Sommar i P1 med Bert Karlsson

Det finns sidor hos Bert Karlsson som jag har mycket svårt för, till exempel hans partibildning Ny Damokrati tillsammans med Ian Wachtmeister och en massa andra politiska dårar, men en så mångsidigt verksam man som han har naturligtvis både andra sidor och rent av en viss talang. Han har gått på pumpen några gånger men ibland också varit framgångsrik. Fenomen som Skara sommarland är välkända även för oss som aldrig har varit där.

I sitt Sommar-program i dag berättade han till exempel om sitt arbete som skivproducent och det egna mycket framgångsrika skivbolaget Mariann, som han sen sålde till Warner. Jag är kanske inte så imponerad av hans första stjärna, Paul Paljett, men han har ju faktiskt spelat in ABBA och Carola. Och jag delar inte hans entusiasm för Vikingarna och andra dansband – det här är inte min typ av dansmusik – men jag vet ju hur stora de och den här i mitt tycke lite fyrkantiga (men taktfasta och dansanta) dansmusiken är hos en mycket stor del av svenska folket. Min egen yngsta brorsa var förresten ute och dansade till Sven-Ingvars, och ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske” fanns bland skivorna hemma hos mina föräldrar.

Att jag förstår det här har med min egen sociala bakgrund att göra. Det faktum att jag själv har vidgat mina musikvyer till nya domäner betyder inte att jag för den skull generellt föraktar populärkultur och ännu mindre människor som ensidigt har fastnat i sådan. Bert Karlsson har producerat en mängd av den stora publiken älskade skivor, och dessutom har han haft vett att till hjälp ta ett veritabelt snille på området, Lasse Holm.

Utan att till exempel ge mycket för Ny Demokrati, som han var med om att ta in i Riksdagen, tror jag mig förstå bakgrunden till fenomen som Donald Trump, Brexit och Sverigedemokraterna, som Bert Karlsson nämnde. Mycket av det här är tecken på att politiken och den politiska representationen har rört sig uppåt socialt och lämnat stora delar av arbetarklassen och andra utsatta sociala skikt utan vare sig delaktighet eller materiell utjämning, och då blir lätt den främsta politiska lusten hos de drabbade att slå ”dem där uppe” på käften. Så länge inte ens de traditionella politiska arbetarpartierna förstår det här, kommer de aldrig att återfå sin forna politiska styrka.

Det här är mina, inte Bert Karlssons slutsatser, men utan att göra honom till någon politisk ängel tror jag inte att den här karln är en simpel rasist. Trots att han numera tjänar det mesta av sina pengar på att driva 60 flyktingförläggningar tror jag faktiskt inte, att Bert Karlsson kan reduceras till närig cyniker – hans tankar om att flyktingarna för sitt fortsatta liv här i landet främst behöver lära sig svenska förefaller rent av som ganska rimliga.

För övrigt överraskade han själv lyssnarna med att mot slutet av programmet säga, att skatterna vi tar ut i Sverige är rimliga.

Stämpeln som rasist försökte han tvätta bort också genom sitt musikval – första låten han spelade, ”Rivers of Joy”, var med Afro-Dite.

Sen blev det förstås låtar med Eddie Meduza, Sven-Ingvars, Cool Candys, Schytts, Paul Paljett, Vikingarna, Friends med flera (rent av en snutt med en falsksjungande Carl Bildt), men också med Gösta Linderholm (”Aj aj aj – det bultar och det bankar”, ABBA (”Dancing Queen”), Jessica Andersson, Carola Häggkvist, Hoola Bandoola Band (”Vem kan man lita på”) och en outgiven Freddie Wadling-låt (”Längtans test”).

Och så avslutade en del av familjen (de yngsta Karlsson-tjejerna) med ”Världens bästa morfar”.

Melodikrysset nummer 29 2016

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.

En lite skraltig farmor

I går skulle de äntligen komma, Ella och Sofia och deras mamma Karin och förstås pappa Matti, vars sommarland Öregrund var från det han föddes ända långt fram i åldrarna. Men så blev Birgitta sjuk, gradvis allt sämre, så det här besöket blev mycket kort. Matti och Karin blev förstås rädda för att det Birgitta hade drabbats av kunde vara något smittsamt och beslöt sig, efter att först ha kollat om det fanns lediga rum på något av ortens hotell (men det gjorde det inte), för att återvända hem – i stället skulle de återkomma någon gång senare.

Men eftersom det var jag som hade handlat och lagat maten – taco med tillbehör, köttbullar som alternativ till barnen – åt de i alla fall middag med oss. Ella, som är ganska hemma här (och bland annat hade packat upp delar av leksakslådorna), provade äppelkart och gick sen med farfar till ett bättre ställe, det jättestora bigarråträdet på slänten ned mot vägen. Farfar hittade mogna bigarråer som Ella sedan mumsade i sig.

Men sen var besöket över för den här gången.

Birgitta ställde väckarklockan och gick i morse till Vårdcentralen.

Besöket där tog en evinnerlig tid, så jag hann bli rejält orolig.

När hon sen till slut kom hem, berättade hon, att det hon hade var lunginflammation, som tur är ingen smittsam åkomma. Hon hade fått penicillin intravenöst, också varit på det intilliggande apoteket och fått medicin med sig hem, och i morgon ska hon tillbaka för ny kontroll – hon hade över 39 grader i morse, och visar hon inga tecken på att sjukdomen går tillbaka, riskerar hon att skickas till Ackis i Uppsala.

Vi får se tiden an, och under tiden tar jag hand om allt här hemma.

Till lunch serverade jag blåbärssoppa med vaniljglass, båda sockerfria.

Melodikrysset nummer 28 2016

Jag steg upp redan sju i morse och fick tid både till en bra frukost och till att läsa två av våra tre morgontidningar. Tidningarnas förstasidor domineras i dag förstås av den avskyvärda massakern, även på många barn, i Frankrike. Och inte nog med det: i morgonnyheterna berättades det om försöket till militärkupp i Turkiet.

Men lördagsmorgnarna har också sitt givna inslag, Melodikrysset.

Veckans kryss hörde inte till de svåraste, men även om jag känner till Roy Orbison, hade jag inte tidigare hört hans ”In Dreams”, den som skulle ge oss kryssordet dröm ”i ental” som Anders Eldeman gav oss som vägledning.

Och Beyoncé (Knowles) förekommer ju relativt ofta i krysset, så det var heller inte särskilt svårt att komma på att det var hon som sjöng ”Sorry”.

Jag får väl också bekänna, att jag inte hör till Måns Zelmerlöws fans, men jag lyckades ändå lista ut, att det var han som sjöng ”Fire In the Rain”.

Håkan Hellström har jag ingenting emot – men jag hade tidigare inte hört honom sjunga ”Din tid kommer”.

När man hör musikalmelodier i Melodikrysset, brukar de ganska ofta vara skrivna av Andrew Lloyd Webber, och här passade det dubbla efternamnet helt uppenbart in. Det vi hörde här var ”Kärleken förändrar allt”/”Love Changes Everything” ur ”Aspects of Love”.

Men jag är hyggligt förtrogen också med operarepertoaren. I dag hörde vi musik ur Giacomo Puccinis ”La Bohème” (1896), med Anna Netrebko och Rolando Villazon som sångare.

TV-serier är ofta svåra för mig, därför att jag sällan ser sådana, men den signaturmelodi som spelades i dag kände jag igen från brittiska ”Vi möts igen” (”We’ll Meet Again”) från tidigt 1980-tal.

Kenneth and the knutters är inte någon grupp jag brukar lyssna på, men deras förvanskade textversion hade som förlaga Hasse Kvinnaböske Anderssons ”Änglahund”, den där han sjunger ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” och som skulle ge oss ordet hund.

Till det lättaste i dag hörde att förknippa ”Bara få va mig själv” med Laleh (Pourkarim).

Och äldre barnvisor kan jag också; Alice Tegnérs har jag själv på skiva. Så det är klart att titeln och inledningsraden ”Vart ska du gå min lilla flicka?” genast dyker upp, så fort jag hör melodin.

Samma förhållande har jag till Evert Taubes visor – texten till alla de viktigast går förresten att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

I dag fick vi höra två visor, signerade Taube.

Vi fick på dragspel höra ”Dansen på Sunnanö”, den som börjar ”Det går en dans på Sunnanö”.

Och så avslutade Anders Eldeman med en taubevisa som vara ganska lätt att känna igen, ”Vals i gökottan”. Hans fråga, om ett väderstreck som förekommer i texten, var klurigare, eftersom samtliga väderstreck förekommer i texten. Men det väderstreck som går in på anvisad plats i krysset är öster, och mycket riktigt förekommer också en östergök i vistexten.

Melodikrysset nummer 27 2016

Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.

Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”Så mycket bättre”, så jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.

Alf Robetson har jag lyssnat på en hel del, men jag kan inte påminna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.

Lena Ph har jag också lyssnat på en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.

Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att få fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.

Lättare var det då att känna igen Supremes-låten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.

Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.

Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.

Därifrån är steget inte långt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. Både upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.

Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?

Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig åt något annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, på svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.

Just nu har emellertid Storbritannien också sänt en chockvåg genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. Så frågan är vad det hade sänt för chockvågor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltså ”Oh boy, oh boy, oh boy” från 1946.

För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.

Jag älskar ”Fjäriln vingad syns på Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sånger” från 1791.

Jag och våra barn känner oss hemma också i det Småland Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sång ur Lasse Hallströms filmatisering.

Och en gång i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och våldtog mitt gamla fädernesland, kom vår familj och tusentals andra därifrån som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efteråt beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var också beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort på skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”Någonstans i Sverige” (1971), där den också förekommer. Eftersom jag är i den åldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare också skaffat dem på skiva – lyssnade jag i dag med glädje på deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.

Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Melodikrysset nummer 26 2016

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.

En trekantig gubbe och några andra hellsingfigurer

Av Birgitta fick jag på min 79-årsdag till min stora Lennart Hellsing-samling ”Nyfiken i en strut”, i det här fallet en nyutgåva från 2012, ursprungligen utgiven på samma förlag, Rabén & Sjögren, 1947. Den är en klassiker, också i den meningen att den innehåller originalillustrationerna, signerade Stig Lindberg.

Jag var för ny i Sverige 1947 för att kunna läsa den då, även om jag hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder – jag lärde mig läsa i Estland innan vi hösten 1944 kom till Sverige som flyktingar, och fastän jag då var sju år, fick jag först vänta ganska länge, innan jag fick börja i skolan.

Men från min folkskoletid har jag ett musikminne, som jag inte längre kan placera exakt i tid: I skolan fick vi vid ett tillfälle lära oss att sjunga en sång som var rolig och samtidigt utmanade min fantasi:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in
han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korveskinn.

Melodin, skriven av Knut Brodin har jag lång senare lärt mig, fastnade genast, och det gjorde också den fantasieggande texten av Lennart Hellsing: En trekantig gubbe med näverjacka och hatten kantad av korvaskinn, som jag minns det från då.

Senare har en hel rad hellsingtexter, alla tonsatta av samme Brodin, blivit en del av min repertoar av barnvisor. Vi har haft dem hemma, dels i olika böcker av Hellsing, dels insjungna på barnskivor. Och jag har sjungit dem för våra barn.

De originella texterna har lätt fastnat i musikminnet, så också melodierna: Krakel Spektakel, Kusin Vitamin hängde och slängde i en gardin. Tre små rädisor stod i ett land. Här dansar herr Gurka både vals och mazurka. Sången om Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök. Rulla rulla kula.

Och så innehåller den här boken berättelser som ”Den underbara pumpan” och ”Krakel Spektakel köper en klubba”, som senare blev en egen bok.

Till och med bokens baksida utnyttjas till en illustrerad text där man, längst ner, ser Krakel Spektakel och Kusin Vitamin som äter blodapelsin.

Kooperativa Förbundet fortsätter sin kulturella nedrustning

KF har redan tidigare gjort sig av med Akademibokhandeln, Sveriges utan konkurrens största bokhandelskedja, plus dess näthandelsföretag.

Nu fortsätter kooperationen sin kulturella nedrustning genom att också sälja sin förlagsgrupp, landets näst största. I den ingår anrika Norstedts, grundat redan 1823 och förvärvat av KF 1997, det mycket framgångsrika barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (ursprungligen också med vuxenutgivning), förvärvat 1947, och så specialförlaget Norstedts Kartor. Gruppen har också tidigare förvärvat och senare integrerat de av Socialdemokraterna ägda förlagen Tiden och Prisma samt till exempel Klassikerförlaget och Fabel.

Köper det här, för 152 miljoner kronor, gör Storytel, primärt ett ljudboksföretag – ett Spotify för böcker – och, förutom i Sverige, också ägare av dotterföretag i Danmark, Norge, Finland, Holland och Polen. Dock har företaget också köpt upp några vanliga förlag. Storytel Massolit Media äger Massolit Förlag, barn- och ungdomsbokförlaget B Wahlströms och ICA bokförlag. (ICAs kokböcker och KFs anrika ”Vår kokbok” hamnar därmed i samma förlagsgrupp!)

De upplagemässigt stora och kvalitetsmässigt framstående författarna och deras böcker behöver säkert inte vara oroliga för sin framtid. Sådana som Per Olov Enquist, Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Jonas Gardell och Kristina Sandberg hos Norstedts, i fallet Rabén & Sjögren Gunilla Bergström samt de döda men fortfarande mycket säljande Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, kommer säkert att ges ut även i fortsättningen under ny förlagsägo.

Men när jag kollar den nye ägarens utgivning på de förlag man hittills har ägt, verkar det inte helt osannolikt, att det som mest har lockat till det aktuella uppköpet är sådant som David Lagercrantz’ uppföljare till Stieg Larssons Millennium-trilogi och E L James’ ”50 Shades of Gray” (på svenska ”50 nyanser av honom”). Bland de mycket få författare jag, en hyggligt kulturorienterad person, över huvud taget känner till finns Alexander McCall Smith (Damernas detektivbyrå) och på barnboksidan dansken Ole Lund Kirkegaard, vars böcker ursprungligen introducerades i Sverige av Tidens förlag.

Fast kanske är jag för pessimistiskt, och jag erkänner gärna, att digitaliserade böcker är något helt främmande för mig själv, gamle bokmal.

Men inte tror jag att den nye ägaren har något intresse av att måna om arbetarrörelsens kulturarv och ideologi, det som präglade Tidens och Prismas utgivning. Jag har själv gett ut böcker på båda förlagen, i fallet Prisma mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Klas Östergrens ”Samlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael Farrs ”Tintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody Allens ”Irrational Man”, Andrey Zvyagintsevs ”Leviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.