Melodikrysset nummer 24 2015

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.

Melodikrysset nummer 23 2015

Vädret skiftar dag för dag. I går var det behaglig försommarvärme, och jag tog en tur runt tomten för att beskåda Birgittas storverk i växthus, land och rabatter, njöt också av vildblommor som liljekonvaljer, midsommarblomster och förgätmigej. I morse, när jag gick upp vid sjutiden, var det mulet, och snart var jag tvungen att gå ut och rädda tvätten från att bli våt igen.

Så därför passar det väl bra att börja dagens redovisning av svaren i Melodikrysset med Evert Taubes ”Sommarnatt”, även kallad ”Kom i min famn” och ”Rose-Marie” – den som vill ta del av texten hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast i dag var det inte Taube utan Peter Harryson som sjöng.

Anders Eldeman var på lekhumör i dag, så med start i första bokstaven i efternamnet skulle vi också, fast nu lodrätt, skriva in Harrison. Som ledtråd till George Harrison fick vi höra hans insjungning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea” på sista plattan ”Brainwashed” från 2002. Harrison dog 2001.

X är ju en relativt ovanlig bokstav, men på x korsades svaren på två andra av dagens frågor.

Dels fick vi höra ”The Sweet Hello, the Sad Goodbye” med Roxette.

Dels fick vi höra ”Oh Yeah (There’s a Band Playing on the Radio)” med Roxy Music.

Dagens melodifestivalbidrag var ”Det gör ont” från 2004. Den sjöngs av Lena Ph, men det tvåbokstavssvar som efterfrågades var inte Ph utan något som denna Ph gillar: att sy. Och så skulle vi kunna låtskrivarens, Thomas Erikssons, artistnamn, Orup.

Det fanns för övrigt ett melodifestivalbidrag till, ”När min vän”, som 1962 sjöngs av Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Men för att göra det lite knepigare spelade Eldeman den i dag med låtens upphovsman, Owe Thörnqvist. Själv har jag kommit i personlig kontakt med både Monica och Owe i lite olika skeden av livet.

Själv är jag också så gammal att jag minns ”Istanbul/Konstantinopel” med Flickery Flies.

Några av er har kanske lagt märke till att det här till höger finns en länk till Ulf Lundells blogg, som jag läser med nöje – efter en tids uppehåll skriver han nu igen. Lundell finns i riklig mängd i min skivsamling, och det var alltså han som i dag sjöng ”När vi var kungar”.

Som Anders Eldeman var inne på spelas en försommarhelg som denna August Södermans ”Bröllopsmarsch” relativt ofta, och när det gäller dagens kryss, skulle vi koncentrera oss på bruden.

Bröllop resulterar inte så sällan i barn, så det var väl inte heller helt fel att spela signaturmelodin till barnprogrammet (i TV) ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Sen är det svaren på frågor knutna till två sångare kvar att redovisa, båda rikligt representerade i min skivsamling:

Dels Paul Simon, som vi i dag fick föra i ”You Can Call Me Al”.

Dels Eric Clapton, i dag med ”Call Me the Breeze”.

Call, Call – den där eldemanska upprepningstekniken igen.

* * *

I går kväll såg jag och Birgitta TV-programmet om Barbro Hörberg. Henne får Anders Eldeman gärna spela i något melodikryss fram över.

Och i morgon, söndag, har jag tid hos min tandläkare i Uppsala. En plomb har lossnat och den underliggande tanden har spruckit. Så det blir väl titanskruv och ny tand.

Melodikrysset nummer 22 2015

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.

Melodikrysset nummer 21 2015

I dag tyckte jag det var ett ganska knepigt Melodikryss.

Ta den baklängesspelade låten som exempel. Inte en susning efter lyssningen. Men så småningom lyckades jag med hjälp av ledbokstäver jag fick komma på vilka de tre första orden i titeln borde vara, och när jag sen hade fått två bokstäver också till det sista, förstod jag, att det vi hade hört baklänges var ”We Are the World”.

Pojkband är heller inte riktigt min grej, men jag känner ju till namnet på några, och Westlife föreföll gå in. Och sen bekräftades ju den gissningen också genom låttiteln, ”Unbreakable”.

Dansband är heller inte min grej, men sen visade svaren på ett par andra frågor, som jag var säker på, att de som sjöng måste ha varit Trio me’ Bumba. Titeln – ”Blad faller tyst som tårar”? – mindes jag inte heller, men den här låten tycks ursprungligen ha gjorts av Lasse Berghagen, en artist som Anders Eldeman omhuldar.

TV-serier, utom några deckarserier, har jag nästan aldrig sett, så inte heller ”Downton Abbey”.

Melodifestivalerna brukat jag se på, så också årets, men jag måste erkänna, att jag till att börja med inte mindes det spelade bidraget ur årets upplaga, ”Hello Hi” med Dolly Style. Och ändå hörde den här låten inte till de många mycket dåliga som spelades där.

Däremot har ”Heartbreak Hotel” med Yohio fastnat i mitt musikminne.

Därmed är vi äntligen inne på för mig kända musikdomäner.

Siw Malmkvist gjorde en svensk version, ”Tunna skivor”, av en Conny Frances-låt.

Mycket hörvärd var ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Barnen fick sitt med Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”, som får frågan om hon har någon ull.

Och om ännu mindre kryp, en fästing vid namn Fulvia, handlar den Povel Ramel-skapelse hans son Mikael i dag sjöng. Melodin har Povel lånat från ”Gubben Noak”.

De återstående två ljudillustrationerna har jag något slags personlig anknytning till.

Min hustru är så kallad moster i OD, Orphei Drängar, så vi brukar gå på deras konserter, och jag brukar ibland också kunna vara med vid deras interna tillställningar. Så visst hörde jag omedelbart, att det var de som sjöng ”Vårsång”.

Och Ture Nerman hade jag en del personliga kontakter med medan han levde. Bland annat fick jag hans tillstånd att i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) i fredsavsnittet publicera hans ”Den vackraste visan om kärleken”, återgiven med noter (musik av Lillebror Söderlundh).

Va, kan man äta barn?!

Barnböcker är ofta gulligt tillrättalagda, men många av de gamla folksagorna, de som i vår tid har hamnat i barnens sagoböcker, är ganska läskiga historier, som den om Rödluvan vars mormor åts upp av vargen och den om Hans och Greta, som häxan tänkte äta upp.

Ganska gulligt berättad men rätt så nervkittlande för små människor är Sylviane Donnios (text) och Dorothée de Monfrieds (bild) ”Jag vill hellre äta ett barn” (En bok för alla, 2015, i översättning av Nina Östlund på Berghs förlag 2006, i original på franska ”Je mangerais bien un enfant”, 2004).

Bokens huvudfigur är en liten krokodil, Akilles. Av sin mamma matas han varje dag med bananer, massor av bananer, men lille Akilles ledsnar på bananerna och börjar säga: ”Jag vill hellre äta ett barn.”

Pappa Krokodil tar sig till människobyn och återvänder med en jättelik korv, men Akilles framhärdar: ”Jag vill i alla fall hellre äta ett barn.” Också mammas och pappas chokladtårta möts av samma reaktion.

När sen Akilles går ner till floden för att bada ser han där, vid flodens strand, en liten flicka sitta. Mums!

Men den lilla flickan blir inte ett dugg rädd för den ännu mindre krokodilen. Hon killar honom på magen och slänger honom sen i floden.

Akilles kutar hem, jättehungrig. Och skriker:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”

Fast man undrar ju förstås vad det där sista ska betyda för små flickor som han då möter.

När kungen fick en drake i födelsedagspresent

I Jan Lööfs bilderboksvärld förekommer också kungar och prinsessor och drakar, men i hans sagor får de ibland nya och överraskande roller.

I ”Födelsedagspresenten” (En bok för alla, 2015, i original 1975 på Bonniers) får vi träffa en kung som aldrig får sova på nätterna. Tjuvar tar sig in i slottet och letar efter kungens pengar – förgäves, eftersom han inte har några, men på det här sättet får han ju aldrig sova.

Lilla prinsessan berättar för sin kompis Bengt att hon har planer på att ge pappa kungen en vakthund på födelsedagen, som infaller snart.

För att skaffa en vakthund går de tillsammans till Billys djuraffär.

Nä, för att vakta slottet duger det inte med en vanlig hund, tycker Billy. Han har en bättre idé: en drake.

Så tillsammans åker Billy och Bengt till Stora Drakön i Söderhavet. Billy tar också med en åsna som hjälp.

Det visar sig att Billys plan är att klä ut sig själv till riddare och åsnan till riddarens häst. Drakar tål nämligen inte att se riddare i rustning.

Och mycket riktigt: När de har mött och skrämt en drake (varvid den sticker huvudet i sanden), är det bara att förse den med bindel för ögonen och sen leda ner den till en släpflotte, som Billys båt kan dra efter sig, ända hem.

Kungen blev först rädd när han fick se draken, men draken – som var en snäll drake – vaktade slottet väl: Inte en enda tjuv syntes till mer.

Så nästa dag, när kungen hade födelsedagskalas, fick draken smaka på tårtan först av allihop.

Melodikrysset nummer 19 2015

Upptäckte ni att Karl Gerhard faktiskt förekom två gånger i dagens Melodikrysset?

Jag gissar att de flesta vet att det är Karl Gerhard som har skrivit texten till ”Nu ska vi vara snälla”, med musik av Jules Sylvain.

Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”.

Annars visade Anders Eldeman åter prov på sin fäbless för upprepningar.

Rednex förekom nyss i ett melodikryss och fick i dag återkomma med ”Cotton Eye Joe”. Ta nu inte det här som en invändning mot Rednex – jag gillar dem.

En stark fäbless har Eldeman också för Lars Berghagen. Berghagen är för all del ojämn, men ”En kväll i juni” är verkligen en bra låt.

Ytterligare en egenhet som Anders Eldeman har är att han regelbundet spelar kända låtar som när det gäller arrangemang och instrumentering görs på ett sätt som avviker från det som sitter i lyssnarnas musikminne.

Ett exempel på detta i dag var signaturmelodin till ”Mio min Mio”.

Ett annat är Lennart Palms version av ”Tre gringos”, där vi dessutom skulle komma i håg att man där gav sig i väg för att skaffa en saxofon.

Annat var relativt lätt att känna igen.

Ett exempel på det var ”Stick iväg Jack” (”Hit the Road Jack”) med Monica Zetterlund. Jag har allt av henne på skiva.

Och ”Rasmus på luffen” med Allan Edwall och Erik Lindgren har jag förstås i min DVD- och VHS-samling.

Men också flera av de utländska skivartisterna var, även om jag inte för egen del har samlat på deras plattor, välkända.

Ett exempel är Cher, vars ”Dark Lady” spelades i dag.

Ett annat är Van Morrison, i dag med ”Brown Eyed Girl”.

För egen del skulle jag också hänföra Mark Knopfler, i dag med ”Beryl”, till kategorin kända artister. Själv har jag lyssnat mycket på hans skivor – introducerade Knopfler för mig gjorde min son, själv en mycket skicklig gitarrist – men andra krysslösare skulle knappast hänföra honom till kategorin mycket kända artister.

Den sista frågan kvar att redovisa svaret på är ett gränsfall. Madonna är ju mycket känd, så också låten hon sjöng, ”American Pie”. Men vem var det som gjorde den? Jo, Don McLean.

Skrivet i Öregrund med ett väldigt blommande bigarråträd utanför fönstret.

Barnbarn bidrar till att ge livet en mening

Barn och barnbarn hör till det som ger mitt, en icke religiöst troendes, liv en mening.

Skaran av barnbarn har nu växt ytterligare. Vår son Matti och hans Karin har fått sitt andra barn. Deras dotter Ella, som precis har fyllt tre år, har fått en lillasyster.

Birgitta och jag tillbringade förra veckan i lägenheten i Uppsala för att som vanligt hjälpa vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, med att komma i väg till skolan och sen på eftermiddagen ta emot dem hemma.

Vi stannade kvar i Uppsala också under sista april och Första maj men i lördags åkte vi till Stockholm för att hälsa på Karin och Matti, bekanta oss lite med deras nyfödda och också, lite uppskjutet, gratta Ella på hennes treårsdag. Vi åkte tåg till Stockholm och sen tog vi, eftersom vi aldrig tidigare har besökt Matti och Karin på deras nya adress, taxi för att komma rätt.

Matti och Ella mötte oss i porten.

Efter att ha hälsat på och kramat om alla bekantade vi oss med deras nya bostad och fick möjlighet att också träffa det nya lilla underverket. Vi fick i tur och ordning hålla babyn i famnen. Jag fick börja, och då gnydde hon lite inledningsvis, kanske för att min famn inte var mammas eller pappas, men mina gamla pappareflexer infann sig utan betänketid, och när jag försiktigt vaggade henne i min famn, slöt hon ögonen och somnade.

Storasyster Ella hade fått eget rum och visade stolt upp det. I sängen fanns bland annat påslakan och örngott, jättefina – dem hade hon fått av farmor.

Men nu blev det lunch: rökt lax och röding med färskpotatis.

När vi var klara med lunchen, tyckte Matti att det var dags för farfar och farmor att ta fram födelsedagspresenterna till Ella. Birgitta hade i och för sig sytt fina kläder också till familjens nykomling, men vi lämnar det därhän, eftersom barnet i fråga snusade lugnt under resten av vårt besök.

Farmor är en mycket händig och handarbetskunnig kvinna, förståndig också, så hon hade kommit på att det nu, när det hade kommit en baby i huset, kanske var läge att gratta Ella med en docka som både kunde suga vatten ur en liten nappflaska och sen kissa i en också medföljande liten potta. Till dockan hade hon själv av gamla stuvbitar sytt en hel uppsättning klänningar, den ena vackrare än den andra, även andra plagg, bland annat en kappa. Gissa om det här gjorde succé.

För min del hade jag hakat på den här idén genom att till dockan köpa en fin barnvagn, lagom stor för en treåring att skjuta på gatan när mamma eller pappa skjutsade lillasyster i hennes barnvagn. Också den här dockvagnen gjorde succé. Rosig om kinderna sköt Ella den in i sitt rum och tog där itu med att bädda ner den nya dockan.

Några DVD-filmer och böcker fick Ella också. Jätteordentlig som hon är ställde hon genast i dem i filmskåpet respektive den nya bokhyllan i hennes eget rum.

Farfar fick lov att läsa ett par av de nya böckerna också. Och sen berättade Matti att Ella på kvällen hade tagit fram en Astrid Lindgren-samling hon hade fått av mig. Pappa Matti hade försökt fuska lite genom att hoppa i och sammanfatta den ganska långa text Ella hade valt, men då hutade Ella åt honom med ett ”Läs alltihop!”.

När vi skulle hem, följde Matti och hans familj med oss för att lära oss använda T-banan – ett byte var nödvändigt.

I morse berättade Matti per telefon, att Ella, när vi hade skilts åt, utan att någon av föräldrarna frågade hade deklarerat att hon tyckte om sin farmor och farfar och gärna ville träffa oss igen.

För övrigt var den lilla familjen, när Matti ringde, på söndagspromenad, nu med två barnvagnar, en stor och en liten.

Melodikrysset nummer 15 2015

Hustrun och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna till det socialdemokratiska partidistriktets kongress i dag. Vi fick skjuts av en partivän härifrån Öregrund, och eftersom distriktskongressen hölls i Heby i en annan del av länet, måste vi starta tidigt. Jag steg upp halv sex, och vi hämtades vid grinden klockan sju.

Det gjorde att jag inte kunde höra Melodikrysset i direktsändning i dag och inte heller lösa det, förrän jag var tillbaka i Öregrund. Nå, vi åt middag och såg sen en stund på TV också.

Men nu har jag lyssnat på Melodikrysset på webben och också löst det.

Jag tyckte att det musikaliskt var ett trevligt kryss i dag, och jag hade lite problem bara med den andra frågan, där frågan löd i vilken stad vi hamnade genom den spelade musiken. Så småningom ledde ledbokstäverna mig till att det måste röra sig om Hollywood. Och lite nätforskning fick mig så småningom att gissa, att den var hämtad ur filmen ”Hooray For Hollywood” från 1937. Där spelas den av Benny Goodman, men jag skulle kunna tänka mig att vi fick höra den med något annat band. Någon som vet säkert?

Också dagens avslutande skiva, en talskiva, hade viss anknytning till filmvärlden. Inte så att den dialog som spelades var hämtad ur någon film – det här var en talskiva med lite inslag av musik. Ett par filmfavoriter från förr hördes i ett samtal där Örebro blev Stockholm, och det var ganska lätt att känna igen Fridolf Rhudin på hans värmländska idiom. Den andre, enligt uppgift både regissör och skådespelare, måste ha varit Weyler Hildebrand, eftersom han sas ha regisserat ”Pensionat Paradiset”.

Ytterligare filmfigurer, fast ur barnfilmer, inledde dagens kryss: Lill Lindfors sjöng ”Idas sommarvisa”, som vi förknippar med Emil i Lönneberga.

Lätt var det också att känna igen en av de bättre bidragen i årets Melodifestival, ”Jag är fri” (även kallad ”Manne leam frijje”) med den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren.

Lätt var det likaledes att känna igen kära gamla ”Ack Värmeland du sköna”, i dag i en tysk version. Men det var inte det frågan gällde, utan vad den hette i den mer jazziga version Stan Getz gjorde. Jo, ”Dear Old Stockholm”.

Vi kan fortsätta på spåret andra versioner.

Vi fick höra en dansk version av en låt som har spelats in av många svenska dansband, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”: ”Jeg vil gi’ en tie for dine” heter den, när den framförs av Keld Heick & co.

Ett mycket lyckat svenskt lån är Alf Robertsons ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. I Tom T Halls amerikanska original heter den ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”. Fast i dag hörde vi den instrumentalt med Roland Cedermark på dragspel.

Cedermark förekom för övrigt ytterligare en gång. Han spelade också Åke Söderbloms och Jules Sylvains ”Två små fåglar på en gren”.

Instrumentala versioner var över huvud taget något av dagens melodi.

Men inte var det något svårt att känna igen Beatles’ ”Let It Be” bara för att vi hörde en orkesterversion med den jamaicanske pianisten Monty Alexander. Han och orkestern spelade den för övrigt i ett intressant och ovanligt tempo.

Likaså fick vi höra Queen’s ”We Will Rock You” med The Gary Tesca Orchestra.

Sist tar vi två svenska godbitar.

Laleh har jag redan tidigare ett gott öra till, och hennes ”Boom” ändrar inte min positiva uppfattning.

Och i dag överraskade Anders Eldeman mig genom att spela en låt med Jesper Odelberg, som jag annars bara känner till som ståuppkomiker: Hans ”All din kärlek” var inte alls dum. Så jag kanske skaffar hans CD ”Flaskpost”.

Om möss och en lite avvikande mormor

Birgitta Stenbergs (text) och Mati Lepps (bild) ”Billy och mormor” (En bok för alla, 2015, i original på Bonnier Carlsen 1999) är en udda och ganska rolig barnbok.

Den här mormorn, bosatt långt bort, kommer för att hälsa på lille Billy, och man ser genast av hennes klädsel och ganska ungdomliga uppsyn, att det här är en ganska ovanlig mormor.

Mormor säger också, att hon behöver ett rum vars dörr går att hålla stängd. Hon har nämligen en rätta, Amalia, i sjalen hon har runt halsen.

Medan Billy, lite försiktigt, bekantar sig med råttan, ställer sig mormor på huvudet och förklarar att nu mår hon prima.

Billy får också önska sig en sak av mormor, och det blir en brandbil med lång stege.

När de har köpt den och åker buss hem, är det en kille med märklig frisyr och nitar på axlarna som tar upp ett helt säte och vägrar maka på sig. Men när Amalia skuttar över till honom och försvinner i hans kläder, händer något märkligt: Också nitgrabben har en råtta i sina kläder, Jojje. Själv heter han Kasper – nu är isen bruten.

Och för att kunna locka fram Amalia och Jojje och skilja dem åt är han först tvungen att följa med mormor och Billy hem.

Mormor ber honom komma och hälsa på, fastän mamma försöker säga att råttuslingen inte får sitta med vid bordet. Så Billy känner trycket och säger nej, när mormor erbjuder honom den unge som kanske blir följden av Amalias äventyr i Kaspers kläder. Men till mormor, som åter står på huvudet, säger han, att Amalia får klättra på stegen till hans brandbil, om hon vill.