Melodikrysset nummer 48 2016

Jag verkar nu vara frisk efter höstens alla krämpor Men det går nog över.

Nå, att lösa dagens kryss blev ju på så sätt lättare, men jag tyckte faktiskt att det här krysset bitvis var svårt. Fast vad man tycker är svårt har ju att göra med vad man själv brukar lyssna på för musik och tidigare har lyssnat på.

Men ibland hjälper inte det heller. Ett exempel ur dagens kryss är för min del ”Human”, ett bidrag i årets Melodifestival med Oscar Zia. Det här var en sång och en artist jag helt hade lyckats förtränga.

Och ”You Raise Me Up” har jag förstås hört och kände igen, men inte mindes jag för den skull sångaren, Josh Groban.

Operafrågor brukar jag vara bra på, detta för att jag har sett och på skiva lyssnat på ganska många operor, men dagens operafråga med en ouvertyr som ljudillustration kunde jag inte riktigt placera. Det sökta svarsordet ur operan titel måste dock vara och, och jag ser att andra föreslår Glinkas och Sjukovs ”Ruslan och Ludmila”, men den har jag för egen del varken sett eller lyssnat på.

Stefan Ljungqvist har jag på skiva, och självfallet känner jag från TV och andra media till Sven Melander, men det hade hittills undgått mig, att de tillsammans har gjort ”Pepe’s Bodega”.

Men det här som krysslösarna finner svårt kan ju växla ganska mycket mellan olika åldrar och lyssnarkategorier. Själv har jag alltid gillat Cajsa-Stina Åkerström, så henne känner jag igen, som i dag i frödingtonsättningen ”Min vita sidensko”.

Och Leif G W Persson har jag till och med träffat och talat med – men vem känner inte igen hans stämma från otaliga TV-framträdanden? I det här fallet var ljudillustrationen hämtad ur ett besök hos Ulf Elving.

Lars Winnerbäck har jag väl i stort sett allt av på skiva, så hans ”Möt mig på stationen” beredde mig heller inga svårigheter.

Brita Borg har jag till och med i mina unga dar hört från scen, faktiskt tidigare än när hon sjöng in ”Ljuva 60-tal” (1969).

Redan under folkskoletiden i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall sjöng vi ”Vi går över daggstänkta berg” – men då sjöng vi fortfarande ”Vi gå…”.

Fast sen dröjde det, innan jag lärde mig också ”Ack Värmeland du sköna”.

Jag har hela Beatles’ skivutgivning, också många av George Harrisons senare egna plattor, så jag hade inga svårigheter med att komma på hans namn, när ”Any Road” spelades.

Men jag följer också melodifestivalerna, även om alltså – se inledningen – inte riktigt allt där fastnar i musikminnet. Sanna Nielsen och hennes vinnarlåt 2014, ”Undo”, kommer jag dock utan några större svårigheter i håg. Däremot har jag googlat fram att hon sen i Eurovision Song Contest hamnade på tredje plats med den här låten.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ett för Anders Eldeman typiskt val av låt den här årstiden, ”The Lazy Hazy Crazy Days of Summer” med Nat King Cole. På svenska hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, fick svensk text av Stikkan Andersson (som också stod bakom ”Ljuva 60-tal”) och sjöngs in av Lill-Babs.

Själv ska jag efter lunch byta om till frack. Jag och Birgitta ska nämligen i eftermiddag gå på ODs Caprice. För det måste man inte vara klädd i frack, men vi ska sen vidare till OD-middag på Uppsala slott. Birgitta är nämligen så kallad moster i OD.

Trollflöjten som barnbok

Jag har sett W0lfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”, 1714) både i Ingmar Bergmans klassiska uppsättning och hört den i en rent musikalisk version, och jag tycker att den är ett fantastiskt konstverk, både innehållsligt och musikaliskt.

Pierre Coran (text) och Charlotte Gastaut (bild) har gjort en oerhört fin bilderboksversion av ”Trollflöjten” (”La flûte enchantée”, 2015, i svensk översättning av Susanne Öhman, Rabén & Sjögren 2015).

För mig, en gammal man som är både opera- och konstälskare, är det här en fantastisk guldgruva, också för att jag redan känner till de agerande och handlingen. Men för barn i bilderboksåldern är handlingen och dess agerande figurer kanske inte helt lättuppfattade, och det här blir inte lättare av att där också finns ord och sammanhang som man inte kan ta för givet att så unga förstår.

Charlotte Gastauts bilder är i konstnärlig mening helt underbara, men de saknat den konkretion som skulle kunna göra den här ganska komplicerade handlingen begriplig för barn i bilderboksåldern.

Jag har dock inte kunnat testa den här boken på något barn i bilderboksåldern, så jag hoppas jag tar fel!

Melodikrysset nummer 47 2016

Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.

I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.

På motsvarande sätt har vi genom åren lyssnat på framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat på program i andra radiokanaler också, sådana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.

Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.

Så var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”Någon att hålla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska många av Sven Ingvars’ låtar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.

Men alla har vi våra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. Ändå kom jag ganska snabbt på att det här måste handla om något slags tåg, vilket stöddes av Eldemans ledtråd ”full fart”.

Det är å andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sångare och sångerskor en eloge just för att de håller de svenska dialekterna levande.

Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat på sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den låt hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte något exempel på detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.

I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.

Och så fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 års svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.

För egen del gillar jag också visgenren.

Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar också Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.

Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi båda har ägnat oss åt Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor också. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.

Povel Ramel ses ju av många mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel på att hans sångtexter ofta har också poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra låten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.

En tredelad musikgeografifråga ingick i dagens kryss, också den förstås instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, måste svaret på sista frågan om vad staden i fråga kallas bli Rio.

En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.

Under mina första skolår på 1940-talet sjöng vi förstås bland annat sånger av Felix Körling, så visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.

Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.

När flodhästar invandrar sker det med försiktiga steg

”De nya flodhästarna” heter en barnbok med bild och text av Lena Landström (En bok för alla, 2016), tidigare utgiven av Rabén & Sjögren, 2002, och den har inte blivit mindre aktuell sen den först gavs ut, för den handlar om invandring, fast i det här fallet bland flodhästar.

I djungelbrynet till flodhästbyn, förstås på en flodstrand, dyker en dag två helt obekanta flodhästar upp – en mamma och hennes unge – och de har bagage med sig.

Fin plats och gott om utrymme, tycker nykomlingarna. Men flodhästarna som bor i byn på stranden håller sig avvaktande.

Den lilla nykomlingen skulle gärna vilja prova trampolinen, som småflodhästarna dyker från, men det går inte.

Fast nästa morgon när de kommer ner till sin trampolin ser de den nya lilla flodhästen inte bara dyka från trampolinen utan också volta på väg ner i vattnet. Och nu blir det annat ljud i skällan: Hur gjorde du? Visa oss!

Också den nya flodhästmamman visar sina talanger: bygger en hydda som är annorlunda konstruerad än de som tidigare finns i flodhästbyn.

När nykomlingarna nästa morgon är borta, börjar alla leta, till och med i Mörka grottan och bland krokodilerna.

Men där är de ju tillbaka, i djungelbrynet med ett helt knyte goda frukter!

Och så är allt frid och fröjd.

Tills det åter har dykt upp tre nya flodhästar, en stor och två små, i djungelbrynet.

Men vart tog godiset vägen?

Carin Wirsén (text) och Stina Wirsén (bild) gav 2013 på Bonnier Carlsen ut den både charmiga och listiga lilla bilderboken ”Trolleri med liten skär”, som 2016 återutgavs av En bok för alla.

Liten Skär trollar för sin kompis. Hon stoppar tre bollar i sin trollerihatt, och sen ska de försvinna. Men i stället blir de sex!

Sen ska hon göra samma trick med fyra karameller. Men nu händer något märkligt. Karamellerna blir bara två.

Kompisen blir besviken, kanske rent av arg.

Men bokens lilla läsare kan nog se, att liten Skär tuggar på något.

Barnbok för stockholmsbarn

”Simsalabims Sockholms ABC” kom ursprungligen ut på Bonnier Carlsen 1994, och jag förstår inte riktigt skälet till återutgivningen på En bok för alla 2016, men eftersom det senare förlaget tidigare har återutgett den redan 2009, måtte den ha sålt, åtminstone i Stockholm.

För det är på Magda Korotyńskas stockholmsbilder den här barnboken lever. I enskilda fall, som bilden som ska illustrera bokstaven U, är den för överlastad med disparata detaljer – uggla, ur, utter, u-båt – för att te sig sannolik, det senare särskilt som den är förlagd till Gröna Lund. Men i andra fall är de återgivna stockholmsvyerna vackra och igenkännbara, åtminstone för de barn som har fått besöka olika delar av sin stad. Textförfattaren, Rod Bengtsson, gör tappra försök att på vers beskriva det man ser på bilderna, och ibland lyckas det, men själv störs jag alltför ofta av att versrytmen haltar.

Melodikrysset nummer 46 2016

Den salva min husläkare har ordinerat mot utslagen på ryggen är kladdig och svår att smeta ut överallt, men hustrun hjälper mig. Och den verkar ha effekt.

Jag var på en ärenderunda i centrum i går och sen alldeles fysiskt slut när jag kom hem. Jag klarade att laga mat, duka och äta middag tillsammans med Birgitta, men sen somnade jag nästan genast framför TVn och vaknade först när det var dags för Skavlan.

I natt, i samband med ett toalettbesök, kände jag mig hungrig och åt en apelsin och drack också ett par glas Indian Tonic. Trots det senare hade jag bara 3,7 i blodsocker, när jag mätte i morse. Men före Melodikrysset åt jag en ordentlig frukost.

Dagens kryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det enda jag hade lite problem med var frågan om vem som hördes i ”Some Other Summer”. Andra svar gav mig hela namnet Per, men det tog ändå en stunds ytterligare funderande att komma på att det här var en låt med Per Gessle och Roxette.

”Vackrare” med Anders Glenmark hade jag i och för sig inte heller hört förut, men där hjälpte mig de ledbokstäver jag fick fram till att gissa svaret redan innan ljudillustrationen hade spelats.

I övrigt fanns det väl egentligen inget som jag inte kunde.

”Hälsa dem därhemma” minns jag själv i Bertil Boos insjungning, men varifrån kom originalet egentligen? Här skulle vi svara med en land-förkortning, och möjligen chansade somliga krysslösare på UK. Men svaret ska vara DK = Danmark – Eldeman sa faktiskt att den var nordisk. Den här låten heter i original ”Hils fra mig der hjemme” och skrevs av Edith Worsing och Lundvig Brandstrup.

Andra melodikrysslösare kan ibland ha problem med i olika mening klassisk musik, men själv kände jag genast igen ”Sverige” av Wilhelm Stenhammar och Verner von Heidenstam.

Annars vimlade krysset i dag av lite äldre schlager.

Fred Winters och Waldemar Dahlquists slagdänga om Axel Öman, ”Skepp som mötas”, fick vi i dag höra instrumentalt, men den har jag ju hört hur många gånger som helst.

Och jag hör också till en generation som ofta i radion hörde Sven Arefeldt sjunga ”I en roddbåt till Kina” – i original heter den ”Slow Boat to China”. Ja, ska man ta sig fram på det sättet, får man verkligen ro!

Alma Cogan har med stor framgång sjungit in två av de låtar som förekom i dagens kryss. Dels ”The Tennesse Waltz”. Dels ”The Birds and the Bees”, vilket senare skulle leda oss fram till svarsordet svärmar.

Pat Boone minns jag från slutet av min tid i gymnasiet och i lumpen. Så fort jag fick höra ”Loveletters in the Sand” mindes jag honom.

Ingen av dagens barnanknutna frågor var heller svår.

Krysset började med en av Bamses dunderhits, ”Nalle-Maja”, som till förlaga har Nanne Grönvalls ”Håll om mig”.

Och strax därefter spelades ”Bibbidi-Bobbidi-Boo” ur Walt Disney’s ”Askungen”, som naturligtvis finns i vår filmsamling. Fast i dag fick vi höra den i insjungning av Louis Armstrong, som var mycket stor under mitt 1950-tal – bland annat lärde jag mig dansa till en av hans låtar.

Sist kvar att redovisa i dag är då ”Till min syster” av Dan Andersson, här i en ljuvlig insjungning av Sofia Karlsson, Lena Willemark och Sara Isaksson. De båda förstnämnda har jag båda hört live vid konserter, och eftersom jag en gång i världen var arbetskamrat med Sofias pappa Leif, har jag också träffat Sofia, bland annat vid en av Leifs jämna födelsedagar. Av Dan Andersson har jag allt han har publicerat, mycket också av det som har spelats in på skiva. Jag var tidigare i år en av de medverkande vid ett Dan Andersson-seminarium i Göteborg.

Far, 79, fick många barn- och ungdomsböcker

När sonen, Matti, ringde i går, sa jag, innan han hann få en syl i vädret: Gratulerar på Fars dag! Han skrattade hjärtligt. Och jo, visst hade också han blivit firad av sina barn, Ella och Sofia, den senare dock fortfarande för liten för att förstå vad det här egentligen handlar om.

Här hemma hos oss hade hustrun, som seden bjuder i vår familj, varit uppe före far i huset och åstadkommit en smörgåstårta, grann att skåda och god att äta. Bredvid den, vid min plats vid köksbordet, stod en fin amaryllis.

Men innan vi grep oss an med smörgåstårtan, blev det paketutdelning. Det var idel bokpaket, och inte nog med det: Alla bokpaketen utom två innehöll barn- och ungdomsböcker.

Och det här var ingen ploj. Hustrun vet att jag älskar att läsa och i bokhyllorna samla pärlorna ur det som primärt har getts ut med sikte på betydligt yngre läsare än 79-åringar.

J K Rowlings böcker om Harry Potter har jag tidigare och har naturligt också läst, i något fall i engelskt original men i de flesta fall i Lena Fries Gedins översättning, på den tiden utgivna av Tidens förlag. Nu börjar Rabén & Sjögren, som ju har slukat Tiden, ge ut de här böckerna igen, den här gången i betydligt större format och med många och stora nya illustrationer signerade Jim Kay. Den bok jag har fått är ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”, 2000″ (”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998).

Också en annan klassisk barnbok, som jag redan har och förstås har läst, fanns också bland de böcker jag hade önskat mig: Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” (”Alice’s Adventures In Wonderland”, 1865). Den här boken nyillustrerades, när den 1966 gavs ut av finlandssvenska Schildts förlag, av Tove Jansson, och det är en nyutgivning av den 2016 på Bonnier Carlsen jag har fått.

Roald Dahl (1916-1996) var en mycket känd brittisk författare, bland annat av barnböcker. Jag har läst och mycket uppskattande skrivit om de senare men har bara ett par av dem i det egna bokbeståndet – de hamnade nog när det begav sig bland julklapparna och födelsedagspresenterna till mina egna barn, men ett par av de här böckerna finns faktiskt i våra bokhyllor i sina ursprungliga svenska utgåvor på Tidens förlag. Nu håller Rabén & Sjögren på med en nyutgivning, dock fortfarande med Quentin Blake som illustratör, på att återutges av Rabén & Sjögren: ”Kalle och chokladfabriken” i översättning av Viveka Tuner (”Charlie and the Chocolate Factory”, 1964), ”Den fantastiska räven” i översättning av Meta Ottosson (”Fantastic Mr Fox”, 1970) och ”Häxorna” i översättning av Meta Ottosson”(The Witches”, 1983). Om ni undrar över författarens namn: Han föddes i Wales, men hans föräldrar kom från Norge.

Sven Nordqvist, han med Pettsson och Findus, är en av de riktigt stora i svensk barnboksutgivning. Jujja Wieslander är i och för sig inte heller så dum, men det var nog ändå mest för Nordqvists skull jag hade önskat mig ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016).

Skrönor, fast för vuxna, är den finske författaren Arto Paasilinnas, verk. Hans tjugosjätte bok på svenska – jag tror jag har allihop – heter i Camilla Frostells svenska översättning från 2016 ”Krigshästen och andra kämpar” (Brombergs), i finskt original från 1979 ”Sotahevonen”.

I en helt annan genre är den allra sista boken till far på Fars dag, ”Hur blind jag var för dig. Peter Weiss brev till Helga Henschen”, sammanställda och kommenterade och med inledning av deras dotter Rebecca Weiss (Ordfront, 2016). Den här boken, som för övrigt också är illustrerad med delvis privata foton, består väsentligen av Peters brev till Helga mellan 1942 och 1958. Jag lärde senare känna Helga och samarbetade även med henne i socialdemokratiska valkampanjer. Dottern, Rebecka, träffade jag första gången under en resa i Israel på 1960-talet, och vi hade ganska mycket kontakt när jag efter Helgas död var med om att bilda sällskapet ”Helga Henschens vänner”, som fortfarande är livaktigt. Peter Weiss har jag aldrig träffat personligen, men jag skaffade och läste tidigt hans böcker.

Och för att avsluta den här texten om vårt farsdagsfirande – Birgitta var på konsert tillsammans med dottern Anna och tog sen med Anna plus Annas hund, Sudden, hem hit till oss på farsdagsmiddag. Gott och smakrikt blev det – pepparbiff med guacamole – och eftersom det var Fars dag, behövde jag inte ens diska.

Melodikrysset nummer 45 2016

Hustrun är på Socialdemokraternas distriktskongress här i Uppsala. Vi var båda inbjudna i egenskap av partiveteraner, men eftersom det är lördag, vill jag för min del inte svika mina melodikryssvänner.

Hustrun, Birgitta Dahl, har å andra sidan dubbel anledning att åka till det här evenemanget i en helt annan del av stan. Dels är hon ombedd att tala för kongressen. Dels tänker hon sälja sina just utkomna memoarer till partivänner från hela länet, många av dem bekanta sedan årtionden tillbaka. Så hon tog med sig ett par kartonger av boken, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Ni övriga som är intresserade av hennes liv och hennes gärning bland annat som energi- och miljöminister samt talman kommer strax att kunna köpa boken i bokhandeln.

Också vi här i Uppsala har drabbats av det stora snöovädret, även om solen skiner i dag. Så åtminstone här hos oss kändes det oerhört malplacerat att i dagens melodikryss få höra Orups ”Regn hos mig”.

Fast i dag var ju Anders Eldeman inte särskilt aktuell i andra avseenden heller. Det blev bara ett par färska låtar, först och sist i krysset: ”Världen är din” med Magnus Uggla och ”Water Under the Bridge” med Adele.

Och sen ägnade han – Eldeman alltså – sig som så ofta också åt väderbesvärjelser. I dag spelade han Lars Berghagens ”En kväll i juni” med Monika Bring.

Ett par melodifestivalare blev det som så ofta.

Vi fick höra ”Samba Sambero” som Anna Book sjöng så sent som 2007.

Betydligt mer rabalder blev det om den låt Sverige sände till Eurovision Song Contest 1973, ”Sommarn som aldrig säger nej”, faktiskt en ganska originell låt med text av Lars Forssell och musik av Carl-Axel och Monica Dominique. Problem uppstod emellertid på grund av att den duo som framförde sången kallade sig Malta, så i tävlingen fick de i stället heta Nova. Men här måste Eldeman få oss att komma i håg det ursprungliga namnet, detta eftersom han ville veta, var det riktiga Malta ligger. Jo, i Medelhavet.

Detta var för övrigt inte den enda frågan i flera led. I dag skulle vi också klara att identifiera Andrew Lloyd Webbers musikal Cats och sen klara vad djuren i den understundom hörs göra, jo jama.

Katter påstås ju ha nio liv, så icke Jonas Gardell som också har slagit fast detta i sångtexten ”Mitt enda liv”.

Barnvisor brukar också leva länge, men nog tycker jag det var länge sen man ofta hörde sådana, signerade Gullan Bornemark. Och ändå är ju till exempel den som spelades i dag, ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min” faktiskt riktigt bra.

Men allting verkar vara mer kortlivat numera.

Av revykungen Ernst Rolf fick vi i dag höra ett helt potpurri på sin tid mycket kända melodier, till exempel ”Barndomshemmet”, ”Din vår är min vår” och ”Jag är ute när gumman min är inne”, och min poäng här är att generationer svenskar sen kunde texterna och kunde sjunga de här sångerna.

Ett annat exempel på det här spelades tidigt i dagens kryss, ”Månstrålar klara”, även kallad ”Tantis serenad”.

Och jag är i rätt ålder för att minnas hur Gösta Snoddas Nordgren slog igenom i radion genom att sjunga ”Flottarkärlek”. Men han satte bandybollen rakt i mål också med andra låtar han sjöng in, till exempel den vi i dag fick höra, ”Skogsflanören”. Och nej, den är inte höjden av svensk viskonst, men jo, den talar till alldeles vanliga människor, de där som, för att en smula byta ämne, horden av politiker (även på vänsterkanten som jag själv har mitt hjärta hos) inte längre kan kommunicera med.

* * *

PS Birgitta tog med sig två kartonger med sina minnen, ”I rörelse”, till distriktskongressen och fick sälja, dessutom dedikera, de allra flesta böckerna. De få som blev över fraktades vidare till partiexpeditionen för försäljning bland annat vid möten med arbetarekommunen.”

Melodikrysset nummer 44 2016

Jag har lyckats få tag på en flaska med hostmedicin av ett slag jag tidigare har haft nytta av, men den har tyvärr inte bitit. Jag hostar inte ständigt, men när jag ligger på höger sida, börjar jag ganska snart hosta. På nätterna, när jag måste gå upp och kissa, vilket jag måste ganska ofta trots att jag inte tar mina urindrivande piller på kvällen, hostar jag också under toalettbesöken. Jag genomförde lungröntgen på Ackis för inte så länge sen, och man hittade då också lite vatten men inte så mycket att det ansågs fordra någon omedelbar åtgärd. I mitten av den här månaden har jag lyckats få tid hos min husläkare, men det nämnda är inte mitt enda problem. För andra gången har jag till exempel fått kliande utslag på ryggen, något jag dock någorlunda lyckas hålla i schack genom att hälla handdesinfektionssprit bakom axlar och nacke.

Det blev förstås en hel del TV i går kväll, även om jag somnade ifrån ett par gånger. Sen, när jag hade gått till sängs, fortsatte jag att läsa hustruns, Birgitta Dahls, från tryckeriet just anlända memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Boken kommer snart att finnas att köpa i bokhandeln, men hustrun/författaren fick några kartonger levererade hit hem här om dan.

Dagens kryss innehöll ganska mycket musik som jag inte kan så bra. ”Never Forget You” med Zara Larsson är ett exempel bland flera.

Jag hör också mycket sällan på Nirvana, men dem klarade jag med hjälp av ledbokstäverna, inte för att jag kände igen ”Smells Like Teen Spirits”. Och jag kan tillräckligt mycket om dem för att förstå, att den efterlyste döde frontmannen hette Kurt Cobain.

Jag har sett ABBA-musikalen på Broadway och kände självfallet omedelbart igen ”Dancing Queen”. Fast den här gången hörde vi den i en för mig helt okänd uppsättning, med Sussie Eriksson, Charlotte Sandberg och Gunilla Backman. Här fick jag leta länge.

Den som sjöng titellåten i ”Goldeneye” måste rimligen vara Tina Turner. Och ytterligare en indikation på att det här var rätt film och artist är det ju, att Anders Eldeman så ofta väljer musik ur Bond-filmer som ljudillustrationer.

”Sound of Music” har jag sett på bio, så det var hyggligt lätt för mig att komma på att sången om Maria handlade om en nunna.

Och när vi nu är inne på den religiösa sektorn, kan vi ju också ta en av dagens lättaste frågor, åtminstone för oss som har lyssnat på Jan Sparring. ”Ovan där” kan jag, så irreligiös jag är.

Filmversionen av Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” har jag sett i hur många reprisomgångar som helst – jag tycker den är roande – så jag kan miljön och figurerna ganska väl. Ändå kändes sången därifrån inte bekant, och det var till slut hjälpbokstäverna som ledde mig till rätt ställe.

Sigurd Ågrens ”Klarinettpolka” finns i många inspelningar och varianter, och i dag skulle vi minnas låttiteln trots att man i den version som spelades inte hörde någon klarinett.

Vi som är lite till åren minns också väl ”Bohus bataljon” och vet att den handlar om militärer.

Men som 79-årig man är jag verkligen inte fast bara i den sortens musik.

Till mina personliga favoriter hör Stefan Sundström, som vi i dag hörde i ”Nog”.

Just ”Woman’s World” från 2013 med Cher har jag inte hört förut, men jag gillar henne avgjort.

I mål i dag går vi med Evert Taubes ”Dansen på Sunnanö”, som ju handlar om Rönnerdahl. Det ska visst finnas ett annat ”Sunnanö” än det ”Sunnanö” vi sommarboende i Öregrund förknippar med den här taubetiteln, men hustrun spelade den i alla fall i sitt Sommar-program för ett antal år sen. För övrigt är hon just nu i vårt sommarhus i Öregrund för att göra i ordning trädgården inför vintern. Jag med min skruttiga hälsa valde att stanna kvar i lägenheten i Uppsala. Men vi har telefonkontakt ett par gånger om dan.