Om hemkänsla

23 augusti 2015 14:33 | Barnkultur, Film, Mat & dryck | 4 kommentarer

Så ljuvligt somrigt som vädret är nu, önskar jag verkligen att barnen och barnbarnen kunde vara hos oss här i Öregrund.

Nå, jag har kontakt med dem ändå, på lite olika sätt.

Matti och Karin samt deras Ella och hennes lillasyster Sofia fick ju lov att åka hem lite tidigare än de hade tänkt sig, detta eftersom de hantverkare de hade städslat plötsligt hade tid att inspektera deras nya lägenhet och diskutera renoveringsåtgärder. Matti och hans familj bor tillfälligt i en lägenhet i Hammarby sjöstad, och de har lyckats hitta en bostad att permanent ta över i samma stadsdel, helt nära deras nuvarande bostad, alltså en övergångslösning.

I den har treåriga Ella haft eget rum, som hon stolt förevisade för farfar och farmor när vi var där och hälsade på. Hon har trivts jättebra i den här lägenheten, så hennes mamma och pappa har förstås undrat, hur hon skulle reagera, när hon fick veta, att de skulle flytta igen. Så de tog det lite varligt och berättade inte på en gång.

Men Ella är en mycket klipsk treåring, så när hon för tredje gången på kort tid fick följa med på inspektion av den nya lägenheten, hade det uppenbarligen gått upp ett ljus:

– Pappa, ska vi bo här?

Jo, det fick ju pappa medge.

Det intressanta var då treåringens mycket trygga och positiva reaktion: Vilket rum skulle bli hennes rum? Var skulle sängen stå, och var skulle hyllan med hennes DVD-filmer och böcker stå? Och var skulle pappas och mammas rum vara?

Matti förklarade och pekade, och dottern var mycket nöjd.

* * *

I veckan som var avbröt vi, trots det vackra vädret, momentant vår vistelse i sommarhuset i Öregrund. Vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, började skolan igen efter sommarlovet.

Viggo, stackarn, bröt armen – armbågen – och fick gå med armen gipsad uppifrån och ner under hela Kerstins semester. Han befriades från gipset precis lagom till skolstarten.

Hans lite yngre syster Klara fick av morfar och mormor i födelsedagspresent pengar till efterlängtade ridlektioner, och nu har hon klarat av de första. På den allra första fick hon bara bekanta sig med stall och hästar och utrustning och termer, men andra gången hade hon fått rida, vilket hon hade klarat utan missöden.

Kerstin hade städat lägenheten fint inför sina föräldrars ankomst från landet, och mitt på köksbordet låg plastförpackat ett bröd med tydlig adress till hennes pappa: ett estniskt surbröd.

Hon hade bakat det själv. Hon kan. Hon är faktiskt bagare till yrket.

Jag har njutit av det här brödet, varje morgon ätit ett par skivor av det till frukost.

Det här är min barndoms bröd, det bröd som min mamma och tusentals andra estniska kvinnor som kom till Sverige under den stora estniska flyktingvågen under slutet av andra världskriget bakade.

Det här brödet föll också andra än oss ester i smaken, och under alla år då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, avslutade jag alltid arbetsveckan med att inför den stundande veckohelgen gå till saluhallen vid Hötorget och i Toomings bageri köpa två sorters estniskt bröd, det ena alltså surbröd, och dessutom något vitt bröd från Ungern, Grekland eller Italien.

Till det här hade jag köpt goda pålägg på Konsum i huset där jag jobbade på Sveavägen. Där köpte jag också det ryska te i blå-röd plåtask jag bryggde en hel tekanna av till fredagskvällens smörgåsmiddag. Det gjorde särskilt gott de höstkvällar när vi hade åkt ut till ett utkylt hus i Öregrund för att bara få vara en familj, några som särskilt hörde ihop.