller om varann, och polischefen ler, uppenbart gillande.