Ole Lund Kirkegaard

Har ni upptäckt vilken fantastisk barnboksförfattare dansken Ole Lund Kirkegaard är? Spännande, drastisk; drastisk är även stilen i hans egna teckningar som illustrerar hans böcker.

Första gången jag slog ett slag för hans böcker var i julnumret 1974 (nummer 20) av Aktuellt i politiken (s):

Realism utmärker inte dansken Ole Lund Kirkegaards böcker. Tidigare har svensk publik bland annat fått stifta bekantskap med hans ”Lille Virgil” (Tiden).

I ”Otto är en noshörning” (Tiden) – illustrerad med författarens egna kongeniala teckningar – klampar en gul och egenartad noshörning ut från tapeten där Topper och hans kompis Viggo har ritat honom.

Ännu bättre är samme författares ”Hodjas flygande matta” (Tiden). Hodja, en pojke, bor i staden Pjort i landet Bulgislav. En dag får han en gammal matta av el-Faza. Det är en flygande matta. Hodja flyger i väg i ett sus, till huvudstaden.

Och så är vi mitt inne i sagans värld, där allting är möjligt.

Beppe Wolgers som barnboksförfattare

I min barnbokskrönika i julnumret 1974 av Aktuellt i politiken (s) skriver jag kort men mycket uppskattande om en nyutkommen bok av Beppe Wolgers:

Klumpe Dumpe-böckerna heter en fin bilderbokserie från Rabén & Sjögren.

Ur den senaste given vill jag särskilt nämna ”Ur en kos dagbok” av Beppe Wolgers och Olof Landström. Kons dagbok visar sig bli ganska enahanda dag för dag: ”Vaknade. Åt lite hö. Ett strå. Tittade på Majros. Tittade på Örtsvart. Regnar ute. Blev mjölkad.” Men så, i drömmen, händer de mest fantastiska saker…

Gamla mor Lundgren gick efter ett hundben

I det allra första av mig redigerade julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1974, publicerade jag min allra första barnbokskrönika. Den inleddes med en recension av Lennart Hellsings och Ib Spang Olsens bilderbok ”Gamla mor Lundgren”:

Lennart Hellsing har skrivit ”Gamla mor Lundgren” (Rabén & Sjögren) efter ett gammalt engelskt rim. Det är fråga om nonsensvers av bästa sorten, det vill säga just sådan som barn tycker så mycket om.

Hellsing har fått Litteraturfrämjandets stora pris (”lilla nobelpriset”) i år. För sitt barnboksförfattarskap. Riktiga barnböcker – som ”Gamla mor Lundgren” – är dock aldrig skrivna för någon avgränsad åldersgrupp. De kan läsas av ”riktiga” vuxna också, de som har barndomens läsglädje i behåll.

”Gamla mor Lundgren” är illustrerad av dansken Ib Spang Olsen, som 1972 tilldelades H C Andersen-medaljen ”för framstående bidrag till illustrationen av barnböcker”.

Melodikrysset nr 32 2008

Veckan med barnbarnen, Viggo och Klara, lider mot sitt slut. I dag kommer pappa Bo i bil och hämtar dem och deras mamma, vår dotter Kerstin. I går kväll hade Birgitta ordnat kräftskiva för oss vuxna, med svenska kräftor och allting. Barnen fick dess förinnan plättar och pannkaka, och medan vi åt kräftor, satt de och såg en DVD-film om det lilla vänliga spöket Casper.

Just nu är barnen ute i trädgården och leker, så morfar har fått lyssna på och lösa Melodikrysset i fred.

För egen del tyckte jag inte att veckans kryss var alltför besvärligt.

Det enda jag inte hade klarat utan Google var låten med The Mar-Keys i vars titel det ingår ett flicknamn: ”Mustang Sally” måste det vara. Inte heller har jag sett den film den här låten så småningom ingick i.

Amy Diamond med ”It Can Only Get Better” tog jag med hjälp av ledbokstäverna, men henne känner jag åtminstone till.

Christer Sjögren är oftast för smörig för min smak men inte så svår att känna igen. (Dessutom har jag invändningar mot budskapet i den aktuella sångtiteln, ”I Love Europe” – jag är en euroskeptiker.)

Tommy Nilsson är i sina bästa stunder en hygglig sångare, men inte heller honom har jag fallit för. Här sjöng han ”Amelia”.

Då gillar jag Thomas Orup Eriksson bättre, och ”Stockholm” som spelades i dag är inte heller oäven.

Nordman var jag mer förtjust i i begynnelsen än i dag. Men Py Bäckman, vars fina krans till Olof Palmes begravning jag fortfarande minns, fortsätter att leverera goda texter, till exempel ”Störst av dem är kärleken”.

Inte mycket inom någorlunda nutida populärmusik slår ABBA. I dag fick vi höra ”Dancing Queen” ur nu bioaktuella ”Mamma Mia”. Den efterlyste upphovsmannen är förstås Benny Andersson.

Till den slagkraftiga populärmusiken hör ju också ”Sommartider”, som vi här hörde i Dunderhonung-version med Bamse.

Då passar vi väl också på att redovisa dagens andra barnanknutna fråga. Vi hörde ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Apropå apor: Årets ”Allsång på Skansen” tyckte jag för min del hörde till de sämre jag har hört och sett – publikfallet tyder på att jag har många meningsfränder. Det här har väl att göra både med att kärnan i programidén, allsången, spelar en allt mindre roll och med att allt fler av artisterna, kanske för att de har så lite med den här traditionen att göra, känns likgiltiga. Hur som helst: vi hörde signaturen, ”Stockholm i mitt hjärta”.

I min barndom var en av dagens frågeillustrationer, Erik Axel Karlfeldts ”Vid Färjestaden”, en älskad allsång. Här skulle den leda till landskapet som speglas i texten, Öland.

Förr i världen kunde folkvisebetonade melodier och texter slå också som populärmusik. Viktor Sunds och Oskar Merikantos fina ”Där björkarna susa” blev till exempel hit med Jailbird Singers. Den sortens musikaliska bryggor borde ”Allsång på Skansen” slå i större utsträckning!

Sen är det väl bara dagens klassiska stycke kvar, skrivet av Wilhelm Peterson-Berger. I hans ”Frösöblomster” ingår ”Till rosorna”.

Jag kan lugna mina borgerliga läsare med att det här stycket inte hade någon partipolitisk syftning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Intressant om Bamse

Anna Ardin skriver på sin blogg intressant om Rune Andréassons ”Bamse”. Hennes perspektiv är kristet – såldes främmande för mig – men jag rekommenderar mer än gärna det hon har skrivit.

Rune Andréasson hade jag under många år kontakt med: Jag publicerade hans ”Lille Rikard och hans katt” i Aktuellt i politiken (s), också hans inträdesanmälan i socialdemokratiska partiet efter 1976 års valförlust. Därefter tecknade han en björn, i en läsartävling döpt till Essbjörn, för Aktuellt i politiken (s).

Historien om det här samt om hur Rune i besvikelse över sänkt u-hjälp distanserade sig från socialdemokratin och, som en följd av detta, från tidningen hittar du här.

Fullt hus

Veckan med Kerstin, Viggo och Klara på besök i Öregrund går vidare. I går var vädret så pass att vi kunde göra en badutflykt till Sunnanö. Barnen grävde kanaler och vadade. Vi vuxna höll oss på land.

I dag är vädret åter regnigt. Stora delar av dagen har barnen hållit sig inomhus; tur att man kan se på DVD-film om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Också i övrigt har huset varit fullt av folk. Elektrikern kom med den nya termostaten till varmvattenberedaren på vinden, så nu hoppas vi – peppar, peppar – att den inte blir överhettad igen. Birgitta har haft besök av en journalist från Allers, som ska göra en insats för den insamling för världens barn, som anordnas av UNICEF, vars sverigeavdelning Birgitta är ordförande för.

Och så kom en av Kerstins gamla kompisar på besök, Malin Vessby, och med henne lille sonen Svante. Liksom Kerstin är Malin intresserad av form och design, är journalist med detta som specialitet. I Dagens Nyheters kulturdel, där hon är medarbetare, skrev hon här om dagen (4 augusti) en artikel om keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, ”Bruksföremål som står sig”.

Under lunchen – två sorters lax – mer peppar – och inlagd strömming samt färskpotatis från ett av Birgittas land – kretsar samtalet i omgångar kring olika kaffe- och theserviser. Ni som läser Kerstins blogg – länk finns här intill – brukar hitta bilder på sånt där; många av de avbildade kopparna kommer från både hennes eget och vårt bestånd.

Efter the med Kerstins nybakta kakor går hon och Malin samt barnen på regnpromenad först i vår trädgård och sen runt Öregrund, lovar barnen att också besöka en lekpark. Mjölkpaketen som de var inne på Konsum och köpte kändes aningen sandiga, så jag tror att barnen har fått sitt, regnet till trots.

Nu har Malin och Svante åkt hem, och både elektrikern och journalisten har redan tidigare gett sig i väg efter förrättat värv.

Barnen ser på film igen, den här gången på ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Regnet fortsätter att falla.

Och så kom regnet – och barnbarnen

Under helgen svängde vädret, äntligen. Det har regnat, bitvis ordentligt. Sammantaget har trädgården nu fått vad den behövde mest av allt, en grundlig vattning. Man ser också hur snabbt det som hängde och slokade repade sig.

Till en sen söndagslunch – köttbullar och pasta – anlände barnbarnen, Viggo och Klara, och med dem deras mamma och pappa, Kerstin och Bo. Bo åkte hem till Uppsala igen så snart han hade lastat ur bilen och fått lunch: hans semester är slut, och i dag började han jobba igen.

En bit in på eftermiddagen kom Klara in till morfar och bönade om en promenad. Helst till Konsum; dit vill barnen gärna ta sina sparkcyklar. Morfar har inget ärende till Konsum men säger, trots att det hela tiden duggregnar, att han kan gå med ut till cykelgatan för en åktur på sparkcykeln. Då vill förstås också Viggo följa med.

Barnen tar på cykelhjälm och stövlar och åker sen fram och tillbaka på cykelbanan, medan morfar vaktar från ett halvbra regnskydd under ett träd. Fast nu tycker Klara att det är ännu roligare att plaska i en stor vattenpuss. När morfar förmanar henne att inte smutsa ner sig, säger hon:

– Mamma kan tvätta!

Sen måste morfar in igen och laga söndagsmiddag, givetvis anpassad till barnens smak. Det blir stekt fläskkarré med råstekt färskpotatis i skivor plus ärter-majs-paprika. Barnen äter med god aptit.

Vid läggdags vill Klara att morfar ska läsa saga för henne. Hon väljer själv Richard Scarrys ”Söstormen” och Astrid Lindgrens ”Pippi håller kalas” i serieversion av Ingrid Vang Nyman. I rummet intill läser mormor för Viggo. Morfar och mormor är fullt accepterade. Men innan barnen somnar, måste ändå deras mamma in ett varv till dem.

På måndag morgon tar Klara på sig cykelhjälmen och manar strängt mormor, vars tur det är att laga mat, att gå till Konsum snart. Hinner till och med bli lite sur, när mormor först vill höra trädgårdsprogrammet i P1. Men sen, till slut, går mormor ändå i väg och tar ungarna med sig, givetvis på sparkcykel.

Därefter vankas det pannkakor och plättar till lunch.

Regnet har upphört, men vädret är blåsigt och ganska kylslaget. Ungarna behöver ändå komma ut, så vi vuxna slår alltså följe med dem och deras sparkcyklar. Färden går åter igen till Fyrskeppet, som måste undersökas i alla vinklar och vrår. Och barnens mor tar bilder av sina telningar, uppklättrade på det stora ankaret på berget utanför.

Bilder från promenaden hittar du här.

Sen vill Klara leka i en lekpark, så vi tar oss tvärs över hamnen bort till den lekpark som finns mitt emot Klockargården. Gungor och gungbräda och gunghäst och sandlåda prövas alla noga. Därefter följer vi efter mamma Kerstin till Epokgården, där det finns mycket prylar att titta på. Barnen får var sitt kort à tio kronor. Lyckan är fullständig.

Åter hemma blir det först lite kris. Klara hör Viggo be om glass och överger genast sin nyklyftade apelsin, ställer sig vid frysen och tjuter till slut riktigt duktigt. Ingenting annat än glass duger! Men de stora är obarmhärtiga. Mormor har nämligen startat ett sockerkaksbak, och ska det bli mellanmål på mellanmål, finns det ingen aptit kvar till middagen.

Till slut lyckas morfar bryta Klaras gråt och tjuriga humör. Han går fram till Klara och säger:

– Du Klara, du ville ju se filmen om Kasper, det vänliga spöket. Ska vi göra det nu?

Och plötsligt skiner Klara som en sol mot morfar, vill upp i hans famn. Tillsammans går de och hämtar Kasper-filmen, och morfar sätter i gång den inne i TV-rummet. Efter kommer också Viggo; även han gillar Kasper. Morfar sätter sig mitt emellan barnen. Snart kommer också mamma Kerstin in och sätter sig vid den bärbara datorn.

Och se: mitt under filmen kommer mormor Birgitta in med en alldeles varm gammaldags sockerkaka.

Lite senare, när filmen är slut, hör jag Birgitta ropa till barnbarnen: Vill de följa med ut i trädgården och hämta färskpotatis, dill och morötter till middagen?

Kvällen närmar sig. I kväll ska jag läsa för Viggo och Birgitta för Klara.

Sent i kväll, när barnen har somnat, ska jag och Birgitta och Kerstin tillsammans se italiensk deckare i TV. ”Komissarie Montalbanao” ni vet!

Hettan tar nästan kål på en

Här ute på upplandskusten är det hett och torrt. Något riktigt regn har vi inte sett till på veckor. Här om dan hade Upsala Nya Tidning en katastrofartikel om det sorgligt regnbefriade kustbandet och de lika förtorkade öarna i skärgården.

Birgitta vattnar på kvällarna, men överallt ser man nu gulnade rosenblad, hängande syrener och jasminer och gräsmattepartier som är bruna.

I går trodde vi länge att det skulle bli ett rejält åskregn: himlen täcktes av mörka moln, och det mullrade i fjärran. Men fram mot kvällen var himlen blå igen. Inte en droppe regn hade fallit.

Kring förra veckohelgen var vi på släktkalas i Värmland, så vi hann inte med vår vanliga fredagsstädning och gräsklippning. Så i går var Birgitta ute med gräsklipparen, men trots att gräsmattan inte hade klippts på två veckor, gick det jättefort. På stora delar av tomten fanns det helt enkelt inget att klippa. Själv städade jag inne i huset. I mitt anletes svett, bokstavligen (det var så helvetes varmt), dammsög, dammtorkade och skurade jag. Efteråt var jag tvungen att gå ner till bastun för att duscha. Mitt i städningen la varmvattenberedaren i boningshuset av igen. Överhettning, för tredje gången den här sommaren.

Efter ”Emil i Lönneberga” i TV – det är en sommarritual hos oss att se om de här gamla Astrid Lindgren-filmatiseringarna – promenerade vi ner till hamnen för middag. Birgitta hade beställt bord på Köket grill : café. Vilket var tur: det var en lång kö av folk som ville få plats. Så var det förresten hela kvällen.

Jag kan inte nog prisa det här stället, det för närvarande enda i Öregrund som bemödar sig om att servera riktigt god mat. Deras grillbuffé innehåller ett så rikligt utbud att man, även om det är tillåtet att gå ett varv till, aldrig orkar äta av alltihop. Från gårdagens måltid vill jag särskilt nämna vendelgrisen (av Vendel i Uppland) och lammkorven.

När vi kom hem, var det äntligen svalt i trädgården, så vi avslutade med var sin cognac i stolarna under plommonträden.

Men även där påmindes jag om hettan som inte bara hotar att ta kål på mig: under plommonträden och under äppelträden några meter bort låg det nedfallen, inte färdigutvecklad frukt.

Visserligen kommer Kerstin, Viggo och Klara hit på söndag för att stanna en hel vecka, men nu längtar jag (och trädgården) så intensivt efter regn, att regn står överst på önskelistan, alltså före baddagar.

Melodikrysset nr 30 2008

I dag ser jag att min trägne besökare Lars-Gunnar Blom i Halmstad har hänvisat till min melodikrysslösning långt innan jag har presterat den.

Som framgick av den avslutande texten i föregående inlägg, har jag varit i Värmland på släktträff, närmare bestämt i Sjöändan där för övrigt Kristinehamn tar sitt vatten. Först i kväll, söndag, har jag alltså på webben kunnat lyssna på Melodikrysset och också lösa det.

Jag måste starta med att göra värmlänningarna besvikna. Eftersom jag nästan aldrig lyssnar på dansband, är jag inte särskilt bekant med den musik Christer Sjögren och Vikingarna så framgångsrikt ger ut på skiva. Alltså hade jag ingen aning om vad deras ”Schenk mir den Sommer Marie” hette i svenskt original. Men Google räddade mig. Den vägen har jag fått reda på att den på svenska hette ”Du är min sommar Marie”.

Alltså hör inte heller Lill-Nickes – jag är ledsen, Lars-Gunnar – till dem jag brukar lyssna på. Men i deras fall var det lättare att komma på svaret: det de spelade var Edvard Perssons kända filmmelodi ”Jag har bott vid en landsväg”.

Alcazar, och därmed Tess (Therése) Merkel hör, lika lite som The Poodles till det jag normal lyssnar på, och vid det här laget hade jag lyckligt lyckats förtränga, att de gjorde ett gemensamt nummer i Melodifestivalen 2006.

Ingmar Nordströms har jag för all del hört, främst i Svensktoppen. Men mest uppskattade jag i det i dagens melodikryss aktuella fallet att de spelade den gamla sentimentala schlagern ”Violer till mor”, som här skulle ge singularen viol.

Och som en avslutning på dansbandsredovisningen kan vi väl ta en smörsångare också, Eros Ramazzotti.

Anders Eldemann bekände att han inte kan mycket om sport, och däri har han i mig en själsfrände. Ändå hade det någonstans i bakhuvudet på mig fastnat, att Pernilla Wiberg har gjort en skivinspelning – kontrollgoogling visade, att låten hette ”Privilege”. Jag ser aldrig sportsändningar eller läser sportsidor, men eftersom jag har sett henne åka utför i normala nyhetssändningar, förmodar jag att det eftersökta ordet är pister.

För mig är ändå Siw Malmqvist en mer känd populärmusiksångerska. Här hörde vi visserligen en av hennes hits, ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”, på danska, men det är klart att jag vet att Siw i det svenska originalet bland annat besjunger sin gamla hemstad Landskrona.

Men en mycket äldre svensk schlager, som Eldeman påpekade ofta förekommande i allsångssammanhang, är ”Anna, du kan väl stanna”, den där man rimmar ”vinet” och ”apelsinet”.

Från den äldre repertoaren kan vi sen ta ett kliv över till det barn sjunger. Dagens exempel i Melodikrysset var Hasse Alfredsons ”Blommig falukorv”, som vi dock här hörde i en engelsk version med Claes Jansson. Claes är liksom jag uppsalabo, och vi brukar träffas här och var. Han har berättat, att han brukar kolla min blogg: har bland annat läst vad jag har skrivit om några av hans skivor och konserter.

Hasse Alfredson förekom förresten i en ljudillustration till i dag men då som parhäst till Tage Danielsson. Bland annat besjöng de – med Monica Zetterlunds hjälp – ”Donna Juanita”.

En annan skönhet besjöng Nils Ferlin (tonsatt av Lille Bror Söderlundh) i ”När skönheten kom till byn”, som vi här hörde i Sven Bertil Taubes tolkning. Det som efterfrågades var dock Ferlins hemstad, Filipstad, också det beläget i det Värmland jag besökte i helgen.

Den här veckohelgen var sommarens kanske hittills vackraste, i vart fall varmaste.

Därför passar det väl bra med att avsluta redovisningen med ett par sånger, som jag för egen del tycker är bra mycket somrigare än den låt vi hörde Christer Sjögren sjunga.

Vi hörde David Hellströms och Göran Svennings härliga ”Kostervalsen”, liksom ”Anna, du kan väl stanna” en allsångsklassiker. Och jo, jag har dansat till den på dansbana. Här skulle den ge platsem för valsen, alltså Koster.

En annan sommarfavorit är Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”. I det av honom besjungna Överby har jag förresten hälsat på min estniske gudfar (som bland annat berättade att han och Martin Ljung, grannar där, brukade byta tidning med varann). Carl Anton själv har jag hört på socialdemokratiskt valmöte.

Om isglass, sparkcyklar och en ekorre. Och om Sunnanö förstås

Viggo och Klara står fortfarande i fokus för vår lantliga tillvaro. Redan tidigt på morgonen kommer Klara, utrustad med cykelhjälm: hon vill åka sparkcykel till Konsum. När jag säger att det inte är dags att gå till Konsum än, förmår hon Birgitta att följa med till cykelvägen, som ändar vid vår grind. Där åker hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sen, när jag äntligen vill gå till Konsum, följer inte bara hon utan också storebror Viggo med. På sparkcykel förstås.

I frysen finns isglass, och när värmen pressar på, kommer ungarna och vill ha. Får först var sin colaglass av mig, sen var sin saftglass av Birgitta. Förrådet av Festis i kylen minskar också det.

Borta i talldungen, där gungan och nu också hängmattan finns, träffar ungarna ofta på en ekorre. Den kilar runt på taket till redskapsboden, pilar över en bergknalle och hoppar från tallegren till tallegren. ”Ekorrn satt i granen” sjunger Klara lite oegentligt – men den hoppar ju faktiskt också från tallegren. Sen fortsätter hon av bara farten med ”Lilla snigel, akta dig”.

De två senaste dagarna har vi gjort badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

Sunnanö är ett campingområde vid en innanfjärd. Där finns stugor till uthyrning men framför allt massor av husvagnar, många av dem flotta med stora förtält, ibland också trädäck. Jag kan ju inte med bästa vilja säga att det här någonsin har känts som ett lockande liv för mig – men vi människor är ju olika. Också till kroppen, framgår det när man tittar sig omkring.

Ganska nära stranden står huvudbyggnaden, som rymmer reception, kiosk och en enkel restaurang. I den senare, i utomhusdelen, äter vi lunch de här båda baddagarna. Ungarna hugger in med god aptit i sina hamburgare med pommes frites respektive köttbullar, också de med pommes frites. Till det dricker de kall 7 Up. Kanske inte världens nyttigaste mat, men den duger om man i övrigt (hemma) serverar nyttigare mat.

Där vi badar, i den långgrunda delen med sandbotten, finns barnen och barnfamiljerna. Barnen – inte bara våra barnbarn – gräver kanaler i strandens sand och fyller dem med havsvatten, upphämtad i hink eller med vattenkanna. I det grunda vattnet längs stranden seglar de med den medförda plastbåten.

Stort jubel väcker det, när någon snabbgående båt susar förbi. Då kommer det stora, spännande svallvågor, som går ända upp på sandstranden. Men helst ska man stå en bit ute i vattnet och känna dem svepa långt ovanför naveln.

Vattnet i den här innanfjärden är mycket varmt, och ungarna badar verkligen, går inte bara i vattenbrynet. Klara gör en upptäckt: Hon kan gå med händerna mot bottnen så att resten av kroppen och benen flyter. Hon skrattar förtjust och gör mer och mer. Storebror Viggo lär sig snart tekniken och gör likadant. Det här är helt klart första steget att lära sig simma.

När vi kommer hem andra dagen, ringer telefonen. Det är mamma Kerstin: hon och Bo har kommit hem med flyg från Helsingfors och är, en dag tidigare än sagt, i bil på väg till Öregrund. Ungarna och det fina badvädret lockar.

Och så får vi plötsligt ytterligare två personer till middag. Tur att Konsum ligger ett stenkast från vårt hus.

Men före middagen blir det kramar och presenter. Och den här återkomstkvällen måste mamma läsa godnattsaga både för Klara och för Viggo.

När barnen sover, tar sig Kerstin och Bo ner till klipporna, och Kerstin tar en simtur.

Kerstin, Bo och ungarna stannar till lunch i dag. Men just nu har de åkt till Sunnanö i bil: barnen vill ju visa upp sina nya flytkonster för mamma och pappa.

Sen åker de hem till sig.

Och vi åker in till Uppsla.

I morgon, lördag, åker vi allihop till Värmland för sommarens stora släktträff, i Sjöändan utanför Kristinehamn.