Kjeringa som blev så lita som en teskje

Alf Prøysen (1914-1978) var en mångsidig herre: kåsör, romanförfattare, visdiktare och sångare och inte minst barnboksförfattare. Läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Till hans stora barnbokssuccéer, också filmade här i Sverige med Birgitta Andersson i huvudrollen, hörde historierna om Teskjekjerringa, Teskedsgumman. Hon dök först upp i några historier som Prøysen från 1955 och framåt publicerade i tidningen Kooperatøren.

I Norge dök den här kärringen 1956 också upp i boken ”Kjerringa som ble så lita som en teskje”, och samma år utkom den på den svenska kooperationens barnboksförlag Rabén & Sjögren i översättning av Inga och Ulf Peder Olrog – Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog översatte och sjöng varandras visor i sina respektive hemländer, och det var säkert naturligt för kooperatören Prøysen att välja den svenska kooperationens förlag, dessutom Sveriges främsta barnboksförlag, som utgivare av sina böcker.

Den allra första av historierna om Teskedsgumman gavs 1968 ut i en bilderboksversion. Illustrationerna har här, liksom i samlingen ”Gumman som blev liten som en tesked”, gjorts av den lysande tecknaren Björn Berg (1923-2008). Illustrationerna i kapitelboken var i svart-vitt, men i bilderboksversionen är de i fyrfärg. De senare är heller inte färglagda kopior av de förra. Bilden mot slutet av gumman som äter pannkakor tillsammans med sin gubbe är ganska lik men inte identisk med den svart-vita originalbilden, och de flesta illustrationerna i bilderbokversionen är nytecknade.

Den som är observant lägger kanske också märke till att bilderboksutgåvan av den här allra första historien om Teskedsgumman på svenska kallas ”Göta Petter, sa teskedsgumman”. Förklaringen till detta, som saknar motsvarighet i Prøysens text, är att Teskedsgumman året före hade gått som adventskalender i svensk barn-TV, och att Birgitta Andersson, som spelade Teskedsgumman, där använde den återkommande frasen ”Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!”.

Själva historien har inte bara sagans överraskningsmoment – gumman blir utan närmare förklaring plötsligt liten som en tesked – utan den innehåller också många fyndiga och drastiska detaljer, sådant som att gumman låter hunden slicka rent disken och retar regnet och sunnanvinden till att vaska respektive torka tvätten.

Men här finns inte plats bara för det drastiska. Björn Bergs bild av den pyttelilla gumman under de jättehöga växterna, med måsarna som följer den traktordrivna plogen i spåren och med kyrkan och några röda hus som fond är betagande vacker.

Och sen vet ni väl alla hur det gick: Med lite fiffighet och en nypa magi blev pannkakorna klara, och, poff, innan gubben hann hem, hade gumman återfått sin vanliga storlek.

Långa farbrorn hittar lilla Annas hund

Jag har tidigare presenterat författarparet Inger (text) och Lasse Sandberg (bild) – gå in under Kulturspegeln, Barnkultur.

Flera av deras barnboksfigurer blev omåttligt populära, vilket förstås ledde till att bilderböckerna om de här figurerna med tiden blev många. Barn är som bekant konservativa och vill gärna ha mer av samma sort. Ändå tycker jag att det finns en beundransvärd variation i till exempel paret Sandbergs många böcker om lilla Anna och långa farbrorn.

Och det tillkommer ju dessutom ständigt nya generationer barn som vill läsa om just de här figurerna. ”Var är lilla Annas hund?” utkom till exempel 1972, men det exemplar jag nu har köpt (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren, 2011) är fjärde upplagan, femte tryckningen.

Lasse Sandbergs illustrationsteknik är lätt att känna igen från bok till bok, så även här: Lilla Anna ser ut som hon alltid gör, byter bara min ibland, och långa farbrorn utmärks, utöver av sin extraordinära längd, också av en viss extravagans i sin klädsel. Här och var använder sig herr Sandberg av collageteknik, men också hans egna teckningar är, trots en imiterad barnslighet i utförandet, oerhört precisa.

Inger Sandbergs story är i princip enkel. Lilla Annas hund har försvunnit, så var kan den vara? Lilla Annas letande efter hunden leder, utan att det känns sökt, till olika sorters djur, och med långa farbrorn får hon tillfälle att diskutera till exempel olika slags rädslor.

Det visar sig dock att lilla Annas försvunna hund varken är ensam eller rädd – långa farbrorn, som kan se mycket långt bort, upptäcker att hunden helt enkelt har hittat en hundkompis.

Jag noterar också att paret Sandberg i sin bok, som alltså är från tidigt sjuttiotal, redan i bokens början gör en mycket tidstypisk markering: Både lilla Annas far och hennes mor jobbar, pappan på kontor och mamman i fabrik. Det här får man veta bara så där i förbigående.

En deckarhistoria för små barn

Åke Löfgrens (text) och Egon Möller-Nielsens (bild) ”Historien om någon” utkom 1951 på Folket i Bilds förlag, som på 1950-talet vidgade sin utgivning till att också omfatta böcker för barn och unga. Ett lysande exempel på det senare är ”Historeien om någon”, som 1971 fick nytt liv i Rabén & Sjögrens banbrytande Klumpe Dumpe-serie – Folket i Bilds förlag med sin ägare Tidens förlag har ju också köpts upp av KF-ägda Rabén & Sjögren. Senaste Klumpe Dumpe-utgåvan av ”Historien om någon” är från 2012.

Redan den här bokens omslag är genialiskt: Man ser ett ett par gula ögon lysa genom ett mörkt nyckelhål, och in i nyckelhålet löper också en röd tråd.

Och just en deckarhistoria för små barn är den här historien om den mystiska någon, vars framfart genom huset man kan följa med hjälp av en röd tråd, som kommer från mormors garnnystan, som låg på hennes nu omkullvälta stickbord.

Vad kan ha hänt, och vem kan ha ställt till det här?

Om man följer den röda tråden, får man ledtrådar som ett par uppäta fiskar i köket och en omkullvält mjölktillbringare i skåpet, och en guldfisk som har hamnat utanför sin skål kan väl också hjälpa den mycket unga detektiven på spåren.

Berättartekniskt är den röda ulltråden mycket fyndig, men som vuxen läsare kan jag möjligen tycka att nystanets väg bland annat uppför två trappor, kan ha rymt tekniska hinder för den som till slut kommer ut ur skåpet uppe på vinden, husets katt.

Men för små barn är det här en oerhört fascinerande historia.

En visa från Katthult

Astrid Lindgrens visa ”Lille katt” finns utgiven som pekbok för de minsta (Titta och sjung! Rabén & Sjögren, 2010), Den innehåller inte noter till Georg Riedels tonsättning, men de flesta vuxna, som ändå ska ”läsa” den här visan för sitt barn, kan den säkert ändå sedan gammalt, eftersom de har hört lilla Ida sjunga den.

Vistexten är illustrerad med bilder av Emil-tecknaren Björn Berg. Bilderna är kongeniala i sin enkelhet. Möjligen kan jag tycka att bilden av lille far, Anton i Katthult, kanske inte känns helt rätt. Rätt är den, om man redan känner till historierna om Emil och hans pappa, men den här boken vänder sig ju till pekboksåldern, då man knappast ännu har alla de nödvändiga associationerna.

En detaljrik och sifferfylld historia

Sven Nordqvist har haft en pyramidal succé med sina bilderböcker om Pettson och Findus, och de är verkligen lysande.

Men hans debutbok handlade inte om det här paret, och särskilt i början av sitt författarskap varvade han med bilderböcker av annan typ. Ett exempel är ”Minus och stora världen”(Opal, 1985). Dess syfte är att lära de unga läsarna eller åhörarna att räkna, åtminstone till tio men gärna längre.

Siffrorna finns infällda i bilderna, men de senare innehåller också en rad föremål i motsvarande antal, som den unga läsaren själv kan träna sig på att räkna: en, två, tre, fyra kyrkor, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio gäss och så vidare.Texten på varje bilduppslag slutar också med antalet gåvor Minus dittills har fått under sin upptäcktsfärd i stora världen.

Det här är faktiskt inte så mekaniskt gjort som man kunde befara: Det man ska observera och räkna är ofta märkliga saker som sju hattkullar med var sin gran på som sticker upp likt bergtoppar i stora skogen.

Bland dem Minus möter på sin färd finns pysslingar och en jätte, de tre vise männen och en häxa. Detta trots att han är en alldeles vanlig liten pojke, som när han för sin mamma har förklarat att han ska gå ut i stora världen och se hur där ser ut har fått svaret: ”Javisst lille vän, gör det. Men bli inte borta för länge bara.”

Och så gjorde han det, och hamnade på så sätt i en värld av antal och siffror. Men efter nittio tog stigen han hade valt slut, och han kunde se sitt eget hus. På slutbilden får man se honom kika ut genom barnkammarfönstret.

Bildfantasin och grundstoryn i den här Sven Nordqvist-boken är det inget fel på. Möjligen kan jag ibland tycka, att bilderna ibland blir lite väl detaljrika och texten alltför vindlande ordrik. Men Nordqvists talang syns redan i den här tidiga boken.

Att våga gå till tandläkaren

Jag hör inte till dem som under sin barndom hade problem med att gå till tandläkaren. Jag minns fortfarande, när jag vid ett tillfälle under min tidiga skoltid fick gå till en tandläkare i Kvissleby för kontroll och denne konstaterade: ”Du har ju hajgap och hästtänder!”

Några hål hade jag inte. Måhända hade detta ett samband med att jag dittills hade fört ett för tänderna mycket sunt liv med närande mat och mycket lite sötsaker.

Jag berättar detta som en inledning till min recensionsläsning av Stephanie Blakes (text och bild) bok ”Nej! Inte tandläkaren” (översättning Anna Falk, En bok för alla, 2013, första svenska utgåvan Berghs, 2011, i franskspråkigt original ”Aaaah! Pas le dentiste”, 2010). Jag är nämligen inte bara skeptisk till barnböcker med moralistiskt syfte utan också sådant som gör alltför stor sak av sådant som att gå till tandläkaren.

Men för all del, När min egen dotter var liten, var hon också rädd för att gå till tandläkaren. Fast det löste vi genom att pappa, som hon på den tiden litade på i alla väder, fick gå med henne och sitta bredvid tandläkarstolen.

Bokens Simon är inte bara kanin utan superkanin med mask och slängkappa. Vid ett tillfälle när han ska sova över hos Filip, som också är superkanin, steker Filips pappa pannkakor åt dem, och då får Simon plötsligt jätteont i en tand.

Så Filips pappa ringer till Simons mamma och säger att hon måste ta Simon till tandläkaren.

Filip spär på Simons redan gryende oro och säger, att tandläkaren kommer att bända upp munnen jättemycket och också ge Simon en jättestor spruta.

Aldrig i livet att Simon vill gå till tandläkren. Men ingenting hjälper. Den inledande konversationen hos tandläkaren förtjänar att citeras ordagrant:

”Är det du som är Superkaninen!” säger tandläkaren.
”BAJS!” svarar Simon.
”Så trevligt att få träffa dig, Bajs. Jag heter Marie-Louise. Kom in och sätt dig här i min Superstol som jag har bara för Superkaniner!”

Och trots Simons protester befinner han sig snart i en tandläkarstol, och tandläkare Marie-Louise stoppar in någon smet som smakar jordgubb i tanden medan hon försäkrar att det inte kommer att göra ont.

Och då går det bra. Jag citerar igen:

”Så där ja, Bajs, nu är det färdigt”, säger Marie-Louise.
”Jag heter Simon.”
”Så trevligt, Simon. Du har varit väldigt duktig.”
”Det är väl klart. Jag är ju Superkaninen!”

Och sen ringer han Filip och säger: ”Det här var väl inget. Gjorde inte ens ont.”

Stephanie Blake, föd 1988, kommer ursprungligen från USA men bor numera i Paris. Hon har gett ut både bilderböcker och kapitelböcker, och inte minst böckerna om Simon har haft framgång i flera länder.

När Boris fick glasögon

Olof Landström, född 1943, har tillsammans med hustrun Inga gjort en rad fina barnböcker, till exempel en hel radda om Bu och Bä. Han är en mycket anlitad barnboksillustratör, har illustrerat böcker av bland andra Barbro Lindgren, Tomas och Juija Wieslander och Ulf Stark. Bland hans tidiga succéer finns ”Kalles klätterträd” från 1968, som 1975 blev animerad film i samarbete med Peter Cohen, en annan barnboksförfattare vars böcker han har illustrerat.

2002 utgav Peter Cohen (text) och Olof Landström (bild) tillsammans bilderboken ”Boris glasögon” (Rabén & Sjögren), som nu, 2013, ges ut på nytt av En bok för alla.

Bokens Boris är visserligen ganska barnslig, men inte – som man i förstone frestas att tro – något barn. Och kanske är det klokt: Om man för ett barn, som behöve glasögon, ska presentera problemen med dålig syn, är det måhända lättare att visa både avigsidorna och komiken med att inte kunna se ordentligt, om barnet i fråga får lite distans till ämnet.

Den här historien börjar med att TV-bilden hemma hos Boris ter sig allt mer suddig, så efter att (med hjälp av förstoringsglas) ha hittat numret till TV-reparatören i telefonkatalogen, ringer han denne, som dock konstaterar att Boris nog snarare borde gå till ögonläkaren.

Dennes diagnos blir att Boris är astigmatiker, och så får då Boris glasögon som korrigerar det här synfelet. En ny värld öppnar sig för honom: han ser de små fingrarna på bebisarna i barnvagnarna, han ser hur snygg Gudrun i bageriet egentligen är och så får han till och med nytt jobb på radiofabrikens stickproppsavdelning. Men den nya synskarpa tillvaron har också sina problem: han ser spindelväv och dammråttor och upptäcker att de där TV-programmen han (inte) såg förut kanske inte var så bra.

Ett slag är han rent av benägen att slänga glasögonen, men både marsipanrosorna och Gudrun i bageriet lockar, så han behåller dem i alla fall.

En fin barnbok från Sydkorea

Ho Baek Lee, född 1962, är barnboksförfattare från Sydkorea; han illustrerar också själv sina böcker. 2012 fick han Peter Pan-priset för sin bilderbok ”Ensam hemma” (översättning Linda Palenius, En bok för alla 2013.

På svenska utkom den först 2011, på Berghs förlag. I original publicerades den 2000, men den kan ju knappast – i motsats till vad som i den svenska upplagan anges som originalets titel – då ha hetat ”What On Earth Happened This Night” – det senare tyder snarare på att boken har översatts via en engelskspråkig utgåva.

Nå, knappast någon skada skedd. Texterna till de stora och generösa bilderna är korta och av ett slag som knappast kan fara illa av att gå via ett tredje språk.

Historien, ofta berättad i gråtonsbilder, som då och då avbryts av en färgbild, är enkel och rar. En liten vit kanin har lämnats ensam hemma, när familjen som äger honom har åkt till mormor. Normalt bor han på balkongen, men nu har någon råkat lämna balkongdörren öppen, så vår lilla vita kanin kan ta sig in i lägenheten och utan att bli störd eller hindrad göra allt det där som kaniner normalt inte får göra.

Han visar sig också ha förmågor som ingen anade att kaniner hade: Han öppnar kylen och hittar mat att äta, på tallrik som man kan anta att hans lilla matte eller husse också gör. Han kollar på en DVD-film och äter chips. Han – eller är det en hon; man får aldrig veta – provar läppstift och tjejkläder. Både böcker och byggklossar lockar, och så metar han en stund i en kartong. Festligt är det att se den lilla kaninen kämpa med en jättestor rullskridsko. Det blir en lång dag, och till slut tar sig vår lilla vita kanin en lur i sängen.

Men i tid, innan familjen kommer hem från besöket hos mormor, slinker han ut på sin balkong.

När familjen kommer hem, anar den inte vad kaninen har gjort när de var borta. Men om de tittade riktigt noga, skulle de hitta spår efter honom: små små bajskulor som har råkat komma när han var på flera av sina äventyrsställen.

Melodikrysset nummer 10 2013

Både Anders Eldeman och krysslösarna tyckte tydligen att förra veckans melodikryss var svårt, och där fanns förvisso några knepigheter, men det gjorde det också i den här veckans kryss.

Radioapan har jag själv aldrig kommit i kontakt med fastän jag har två barnbarn boende hos mig. Jag måste fråga dem om det här programmet.

Oprah Winfrey ingår heller inte i min dagliga kost, men här hade jag så många ledbokstäver, att jag begrep att det var hon som gjorde ”I Shall Not Be Moved”.

Håkan Hellström har jag lyssnat på en del, även om jag inte har hans senaste CD, där ”Saknade te havs” ingår.

TV-serier följer jag sällan, men ett och annat ur sjuttiotalsserien ”Pang i bygget” (”Fawlty Towers”) med John Clease har jag förstås sett.

Mer har det då blivit av Trazan och Banarne. Fast i dag var det Ted Olyckan Åström, ackompanjerad av Electric Banana Band, vi hörde i ”Olyckans sång”.

Också Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Damorkestern förekom ju i TV, och jag har hört deras version av ”Kärlek, nål och tråd” tidigare.

Därmed är vi inne på den populärmusik, som ju ändå utgör den centrala delen av ljudillustrationerna i Melodikrysset.

Här började också krysset mycket lätt, med ”Fairytale”, vinnarlåten i Eurovision Song Contest 2009, skriven och framförd av den vitryske norrmannen Alexander Rybak.

En svensk vinnare fanns också med: Lena Ph som vann 2004 med ”Det gör ont”. Den här låttiteln skulle i krysset leda oss till verbet lider.

1975 sökte Svenne och Lotta Hedlund lyckan med Björns och Bennys och Stikkan Anderssons ”Bang en boomerang”, men det gick inte riktigt lika bra, även om låten heller inte blev någon bumerang.

Själv tycker jag, för att göra en avvikelse från ämnet, att de flesta av låtarna i kvällens melodifesivalfinal är värda att hamna på närmsta sophög – jag återkommer till det i morgon.

Och ändå har jag en musiksmak som inkluderar många olika slags musik, inklusive de schlager som nämns ovan.

Men jag lyssnar också gärna på klasiska schlager som ledmotivet i filmen ”Bel Ami” från 1939, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Guy de Maupassant.

Och jag lyssnar också på den klassiska vårsången ”Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad (1939), med sitt budskap ”Vintern rasat ut” – ack, vore vi där!

Jag har allt med Olle Adolphson i mina skivhyllor, givevis också den fina ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Och jag gillar verkligen också Carl Perkins’ rockklassiker ”Blue Suede Shoes”, som ju finns i många hörvärda versioner, till exempel med Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Elvis Presley.

Såna här låtar minns man för evigt. De flesta låtarna i den aktuella Melodifestivalen minns man inte ens strax efter sändning.

Visit på bokrean

Vi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos’ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius’ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.