Israel och Palestina

Bo Strömberg skrev på sin blogg i slutet av januari en försiktigt positiv kommentar till Hamas´ valseger i det palestinska valet. Jag skrev då på hans blogg tre kommentarer, som jag åter igen vill lyfta fram, med anledning av att det socialdemokratiska partidistriktet i lördags (8 april 2006) gjorde ett uttalande om konflikten mellan Israel och Palestina och med anledning av att EU, därefter, har fattat ett olyckligt beslut – det nya i det här inlägget finns därför i slutet.

***

Konflikten mellan Israel och Palestina är som en ond dröm. Just när man tycker sig skymta en ljusning i allt mörkret, händer alltid något som ser ut att för överskådlig tid blockera en utväg ur hemskheterna.

Nyss skedde det hoppingivande, uttåget ur Gaza. Sen försvann uttågets arkitekt (vars fortsatta avsikter jag för övrigt ställde mig mycket tvivlande till) ur bilden, och nu vann Hamas, vars mål är Israels utplånande, det palestinska valet. Men jag håller med Bo: det var ett demokratiskt val, och Hamas´ seger var mycket övertygande, så låt oss alltså ge Hamas en chans. Hamas´ sociala program är bra, och kanske, kanske kan den nya ansvarspositionen bidra till att dess regering kan ta ansvar för en fredlig överenskommelse med Israel.

Tage Erlanders socialdemokrati, som jag en gång i världen anslöt mig till, var uttalat israelvänlig. Det är inte svårt att förstå: 1950-talets människor hade ju fortfarande bilderna från nazisternas utrotningsläger på näthinnan, och en naturlig solidaritetsreaktion var, att judarna nu, äntligen, borde få tillbaka sitt eget land. Men naturligtvis fanns där också en tankelapsus eller ren okunskap med som bakgrund: just ingen pratade på den tiden om att det område, där staten Israel etablerades, redan var bebott.

Just nu är Ola Larsmo aktuell med sitt spel “Bollhusmötet 1939″ om hur uppsalastudenterna den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 antog en resolution, som konkret hade som mål att stoppa arbets- och uppehållstillstånd för tio judiska läkare från Tyskland. I striden mot de rasistiska och nazistiska strömningarna, då och under andra världskriget, hade det Laboremus, som jag anslöt mig till i januari 1960, haft en mycket hedersam roll. En av förgrundsfigurerna i den kampen var Ragnar Edenman – som i unga år, då han fortfarande hette Eriksson, själv för en kort period hade förförts av de bruna idéerna.

I början av 1960-talet var jag i perioder halvtidsanställd ombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet, som fick låna del av lokal av Kommunal i Folkets hus här i Uppsala. Jag slet för en mycket ringa ersättning, och när moderpartiet sommaren 1963 anordnade en ombudsmannakonferens i Israel, bjöds också studentförbundets ombudsman med som en liten uppmuntran. Som ressällskap hade jag bland andra min kompis Sören Thunell, ung ombudsman på Uppsala arbetarekommun, dess förinnan SSU-ombudsman men också hyggligt aktiv i Laboremus.

Jag har skildrat den här resan i artiklar, bland annat i en helsidesartikel i den av Uppsala arbetarekommun utgivna och av mig redigerade tabloiden Uppsala-debatt (nummer 3, september 1963); tidningen delades ut till samtliga hushåll i Uppsala och var en föregångare till Uppsala-demokraten.

Artikeln har rubriken “Socialismen i Israels land” och ger uttryck för en uppriktig beundran över att Israel tycktes ha kommit mycket längre än Sverige i byggandet av den demokratiska socialismen. En tredjedel av näringslivet var på den tiden statlig och ytterligare en tredjedel ägdes av motsvarigheten till LO, Histadrut. Landet hade vänstermajoritet: utöver det stora socialdemokratiska Mapai, vårt värdparti, fanns flera vänstersocialistiska partier.

Särskilt fångades jag av kibbutzsystemet. Min laboremuskompis Hans O Sjöström hade jobbat på kibbutz i norra Israel, Neot Mordechai, och jag och Sören fick namn på ett svenskspråkigt par där, som ordnade visning och lät oss bo över i gästrum. I min artikel skildrar jag ingående den kollektiva produktionen och den kollektiva konsumtionen; kibbutznikarna fick inte lön utan kuponger, de åt i gemensam matsal och hade kökstjänstgöring, barnen sov i nattdagis, en stor del av de gemensamma tillgångarna användes för bibliotek och annan kultur och så vidare. Det var klart att man som ung socialist blev imponerad. (Det är på sin plats att här påminna om att nästan ingenting av dåtidens israeliska socialism i dag finns kvar.)

Helt naiva var de svenska ombudsmännen dock inte, när det gäller konflikten mellan israeler och araber. När legendaren Golda Meir, som vi fick träffa, fick en kritisk fråga om det här, minns jag att hon blev arg. I min artikel nämner jag, fast mycket kort på slutet, bland de problem, vars hantering kan kritiseras, behandlingen av den arabiska minoriteten i landet.

Men sanningen är nog, att det skulle dröja ytterligare flera år, innan jag och många andra inom socialdemokratin förstod den fulla vidden av konflikten mellan israeler och palestinier. Att jag ändå relativt tidigt blev varse problemet har jag min kompis Hans O Sjöström att tacka. Om sina egna erfarenheter av Israel och senare palestinaengagemang skriver han i inledningen till sitt kapitel, “Han rör ju på sej…”, i laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stigbjörn Ljunggren).

Att, som i fallet Israel, se ideal svikas och att själv tvingas ändra uppfattning är inte lätt. Likväl kräver intellektuell hederlighet att man försöker se båda sidors motiv för sitt handlande. Därmed inte sagt att de motiv man kan förstå kan rättfärdiga vidriga handlingar. Jag har full förståelse för palestiniernas desperation och kan därför också förstå varför Hamas vann så stort, men självmordsbombningar, som dödar oskyldiga, bland annat barn, kan aldrig försvaras. Jag begriper israelernas behov av skydd, men när detta tar sig uttryck i svinaktigheter mot palestinier och annektion av allt mer palestinskt land, hänger jag inte med längre.

Jag tycker att all rasism, däribland antisemitism, är djupt föraktlig. Men jag blir också upprörd över att så många av dagens israelvänner i media så ofta tar till debattknepet att stämpla israelkritik som antisemitism.

Ett av de senaste exemplen är den kritik som har riktats mot den danska thrillerserien Örnen, vars samtliga avsnitt jag har sett. Den aktuella kritiken gällde att en sällsynt vidrig skurk – förresten dödad i det senaste avsnittet – är israel. Men herregud, den personbakgrund som tecknas och den faktiska israeliska vapenförsäljningen, som spelar en roll i handlingen, gör ju faktiskt den här karaktären rimlig. Och skurkar med annan bakgrund än israelisk har det fullkomligt drällt av i den här serien: en var ryss, några var litauer, en som fortfarande går lös i serien är kongoles och så vidare. För övrigt fick sig dansk flyktingpolitik också en välförtjänt knäpp på näsan i det senaste avsnittet.

Jag sätter punkt här men återkommer med en musikalisk guide till Israel och Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 16:41 #

***

Vår jättelika samling av politisk musik och folkmusik från världens alla hörn rymmer förstås också skivor från och om Israel respektive Palestina.

En EP, som direkt knyter an till temat ovan, är “Yerushalaim Shel Zahav” med Shuly Nathan, som jag och Birgitta fick av vår vän och laboremuskamrat Nils-Åke Eriksson i augusti 1967. Så här har Nils-Åke skrivit på konvolutets baksida: “Jerusalem of Gold kom ut några dagar före 6-dagarskriget och representerar erövringen av Jerusalem: en äkta folksång, som engagerar hela Israels befolkning, som sjunger den med darr på rösten och med tårfyllda ögon.”

I skivhyllorna finns fyra LP från sextiotalets andra hälft med den israeliska folksånggruppen Oranim Zabar med solisten Geula Gill: “Around the Campfire” (Elektra EKS 7166), “Songs of the Negev” (Elektra EKS 7156), “Shalom!” (Elektra EKS 7146) och “A Town Hall Concert” (Elektra EKS 7201) – den senare innehåller bland annat “Havana Gila”.

Town Hall är förstås den i New York. Israelisk musik var populär på den här tiden, och New Yorks musikliv var fullt av judar. I vår samling av sång- och musikböcker från den här eran finns till exempel Ruth Rubins (red) “Jewish Folk Songs In Yiddish and English”, utgiven 1965 på den tidens ledande folkmusikförlag Oak Publications.

En amerikansk artist som förvaltar sitt judiska arv på skiva (skivmärket Elektra) är Theodor Bikel. Som exempel kan nämnas “Jewish Folk Songs” (EKL-14), “More Jewish Folk Songs” (EKL-165) och “Folk Songs From Israel” (EKL-132). På LPn “A Young Man and a Maid, Love Songs of Many Lands”, där han sjunger tillsammans med Cynthia Gooding, finns några sånger på jiddish (Elektra EKS-7109).

Den ovan nämnda Rubin gav också ut egna skivor på tidens – jag höll på att skriva alla tiders – förnämsta skivbolag för folkmusik och politisk musik, Folkways, till exempel “Jewish Folksongs” (Folkways Records FW-8740, 1953) och “Jewish Life: The Old Country” (Folkways Records FG-3801). Folkways-skivor i vår ägo är LPn “Songs of the Holidays and Other Songs, Sung by Gene Bluestein and Children of the Mount Zion Hebrew Congregation” (FC 7554) och den multireligiösa LPn “Easter Ceremonies In Jerusalem” (FR 8951). I vår ägo har vi också i CD-form “The Nativity, By Sholem Asch, Narrated by Pete Seeger” (Folkways F-35001) – Asch var en känd judisk författare.

Hans son, Moe Asch, grundade skivbolaget Folkways, som har gett ut till exempel större delen av Pete Seegers, Woody Guthries och Leadbellys skivor.

Denna musikskatt finns fortsatt tillgänglig genom skivbolaget Smithsonian Folkways i Washington. Smithsonian Folkways härbärgerar också andra förnämliga skivmärken som Paredon, Monitor, Dyer-Bennet, Cook och Fast Folk. Utöver nyutgivningar på märket Smitshsonian Folkways hålls samtliga inspelningar – sammanlagt flera tusen – från de ingående bolagen tillgängliga i form av nyinspelade CD-skivor, som går att postorderbeställa till Sverige: blues, bluegrass, folkmusik från alla jordens hörn, kampsånger och så vidare. Den här skattkammaren hittar man på nätadressen http://www.folkways.si.edu. Om du är intresserad av skivor som hör hemma i just den sfär som avhandlas här, klickar du på Our Recordings, sen på Genres, sist på Judaica.

Palestinamaterialet på de här skivbolagen är magrare och finns framför allt på etiketten Paredon, som var ett superradikalt bolag, grundat av Irwing Silber och Barbara Dane, hon förresten en riktigt bra blues- och jazzsångerska. Jag kan nämna Various artists: “Palestine Lives!” (Paredon Records PAR 01022, 1974) och låten “Free Palestine” med Ruthie Gorton på LPn med olika artister “What Now People, Vol 3″ (Paredon Records PAR 02003).

De fyra Palestina-LPna i vår samling är samtliga utgivna i Sverige: Bruksteatern: “Palestina mitt blod, min väg, mitt land” (Bruksskivor BRULP 1, 1977); Kofia: “Palestina mitt land” (KOFIA 1), Kofia: “Mitt hemlands jord” (KOFIA 2) och Kofia: “En hälsning till mitt folk” (KOFIA 3, 1984). De är alla uttryck för solidaritetsarbetet med Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 18:04 #

***

Jag kan inte låta bli att berätta en sidohistoria.

Under ombudsmannaresan till Israel försommaren 1963 blev vi på nationaldagen inbjudna till mottagning på svenska ambassaden. Sören Thunell och jag beslöt oss för att promenera dit men hittade inte riktigt vägen.

Just när vi var på vippen att ge upp, fick vi syn på en blondin med axellångt hår, som med bestämda steg tågade mot något okänt mål.

– Hon ska nog till svenska ambassaden, sa Sören. Vi följer efter!
Gissningen visade sig vara helt korrekt.

Den unga damen, som vi förstås berättade vår historia för, hette Rebecca Weiss. (I själva verket var hon inte alls blondin utan mörkhårig, men med färgat hår.) Hon var dotter till författarna och bildkonstnärerna Peter Weiss och Helga Henschen. I hennes sällskap gjorde vi en odyssé i den mörka och varma natten och träffade bland annat en kille, som på något sätt jobbade med film, om jag minns rätt. Han berättade om unga palestinska intellektuella han hade träffat i Kairo och konstaterade, att de unga intellektuella palestinierna inte så lite påminde om alla unga judiska intellektuella man träffade på i förskingringen överallt i världens storstäder.

Jag träffade Rebecca senast i somras, men jag har mejlkontakt med henne – hon bor i Florida.

Hennes mamma Helga Henschen träffade jag 1967 på Bommersvik, där socialdemokratiska partiet hade kurs för kulturarbetare från KSF-föreningarna. (KSF betyder Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag var ordförande för KSF Uppsala.) Det ledde till politiskt samarbete och mångårig personlig vänskap. Efter Helgas död här om året bildade jag och några andra det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag har varit allt sedan bildandet.

Den som vill veta mer om Helga kan kolla hemsidan www.helgahenschen.com, som görs av dottern Rebecca.

Vill man bli medlem i Helga Henschens Vänner, betalar man in årsavgiften 100 kronor på pg 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Nästa arrangemang är årsmötet lördagen den 18 februari klockan 14.00-17.00 i det nya kulturcentret i Hallonbergens centrum i Sundbyberg – detta nya kulturcentrum ska bland annat inrymma ett Helga Henschen-rum med de av Helga till kommunen donerade konstverken. I övrigt sjunger Urban Ekeblad, gitarr, ackompanjerad av Emma Lundborg på cello, egna tonsättningar av dikter, skrivna av Helga. Det framförda materialet finns också på en CD från 2005, “Änglabarn och röda rävar” (RBA712). CDn kommer att säljas vid årsmötet men kan också beställas direkt från Urban, urban.ekeblad@abfstockholm.se.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-29@ 12:02 #

***

Åter till konflikten mellan Israel och Palestina.

Birgitta och jag deltog i lördags (8 april), numera som gäster och veteraner, i den socialdemokratiska distriktskongressen i Folkets hus i Uppsala. Ett inslag i kongressen var ett antal seminarier på olika temata, och vi valde att delta i det som handlade om utrikespolitik och internationell solidaritet. Inledare var Tomas Brundin och samtalsledare Tone Tingsgård.

Detta seminarium behandlade bland annat ett förslag till uttalande om konflikten mellan israeler och palestinier att därefter föreläggas hela kongressen. Efter diskussion i seminariet fick det följande innehåll:

EN RÄTTVIS FRED I MELLANÖSTERN

Den snart 60-åriga konflikten måste ges en lösning vid förhandlingsbordet och denna lösning genomföras i praktiken. Världssamfundet behöver hjälpa till. Sverige kan spela en ännu tydligare roll. Färdplanen för fred, Genève-initiativet och andra fredsinitiativ kan medverka till att förutsättningar skapas och bidra till att Mellanöstern slår in på vägen till fred.

Grunden för förhandlingarna är 1967 års gränser, en rättvis lösning av flyktingfrågan och en lösning av Jerusalems status och utbredning.

Detta kan bara genomföras om Israel avlägsnar muren som byggts på palestinska områden, den israeliska ockupationspolitiken upphör och bosättningarna utryms samt att Israel påbörjar återställandet av förutsättningarna för en palestinsk stat.

Det förutsätter också att Palestina stärker rättsäkerheten och bekämpar korruptionen på de palestinska områdena, intensifierar arbetet med att bygga en demokratisk statsbildning, samlar folket kring långsiktigt fredliga relationer till omvärlden och med kraft bekämpar alla försök till självmordsbombningar och andra terrorhandlingar.

Sverige och världssamfundet måste bidra till att skapa förutsättningar för en genomförbar fred, ge ekonomiskt bistånd till främst Palestina för att bygga en hållbar stat och vara beredda att bistå med internationella observatörer för att stödja freden.

EU har som granne, största biståndsgivare och som medlem av den internationella kvartetten bakom färdplanen för fred ett särskilt ansvar att driva en aktiv och kraftfull diplomati för att få i gång fredsprocessen. Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare. Den palestinska myndigheten behöver EUs politiska och ekonomiska stöd för att kunna utvecklas och verka för demokrati och i fredlig riktning.

Socialdemokraterna stöder det palestinska folkets rätt till eget land inom de av FN fastställda gränserna.

***

En nyckelmening i uttalandet och ett av de starkaste skälen till att det togs just när det togs var ”Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare” – adressen var här EU.

Måndagen den 10 april kom det beslut från EUs utrikesminstrar, som uttalandet ville varna för: Hamasregeringen anses inte ha levt upp till den så kallade kvartettens krav, och EU stryper därför allt stöd till den palestinska myndigheten. Visserligen heter det, att biståndet dit bara har frysts tillfälligt och visserligen ska EU försöka hitta andra kanaler än den palestinska myndigheten för att nå palestinierna, men beslutet är ändå djupt olyckligt. Med en ledning som varken kan klara löner eller administrativa uppgifter, är risken uppenbar, att de palestinska områdena hamnar i just det kaos, som israelerna aldrig har varit sena att utnyttja till att genom ensidiga åtgärder stärka sina egna positioner. Den israeliska regeringen med valvinnaren Olmert i spetsen kommer då aldrig att riva muren, aldrig att utrymma de bosättningar, som han och hans anhängare anser måste fogas till ett ytterligare utvidgat Israel, aldrig att avträda ens en tum av Jerusalem till palestinierna.

Kvar åt palestinierna blir då ett antal bantustans, övervakade av israelerna, åtskilda av murar, gränser och vägspärrar, och berövade praktiskt taget alla vattenresurser.

Det är skamligt. Och EU bidrar till detta genom sitt beslut att frysa biståndet till den palestinska myndigheten.

Kulturhelg

I fredags kväll var vi på Reginateatern. En intressant upplevelse var publiken: markant yngre än och inte så uppklädd som på Stadsteatern. En stor andel var, gissar jag, studenter; vi träffade förresten – föga förvånande, med det ämne pjäsen hade – ett par tjejer från Laboremus och så Kristina Lindquist, på vars fars begravning jag var för ett litet tag sen och som, vad jag vet, är aktiv i Vänsterns högskoleförening.

Och så pratade vi med Gunnar Edander, som jag känner genom Helga Henschens Vänner; Gunnar har gjort fina tonsättningar av Helgas dikter och är aktiv i föreningen. Han är väl mest känd för att ha skrivit musiken till nu åter aktuella ”Jösses flickor”. Annars är en av hans specialiteter tonsättningar av svenska poeters verk. Han hade åkt till Uppsala för att se just den här pjäsen, med dess tema urspårad manlig sexualitet – mycket riktigt arbetar han just nu med Gustaf Fröding.

Reginateatern gav Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure”, ett mycket polerat ord för de uttryck den manliga sexualiteten kan ta sig. Pjäsen har producerats av Riksteatern i samarbete med Teater Västernorrland och Anna Lindhs minnesfond – det är intressant att fonden inkluderar även den här ämnessfären i sin antivåldslinje.

Ulf Dahlströms scenografi är genialiskt enkel: en bardisk, ordet ”Disco” i röd neon mot en svart bakgrund och några stolar.

På stolarna i baren sitter fyra män i olika åldrar, med olika social och i ett fall annan etnisk bakgrund. Pjäsen har formen av ett växelspel av minnesbilder, som ger glimtar av fyra manliga levnadsöden.

Äldst är läraren Nils (Ingmar Virta). Han ger oss en traumatisk och faktiskt ganska rar minnesbild av ett förförelseförsök han som pojke utsattes för av en äldre flicka. Den bild han ger av sitt äktenskap är hur 68-generationens experiment med fri kärlek övergår till ett äktenskap, fyllt av slentrian och tristess. Under en konferens i Moskva lockas han, av en ung dam som ”förstår” honom, vidare till en sexklubb.

Ung och naiv är Erik (David Weiss), som har skjutit upp studierna och i stället har bott ett tag i Thailand. Naiviteten består i att han uppenbarligen inte har begripit, eller vill begripa, att hans älskade unga thailändska är prostituerad.

Simon (Iso Porovic) är operaregissören som, för att besvärja själens furirer, beordrar upp en ung kille på rummet. Han för också resonemang om att man måste skilja på sex och kärlek.

Mats (Jakob Tamm) med sitt jobb på macken, med sin svaga jagkänsla och sin pojkgängstillhörighet är pjäsens mest tragiska gestalt. Den syn på kvinnor han har och inte minst det gruppvåldtäktsartade övergrepp på en ung prostituerad, av allt att döma ett offer för trafficking, han berättar om gör mig illamående.

”Pleasure” är alltså, trots sitt namn, en obehaglig historia, men den visar effektivt, att sex och kärlek – även om de naturligtvis inte är identiska – mår bäst av att vara förenade.

Det är beundransvärt att en kvinna, Lisa Langseth, har lyckats så väl med att krypa in den manliga sexualitetens mörkaste skrymslen.

***

På lördag efter lunch var vi på Upplandsmuseet; Birgitta skulle inviga den utställning av broderier, som hade lämnats in till Täcklebo broderiakademis tävling om guldnålen 2005. Att just Birgitta skulle inviga utställningen är inte särskilt långsökt: Hon är till exempel ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan och i Nordiska museets nämnd; Täcklebo broderiakademi har en egen ”låda” i Nordiska museets textilgalleri.

Det gick en våg av värme genom den stora vernissagepubliken, när Birgitta som en start på sitt invigningsanförande visade upp sitt eget allra första broderialster, den grytlapp hon vid fem års ålder gjorde åt sin mamma i mors dags-present. (Jag råkar veta åtskilligt mer om hennes förhållande till det som brukar kallas det kvinnliga kulturarvet: Hon stickar, broderar och syr ständigt, till exempel framför TVn eller på sammanträden. Åt mig har hon efter ett folkdräktsmönster stickat en fin estnisk fiskartröja. Den vackra tröja hon hade på sig vid invigningen var hennes eget verk. Och så vidare.)

Temat för akademiens guldnålstävling i fritt broderi 2005 var ”Strömmar”, således också temat för utställningen på Upplandsmuseet. Vid den omröstning, som genomfördes vid visningen i samband med akademiens rikskonferens 2005 i de två museer, som omger Motala ström, Arbetets museum och Stadsmuseet, vann inte oväntat Kerstin Stefansdotters från Hanstorp, Linköping, klassiska norrköpingsmotiv, YFAs gamla yllefabrik med den brusande strömmen nedanför, publikens gunst.

Jag kan väl förstå, att det här broderiet (nummer 35), med dess realistisk bild av Motala ström och miljön kring den, blev en publikfavorit, inte minst i Norrköping. Men guldnålen gick till ett annat, mer finstämt broderi (nummer 73) av Gertrud Järnehag, Sköndal, och det var väl värt sitt pris.

Birgitta berättade i sitt invigningsanförande om hur hon under sin tid som miljö- och energiminister lyckades förhindra en vattenkraftsutbyggnad i Motala ström och därmed ett kulturmord. Hon medgav att hon därvid i det tysta hade utövat ett visst ministerstyre, och publiken på Upplandsmuseet tycktes inte ha något att invända mot förfarandet.

Sin vana trogen använde Birgitta en god del av sitt invigningsanförande till att citera dikter, i det här fallet med strömmande vatten som tema.

Hon började med Harry Martinsons ”Strömkarlslåt” ur ”Natur” (1934): ”Kväll vid Stora kylans vattenfall. / Sjuka granar / risiga av evig vattenrädsla.”

Sen följde mer Martinson, ”Vågen” ur ”Vagnen” (1960) och ”Havsorakel” ur ”Cikada” (1953): ”Vi sjunker länge eller hastigt, beroende på hur strömmen är. / Men under det vi sjunker kan mycket som vi inte känner pressas fram. / Det oerhörda trycket förändrar allt.”

Så Gunnar Ekelöfs ”böljeslag” ur ”Sent på jorden” (1927-1931): ”blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar / för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland musslorna och tången”.

Därefter Harry Martinson igen, ”Vattenfallen” ur ”Nomad” (1931-1944) om ”de hetsande, vita vattenfallens ständigt överspända liv”. (Och vattenfall förekom förvisso som motiv på broderier, som ställdes ut.)

Näst sist kom en Bo Bergman-klassiker, som alla vi som gick i gymnasiet på 1950-talet kunde, många av oss utantill:

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN

Som klippt i sotat papper
står södra bergens kontur,
och Strömmen rullar med svarta
virvlar längst kajens mur.

Men över virvlarna spänner
månen sin blanka stråt,
och mitt i det blanka gungar
en fiskare i en båt.

Nu vevar han upp sitt sänke.
Låt se vad han får i kväll.
Det lyser i nätets maskor
som idel glimmande fjäll.

Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.

Poet vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Ur ”Elden” (1917)

Och så avslutade hon med en dikt av uppsalapoeten Carl-Erik af Geijerstam:

VATTEN

Du som stiger ner i vatten
överlämnar dig åt något
som kommer tätt intill dig
med andra rörelser än dina egna,
långt inne i vågen blir du buren av
detta
som är något annat än du själv,

överlämnad som i sömnen
åt andningens böljegång
med kroppen nersänkt
till sina stilla rörelser
i detta eftergivande
i detta alltid kommande och nära

Ur ”Öppenheter” (1981)

Utställningen omfattar 77 broderier, och man skulle vilja nämna och beskriva många, många av dem. Jag kan bara göra antydningar om rikedomen i den här utställningen. Kontrasterna är stora. Mot Kerstin Jacobssons, Linköping, abstrakta verk (nummer 59) kan man ställa Maud Karlssons, Norrköping, ljuva sommarmotiv med bäck, vita björkstammar och blommor (nummer 55). Mot Gunilla Bauers, Saltsjö-Boo, verk i en rosa-lila-blå, mild färgskala (nummer 74) kan man ställa Ingrid Palms, Halmstad, färgsprakande verk (nummer 44). Och så vidare. Gå själva till Upplandsmuseet på upptäcktsfärd!

Innan vi gick vidare till nästa anhalt, var vi också ett par trappor upp och tittade på den fina tapetutställningen, som jag tidigare har sett och skrivit om (Kulturfrukost på Upplandsmuseet, 1 mars) men som Birgitta hittills inte hade sett. På det här sättet fick även hon återse vår gamla halltapet med somriga bär från 1970-talet. På väg ut träffade vi åter museichefen, Håkan Liby, som hade läst min bloggtext om tapetutställningen och omedelbart hade förstått, vilken tapet vi hade haft hemma. Han berättade, att hans egen första bostad i Uppsala, när han kom hit som student 1969 (liksom våra lister i hallen) gick i modefärgen orange.

***

Från Upplandsmuseet gick vi vidare till Missionskyrkan, en viktig mötesplats i Uppsalas kulturliv.

I Missionskyrkan gavs ”Till ängeln med de brinnande händerna”, en scenisk konsert för kvinnoröster och fyra musiker med musik av Karin Rehnqvist. Huvudagerande var ”La Capella” under ledning av Karin Eklundh, en kvinnokör fullt i klass med berömdheterna OD, Allmänna sången och Uppsala akademiska kammarkör. Som sångsolist medverkade Susanne Rosenberg. Musikerna, som användes sparsmakat, ibland solo, ibland i parkombinationer, var Sarah Lindloff, flöjt, Backa Karin Eriksson, oboe, och så de båda cellisterna Leo Svensson och Anna Wallgren.

Framträdandet hade också en regissör, Svante Grogarn – verkets ritmässiga karaktär framhävdes inte bara av Missionskyrkans, för övrigt ovanligt vackra, kyrkorum med dess höga fönster ur vilka ljuset spelar och dess vita fond med sitt ovanliga krucifix, utan också med hjälp av ljussättning och körens koreograferade rörelsemönster.

Det bör tilläggas, att Missionskyrkan har mycket fin akustik.

Karin Rehnqvists musik, ”skriven för kvinnoröstens hela spektrum” (Karin Eklundh), är samtidigt både ultramodern och uråldrig. ”Till ängeln med de brinnande händerna” är ett av de bästa nya bidragen till den svenska körrepertoaren.

Texterna, i något fall reciterade, oftast sjungna, är nio dikter. Titeldikten ”Till ängeln med de brinnande händerna” är skriven av Björn von Rosen. Trots det här änglaanslaget uppfattar jag inte temat i de dikter Karin Rehnqvist har använt sig av främst som kristet, snarare då som det Karin Eklundh kallar för ”vår djupa längtan efter verkligt liv”. Märk också att änglarna i Lady Macbeths monolog ”The Raven Himself Is Hoarse” (”Korpen själv är hes” i Göran O Erikssons översättning) i William Shakespeares drama Macbeth är – mordänglar.

De uråldriga dragen i Karin Rehnqvists skapelse framhävs, utöver av drag i musiken, av texter som ”Det mörknar över landet” (samisk trad), ”Rys, hisna, skälf” ur 1695 års psalmbok och skriven av Lasse Lucidor, ”1600-tals-Dylan”, och så ”Ling, linge logen”, en vallvisa efter Lena Larsson från Ytterbyn i Bohuslän. (Den som vill lyssna på ”Ling, linge logen” i original, rekommenderas att skaffa ”Lena Larsson sjunger visor från Bohuslän” i Caprices serie Folkmusik i Sverige 14. Jag har den som LP, CAP 1179, 1979, men den finns säkert numera också som CD.)

Den där brinnande längtan efter liv, som Karin Eklundh skriver om, finns i hög grad hos Edith Södergran, som har fått låna ut två dikter, ”Ingenting” (ur Tidiga dikter ur ”Landet som icke är”, 1925) och inte minst ”Triumf att finnas till…” (ur ”Septemberlyran”, 1918): ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!”

Livsberusning hittar man också i Erik Blombergs

I DINA ÖGONS KLARA MORGONLJUS

I dina ögons klara morgonljus
mitt hjärta vaknar – allt är ljus

I dina läppars höga kärlekssång
min glädje brusar – allt är sång.

I dina händers mjuka fågelbo
min oro somnar – allt är ro.

Ur ”Jorden” (1920)

En, av mig mycket älskad, dikt återstår att nämna, Werner Aspenströms

MÄTARLARVEN

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

Ur ”Litania” (1952)

Efteråt tackade vi, entusiastiskt, Karin Rehnqvist, för det här mycket hör- (och även se-)värda verket.

***

När jag på söndag förmiddag börjar skriva rapporten om vår kulturhelg, lyssnar jag samtidigt, som vanligt, först på världsmusikprogrammet ”Klingan”, sen på visprogrammet ”Felicia”. I ”Felicia” spelas bland annat en låt från Totta Näslunds och Mikael Wiehes CD ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6). Den köpte jag själv för ett par dar sen och har börjat lyssna på. Till den vill jag absolut återkomma.

Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla

Den som är uppvuxen under 1940- och 1950-talen kan inte undgå att ha ett förhållande till Karl Gerhard. Han gisslade tidens avarter. Ansågs lite farlig, inte bara för att han var radikal; det tisslades om hans homosexualitet (i själva verket bisexualitet) också. Hur som helst var hans val av musik skickligt – melodierna, med vidhängande textrader, blev örhängen.

Jag mötte honom som skribent i Afton-Tidningen, AT, som LO startade 1942 som motvikt mot det då tyskvänliga Aftonbladet; Karl Gerhard var en av Sveriges mest lyskraftiga antinazister. (Ironiskt nog la LO ner AT 1956, när man hade köpt Aftonbladet.)

Jag mötte honom också som skribent i gamla Folket i Bild, som jag sålde och läste under den här perioden. Karl Gerhard medverkade också på de turnéer FiB anordnade med författare och artister. Enligt ett dunkelt minne jag inte har kunnat bekräfta, bevistade jag under min tid som FiB-ombud ett sånt program i Sundsvall eller hemma i Njurunda. Som jag minns det, fanns både Karl Gerhard och Moa Martinson med på scen vid det tillfället.

I själva verket låg, vid den tiden, större delen av Karl Gerhards gärning längre tillbaka, under en tid då jag inte hade kommit till Sverige, ja inte ens var född. Karl Gerhard (1891-1964, född som och fram till 1938 Johnson) började spela revy redan under perioden 1916-1919. Under 1920-talet var han oerhört produktiv som revymakare både i Stockholm och Göteborg.

Det radikala draget i Karl Gerhards revymakeri märks tidigt, till exempel i experimentrevyn ”Ned med tjyvsamhället” (1929), som hämtade inspiration från Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Karl Gerhard kom också att senare, när Brecht från april 1939 befann sig i landsflykt i Sverige, att träffa och samarbeta med honom; en länk mellan de båda var skådespelerskan Naima Wifstrand. Uno Myggan Ericson har i sin bok ”Från scen och cabaret” (Stegelands, 1978) ett mycket intressant kapitel om detta, ”Karl Gerhard och Bertolt Brecht”.

När gamla Folkteatern, där Karl Gerhard hade spelat, revs 1935 och ersattes av nya Folkan, blev han dess förste direktör. Den nya lokalen fordrade mer, stor balett, påkostad dekor, större orkester. Uno Myggan Ericson anser, att det var under den här perioden, 1936-1942, Karl Gerhard skrev och framförde sina allra bästa kupletter. ”Det är goda melodier, sångbara och i vackra orkesterarrangemang.”

I det medföljande häftet till CD-urvalet ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990) skriver Myggan vidare;

”Karl Gerhard blir också motståndsman under de här åren. Han utvecklas till en övertygad antinazist, som använder revyscenen för att anlägga moteld mot det bruna barbariet. Han tar politisk ställning på ett sätt som inte faller alla i smaken. Det mest kända exemplet är naturligtvis kupletten `Den ökända hästen från Troja´, ett lysande exempel på hur en revykuplett kan fungera som opinionsbildare och sätta känslorna i brand. Att kupletten förbjöds efter påtryckningar från tyska legationen har självklart bidragit till dess historiska betydelse.”

I ett annat kapitel i ”Från scen och cabaret”, ”Mästaren Karl Gerhard”, beskriver Uno Myggan Ericson fortsättningen i ett, vilket ofta glöms bort, ganska nazistvänligt Stockholm så här:

”Karl Gerhard fick sitt straff för `Gullregn´ 1940. Publiken svek. Han fick lämna Folkan eftersom hans revyer 1941 och 1942 gavs inför klent besatta salonger. Han skälldes kommunist och salongsbolsjevik. Man erinrade sej att han varit i Moskva 1940. Kupletten `Hurra hurra vad det var roligt i Moskva´, som sannerligen besatt ironi och dubbla bottnar, hade på många håll fattats enbart som en hyllning till Sovjet. Han hade Gustav Johansson på Ny Dag” – signaturen Hjorvard i revysammanhang. E.K – ”som nära vän – och kanske som kuplettinspiratör ibland. Han skrev själv krönikor i socialdemokratiska Aftontidningen, då ofta utskälld av högerpressen.”

Men han mötte en stigande uppskattning också. Ockupationen av grannländerna Danmark och Norge bidrog säkert till detta.

För att göra en lång historia kort: Under 1950-talet ägnade sig Karl Gerhard åt att gissla avarter i det svenska folkhemmet.

***

När jag hörde talas om Magnus Ugglas CD med Karl Gerhard-kupletter, funderade jag en del över hur Karl Gerhards ofta mycket tidsbundna och personrika texter skulle fungera i 2000-talet. Jag har lyssnat igenom två CD med ett urval av några av hans mest kända revynummer.

”Karl Gerhard Estradör” (Sonet, 1990, men ursprungligen utgiven 1955) inleds med ”Gungorna och karusellen” från 1948; den blev en stor succé. I den figurerar George Marshall och Truman, som förhoppningsvis är kända även för yngre generationer än min. Men vet de senare vem Sigge Stark var? (Signatur för Signe Björnberg, den tidens mest sålda kioskförfattarinna.) Och Moa (Martinson) i ”Eva och Ada” är nog fortfarande en läst författare. Men, för att gå över till ”En katt bland hermelinerna”, vet de yngre i dag, vilka von Platen, Ahlgren och Höök (alla på hädangångna Vecko-Journalen) var?

Fortfarande känd är väl också Per Albin (Hansson) i ”Tack ska du ha” på CDn ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990). ”Om det slumpar sej så och han får tid” från 1937 refererar till Franco, men för att förstå det roliga i att Franco under inspektion av sina trupper ställer frågan ”Talar någon spanska?” måste man också veta något litet om spanska inbördeskriget. Goebbels i ”När kärleken har sin gång” är väl heller inte bortglömd.

Och det kan vara mycket värre än så här. Karl Gerhard ägnade sig verkligen åt detaljerade referenser till händelser i tiden och åt namedropping.

Å andra sidan går allt att uppfatta in i minsta detalj. detta trots att Karl Gerhards rim är halsbrytande, ofta tungvrickande flerordsrim. Hans diktion och frasering var alltid perfekt.

Till det som bär Karl Gerhards verk genom tid och rum hör musiken, ofta skriven av tidens bästa populärkompositörer (Jules Sylvains ”Nu ska vi opp, opp, opp” och ”I de ruskiga kvarteren i det ökända Marseille”, Kai Gullmars ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” och så vidare, och den musikaliska uppbackningen (Sune Waldimirs orkester, Folkans orkester och naturligtvis den ständige följeslagaren, pianisten Herbert Steen).

Musiken till ”Den ökända hästen från Troja” lär ha varit föremål för en upphovrättstvist, vilket möjligen är bakgrunden till den felaktiga angivelsen i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997), där den betacknas som ”Trad” med Lille Bror Söderlundh som rättsinnehavare. Söderlundh, som var Karl Gerhards kapellmästare, när ”Hästen från Troja” (som den också kallas) framfördes från revyscenen, har skrivit musiken till versen. Men musiken till refrängen snodde Karl Gerhard från den judisk-ukrainske kompositören Isaak Ossipovitj Dunajevskijs ”Glada grabbars marsch”, berättar Uno Myggan i den bok jag refererar till ovan.

DEN ÖKÄNDA HÄSTEN FRÅN TROJA / TROJANSKA HÄSTEN

Text: Karl Gerhard, 1940
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1940, och Isaak Ossipovitj Dunajevskij (”Glada grabbars marsch”)

Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wanderfögel,
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor, ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden stiger fram.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja,
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt,
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan ”by natt”,
Ty det Europa som högljutt hörs hoja,
att makt är rätt, har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja,
som alltjämt spelar sin gamla hjälte-rôle.

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja –
en del ha socker i fickorna, ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja –
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: ”Nå ja,
på rätt vi håller – men helst på rätt häst.”
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
en av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rätt att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när ”Hesa Fredrik” för första gången tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen – båd´ fattig och pamp –
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Noter finns i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997).

***

Magnus Ugglas ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” (Cupol, Sony/BMG, 2006) då? Ja, det hade nog inte varit ur vägen med ett förklarande häfte, sång för sång. ”Hästen från Troja” finns naturligtvis med på hans Karl Gerhard-CD, och CDn hade ökat i värde för yngre lyssnare, om de kort hade presenterats för högerledaren Gösta Bagge och hemmanazisten Rütger Essén. Och de frågor jag ovan ställe om ”En katt bland Hermelinerna” gäller förstås i ännu högre grad för Ugglas version av kupletten.

Men jag vill inte vara småkitslig. Det är bra att Magnus Uggla har gjort den här skivan. Han anstränger sig verkligen att efterlikna Karl Gerhard i tydligt uttal och klarar det hyggligt. Ugglas röst ligger högre än Karl Gerhards, men musiken är verkligen idiomatisk – vilka som spelar den, får man tyvärr inte veta.

Det är kul att få tillgång till gamla örhängen som ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” Fortsättningen, ”och var kommer alla fula lea kärringar ifrån?”, är alls inte så reaktionär som det låter. Sången slutar nämligen: ”Vart tar alla vackra gossar vägen, och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?”. Karl Gerhard var i många styckern häpnadsväckande modern.

Jag gissar att Magnus Uggla i Karl Gerhard har sett en föregångare, när det gäller skarp tidskritik och kritik av modefenomen. Uggla är inte så politisk som Karl Gerhard (och har också till stor del undvikit den politiske Karl Gerhard). Men låtar som ”Jag är ett bedårande barn av min tid” sjunger Uggla som om den handlade om honom själv. Och Uggla lyckas utan tvivel slå en tidsbrygga mellan sig själv 2006 och Karl Gerhard 1922, när han sjunger ”Jazzgossen”.

Text och noter till den senare finns i ”Gula visboken” (Forum, första upplagan utgiven 1953, red Tage Nilsson och Klas Ralf). Den är illustrerad av Helga Henschen, som i det här fallet kongenialt fångar upp tjugotalsstämningen.

Helga Henschen-rum i Hallonbergen

Jag är sekreterare i det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Föreningen har sedan starten arbetat för att de av Helga Henschen till Sundbybergs kommun donerade konstverken skulle få en permanent och för allmänheten tillgänglig utställningslokal.

Detta blir nu verklighet, i det nya kulturcenter som har fått lokaler i Hallonbergens centrum. Helga-rummet är ännu inte helt färdigställt, men ett antal av konstverken har förts över dit. Invigning plus ett par öppna hus genomförs de närmaste dagarna:

KOMMUNALRÅDET HELENE HELLMARK KNUTSSON OCH
BARN- OCH UNGDOMSNÄMNDENS ORDF. NATHALIE SUNDESTEN LANDIN
INBJUDER TILL
INVIGNING AV
Kulturcentrum
i Hallonbergen centrum
Torsdag 9 mars kl 17.00
Invigningen förrättas av
kulturminister Leif Pagrotsky

Invigning Kulturcentrum
Hallonbergen centrum, Sundbyberg
TORSDAG 9/3
17.00 Invigningsceremoni
Kulturminister Leif Pagrotsky
Sundbybergs stadsmusikanter spelar,
elever från Calle Flygares teaterskola sjunger,
elever från M2 Showskola dansar
Utställningar från Aggregat och
Sundbybergs fotoklubb
19.30 Storbandskonsert i Ouvertyren

Under invigningsceremonin närvarar ordföranden i Helga Henschens Vänner, Barbro Werkmäster.

FREDAG 10/3
15.00 – Öppet hus hos M2 showskola,
18.00 hos Musikskolan och hos Aggregat
15.30 Elever från Calle Flygares teaterskola
framför Shakespeare-sonetter
16.00 Improvisationsövningar
med lärare från Calle Flygare
16.30 Övningar i Stagefighting
med lärare från Calle Flygare
19.00 Scenprogram i Ouvertyren
Konsert med Musikskolans elever
Spökdans ur ”En julsaga” av C Dickens,
elever från Calle Flygares teaterskola
Kör och showsång,
elever från M2 Showskola
21.00 – Hip-Hop-jam – dansnummer
24.00 från M2 Showskola inleder programmet

LÖRDAG 11/3
12.00 – Öppet hus M2 Showskola
15.00 Öppet hus hos musikskolan och hos Aggregat
12.00 ”Cirkus Roman” Roman Kripatov,
rysk cirkusartist uppträder med olika nummer
Barnen får också prova på cirkustrick
(från 2 år)
12.30 och Improvisationsövningar
13.30 med lärare från Calle Flygare
13.00 Konsert med Dalakören

I lördagens öppna hus deltar Staffan Lamm från Helga Henschens Vänner.

Om Helga Henschens politiska engagemang kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi, Henschen, Helga.

Enklaste sättet att bli medlem i Helga Henschens Vänner är att sätta in årsavgiften, 100 kronor, på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange namn, adress, postnummer, postadress, riktnummer, telefonnummer samt även gärna e-postadress.

Maria Carlshamre och Feministiskt initiativ

Vänstermänniskor som jag, med vårt sätt – hämtat från marxismen – att se det strukturella klassförtryck som finns även i vår tids samhälle, har lätt att förstå och omfatta även feministisk analys.

Det hindrar inte att jag från begynnelsen har varit skeptisk till projektet att bygga ett parti, FI, på renodlat feministisk grund: den feministiska grundhållningen är inte bara relevant utan också viktigt, men som ensam grund för ett politiskt parti är den otillräcklig. (Jag resonerar ungefär likadant beträffande miljöpartiet och ekologismen. Den ekologiska grundhållningen är livsnödvändig men måste kompletteras med andra former av samhällsanalys. Med Helga Hensche säger jag: ”Min gröna dröm är röd!”)

Så fort Feministiskt initiativ dök upp, oroades jag också över att detta nya parti – sannolikt utan chans att ta in sig i riksdagen – riskerade att stjälpa vänstermajoriteten i parlamentet. FI skulle nämligen, antog jag och många med mig, ta större delen av sina röster från vänsterpartierna.

Nu har Maria Carlshamre (hittills fp) gått över till FI. Idén är förstås, att hon ska locka också borgerliga, i synnerhet liberala feminister att rösta på FI. Med det perspektiv jag anlägger ovan, borde jag vara glad. Men jag tror fortfarande inte på framgång för partiet i riksdagsvalet.

Maria Carlshamre är en märklig person. När jag rannsakar mitt minne om vad jag minns av henne, kommer jag mest i håg starkt personrelaterade saker: ett barn som det gick illa för, en misshandelshistoria och annat sådant. Men var står hon politiskt, egentligen?

När hon kandiderade för folkpartiet i EU-valet (och blev invald på bekostnad av en ”riktig” folkpartist), var hon ledarskribent på DN men icke partiansluten. Sen gick hon in i folkpartiet.

Nu kandiderar hon för Feministiskt initiativ men säger sig fortfarande vara liberal feminist.

Jag kan bidra med ytterligare ett frågetecken. För ett antal år sen kallades jag till redaktionen för det återuppståndna socialdemokratiska studentförbundets likaledes återuppståndna tidskrift Libertas för att berätta om mina år som redaktör för tidskriften, som då var mycket framgångsrik och ofta citerad, även på kultursidorna.

Där träffade jag Maria Carlshamre, som på den tiden var – socialdemokrat.

Mer ego än övertygelse, skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Björn Afzelius om Olof Palme

Björn Afzelius räknades, allt sedan tiden i Hoola Bandoola Band, till progglägret. Många har väl därför trott, att han kanske hörde hemma i den till socialdemokratin starkt fientliga vänstern. Jag har ingen aning om vad han röstade på, men han var ingalunda någon enkel fiende till den reformistiska delen av arbetarrörelsen.

Under min tid som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare stötte jag ibland på honom i för mig mycket oväntade sammanhang. Håll i minnet, att han var mycket stor som artist i Danmark och Norge.

I min ägo har jag Björn Afzelius´ sångbok ”95 sånger” (Warner/Chappell Music Scandinavia, 1996) med Björns egen skrivna namnteckning. Jag köpte den av honom, när jag i september 1996 var på danska Socialdemokratiets kongress i Århus. Han gjorde ett bejublat framträdande en av kongresskvällarna: talade idiomatisk danska till publiken och rökte maniskt mellan låtarna; medan han sjöng, hade han den fortfarande rykande cigarretten bakom örat. Nå, det kunde ju ha varit fråga om ett betalt framträdande, vilket som helst.

Men i mitt norska exempel blir det mer komplicerat. Jag var på valvaka i Oslo Folkets hus, och som känd och välkommen svensk gäst lotsades jag in i det allra heligaste, det rum dit bara den innersta kretsen i partiet med Gro Harlem Brundtland i spetsen annars hade tillträde. Vem sitter där, vid samma bord som Gro, om inte Björn Afzelius – och han är i n t e där för att underhålla!

Hans förhållande till svensk socialdemokrati var, om jag nu håller mig till sångtexterna, flerdimensionellt. Hans näst sista CD, ”Tankar vid 50″ (Rebelle RCD 22, 1997), ger bra exempel på detta.

På den finns det som vanligt låtar, som har ett allmänt vänsterbudskap, som kan omfattas av både socialdemokrater och andra: till ganska dansbandsaktig musik – något utmärkande för Afzelius – sjunger han:
”Allting kan ändras,
allting kan vändas;
Allting är möjligt på vår jord,
ifall dom många går ihop.”
Och ”Landet bortom bergen” kunde användas både av den socialdemokrati, som deklarerade, att ”vår gröna dröm är röd” (Helga Henschen) eller som kampsång för miljöpartiet.

En mycket bra men kuriös låt är ”Gammaldags moral”. I den predikar Afzelius värden, som nog också socialdemokratiska bakåtsträvare av typen Kapten Stofil skulle kunna tänkas framföra – om ni nu kan föreställa er Kapten Stofil som rocksångare. En låt, lite i samma genre men med ännu mer diskutabel text, är ”Varannan damernas”.

Socialdemokratin får sig en släng i ”Fri som en fånge”, där den unga radikala SSUaren Lena, ”fri som en fågel i maj”, hamnar i riksdagen och efter en tid där tappar sitt engagemang:
”Idag har hon inga andra mål
än att samla poäng och tjänsteår.
Hon är fri som en fånge på Hall.”
Ändå bärs Afzelius inte av hat; ”Fri som en fånge” är en sorgesång.

Det här blir mycket tydligt i den sång Björn Afzelius skrev tio år efter mordet på Olof Palme, ”På mäster Olofs tid”. I den ställer ett barn frågor till sin pappa, och så rullas, i strof efter strof, bilden upp av det Sverige Afzelius och många med honom saknar efter dödsskottet den där kyliga natten:

På mäster Olofs tid

Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det säjs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?

Då hade vi ett respekterat namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säja ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena till väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp de stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då blev man uppmanad att tänka stort
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Men det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.

Sammantaget hör ”Tankar vid 50″ inte till Björn Afzelius´ bästa skivor. Men den är på många sätt intressant. Hyllningen till Olof Palme och hans tid är ett exempel. Den formar sig också till något av ett bokslut över Afzelius´ eget liv. Titellåten ”Tankar vid 50″ är ett exempel.

Allra mest tycker jag om en låt i just den genren, den låt som avslutar CDn:

Liten blues vid gravens rand

Köp inga blommor,
sänd ingen krans.
För så dags så finns jag
nån annanstans.
Vill du ge mej nåt
så ge det till mej nu.

Sjung ingen lovsång,
håll inga tal.
Låt bli att säja
hur fin jag var.
Vill du säga nåt
så säj det till mej nu.

Känn ingen ånger
invid min grav.
Fäll inga tårar av samvetskval.
Om du ångrar nåt
så visa mej det nu.

Den här låten spelades in i Björn Afzelius hem i Göteborg den 22 januari 1997.

Dog gjorde han först 1999, givetvis i lungcancer. Det skedde alldeles efter det att han hade släppt den CD, som alltså skulle bli hans sista, ”Elsinore”.

Om krämpor, bakåtsträveri och böcker från Tradera

Vänstra sidan av bröstkorgen känns inte bättre, men jag dämpar, på sjuksköterskans inrådan, ibland värken med Ipren. När jag bar hem matkassen från Konsum, smärtade det, men jag klarade det.

Dess förinnan hade jag gjort en busstur ner på stan för att betala räkningar på Svensk kassaservice respektive Handelsbanken. Jag är en bakåtsträvare, nära släkt med Joakim Lindengrens Kapten Stofil, och vägrar envist att betala räkningar över nätet. Jag äger inte ens ett kort. All min betalning sker kontant. För att få behålla Svensk kassaservice är jag till och med beredd att betala plusgiroavgifter, vilka ibland är högre än de belopp jag för över för köpen på Tradera.

I dag betalade jag för tre traderaköp.

Ett av dem är en pärm med en komplett årgång 1953 av Folket i Bild. Som framgår av både Om Enn Kokk och Memoarer ovan har gamla Folket i Bild spelat en avgörande roll för mig i unga år. Jag återkommer till ämnet.

Jag har vidare lyckats komma över ett exemplar av Lisa Tetzners ”Barnen i 67:an”, en samlingsvolym. Under folkskoletiden var Lisa Tetzner den författare jag älskade mest, kanske för att hon skrev om andra barn – i det här fallet från Berlin – som, liksom jag själv, under andra världskriget hamnade i förskingringen – en av dem, Erwin, för övrigt i svenska Lappland. Jag har tidigare på Tradera köpt tre av hennes böcker för yngre barn och också ungdomsboken ”Var Paul skyldig?”, som handlar om den av barnen i 67an, som inte bara stannade kvar där utan också gick med i Hitlerjugend. I bokhandeln finns i dag bara en av Lisa Tetzners ungdomsböcker men också en av de allra bästa, ”Sotarpojken” (Rabén & Sjögrens klassiker, 2001 – Lisa Tetzners böcker utkom ursprungligen på Tidens förlag, som ju i dag är en imprint inom R & S.)

Jag har i dag också betalt för ett exemplar av ”Gula visboken”; ett exemplar av ”Gröna visboken”, inköpt på samma sätt, kommer förmodligen med posten i morgon. Båda dessa sångböcker finns redan i vår stora samling av sång- och musikböcker, men de här exemplaren har jag köpt in som en liten donation till sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag är – de är nämligen illustrerade av Helga. Vi håller på att bygga upp ett Helga Henschen-bibliotek, bestående av böcker som hon har skrivit eller illustrerat men också av böcker som handlar om hennes gärning som konstnär och författare med mera. Bland det jag tidigare har köpt in åt Helga Henschens Vänner finns förresten två barnböcker av Lisa Tetzner, ”Vad Sam viskade” (Tiden, 1953) och ”Sam och Agaleia” (Tiden, 1957), vilka båda illustrerades av Helga Henschen.

Det finns en länk här bredvid till www.helgahenschen.com, en hemsida som redigeras av hennes dotter Rebecca Weiss, som bor i Florida. Jag återkommer till ämnet Helga Henschen.