Dan före kongressen

18 mars 2007 11:24 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Fredagen, dan före kongressen, blev ganska fullpackad.

Förmiddagen tillbringade jag och BirgittaGustavianum, Auditorium Minus, här i Uppsala, där det var doktorsdisputation. Den som disputerade, formellt i konstvetenskap men med väl motiverade utblickar mot många andra akademiska discipliner, var Per Strömberg. Per är bror till Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin. Vi fick, tillsammans med dem på ena sidan och Bos och Pers föräldrar Olle och Kristina Strömberg på den andra, bra platser längst fram i den fullsatta salen.

Avhandlingen heter ”Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005” (Fronton förlag, 2007) och är, just genom sin tvärvetenskapliga ansats, något av ett pionjärarbete. Redan av den vänliga och bitvis rent av roliga diskussionen mellan respondenten och opponenten, professorn i etnologi vid Lunds universitet Orvar Löfgren förstod vi, att det skulle gå Per väl, och när vi också hade hört medlemmarnas i betygsnämnden vänliga och intresserade kommentarer, var vi helt övertygade; för vår egen del visste vi ju redan, att Per är en kunnig och påläst person. Roligt förresten att få vara med om en intellektuellt stimulerande diskussion utan några som helst inslag av pajkastning!

Därifrån åkte vi direkt till Stockholm och riksdagen för att vara med vid Göran Perssons avskedsmottagning. Vi hade fått egen inbjudan men hängde på uppsaladelegationen. Själva gav vi konstvännen Göran boken ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (Helga Henschens Vänner, 2006), där Birgitta medverkar med ett kapitel om den tid och den politiska miljö i vilka Helga verkade. Vi agerade dessutom budbärare åt Per: Göran fick med dedikation hans avhandling – Per betonade i dedikationen, såg jag, dagens stora betydelse för båda. Mötet med Göran blev kort och hjärtligt – för min del tackade jag honom för våra gemensamma år i VU, för våra samtal på den där speciella mattkanten på slottet där vi stod vid kungamiddagarna och annat liknande. (Det fanns här inget utrymme för mer privata samtal, men Birgitta – som i motsats till mig fick gå på kongressen dan därpå – berättade, att Göran där hade sagt till henne, att han hade tagit del av vad jag har skrivit här på bloggen och till och med hade varit på vippen att ringa mig och kommentera något, jag vet inte vad.)

Från mottagningen störtade vi i väg till uppsalatåget. Morfar och mormor hade nämligen lovat att passa Viggo och Klara på fredag kväll, så att inte bara Bo utan också Kerstin kunde gå på Pers disputationsmiddag i Orangeriet i Linnéträdgården.

Inga problem med det. Barnen är vana vid oss. Birgitta lägger sen Viggo och jag Klara. Klara vill att morfar läser fyra böcker för henne och somnar sen tryggt med morfar bredvid sig.

När barnen har somnat, ser jag och Birgitta slutet av ”Så ska det låta” och sen Maria Bloms sevärda långfilm ”Masdjävlar”. Sen går Birgitta hem – hon som ska upp tidigt och åka till kongressen måste ju hinna sova. Själv stannar jag kvar och ser också, för andra gången, Bruce SpringsteensThe Seeger Sessions” i TV. En nyfiken fråga: Vem har gjort de rimmade och helt sångbara svenska versionerna av sångtexterna, de som visades på textremsorna? Vet någon?

Helga och Peter – bilder från ett äktenskap

26 februari 2007 11:06 | Helga Henschens Vänner, Ur dagboken | 4 kommentarer

I lördags var jag och Birgitta i Södertälje; inte ens melodikrysset hann jag med.

Det var årsmöte med Helga Henschens Vänner, och vi höll till i Wendela Hebbes hus. Jag avgick som sekreterare i föreningen, som jag var med och grundade, och hade för första gången vid ett sånt här tillfälle inga konkreta arbetsuppgifter. I stället blev jag avtackad, med en stor färgrik tulpanbukett.

Den här föreningen har utvecklat en imponerande aktivitet. Under verksamhetsåret 2006 har vi till exempel fått till stånd Helga-rummet i Hallonbergens nya kulturcenter, gett ut boken ”Fantasin och glädjen” om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek samt ABF ordnat det välbesökta seminariet ”Den röda vågen” om kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen, under hösten på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek haft en stor Helga Henschen-utställning, i samarbete med Stockholms stad invigt en litterär skylt över Helga på Djurgården och mycket annat.

Jag skulle vilja varmt rekommendera ett medlemskap i Helga Henschens Vänner. Sätt in 150 kronor för medlemskap 2007 – är ni två i familjen som vill bli medlemmar, tillkommer 75 kronor för den andre/den andra – på plusgiro 25 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Uppge namn och adress och helst också telefonnummer och e-postadress; vi kommunicerar ganska mycket över nätet. Vill du veta mer om Helga Henschen, kan du gå in på hennes hemsida.

Efter årsmötet följde, i samarbete med värdsällskapet Wendelas vänner, ett av de bästa seminarier jag har deltagit i på länge, Helga och Peter – bilder från ett äktenskap. Huvudpersonerna här var, utöver Helga Henschen, författaren, konstnärern. dramatikern och filmaren Peter Weiss, med vilken Helga var gift 1943-1947. Detta äktenskap var lång ifrån någon idyll, vilket seminariet tydligt visade.

I bokform publicerade scener ur detta äktenskap förmedlades till seminariedeltagarna genom högläsning ur Helgas (Berit Skogsberg) respektive Peters (Staffan Lamm) böcker. För ytterligare perspektiv stod Helgas systerdöttrar Laila Nygren och Susanna Pertoft genom att läsa ur Helgas mors, Signe Henschens, dagbok respektive ur Helga Henschens och Peter Weiss dotters, Rebecca Weiss, specialskrivna text för seminariet. De upplästa texterna illustrerades med ljusbilder (foton och konstverk). Seminariet avslutades med ett samtal mellan ovan nämnda personer plus konstnären Eric Matteoni, som var med om det hårda arbetet att tillverka och sätta ihop Helgas berömda Daphne-skulptur i Luna-gallerian i Södertälje. Moderator och idégivare var Ami Lönnroth.

De som önskade – bland dem jag och Birgitta – kunde sen avsluta lördagskvällen med gemensam middag i Wendela Hebbes hus.

Jag strävar vidare mot 70-årsdagen

18 januari 2007 13:23 | Deckare, Film, Helga Henschens Vänner, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Den 19 juni fyller jag 70 år. Jag känner mig långt ifrån så gammal, men det är sant. Hustrun fyller också 70, fast den 20 september. Vi firar förstås våra riktiga födelsedagar tillsammans med barn, barnbarn och övrig familj. Men vi har också tänkt ordna en gemensam 70-årsmottagning för våra övriga vänner.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?

Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

7 november 2006 23:03 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.

Peter Weiss – Konst som motstånd

25 oktober 2006 14:48 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 3 kommentarer

Jag är sekreterare i föreningen Helga Henschens Vänner.

Helga var under en period gift med konstnären och författaren Peter Weiss. De fick tillsammans en dotter, Rebecca Weiss.

Med Helga kom jag att bli personlig vän, också att samarbeta politiskt.

Peter Weiss har jag aldrig haft någon personlig kontakt med, däremot läst – jag hade också under en period i mitt studentliv de collage, som följde med boken ”Diagnos” (Cavefors, 1963), på väggen i mitt hyrrum i en fallfärdig kåk i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan i Uppsala men tvingades till slut ta ned dem, eftersom de blev så påträngande, att jag inte kunde plugga.

Men jag har alltid tyckt, att han var en fascinerande konstnär och författare.

Från Daniel Suhonen på ABF-huset i Stockholm har jag fått följande, som jag tror kan intressera många av mina bloggläsare och, givetvis, medlemmarna i Helga Henschens Vänner:

Konst som motstånd
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss (1916-1982) ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige) inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges.

Peter Weiss politiska aktualitet sätts i fokus för jubileet: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll idag? Vem gör motstånd med kultur?

Jubileet kommer att sträcka sig från slutet av oktober 2006 till november 2007 och innehåller, bokutgivning, pjäser, seminarier, vandringar, läsningar och filmvisningar.

Det uppdaterade programmet för det svenska Peter Weiss-jubileet finner du hos ABF.

Man kan också beställa programfoldern, som presenteras den 8 november.

Frågor kan ställas till Daniel Suhonen, ABF Stockholm 08-453 41 26, 070-35 38 361

Arrangörer:
ABF Stockholm, Albert Bonniers förlag, Centrum för marxistiska studier, Cinemateket, Goethe-Institutet, Gunilla Palmstierna-Weiss, Internationale Peter Weiss Gesellschaft, Socialistisk debatt, Stockholms stadsteater, Teater tribunalen. Med stöd av Riksbankens jubileumsfond.

Kring riksdagens högtidliga öppnande

4 oktober 2006 20:41 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går, tisdagen den 3 september, var det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande.

Jag vet inte, hur många gånger jag har deltagit sammanlagt. Som journalist, men under en lång period framför allt i egenskap av make till talmannen. Den sittande talmannens make/maka har en framträdande plats uppe på läktaren under ceremonin. Där uppe sitter också, längst fram, tidigare talmän med respektive samt tidigare statsministrar och partiledare. I år hade jag, till vänster om mig, Carl Bildt, Ola Ullsten, C H Hermansson och Lars Werner; i raden bakom satt Olof Johansson.

Det här är inte bara namespotting. Sveriges politiska liv är inte mer svåröverskådligt än att jag, i de olika roller jag har haft, har mött och i någon mening har lärt känna hela det politiska etablissemang, även i de andra partierna, som har verkat under min aktiva tid. När vi möts, hälsar vi och småpratar om ditt och datt, ibland också om seriösa saker.

Vid årets samling upptäcker jag, att två svenska partiledare, en nuvarande och en tidigare, läser min blogg. På mottagningen efter riksdagsöppnandet, under den särskilda mottagning där ett urval av deltagarna i ett slutet rum får hälsa på kungafamiljen, kommer Lars Ohly fram och morsar och säger, att han via bloggande vänsterpartisters länkar har hittat min blogg och läst den. En av de länkande vänsterpartisterna är Ali Esbati. (Men jag misstänker, att också Lasses hustru, Åsa Hagelstedt, kan ha haft ett finger med i spelet. Åsa är min dotter Kerstins chef på IOGT-NTO. Åsa var förstås också med på mottagningen och skriver själv om den på sin blogg.) Under filharmonikernas konsert för riksdagen på kvällen i Konserthuset, hade jag till höger om mig Anna-Maria och Carl Bildt. I pausen berättade Carl Bildt för mig, att han då och då läser min blogg och finner den intressant.

Ofta får jag frågan, senast nu vid riksdagsöppnandet av Thage G Peterson: ”Skriver du något nu för tiden?” När jag då svarar ”Jag bloggar”, ser de ofta konsternerade ut och förklarar, att de menade, om jag skriver på någon ny bok.

Men just nu bloggar jag alltså ”bara”. Jag tycker att det jag ovan berättar med all önskvärd tydlighet gör klart, att bloggosfären är en ny och intressant arena för en gammal publicist: skriver man tillräckligt kvalificerat, finner man också kvalificerade läsare, till och med många.

Men tillbaka till riksdagsöppnandet.

Birgitta och jag anlände tidigt och tog oss en tur upp till den ombyggda (när vi var där fortfarande, bortsett från övande musiker, tomma) plenisalen. Den har blivit vackrare (i färgsättning) och mer funktionell. Kommer nog också att göra debatterna mer levande. Birgitta strävade under sin talmanstid efter att göra ungefär det här, men gruppledarna stretade då emot-

Vi tittade också på Peter Dahls nyuppsatta porträtt av avgående talmannen Björn von Sydow. Det är fint och är upphängt bredvid Ulf Gripenholms inkännande porträtt av förrförra talmannen Birgitta Dahl. Målningarna gör sig fint tillsammans, eftersom de, jämfört med tidigare talmansporträtt, är utförda i en modernare stil.

Sen är det dags för talmannens, nu alltså Per Westerbergs, sedvanliga lunch för vice talmännen samt tidigare talmän med respektive. Plats: talmansmatsalen.

Därefter lotsas vi upp till våra platser på läktaren (som jag redan har skrivit om ovan).

Ceremonin börjar som alltid med ”Kungssången”. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (”Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…”) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.

Det bästa i musikprogrammet under det högtidliga öppnandet var Carina Perssons tre sydsamiska jojkar, för ovanlighetens skull med musikackompanjemang av Kammarmusikensemblen från Sundsvall.

Mottagningen har jag redan lätt berört. Det är svettigt och trångt, men man träffar ju många gamla bekanta, i år av naturliga skäl många besvikna partivänner. För övrigt: för en gångs skull var snittarna man fick till det vita vinet eller Ramlösan inte goda.

Därefter återstod flera timmar till musikevenemanget på kvällen i Konserthuset.

Jag kom på, att vi kunde besöka Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och titta på den Helga Henschen-utställning ARAB och Helga Henschens Vänner har åstadkommit; min egen insats är introduktionstexten på väggen om Helga och utställningen, den text som också finns återgiven i utställningshäftet. (Jag har tidigare lagt ut den här på bloggen.)

Det har blivit en utmärkt och mycket representativ utställning om den rebelliska Helga Henschen. Gå dit! Utställningen är värd ett besök.

(Men i nästa tryckning måste arkivet korrigera ett allvarligt fel, som dock, inte minst på grund av utfallet i årets val, har blivit tokroligt: Bland de arkiv, ur vilka utställt material påstås ha hämtats, finns ”Motståndsrörelsen för en borgerlig regering”. Någon sådan skulle Helga aldrig ha arbetat för! Hon var med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.)

Därefter hade vi fortfarande massor av tid över. Nästa anhalt blev därför PUBs kafé, en trappa upp mot Hötorget. Vi drack två kannor grönt te. Jag läste tidningar och Birgitta islänningen Arnaldur Indriđasons deckare ”Mannen i sjön”. Jag gillar honom mycket – jag ska skriva om hans deckare här på bloggen.

Slutligen strosade vi över det mörknande Hötorget över till Konserthuset och stockholmsfilharmonikernas Riksdagskonsert, som evenemanget har kommit att kallas. Riksdagsledamöterna, deras anhöriga, regeringen, diplomatiska kåren, hovet och kungahuset med flera hör till de inbjudna.

Filharmonikerna startade smittsamt rivigt med förspelet till akt 1 ur ”Carmen” av George Bizet.

Också ”Isoldes kärleksdöd” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” framfördes fint.

Operaverk står sig alltså också väl som orkesterstycken.

Kanske var det en liten anpassning till den, åtminstone delvis, konsertovana publiken, att filharmonikerna därefter spelade John Williams ”The Flying Theme” ur kultfilmen ”ET” – men kul var det.

En tidsenlig anpassning – för övrigt inte ovanlig på Konserthuset, som har eget storband, Blue House Jazz Orchestra – var inslagen av jazznummer.

Saxofonisten Magnus Lindgrens inledande långa soloparti i ”Holyem” var helt suveränt – sen tyckte jag att det blev ett för smörigt pålägg av stråkar.

Då tyckte jag, att filharmonikernas uppbackning av sångerskan Rigmor Gustafsson gjorde sig bättre i Burt Bacharachs light jazz-kompositioner ”The Windows of the World” och, efter pausen, ”Close to You”, båda med text av Hal David.

Inledningen efter pausen, fem av Edward Elgars variationer över ett originaltema, ”Enigmavariationer”, var mycket hörvärd.

Däremot ville min känsla och fantasi inte riktigt komma i stämning, när filharmonikerna avslutningsvis spelade Pjotr Tjajkovskijs fantasiuvertyr efter Shakespeares Romeo och Julia.

Och sen var det bara att ta tåget hem till Uppsala.

Pensionärsliv

1 oktober 2006 12:56 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sedan i tisdags bor jag just nu inne i stan, i Uppsala – som jag redan har berättat, hade Helga Henschens Vänner styrelsemöte i Stockholm, hemma hos Rolf Theorin. Och för att fortsätta med reklam för Helga Henschen-aktiviteter: tisdagen den 3 oktober klockan 16.00 blir det invigning på riktigt – konsten finns nu där – av Helga Henschen-rummet i Hallonbergens centrum.

På onsdag kväll var det dags för styrelsemöte i Ordfront Uppsala. Vi är klara med ytterligare två intressanta program:

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin nya bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag är samtalsledare; i slutet av 1960-talet satt jag i sekretariatet för den av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgruppen. Plats: TR-salen i nykterhetsrörelsens hus Drabanten, Bangårdsgatan 13 – Drabanten ligger snett över Kungsgatan från Uppsala C sett. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vi kommer att sälja Yvonne Hirdmans bok i samband med arrangemanget.

Tisdagen den 7 november klockan 19.00 samtalar Elsie Johansson och Anneli Jordahl under ledning av Kjell Eriksson om klass och skrivande. Plats: Tovensalen, Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront. Vid detta arrangemang kommer vi att sälja två böcker. Dels Ordfront-antologin ”Tala om klass” med bidrag från 15 kvinnor, bland dem Elsie Johansson och Anneli Jordahl. Dels Anneli Jordahls bok på Atlas förlag om Elsie Johansson, ”Att besegra fru J.”.

På tisdag morgon var det dags för första sammanträdet efter valet i kulturnämnden. Före sammanträdet hade vi ett gruppmöte (s+v+mp) om vårt agerande under resten av hösten – högeralliansen tar ju makten även i Uppsala. Vi kom fram till att det är meningslöst att, även om vi fram till årsskiftet fortfarande har majoritet i nämnden, trumfa igenom långsiktiga budgetärenden, som den stackars personalen på kulturkontoret sen kommer att tvingas riva upp. Högeralliansens företädare i kulturnämnden har under året försökt att inte låtsas om, att alliansens gemensamma budgetalternativ betyder kraftigt sänkta anslag till kultursektorn, och ju förr borgarna tvingas tala klarspråk om var pengarna ska sparas desto bättre. Läs mer på Peter Gustavssons blogg – Peter blir ny gruppledare i kulturnämnden efter årsskiftet.

På onsdag kväll, klockan 17.30, följde jag med Birgitta till Dag Hammarskjöld-fonden på Geijersgården – Birgitta var i sin ungdom med om att bygga upp fondens verksamhet och inreda dess lokaler i huset. Så det var en passande plats, men orsaken till det här besöket var inte hennes förflutna i huset. Två svenskar, Birgitta Dahl och Lars Rudebeck, tilldelades Orden till minne av Amilcar Cabral, första graden; beslutet har fattats av presidenten för republiken Cap Verde Pedro Verona Rodrigues Pires och orden utdelades av ambassadör Jorge Tolentino. Den skriftliga motiveringen är Birgittas insatser i kampen för Cap Verdes befrielse och hennes försvar av värdena frihet, rättvisa och mänsklig värdighet. Hittills har bara 25 personer (bland dem Ben Bella) fått Amilcar Cabral-orden, första graden.

Den som blir nyfiken på bakgrunden till det här rekommenderar jag att läsa Birgittas och fotografen Knut Andreassens bok ”Guinea Bissau Rapport om ett land och en befrielserörelse” (Prisma, 1971). Bakgrunden är en studieresa författarna (och även Lars Rudebeck) hösten 1970 gjorde i Guinea-Bissau, som Cap Verde då ingick i. Landet var då för tiden en portugisisk koloni, men studieresan genomfördes i de av befrielserörelsen PAIGC befriade områdena. Det blev en mycket dramatisk studieresa med nattliga förflyttningar och portugisisk beskjutning. Ett tag förlorade gruppen förresten kontakten med omvärlden, och det spreds rykten om att Birgitta och de andra hade tillfångatagits, alternativt blivit dödade.

Efter ordenceremonin promenerade vi ner till Saluhallen och åt middag på tu man hand på Hyllan: shezuankryddade revbensspjäll från kalv och en flaska rött vin.

Fredagen använde jag till att förbereda min del av det seminarium på lördag i ABF-huset i Stockholm jag tidigare har gjort reklam för: ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”.

Seminariet, som genomfördes i Sandlersalen (fullsatt) i regi av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Helga Henschens Vänner och ABF Stockholm, blev mycket lyckat.

Thomas Etzemüller, svenskspråkig historiker vid Universität Oldenburg i Tyskland, berättade intierat om motsvarande process i Tyskland och drog paralleller till Sverige.

Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner, berättade intressant om tidens alternativrörelser, framför allt sådana hon själv hade varit involverad i, till exempel kvinnorörelsen.

På min lott hade fallit att, under rubriken ”Min gröna dröm är röd”, berätta om exemplet Helga Henschen, ett av de främsta namnen bland tidens politiska konstnärer. Jag läste hennes text ”Hemkomst” ur ”Vägen till Rebella” och gav exempel på utställningar, vykort, böcker, teckningar (inklusive texter) med mera som hon gjorde för socialdemokratin och med den förbundna rörelser, dessutom även Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred. Jag avbröts vid ett par tillfällen av Siv Widerberg, som tyckte att jag alltför mycket socialdemokratiserade Helga Henschen. Men herregud, var skulle jag annars placera Helga Henschen, som i årtionden arbetade för socialdemokratin? När Siv framhärdade med att säga, att kulturarbetarna under den här tiden i ringa utsträckning var socialdemokrater och bad om bevis på motsatsen, kontrade jag med att räkna upp namnen på ett trettiotal framstående författare, konstnärer, skådespelare med flera, som i 1973 års valrörelse skrev under uppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. (Jag hade själv dess förinnan noterat, att IB-affären och senare kärnkraftsfrågan bidrog till att fjärma tidigare socialdemokratiska kulturarbetare från socialdemokratin.)

Efter kaffepaus blev det paneldiskussion, ledd av Bengt Göransson, på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”. Förra konstfackrektorn Gunilla Lagerbielke gav ett personligt vittnesbörd om de stormiga åren på Konstfack, och Per Olov Enquist, en ursosse som aldrig har var med i KSF, gav en intressant definition av begreppet postmodernism samt talade om de vågrörelser – med både en uppgång och en nedgång – som alla ”de stora berättelserna” har utsatts för. I panelen fanns också två gamla vänsteraktivister, Marie Selander från musikrörelsen och trotskisten Kjell Östberg, nu professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. De bidrog till en mycket intressant del av debatten, den om antagonismen mellan socialdemokratin och den dåtida alternativvänstern – ingen av dem trodde, att de ömsesidiga misstagen från då skulle komma att upprepas i den nya ungdomliga radikaliseringsvåg de trodde och hoppades på. Även publiken bidrog genom frågor och inpass till att det blev en spännande och intressant debatt. Några mycket starka inlägg gjordes av bland andra Gunilla Palmstierna Weiss.

Till det här vill jag bara tillägga ytterligare en maning att gå och se Helga Henschen-utställningen
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag 10.00-15.00
Fri entré

Från ABF-huset gick jag och Birgitta över till Kulturhuset för att hämta beställda biljetter till Stadsteatern.

När vi hade gjort det, gick vi, under väntan på föreställningen, till restaurangen för att äta en bit mat.

Där satt redana Per Olov Enquist med hustrun Gunilla Thorgren samt förre förlagschefen på Norstedts Svante Weyler, och eftersom P O (som vi ju nyss hade träffat på ABF-seminariet) vinkade på oss, slog vi oss ner vid deras bord – vi känner dem dessutom sedan länge. Det blev ett uppiggande bordssamtal om valutgången, det kommande partiledarvalet och om böcker, P Os och Agneta Pleijels bland andra. Vi hann också prata om Siw Widerbergs arga inlägg i ABF-huset.

Sen måste Birgitta och jag avlägsna oss, eftersom Christopher HamptonsFarliga förbindelser” strax skulle börja på Klarascenen. Till den ber jag att få återkomma separat.

Som ni kanske har listat ut, hann jag bara en del av Melodikrysset i lördags – jag måste ju åka till mitt seminarium i Stockholm. Det gick bra så långt jag hann. Resten hoppas jag klara under reprisen sent i kväll, söndag. Jag återkommer också om det.

I morgon kväll genomför Uppsala arbetarekommuns representantskap sitt första möte efter valet. Tema: valanalys. Dit går förstås både jag och Birgitta, fast vi inte formellt är med som ombud.

Och på tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Bland de inbjudna finns alltid riksdagens tidigare talmän med respektive. Det ska bli intressant att få ta del av den nya högeralliansregeringens sammansättning och dess regeringdeklaration, också att i samtal med folk som deltar i den efterföljande mottagningen sniffa på stämningen. (Fast här ingriper min procedurkunniga hustru: Regeringsdeklarationen och den nya regeringens sammansättning får vi del av först på fredag. Den nye statsministern väljs formellt, efter bordläggningar, först på torsdag.)

Men dess förinnan, på måndagen, ska vi höststäda lägenheten; vi ta var sin del. Oavsett vad som kommer att sägas om pigavdrag i regeringsdeklarationen, kommer den förra talmannen och jag att framhärda i att skura våra golv alldeles själva.

Min gröna dröm är röd – en utställning om den rebelliska Helga Henschen

28 september 2006 15:05 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Fredagen den 29 september öppnas en Helga Henschen-utställning
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00

Fri entré

Som vägledning till utställningsbesökarna har jag skrivit följande text:

Helga Henschen (1917-2002) var konstnär och författare.

Hon arbetade som skulptör men också som målare, affischkonstnär, tecknare och illustratör. Mycket kända och älskade verk är hennes utsmyckning på temat ”Välkomna, invandrare” av tunnelbanestationen i Tensta och hennes Dafne-fontän i Lunagallerian i Södertälje. Hennes till hemkommunen Sundbyberg donerade konstverk kan från och med den 3 oktober ses i Helga Henschen-rummet i Hallonbergens nya kulturcentrum. Ett av hennes konstverk finns i europaparlamentet.

Hennes författarskap består, förutom av lyrik (”Kom älva, kom skälva, kom häxa”), av böcker som ofta är svåra att genrebestämma. ”Dårarna sjunger om natten” är en underbar prosabok, en blandning av skröna och reseskildring. Böcker som ”Min gröna dröm är röd”, ”Flygblad”, ”Uppviglingar” och ”Uppstudsingar” består av uddiga bilder, dikter och sentenser. Några, som ”Vägen till Rebella” och ”Åren med Peter”, är självbiografier med stora skönlitterära kvaliteter.

Peter i ”Åren med Peter” är den radikale konstnären och författaren Peter Weiss. I ”Vägen till Rebella” skildrar Helga sin väg till arbetarrörelsen, där hon kom att verka i flera decennier. Rebella, en radikal och uppkäftig liten tjej i keps, var hennes tecknade alter ego.

Basen för Helgas politiska aktiviteter kom från mitten av 1960-talet att bli Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). Men hon var också aktiv i Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraterna. Och hon gjorde teckningar, annonser, affischer och illustrationer åt socialdemokratiska partiet och dess kvinnoförbund samt för andra arbetarrörelseorganisationer som Unga Örnar, Folkets Hus och ABF.

Helga arbetade aktivt för socialdemokraterna i flera valrörelser. Särskilt minnesvärda är hennes insatser i valrörelsen 1973 för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, vars styrelse hon tillhörde. För Motståndsrörelsen gjorde hon en affisch, en bok och en utställning med det gemensamma temat ”Min gröna dröm är röd”, vidare vykort och annonser.

Helga ställde helhjärtat upp men alltid utifrån sin egen övertygelse, den som en KSF-kollega döpte till ”Helga Henschen-socialism”. Helga Henschen-socialismen hade sina rötter i hennes inlevelse i andra, ofta mer utsatta människors levnadsvillkor: invandrarnas, de lågavlönade och hunsades städerskornas, de agade barnens. Den bars av en stark övertygelse om vårt ansvar för djur och natur – Helga var en tidig miljöaktivist. Helga trodde på de undertryckta kvinnornas inneboende kraft – hon var en rolig och engagerad förkämpe för jämställdhet. Och allt hon skapade – bilder, dikter, prosa – genomsyrades av övertygelsen om att kulturen ger våra liv dess nödvändiga gnista, nämligen skönhet och glädje. Föga förvånande hittar man själva kärnan i hennes engagemang i de diktantologier som gavs ut av KSF inför valen.

Helga trodde också på internationell solidaritet och fred. Följaktligen gjorde hon storartade insatser för organisationer som Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har, eftersom samtliga nämnda organisationers arkiv förvaras hos ARAB, lyckan att ha landets största samling av Helga Henschens affischer, vykort, politiska böcker och småskrifter, illustrationer, teckningar, annonser med mera.

Det gläder oss att, i samarbete med Helga Henschens Vänner, få visa upp något av det allra bästa ur denna skattkammare.

***

Jag vill samtidigt påminna om följande arrangemang, som genomförs dagen efter det att utställningen på ARAB har öppnats:

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Lördagen den 30 september, klockan 13.00-17.00
Lokal: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangörer: Helga Henschens Vänner, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF Stockholm

13.00 Seminariet öppnas
Inledningar:
13.10 Thomas Etzemüller, Universität Oldenburg, svensktalande: Efter revolutionen (”1968″). En jämförande ramberättelse – Frågor
13.35 Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner: Alternativ och avantgarde. Rörelser i det kulturella fältet – Frågor
14.00 Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner, redaktör för boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” : ”Min gröna dröm är röd”. Exemplet Helga Henschen – Frågor
14.30 Kaffe
15.00 Paneldiskussion: Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?
Moderator: Bengt Göransson
Deltagare:
Per Olov Enquist, författare
Gunilla Lagerbielke, före detta rektor på Konstfack
Marie Selander, sångerska
Kjell Östberg, professor, författare till boken ”1968. När allting var i rörelse”
16.50 Seminariet avslutas

Fri entré

I ABF-huset visas en skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” av Helga Henschen.

Helga Henschens Vänner säljer den nyutkomna ”Fantasin och glädjen”, boken om Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta, ett Helga-nummer av tidskriften Parnass, Helgas vykort, affischer med mera.

***

Medlem i Helga Henschens Vänner blir du genom att – för resten av år 2006 och hela år 2007 – betala in 150 kronor på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange din adress, även e-postadress om du har sådan!

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

27 september 2006 14:50 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 2 kommentarer

Jag har tidigare berättat, att jag är sekreterare i och en av stiftarna av det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Om mitt eget samarbete och min vänskap med Helga Henschen berättar jag ovan under Kulturspegeln.

I går kväll hade styrelsen för Helga Henschens Vänner sammanträde, och vi lade sista handen vid ett mycket spännande arrangemang, som jag hoppas att du har lust att delta i:

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Lördagen den 30 september, klockan 13.00-17.00
Lokal: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangörer: Helga Henschens Vänner, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF Stockholm

13.00 Seminariet öppnas
Inledningar:
13.10 Thomas Etzemüller, Universität Oldenburg, svensktalande: Efter revolutionen (”1968″). En jämförande ramberättelse – Frågor
13.35 Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner: Alternativ och avantgarde. Rörelser i det kulturella fältet – Frågor
14.00 Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner, redaktör för boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” : ”Min gröna dröm är röd”. Exemplet Helga Henschen – Frågor
14.30 Kaffe
15.00 Paneldiskussion: Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?
Moderator: Bengt Göransson
Deltagare:
Per Olov Enquist, författare
Gunilla Lagerbielke, före detta rektor på Konstfack
Marie Selander, sångerska
Kjell Östberg, professor, författare till boken ”1968. När allting var i rörelse”
16.50 Seminariet avslutas

Fri entré

I ABF-huset visas en skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” av Helga Henschen.

Helga Henschens Vänner säljer den nyutkomna ”Fantasin och glädjen”, boken om Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta, ett Helga-nummer av tidskriften Parnass, Helgas vykort, affischer med mera.

Inför seminariet öppnas en Helga Henschen-utställning den 29 september
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00

Fri entré

För ett alliansfritt Sverige

12 september 2006 10:52 | Helga Henschens Vänner, Politik | Inga kommentarer

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 var läget, liksom inför årets val, ganska osäkert. Jag jobbade då – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER
.

Jag tog snabbt kontakt med min vän konstnären och författaren Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. (Se också mitt Last chorus över honom.) Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Marianne Aminoff, Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Anita Björk, Gunnar Björnstrand, Laci Boldeman, Stig Carlson, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Claude Genatay, Bengt Häger, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Lilavati, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Rolf Rembe, Bernt Rosengren, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Kurt Ullberger, Sonja Åkesson med flera – samt förstås ovan redan nämnda KSFare.

Helga Henschen kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och är numera drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet då ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från motståndsrörelsen.)

Den här epoken kommer att belysas genom två arrangemang efter årets val.

Fredagen den 29 september öppnas en Helga Henschen-utställning på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Öppettider: måndag-onsdag 10.00-17.00, onsdag 10.00-19.00, fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00. Fri entré. Arrangörer: ARAB och Helga Henschens Vänner.

Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar Helga Henschens Vänner, ARAB och ABF seminariet ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”. Inledningar: Thomas Etzemüller, Barbro Werkmäster och Enn Kokk. Paneldiskussion om erfarenheter från 1960- och 1970-talen samt om slutsatser för nuet och framtiden med Per Olov Enquist, Gunilla Lagerbielke och Kjell Östberg samt ytterligare någon tillkommande. Moderator: Bengt Göransson. Fri entré.

Men den framtid som ska diskuteras är redan här. Fackförbundet SEKO Sjöfolk har tagit initiativ till följande upprop, som finns på nätet – http://alliansfrittsverige.se – och som publicerades i söndagens Aftonbladet:

För ett alliansfritt Sverige
– mot en borgerlig regering

Vi som har skrivit under det här uppropet är inte helt nöjda med hur det ser ut i Sverige idag. Mycket kan göras bättre för att öka rättvisan i vårt samhälle, men inte med en borgerlig politik. Vi är oroade över hur det skulle bli i den borgerliga alliansens Sverige. Därför har vi skrivit under detta upprop.
Vi är oroade och upprörda över den människosyn som skymtar fram i alliansens förslag. En människosyn som låter de svaga och sårbara i samhället bli ännu svagare och ännu mer sårbara för att de som redan har det bra ska få det lite bättre.
Vi tycker att det är snålt och kallt att sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa. Vi tycker att det är cyniskt att bygga en politik som utgår ifrån att människor själv skulle valt att vara sjuka eller arbetslösa.
Vi tycker att det är upprörande att sänka biståndet till de allra fattigaste i världen för att kunna sänka skatterna för de rika här hemma. Vi tycker dessutom att det är obegripligt att de tycker sig ha formulerat ett politiskt alternativ, som inte med ett ord berör livsavgörande och livsviktiga frågor som kultur.
Vi är en partipolitiskt obunden motståndsrörelse mot alliansen. En del av oss har sedan länge bestämt oss för vilket parti vi tänker rösta på. En del av oss är politiskt aktiva. En del av oss har inte alls tagit ställning för vilket parti vi tänker stödja på valdagen. Det som förenar oss är just motståndet och vi inbjuder alla som tycker som vi att delta i vår motståndsrörelse, Alliansfritt Sverige.
Diskutera med familjen. Med vänner. Med grannar och bekanta. Uppmana alla ni möter att använda sin röst den 17 september – för mänskliga värderingar och för ett alliansfritt Sverige.

America Vera Zavala, författare
Anders Karlstedt, sångare
Anders Wällhed, regissör och författare
Anne-Lie Rydé, artist
Annika Fehling, sångare och låtskrivare
Annica Tiger, Internetveteran
Benneth Fagerlund, musiker och producent
Carla Jonsson, musiker Eldkvarn
Dan Dark, sångare
Daniel Suhonen, ordförande Stockholms stadsteater
Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf och konstnär
Eric Sundström, chefredaktör
Eva Carlsson, skådespelare
Gunilla Thorgren, författare och debattör
Göran Greider, författare och chefredaktör
Göran Schwanbom, tidningsredaktör
Jan Hammarlund, sångare
Janne Åström, sångare och artist
Jesper Odelberg, ståuppman
Jerry Williams, artist
Johan Sandqvist, musiker och tekniker
Johan Seige, musiker
Kajsa Grytt, artist
Kalle Haglund, estradpoet
Lalla Hansson, artist
Lars ”Mellis” Melander, konstnär
Lasse Brandeby, skådespelare
Lasse Eriksson, författare och ståuppman
Leif ”Burken” Björklund, musiker
Lennart Johnsson, författare och journalist
Leo, artist
Lotta Lundgren, VD Drömmarnas Hus
Mats Hedlund, gycklare och musiker
Mattias Ahlqvist, vissångare
Maud Lindström, visartist och feminist
Mikael Nyqvist, skådespelare
Mikael Persbrandt, skådespelare
Musikgruppen KAL
Nadia Izzat, producent
Nick Borgen, musiker
Niki Lazarevic, gycklare och skådespelare
Nikke Ström, musiker
Ola Magnell, artist
Olle Sandqvist, tekniker och musiker
Ove Allansson, författare
Pale Olofsson, skådespelare och sångare
Paul Poulsen, gycklare och skådespelare
Per Sonerud, musikförläggare
Plura Jonsson, sångare Eldkvarn
Robban Becirovic, chefredaktör
Roland Jansson, skådespelare
Sanna Carlstedt, musiker
Stefan Carlén, ordförande Ordfront
Stefan Sundström, artist
Ted Hesselbom, grafisk formgivare
Thorstein Bergman, vissångare
Tomas Bolme, skådespelare
Ulla Johanson, skribent
Ulla Skoog, skådespelare och regissör
Åsa Linderborg, historiker och kulturskribent

Det rör sig om en klockren uppföljare till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering från 1973. Och eftersom opinionsläget är ganska lika, handlar det om en särdeles angelägen uppföljning.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^