Melodikrysset nr 23 2008

Lite strassad var jag i dag, när jag löste Melodikrysset. I morgon kommer Birgitta hem från UNICEF-mötet i New York, och jag håller på att städa huset; bland annat har jag gjort min del av fönsterputsningen inför midsommaren. Men jag hinner nog bli klar.

En fråga, som jag inte kunde, löste jag på ett lite egenartat sätt. 80-talslåten kom jag inte ihåg, men titeln såg ut att bli ”Ord”. Eftersom den här sjöngs på finska av Berit, googlade jag på Berit plus Words, vilket i så fall borde vara den engelska originaltiteln, och jag bad att få svaret på finska, som jag hjälpligt förstår. Och si: Berit gjorde 1982 ”Words” av F R David. Detta som ett exempel på hur man kan lösa Melodikrysset med hjälp av Google, även när man inte känner till låten som efterfrågas.

”Stand by Me” (”When the Night Has Gone”) kom jag däremot ihåg. Men vem sjöng? Jag hade redan två bokstäver av tre, och även här ledde mig Google rätt, till Ben E King.

Och vem sjöng ”Beautiful Lier” tillsammans med Beyonce? Jo, colombianskan Shakira, som också är UNICEF-ambassadör. Även här i Sverige har UNICEF artister som är UNICEF-ambassadörer – jag vet en del om detta, eftersom min hustru är ordförande i svenska UNICEF.

Resten av krysset tyckte jag för min del var hyggligt lätt.

Till de lätta frågorna hörde, för mig som operabesökare, bland annat musiken ur Verdis ”Aida”.

Och för att ta ett rejält musikaliskt kliv:

Frida Muranius minns jag från årets melodifestival, mer för hennes kämpaglädje än för låten ”Upp och hoppas” (”Leva livet”).

En betydligt bätte låt är då Lena Philipssons och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”, som vi här hörde på italienska med Umberto Marcato.

En mycket bra låt är också Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Men det är klart att Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” ligger mig ännu närmare om hjärtat. Inte för att jag känner Owe lite utan för att jag bor i det Uppsala, där Engelska parken ligger.

Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” har jag faktiskt satt en egen text till, riktad till Sten Andersson på en jämn födelsedag. Inte bara för att Sten var en passionerad fiskare – han och Thore (som var socialdemokrat) turnerade faktiskt tillsammans på Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968. Och svaret? Det alla storfiskare vill ha är förstås napp.

En passande låt i dagens solgass var Jerry Högstedts ”Så skön som solen”. Själv har jag både tvätt och mattor hängande på strecken, och snart ska jag ta en vända ute i solen och klippa gräs.

En ännu äldre svensk schlager förekom också i dagens kryss: ”En herre i frack” med Gösta Ekman den äldre, som därför här skulle åsättas etiketten senior.

Trevlig att få höra igen var likaså Jobims ”The Girl from Ipanema”.

Men med det klimat vi har här hemma, längtar man ju varken till Brasilien eller efter ull som var det efterlysta materialet i ”Bä, bä, vita lamm”.

Som en hyllning till grönskan omkring oss slutar vi väl med Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”:

Den första gång jag såg dig

Text och musik: Birger Sjöberg

Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddagen då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
den första gång jag tog dig uti handen.

Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera;
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag,
och vågens brus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Amerikanska ballader med Pete Seeger

Den amerikanske folksångaren Pete Seeger föddes 1919 och är således nästan 90 år gammal. Han har i hela sitt vuxna liv varit en radikal politisk aktivist, vilket också många av hans skivor och egna sånger bär vittnesbörd om. Men han är alltså i grunden en folksångartist, en av de främsta genom tiderna i USA.

Jag har en enorm kollektion med hans skivor: LP, EP, CD, några av de senare förstås återutgivningar av vinylskivor. Bara på Smithsonian Folkways’ hemsida hittar jag 110 skivor i olika format (varav ett antal återutgivningar i CD-format) med honom, antingen som soloartist eller tillsammans med andra sångare; jag har en mycket stor andel av dessa skivor, de flesta ursprungligen utgivna på skivmärket Folkways, några också på de i dag av Smithsonian Folkways ägda skivmärkena Paredon och Fast Folk. Alla de här skivorna finns tillgängliga – går att beställa på nätet – numera i CD-format, via Smithsonian Folkways hemsida. Använd sökfunktionen och skriv Pete Seeger i rutan!

Pete Seeger anklagades under McCarthy-eran för oamerikansk verksamhet, vilket bland annat drabbade hans då enormt populära sånggrupp The Weavers, vars skivor kom ut på andra bolag (framför allt Vanguard) än de som härbärgeras inom Smithsonian Folkways. (Dessutom har han gett ut skivor på bland annat CBS.) Men även om han ofta, utifrån ett vänsterperspektiv, kritiserade sitt land, älskade (och älskar) han också USA; patriot är heller inte ett alldeles malplacerat ord i hans fall. I sitt lands folkliga musikaliska kulturarv var han djupt involverad.

Runt decennieskiftet mellan 1950-tal och 1960-tal gav han till exempel ut en serie LP-skivor med amerikanska ballader:
”Frontier Ballads” (Folkways FW 05003, 1954)
”American Ballads” (Folkways FW 02319, 1957).
”American Favorite Ballads, Vol 1” (Folkways FW 02320, 1957).
”American Favorite Ballads, Vol 2” (Folkways FW 02321, 1958).
”American Favorite Ballads, Vol 3” (Folkways FW 02322, 1959).
”American Favorite Ballads, Vol 4” (Folkways FW 02323, 1961).
”American Favorite Ballads, Vol 5: Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger” (Folkways FW 02445, 1962).

LPna går fortfarande att beställa från Smithsonian Folkways men nu överförda till CD.

Detta material har också återutgivits på nya, kommersiellt distribuerade CD av Smithsonian Folkways – märk dock att innehållet på de numrerade CDna med samma namn inte är identiskt med innehållet på LPna med motsvarande nummer; de nya CD-utgåvorna är en mix av de gamla inspelningarna från olika LP:

”American Favorite Ballads, Vol 1” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40150, 2002).
”American Favorite Ballads, Vol 2” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40151, 2003).
”American Favorite Ballads, Vol 3” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40152, 2004).
”American Favorite Ballads, Vol 4” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40153, 2006).
”American Favorite Ballads, Vol 5” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40154, 2007).

”American Favorite Ballads, Vol 1” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40150, 2002) börjar med en afroamerikansk sång om en hårt arbetande man, ”John Henry”, och avslutas med Woody Guthries ”This Land Is Your Land”, som ju nästan har blivit en alternativ amerikansk nationalsång – läs mer om den under Kulturspegeln, Sångtexter; där finns också den kompletta texten. Däremellan finns det mycket, värt att nämna: ”Shenandoah”, en sea shanty från 1840-talet, ”Jimmy Crack Corn”, ursprungligen en religiös sång, från samma tidsera, Leadbellys fina ”Black Girl” (till Seegers tolvsträngade gitarr), ”Skip to My Lou” med sin smittsamma rytm, gamla kära ”Clementine”, ”Yankee Doodle” förstås, ”Home on the Range”, ”John Brown’s Body” , Leadbellys ”Goodnight Irene”, som Seeger och The Weavers gjorde till en landsplåga (det blev den förresten också här i landet), ”Swing Low, Sweet Chariot”, Stephen Fosters ”Oh, Susanna”, här sjungen till Seegers huvudinstrument, banjo, ”Oh Mary, Don’t You Weep”, som alltid oförglömlig i Seegers version, ”Down In the Valley”, ”The Wabash Cannon Ball”, ”On the Top of Old Smokey som The Weavers hade en jättehit med 1951 (och som slog även här, då under namnet ”Högt uppe på berget”), ”Frankie and Johnny” förstås, ”Wagoner’s Lad”, ”Old Dan Tucker” (som Bruce Springsteen gjorde en fin version av på sin Pete Seeger-CD ”We Shall Overcome”), ”So Long, It’s Been Good to Know You” ur Woody Guthries sångsvit ”Dust Bowl Ballads” och så en förödande vacker hyllning (vissling och sång) till fosterlandet, ”America the Beautiful”.

CDn innehåller hela 28 ballader, varav man kan dra slutsatsen att jag ändå inte har nämnt samtliga.

27 sånger till finns på ”American Favorite Ballads, Vol 2” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40151, 2003).

Den börjar med att Seeger à capella sjunger ”Barbara Allen”, som ömsom sägs vara en ballad av engelsk, ömsom skotsk härkomst.

Men oftast ackompanjerar han sig själv på banjo eller på tolvsträngad gitarr. ”Sally Ann” spelar han till exempel så smittsamt på banjo, att man gärna skulle vilja känna henne. Men eftersom jag gillar också ”Go Tell Aunt Rhody”, är det väl ändå till slut just banjon som lockar. När det gäller kombinationen av Seegers sångröst och hans tolvsträngade gitarr, hör ”The Water Is Wide” till favoriterna.

Här visar Seeger upp hela sin bredd. Där finns sånger om kärlek (”Carless Love”, ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair”) och om horhus ”House of the Rising Sun” – stor hit både med The Weavers och med Joan Baez. Där finns sånger med religiös grundton (”Oh, What a Beautiful City”). Där finns rövarballader (”Jesse James”) och sånger om riktiga skurkar (”Stagolee”). Där finns sea shanties (”Blow the Man Down” framförd à capella). Och där finns sånger för barn (”Froggie Went A Courtin” och ”I Had a Rooster”).

Där finns sånger som han har hämtat från Leadbellys repertoar (”Midnight Special” och, inte minst, ”Alabama Bound”) och från Woody Guthries (”Poor Boy” och ”Hard Travelin’”, den senare av Woody själv införlivad bland hans ”Dust Bowl Ballads” – men egentligen tillkom den i samband med bygget av Columbia-dammen). Oftast är dessa adaptioner mycket hörvärda, så även ”The Riddle Song”, men i just det fallet tycker jag Josh Whites version är överlägset bäst.

Här utöver vill jag särskilt nämna ett nummer som jag på otaliga skivor har hört Pete Seeger göra tillsammans med konsertpublik men som han här gör solo – som om han som vanligt instruerade en konsertpublik, ”Wimoweh”, den som i Solomon Lindas sydafrikakanska original, som ni kanske har hört med Miriam Makeba, heter ”Mbube”, sången om lejonet som sovet men kanske vaknar…

Urvalet låtar – sammanlagt 27 stycken – på ”American Favorite Ballads, Vol 3” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40152, 2004) känns lite mer traditionellt än det på de två tidigare CDna. En stor del av materialet består av ballader med rötter på de brittiska öarna. Också musikaliskt är den här CDn mindre varierad: nästan alla sångerna har banjokomp. En banjolåt, ”The Girl I Left Behind”, är till och med helt instrumental, detta inte menat som en anmärkning; Seeger spelar banjo på ett briljant sätt.

Å andra sidan innehåller den här CDn flera av de låtar som Seeger under årtionden hade på sin repertoar och som återkom på flera av hans skivor med konsertinspelningar med publikdeltagande. Några av de här låtarna har jag lärt känna just genom Seeger och har verkligen tagit dem till mitt hjärta: ”Boll Weevil” (här till 12-strängad gitarr), ”Eire Canal”, ”Paddy Works On the Railroad”, ”Golden Vanity” och, inte minst, ”Deep Blue Sea”.

Annat hörvärt, som jag främst förknippar med andra, är Stephen Fosters ”Swanee River” och W C Handys ”St. Louis Blues” – den sist nämnda gjorde väl Seeger förresten redan på den tiden då han ingick i The Weavers.

Ytterligare några låtar värda att särskilt nämna: ”Ain’t It a Shame”, ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child” och, sist men inte minst, ”She’ll Be Coming Down the Mountains” – den sjöng vi, svenska gymnasister, redan när jag var på stipendieresa till Norge höstterminen 1956.

På ”American Favorite Ballads, Vol 4” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40153, 2006) hittar jag flera låtar, som jag lärde mig sjunga redan under min realskoletid: den irländska balladen ”Molly Malone” och sea shantyn ”What Shall We Do With a Drunken Sailor?” – dessutom måste jag ha lärt mig ”Foggy Dew” någon gång under den tiden.

Fyran i serien är ovanligt rik på spår, som man gärna skulle vilja nämna, dels för att de är så representativa för den amerikanska balladtraditionen (ofta med rötter i England, Irland och Skottland), dels för att Pete Seeger sjunger och spelar så bra.

Många av de traditionella balladerna känner säkert också många av mina läsare till: ”Banks of the Ohio” (förföriskt vacker trots sitt innehåll), ”You Are My Sunshine”, ”John Hardy”, ”John Riley”, ”Lolly Too Dum” med flera. Men där finns också annat i samma tradition, som säkert inte är lika välbekant men som är väl värt att lyssna på: ”Where the Old Alleghenny and the Monongahela Flow” – de flyter faktiskt i Pennsylvania! – och ”Farther Along”, en mycket vacker psalmmelodi som Woody Guthrie satte nya ord till.

Den här CDn innehåller vidare fler sånger med politiskt och socialt innehåll än de övriga i serien. Vi talar fortfarande inte om kampsånger utan om ballader med element av de nämnda slagen – det jag skriver avslutningsvis (se nedan!) jävas inte av de här sångerna, men de utgör en påminnelse om att Seeger inte bara har varit folksångare utan också politisk och social aktivist.

Ett bra exempel är IWWaren Harry McClintocks ”Hallelujah, I’m a Bum” (som förresten också existerar i en Joe Hill-variant). Lite i samma genre är ”Washer Lad”, som handlar om svältlöner.

Anti krigs- och armétendens har ”Johnny Has Gone For a Soldier” och ”Army Life”.

Och en CD-serie med amerikanska ballader vore naturligtvis inkomplett, om den saknade sånger som skildrar afroamerikanernas erfarenheter från slaveriet och framåt: ”Go Down Moses” om flykten undan slaveriet, ”No More Auction Block” om effekten av amerikanska inbördeskriget och så ”All My Trials”, en negro spiritual med både religiös och social innebörd.

Naturligtvis innehåller den här CDn ett och annat, som man har hört i ännu bättre versioner med andra artister. Ett exempel är ”Hole in the Bucket”, som ju Harry Belafonte och Miriam Makeba har gjort i en fullkomligt lysande version.

Men ofta faller jag till föga för Seeger även i fall där jag kan jämföra med andra artisters lysande versioner. ”Summertime” är ett exempel. Att Seeger till sin röst och sitt banjospel här lägger också vissling bidrar till att göra hans version minnesvärd.

Slutligen två mycket bra exempel på blues i lite olika genrer. Dels ”Talking Blues”. Dels ”T. B. Blues” – särskilt den senare gör Seeger på ett extraordinärt sätt.

Den avslutande CDn, ”American Favorite Ballads, Vol 5” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40154, 2007), hör även den till de bättre i den här serien.

Där finns cowboysånger som ”Trail to Mexico” och ”Buffalo Skinners” (i Woody Guthries version; stark Woody-anknytning har förresten också ”Get Along Little Dogies”).

Där finns sånger om dryckjom och spel: ”Whiskey, Rye Whiskey” gör Seeger en snygg version av – han går upp i falsett när han sjunger. Och gamla kära ”Stewball” handlar om hästkapplöpning.

Men där finns förstås också mer traditonella ballader som ”Red River Valley” och ”Sweet Betsy From Pike”.

I några låtar visar Seeger, vilken överdängare han är på banjo: i den redan nämnda ”Buffalo Gals” och, inte minst, i ”Ida Red”.

Att Seeger mäktar använda sin banjo i snart sagt alla sammanhang finns det också ett bra exempel på: i ”St. James Infirmary” spelar han blues på banjo!

Snabb och snygg banjobehandling finner man också i ”Old Joe Clark”, vars melodi Seeger förresten under sin tid i The Almanac Singers använde till en ganska häftig politisk text, ”Round and Round Hitler’s Grave”.

Det leder oss avslutningsvis in på att den här serien om fem CD, som ju har inriktning på ballader och andra närbesläktade sånger, långt ifrån täcker alla sidor av Pete Seegers repertoar. Och eftersom Bruce Springsteen helt uppenbart har hämtat en mycket stor del av innehållet i sin Seeger-CD “We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) från den här CD-serien, möter man även på den den ”opolitiske” Pete Seeger.

Det här var en mycket betydelsefull del av den amerikanska sångskatt Seeger förvaltade och lade egna låtar till, men vill man ha Seeger i helfigur, får man gå till andra skivor, också de tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Om detta är utgivarna medvetna; låt mig citera en bit ur Guy Logsdons och Jeff Places introduktionstext:

”For years in his youth, Pete supported communism, not as a political movement, but as a social-economic philosophy. When Joseph Stalin’s evils and atrocities were made public by Russian authorities, Pete and many others revaluated their positions. Much later, Pete said to this writer, ’With what we knew about Stalin, what would Woody say? Why did we support them as long as we did?’ – but his left-wing reputation had stayed with him. The evening of 4 December 1994 at the Kennedy Center, in Washington, D. C., President Bill Clinton awarded him and four other artists a Presidential Medal of the Arts, the nation’s highest award for artistic activities. President Clinton said that Pete is ’a social activist and war protester….an inconveniant artist, who dared to sing things as he saw them. He was attacked for his beliefs, and he was banned from television – now that’s a badge of honour.'”

Pete Seegers kamp, på allt från skivor till demonstrationståg, för arbetarnas rättigheter, för medborgarrätt åt landets afroamerikanska befolkning, för social rättvisa och för miljö är också värd att bevara för eftervärlden. Om du går in på Smithsonian Folkways hemsida och söker på Seeger, får du upp också sådana skivor, som du kan beställa antingen direkt från bolaget eller via närmsta skivaffär.

Den här CD-serien är fullkomligt suverän, inte minst genom sina mycket kunniga sångintroduktioner, men den saknar en sak, som alltid följde med de gamla Folkways-LPna, texterna. Jag har dem ju, men jag tänker på alla nytillkomna lyssnare. Dem vill jag leda vidare.

Till att börja med finns texterna tillgängliga på Smithsonian Folkways hemsida; använd adressen ovan.

Den här sångskatten hittar man vidare, tillsammans med Peter Seegers mer politiska sånger, i en rad sångböcker som alla innehåller texter, noter, gitarrackord och introduktioner:
”American Favorite Ballads. Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger” (Oak Publications, 1961).
”The Bells of Rhymney and Other Songs and Stories from the singing of Pete Seeger” (Oak Publications, 1964).
Häftena ”Reprints from Sing Out! The Folk Song Magazine, Vol 1-12” (redaktör Irwin Silber, Oak Publications, 1960-1972).
”Rise Up Singing. The Group Singing Songbook” (redaktörer Peter Blood & Annie Patterson” (Sing Out Publications, 1988) – innehåller ackord men inte noter; kan dock köpas tillsammans med kassettband eller CD.

Melodikrysset nr 22 2008

Dagens Melodikrysset löste jag under viss stress – jag skulle bli upphämtad av kompisar för vidare frakt per bil till ett dubbelt 60-årsfirande. Jag hann lösa krysset men hade inte en chans att skriva in resultatet på bloggen. Sen har dan gått åt till bilfärd till och från festen, till själva kalaset och sist till en bussresa från Uppsala till Öregrund. Men nu sitter jag vid datorn med sol fortfarande skinande genom det blommande grenverket på äppelträdet utanför fönstret.

Svårast i dag tyckte jag det var att klara vem som sjöng Jules Sylvains klassiska ”Det kommer en vår”. Det var en man som till efternamnet är ett slags namne till mig: Mattias Enn.

Jules Sylvain fanns förresten med också i en annan fråga. Det är han som har skrivit musiken till Karl Gerhard-kupletten ”Ett bedårande barn av sin tid”. Läs gärna min artikel ”Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla” ovan under Kulturspegeln, Musik!

Evert Taube förekom likaså två gånger.

Dels fick vi höra hans ”Oxdragarsång”, där han sjunger om ”oxar tio”.

Dels skrev han musiken till ”Vackert så”, där texten är av Elias Sehlstedt. Sjöng gjorde sonen Sven Bertil Taube och Håkan Hellström; insjungningen finns på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

Hello there, music lovers! Som ni kanske anar hörde jag till dem som njöt av att lyssna på Leif Andersons jazzprogram ”Smoke Rings”, vars signaturmelodi här spelades av Duke Ellington med orkester. Svaret på tredje delen av trippelfrågan, vilket ämne man får i sig om man gör rökringar, är förstås nikotin.

Ett trevligt inslag från fordomdags var även Sven Paddocks och Dick Frymans schlager ”I en grönmålad båt”.

Jag måste bekänna att Linda Bengtzing inte hör till mina favoritet, men jag ska också gärna erkänna att hennes melodifestivalbidrag 2008 – ”(Se mig! Hör mig! Rör mig!) Hur svårt kan de va?” – hade schlagertycke.

Då gillar jag Nanne Grönwall bättre, och då verkligen inte bara för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress. Vilken kraft hon hade, när hon sjöng ”Jag måste kyssa dig”!

Inte heller tycker jag att Elton John, här med ”Crocodile Rock”, är pjåkig.

Veckans TV-fråga var knuten till succéprogrammet ”Nöjesmassakern”. Där medverkade Åke Cato och Gösta Engström med massakrer på program av typen ”Trafikmagasinet”: deras version kallades för ”Rattmuffen”.

Sist tar vi veckans två (eller egentligen tre) barnanknutna frågor.

Veckans melodikryss avslutades nämligen med en tvådelad fråga. Djuret ur Walt Disneys version av ”Djungelboken” var gam. Och skådespelaren som medverkade i ”Bamse” var Olof Thunberg.

Personligen är jag dock ännu mer förtjust i Tom Paxtons ”Goin’ to the Zoo”, som vi här hörde i en finsk version med Elina Salo. Jag har massor med skivor med Tom i skivhyllorna, och hans ”What Did You Learn In School Today?” översatte jag själv till svenska för min sångbok ”Upp till kamp. Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – den svenska versionen heter ”Vad har du lärt dig i skolan i dag?”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, meller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En hälsning från Larserik Eriksson

Med posten fick jag en bok, som också innehöll en hälsning från författaren:

”Hej Enn

Jag ser i din blogg att du läser sagor för barnbarnen. Boken om Oskar är några år men kan fortfarande roa?

Ha det bra bland blommor och barnbarn.

Hälsningar

Larserik”

Avsändaren är Larserik Eriksson och boken, skriven och illustrerad av honom, heter ”Hus är gott, sa Oskar”.

Den upplaga Larserik skickade är En bok för alla-utgåvan från 1989. Men jag har också tillgång till originalutgåvan från 1970, utgiven av Rabén & Sjögren. Jag gav den 1972 till min dotter Kerstin, som älskade den högt och rent. Länge förvardes den på vinden här i Öregrund, men den är nedtagen igen – av Kerstin, som nu vill ha den tillgänglig för hennes Viggo och Klara, när de är på besök hos morfar och mormor.

Så tack för boken, Larserik! Men din Oskar är långt ifrån bortglömd här hos oss, når också en ny generation förtjusta ungar.

Larserik Eriksson är en mångsidigt begåvad person, barnboksförfattare och -illustratör, serieskapare, politisk cartoonist med mera.

När jag lärde känna honom, var han aktiv i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), och eftersom han var en lysande tecknare, var det helt naturligt att låta honom (och många andra uddiga tecknare) medverka på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Några exempel: I nummer 10 1983 förklarade en man i plommonstop: – Solidariteten måste göras avdragsgill om den ska bli lönsam. I nummer 16 1983 hade han en teckning av Ola Ullsten med en sprucken ballong, på vilken man kan se texten ”Liberalism”. I nummer 20 1983 hade han en karikatyr av Thorbjörn Fälldin, som fick säga: – Att sitta på långbänken och dagtinga – de är att regera de!!

Och på min recensionsavdelning Spegeln fick han i nummer 17 1983 kommentera radions ”Ring så spelar vi”: – Jo, Tellemar om han inte har Stravinskys divertimento ”Le baiser de la fée” så får jag väl ta ”Hammarforsens brus”. En annan teckning på samma avdelning men i nummer 16 1983 föreställde en konstnär: – Om man kunde rama in verkligheten skulle den nog vara omöjlig att sälja!!

I julnumret 1978 av Aktuellt i politiken (s) – nummer 21 – medverkade han med text och bild som upphovsman till det årets julsaga, ”Vad gör tomten om sommaren?”.

Jag ska nedan närmare presentera hans ”Hus är gott, sa Oskar”, men Larserik Eriksson gjorde långt fler barnböcker, värda beröm. Om hans ”Historien om den vita älgen Knut” (Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serie) skrev jag i julnumret 1979 av Aktuellt i politiken (s), att den ”är kort och gott fantastisk”.

Men alltså till ”Hus är gott, sa Oskar”:

Som så många andra små killar vägrar Oskar att äta. Men han är ovanlig i så måtto att han nobbar glass, tårta, köttbullar, prinskorv och bullar, sådant som de flesta andra barn slukar med förtjusning.

Hans mamma framhärdar ändå i att gå till affären och handla, och när hon kommer ut, finner hon, att Oskar, som hon har lämnat kvar i barnvagnen, under tiden har satt i sig en stor del av knuten; han sitter där och gnager på en tegelsten. Oskar äter hus!

Mamma och pappa blir förstås oroliga och tar honom till doktorn, som konstaterar: – Ett högst ovanligt fall. Men du tar ju tydligen ingen skada av denna konstiga mat!

Så Oskar får fortsätta med sin udda diet. Hans mamma lagar sålunda ungsvärmda tegelstenar med cementsås åt sin Oskar. Och när andra barn går till godisaffären, går Oskar till järnaffären och köper en strut blandade skruvar, som han mumsar i sig.

Allt det här leder honom tidigt in på en lukrativ yrkeskarriär: AB Riv & Bygg anställer honom för att – ja gissa vad! Dessutom får han bra betalt.

För pengarna köper Oskar ett hus till sin mamma och pappa.

Denna happy end förses dock med en typisk larserikerikssonsk knorr:

”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”

Avslutningsvis: inte bara texten i den här boken är originell – även bilderna är drastiskt illustrerande.

Hemma med pappa

”Kjell och jag har ont i halsen” (En bok för alla, 2008, i original på Natur och Kultur, 2004) med text av Carolina Bruce och bild av Ingela P Arrhenius handlar om en liten flicka som har lite, lite ont i halsen och därför får stanna hemma från dagis. Hemma är hon inte bara med pappa utan också med gosedjuret Kjell, som förstås också har ont i halsen. Det är egentligen Kjell som visar de första symtomen på halsont. Dessutom hostar han.

Den här historien innehåller en rad händelser, som alla dagisbarn och deras föräldrar känner igen från dagar, då man inte kan gå till dagis. Pappa kokar gröt till frukost men dottern – och särskilt Kjell – vill mycket hellre ha inlagda päron med glass plus vaniljrån. En pappa som är hemma med dottern och Kjell måste förstås också leka med dem: inte nudda golvet, doktor, kurragömma, tåg med husets stolar som säten. Äta lunch en sån här dag måste man göra i indiantältet. Och när pappa sen badar dottern, busar Kjell, så att pappa också ramlar i badkaret, med kläderna på!

Det är nog så att pappa till slut tycker att det är lite jobbigt. Men vid läggdags känner sig både Kjell och hennes ägarinna redan bättre i halsen, så det blir nog kanske dagis redan dagen därpå.

Bokens tjej är fem och ett halvt år, så det här kan nog bli en bra bok för jämnårige Viggo, som också han går på dagis.

Inte lätt att vara liten

En bok för alla strävar på med nya utgåvor av barnböcker. Den senaste, Holly Kellers ”Jakobs träd” (översättning Gun-Britt Sundström, 2008, tidigare utgiven av Berghs 2001), handlar visserligen om en mycket liten pojkbjörn, men jag tror nog att den skulle passa vår treåriga dotterdotter Klara perfekt. Den handlar nämligen om att vara minst och därför inte klara allt det där som storebrorsan och storasyrran klarar.

De korta texterna och de klara och vackra bilderna borde för övrigt kunna passa varje treåring. Boken handlar om alla de där vanliga förtretligheterna: att inte nå upp, att inte kunna ta sig högst upp i klätterställningen, att byxorna är för stora. Och om att det tar så lång tid att växa och bli större – aldrig, aldrig tycks lille Jakobs huvud nå över det där strecket pappa gjorde i äppelträdet, när han mätte familjens yngste.

”Jakobs träd” handlar om hur svårt det är att vänta och ha tillräckligt mycket tålamod – men också om att även små människor så småningom faktiskt växer.

Melodikrysset nr 20 2008

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svåraste. Själv behövde jag ta hjälp av Google bara en gång – typiskt nog rörde det sig om ett melodifestivalbidrag: Inte kom jag i håg ”Kom” med Jessica Andersson från 2007 års upplaga. Men med hjälp av det förmodade efternamnet Andersson och något uppfattat textfragment googlade jag snabbt fram det korrekta svaret.

Däremot mindes jag omedelbart den sång som hämtades från Melodifestivalen 2004, Petra Nielsens ”Tango! Tango!”. I det här fallet var både sången och sångerskan mer minnesvärda.

Minnesvärd – som uppenbarelse – var också Dana International, som med ”Viva (la Diva)” gav Israel segern i 1998 års upplaga av Eurvision Song Contest.

Och så fullbordar vi väl genomgången av den någorlunda nutida populärmusik som spelades i dag: ABBAs ”Honey, Honey” skulle leda tankarna till bin.

Vi tar resten av djurriket också: Vi hörde temat ur filmen (med Kevin Kostner) ”Dansa med vargar”.

Eldeman öppnade i dag krysset med en mycket fin visa av Evert Taube, ”Brevet från Lillan”, det som är undertecknat ”din Ellinor”. Du kan hitta visan ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Vi som någon gång i livet har sjungit eller spelat skivor för våra barn minns förstås också det barnsliga önskemålet ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma”, som här skulle ge pluralen femöringar.

Av det barnanknutna i dag var en psalm, närmare bestämt numero 474, den verkliga höjdaren, snart aktuell vid skolavslutningarna: ”Den blomstertid nu kommer”. Här hörde vi den i en fin version med Lill Lindfors och Nils Landgren.

Också den allra sista ljudillustrationen hade i dag anknytning till barn: Vi hörde Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda”, där man ju uppmanas att sudda bort sin sura min, alltså sluta att vara sur.

Samma andas barn kan man väl säga är den gamla revyvisan ”Släng dina sorger i en gammal säck” med Ernst Rolf.

Och för att göra en avstickare till mina egna realskoleår, som i tiden ligger någonstans där emellan: En av de första sångerna jag lärde mig sjunga på engelska, i klassrummet, var ”It’s a Long Way to Tipperary”. Melodin, av Jack Judge och Harry Williams, användes förresten också av Joe Hill till sången ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, i Jacob Brantings svenska översättning ”Det är lång väg att gå i soppkön”. Du kan hitta båda textversionerna plus noter i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

Ett par gamla favoriter har jag sparat till sist.

Den första av dem är Olle Adolphsons ”34an”, som ju handlar om att riva en gammal kär kåk. Här hörde vi originalet, ”This Old House”, med Carl Perkins. Själv har jag en gång gjort en alternativ sångtext till ”34an”, ”68an”, som förstås besjunger min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, belägen på Sveavägen 68 i Stockholm.

Allra sist den fullkomligt ljuvliga version Sven Bertil Taube har gjort av ”På en liten smutsig bakgård”, skriven av Ulf Peder Olrog.

På en liten smutsig bakgård

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1945

Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,
jag vet inte hur de har’t men säkert är det rart.
Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:
Sankt Niklas, sankte Peter och Sankt Petersson så klart.
Men du och jag får inte vara med i deras gäng,
vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng.

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter
ska vi spela du och jag en kort minut
kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner
innan gårdskarln Sankte Per oss motar ut.
Inga rena vita skjortor har vi fått som dygdens lön
dina skära små pyjamas passar inte i miljön.
På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter,
ska vi spela du och jag en kort minut.

Blir det jubileum hörs från änglahemmets torn
Gabriel som blåser i sitt lilla mässingshorn.
Snart församlas syndarna och hyllar den som är
vår ängla-kvinns-student-förenings-chef-de-sécretaire.
De sjunger ej om Vintern rasat ut och tocke där
i stället hörs en skrovlig sång som låter si så här.

På en liten smutsig bakgård…

Från fönstren startar då och då en änglaflygflottilj,
landar sen på våran gamla källartaksbastilj.
Sen flaxar de omkring här med små vingar utav gull,
det vet jag ganska säkert, fast de säger jag är full.
Men du och jag får inte köpa vingar någonstans
i stället får vi gratis både klövar, horn och svans.

På en liten smutsig bakgård…

Noter och ackord hittar du i Anders Palms och Johan Stenströms ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Bråda dagar

Vi har lämnat Öregrund igen för några dagar.

För mig började det med ett besök på Uppsala kommuns kulturkontor i onsdags; jag sitter i det av kulturnämndens utskott som fördelar pengar till kulturevenemang i Uppsala. Pengarna räcker långt ifrån till allt angeläget man skulle vilja stödja. Dessutom får flertalet sökande inte så mycket pengar som de skulle behöva. Evenemangsanslaget borde höjas!

Men visst bidrar kulturnämnden till ett vitalt kulturliv i Uppsala, arrangemang som Konstsommar, Linnévecka i Gränby och fjorton konserter genom Musik i Uppland i Uppsalas landsbygdsbetonade områden.

Resten av onsdagseftermiddagen gick åt till att uträtta ärenden: klippa sig, lämna igen kryckorna till Vårdcentralen, besök hos polisen för att få nytt leg – det gamla går snart ut.

Torsdagen har inte varit mindre späckad.

Dagen började med tidig uppstigning och kulturfrukost, den här gången – med anledning av att det i år är 100 år sen Gösta Knutsson föddes – förlagd till Pelle Svanslös hus, Dag Hammarskjölds väg 9 (mitt emot Uppsala slott). Unn Torell presenterade verksamheten där samt sin nya bok om Gösta Knutsson. Jag undrar om hon där nämner någonting om den radikale Gösta Knutsson, han som stod på rätt sida vid Bollhusmötet om de judiska flyktingstudenterna, han som gjorde barnsidorna och serien ”Pelle Svanslös” för gamla Folket i Bild.

Anna Starbrink presenterade kort Uppsala kommuns ambitioner att 2014 bli Europas kulturhuvudstad. Uppsalas tema är ”Förvandling – Metamorfos”, men jag tycker för egen del att uppläggningen än så länge snarast känns amorf – hoppas det tar sig!

Ett av de kulturevenemang som kommunen stöder – jämför ovan – presenterades av director musices Stefan Karpe från Uppsala universitet. Den 13 respektive 14 juni ges två föreställningar av Puccinis opera ”Tosca” i Uppsala. ”Tosca” rymmer så väl passionerad kärlek som religion och politik, men vad som gör den här uppsättningen så specifik är valet av spelplatser. De tre akterna spelas i Uppsala domkyrka, Universitetets aula samt rikssalen på Uppsala slott – publiken får förflytta sig mellan de olika spelplatserna. Professionella operasångare och ODister medverkar.

Ungefär samtidigt – 12-15 juni – äger årets performancefestival rum på Uppsala konstmuseum, beläget i Uppsala slott. Museilektor Helen Karlsson presenterade programmet.

Därefter presenterade Sissela Nordling Blanco ”Uppsala Pride”, som går av stapeln den 22-25 maj. Möt Bunny Rabbit, Strula med Siri, Mapei, Jan Hammarlund med flera på ställen som Grand, Slottsbiografen, Slottsbacken, Hantverksföreningen, V-dala, Orange och KB!

Samtidigt, söndagen den 25 maj, blir det tre föreställningar i Orangeriet i Linnéträdgården av ”Blomsteruret”, musikteater för barn. Två pigor från Linnés tid berättar om Blomsterkungen.

Kulturfrukosten rymde två musikinslag.

Programmet inleddes med Syskonen Sandbergs jazztrio från Musikskolan. Roligt att se (och höra!) dessa unga musikskolelever spela svängig och bra jazz!

En kul ny musikalisk bekantskap för mig var trion Syster Fritz, Helena Andersson Bromander, sång och fiol, Charlotte Magnusson, flöjt, och Sara Backström, klaviatur. De här tjejerna spelar fri etnojazz ”me humor å humör”, och de presenterade sin alldeles nya CD ”Fritno”. Både musiken och sångtexterna (på temat jämställdhet och familjeliv) tilltalade mig, så jag köpte genast skivan.

Kulturfrukostarna genomförs mellan 08.00 och 09.00, och från Pelle Svanslös hus fortsatte jag till Uppsala C och stockholmståget: jag hade tid för kontroll hos min läkare sen många år, Dr Han. I dag var värdena – blodsocker, blodtryck och annat – i det närmaste perfekta.

Stärkt av detta besked åkte jag tillbaka till Uppsala för nya uppgifter. Efter besök på Akademibokhandeln LundeQ och Musikörat – vad jag handlade kommer i sinom tid att redovisas här på bloggen – var det dags för dagens viktigaste värv: att hämta Viggo och Klara på dagis, roa dem, ge dem middag och passa dem fram till dess att pappa Bo hann hem. Allt det här går jättefint; barnen blir glada, så fort de får syn på morfar på dagisgården.

Klara hann dock somna redan framför Bolibompa och bars i säng av Bo när han hade hunnit hem. Men Viggo ville faktiskt att morfar skulle stanna och natta honom: först läsa Bamse och sen ligga bredvid honom tills han somnade.

Sen skyndade jag hem och skrev.

För i morgon är jag upptagen hela dagen igen, av ett jubileumsprogram på Eric Sahlström-institutet i Tobo.

Morfar på heltid

Ibland kör det ihop sig samtidigt för dottern Kerstin och hennes man Bo. Då vädjar de förstås till morfar Enn och mormor Birgitta om hjälp med barnen – även Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret, ligger ju hyggligt nära Uppsala.

Alltså lovar vi att vara barnvakt från onsdag kväll till lördag. Jag tar första delen ensam – hoppar över ett gruppsammanträde i kulturnämnden – och så skippar vi båda kvällens konsert. Från och med i kväll finns också Birgitta här hos mig och barnen i Öregrund.

Bo kom med dem i går kväll. Klara hade somnat i bilen och var ganska grinig på grund av det plus av vad som kan tänkas vara en pollenallergi – det är svårt att få det undersökt just nu under pågående strejk i sjukvården. (OBS! Detta är ingen anklagelse. Jag tycker att sjuksköterskorna ska ha mer betalt.)

Men under middagen och sen Bolibompa stiger Klaras humör. Bo kan utan någon som helst dramatik skiljas från barnen och åka hem igen.

När mormor också är här, brukar vi läsa för var sitt barn, men det går ju inte om man är ensam, så morfar läser för båda barnen och låter båda välja böcker. Klara väljer Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”, som visar sig finnas på hennes dagis (och som jag nyligen skrev om). Viggo vill höra Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (som jag också nyligen skrev om). Och så avslutar vi med H A Reys ”Nicke nyfiken på rymdfärd”, som jag ursprungligen skaffade med tanke på Viggo men som nu faller även Klara i smaken.

När barnen därefter ska sova, visar det sig att Klara, nyss fyllda tre år, inte alls har lust att ligga ensam i sin mammas gamla rum. Första budet är att hon vill sova tillsammans med Viggo – och Viggo accepterar, snäll som han är.

Men det dröjer inte länge förrän Klara kommer uttassande och i stället söker sig bort mot morfars (och i vanliga fall även mormors) sovrum. På frågan om hon i stället vill sova hos morfar nickar hon jakande, och så får hon krypa ner i morfars säng.

För morfar är det ju egentligen inte sovtid på mycket lång tid än, och han försöker alltså få ytterligare några saker gjorda både i köket och vid datorn – men då kommer Klara uttassande igen. Alltså blir det till att, mycket i förtid, krypa ner hos Klara, till att börja med med Aftonbladets kryssbilaga i näven.

Det sista går bra. Klara är nöjd bara morfar ligger i sängen hos henne. Hon ligger och känner på blomrelieferna i den gammaldags tapeten i sovrummet, och så ställer hon vänliga och nyfikna frågor: Vad har du för märke på armen, morfar? (Det är ett märke efter klockarmbandet jag just har tagit av mig.) Vad är det där, morfar? (Det är håret på morfars bröst.) Och sen somnar hon tryggt.

Det här väcker minnen till liv av hur det var när morfar fortfarande var pappa till en annan sån här liten krabat, en flicka vid namn Kerstin. Under flera års tid kom hon alltid tassande från sitt rum längst bort från mammas och pappas sovrum, tvärs igenom en kolmörk lägenhet men utan att vara rädd eller gråta: rundade stora sängen och kröp ner hos sin pappa, la sig nästan alltid med huvudet på hans arm. Och sen somnade hon tryggt om.

Klara vill inte riktigt ha den sortens kroppsnärhet, åtminstone inte av morfar. Det ska vara lite avstånd. Men hon håller koll på att morfar finns där i mörkret: en liten hand på hans axel eller ett knä mot hans mage.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle få uppleva igen. Men nu får jag alltså åter uppleva en liten, liten flickas obegränsade förtroende.

Och nästa morgon, när jag kommer med välling till henne, ler hon som en sol mot mig.

Viggo, fem år, snart sex, är en stor pojke nu. När jag går upp vid sjutiden på morgonen, sitter han redan på köksgolvet och leker, tyst för att inte i onödan störa morfar och lillasyrran.

Och det finns grejer att sysselsätta sig med här. Ytterligare två nya saker har morfar skaffat inför det här besöket: En Pippi-docka, som Klara genast vill ha med sig i sängen. Och så en mekanisk hund, Fred, som skakar loppor av sig, om man drar honom i svansen.

Halv åtta, när också Viggo har fått macka och mjölk (han är ju stor pojke och dricker inte välling längre!), klär båda barnen på sig och vill gå ut i trädgården; det är sol och vackert väder. Just när morfar står och rakar sig, kommer de in igen och vill att morfar följer med och låser upp boden, där uteleksakerna finns – de minns allt här från förra sommaren. Men båda barnen klagar på att en fågel har bajsat på gungan, som finns i talldungen.

Vår trädgård är stor och härlig, med många buskar att gömma sig bakom och många bergknallar att klättra på. Förmiddagen fördrivs ömsom ute, ömsom inne.

Efter lunch vill barnen att morfar ska gå med dem på upptäcktsfärd ut i skogen. Med skogen menar de Floraparken, en vildvuxen allmänning snarare än park, belägen bortanför vår talldunge. Så morfar går med barnen ut i ”skogen”: går stigen bort mot stora stenen, sitter bredvid och hjälper ibland Klara, när det blir klättring på någon intressant bergformation. Viggo bär på en käpp, ett äventyrsfynd när man är i hans ålder.

Sen tar morfar med barnen på promenad bort mot skolan och förskolan, och barnen provar de många intressanta lekredskapen och kojliknande byggnader som finns där.

Därifrån går vi tillsammans till Konsum. Barnen tar förstås var sin egen liten vagn, där vi lägger VIKTIGA SAKER som mer mjölk och två sorters frukostflingor (var sin sort ska det vara!).

Därmed är mellanmålet givet: flingor med mjölk.

Sen vill Klara se en Mumin-film; Viggo sysselsätter sig själv.

Därmed får jag tid att skriva den här texten.

Men när jag nu går ut i TV-rummet för att kolla Klara, har hon somnat framför TVn i en egendomlig halvståeende/halvliggande ställning. Jag lyfter upp henne i sängen, och hon sover vidare.

Nu måste jag gå ut och kolla vad Viggo gör.

Och vid sjutiden i kväll kommer mormor!

Melodikrysset nr 18 2008

Eldeman presenterade i dag ett melodikryss med hygglig bredd – en bredd som ibland brukar ställa till besvär för en del av krysslösarna. Själv klarade jag alltihop, på några punkter dock efter lite funderande.

Längst från min privata musiksmak låg kanske ”Don’t Get Me Wrong” med sjuttiotalsgruppen Pretenders. Med Eldemans lilla ledtråd bör det dock inte ha varit allt för svårt att komma på gruppnamnet.

Jag kan ju heller inte påstå att ”En gång för alla” från Melodifestivalen 2004 hör till det jag brukar höra på. Men Nina och Kim kom jag faktiskt ihåg från deras framträdande där.

Inte heller Eskobar brukar jag lyssna på. Men eftersom årets melodifestival ligger så nära i tiden, minns jag fortfarande dem och ”Hallelujah New World”. Men det går nog över.

Då ligger, för att vända på perspektivet, Sting mitt hjärta närmare. Här sjöng han ”Love Is the Seventh Way”.

Céline Dion med temat ur ”Titanic” (som jag fortfarande inte har sett), ”My Heart Will Go On”, har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Men här hade Eldeman varierat sig lite: Han ville veta om vi visste, att hon kommer från Kanada.

Från filmens värld kan vi gå över till TVns.

Vi hörde musik ur Staffan Westerbergs berömda (och av många orättfärdigt förtalade) 70-talsserie för barn, ”Vilse i pannkakan”.

Själv hade jag då till att börja med betydligt svårare att komma i håg, att H C Lumbyes ”Jernbanegalop” (fyndigt nog!) spelas som bakgrundsmusik till resorna i Ingvar Oldsbergs ”På spåret”. Eftersom hustrun och jag ser alla avsnitt vi kan av det här trevliga programmet, borde jag ha klarat det bums – men jag har ju gång på gång tvingats konstatera, att jag sällan lägger musiken i TV-serier på minnet.

Dagens två musikaler har jag själv inte sett – men de är för den skull inte obekanta för mig.

Visst har jag, som väl de flesta melodikrysslösare, många gånger hört Jan Malmsjö sjunga ”Vår bästa tid är nu”; för egen del har jag den till och med på skiva med honom. Han sjöng den i den svenska versionen av ”La Cage Aux Folles” (Harvey Fierstein efter Jean Poiret, Jerry Herman), som gick upp på Malmö stadsteater 1985.

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein gjorde den också filmade ”The King and I”, ur vilken vi här hörde ”Hello Young Lovers Whoever You Are” med Frank Sinatra. På svenska kallas den här musikalen ”Kungen och jag”.

Jo, som Eldeman påpekade, har det faktiskt funnits sångare som har varit ännu större än Frank Sinatra. Den han syftade på var Bing Crosby, här med ”Please”.

Mycket stora var också Andrews Sisters på sin tid. Till det de blev älskade för hörde ”Rhum and Coca Cola”, som här skulle ge rom. Men för att göra frågan svårare spelade Eldeman en Cornelis-text till den melodin; följaktligen hörde vi i stället Östen Warnerbring sjunga ”dricka hembränt och varm choklad / och sen kan du jojka bra”.

Mer traditionell var då Evert Taubes ”Albertina”, som vi sjöng mycket under min folkskoletid. Den börjar ”Där byggdes ett skepp uti Norden”, vilket gav svaret på Eldemans fråga om var tillverkningen ägde rum.

Sen har vi bara en fråga kvar, där svaret, något ur växtriket, också levererades av Evert Taube: ”Min älskling, du är som en ros”. Den är så fin, så jag tar hela texten:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube (efter Robert Burns, ”A Red, Red Rose”)

Musik: Evert Taube

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

* * *

Letar du efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.