Baron Münchhausens fantastiska äventyr

Jag har någon gång under pojkåren läst berättelserna om Baron von Münchhausens fantastiska äventyr. Den tyske friherren Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen (1720-1797) har funnits på riktigt, men historierna om hans fantastiska äventyr är förstås produkter av en ovanligt livlig fantasi.

Men han har, fastän han ofta anges som författare till de här skrönorna, faktiskt inte själv publicerat dem i bokform. Publiceringen började med att Rudolf Erich Raspe från Hannover i London 1786 gav ut några av historierna om Münchhausen i bokform, ”Baron Munchausen’s Narrative of His Marvelous Travels and Campaigns in Russia”. De översattes 1788 till tyska och utökades då i antal av Gottfried August Bürger i det som betraktas som den kompletta originalvolymen, ”Wunderbare Reisen zu Wasser und zu Lande. Feldzüge und lustige Abenteuer des Freiherrn von Münchhausen”. Samma år, 1788, utökades den engelska upplagan till att omfatta också tilläggen.

Det torde vara omöjligt att exakt slå fast vem av de här herrarna som bör anges som författare till boken om Münchhausen. Skrönorna om Münchhausen berättades utan tvekan muntligt av Münchhausen själv, men både Raspe och Bürger har säkert i samband med bokutgivningen bidragit till att ge dem litterär gestaltning.

I den pocketutgåva från Niloé, jag äger, ”Münchhausen” (översättning Jacob Gunnarsson) anges G A Bürger som författare. Den här utgåvan innehåller för övrigt också illustrationer av Gustave Doré.

Men den är inköpt 1990, och historierna om Münchhausen läste jag redan under folkskoleåren. I så fall bör det ha varit volymen ”Münchhausens underbara äventyr” från Barnbiblioteket Saga jag läste.

Jag vet också att boken har getts ut i serien ”Tidens ungdomsklassiker”.

Allt som har getts ut av de nämnda förlagen ligger numera under Norstedts och dess barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Det här förlaget hade länge en förnämlig barn- och ungdomsklassikerserie, Klassikerförlaget, men det finns bara rudiment kvar av den – kolla själva i någon av KFs Akademibokhandlar. Går det verkligen inte att ständigt i tryck tillhandahålla den typ av böcker som skrönorna om Münchhausen är ett exempel på? Den här sortens böcker kan för övrigt läsas av människor i alla åldrar.

De här reflektionerna föranleds av att TV i eftermiddags visade en på många sätt fin brittisk filmatisering av ”Baron Münchausens äventyr” (namnstavningen är halvbrittisk), ”The Adventures of Baron Munchausen” (1988), gjord av Terry Gilliam.

Gilliam är känd från ”Monthy Python”, och det slår mig, att Monthy Pyton-gängets galna humor har viss släktkap med de skrönor och galenskaper som utmärker också historierna om baron Münchhausen.

Inledningsgreppet i filmen är att ett teatersällskap under sent 1700-tal ger en föreställning om baron von Münchhausens liv och bravader. Då dyker plötsligt den riktige baron von Münchhausen (porträttlikt och idérikt spelad av John Neville) upp och tar över.

Runt omkring pågår det krig – staden belägras av turkarna – och Münchhausen förklarar att alltsammans är hans fel: Han har slagit vad med den turkiske sultanen och sen, när han med hjälp av världens snabbaste man, Berthold, på rekordkort tid har lyckats få dit en flaska utsökt vin från Wien, därmed vunnit har vadet och därför får en belöning. Med hjälp av världens starkaste karl, Albrecht, tömmer han då sultanens hela kassavalv.

Med hjälp av ett luftskepp, vars ballong är byggd av en massa sköna damers onämnbara, tar sig Münchhausen ut ur den belägrade staden för att skaffa hjälp. Ombord på luftskeppet har också unga Sally Salt, dotter till chefen för teatergruppen, Henry Salt, tagit sig.

Tillsammans upplever de här två en rad äventyr, som man åtminstone delvis känner igen från bokhandlingen: Våra vänner hamnar till exempel i magen på en jättelik monsterfisk, hamnar i Vesuvius’ inre tillsammans med bland andra Vulcanus och gör besök på månen, och vid ett tillfälle räddar sig Münchhausen från att drunkna genom att med den egna armen ta tag i sitt hår och så lyfta både sig själv och hästen.

Alltsammans knyts sen samman i ett slut där Münchhausen och hans återfunna, nu gamla hjältevänner återvänder och räddar den av turkarna belägrade staden. Särskilt beaktansvärda insatser gör där Gustavus, han som kan blåsa starkare än orkaner. Till slut kan Münchhausen, mot de klentrognas vilja, slå upp stadsporten inifrån och visa, att turkarna är besegrade och borta.

Som extra bonus kan den äldre delen av biopubliken håva in att Venus spelas av Uma Thurman och hjälteofficeren av Sting.

Melodikrysset nummer 45 2013

Dagens melodikryss hörde kanske inte till de svårare, men det började svårt med en normalt lätt igenkänd melodi. Nanne Grönvalls ”Avundsjuk” misshandlades svårt i en karaokeversion.

Det övriga i mitt fall svåra handlade om skivor så nya, att jag inte har hunnit höra dem.

Men att det var Peter Jöback som sjöng ”Annars vore jag inte jag” var ju helt uppenbart.

Även Björn Skifs stämma kände jag igen, och fastän jag inte har sett Spök från 1982, letade jag mig fram dit.

”Colors”, titelspåret på nya CDn med samma namn med Laleh (Pourkarim) kände jag dock igen – den måste jag ha hört någonstans.

Till det svårare i dag hörde faktiskt ”En gång för alla” med Nina och Kim, med efternamnen Ilhammar respektive Kärnfalk. Den hamnade på sjunde plats i deltävlingen i Karlstad i Melodifestivalen 2004. Varför måste vi minnas den?

Nu har jag faktiskt tittat på en av omgångarna i ”Så mycket bättre”, så jag vet att Ebbot Lundberg medverkar där. I dag hörde vi honom sjunga ”Fri som en vind”, ursprungligen mer känd med en annan av deltagarna, Lill Lindfors.

Sen var det bara låtar och frågor kvar, lämpliga för gamla stötar som jag.

Av Carl Michael Bellman, som dock levde före min tid, har jag allt han gjorde på skiva, till exempel dagens ljudillustration i Sven Bertil Taubes tappning, ”Nå skruva fiolen”, Fredmans epistel numero 2.

Och då kan vi väl ta farsan Taube också, Evert: I dag fick vi höra hans ”Calle Schewens vals” från 1932, den där det doftar av nyslaget hö. Kolla själva ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Karl Gerhard har jag sett på scen och har det mesta av på skiva. Så visst minns jag hans presentation av sig själv: ”Tack ska ni du ha, Karl Gerhard heter jag”.

Owe Thörnqvist har jag rent av träffat ett antal gånger – liksom min hustru är han så kallad hedersupplänning. I den sång vi hörde med honom i dag, ”Rumba i Engelska parken” förde han oss till en för oss uppsalabor välkänd miljö, belägen bakom universitetsbiblioteket Carolina.

Välkända trakter för en barnboksälskare som jag är också Astrid Lindgrens Bullerbyn. I dag fick vi höra ”Falukorvsvisan”, tonsatt av Georg Riedel och ett musikaliskt inslag i filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Det var nästan bara svenskt i dagens kryss (även om Riedel och Laleh ursprungligen kommer från andra länder), men ett riktigt markant undantag förekom det ändå: Vi hörde ”Born In the USA”, i dag visserligen inte framförd av men ändå skriven av Bruce Springsteen. Jag har allt också av honom på skiva.

Spektakel med musik

”Det var så roligt, jag måste skratta”, sången om den trekantige gubben med hatten kantad av korvaskinn, sjöng jag redan under min egen folkskoletid. Nu är jag 76, men jag minns den fortfarande, och jag kan också otaliga andra visor – faktiskt fantastiskt många – med Lennart Hellsing som textförfattare. Jag har också haft nöjet att träffa honom personligen: Hustrun hade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, inbjudit honom till talmannens vårmiddag; temat för middagen var barnen.

Lennart Hellsings fantastiska verser, ofta tungvrickande men alltid strikt regelbundna i rytmen, har lockat många tonsättare, och de här sångerna har fångat generation efter generation. Jag har själv bidragit till detta genom att ge hans böcker först till våra egna barn, sen till barnbarnen. Men eftersom också jag själv har köpt eller av hustrun fått alla hans både gamla och nya böcker, finns de som den sångskatt de är även i våra bokhyllor.

Av hustrun har jag nu också fått ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” (Rabén & Sjögren, 2013), 50 hellsingsånger i urval och ackompanjemang av Johanna Hellsing och Klas Widén.

Johanna Hellsing har förstås sjungit hellsingsånger ända sen hon var liten – hon är dotter till Lennart Hellsing och hans hustru Yvonne Lombard. Här har hon tillsammans med Lennart gjort urvalet. Klas Widén har komponerat för barn och unga och har också spelat in skivor. Tillsammans har de här båda på gitarr, dragspel, tramporgel, ukulele och flöjter spelat in samtliga sånger, så att de unga bokägarna och deras föräldrar kan sjunga alla sångerna till ackompanjemang. Det går att med hjälp av sifferkod trycka fram exakt den sång man vill sjunga; inbyggd i bakre bokpärmen finns en batteridriven musikmaskin. För föräldrar som kan spela till exempel piano eller gitarr har dessutom varje sång försetts med noter och ackord.

Själv kan jag sedan gammalt flertalet melodier, men också jag har på det här sättet lärt mig några nya tonsättningar, bland annat signerade Klas Widén.

Men självfallet är det kanske främst Knut Brodins tonsättningar som har sjungits av generation efter generation, allt ifrån ”Det var så roligt”, som jag själv lärde mig redan under min folkskoletid. Och hur många andra av Brodins hellsingtonsättningar kan inte stora delar av svenska folket utantill? ”Här dansar Herr Gurka”, ”Krakel Spektakel”, ”Ticke tack”, ”Sipa lipa lakritspipa”, ”Opsis Kalopsis”, ”Lapprika papprika”, ”Tre små rädisor”, den av många som opassande ansedda ”Nicko Ticko Tinn” och ytterligare andra.

Men också många andra tonsättare är värda att nämna, till exempel Hans-Åke Gäfvert (”Trollkarlen” – ”I Indialand…” – och ”Maskeradbalen”), Lillebror Söderlundh och Georg Riedel (banansångerna).

Och så finns här sånger som kan sjungas till folkmelodier från olika länder: ”På stäppen” (Ryssland), ”Annabell Olsson” (England), ”Till Paris” (Frankrike), ”Luffarvisa” (Sverige) med flera.

Också de generösa illustrationerna gör den här boken till en skatt att ha i barnkammaren. Många av till exempel Poul Ströyers illustrationer är ju i sig klassiker. Men också många andra har åstadkommit pärlor, till exempel Eva Eriksson med sin sjö av Citronil, Pija Lindenbaums apa, Fibben Halds bild av Annabell Olsson, Charlotte Ramels och Tord Nygren många fina illustrationer – ja, ännu fler kunde nämnas.

Och så är det till slut också de fantastiska texterna, roliga, tungvrickande, många av dem oöverträffade.

En del, som ”Scheherazade”, för oss till de tusen nätternas sagoland:

Det var fru Scheherazade
hon hade en silverspade
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade,
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade.

Annat, som Herr Gurka, Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök och göken som gal i maj, hör hemma i vår egen trädgård och skog.

Och så har jag i den här samlingen hittat en underbar sång till en traditionell melodi, en sång som jag har hört vår Anna sjunga:

En liten båt

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Jag undrar vad dom viskar.

Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Tillägg:
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Och jag blev glad som katten!

Jo, far blev firad också i år

I min barndomsfamilj firades inte Fars dag, men på Mors dag brukade jag plocka en bukett vildblommor åt min mamma.

Sen, när jag fick egna barn, blev jag firad på Fars dag.

Numera, då våra barn har egna barn och själva blir firade på Mors respektive Fars dag, har Birgitta och jag ändå fortsatt att uppvakta varann på Fars respekive Mors dag – de här dagarna är ett slag påminnelser om det viktigaste i vårt liv tillsammans, våra barn.

Så i går morse gick Birgitta upp före mig, bryggde kaffe och la sista handen vid den fina smörgåstårta med skaldjur hon i smyg hade börjat göra redan dagen före. Och sen tågade hon in i sovrummet med det jag alltid brukar få och alltid önskar mig, ett antal fint inslagna bokpaket.

Under ett antal farsdagar har jag av henne fått den senaste boken av Arto Paasilinna. Så också i år: ”Volotinens första fru och annat gammalt”. Hon vet också att jag gillar och har läst det mesta av Torgny Lindgren, så jag har också fått Kaj Schuelers samtalsbok ”Torgny om Lindgren”. Monica Zetterlund har jag allt av på skiva, så det var förstås helt rätt att ge mig Klas Gustafsons bok om henne, ”Enkel vacker öm”. Jag har också alltid gillat Lena Nyman – upplevt henne på revyscen hos Hasse & Tage, sett henne filmad av Vilgot Sjöman och Tage Danielsson (som Ronjas mamma); jag har henne också på skiva – så det ska bli intressant att få läsa Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”.

Och så känner ju mor i huset till mitt starka intresse för barnlitteratur, däribland min vurm för Lennart Hellsing. Innehölle ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” bara texterna till 50 av hans (av andra) tonsatta verser, hade jag väl inte behövt den här utgåvan – det mesta finns i tidigare utgivna böcker som jag har. Men det här urvalet, gjort av dottern Johanna Hellsing plus Klas Widén, innehåller inte bara noter och gitarrackord utan också en kassett, där man – och då framför allt nya generationer av barn – kan lära sig melodierna. Också Lennart Hellsings fantastiska – gamla så väl som nya – illustratörer har beretts generöst utrymme. Jag ska återkomma till den här boken, men jag vill redan nu tipsa om att den bidrar till att göra varje barnkammare den finns i till en skattkammare, sångskattkammare.

* * *

Vi har tillbringat Allhelgonahelgen och även den efterföljande måndagen i Öregrund: Vi är här för att göra i ordning och stänga för vintern.

Birgitta åkte hit före mig; jag var kvar i Uppsala och tog hand om barnbarnen, Viggo och Klara, de sista morgnarna på deras höstlov. Sen åkte vi ut hit, den här gången tillsammans, efter Hans Elmgrens begravning.

De ljusa timmarna är få nu, och särskilt Birgitta har använt dem för att göra i ordning trädgården inför vintervilan. Men att någon – i det här fallet Birgitta – måste vara här också i slutet av förra veckan hade att göra med att hon hade beställt och fått höststädning av sommarhuset då. Så när jag och hon kom ut hit efter begravningen, var allt prydligt rent.

Ute i trädgården har också jag gjort en del insatser, både i går och i dag. I går lyfte vi tillsammans in trädgårdsbordet och trädgårdssoffan i redskapsboden, och sen bar jag in och staplade de utfällbara bordsgavlarna och trädgårdsstolarna. In i boden åkte också gradvis trädgårdsredskap, darttavla med pilar, grill och en otrolig mängd blomstag till rabatterna, massor av andra saker – ni kan inte ana vad allt som finns att ställa in i en stor trädgård – och allra sist också skottkärran. De två långa och tunga vattenslangarna bar jag ner till och la in i redskapsskjulet nere vid vägen. I dag har Birgitta täckt det gamla trädgårdsbordet vi har stående i talldungen med presenning; hon har också lagt presenning över de låsta cyklarna i cykelstället. Och så lyckades vi med stor möda gemensamt lägga och binda en stor presenning över växthusets tak och ner över dess väggar, alltsammans av glas.

Snart tar Birgitta bussen in till stan.

Jag åker lite senare efter att ha dragit ner värmen och låst huset.

Hej då, Öregrund! Härnäst ses vi fram mot nyårsafton.

På 70-årskalas i Vallentuna

Birgittas lillebror Ragnar hade sjuttiårskalas hemma hos sig i Vallentuna i dag, så nu har alla syskonen Dahl passerat 70-årsstrecket.

Birgitta och jag åkte dit tillsammans med syskonen Dahls faster Karin; vi tog SL-tåg tillsammans till Upplands Väsby och hämtades där upp i bil av Birgittas och Ragges syster Karin och hennes man Hasse, som också de bor i Vallentuna.

Utanför huset där Ragge och Gunnel bor mötte ytterligare en i syskonskaran Dahl, Gunnar, tillsammans med sin fru, Annica. Och så undertecknades ett gemensamt gratulationskort att tillsammans med de (res)pengar man gemensamt hade salat till överräckas av storasyster Birgitta.

Sen gick vi uppför trapporna , ringde på och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den födelsedagsvisa som alltid sjungs i familjen Dahl.

Några andra, främst förstås Ragges och Gunnels barn – Lena och Anders – och barnbarn, hade redan anlänt, men allt efter som kom det allt flera. Snart blev det buffé med en rad goda ingredienser.

Syskonen med respektive satt alla med Ragge runt det stora middagsbordet, och mot slutet av måltiden äskade syskonens gamla faster Karin, som också satt där, tystnad och höll ett hjärtevarmt och ovanligt tal till födelsedagsbarnet, samtidigt ett hyllningstal till hela skaran av syskon. Faster Karin är, trots att hon om en vecka fyller 93, fortfarande aktiv i fredsrörelsen, och trots att hon har mycket markanta vänstervärderingar, hyllade hon samtliga sina brorsbarn för att de – trots att det bland dem finns inte bara två socialdemokrater utan också en folkpartist och en moderat – är ett mönster av demokratisk tolerans.

Efter det här hyllningstalet var knappast något öga torrt, och Birgitta kunde inte hålla sig, utan passade på att hylla också faster Karin inför hennes kommande födelsedag.

Vi, även jag, har genom årtiondena kommit att träffa alla förgreningar i familjen Dahl, men låt mig, eftersom det här handlar om lillebror Ragges 70-årsdag, särskilt nämna den varma och periodvis ganska intensiva kontakt vi har haft med just Ragge och hans familj. Hans blivande fru Gunnel bodde hos oss under sin seminarieutbildning i Uppsala, så Ragge var förstås mycket här och hälsade på, och jag törs nog säga, att jag och Gunnel fick mycket bra kontakt (om till exempel musik men faktiskt också om politik) under de där åren. Och inte nog med det: hennes och Ragges dotter Lena kom under sin studietid att dras allt mer åt ett intensivt miljöengagemang – hon har intervjuat Birgitta, den före detta miljöministern, för en uppsats – och bodde liksom sin mor under en period, när hon studerade på Lantbruksuniversitetet, hemma hos oss.

Numera har hon också familj och en dotter, Linnea, liksom vår Mattis Ella i ett och ett halvt års-åldern.

Mitt farfarshjärta smälte genast också för Linnea, så ett slag lekte jag med henne med legobitar. Linnea accepterade mig helt uppenbart som lekkamrat, räckte mig bland annat legobitar jag fick sätta ihop.

Och när vi sen skulle ge oss i väg – den här gången var det Gunnar och Annica som skjutsade oss och faster Karin till Upplands Väsby – och sa hej då till lilla Linnea, böjde hon sig fram ur sin mammas famn och gav mig en kram om halsen.

Livets mening? Kan vara barnbarn

Jag söker inte livets mening i någon religion, varken den jag kulturellt är uppvuxen i eller någon annan, ej heller i någon hemmagjord variant.

När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.

Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer.

Fast ta nu inte det här alltför bokstavligt. Viktigare än den här arvsaspekten är att barnbarnen – så som de nu är, givetvis mycket mer präglade av sina föräldrar – är ljusglimtar, glädjeämnen, i en åldrande människas, mitt liv.

Jag och Birgitta har tre barn. Två av dem, Kerstin och Matti, är våra gemensamma, och så har Birgitta ytterligare ett barn, Anna, från ett ungdomsäktenskap, men också Anna har till stor del vuxit upp även i vårt hem, med mig som extrapappa.

Jag kommer väl överens med Annas biologiska pappa, Bengt, och det faktum att han och hans andra hustru, Inger, bor helt nära oss, har säkert gjort livet lättare för Anna, när hon var liten och ambulerade mellan sina båda hem. Vi vuxna har kunnat samarbeta och vi har träffats, inte bara inom ramen för sosseföreningen. När Anna var liten, bjöd vi över Bengt och Inger till exempel på julafton, och även efter det att Anna, så att säga av åldersskäl, försvann som en länk av det slaget, har vi vuxna i hennes föräldrafamiljer varit hemma hos varann på middag.

I går kväll var Birgitta och jag åter igen på middag hemma hos Bengt och Inger, fast den här gången handlade det om födelsedagsfirande: Annas yngsta (av tre döttrar), Ella, fyllde 17 i fredags, och eftersom hon ska tillbringa början av sitt höstlov hos Bengt och Inger, ville hon bli födelsedagsfirad hos morfar och hans fru, och mormor och jag samt mamma Anna skulle också vara med.

Så Ella fick blommor och presenter, av Birgitta en egenhändigt stickad tröja av alpackagarn, inköpt under en resa i Latinamerika för åratal sen.

Och sen åt vi en god middag under mycket prat, till dess att Anna skulle åka hem till Rinkeby och också vi gick hem till oss. Eftersom vi bor så nära hann vi sedan se både ”Babel” om ett antal mycket intressanta författare, vars böcker nog kommer att hamna i våra bokhyllor, och sen också den i en del avseenden mycket särpräglade Sherlock Holmes-filmen.

Hemma väntade oss Kerstin, Viggo och Klara, men eftersom vi redan hade ätit middag hos Bengt och Inger, åt vi inte söndagsmiddag med dem. (Fast det luktade frestande gott från köket.)

Kerstin bor, sedan vi blev skröpliga, permanent hos oss, och så gör också hennes barn varannan vecka – varannan vecka bor de med sin pappa, Bo, i huset där också Kerstin tidigare bodde. Det ligger i samma del av stan som vår lägenhet, så barnen har efter föräldrarnas separation kunnat gå kvar i Domarringens skola.

Eftersom Kerstin numera arbetar i ett bageri och därför har tidiga morgnar, blir det morfar och mormor som väcker Viggo och Klara, ser till att de får frukost – Viggo äter frukost i köket, medan Klara fixar sin frukost själv – och säger till när det är dags att gå till skolan. Till skolan går de, på kända vägar, för egen maskin.

Också i morse gick de till Domarringen, men inte för att få undervisning – det är ju höstlov. I stället deltar de i fritidsaktiviteter, och eftersom det är där också kompisarna finns, känns det helt naturligt för dem att gå till skolan även under en lovvecka.

Vårt allra yngsta barnbarn, med vår son Matti och hans Karin som föräldrar, heter också Ella. Henne träffar vi inte lika ofta, eftersom hon och hennes föräldrar bor på Söder i Stockholm, men i lördags kom Matti och Ella och hälsade på oss i Uppsala – Karin var på en kompis’ möhippa.

Ella är nu ett och ett halvt år och har nyligen börjat på dagis, vilket verkar ha gått bra; hon är en trygg unge och demonstrerar också sådant som hon har lärt på dagis. ”Bajsat” säger hon till exempel när det är dags att byta blöja.

Hon verkar äta i stort sett vadhelst det bjuds, och hon åt följaktligen – med god aptit – en av de lammkalvfärsbiffar Birgitta hade lagat till lunch i lördags.

Men hon gillade också helt uppenbart våra äpplen från trädgården i Öregrund, och när hennes pappa hade ställt undan fatet med öregrundsäpplena, greppade hon i stället och åt med lika god aptit en banan, som låg på ett annat fat.

Det är spännande för en liten tjej att hamna i en miljö, som hon inte i alla detaljer minns från gång till gång, men i barnens och barnbarnens leksakslådor fanns flera roliga saker, och hon gillade, som tidigare, den svarta tygdocka Birgitta hade med hem från en av sina många afrikanska resor.

”Pappa” kan lilla Ella säga, men hon tittar fortfarande fundersamt på oss, när vi säger ”farfar” respektive ”farmor” och pekar på oss själva.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.

Fågelpoesi

Nummer 4 2013 av Lyrikvännen har legat ett tag på nattduksbordet i lägenheten i Uppsala. Jag ambulerar ju mellan Uppsala och Öregrund, men i det här fallet beror nog dröjsmålet med läsningen mest på att jag har genomgått en ögonoperation. Men nu har lusten att läsa vaknat till liv igen.

Det här numret av Lyrikvännen har ”Fåglar i poesin” som tema. Mycket i den – både fågeldikter och essäer om fåglar i poesin – är läsvärt, men själv har jag främst fastnat för Göran Bergengrens långa, inledande essä med många insprängda dikter, ”Var visslar en bondtrygg stare?”. Varför har jag förresten aldrig tidigare läst något av Bergengren? När jag googlar på honom, hittar jag ett trettital böcker av honom.

Den här långa essän är en blandning av egna upplevelser av fåglar och natur och av en mängd dikter med fåglar som motiv. Det ena förtar inte det andra, men det är nästan berusande att läsa en så sinnlig och konkret och personlig text, som vittnar om författarens förtrogenhet med fåglar och natur, skogens röster runt en torpglänta.

Och fågeldikterna är valda med kunskap och känsla. Som det här stycket ur ”Sista året” i Harry Martinsons ”Gräsen i Thule”, 1958:

När allt var tyst igen
kom vesslan fram ur den gamla spiselmuren
Hon tillkallade en gök från skogen,
och de höll båda en andaktsstund
Göken gol en gökpsalm.
Därmed var det hela över.
Inget var därefter som förr.
Men somrarna vandrade fram
och lät växa rödvensgräs och kransar.

* * *

”Lyrikvännen”, med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare och en av redaktörerna, är fortsatt en oumbärlig kulturtidskrift. Helårsprenumeration – sex nummer – kostar 320 kronor. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 9903.

En gång i världen startades Lyrikklubben och Lyrikvännen av gamla Folket i Bilds förlag, då ägt av Tidens förlag., i sin tur ägt av Socialdemokratiska partiet. Sen sålde partiet sina förlag, även Prisma, till Kooperativa Förbundet, som tidigare ägde Rabén & Sjögren och sedan också köpte Norstedts förlag. Av detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp; KF kom också att äga Akademibokhandeln, den största bokhandelskedjan i Sverige.

En del av det inköpta gjorde sig KF och Norstedts-gruppen av med, däribland Lyrikvännen, som alltså hamnade hos Ellerströms. Och nu annonserar KF ut hela sin förlags- och bokhandels- och bokklubbsgrupp till försäljning. Sen återstår bara minnena av arbetarrörelsens och kooperationens en gång så stolta kulturambitioner.

Tur att det finns kvar kulturbärare som Ellerströms.

Melodikrysset nummer 37

I dag ska vi fira tre generationer på en gemensam födelsedagsfest, Birgitta, som fyller år (76) först 20e september, vår dotter Kerstin, som i går fyllde 44 i går, och så hennes son Viggo, som fyller 11 den 25 september. Jag har köpt ingredienser till den födelsedagsmiddag jag ska laga – även Anna och så Matti och hans familj kommer – plus blommor och presenter. Så nu gäller det att raska på med melodikryssredovisningen.

Svårast i dag tyckte jag Solomon Burke var. Jag har ingte lyssnat mycket på soulmusik, och jag kunde alltså inte klara honom med hjälp av ”Dont You Feel Like Crying”.

Det tog också en stund innan polletten föll ner när det gällde Clint Eastwood och ”Gold Fever”. Jag har nämligen inte sett filmen.

I övrigt tyckte jag för min del att det var ett relativt lätt kryss.

Jag är till exempel tillräckligt gammal för att minnas en annan mycket mer spelad filmmelodi, från 1954, ”Three Coins In the Fountain”, en titel som här skulle ge oss det svenska räkneordet tre- Fast själv minns jag att vi i min ungdom hade roligt åt den svenska varianten ”En slant i fontänen” med dess dubbeltydighet.

”Hem till gården” hade jag åter en smula besvär med. Jag brukar ju inte se TV-såpor, inte den här heller – men signaturmelodin hör ju ändå till de mer välkända.

Tecknad film är jag däremot ganska bra på.

Så visst har jag sett ”Familjen Flinta” – ”The Flintstones”, där familjeöverhuvudet (?) heter Fred.

Och jag är, också i egenskap av seriefan så väl som matinébesökare, väl bekant med Hacke Hackspett, i original Woody Woodpecker.

Och när vi nu är inne på barnsligare domäner: Vi hörde Robyn Carlsson sjunga om världens bästa Karlsson, Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Melodin har gjorts av mästaren Georg Riedel.

Också Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus har gjort mycket bra material för barn. I dag hörde vi dem i ”Flytta noga tjo tjo”.

Det nästan rimmar på ett annat av dagens frågesvar, ”Wake Me Up Before You Go Go”, på sin tid en stor hit med Wham!

En hit fick också Lill Lindfors med ”Du är den ende med svensk text av Bo Setterlind, i original med titeln ”Romance d’amour”.

Van Morrison fick en hit med ”Have I Told You That I Love You?”, som också Rod Stewart senare har sjungit in. Den görs ofta som duett, också med en kvinnoröst. Det tycks i själva verket ha varit ”Something Stupid” med Frank och Nancy Sinatra – jag var lite stressad på grund av förestående familjekalas, som jag skulle ordna. Men ordet som efterlystes var ändå en duett.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med mer kärlek, fast till mamma: Al Jolson sjöng ”Mammy”.

En fest i regi av Britt G Hallqvist och Helga Henschen

”Festen i Hulabo” av Britt G Hallqvist (text) och Helga Henschen (bild) är en barnboksklassiker, ursprungligen utgiven 1961 av Gleerups förlag, 2013 återutgiven av En bok för alla.

Britt G Hallqvist (1914-1997) var en fantastisk versmakare: skrev mycket läsvärda och roliga barnböcker och dessutom också psalmer.

Helga Henschen (1917-2009) var både författare och konstnär, dessutom engagerad medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Henne var jag personlig vän med under många år – vi utgjorde en del av kärnan i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – och jag var efter hennes död en av grundarna av sällskapet Helga Henschens Vänner, satt också i dess styrelse.

Bonden Jöns i Hulabo och hans fru anordnar en fest inte bara för djuren på deras bondgård, gris och ko och häst och får med flera – djuren uppför sig väl, med undantag av tre höns som hela tiden tjatar om att få tårta. Med på festen är inte bara en guldfisk som håller på att bli uppdrucken av en törstig get utan också både en mus och en mask – den senare lägger Jöns i sitt grönsaksland, när festen är slut.

Britt G Hallqvist är en mycket driven versmakare. Min enda invändning är att hon då och då använder utfyllnadsord som ”och” i början av en ny vers.

Helga Henschens bilder är kongeniala, ofta på gränsen till det genialiska. Djuren är lätt karikerade, men det är igen tvekan om att barn som tar del av de här bilderna med hjälp av dem lär sig känna igen alla de här olika djuren.

Det är en väsignelse att En bok för alla gör den här barnboksklassikern tillgänglig för ytterligare en generation av barn!