Kanske ändå inte mitt i prick för små barn

”Prickens resa” av Maria Nilsson Thore publicerades 2011 av Bonnier Carlsen och kommer nu, 2016, i nyutgåva av En bok för alla. Det här är en uppföljare till ”Petras prick”, som nominerades till Augustpriset 2011.

Pricken är en del av geparden Petras päls och rymmer för att se nya saker. Den liftar med en hund, hamnar på en glass, sätter sig överst i pyramiden i ett kulspel där det ju passar med prick.

Så där håller det på ända till dess att Pricken börjar längta efter hemmapälsen. Och hemma i köket väntar ju Petra.

Fast den här historien är nog roligare för den vuxne högläsaren än för barnet den är avsedd för.

Melodikrysset nummer 8 2016

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

Födelsedagskalas

Sonen, Matti, fyller år i dag. Inget storstilat jämnt, men i vår familj har vi för vana att fira varandras födelsedagar. Det här bidrar till att hålla familjegemenskapen levande.

Födelsedagsfirandet hade förlagts till gårdagen, eftersom det då var söndag och de berörda bor utspridda i dels Uppsala, dels Stockholm i vid bemärkelse. Matti hade bjudit hem oss allihop hem till sig i Hammarby sjöstad.

Redan på Uppsala C stötte jag och Birgitta ihop med vår dotter Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, så på stockholmståget satt vi tillsammans.

Väl vid vårt mål för dagens utflykt möttes vi av Matti och hans familj, hustrun Karin samt deras två döttrar, Ella och lilla Sofia. Vi hade med en blommande krukväxt också till Ella, och hon – för egen del utstyrd i prinsessklänning och med krona på huvudet – bar nöjd i väg blomman och placerade den i fönstret i sitt rum. Hennes pappa fick vänta på sina presenter till efter maten, men också han fick förstås sin födelsedagsbukett.

Från Rinkeby anlände lite senare Anna samt, ännu lite senare, två av hennes döttrar, Sara och Ella. (Jo, det finns en Ella till i familjen.) Annas mellandotter Amanda bor i Västerås under sin musikutbildning.

Mattis och Karins Ella fann sig snart hemma i den här långt ifrån stillsamma församlingen: lekte och busade med Viggo och Klara, och Anna tog henne också med ut en stund, och där träffade Ella tydligen också en ny bekantskap, ett annat barn. Matti och hans familj har inte bott så länge i det här området än så länge, men eftersom det är ett barnrikt område, kommer Ella säkert att få en mängd nya kompisar där, både såna som hon träffar ute på gården och såna som hon lär känna på det nya dagis hon ska gå på.

Lillflickan Sofia som kan stå men inte gå tyckte möjligen att det var förvirrande många halvt okända ansikten i början, och då var det tryggast att hålla sig till mamma eller pappa. Men så småningom lossnade det, och hon satt i famnen både på farfar och på Sara och Anna. Sofia kan säga ”mamma” och ”pappa” men jollerpratar oftast och kommunikationen med såna som farfar bestod mest av soliga leenden. Farmor var spännande, eftersom hon hade både armband och en ring med en fin sten.

Gästerna bjöds på födelsedagsmåltid, tillagad av födelsedagsbarnet självt: kyckling, ris och en fin sallad.

De som hade samlats blev periodvis ganska högljudda, så jag drog mig tillbaka till en fåtölj i ett hörn, men snart tyckte Matti, att det kunde vara dags för uppvaktningsdelen. Jag tänker inte räkna upp alla presenterna, men jag kan väl nämna att jag till min son gav en portabel hårddisk samt en liten kastrull.

Före hemfärden blev det te och kaffe, i mitt speciella fall med två små sockerfria bakverk från Gunnarsons konditori.

Melodikrysset nummer 6 2016

Jag hade problem med Melodikrysset i dag, inte så mycket själva krysset som att uppfatta frågorna och musiken samt i några fall svarens placering i krysset – det kan ha varit en städerska, för övrigt utmärkt, som nyligen var här som rubbade den eviga inställningen på P4 i radion i mitt arbetsrum, där jag har datorn och följaktligen löser Melodikrysset på lördagarna. Nå, så småningom fick jag någorlunda ordning på apparaten i alla fall.

Som väntat i dessa melodifestivaltider var ett par av ljudillustrationerna melodifestivalbidrag.

Det började urlätt med ”Fångad av en stormvind”, som Carola Häggkvist kom etta med 1991.

Och lite senare fick vi höra ABBAs ”Ring ring”.

Men Anders Eldeman har även, som vi har konstaterat många gånger, en tendens att försöka hitta inspelningar, som gör det svårt att identifiera också välkända melodier.

Första exemplet i dag var ”Staffan var en stalledräng”, som jag för egen del har sjungit hur många gånger som helst under min skoltid. Nå, kom man bara på vad det var som spelades, var det ju inte svårt att komma på vad det var som var Staffans arbetsplats, ett stall.

Charlie Norman lyssnade jag mycket på i radio under min tonårstid (och har jag också hört live både då och senare). Och naturligtvis har jag flera gånger sett filmen ”Swing it, magistern” med Alice Babs. Men den version av låten Eldeman hade valt att spela för oss var till att börja med utbroderad av nämnde Norman, så det var först på slutet det blev alldeles uppenbart, att det rörde sig om ”Swing it, magistern”.

Mycket lättare var det då att känna igen Paul Linckes ”Lysmaskidyll”, som i dag skulle ge oss kryssordet lysmaskar.

Tre frågor var TV-anknutna.

Dagens sista fråga skulle ha varit helt olöslig för mig, om jag inte hade haft två bokstäver av tre. Eldeman efterlyste platsen för en TV-såpa, och eftersom jag hade G och A, måste svaret rimligen bli Goa. Sen googlade jag och hittade ”Club Goa” från 2005, men den här serien har jag aldrig sett, kände inte ens till.

”Kvarteret Skatan” har jag heller inte följt, men när jag hade fått ut svaren på de lodräta ord som gick igenom svaret, hade jag varannan bokstav och gissade resten.

”Solstollarna” med Ola Ström och Per Dunsö minns jag däremot från mitten av 1980-talet, dock utan att komma i håg att signaturmelodin hette ”Tusen bitar”. Och i singularis är väl en som var med där en solstolle.

Och för att fortsätta på den ungdomliga linjen: När jag gick i realskolan på 1950-talet, fick vi på engelskalektionerna sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”. På svenska kallas den ”Det är lång väg till Tipperary”. Sjungs den i några skolor nu för tiden?

Och för att göra ett långt skutt i tiden: Marit Bergman hör till de nutida artister som vinner mitt öra. Det vi hörde henne sjunga i dag var ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”.

Men mycket ur sjuttiotalsmusiken har också för evigt fastnat i mitt musikminne, och dansken Kim Larsen har jag dessutom ett antal skivor med. Han och gruppen Gasolin har till exempel gjort den mycket fina ”Hva gør vi nu lille du”, som spelades i dagens kryss.

– – –

Håkan Hellström tappade jag visst bort i den första redovisningen. Vi hörde honom i ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Melodikrysset nummer 4 2016

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

”Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Det lilla livet, till exempel det allra minsta

Som jag tidigare har berättat, hade vi sedvanligt julkalas för barn och barnbarn. Från sonens, Mattis, familj kom dock bara han och dottern Ella. Mattis hustru, Karin, och deras yngsta, Sofia, var fortfarande drabbade av den förkylning hela familjen hade råkat ut för lagom till julen.

Men vi ville förstås träffa de båda sistnämnda också, så vi gjorde upp om att Matti och hans familj skulle komma till oss på trettondagen, och den här gången kunde alla komma.

Julklapparna till Karin och lilla Sofia hade vi därför sparat till det här tillfället, och faktiskt hade vi sparat några julklappar till Ella också, både för att hon, som också är ganska liten, inte orkade öppna fler paket på det första julkalaset och för att hon inte skulle gripas av alltför stor rivalitetskänsla, när babysyster fick sina paket.

Jag vädjade, gammal och erfaren som jag är, till och med framgångsrikt till Ella att hjälpa lillasyster med paketen, men snart var det pappa Matti, i vars famn Sofia satt, som hjälpte till med paketöppningen. Jag tror inte ett ögonblick att Sofia förstod det här med jul och julklappar, men nog blev hon påtagligt intresserad av de nya leksaker hon fick. Men det gick bra att leka med snöret till något paket också.

Det var min tur att laga mat, och jag som är fiskarson och uppvuxen med fiskrätter hade efter eget huvud komponerat en mycket matig fisksoppa med olika slags atlantfisk som huvudingrediens. Också Ella åt av den med god aptit. Till efterrätt serverade jag med tanke på samma lilla person olika sorters glass. Till glassen fick de stora starkt nybryggt kaffe.

Ella är tillräckligt stor för att komma i håg farfar och farmor och sina tidigare besök både i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund – vi pratade med henne om att komma och hälsa på i vårt hus med stor trädgård också kommande sommar.

Lilla Sofia satt under middagen i babystol mellan sin pappa och mig, och efter en stunds tillvänjning började hon intresserat titta också på sin farfar (fast det vet hon inte vad det är). Så småningom kom det stora leenden, och innan Matti och hans familj åkte hem till Stockholm, satt hon faktiskt utan att protestera en liten, liten stund i farfars famn.

Som ni som känner mig och ni som läser mig vet, har jag ägnat en stor del av mitt liv åt det stora livet, åt politiken.

Men det betyder inte – det vet ni som brukar läsa den här bloggen – att jag tycker att det lilla livet är mindre viktigt.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

Familjejul – och så är det vardag igen

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela Kindbloms ”Den svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.