Också om döden kan en barnbok handla

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) är ett par av Sveriges förnämsta barnboksskapare. Ett av deras gemensamma verk, ”Alla döda små djur” (Bonnier Carlsen, 2006), har nu – 2015 – återutgetts av En bok för alla.

I det här samarbetet är det Ulf Nilssons detaljrika text som är styrande. Eva Eriksson, vars bilder normalt lägger till nya, ibland oväntade dimensioner till berättelsen, fungerar i det här fallet mest som illustratör – men hon gör det naturligtvis på sedvanligt skickligt sätt.

Ulf Nilssons trio av agerande barn har som anförare och initiativtagare Ester, medan bokens jag, en pojke, mer fungerar som skildrare av det Ester hittar på, i det här fallet att lägga döda insekter och djur, beroende på deras storlek i askar eller lådor, och sen gräva ner dem på en växande djurkyrkogård i en glänta i skogen, med kors på graven och allt. Bokens jag skriver en dikt att läsas upp vid varje begravning. Lillbrorsan Putte, som också är med, ställs på det här sättet inför nya problem som han inte har tänkt på: Ska han också dö? Får han en kudde med sig i graven? Och hur blir det med älsklingsfilten? Ester snyter honom när han börjar gråta och lovar honom kakor, bullar och saft på den sista färden, om han vill.

I slutet av boken begraver de en koltrast, som hade råkat flyga mot rutan på verandan.

Eftersom han kan tänkas ha ungar, skriver våra begravningsförrättare ”Lille Far” på gravstenen, och bokens jag skaldar:

”Sången tar slut. Livet blir död.
Din varma kropp blir kall. Allt blir mörkt.
I mörkret var du som ett bloss.
Tack för att du var hos oss.”

Och då sjunger en annan koltrast så vackert.

Barnbok om konkurrens, avundsjuka och ilska

Jag har ingenting mot idylliska barnböcker, men det är utmärkt att det också finns barnböcker om konkurrens, avundsjuka och ilska. Ett exempel på det senare är Moni Nilssons (text) och Per Gustavssons (bild) ”Kompisen blir arg” (Rabén & Sjögren 2011, nyutgiven 2015 av En bok för alla).

Boken handlar om Olivia, fast mer om hennes leksaker. I den här historien beslutar sig Olivia för att ta med sin nallebjörn, kallad Kompisen, till dagis, och då blir Dockan arg på Kompisen för att Olivia uppenbarligen tycker bäst om honom.

Det här ändar i ett svartsjukedrama: När Kompisen kommer hem från dagis, ignorerar dockan honom – hon leker i stället med Räven. Dockan och Räven vill inte ens veta hur han har haft det på dagis. Inte heller vill de leka med honom. Och så retar de Kompisen för att han har kissat på sig – fast han bara har spillt glass på brallorna.

Till slut blir Kompisen så arg så att han nästan brinner. Nu blir alla rädda, alla utom den enarmade Krigargubben. Krigargubben är jättestark och håller Kompisen i ett så hårt grepp, att han måste ge sig.

Hur ska det gå nu?

Förlåt att jag blev så arg, säger han till slut till Dockan.

Förlåt att jag retade dig, säger Dockan.

Och Krigargubben förklarar: När man inte får vara med, blir man arg och ledsen.

Boken slutar med att Kompisen brottas med Krigargubben, fast på skoj, och Krigargubben bjuder alla på kalas, eftersom han fyller många hundra år. Till och med Räven blir bjuden, fast han inte hade vett att be om förlåtelse.

Mycket fin bok för de yngsta

Ann Forslinds – text och bild – ”Bäbis rädd”, som 2009 gavs ut av Alfabeta, har nu (2015) nyutgivits av En bok för alla.

Det är en barnbok väl värd att få nya läsare, eller för att vara mer exakt: nya mycket unga, som inte själva kan läsa men gärna sitter i pappas eller mammas famn och tar del av en enkel historia som i ord och bild berättar något som berör dem.

Historien börjar med att en bäbis sover i sin spjälsäng – bäbisen har en lång nattsärk, så det framgår inte, om det är en pojke eller en flicka.

Men bäbisen vaknar, först glad och pigg – fast nappen hamnar nere på golvet.

Nu är det dags att gasta på mamma och gråta lite.

Då kommer först pappa och tröstar. Och sen kommer också mamma, fast vid det laget är bäbisen glad igen.

Melodikrysset nummer 36 2015

Jag är sedan unga år storkonsument av tecknade serier och har förstås också läst ”Stålmannen”, men jag har faktiskt aldrig sett den som film. Däremot har jag tidigare hört musiken ur filmen, så den kunde jag omedelbart identifiera.

Dagens andra likaledes film- och serietidningsanknutna fråga beredde mig däremot dagens enda riktiga problem, sannolikt för att jag inte uppfattade frågan. För det är klart att jag vet, att Kalle Anka bor i Ankeborg.

Och för att då också klara av den enda fråga, som i sak beredde mig problem: Artisten med namn hämtat ur den romerska mytologin kallar sig för Dido – det är också ett av hennes förnamn. Henne hörde vi i ”End of Night”.

Allt som ges på scen hinner jag av naturliga skäl inte följa. Således har jag aldrig sett ”Jekyll och Hyde” och hört Sarah Dawn Finer och Myrra Malmberg sjunga ”I hans blick”, men här var det lättare att hitta rätt svar och få det bekräftat via Google.

På gränsen till det jag intresserar mig för finns artister som har blivit kända genom Idol. Kevin Borg, i dag med ”Unstoppable”, minns jag dock från Melodifestivalen.

I Melodifestivalen 2011 medverkade Eric Gadd, och även om jag inte tyckte att hans ”Vi kommer aldrig att förlora” var någon riktig höjdare, höjde den sig ändå över en stor del av det andra.

Annat minns man från vilket sammanhang som helst. Självfallet har jag hört ”O sole mio” på italienska, men jag känner också igen melodin när Elvis Presley sjunger den på engelska, ”It’s Now Or Never”.

Ibland undrar jag, varför jag minns så många låtar från förr bättre än det som förekommer i dagens schlagerfestivaler. Självfallet har det med melodiernas sångvänliga karaktär och låtarnas innehåll att göra, också med att de mest populära låtarna fortfarande spelades i radio årtionden efter det att de hade sjungits in.

Otroligt populär blev ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” från 1938, detta trots att den inte fick spelas i radio, eftersom den var gjord som reklam för grädde.

Vissa låtmakare, som Jules Sylvain, lyckades med praktiskt taget allt de hade en hand med i. En av dagens ljudillustrationer, ”Det är den stora, stora kärleken”, är ett av en oändlig radda kompositioner, signerade Sylvain, vilka blev evergreens.

Åke Grönberg var både skådespelare och sångare, folkkär i båda facken. I dag hörde vi honom dock i en mindre känd låt, ”Kanske det rent av är jag”.

Chuck Berry har jag skrivit utförligt om, detta med anledning av att jag av sonen fick en Chuck Berry-box, och jag vet sen gammalt att en av hans succéer var ”Sweet Little Sixteen”. Fast i dag gjordes den här låten av två andra legendarer, Jerry Lee Lewis och Ringo Starr.

Vi avslutar med ett par lite stillsammare låtar, även om tempot höjs i refrängen i Lasse Berghagens ”En kväll i juni”. Men första delen av den här dubbelfrågan, illustrerad med ”Nu grönskar det i dalens famn”, hade genomgående en lugnare andhämtning.

Jag noterar att Anders Eldeman så fort vi kommer in i september börjar längta tillbaka till sommaren. Jag förstår honom faktiskt. I går, när jag efter några dagar inne i Uppsala återkom till Öregrund, kändes för första gången hösten i luften.

Om hemkänsla

Så ljuvligt somrigt som vädret är nu, önskar jag verkligen att barnen och barnbarnen kunde vara hos oss här i Öregrund.

Nå, jag har kontakt med dem ändå, på lite olika sätt.

Matti och Karin samt deras Ella och hennes lillasyster Sofia fick ju lov att åka hem lite tidigare än de hade tänkt sig, detta eftersom de hantverkare de hade städslat plötsligt hade tid att inspektera deras nya lägenhet och diskutera renoveringsåtgärder. Matti och hans familj bor tillfälligt i en lägenhet i Hammarby sjöstad, och de har lyckats hitta en bostad att permanent ta över i samma stadsdel, helt nära deras nuvarande bostad, alltså en övergångslösning.

I den har treåriga Ella haft eget rum, som hon stolt förevisade för farfar och farmor när vi var där och hälsade på. Hon har trivts jättebra i den här lägenheten, så hennes mamma och pappa har förstås undrat, hur hon skulle reagera, när hon fick veta, att de skulle flytta igen. Så de tog det lite varligt och berättade inte på en gång.

Men Ella är en mycket klipsk treåring, så när hon för tredje gången på kort tid fick följa med på inspektion av den nya lägenheten, hade det uppenbarligen gått upp ett ljus:

– Pappa, ska vi bo här?

Jo, det fick ju pappa medge.

Det intressanta var då treåringens mycket trygga och positiva reaktion: Vilket rum skulle bli hennes rum? Var skulle sängen stå, och var skulle hyllan med hennes DVD-filmer och böcker stå? Och var skulle pappas och mammas rum vara?

Matti förklarade och pekade, och dottern var mycket nöjd.

* * *

I veckan som var avbröt vi, trots det vackra vädret, momentant vår vistelse i sommarhuset i Öregrund. Vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, började skolan igen efter sommarlovet.

Viggo, stackarn, bröt armen – armbågen – och fick gå med armen gipsad uppifrån och ner under hela Kerstins semester. Han befriades från gipset precis lagom till skolstarten.

Hans lite yngre syster Klara fick av morfar och mormor i födelsedagspresent pengar till efterlängtade ridlektioner, och nu har hon klarat av de första. På den allra första fick hon bara bekanta sig med stall och hästar och utrustning och termer, men andra gången hade hon fått rida, vilket hon hade klarat utan missöden.

Kerstin hade städat lägenheten fint inför sina föräldrars ankomst från landet, och mitt på köksbordet låg plastförpackat ett bröd med tydlig adress till hennes pappa: ett estniskt surbröd.

Hon hade bakat det själv. Hon kan. Hon är faktiskt bagare till yrket.

Jag har njutit av det här brödet, varje morgon ätit ett par skivor av det till frukost.

Det här är min barndoms bröd, det bröd som min mamma och tusentals andra estniska kvinnor som kom till Sverige under den stora estniska flyktingvågen under slutet av andra världskriget bakade.

Det här brödet föll också andra än oss ester i smaken, och under alla år då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, avslutade jag alltid arbetsveckan med att inför den stundande veckohelgen gå till saluhallen vid Hötorget och i Toomings bageri köpa två sorters estniskt bröd, det ena alltså surbröd, och dessutom något vitt bröd från Ungern, Grekland eller Italien.

Till det här hade jag köpt goda pålägg på Konsum i huset där jag jobbade på Sveavägen. Där köpte jag också det ryska te i blå-röd plåtask jag bryggde en hel tekanna av till fredagskvällens smörgåsmiddag. Det gjorde särskilt gott de höstkvällar när vi hade åkt ut till ett utkylt hus i Öregrund för att bara få vara en familj, några som särskilt hörde ihop.

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Sommar med barn och barnbarn

För mig och Birgitta – vi är sedan länge pensionärer – betyder sommaren att vi mer eller mindre permanent bor i vårt sommarhus i Öregrund. Öregrund är för det mesta en annan – mer lugn och lantlig – värld än Uppsala, även om vissa återkommande arrangemang, nu senast Roslagsloppet, ibland drar hit fler besökare än den här lilla roslagsorten egentligen kan klara av. Men vi deltar inte i det här; vi lever i vår egen avskilda värld.

Men sommaren skulle ju heller inte bli perfekt, om den här stiltjen inte bröts av kontakter med barn och barnbarn.

Det första mötet av det här slaget ägde inte rum i Öregrund utan i Rinkeby, där Anna och hennes döttrar bor. Den 16 juli fyllde Amanda 21 och hennes syster Sara 23 den 18 juli, så Anna hade med hjälp av yngsta dottern Ella ordnat ett mycket fint födelsedagskalas den 17 juli. Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt, och som så många gånger förr fick vi bilskjuts Uppsala-Rinkeby-Uppsala med Bengt och hans fru Inger. Det här blev ett rent familjekalas – utöver de redan nämnda deltog bara Amandas pojkvän Fritiof och Saras sambo Caroline.

Birgitta och jag uppvaktade med pengar, eftersom vi vet att båda tjejerna behöver sådana. Och eftersom Anna inte hade blivit vederbörligen hyllad på sin födelsedag i juni, fick också hon en slant att fritt användas för den renovering hon genomför på sitt sommarställe.

Sista juliveckan fick vi besök av Matti och Karin plus deras nu två barn, Ella och lillasyster Sofia. Ella, nu drygt 3 år, har tidigare varit hos oss i Öregrund och hittade genast både sin leksakslåda och till olika ställen ute i trädgården. Lilla Sofia är nu så pass stor, att hon känner sig trygg också i famnen hos farfar eller farmor, och vi får både soliga leenden och hennes ”prat”.

Vädret var åtminstone någorlunda omväxlande den vecka de var här, så det blev faktiskt också bad i den grunda viken i Tallparken för Ella. Och annars hade ju farfar ett stort förråd av roliga barnfilmer att titta på. Ella lärde sig att, efter att en gång ha sett hur farfar gjorde, själv byta film i DVD-spelaren.

Tyvärr blev Mattis och hans familjs besök hos oss i Öregrund lite kortare än både de och vi hade tänkt sig – på lördagen den aktuella veckan meddelade hantverkarna som ska göra i ordning deras nyinköpta bostad i Hammarby Sjöstad, att de hade tid att titta på lägenheten och prata om vad som ska göras, så det var bara att packa ihop och åka hem i den förhyrda bilen. Men jag får trösta mig med att sonen med fru och barn var här också i midsomras och till min födelsedag strax före midsommar.

Sist i barnaraden kom ett besök av vår dotter Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Öregrund är Kerstins barndomssommarland, och hennes barn är också väl hemmastadda i vårt hus i Öregrund. Den här gången dröjde det först en aning innan de äntligen kom: Viggo hade nämligen, dagen före Kerstins semester, brutit armbågen och fick till att börja med lov att hålla armen, gipsad uppifrån och ned, i högt läge. Men när läkningen gick som den skulle, vågade de ändå sätta sig på bussen till Öregrund. Man förstod deras glädje över att äntligen vara här – morfar fick en hjärtlig kram av Klara, som inte hindrades av några bandage.

Vädret blev också det bästa på mycket länge, så Kerstin och hennes barn gjorde många turer till Tallparken, och Kerstin och Klara simmade. De har också besökt andra kära sällen, både i vår trädgård och i Sommaröregrund. Kerstin har på Instagram publicerat en mängd färska bilder från det som är vår sommarmiljö.

Kerstin och hennes barn hängde också kvar så länge som möjligt inför nästa familjebegivenhet.

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, hade ordnat sommarmat i sin trädgård i Rosersberg, detta med förhoppningen att familjen Dahls syskonarrangerade träffar ska få en fortsättning i nästa generation. Karin och hennes man Hasse hämtade oss hemma i lördags; med i samma bil åkte också gamla faster Karin. Kerstin och hennes barn åkte tåg.

Inte alla förgreningar av familjen Dahl var med på det här kalaset, men det kommer att bli nya chanser. Vad jag förstår har vår Kerstin lovat att ordna nästa träff i den här nya serien av familjeträffar, arrangerade av nästa generation.

Melodikrysset nummer 30 2015

I dag innehöll Melodikrysset, med ett undantag, hörvärd musik. Undantaget var Larz-Kristerz med ”Varför vill du inte ha mig?”. Svaret på den frågan är för att sången är så usel.

Jämför till exempel med Tove Lo och ”Habits (Stay High)”.

Eller med Helen Sjöholm i ”Tobakshandlarvisa”.

Helen Sjöholm ackompanjeras av Benny Anderssons orkester, och Benny och kumpanen Björn leder oss osökt vidare till barnvise- och barnfilmsdelen av dagens kryss. Vi hörde nämligen Dana Dragomir i deras titelmelodi till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio”.

I den barnanknutna delen hittade man också Walt Disneys filmatisering från 1992 av ”Aladdin”.

Eva Cassidys insjungning av ”Somewhere Over the Rainbow”, titelmelodin i filmversionen med Judy Garland av ”Trollkarlen från Oz” (1959), är enligt min mening kanske inte den bästa, men kan den leda lyssnarna vidare, har den väl fyllt sin funktion. Ursprungligen var det här en bok från 1900, skriven av L Frank Baum. Den som vill läsa mer om film och bok kan gå vidare till Kulturspegeln, Barnkultur här på min blogg.

Bland dagens relativt många barnkulturfrågor hittade man också två visor av Alice Tegnér, ”Ekorrn satt i granen”, som skulle ge kryssvaret ekorre, och så ”Mors lilla Olle”, där vi skulle komma på var man kan hitta djuret i visan, en björn – och då skulle svaret alltså bli i ett ide.

Och med tanke på vad idet används till, blir steget inte så långt till veckans Evert Taube-visa, ”Nocturne”, också känd som ”Sov på min arm”.

”My Way”, mest känd i Frank Sinatras version, har jag aldrig tidigare hört på spanska, i dag med Robbie Williams. På spanska heter den tydligen – jag har googlat – ”A mi manera”. Men ursprungligen är det här ju en fransk sång, ”Comme d’habitude”, och det visste jag förut.

Dusty Springfield kunde vi i dag höra i ”Son of a Preacher Man”.

Och Roy Orbison hördes i ”You Got It”.

Kvar att redovisa då finns bara en gammal favorit, Fats Waller. Men vad var det för låt han spelade? Någon som vet?

Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.

Födelsedags- och midsommargäster

Inför midsommar har vi tagit hjälp med städningen och gräsklippningen – rabatter, finare än någonsin, och land håller Birgitta fortfarande själv i skick. Hon har till och med erbjudit sig att hjälpa till med planteringen av de stenpartiväxter hon gav mig på 78-årsdagen, som i år inföll på självaste midsommarafton.

Men dagen före midsommarafton/födelsedagen inträffade något som jag inte hade en aning om i förväg: Plötsligt klev sonen och hans familj in genom köksdörren. Birgitta visste förstås om det, men jag var över huvud taget inte inställd på något besök under min födelsedag och resten av midsommarhelgen. Fast där stod de nu: Matti, hans hustru Karin, treåriga Ella och hennes bara tio veckor gamla lillasyster Sofia. Kramar och stor glädje!

Nästa morgon, alltså på midsommarafton, uppvaktades jag på sängen med presenter.

Sonen delade med entusiastisk hjälp av Ella ut sina och familjens presenter, CD med Mark Knopfler, Freddie King, Elton John, Leon Russell och The Derek Truck Band och så ”From Another World” en skiva med dylanlåtar inspelade av artister från länder som Indien, Myanmar, Rumänien, Algeriet, Ungern och Egypten.

Av Birgitta fick jag filmen om Björn Afzelius och så böcker av Richard Ford och Richard Yates samt ett par böcker som speglar mitt intresse för barnkultur, en Gustaf Tenggren-biografi och så tryck och sjung-sångboken ”Och nu så vill jag sjunga”, 30 Astrid Lindgren-sånger med tryck-och-sjung-återgivning av melodierna. Dessutom fick jag en ny Marimekko-skjorta samt erbjudanden om ett par evenemang/förlustelser tillsammans.

På det fint dukade köksbordet stod dels födelsedagsbuketter, plockade i trädgården av Birgitta och Ella, dels smörgåstårta, ett måste vid vår familjs födelsedagar.

På eftermiddagen promenerade vi tillsammans till Hembygdsgården, på vars tomt midsommarstången snart skulle resas. Ella var framme och tittade, pratade också med några andra barn – hon är social, inte alls blyg. När sånglekarna kom i gång runt stången fanns hon självklart med, åtföljd av sin mamma. Matti höll lillasyster i famnen, och vi gamlingar stod vid staketet och tittade.

På hemvägen gjorde vi en liten promenad och tittade på sommarfagra lilla Öregrund.

Midsommarlunchen, som vi åt före utflykten till Hembygdsgården, blev en mycket traditionell sådan med sill samt två sorters rökt fisk, sik och röding. På kvällen serverade Birgitta kyckling gjord i ugn. Nästa dag grillade Matti och Karin olika slags kryddkorv. Vad som är roligt att se är att treåriga Ella inte kräver någon speciell mat – hon äter med god aptit det som bjuds.

Men vad som framför allt är glädjande är att hon har gott humör och tillit. När vi går till midsommarfirandet håller hon, som något självklart, farmor i handen, och med min hjälp väljer hon ut barnfilmer ur vår ganska stora barnfilmshylla. Hon leker intensivt med sakerna vi har i våra leksakslådor och gillar också trädgården, särskilt sniglarna som hon samlar ihop på den stensatta trädgårdsgången. Hon visar omedelbart att hon är hemmastadd hos farfar och farmor, kallar oss också så. Och så lär hon sig hela tiden nya saker, till exempel namnen på blommorna i trädgården. Har hon en gång hört, att den blå blomman som rikligt blommar i vår trädgård heter förgätmigej, heter den så i fortsättningen. Över huvud taget har hon ett mycket varierat och utvecklat språk för att vara bara drygt tre år.

Lillasyrran Sofia utvecklas dag för dag. I början verkade hon brydd när hon lämnade mammas eller pappas famn och hamnade till exempel i famnen på farfar, men snart fann hon sig och log soligt mot både mig och Birgitta.

I går, vid lunchtid, gav sig Matti och hans familj i väg till bussen mot Uppsala; besöket var över för den här gången.

Men vi fick löfte om att de kommer igen, då för ett kanske lite längre semesterbesök. Det här är ju Mattis barndomsland, och även Karin har fattat tycke för vår lilla stad.

Då är kanske vattnet tillräckligt varmt för bad, och Ella kommer att bli svår att få hem från Tallparksbadet.