Melodikrysset nr 23 2009

När Melodikrysset, som i dag, är svårt, brukar antalet besökare på min blogg fördubblas, ibland flerdubblas. För egen del tror jag ändå att jag har löst det rätt, även om det satt hårt åt.

Som tidigare hade jag problem med en låt som bör ha skrivits av Lars Berghagen, den som Roland Cedermark spelade; jag hade rs i förnamnet, så det måste ha varit han. Men fråga mig inte vad låten hette.

The Pretenders, som vi här hörde i ”I Stand By You” från 1978, är heller inte någon grupp jag brukar höra på.

Björn Skifs är jag mer hemma på, men jag fick ändå googla för att komma fram till att den låt av honom vi hörde bör vara ”Vi bygger oss en båt”.

Marit Bergman har jag också lyssnat på en del – dock kunde jag inte bums identifiera ”No Party”.

Melodifestivallåten från 2002 kände jag vagt igen, men jag fick googla för att minnas att det vi hörde var ”Världen utanför” med Barbados.

Däremot kom jag, inte bara för att Melodifestivalen 2009 ligger närmare i tiden, ihåg ”Baby Goodbye” med EMD.

Jag kan tänka mig att många krysslösare hade mycket större problem med annat i dagens kryss, sådant som jag tyckte var lätt.

”My Garden of Memories and Dreams” med en mycket ung Povel Ramel som sjöng på engelska, var förstås svår för dem som i motsats till mig inte är gamla Povel-fans. Dock har Eldeman spelat den här låten tidigare i Melodikrysset.

Jag, snart 72, är tillräckligt gammal för att ha lyssnat på radio på den tiden då man där ofta spelade Mills Brothers. Här hörde vi dem i ”Cab Driver”, på svenska känd som ”Kör långsamt”.

Emil Norlander, han som satte upp revyn ”Den förgyllda lergöken”, ligger långt före också min tid. Men hans ”Amanda Lundblom” har jag ändå hört i många versioner, och Lill Lindfors’ insjungning av den är verkligen bra.

”Åh, Gamla stan”, här med Putte Wickman och Ivan Renliden, är också en gammal bekant men inte så gammal. Skrevs den inte av Gideon Wahlberg, och ingick den inte i en film? Jag orkar inte googla.

Av betydligt yngre datum är Monica Zetterlunds fina insjungning av ”Sakta vi gå genom stan”, vars svenska text skrevs av Beppe Wolgers. I original heter den ”Walking My Baby Back Home”.

Monica valturnerade ju med både Tage Erlander och Olof Palme. En partivän till dem, fast norrman, var Alf Prøysen, bland mycket annat medarbetare i Arbeiderbladet i Oslo. Alldeles oavsett detta har jag alltid gillat Prøysen, och på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och besökte Oslo för partikongresser och valvakor, vittjade jag alltid skivaffärerna på Prøysen-skivor. På Arbeiderpartiets kongresser sjöng man alltid Prøysen, bland annat hans ”Du ska få en dag i mårå”, som vi här hörde på spanska. På svenska heter den ”Du ska få en dag i morgon”.

Prøysen skrev ju mycket för barn också, både sånger och barnböcker, så det får bilda övergång till det sista, oredovisade frågesvaret, en ringleksvisa med titeln ”Räven raskar över isen”, som här skulle ge kryssvaren räv respektive is.

Sist: har ni inte röstat än i EU-valet, så raska er i väg och gör det!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 22 2009

Dagens Melodikrysset sändes från Frövi, och som det brukar vara med direktsända kryss: det var lätt.

Eldeman öppnade med Bamse och ”Dunderhonung, hej, hej”, men det undgick väl knappast någon att förlagan var ”Sommartider” av och med Per Gessle.

Också andra inslag i dag handlade om sommaren.

”Vi gå över daggstänkta berg, fallera” sjöng vi i småskolan, i mitt fall Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi stod stilla bredvid bänkarna, trots att det här är en vandringsvisa. Texten skrevs av Olof Thunman, som hade anknytning till mitt Uppsala – fast det visste jag förstås inte då. Musiken skrevs av Edwin Ericson.

På tröskeln till sommaren stod jag senare på trappan till Högre allmänna läroverket i Sundsvall (numera Hedbergska skolan) och sjöng ”Studentsången”, där vi studenter utlovades en ljusnande framtid, vilket ju var sant på den tiden. Eldeman försökte visserligen villa bort oss med en ljus elefant ur Povel Ramels parodi på ”Studentsången”, men visst kommer man i håg originalet, även om man hör följande:

”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit jag har
å’ en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
där den där lilla bagaren bor,
där den där lilla bagaren bor.
Hursa?”

Somrig är också Sven Paddocks och Eric Frykmans ”I en röd liten stuga” från 1936, en fortfarande mycket spelad låt under the Radio Days på 1950-talet, mina ungdomsår.

Eftersom den har förekommit som filmmusik, kan vi därmed övergå till avdelningen film och TV.

Jag ska genast bekänna att jag hör till den lilla minoritet som aldrig har följt Bengt Bratts ”Hem till byn”. Däremot kände jag omedelbart igen signaturmelodin till den här TV-serien, ”Berg-Kirstis polska”, därför att jag har lyssnat mycket på Jan Johansson.

Jag har heller aldrig följt ”Gudfadern” i TV, men jag tror att det är där den melodi av Nino Rota vi hörde förekom. Rota var hur som helst kompositör. Jag hade skrivit in hans förnamn redan när Eldeman uppmanade en person i publiken att ”rota lite”.

Ytterligare en lucka i listan över kända filmer är för min del ”Pretty Woman” från 1990. Däremot har jag förstås hört Roy Orbison sjunga ”Oh, Pretty Woman”. Den ingår i filmen, men Orbison sjöng faktiskt in den redan 1964. Jag minns den till och med på finska – ”Kaunis nainen” tror jag att den hette. Vår dagmamma Leila brukade spela den ibland, när jag hämtade ungarna, Kerstin och Matti, hos henne.

Däremot har jag sett ”Bron över floden Kwai” (”The Bridge On the River Kwai”, 1957). Mycket spelad i radio var också Kenneth Alfords ”Colonel Bogey March”, som ingick i filmen.

En urlätt fråga avslutade dagens kryss. Frågan var varifrån artisten kom. Det kunde man ha listat ut utan att känna igen artisten och låten: USA. Men hon som sjöng var Dolly Parton, som finns också i min skivsamling. Och den låt hon sjöng hette ”AppleJack”, ett namn som återkom i frasen ”Play a song for me, AppleJack, AppleJack”.

Dylan-fan är jag också, har alla hans officiellt utgivna skivor plus dessutom en hel del bootlegs; jag köpte ett stort, färskt bootlegalbum plus piratupptagningar av konserter på film så sent som här om dan. Här skulle ”Mr. Tambourine Man”, en höjdare, ge ett instrument i pluralis, nämligen tamburiner.

Darin (Zanyar) har jag också lyssnat lite på, dock utan att riktigt fastna för honom. I dag hörde vi ”Runaway”, som jag identifierade med hjälp av frasen ”I wanna love ya”.

Däremot är jag en helhjärtad beundrare av Olle Adolphsons viskonst, har också allt av honom på skiva. Till hans finaste kompositioner hör ”Det gåtfulla folket”. Den likaledes fina texten skrevs av Beppe Wolgers.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hergé- och Franquin-inspirerad fransk äventyrsserie

När jag får se Yves Chalands dubbelalbum med två avsnitt av hans serie ”Freddy Lombard”, ”Kartagos komet” och ”Godefroid de Bouillons testamente” (Komika, 2006, översättning Elin Broberg), slås jag av ansiktslikheten mellan hans Freddy och Hergés (det vill säga George Remis’) Tintin. Det är inte den enda likheten. De här båda seriehjältarna råkar ständigt in i märkliga äventyr, och från Hergé har Chaland också lånat sin ”klara linjen”-stil, som utmärks av tydliga tuschlinjer och klar färgläggning.

När det gäller en del av figurerna i serien, skönjer jag ett arv även från André Franquins ”Spirou”. Och mycket riktigt ser jag, när jag forskar lite, att Chaland under en kort period också tecknade avsnitt av ”Spirou”.

Yves Chaland levde 1957-1990; han dog tidigt i en bilolycka. Eftersom han helt uppenbart hade stor talang som serieskapare, hade det varit intressant att få följa honom längre, men han dog alltså endast 33 år gammal. Jag vet att han medvetet använde sig av lånade stilgrepp, vilka han förvaltade väl, men det skulle också ha varit kul att få se helt egna skapelser i stället för pastischer.

Hans styrka i de här båda avsnitten av Freddy Lombard-serien ligger mer i detaljerna och i de enskilda dramatiska händelserna än i de historier Chaland berättar om sina hjältar, förutom Freddie Lombard vännerna Dina och Sweep. Medan de äventyr Hergés Tintin råkar ut för är stringent och logiskt berättade och alltid spännande, störs man som läsare av ”Freddy Lombard” ofta av att historien tenderar att göra hopp och lämna allt för mycket oförklarat. I båda de här avsnitten leker Chaland med tidshopp och till och med magiska inslag, vilket tyvärr gör hans historier mer mysteriösa än förklarande.

Men trots de här invändningarna tyckte jag att det var intressant att ta del av de här båda avsnitten av ”Freddy Lombard”.

Farväl, för andra gången

Samvaron med barnbarnen fortsatte ungefär som tidigare även under lördagen. Barnens lust att vara utomhus råkade i tid sammanfalla med Melodikrysset, så med några smärre avbrott kunde jag tämligen ostört ägna mig åt mitt kryssande. Men vi hann också med både Disney-film och samvaro.

Klara, som är i rit- och pysselåldern och för ändamålet hade fått låna en sax, råkade dock vid ett tillfälle klippa sig lite i fingret – inget blod, bara en rispa som följd – och måste tröstas och plåstras om av morfar. När morfar som ett led i detta stoppade om henne med en filt på sin egen säng, somnade hon strax och tog en rejäl middagslur. Sen var allting frid och fröjd igen.

Barnens föräldrar passade på att besöka loppisar på vägen till Öregrund, och när de dröjde, blev både Viggo och Klara till slut lite otåliga. Men tydligen var detta inte riktat mot mig, för lilla Klara kom, som för att förklara, fram till mig och sa: ”Men jag har ju dig, morfar!”

Sen kom då bilen med Kerstin och Bo i alla fall, och eftersom det inte var panikbråttom hem till Uppsala, ordnade vi lite eftermiddagsfika runt trädgårdsbordet: bokstavskex till de små och mandelbiskvier till de stora och så morfars kokkaffe och, framför allt, Portello och Guldus från Vasa-bryggeriet. Runt omkring blommade fruktträden, och i talldungen bredvid trädgårdsboden hoppade, till barnens stora förtjusning, en ekorre omkring. Bilder från trädgårdsfikat finns på Kerstins blogg, här.

Kerstin blev så till sig av att åter få barndomens läsksorter, så hon gick till Konsum och köpte ett helt litet lager av flaskor med Portello och Guldus och dessutom en flaska Siddni, en dryck med smak av apelsin och passionsfrukt, äppelsyra och citronsyra. Och så skulle hon tjata på Konsum hemma i Uppsala och på Coop Forum därstädes om att också snarast ta hem de här läskerna.

Sen plockades barnens saker ihop och packades i bilen, och familjen Kokk-Strömberg begav sig hemåt. Vid grinden stod morfar och vinkade av barnbarnen och deras föräldrar.

Därefter gjorde morfar ett städryck: när man har haft barn i den åldern i huset, är det mycket som behöver plockas undan.

Knappt var detta gjort förrän det ringde.

Den som ringde var Kerstin: Bilen hade plötsligt upphört att fungera en liten bit utanför Östhammar, och en bärgningsbil var på väg för att ta in den till verkstad. Eftersom verkstan inte jobbar under helgerna, måste den lämnas kvar där, och det föreföll mest rationellt att försöka ta sig tillbaka till Öregrund för att tillbringa natten hos morfar. Var det OK? (Bilder från bärgningen finns på Kerstins blogg, här och även på Bos blogg, här.)

Jo, det var klart att det var OK. Vi kunde ha myskväll med plockmat framför TVn, som ju skulle visa Eurovision Song Contest, och så blev det. Morfar inventerade frysen och kylen, och Bo tog sig, eftersom det var efter affärstid, till en närbelägen mack för att göra kompletteringsköp.

Alla blev mätta och belåtna, och barnen somnade – liksom också morfar en stund – mitt under schlagertävlingen.

Grannlandet Norge och Alexander Rybak är verkligen att gratulera till segern i tävlingen, som för övrigt slutade en bit in på Syttende mai. Vilken formidabel seger!

Jag unnar verkligen Norge den här braksegern men tycker samtidigt att Malena Ernmans placering först på 21a plats var mycket för låg. Det är lite trist att ett nummer, som rymmer så mycket sånglig bravur, inte belönas bättre. Kanske måste man också höra en låt som ”La voix” i Malenas utförande fler gånger, än flertalet av de röstande rimligen hade gjort, för att uppskatta den.

Det här handlar verkligen inte om chauvinism. Jag sätter en ära i att bedöma musik utifrån musikens kvalitéer, och jag tycker nog att ”La voix” åtminstone hade varit värd en placering i höjd med den mitt andra hemland, Estland, fick (sjätte plats).

Medan eurovisionsschlagertävlingen pågick, bäddade Kerstin med sin barndoms mest älskade lakan – bild finns här.

I morse kom, som vanligt, barnen först ut till morfar i köket för att få sin frukost. Men också deras föräldrar kom snart efter: Bo måste ju ta bussen in till Uppsala för att där hämta upp en hyrbil, som kunde ta familjen hem.

Allt det här tog sin tid, och morfar hann servera lunch och mormor Birgitta anlända till Öregrund, innan han var tillbaka.

Så när bakluckan även på den här bilen var fullpackad och familjen Kokk-Strömberg för andra gången körde i väg mot Uppsala, stod både morfar och mormor vid grinden och vinkade.

Melodikrysset nr 20 2009

Jag har barnbarnen, Viggo, snart sju, och Klara, fyra, hos mig här i Öregrund, men trots att jag då och då har blivit avbruten av dem under mitt melodikrysslösande, har det gått ganska bra att lösa också Melodikrysset.

Med ett undantag. Lasse Berghagen är en artist vars repertoar jag kan dåligt. Första ordet, på två bokstäver, i en av hans låtar börjar på D, och eftersom ordet har två bokstäver, är svaret gissningsvis då eller du, men så börjar flera av hans låtar, och jag kan dem inte. /”Då är du aldrig ensam,” föreslår en läsare som svar./

Inte heller Amy Diamond hör till de artister jag brukar lyssna på, men Melodifestivalen 2008, där hon sjöng ”Thenk You” (som väl egentligen heter ”Thank You”), ligger ju relativt nära.

Också Melodifestivalen 2007 ligger hyggligt nära i tiden. Där hörde vi Andreas Johnsson sjunga ”A Little Bit of Love”.

Men det fanns flera bättre svenska artister i dagens kryss.

En av dem var Håkan Hellström med ”Kär i en ängel”.

En annan var Idde Schultz med ”Fiskarna i havet”.

Ytterligare en är Carl Anton, som vi dock inte hörde personligen – vi skulle i stället identifiera hans ”Överbyvals”.

Betydligt äldre är ”Nu ska vi opp, opp, opp” med musik av Jules Sylvain och text av Gösta Stevens. Den minns vi med bland andra Ulla Billqvist och Lasse Dahlquist, senare även med Agnetha Fältskog.

En för många kär gammal bekant är August Södermans ”Ett bondbröllop”. Där den spelas brukar man ju svara ja.

I raden av dagens många svenska verk fanns också en talskiva. Vi hörde Lindeman berätta om sitt liv på Kiviks marknad, och Lindeman var förstås som vanligt Hans Alfredson.

Av dagens utländska sångnummer klarade jag lätt ”Have You Really Loved a Woman” med Bryan Adams, som kommer från Kanada.

Ännu lättare att identifiera var förstås ”My Way”, som vi brukar höra med Frank Sinatra. Fast egentligen är låten fransk och heter ”Comme d’habitude”.

Noel Gallagher i Oasis är jag inte lika bekant med, men det var han som sjöng ”Stand By Me”.

Dagens filmfråga var lätt. Vi hörde bland annat ”Med lite socker i botten (så går medicinen ner” ur ”Mary Poppins”. Den gjorde Walt Disney film av 1964, men ursprungligen är ”Mary Poppins” en bok av P L Travers.

TV-signaturen tyckte jag däremot, som vanligt, var svår. Till slut kom jag fram till att den var hämtad från en serie om amerikanska inbördeskriget, som på svenska heter ”Nord och Syd”. Den har jag aldrig sett.

Nu ska jag ägna mig åt barnbarnen, om ni ursäktar. Samt laga lunch åt dem och deras föräldrar, som kommer hit för att hämta dem.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På morfars land

I går kom Bo med barnbarnen, Viggo, sex, snart sju, och Klara, fyra. Morfar bjöd på potatisplättar med bacon, och Klara åt med god aptit – Viggo var lite försiktigare.

Till maten hade morfar köpt läsk från Vasa-bryggeriet, sorter som barnen inte var bekanta med. Deras far ville genast ha Portello, som barnen nog tyckte var OK men heller inte ville ha mera av. Däremot hittade de med morfars hjälp en annan ny favoritläsk, Guldus. Vid det här laget har den första flaskan på 1,5 liter redan gått åt, men en i dag nyinköpt finns på lager.

Före maten hann de titta lite på den välbekanta men ändå lite förändrade tomten, och så fick de ny riddarutrustning i stället för den som brann upp i mordbranden, var sin sköld och var sitt svärd i ganska mjukt material. Plus löfte om att den nyinköpta riddarborgen, ett tält, skulle sättas upp utomhus dan därpå.

Klara suckade lite efter pappa när han hade åkt men fann snart tröst hos både morfar och storebror Viggo. Hon ville först gå och lägga sig tidigt, och morfar bäddade och läste saga för henne, Siv Widerbergs antologi ”De små barnens bok” och Kicki Stridhs och Eva Erikssons ”Spökhuset”.

Som väntat gillade Klara den. Det gjorde också Viggo, som anslöt när vi läste den. Sen följde Klara med in till Viggo, när morfar på Viggos förslag läste Rindert Kromhouts och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och Holly Kellers ”Jakobs träd”.

Därefter visade det sig att ingen av ungarna ännu var riktigt sömning, så morfar lät dem båda hänga med honom in i TV-rummet, där det också finns säng. Det blev mer bus än TV, och när andra omgången av Eurovision Song Contest äntligen kom i gång, var Viggo både trött och ointresserad, så han gick in till sig och la sig.

Klara hängde med ett slag och frågade intresserat om länderna låtarna kom ifrån. Mest intressant som namn var uppenbarligen Lettland, som Klara associerade till ”lätt”. Några låtar hävdade hon också var bra, men när det blev Slovakiens tur, vände hon på sig och somnade.

Dess förinnan hade hon tagit löfte av morfar att hon skulle få sova hos honom, så när morfar också hade hunnit klara av kvällsdisken, bar han in lilla Klara till sin säng. Hon vaknade inte under transporten och sov sen lugnt vidare hela natten.

Hela och hela förresten. Hon är ju van att gå upp tidigt på morgnarna, eftersom hon normalt ska till dagis, så halv sju slog hon upp ögonen, log mot morfar och sa att nu skulle hon gå och väcka även Viggo.

Sen blev det macka, Rice Crispies och mjölk, och morfar fick börja bädda alla sängarna. Och långt innan någon vettig ledig människa frivilligt skulle gå upp var ungarna påklädda och ute i trädgården.

För morfar blev det sålunda en mycket aktiv förmiddag: uppsättning av riddarborgstält, promenad till Konsum med ungarna medföljande på sparkcykel, utflykt till lekplatsen vid Klockstapeln – bilder finns här - och sen lunch.

Efter lunch hann morfar knappt diska, förrän ungarna på nytt började tjata om att tillsammans med morfar gå ut i skogen, med vilket menas att gå en promenad ut genom vår tallgrind och sen bort över allmänningen, den så kallade Floraparken. På vägen tillbaka hem hann vi också med en runda till den mindre lekpark, som finns på vägen bort mot Konsum.

En stund efter lunch ville Viggo se en av de många DVD med klassiska tecknade disneyfilmer jag har köpt med Aftonbladet.

Klara gjorde förstås som Viggo. Men när jag för en stund sen stack in huvudet i TV-rummet, sov hon djupt.

Så det blir nog en sen kväll framför TV i dag också.

Morfar sköter hela ruljansen. Mormor är borta på uppdrag.

Melodikrysset nr 19 2009

Anders Eldeman hade rätt i att dagens melodikryss var svårt – men jag tror att jag har lyckats lösa det, även om det i några fall gick på skruvar.

Det svåraste för mig i dag var den dubbla musikalfrågan. Musikalen ”Nine” kände jag inte till, och för att hitta musikaltiteln fick jag lov att googla på ”Unusual Way”. Krånglet med detta gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på den andra delfrågan, en musikalmelodi – den kände jag igen men klarade inte att lokalisera. Men med tanke på att det även här skulle vara ett räkneord, måste det sökta ordet helt enkelt bli one.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag för egen del sett på Broadway och inte här i Sverige, men Google ledde mig till att den efterlysta sångerskan i titellåten måste vara Gunilla Backman.

Dagens operett var då lättare att ringa in: Vi hörde Carl Zellers ”Fågelhandlaren” från 1891. I den ingår ”Farfarssången”.

Årets melodifestival vanns ju av en sångerska med skolad röst. Riktigt lika bra gick det, trots likheten i det avseendet, inte för Loa Falkman i Melodifestivalen 1990, där han sjöng ”Symfonin”.

Lite bättre lyckades faktiskt Jessica Andersson i 2006 års upplaga. Hennes bidrag hette ”Kalla nätter”.

Fast i raden av svenska schlager kan den ändå inte hävda sig.

Nog var Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma”, för dagen med Siw i en tysk version, en slagkraftigare låt.

Och den är verkligen inte i samma klass som Björns och Bennys ”Du är min man”.

Ibland gör Eldeman sitt bästa för att villa bort oss: genom att spela en känd låt i en ovanlig version försöker han bringa vårt musikminne ur balans. Men nog var det Sven-Ingvars gamla hit ”Jag ringer på fredag” som här skulle ge oss det eftersökta verbet ringa.

Riktigt lätt var veckans Taube, ”Oxdragarsång”, den vars refräng börjar ”Dra, dra min gamla oxe”.

Lennart Hellsings ”Det var så roligt, jag måste skratta” sjöng vi när jag gick i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Den ibland sjungande skådespelare som här framförde den var Rolf Bengtsson Lassgård.

Anders Eldemans formulering om en otrolig gumma fick mig först att tro, att det var en bokbaserad barn-TV-serie han efterlyste. Detta blockerade mig för en lång stund; eftersom jag sällan känner igen TV-signaturer, hade jag ingen hjälp av musiken heller. Men så gick det, som det brukar göra när man läser deckare, upp en talgdank: Det efterlysta svaret var Agatha Christies ”Miss Marple”! Märk alltså att jag, trots att jag har sett otaliga avsnitt i TV, aldrig har lyckats lägga märke till signaturmelodin.

Svaren på de två återstående svaren finns båda i min skivsamling.

Jag är fan av Bette Midler och har förstås skivan där hon sjunger ”Beast of Burden”. Originalet gjordes av Rolling Stones 1978.

Den som väl först, 1946, spelade in ”Sixteen Tons” var Merle Travis. Men det finns flera bra versioner, till exempel med Pete Seegers fantastiska grupp The Weavers – mer om honom och om gruppen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. Här efterlystes dock viktangivelsen, ton, på svenska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Läskigt för de yngre – men ändå inte så läskigt

Barnbarnet Klara, fyra, gillar jättemycket bilderböcker med hemskheter i, nu senast Jonna Björnstjernas ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” och, ännu mera, uppföljaren ”Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck”. Hon fick båda i julklapp av mig, och har till och med hunnit ta fru Skräck med sig till dagis för att dela med sig till kompisarna.

Här om dan fick jag från En bok för alla en likartad bok, Kicki Stidhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (i originalutgåva 1992 på Gidlunds förlag, ny utgåva från EBFA 2009). Den ska jag läsa för Klara, när hon ganska snart kommer på besök hos morfar i Öregrund.

Eva Eriksson är en illustratör jag gillar – jag har följt henne allt sedan hon började illustrera bilder- och barnböcker. I den här boken påminner den lilla flickan, som är historiens huvudfigur, i sin rultighet lite om figurer som Bella och Max, men jag spårar också influenser från andra håll, kanske för att det här inte riktigt är Eva Erikssons vanliga gebit. Omslagets spökslott för omedelbart mina tankar till skräckmästaren Hans Arnold, medan åtminstone de mer godmodiga teckningarna av häxor och andra figurer har tycke av dansken Svend Otto S (där S står för Sørensen). Med detta menar jag absolut inte att det skulle vara epigoneri, snarare då att Eriksson har valt lite olika tecknarstilar för att inför den mycket unga publiken balansera läskigheterna en smula. Och hon har lyckats göra det, på sedvanligt begåvat sätt.

Författaren, Kicki Stridh, känner jag alls inte till förut, men hon har skrivit en rätt originell historia om det där hemska huset i skogen vår vilsegångna unga hjältinna kommer till. Huset är fullt av häxor och monster och lejon och troll och spöken, men den lilla flickan bemöter dem alla med sitt kolugna sätt och besegrar dem på det sättet. Häxornas gryta på ormar och spindlar och maskar avböjer hon att äta och beordrar i stället fram smörgåsar och mjölk. Det hemska monstret ber hon tvätta sig om fingrarna, eftersom de är så kletiga. Och eftersom hennes egna händer också har kletats ner av monstret, ber hon det rytande lejon som uppenbarar sig att slicka av hennes fingrar. Så där håller det på, och efter en god natts sömn i spökhuset går hon tillbaka ut i skogen och hittar strax sina föräldrar.

Jag tror nog att mitt fyraåriga barnbarn kommer att gilla det här, även alla de hemskheter som jag här har valt att hoppa över.

Kulturell odling & trädgården uppochnervänd

Som ledamot i kulturnämnden i Uppsala får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen anordnar. Vitsen med kulturfrukostarna är att för deltagarna presentera kommande kulturevenemang och en del permanenta inslag i stans kulturliv i vid mening. Kulturfrukostarna äger rum 08.00-09.00, och eftersom det är fråga om just frukostarrangemang, serveras en halv fralla plus kaffe eller te för 35 kronor, vilket vi deltagare själva betalar. Eftersom jag för att hinna vara med var tvungen att ta 05.55-bussen från Öregrund till Uppsala och således var tvungen att stiga upp 04.30, var det välkommet med en extra kopp kaffe. Till det fick vi jazz, exekverad av Trio Sandberg från Musikskolan.

Dagens kulturfrukost arrangerades på Grand på Trädgårdsgatan, förr biograf, nu aktivitetshus för ungdomar. Programmet hade som huvudtema kultur producerad av människor, framför allt ungdomar, med olika typer av handikapp.

Teater Blanca presenterades av sin konstnärlige ledare, Magnus Dahlerus, och vi fick med ett sång- och musiknummer prov på föreställningen ”Herr A:s penningar”: Filip Backström sjöng och spelade luftgitarr, assisterad av Chatarina Oldermark på klaviatur och Magnus Dahlerus, munspel. Bra, i rent professionell mening.

Därefter presenterade Annika Isaksson Labanskolan, en frisärskola med inriktning på drama, teater, musik och bild, och ett par elever gav smakprov på en moderniserad variant av ”Ronja Rövardotter”: ett sång- och dansnummer till arabisk musik.

Med ungdomar med funktionsnedsättning arbetar också Fyrisgården, vars verksamhet presenterades av Ulla Bergqvist, föreståndare, plus Ulrika Backlund, som visade en bit av en musikfilm, som lär komma i TV.

Besläktad med dessa inslag var också Karin Hedvalls presentation av kultur i vården, en verksamhet som vi i kulturnämnden på olika sätt stöder.

Där utöver fick vi veta lite om innehållet i årets version av Kulturnatten – kom gärna till Uppsala kvällen och natten den 12 september – och om sommarprogrammet i Parksnäckan. Också Hågaspelet, som tar sin avstamp i nordisk mytologi, presenterades, liksom en ny barnbok som utmanar de sexuella stereotyperna.

Sen blev det buss 811 tillbaka till Öregrund; jag var där lagom till lunch.

Min morgonutflykt till Uppsala råkade sammanfalla med att de beställda markarbetena på vår tomt påbörjades.

Det handlar om två tunga insatser. Det mindre av dem innebär att jag behöver hjälp med att restaurera ett stenparti, som jag anlade alldeles i början av vår närvaro här i Öregrund. Med ett beställt lass jord fick jag sedan in en hart när outrotlig klocka där, och min fysiska inaktivitet dels på grund av hjärtproblem, dels på grund av långvarig ischias har sen lett till att stenpartiet har vuxit igen.

Eva-Lotta Hasselqvist från Eds trädgård, som bland annat har räddat rosorna, hade redan gett sig av, när jag kom tillbaka, men Bosse Andersson, som med hjälp av några andra mannar hade skalat jorden av stenpartiet, var kvar och höll nu på med grävarbeten bort mot det relativt nya grannhuset: Han har tidigare spolat ur det jättelånga dräneringsrör jag en gång i världen grävde ner och bäddade in i singel, och nu höll han och de andra på med att gräva en ny vattengrav, som ska fyllas med sten, i ändan på röret.

Sen ska lågt liggande delar av gräsmattan, där det under senare år har bildats jättelika vattenpölar, också få ett nytt lager jord, som höjer nivån. Gräsmattan var redan tidigare fördärvad på vägen till trädgårdsboden, som vi har fått låta nyuppföra efter mordbranden i höstas, och nu har grävmaskinen gjort nya sår i gräsmattan.

Skifferplattegången från grinden upp till huset har Bosse dock täckt över med skivor; han har själv tidigare anlagt den, och vi har nu bett honom byta en del trasiga plattor plus dessutom förlänga gången en smula.

Just nu ser delar av tomten ut som en byggarbetsplats.

Men det blir nog fint, när alla arbetena så småningom är klara.

Bilderbok för små

Siv Widerberg har för En bok för alla (numera Ordfronts barnboksförlag) sammanställt antologin ”De små barnens bok” (2009).

Jag gillar den högt och rent, allt ifrån Margareta Strömstedts sammanställning av födelsedagsvisor på olika språk först i boken till Lena Anderssons illustration av en traditionell stå-på-tå-ramsa allra sist i den.

Där emellan möter vi författare som Lennart Hellsing, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren samt Jujja och Tomas Wieslander och illustratörer som Eva Eriksson, Ingrid Nyman, Charlotte Ramel, Poul Ströyer, Cecilia Torudd och Stina Wirsén, även Anna-Clara Tidholm som är författare och illustratör i en och samma person.

Här finns klassiker som Pippi Långstrump och Max men också Siv Widerbergs och Stina Wirséns helt underbara story kring en potta.

Blir inte den här boken en liten klassiker, som i många år bidrar till att hålla En bok för alla vid liv, är jag skapt som en nors.