Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Barbro Lindgren, tonåring under femtiotalet

Den avslutande delen i Barbro Lindgrens trilogi om sina flickår heter ”Bladen brinner” (första utgåvan på Rabén & Sjögren 1973, ny upplaga på Karneval förlag 2010). Det är tidigt femtiotal, Barbro är femton och går i läroverk. Hon bor i Ängby, en stadsdel i Stockholm.

Den här delen av trilogin – vars självbiografiska karaktär i den här utgåvan ytterligare framhävs av att den nu är illustrerad med foton ur författarinnans eget fotoaltbum – får en ny dimension genom att ett klasfoto har försetts med en bildtext som visar vilka som döljer sig bakom förnamnen, ibland öknamnen. Tidsfärgen blir extra stark genom detaljer som skoldanser med Whiskey Bottle Slickers, rodnande lärarinnor som försöker ha sexualundervisning för fnissande elever och tunnelbanans invigning. Tidsfärgen är suverän – inte ens ”Kerry Drake” saknas; jag vet, eftersom jag är jämngammal.

Men i centrum för handlingen i den här delen står förstås hur det är att förvandlas från flicka till ung kvinna, sådant som man ser redan på omslagsfotot: en för övrigt mycket vacker tonårig Barbro som, bland de sista i klassen, har fått bröst som man ser i profil under baddräkten. Och så kommer förstås också allt det där andra: den första mensen, killar som man trånar efter men som inte verkar bry sig, de första pojkvännerna som man inte riktigt vet hur man ska hantera.

Och som det var när det begav sig: de jämnåriga killarna var barnsligt flabbigare, så tjejerna sökte gärna manliga partners som var lite äldre. Den unga Barbro drog sig dock tillbaka som ett bränt barn, när det började hetta till, visste inte riktigt hur hon skulle hantera den situationen. Den Per Barbro drogs till brände sina skepp genom något så banalt som att kyssa henne efter en träff.

Vem denne Per var avslöjar Barbro Lindgren i sitt efterord till den här upplagan av ”Bladen brinner”: han blev läkare och faktiskt också författare, så jag misstänker att den kille som uppvaktade henne var P C (Per Christian) Jersild.

Det finns ytterligare en personuppgift i ”Bladen brinner” som intresserar mig i min egenskap av est. En av Barbros klasskamrater hette Hilja, och av klassfotot framgår att hennes efternamn var Rei.

August Rei (1886-1963) var statschef (riksäldste) i Estland 1928-1929 och var under landsflykten i Sverige premiärminister med presidentens uppgifter i den estniska regeringen i exil 1945-1963. August Rei var socialdemokrat.

Barbro Lindgren på väg in i tonåren

Barbro Lindgrens självbiografiska trilogi skildrar hennes eget liv från tio till femton års ålder. I ”Världhemligt” (i origibnal på Rabén & Sjögren 1972, ny upplaga på Karneval förlag 2010) finns åtminstone en säker tidsbestämning: hon skildrar där Gustav Vs begravning. Den ägde rum 1950, och då måste hon, eftersom hon är jämngammal med mig, född 1937, ha varit 13 år gammal.

I ”Världshemligt” skildrar hon den tid i livet då man vacklar mellan att fortfarande vara barn och att, steg frö steg, bli vuxen. Det senare yttrar sig till exempel i att klasskompisen Kajsa får mens, som droppar ner på golvet, pojkarnas verbala fixering vid sådant som har med sex och kön att göra, tjuvläsning av föräldrarnas bok ”Det fulländade äktenskapet” och så lite tjuvrökning förstås.

Men också den kreativitet som i den här åldern hör begåvade barn till – till exempel utgivningen av tidningen ”The Happy Corkscrew” – och busigheten i förhållande till de frälsta i Filadelfiakyrkan.

Även nya sidor av livet, som att man måste dö vare sig nan vill eller inte, tränger sig på, här till exempel genom att kompisen Ingrids mamma Margret dör och begravs eller som att lillsyrran på hemväg från skolan antastas av en ful gubbe.

Men än så länge försöker Barbro och hennes kompisar hålla livets hårdare realitetet på armbågs avstånd. Som när tjejerna just har träffat representanter både för frikyrkan och nykterhetsrörelsen:

”På krillen i dag skickade Cissi en lapp till mej där det stod: Käre Herre fräls mej ifrån spriten hällst idag. C.B.
Tur att inte krillefröken fick syn på den!”

Barnbok blir självbiografi

Barbro Lindgren är en författare som alltid har skivit både barnböcker och vuxenböcker, men jag skulle inte vilja säga att gränserna mellan de här kategorierna alltid är så knivskarpa.

Hon blev från mitten av sextiotalet en av det KF-ägda Rabén & Sjögrens stora barnboksförfattare men kom också att själv engagera sig i barnboksbranschen: Tillsammans med förra R&S-chefen Marianne Eriksson startade hon R&S-satelliten Eriksson & Lindgren, ett förlag som numera åter har uppgått i Rabén & Sjögren. Hennes många barnboksfigurer som Mattias, Loranga, Masarin och Dartanjang, Sparvel, Max (en dundersuccé tillsammans med illustratören Eva Eriksson), Benny och andra är kända och älskade.

Som vuxenförfattare är hon förvisso också läsvärd men har inte haft lika lätt att slå igenom. Jag kan tänka mig att det var kontakten med en intresserad och engagerad förläggare som i det fallet förde henne till Karneval förlag, och det här samarbetet har uppenbarligen fallit så väl ut, att hon nu också har börjat låta Karneval nyutge några av sina gamla barnböcker, till exempel den trilogi som börjar med ”Jättehemligt” (ursprungligen utgiven på R&S 1971, ny upplaga på Karneval 2011).

I den här trilogin skildrar Barbro Lindgren sitt eget liv från tio- till femtonårsåldrn, alltså den tid då hon går från att vara flicka till ung kvinna. Miljön är en av Stockholms utkanter, men som så många stockholmare har Barbro Lindgren också familjerötter någon annanstans, till exempel i östra Småland, således inte så långt från det Öland där hon bor i dag.

Barbro Lindgren är konstfackutbildad och har gjort egna kongeniala illustationer till många av sina böcker, men den nya Karneval-utgåvan av ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” skiljer ut sig genom att vara illustrerad med mängder av svart-vita fotografier ur hennes egen fotosamling. Det är naturligtvis i en mening ett plus, men det får också en speciell effekt: Det blir nu mycket tydligare att det faktiskt är fråga om en självbiografi, inte en skönlitterär fantasiskapelse. Men när jag ser fotot av lillbrorsan, Kjellegubben, inser jag också hur exakt, med kariaktyrtecknarens knorr, hon har ritat honom och hans kinder.

Det är möjligt att Barbro Lindgren har kvar dagböcker från den tid hon skildrar, i ”Jättehemligt” med början under sent 1940-tal, men även om kapitlen är korta och lite dagboksartade, har handlingen dragits samman till temata och skeenden. Språket – jag är jämnårig med Barbro Lindgren, född 1937 – är också moderniserat jämfört med hur vi skrev i den åldern.

Men de som skildras i den här boken – kompisen Ingrid, den helt oregerlige Anton och alla de andra – har alltså funnits på riktigt. Och den där våndan som under en tid hindrade bokens jagperson från att gå till skolan var alltså en svår depression, bekänner Barbro Lindgren i sitt efterord.

Bilderböckernas femtiotal

I Lisa Bjärbos och Susanna Hellsings antologiserie med utdrag decennievis ur bilderböcker har jag tidigare skrivit om 60-talsboken. Det var inte bara roligt utan också lätt, det senare eftersom sextiotalet var det årtionde då jag började läsa sagor för barn i vår egen familj.

Jag är i och för sig en sådan som aldrig blir vuxen i förhållande till barn- och ungdomsböcker. Också efter det att jag inte längre hade några barn att läsa böcker för hemma, inte heller någon tidning att längre recensera barnböcker i, har jag fortsatt att läsa böcker avsedda för barn och ungdomar – jag har till och med systematiskt köpt många av klassikerna på området att ha i de egna bokhyllorna när vårt stora barnbokbestånd försvann med de utflyttande barnen. Fast nu har de ju börjat förse morfar/farfar med en ny generation ungar att läsa för…

En av mina svaga punkter är barnböckernas femtiotal, det som skildras i Bjärbos och Hellsings ”Bilderboksretro 50-tal” (Rabén & Sjögren, 2011). Naturligtvis finns där ändå mycket som har återutgivits och som jag senare har kommit att läsa, också somligt som jag faktiskt läste redan då.

Tove Janssons muminvärld kom jag i kontakt med tidigt, råkade vid ett julbesök i en familj med lite yngre barn hitta mitt livs första muminbok och slukade den liggande på ett barnkammargolv. Och när jag i slutet av 1950-talet som student kom till Uppsala för att plugga köpte jag alla böckerna med hennes serieversion av ”Mumintrollet” (Gebers), som i det här bilderboksurvalet med stort berättigande får några sidor.

En annan bilderbokserie som jag kom i kontakt med under femtiotalet var FiBs gyllene böcker, utgivna av Folket i Bild som jag var både tidnings- och bokombud för. Av de här presenterade gyllene böckerna minns jag framför allt ”Misse Murr” men också Einar Norelius’ ”Petter och hans fyra getter”, som ju har åtgerutgetts många gånger sen dess – det finns nog inget av våra barn som inte har läst och älskat den. Samma sak gäller Åke Löfgrens kluriga ”Historien om någon” från 1951. Patsy (text) och Richard (bild) Scarrys ”Kalle Bävers hemlighet” (1954) är värd att notera som ett mycket tidigt uttryck för den senare inte bara mycket produktive utan också skicklige Richard Scarrys bokskapande.

Bertil Almkvists ”Barna Hedenhös” – den första i serien kom 1950 på Bonniers – är jag också säker på att jag kom i kontakt med redan under 1950-talet.-

Men en stor del av 1950-talet barnböcker kom jag först i kontakt med när jag i mittet av sextiotalet började läsa godnattsagor för Anna, vars mor Birgitta jag då flyttade ihop med. Och när Birgitta och jag sen fick två barn, Kerstin och Matti, tillsammans, följde många av godnattsagevanorna med – i ett antal fall fick de yngre barnen också nya upplagor av flera av de bästa barnböckerna.

Inga Borgs böcker om Plupp (Norstedts) med sina fina bilder från fjällandskapet har etsat sig kvar i minnet och ögonen.

En annan favorit för flera barn i vår barnkammare har varit Edith Unnerstads (text) och Iben Clantes (bild) historia om lilla O, ”Klåfingerdagen” (Rabén & Sjögren).

Mycket fröjd hemma hos oss har också Alf Prøysen skapat, till exempel med bilderboksversionen från 1959 av ”Mössens julafton” (Rabén & Sjögren, bild Willie Nordrå). Ni minns väl alla Ulf Peder Olrogs tonsättning?

Ett särskilt omnämnande bland Rabén & Sjögrens alla förnämliga barnboksförfattare måste vi ge Lennart Hellsing, också han en favorit både hos våra barn och generationer av andra barn. Här representeras han av ”Summa Summarum” (bild Poul Ströyer, musik Knut Brodin, Rabén & Sjögren, 1950) och av ”Krakel Spektakel köper en klubba” (bild Stig Lindberg, Rabén & SJögren, 1956).

Den största av dem alla är naturligtvis ändå Astrid Lindgren (som för övrigt också, genom att jobba där, bidrog till att KF-ägda Rabén & Sjögren blev epokens helt dominerande barnbokförlag). Av henne får vi här läsa ”Barnen på Bråkmakargatan” (illustrerad av Ilon Wikland 1956) och Pippi Långstrump som serie (1957, illustrerad av Ingrid Vang Nyman).

Det här, plus ytterligare material i den aktuella antologin, är inte hämtat ur bokutgåvorna utan ur den av Rabén & Sjögren utgivna kvalitetsbarntidningen Klumpe Dumpe, som jag själv – eftersom jag då var i alldeles fel ålder och ännu inte hade egna barn – dess värre aldrig kom i kontakt med.

Men här får vi exempel på innehållet både i den och i en rad ytterligare bilderböcker som jag inte ens har nämnt namnet på. Ni får läsa själva!

Melodikrysset nummer 37 2012

Jag hade lite problem både i början och slutet av dagens kryss.

Dagens inledande melodi kände jag väl igen, men vad hette den och vad handlade den om för grönsak? Jo ”Popcorn” förstås, och det gör man ju av majs!

Det tog också tid innan jag kom på melodititeln ”Just idag är jag stark”; jag borde mycket snabbare ha kommit på både det och att den sjöngs av Kenneth Gustafsson, Kenta kallad och en kändis under modsepoken. Honom hade vi faktiskt på omslaget till ett nummer av Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var – vi hade en lång intervju med honom i tidningen.

Annars var det ganska många ljudillustrationer i dag som en gammal man som jag känner igen. ”Under Paris broar” är bara ett exempel.

Sven Arefeldt var omåttligt populär i radio i min gröna ungdom, inte minst med ”I en roddbåt till Kina”, i engelskspråkigt original ”Slow Boat To China”.

Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage” minns jag också väl från the radio days.

”Den blomstertid nu kommer” minns jag från folkskoletidens skolavslutningar i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, men den version vi i dag hörde, med Lill Lindfors och Nils Landgren, var betydligt senare. Och i dag har den väl kanske vid skolavslutningarna passerats i popularitet av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som skulle ge oss svarsordet Ida.

Vårat gäng – Alice Babs med flera – med signaturmeldin ”Vårat gäng” förekom också i radio fram mot fyrtiotalets senare del, men de debuterade där långt före min ankomst till Sverige. Men efterkrigstidens stora stjärnor, bland dem Alice Babs, har jag alla upplevt live, vid de jättelika midsommarfesterna i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Också Povel Ramel upplevde jag under de där åren, en gång också under tältturné, då på Läroverksplan i Sundsvall. Honom lärde vi först uppskatta som crazyartist, men han visade sig också ha en samhällsmedveten sida, till exemepel i ”Varför är det ingen is till punschen?”. Du kan hitta texten plus en kommentar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer traditionella – i dag skulle vi kanske snarare säga omoderna – värderingar förmedlades i en annan gammal hit, ”Bla, bla, bla” med Egon Kjerrman. Men kvinnans i den här låten återkommande meningsyttringar kan förvisso sammanfattas i ordet tjat.

Hon var nog inte något exempel på det GES, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strrömstedt, sjöng, ”En jävel på kärlek”.

Kärlek – tvåsamhet – är för övrigt något ömsesidigt, det som i den engelska versionen av ”Rör vid min själ” av Åsa Jinder uttrycks som ”You Raise Me Up”.

Sist i dag hamnar vi därmed i mitt Uppsala, varifrån Veronica Maggio kommer. Henne hörde vi i dag sjunga ”Välkommen in”.

Själv önskar jag att jag så småningom ska kunna säga ”Välkommen hem” till min Birgitta, som just nu ligger på Akademiska sjukhuset efter genomförd hjärtklaffoperation.

I början såg det lite darrigt ut för henne, men så upptäckte man att hon också hade lunginflammation och satte in åtgärder även mot den. Så i går när jag hälsade på var hon faktiskt riktigt pigg.

Jag ska hälsa på henne också senare i dag.

ABC-bok

Carin Wirséns (text) och Stina Wirséns (bild) ABC-bok ”Ahmed anka och ödlan Örjan”, ursprungligen utgiven av Bonnier Carlsen 2004, har 1012 utkommit i ny upplaga hos En bok för alla.

Bilderna är fina och de korta texterna i form av tvåradiga verser fyndiga, men de lär oss egentligen inget om de figurer, oftast djur, som får illustrera alfabetets bokstäver. Å andra sidan stimulerar de utan tvivel åtminstone de läslärande barn, som har sinne för absurdism.

Ibland är de här illustrerade bokstavsverserna någorlunda gripbara:
Igeln Inger
bor på ett finger.

Men varför
Hamstern Hedda
bor hos en gädda,
den senare dessutom försedd med en tekopp, kan vara svårare att förstå.

Dock når den här kombinerade bild- och bokstavsvershumorn oanade höjder, som när lille
Xerxes X
bor på ett kex.

Och att
Ormen Orvar
bor bland korvar
låter ju rent av logiskt.

Ännu ett spökhus

Jag har tidigare, mycket förtjust, läst och recenserat – se Kultuerspegeln, Barnkultur – Kicki Stridhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (1992, återutgiven 2009 av En bok för alla).

En bok för alla ger nu (2012) ut en snarlik bok av Thomas Halling (text) och Kenneth Andersson (bild), ”Mot spökslottet” (ursprungligen utgiven av Alfabeta, 2008). Den är till uppläggningen irriterande lik ”Det hemska spökhuset”: En ensam liten flicka kommer en kväll till ett spökslott och upplever där hemskheter som spöken, benrangel och en huvudlös man. Liksom flickan i ”Det hemska spökhuset” stövlar hon glatt vidare, vilket inte förefaller särskilt förvånande, eftersom Kenneth Anderssons illustrationer inte alls är så läskiga som Eva Erikssons.

Till slut möter hon dock även en ganska läskig vampyr och flyr ut ur spökslottet. Den nya upplevelsen av skräck tacklas bland annat genom att bilderna i den här delen av boken har lagts upp och ner, och sen kommer det som verkligen är en poäng: När den hemska vampyren hinner i kapp vår flyende lilla flicka, säger han:

– Du glömde din ficklampa!

En resa genom tid och rum och mytologi

När Jan Lööf först (1995) gav ut sin bok om tomten, hette den ”Tomten berättar”. När samma förlag, BonnierCarlsen, återutgav den 2008, hade den döpts om till ”Vem matar djuren?”. Så heter den också nu (2012), när En bok för alla ger ut ytterligare en upplaga.

Tomten matar i och för sig djur i den här berättelsen, men fokus ligger hela tiden på tomten, så frågan är om inte den ursprungliga titeln är mest adekvat.

Den här tomten arbetar som lagårdstomte, men alla vi som någonsin har varit inne i en lagård anar tidigt, att det det här nog inte är vilken lagård som helst. En gris vilar bredvid en noshörning, och lejonen och leoparderna ser inte ut att vilja äta upp vare sig älgarna eller aporna.

Trångt är det också, så vår tomte sover middag inkilad mellan ett lejon och en gorilla och vilar sitt huvud mot gorillans tjocka mage.

I Jan Lööfs berättelse står aldrig det som står i baksidestexten men som vi vuxna läsare redan har förstått när kaptenen beordar alla djuren att tåga ut: Den här tomten har varit hustomte på Noaks ark – på nästa bild ser vi för övrigt den strandade arken på toppen av Ararat, där Noak nu öppnar vinrestaurang. Bland hans kunder ser man mytologiska sagofigurer som en kentaur, en faun och en cyklop.

Där erbjuder Noak honom jobb, men vår tomte liftar norrut på ryggen av en mammut.

Jan Lööfs tomteberättelse är dock inte bara en resa i mytologin utan också i tid och rum. Härnäst hamnar vår tomte på ett norrländskt småbruk av det slag jag minns från min barndom. Här vaktar han grisar och höns mot angrepp från räven, som nog skulle kunna ta livet också av den trötta gamla vakthunden på gården.

Men vi befinner oss uppenbarligen i den brytningstid då småbruk inte längre bar sig. Korna föses in i en bil med en skylt, vars första bokstäver vi skymtar: SL. Bohaget – man ser en elspis, en kyl, en fåtölj och en läslampa – läggs på ett lastbilsflak, och då passar tomten på att slinka in i ett skåp som också står där.

På det här sättet kommer vår tomte att flytta med in till stan, och det är verkigen inte en stad vilken som helst: På torget kommer Fantomen gående med Devil i koppel. Där spankulerar också Tintin med Milou, och vid foten av en ryttarstaty har en bister polis just hittat en kanske inte helt nykter kapten Haddock. Mandrake samtalar med Stor-Klas och Lill-Klas.

Tomten flyttar tillsammans med sin före detta småbrukarfamilj in i en modern lägenhet och finner ganska snart att det dess bättre bara är hunden och katten som ser honom.

Tomten har dessutom krympt på sin ålders höst: nu är han i samma storlek som hunden och katten. Men hans plikter har ju också blivit färre jämfört med när han hjälpte Noak på arken.

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.