Är Paul skyldig?

Jag har tidigare skrivit om min favoritförfattare i pojkåren, Lisa Tetzner, och hennes bokserie om barnen från 67an i Berlin.

Nu har jag på Tradera fått tag på ytterligare en bok i den serien, ”Är Paul skyldig?” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms bokförlag, 1945).

Förläggaren, Axel Holmström (1881-1947), är också värd några rader på en blogg, som ofta handlar om arbetarrörelsens historia. Holmström var i unga år med i Stockholms arbetarekommuns styrelse, men hans revolutionära kynne förde honom till ungsocialisterna, en anarkiserande gren av den unga svenska arbetarrörelsen. Han var expeditör på tidningen Brand och en av dem som grundlade Bokförlaget Brand. 1910 startade han dock ett bokförlag under eget namn. Detta förlags utgivning var förnämlig: bland de översatta författarna fanns, förutom Lisa Tetzner, till exempel Upton Sinclair och den gåtfulle B Traven. Men också flera av de mycket betydande svenska arbetarförfattarna debuterade hos Axel Holmström: Gustav Hedenvind-Eriksson, Harry Blomberg och Ivan Oljelund. Efter Axel Holmströms död togs många av de författare och titlar, som hade funnits på hans förlag, över av socialdemokratiska Tidens förlag, och många av de arbetarförfattare, som hade debuterat hos Holmström, utgavs i Folket i Bilds – ett dotterföretag till Tiden – folkbokserie.

När jag under folkskoleåren läste Lisa Tetzners böcker, var det alltså i nyutgåvor från Tidens förlag.

När ”Är Paul skyldig?” börjar, har händelserna i flera andra böcker av Tetzner – ”Erwin i Lappland”, ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö” – redan ägt rum.

Den schweiziske violinisten Fritz Suter och hans fru är på väg hem, via ett Frankrike, som håller på att intas av tyska trupper. Med sig har de sonen Hans och hans två vänner, Pascal Pagnol, en föräldralös fransk pojke, och Lukas Gellert, en också föräldralös, dessutom handikappad judisk pojke, som redan en gång har undsluppit nazisterna (i hemlandet Tyskland).

Färden genom Frankrike, först i bil som havererar, sen per tåg – alltsammans i en växande malström av flyktingar och under tyskt bombardemang – blir en mardröm. Pascals farmor, till vilken han skulle, visar sig också ha flytt, och så slår Pascal även fortsättningsvis följe med de andra. I kaoset efter bilhaveriet kommer pojkarna ifrån föräldrarna Suter; dessutom såras Pascal i huvudet vid en bombkrevad. Men Hans Suter kommer på en lösning: de ska ta sig till Nanna, hans gamla barnsköterska, som bor nära gränsen till Schweiz för att därifrån försöka ta sig över till neutral mark. Och efter ytterligare äventyr och umbäranden lyckas de faktiskt ta sig över till den schweiziska sidan.

Bokens andra avdelning handlar om Paul, som blev kvar i 67an i Berlin. Handlingen omspänner andra halvan av andra världskriget, den då Pauls syskon undan för undan tvingas flytta tillbaka de nålar, med vilka de på en karta märker ut den tyska fronten. Engelsmännen bombar Berlin, och Paul, som är med i Hitlerjugend, har ständiga nattpass som hjälpreda under de nattliga bombräderna.

Paul är en pojke som, liksom i de tidigare böckerna om barnen i 67an, ofta vacklar mellan det han innerst inne vet är rätt och det som andra prackar på honom. Han sviker sin gamle hygglige lärare magister Köwel, kallad Brummel, när han drivs till att ange Brummel för politisk opålitlighet, med påföljd att Brummel tvingas avgå från sin lärartjänst – men han försöker också be om förlåtelse. Paul framställs inte, av den skarpt antinazistiska författarinnan Lisa Tezner, som ett monster; till Tetzners förtjänster som författarinna hör, att hon försöker se också orsakerna bakom ett skeende.

Sen drabbas Paul av den fullständiga katastrofen. 67an och husen runt om bombas och brinner. Paul lyckas ta sig ur skyddsrummet och börjar leta efter sin familj, som fanns i ett angränsande skyddsrum. Han hittar sin mamma död med krossade lemmar, och räddningspersonalen konstaterar, att alla som blev kvar nere i skyddsrummet antingen har krossats eller drunknat av vatten från söndersprängda rör. Där fanns resten av hans familj: pappan och samtliga syskon.

Både den här skildringen av det brinnande Berlin och krigsskildringen från Frankrike i första delen av boken är knappast något att sätta i händerna på läsomogna barn. Hos mig väcker det här minnen från min egen barndom: först ryska, sen tyska militärer på bygatan i Juminda, tyskt artilleri som skjuter över hustaken ut mot mål ute på Finska viken, flygstrid mellan ett tyskt och ett ryskt plan på himlen ovanför gårdsplan (det ena planet störtar med en rökpelare efter sig), pappa som gömmer sig på farstuvinden för att inte bli inkallad till Röda armén, flykten i pappas fiskebåt över Finska viken en februarinatt 1944, bomberna som föll över isen när vi en tid bodde på en liten ö utanför Helsingfors, skakningarna i skyddsrummet inne i Helsingfors, när de ryska bomberna föll över stan…

Men tillbaka till Paul: ensam, släpandes på sina två kaniner, Mi och Ewi (döpta efter barndomskamraterna Mirjam och Erwin), ger han sig i väg på en irrfärd genom det brinnande Berlin. Han träffar en störtad engelsk flygare, som ger honom choklad, och i en hölada, där han sover på väg till ett uppsamlingsläger för ungdomar, som ska skickas till fronten, träffar han en förrymd rysk krigsfånge, Sergejevitsj, en pojke i hans egen ålder. Paul gör inget för att ange rymlingen och blir, först motvilligt, vän med honom.

De beslutar sig för att tillsammans rymma fältet. Som fripassagerare på tåg åker de en natt mot Strassburg – hoppar av och börjar en mödosam vandring mot schweiziska gränsen. Och de lyckas ta sig över.

Sen kommer ett slut som ter sig föga sannolikt – men vad kan inte hända i ungdomsböcker? Den som hittar de båda flyktingarna i snön är Hans Suter. Och Paul får genom honom och hans kompisar Pascal och Lucas veta, att de här tre pojkarna har befunnit sig på De skeppsbrutnas ö tillsammans med Mirjam och att Mirjam, på väg från USA till Schweiz, tills vidare har fastnat i London.

På så sätt knyts bokens två separata handlingar, om än något krystat, ihop på slutet.

Ytterligare en anmärkning: Den unge ryske flyktingens – han är för övrigt från Stalingrad – skildring av livet i Sovjetunionen är mycket för ljus. Givetvis i historiens ljus. Men vi var många som redan då hade helt andra erfarenheter av vad en sovjetregim innebar.

Litterär kanon

Den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström , gift med min kollega i kulturnämnden i Uppsala Jan-Erik Wikström (fp), pläderar för upprättande av en litterär kanon. För det har hon fått en del påhopp, men förslaget bör inte utan vidare avfärdas; jag har för övrigt själv tidigare varit inne på en liknande tanke.

På kulturnämndens i Uppsala blogg publicerades följande text:

Regeringen satsar på skolbibliotek

8 december beslutade regeringen att stärka skolbibliotekens roll, och sprida och lansera klassisk litteratur i de svenska skolorna. Myndigheten för skolutveckling får disponera sammanlagt 5 miljoner kronor till detta. Skolminister Ibrahim Baylan har länge lyft fram läsningen och skolbibliotekens roll. Nu kommer konkreta förslag på åtgärder.

Myndigheten ska stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken delvis tillsammans med lärarutbildningarna genom kompetensutveckling och lokala projekt. Kommunerna ansöker om att delta i projektet. 3 miljoner kronor disponerar myndigheten under 2006.

Moderna klassiker kommer att ges ut på nytt. 50 nya titlar modern litteratur anpassas till ungas läsvanor och intresse. Alla tiders klassiker kompletteras med dessa titlar.

Skolbiblioteken är inte kulturnämndens ansvar, men Kulturbloggen vill ändå lyfta fram denna nyhet, eftersom den är ganska unik. Stora nationella satsningar på skolbiblioteken står inte som spön i backen, så det är bara att tacka och ta emot den utsträckta handen.
2005-dec-14 @ 13:57:24 På gång i kulturpolitiken Permalink

——————————————————————————–

Kommentarer:
Postat av: Enn Kokk
När nu skolbiblioteken inte sorterar under kulturnämnden, önskar man, att det ändå funnes mer tvingande regler för skolorna att tillhandahålla böcker åt sina elever. Valfrihet är bra i många sammanhang – men dit hör inte friheten att välja bort skolbiblioteket.

De statliga stimulansåtgärder, som det berättas om här, är förvisso något att glädjas åt. Särskilt glad blir en bokvän som jag åt stödet för nyproduktion av klassiker för unga. Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-16 @ 17:27:37

***

Den litterära kanon jag föreställde mig ville jag skulle innehålla inte bara svenska klassiker utan också klassiker ur världslitteraturen, översatta till svenska.

För mig är det inte så viktigt, att det fastställs en exakt lista, av Svenska akademien eller vilka det nu ska vara. Hur man än gör, kommer det då att uppstå gränsdragningsproblem.

Två andra saker är då viktigare:

Klassikerna måste finnas tillgängliga. Där tar de stora förlagen i dag inte sitt ansvar; många av de viktiga skönlitterära böcker, som finns i deras backlist, finns inte i tryck. Kanske ska staten därför inte bara ge ett utgivningsstöd utan också ett lagerföringsstöd? Hjälper inget annat, får väl staten inrätta eller à la En bok för alla subventionera en klassikerserie av kanonkaraktär och då inte bara för unga.

Högstadiet och gymnasierna måste, à la den realskola och det gymnasium jag gick i på 1950-talet, i sin litteraturundervisning ha målsättningen, att alla elever ska ha läst ett antal skönlitterära verk. Själv minns jag från min egen gymnasietid, att vi fick läsa ett antal skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar: Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”, Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom”, Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”, Lubbe Nordströms ”Tomas Lack”, Siegfrid Siewertz ”Mälarpirater”, Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld” med flera.

Pippi Långstrump som serie

Astrid Lindgren (1907-2002) slog med sin första bok om Pippi Långstrum (1945) igenom stort som barnboksförfattare. Hon refuserades av Bonniers, men boken antogs av Rabén & Sjögren, där Lindgren sedan var anställd som redaktör 1946-1970. Hon bidrog starkt till att göra det KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barnboksförlag.

Den som gjorde omslag och illustrationer och därmed för all framtid präglade bilden av Pippi Långstrump var den danskfödda konstnären Ingrid Vang Nyman (1916-1959), Nyman efter konstnären och 40-talistpoeten Arne Nyman, som hon en kort tid var gift med.

Rabén & Sjögren gav 1955-1958 ut kvalitetstidningen för barn Klumpe Dumpe, och för den fick Ingrid Vang Nyman göra en serieversion av Pippi Långstrump-böckerna.

De här serieversionerna gavs runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal ut som böcker. Varje bok innehöll ett antal välkända episoder ur Pippi-böckerna.

De här serieversionerna av Pippi Långstrump läste jag för min dotter Kerstin, när hon var liten. Böckerna finns i vårt sommarhus i Öregrund, och när nu Kerstin med familj gjorde en flera dagar lång semestervisit hos oss, läste jag ett par kvällar Pippi Långstrump som serie för Viggo, drygt tre år. Viggo tyckte det var kul; han ville höra mer och mer.

Den första, ”Pippi flyttar in” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller episoderna ”Pippi Långstrump flyttar in”, ”Pippi Långstrump är sakletare”, ”Pippi leker kull med poliser”, ”Pippi går i skolan”, ”Pippi går på cirkus” och fortsättningen ”Pippi och starke Adolf”. Episoderna är väl, ibland nästan för ordagrant återgivna, men här märks det, att Ingrid Vang Nyman fortfarande är ovan vid seriemediet: de texter som förklarar innehållet i serierutan ligger längst ner, pratbubblepilar är ibland felvända, och det händer att pratbubblorna från serielogiska utgångspunkter ligger i fel ordning. Men jag korrigerade förstås det här vid högläsningen, och lille Viggo tyckte handlingen var rolig. (Han känner ju dessutom till den från video och TV.)

”Pippi ordnar allt” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller ”Pippi Långsrrump råkar i slagsmål”, ”Pippi och tjuvarna”, ”Pippi på kafferep”, ”Pippi och eldsvådan” och ”Pippi firar födelsedag”. Nu är Ingrid Vang Nyman mer formsäker.

I ”Pippi håller kalas” (Rabén & Sjögren, 1970) kommer pappa Efraim till Villa Villekulla för att ta med Pippi till Söderhavet (”Pippi får fint besök”) och försöker tävla med dottern om vem som är starkast (”Pippi har starka tänder”). Det ser ut som att Pippi ska följa med och flytta ut från Villa Villekulla (”Pippi håller avskedskalas”), men i ”Pippi går ombord” ångrar hon sig, när hon ser, hur ledsna Tommy och Annika är, och så blir allting lika galet och tryggt som förut igen: ”Pippi hittar en spunk”. Boken avslutas med den hjärteknipande historien ”Pippis julfrämmande”.

I ”Pippi vill inte bli stor” (Rabén & Sjögren, 1971) blir söderhavsresan ändå av, nu dock med också Tommy och Annika ombord: ”Pippi går i land”, ”Pippi tämjer vildsvin och hajar”, ”Pippi blir grottinnevåndare”, ”Pippi talar förstånd med Buck och Jim” och ”Pippi reser hem”. Boken avslutas med ”Pippi vill inte bli stor”, den där barnen tar krumelurpiller och säger:

Kära lilla krumelur,
jag vill aldrig bliva stur.

Det är nog det bästa avsnittet i boken. Inte så att jag tycker att det är så hemskt med kurrekurredutterna och hur de framställs – historien tillkom ju i Sverige på 1940-talet. Utan mer för att de olika episoderna känns lite för sammandraget och förstrött berättade.

Hjortfot på prärien

Jag har tidigare skrivit om Edward S Ellis´ ”Hjortfot” i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens gemensamma serie av ungdomsböcker.

Jag har nu på Tradera lyckats få tag på fortsättningen, ”Hjortfot på prärien” (1956). Bokdesignen är exakt likadan, priset fortfarande lågt och omslag och illustrationer har, som när det gäller den förra hjorfotboken, gjorts av Hans Arnold.

Sen finns det två intressanta skillnader: Det förlag, som nu utger den här serien, är Rabén & Sjögren ensamt; samarbetet med Folket i Bild och LT har alltså upphört. Och nu finns översättare angiven, Rabén & Sjögren-författaren Ann Mari Falk (för övrigt representerad i samma serie med ”Birgitta går i dansen”). Vidare finns det en instressant upplysning, som bekräftar min teori i recensionen av ”Hjortfot”: ”översättning efter norsk bearbetning”.

Den här boken börjar, där ”Hjortfot” slutade: Hjortfot lovade där de vita nybyggarpojkarna Georg och Viktor att ta med dem på en färd tvärs över den amerikanska kontinenten, ända till Stilla havet.

Här genomförs denna resa, givetvis till häst. Med på färden är också den från förra boken kände svartfotsindianen Mul-ta-la, som på det här sättet ämnar återvända till sina egna hemtrakter från sin egen långa upptäcktsfärd

Färden går via S:t Louis, på flotte över Missouri, över prärien och över Klippiga bergen och längs Columbia River ner mot Stilla Havet. På sin färd möter de vita pojkarna och deras indianska vänner mängder av äventyr: en skenande buffelhjord, en gigantisk och ilsken björn i det som i dag är Yellowstone Park samt givetvis mer eller mindre vänligt stämda indianstammar; bland shoshoneindianerna tvingas de vita pojkarna möta hövdingens två söner i närkamp – och vinner förstås.

Pojkarnas indianska vänner skildras med beundran: Hjortfot tämjer ledaren för en flock vildhästar och döper honom till Virvelvind. Mul-ta-la visar sig vara en överdängare till jägare.

Dock fanns det en avgörande skillnad mellan dem: ”Mul-ta-la hade en filt bakom sig på hästen. Som de flesta indianer var han inte direkt petig med hygienen. Som regel var det behagligt att ha dem en smula på avstånd, för ingen kan påstå att de luktar särskilt gott. Med Hjortfot var det annorlunda. Han var prydlig och ren. Han badade så ofta han hade tillfälle till det, och hans kläder var alltid tvättade. Andra indianer retade honom ofta för detta. De tyckte han var pjoskig, men Hjortfot var alldeles för klok för att lyssna på sådant.”

Annars består fördomarna mot indianerna i den här boken mest av att de som är för de vita är ädla, medan de som är emot dem är grymma och anfaller, fegt nog, på natten.

Från min barndoms läsning av den här boken minns jag en sak, som en kamrat tog upp med mig. Han var inte lika läsvan som jag, och han hade, berättade han, först inte förstått innebörden av ordet ”moskitos” utan hade läst ordet som ”mås-skitos”.

Dagar med Viggo och Klara

Kerstin och Bo har semester och tillbringar några dar här hos oss i Öregrund; Viggo, drygt tre, och Klara, drygt ett, är förstås med och hälsar på morfar och mormor.

Viggo har varit här så många gånger, att han är hemma i huset och på tomten. Utanför tomten också. Han säger åt morfar, att han vill gå ut i skogen – Floraparken utanför vår tallgrind – och där tar han genast befälet: går stigen bort mot den stora sten, som en gång var en del av vår tomt, klättrar upp på den och kastar respektive rullar pinnar.

Klara är fortfarande mer avvaktande, mer mammig och pappig. Men morfar och mormor får busa och leka med henne, till och med bära henne runt trädgården.

På eftermiddagarna går vi hela den ganska långa vägen till Sunnanö camping för att bada. Där finns en långgrund sandstrand, och vattnet är, eftersom badet ligger vid ett sund, mycket varmare än i Tallparken, som ligger vid öppna havet. Efter ett par dars badande är ungarna helt orädda för vatten. Viggo låter sig doppas av mamma, och mormor håller honom under magen, så att han kan ”simma”. Han bygger, med visst vuxenbistånd, en kanal i sanden att hälla vatten i. Men mest går han omkring i strandkanten och drar en stor plastbåt, som den tokiga morfar – Viggo skrattar! – hävdar är hans sko. (Båten är nämligen så stor, att morfar kan trä den på foten.) Klara håller mest till i vattenbrynet, där hon gräver i sanden och i vattnet; då och då försöker hon också äta en sten.

Vid läggdags får mormor och morfar turas om att läsa saga för Viggo.

I morse var Viggo lässugen igen. Han gav morfar Astrid Lindgrens (text) och Pija Lindenbaums (illustrationer) ”Mirabell” (Rabén & Sjögren, 2002) och ville, att morfar skulle läsa den för honom. Vi gick ut till trädgårsbordet och satte oss bredvid varann – det var svalare och skönare där ute.

”Mirabell” är en av många lindgrensagor, där ensamma eller fattiga – eller som här bådadera – barn på ett magiskt vis får sällskap och något de hett åtrår. Bokens Britta-Kajsa får av en egendomlig förbipasserande gubbe i stället för grindslant ett frö, som ute i flickans land växer upp till en docka. Och inte nog med det: dockan lever och visar sig kunna tala; hon talar själv om, att hon heter Mirabell. Men det senare är en hemlighet mellan Britta-Kajsa och Mirabell; Britta-Kajsas föräldrar får förstås ingenting veta.

”Mirabell” har aldrig tidigare gjorts som bilderbok. Pija Lindenbaums illustrationer är således ett förstlingsverk. Hennes bilder är inte så insmickrande, som ämnet kunde locka många andra tecknare att göra dem, men de är både vackra och fantasieggande – märk det rosalila skymningsljuset i episoden med den egendomlige gubbens ”grindslant”. Ett gott betyg är, att bilderna innehåller så många intresseväckande detaljer, att de håller en treårings nyfikenhet vid liv genom hela den ganska långa och inte helt okomplicerade texten.

Du ska få en dag i mårå

Den norske vissångaren och författaren, inte minst barnboksförfattaren Alf Prøysen (1914-1970) är en favorit också hos många svenskar. Många i de yngre generationerna är uppvuxna med hans ”Teskedsgumman” (”Teskjekjerringa”), både som julkalender i TV med Birgitta Andersson som gumman och i bokform (på Rabén & Sjögren).

I vår familj har en annan bok av Alf Prøysen spelat en lika central roll: ”Byn som glömde att det var jul” (”Bygda som glømte at det var jul”) i svensk översättning av Ulf Peder Olrog och med teckningar av Nils Stödberg (Rabén & Sjögren). Den måste läsas före julklappsutdelningen på julafton! Kerstin och hennes familj har fört traditionen vidare.

Men ännu tidigare spelade en av Prøysens visor en roll i vår familj. När jag och Birgitta bildade par i mitten av sextiotalet, följde Birgittas dotter Anna med till den nya familjen, dessutom också en EP med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna” (”Lille vackre Anna”, 1955).

Själv hade jag då ett ännu äldre förhållande till Alf Prøysen.

Jag tänker då inte bara på Nora Brockstedt och ”Tango för två” eller på Prøysens samarbete med Owe Thörnquist, ”Anders och Brita”.

1954, när jag var FiB-ombud i Juniskär – jag sålde både tidningen och FiBs folkböcker – utkom Alf Prøysens ”Trastsommar” i FiBs folkbokserie. Den var översatt från hedemarksdialekt av Karl-Hampus Dahlstedt. Visorna i den, återgivna med noter, var bearbetade av Prøysens svenska översättare och parhäst Ulf Peder Olrog – de brukade översätta och sjunga varandras visor.

”Trost i taklampa” (1950), som den hette i original, var Prøysens enda roman. Den blev en väldig succé: teater 1952, film 1955, musikal 1963. Succé med rätta – ”Trastsommar” är en underbar liten roman. Jag kommer alltid att minnas flickan som återvänder hem till landet i det hon kallar för ”blåklocksveckan”.

Prøysen förekom över huvud taget många gånger i gamla Folket i Bild. Föga förvånande, eftersom han också medverkade flitigt i FiBs norska motsvarighet, Magasin for alle (tidigare Arbeidermagasinet). Dess redaktör var Nils Johan Rud, själv författare (givetvis publicerad både i Folket i Bild och i förlagets folkbokserie) och dessutom god vän med Folket i Bilds legendariske chefredaktör Ivar Öhman (som i slutet av sitt liv blev kulturattaché i Oslo).

Redan av detta kan man dra den korrekta slutsatsen, att Alf Prøysen var en del av norsk arbetarrörelse. Han skrev för barn i norska Kooperatøren. 1951-1970, i nitton år, skrev han 838 ”Lørdagsstubber”, korta prosatexter, för Arbeiderbladet i Oslo. Hans böcker utkom på arbetarrörelseägda Tiden norsk forlag (senare sålt till Gyldendal).

Liksom Socialdemokratiet i Danmark (minns vad jag skrev om ”Svantes lykkelige dag”) har norska Arbeiderpartiet odlat en sångtradition, som inte bara omfattar traditionella kampsånger utan också visor. Och vem skulle de norska partivännerna sjunga, om inte Alf Prøysen? Många gånger har jag på Arbeiderpartiets landsmöten (kongresser) sjungit den här sången, en av Prøysens finaste:

DU SKA FÅ EN DAG I MÅRÅ

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen ”detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Den här sången finns förresten också i en svensk version från 1976, ”Du ska få en dag i morgon”, signerad Carl Anton Axelsson.

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har posthumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

På Arbeiderpartiets kongresser brukade Tiden norsk forlag, på den tiden det ännu var partiförlag, ha bokbord. Där hade jag en gång lyckan att hitta Alf Prøysens visor i fyra band.

Hjortfot

Under tidigt 1950-tal startade det arbetarrörelseägda Folket i Bilds förlag i samarbete med det bondeägda LTs förlag och kooperationens Rabén & Sjögren FiBs ungdomsböcker, en motsvarighet till FiBs folkböcker fast för yngre läsare. Böckerna hade snygga plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och ett lågt pris, 2:75, vilket möjliggjordes av att upplagorna var mycket höga.

Varannan bok var pojkbok, varannan flickbok. Bland de lanserade författarna fanns till exempel Astrid Lindgren, Åke Holmberg och Harry Kullman.

Och så Edward S Ellis, vars ”Hjortfot” var nummer 14 i serien (omslag och illustrationer av Hans Arnold). Jag har köpt den på Tradera för att kolla, hur jag i dag ser på en av mina pojkårs hjältar.

Hjortfot-böckerna läste vi under folkskoletiden i Nylands skola. De ingick då i B Wahlströms ungdomsböcker, pojkdelen med de gröna ryggarna. Jag minns, att vi tyckte de var spännande: vi lånade dem, en efter en, i skolbiblioteket. Mer än en gång har jag, med pilbåge och iförd höftskynke, lekt Hjortfot i skogen ovanför Juniskär. Också jag hade förresten en grotta!

När jag nu tittar på FiB-utgåvan från 1954, hittar jag märkligt nog ingen uppgift om översättare; man kunde tro, att Edward S Ellis var en svensk författare. Men så var det inte; jag har tagit reda på att han var amerikan och levde 1840-1916.

Edward S Ellis var tillsammans med Karl May och James Fennimore Cooper en av de klassiska indianboksförfattarna. Av det jag har lyckats få reda på om honom var att han skrev mastodontromaner och att Hjortfot till att börja med var en bifigur.

De hjortfotböcker jag läste i min barndom var inte alls tjocka och hade en ganska koncentrerad handling, så en god gissning är, att de – både Wahlströms och FiBs varianter – var nedbantade bearbetningar, vilket var (och är) mycket vanligt i barn- och ungdomsbokssammanhang. (Vem har till exempel läst Jonathan Swifts ”Gullivers resor” i original?)

Den ”Hjortfot” jag nu alltså har läst i FiB-upplaga är effektivt berättad, med enkelt språk och korta kapitel, många av dem ett äventyr som slutar i något spännande, som ska locka den unge läsaren att läsa också nästa kapitel.

Från pojkåren minns jag Hjortfot som en hjälte med nästan övermänskliga egenskaper: en som rör sig ljudlöst och aldrig missar med sin pil. Allt detta finns fortfarande kvar, när jag nu läser om boken. Intressant att notera är också att han i dessa hjälteegenskaper överträffar alla vita.

Men – och det får mig att i dag mer än i barndomen tvivla på honom – han står omutligt på de vitas sida mot sina stamfränder, av vilka ett antal dessutom framställs som lömska, grymma och svekfulla.

Förhållandet att de vita har rövat de rödas land ifrån dem rubbar inte för ett ögonblick Hjortfots kärlek till de vita, i den här boken särskilt nybyggarsönerna Georg och Victor.

Jag har läst, att den klassikerbearbetare, som Rabén & Sjögren använder sig av i dag, författarinnan Maj Bylock, nu har nyöversatt och bearbetat tre av böckerna om Hjortfot. Jag har därvid hört, att hon också ska ha tvättat Edward S Ellis´ berättelser ytterligare, så att till exempel rasistiska elemant har tagits bort. Men det här grundläggande problemet, att Hjortfot står på fiendens sida, kan hon ju knappast komma åt utan att totalt göra om handlingen i böckerna.

Å andra sidan tror jag, med min egen erfarenhet i ryggen, att indianböcker av det klassiska slaget inte gör obotlig skada. Särskilt gäller det, om de som är i slukaråldern också kommer i kontakt med böcker med andra värderingar.

Kan inte Rabén & Sjögren återutge Helmer Linderholms indianböcker, som kom senare och som har helt andra utgångspunkter än Edward S Ellis´ böcker? Linderholms böcker kom ut på Tidens förlag, som numera är en imprint inom Rabén & Sjögren.

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.

Två dar i Uppsala

Som ledamot i kulturnämnden får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen då och då genomför på stans olika kulturinstitutioner. Den här gången höll vi till på Den Lilla Teatern.

Avsikten med kulturfrukostarna – man dricker kaffe och äter ostfralla, på egen bekostnad vill jag tillägga – är att man, med musikalisk inramning, den här gången 50-årsjubilerande Musikskolans pianojazztrio (Hans Antehed, piano, Filip Boström, bas, och Joel Sandberg, slagverk), i lättsam form tar del av vad som är på gång i stans kulturliv, i varje fall den del av kulturlivet där kulturnämnden finns med på ett hörn. Det här fick vi oss till livs den här gången:

Mariette Manktelow berättade om vad som planeras inför Linné-året 2007. Aktiviteterna börjar redan i sommar – den som vill veta mer kan gå vidare till www.linneuppsala.se.

Därefter berättade Helen Karlsson och SU-EN, den senare konstnärlig ledare, om den internationella performancefestivalen ”Friktioner” i Uppsala den 15-18 juni 2006. Spännande och fullt av överraskningar!

Per Löfblad och Maud Nyberg presenterade verksamheten i värdinstitutionen, Den Lilla Teatern, som ligger på S:t Persgatan 22 i en lokal, som en gång i tiden hörde till Nymans verkstäder. Där håller Panikteatern, Teater Da Capo och Teater Spektaklet till – dessutom kan man där se en mängd bra barnteatergästspel. (Teater Spektaklet gör förresten, som ett inslag i linnéjubileet, barnteaterföreställningen – 5-11 år – ”Ordning i rabatten! sa Linné – allt om Flower Power”.)

Maud Nyberg och Ronald Brandel presenterade sedan också separat Panikeatern, som har Den Lilla Teatern som sin hemmascen men som, sedan 30 år tillbaka, tillbringar mesta delen av sin tid på turné till småorter över hela landet, som annars aldrig får se teater. Föreställningarna ges i bygdegårdar, Folkets Hus och vad det nu är för lokaler man kan tillhandahålla. Men när teatern väl kommer dit, kommer i stort sett varenda människa! Maud Nyberg berättade med halsbrytande liknelser om den svenska landsbygdens mysterier: en rondell utan tillfartsvägar, ett EU-projekt!

Kulturfrukosten avslutades med att Margareta och Per Löfblad från Teater Spektaklet gav smakprov ur ”Pompe”, ett dockspel fritt efter Barbro Lindgren för barn två till fyra år. Det är en poetisk, vacker och rolig föreställning – jag har tidigare sett den med lille Viggo, som också uppskattade den mycket. Den här gången fick den en avslutning i form av en vinkning till den för dagen vuxna publiken: Gammel-Geddan presenterade sig som Nikolai och utropade ”Till havs!”

Teater Spektaklets föreställningar hör till det bästa ni kan se i stan. Har ni inte barn eller barnbarn att gå med, så gå dit själva!

***

Efter kulturfrukosten promenerade jag till mitt tillfälliga hem på Idrottsgatan; jag gick promenadvägen längs järnvägen, eftersom förmiddagen var så betagande vacker. I Uppsala är träden, i motsats till träden i Öregrund, gröna. Syrenerna har blomknopp. Längs hela den här gång- och cykelvägen blommade gul nunneört.

När jag passerade min bror Mattis hus, såg jag att dörren till uteplatsen var öppen, så jag stegade dit och gav mig till känna. Sen satt vi en stund på uteplatsen och språkades vid.

***

Jag var tvungen att stanna ända till i dag i Uppsala, för jag hade tandläkartid. Strax före 11.00 infann jag mig på Folktandvården hos tandläkare Åsa, som skulle dra ut en tand som en förberedelse för ett titanimplantat senare i sommar. Hon och sköterskan kämpade med tanden i två timmar; jag sa efteråt, att jag tyckte synd om dem. Men ut kom den, bit för bit. Jag var på vippen att säga, att jag själv skulle ha använt korkskruv.

Fortfarande nersövd i käften satte jag mig på öregrundsbussen 13.20.

På eftermiddagen sov jag en stund, medan bedövningen släppte och hålet efter tanden ömmade lite.

Men under kvällen var jag i gång igen. Jag lyssnade på Neil Youngs anti-Bush-CD, som jag köpte, när jag var inne i stan.

Till den ska jag be att få återkomma.