Melodikrysset nummer 10 2015

Dagens, åtminstone för mig, svåraste fråga var nog den som hade en signatur till ett radioprogram som nyckel – jag har nämligen som musikalisk blotta att liksom inte lägga märke till signaturmelodier. Men snart hade jag nog med ledbokstäver för att komma på att det måste röra sig om ”Efter tre”.

Av de även i dag få utländska bidragen låg egentligen bara Smokie, i dag med ”Needles And Pins”, utanför det jag brukar lyssna på.

Gipsy Kings känner jag då till bättre. Med dem fick vi i dag höra ett knippe melodier, bland dem ”Bamboleo” och ”Volare”.

Fast lättast av de utifrån kommande melodierna var det att identifiera ”Yesterday”. Jag har allt Beatles har spelat in.

Utländsk härkomst har också ”Rhum And Coca Cola”, en gång i världen känd genom Andrew Sisters men i dag i en version med Tropical Touch. På svenska handlade den om Rom och Coca Cola, även om Anders Eldeman försökte föra oss på villovägar genom att hänvisa till Cornelis, som ju gjorde en annan version, framförd av Östen Warnerbring, som sjöng om hembränt och varm choklad.

Nämnas i den här räckan bör också dubbelfrågan med två utländska klassiska kompositörer, Igor Stravinskij och Edvard Grieg.

Fast Anders Eldeman har också en viss kärlek till svenska klassiker – Cornelis är redan nämnd.

Ofta återkommer han till Evert Taube, så också i dag, då han spelade Taubes ”Änglamark”. Den börjar ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om ni vill”. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel är en annan svensk klassiker, som Eldeman ofta återvänder till. I dag hörde vi en inte så särskilt känd ramellåt, ”Digga Darwin”.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson kommer med all säkerhet också att räknas till de svenska klassikerna. I dag inleddes krysset med deras ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” från 1995. Den sjöngs av Peter Jöback.

Från dem är inte steget långt till Agnetha Fältskog. I dag fick vi visserligen höra hennes ”Om tårar vore guld” med den danska sångerskan Susann Lana, men den svenska refrängen lyder i alla fall: ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Ett snäpp vassare – när det gäller text och musik och sång – är dock ”Om du lämnade mig nu” med Miss Li och Lars Winnerbäck, låtens upphovsman.

Vi fick vidare höra en låt ur filmatiseringen av Jan Guillous Arn, ”Där du andas” av Anders Glenmark och framförd av Marie Fredriksson. Nä, jag har varken läst eller sett.

Björn Skifs är liksom de senast nämnda värd beröm, men jag har lite svårt för ”When You Tell the World You’re Mine”, på grund av det sammanhang han tillsammans med Agnes (Carlsson) framförde den vid, vilket inte ska tolkas med personlig udd.

Det handlar om demokratiska principer. Det lär väl bli efter min död, men förr eller senare kommer även Sverige att avskaffa monarkin.

Melodikrysset nummer 9 2015

Åter igen, som vanligt utan att behöva använda väckarklocka, har jag gått upp tidigt på lördag morgon för att hinna raka mig, duscha och äta frukost (medan jag läser morgontidningarna och samtidigt lyssnar på ”Ring så spelar vi”) innan det är dags att lösa veckans melodikryss.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de allra lättaste.

Fast troligen tyckte andra lyssnare/lösare att det jag hade problem med var urlätt.

Jag har i och för sig läst nästan alla smurfalbum och har också några smurffilmer för besökande barnbarn, men smurf-CD har jag inga. Alltså kunde jag inte gå till någon skivhylla för att kolla vem som sjöng ”High Life”. Saken blev inte lättare av att jag inte har några skivor med Nelly Furtado.

Jag har tidigare bekänt, att jag är ganska sparsmakad när det gäller TV-serier. Don Johnson minns jag i alla fall från ”Miami Vice” från sent 1980-tal, men ”Heart Beat”, som han väl har spelat in senare, kände jag inte till.

Mer bekant för mig är då Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), som vi i dag hörde i ”Four Five Seconds”.

Eftersom jag, i motsats till hustrun, som just nu ofta ser skidsport i TV, inte är ett skvatt intresserad av idrott, har jag heller inte imponerats av idrottsstjärnor som spelar in skivor. Men Mats Wilander känner jag förstås till, och eftersom jag hade en bokstav av fyra i hans förnamn, var det inte omöjligt att lista ut att det var han som sjöng ”När man funnit glädjen”.

”Elda för kråkorna” minns jag, om jag anstränger mig lite, från tidigt 1950-tal. Men jag har inte hört den på mycket länge, och den instrumentalversion Laxblecket gjorde av den skilde sig också, tyckte jag, från schlageroriginalet.

Annars är jag ganska pricksäker på sådant som jag antar att yngre lyssnare/lösare kan ha problem med.

Så det är klart att jag genast känner igen Ulf Peder Olrogs ”Bullfest”, som Sigge Fürst sjöng in.

Riktigt lika stort genomslag fick väl aldrig melodifestivalaren från 1963 ”Rosen och vinden” med Lily Berglund. Men henne minns jag väl som schlagerstjärna. Och Owe Thörnqvist, som skrev låten, har jag så småningom personligen blivit bekant med vid middagarna för hedersupplänningar – han och min hustru är sådana – på Uppsala slott.

Från min skoltid minns jag Charlie Normans spel i ett program man hörde på innan man gav sig i väg till skolan, ”Schooldays”.

Varför Anders Eldeman måste spela flera låtar med Svante Thuresson – ”Leva mitt liv”, ”Den sista valsen” och någon till – för att lyssnarna/läsarna skulle klara hans namn förstår jag inte riktigt. Han har ju en mycket karaktäristisk och fin röst.

Jag är verkligen ingen fiende till populärmusik, alltså inte heller av yngre märke än Thuressons. Men jag tycker att de som vill spela in skivor och sjunga inför publik gärna bör kunna just sjunga. Anna Ternheim, född 1978, är ett exempel på det senare – jag menar att hon kan sjunga. I dag hörde vi henne i ”Walking Aimlessly”.

Och nåd inför mina öron finner även Tommy Nilsson, som vi i dag hörde i ”Amelia”,

Som jag antydde ovan är idrottsliga bragder inte riktigt min grej. Så inte heller den mer aggressiva nationalism som bär upp partier som Sverigedemokraterna till höga tal i opinionsmätningarna. Men det betyder inte att jag inte ser poänger med nationell kultur och särart. I dagens allt mer multikulturella värld är det något att slå vakt om.

I dag spelades i Melodikrysset instrumentalt ”Sverige”, med musik av Wilhelm Stenhammar och text av Verner von Heidenstam. Också en naturaliserad svensk med rötter i grannlandet Estland, förd hit i en flyktingvåg i andra världskrigets slutskede, kan av hela sitt hjärta känna sig hemma i rader som dessa:

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Scenshowfestivalen

Jo, jag såg östersundsdelen av Melodifestivalen i lördags – jag har bara inte hunnit skriva om den här deltävlingen.

Jag slås allt mera av att ingen av de tävlande melodierna – det som borde vara det mest intressanta i en musiktävling – lyckas fästa sig i mitt musikminne. I själva verket finns också ett mönster, att de bidrag som vinner den röstande TV-publikens gunst bärs upp av något annat än schlagerkvaliteter.

Sämre låtar har vi hört i den här tävlingen än ”Jag är fri / Manne leam frijje” med Jon Henrik Fjällgren, men nog bör den här colombianens samedräkt och fagra utseende också ha spelat en avgörande roll för att TV-tittarna, när de skulle rösta, helt enkelt kom ihåg honom.

Det verkar vara hausse för colombianer i år, och Kristin Amparos ”I See You” har åtminstone ansatser till snygg ballad, men möjligen tyckte TV-publiken att hon ändå inte var tillräckligt snygg, så för hennes del blev det Andra chansen.

Ungdomlig skönhet och ett ungdomligt tilltal är något som framför allt den yngre publiken uppskattar, och det hade blott 16-åriga Isa Tengblad, så hon gick direkt till final med ”Don’t Stop”.

En andra chans fick också ”Bring Out the Fire” med Andreas Weise.

Nästa år vill jag se Arne Weise tävla i Melodifesivalen. Men ska han då inte dö i hjärtinfarkt i direktsändning, bör han välja något i lugnare tempo än sonens att sjunga.

Dagbladet (S) – förr Nya Samhället – går i graven

När vi i krigsslutet kom som flyktingar till Sverige, lyckades vi 1945 få hyra nederdelen av ett hus i Juniskär, en kustby i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Vår hyresvärd var en då ung murare, Kjell Nordin, och han kom ganska snart att bli ett slags extramedlem i vår familj.

Jag bodde kvar där permanent tills jag hade tagit studenten 1958, men pappa (Edgar Kokk 1912-1977) och mamma (Edla Kokk 1915-1994) bodde kvar hos Kjell livet ut, och eftersom jag och mina bröder såg Kjell som en extra familjemedlem, fortsatte vi alla att även efter mammas död fram till Kjells frånfälle 2007 åka upp till vårt barndomshem och hälsa på Kjell.

Kjell var inte bara en arbetare av den gamla stammen – han var också aktiv fackföreningsman (i Byggnads) och socialdemokrat, en påfallande radikal sådan.

Han kom ganska snart att politiskt påverka mig, som var äldst i brödraskaran, och det hela ändade i att hela min estniska familj aldrig kom att rösta på något annat än Socialdemokraterna. För Kjell var det självklart att prenumerera på socialdemokratiska Nya Samhället, från 1955 omdöpt till det mer könlösa Dagbladet. (Evert Kumm, som under en period jobbade på ledarredaktionen, tyckte, att det i så fall hade varit mycket bättre att döpa om tidningen till Samhället, som den ändå hette i folkmun.)

Dagbladet / Nya Samhället (startad 1900) har en stolt tidningshistoria med Ture Nerman och Moje Västberg bland de tidiga redaktörerna. Från min egen tid som aktiv läsare minns jag bland annat Ewert Söderberg som ledarskribent.

Men många legendariska journalister skrev i den här tidningen: Molla, Sam (Gösta Swedenmark, far till Eva och Peter Swedenmark) och andra.

Men som den mycket mångsidige tidningsläsare jag var redan i unga år, läste jag förstås också serierna, bland dem Eugen Semitjovs ”Allan Kämpe”.

Upplagemässigt låg tidningen, trots att sundsvallsområdet var ett mycket rött område, efter huvudkonkurrenten, Sundsvalls Tidning – delvis berodde det här på att också arbetarkvinnorna ville ha tillgång till de många annonserna i ST.

Att tidningen sedan år 2000 har ägts av den stora borgerliga mediakoncernen MittMedia har inte hjälpt. Redan för tre år sen var tidningen nedläggnignshotad men räddades då genom ett ökat samarbete med Sundsvalls Tidning och stora personalneddragningar.

Nu är läget, vad jag har läst mig till, ännu risigare: Antalet prenumeranter är nere i 6.400, och många även av dessa är osäkra, eftersom de har lockats med rabatterade prenumerationspriser.

Så i slutet av den här månaden läggs Dagbladet ned, och prenumeranterna börjar i stället få Sundsvalls Tidning. Med en daglig S-märkt krönika som tröst.

Kan någon av de här låtarna också bli en schlager?

Jag rör mig, mer än de flesta, tror jag, mellan mycket olika musikgenrer. Bland annat ser jag i TV på uttagningsomgångarna i Melodifestivalen, de här tävlingarna som ska utkristallisera låten som ska representera Sverige i Eurovisionsschlagern.

Förr blev de bästa av låtarna som tävlade regelmässigt just schlager, låtar som dels slog, dels sjöngs också av publiken som hörde på.

Nu tycks den ambitionen inte i någon större utsträckning finnas med som riktmärke i tävlingen.

En av de få låtar som hade ansatser åt det hållet, en refräng att haka upp musikminnet på, ”Nontheless”, åkte omedelbart ut ur tävlingen, kanske, i det fallet rättvist nog, för att de båda rutinerade sångerskorna, Marie Bergman och Sanne Salomonsen, inte verkade riktigt samsjungna.

Om den andra låten som också åkte ur, ”Där och då med dig” med Emelie Irewald, klottrade jag i protokollet vid första lyssningen ner ”ballad utan charm”.

Å andra sidan skrev jag i protokollet ”hopplös” om ”Groupie” med Samir & Viktor, så så mycket är min bedömningsförmåga värd. Den gick nämligen vidare till Andra chansen.

Att också Linus Svenning gick vidare till andra chansen med ”Forever Starts Today” förvånar mig däremot inte – den hade till exempel ansatser till riktig refräng. Dessutom är Svenning tidigare känd i den här tävlingen.

Överlägset mest känd, dessutom mycket rutinerad, är Magnus Carlsson, som i det här fallet fångade publikens gunst med en mycket snabb låt, ”Möt mig i gamla stan”. Dessutom borde han ha extrapoäng för att han sjunger på svenska. Men här bar det hur som helst raka vägen till final.

Det gjorde det också, inte helt orättvist, tyckte jag, för Mariette. Hennes låt, ”Don’t Stop Believing”, var delvis skriven av en av mina favoriter, Miss Li, men i det här fallet tyckte jag faktiskt, att framförandet var bättre än låten. Det var till och med mycket mindre av scenshow runt det här framförandet än i flertalet övriga fall.

Sen återstår det att se, om någon av de här låtarna faktiskt kan bli en schlager.

Cellospelet och violinen bättre än det samlade programmet

Före konserten på Uppsala konsert och kongress i torsdags skulle vi tillsammans med några andra äta middag i restaurangen på bottenvåningen. Det blev en pärs, men det var absolut inte restaurangens fel. Jag tappade aptiten för att ett par av dem vi hade stämt träff med kom en timme för sent.

Buffémiddagen på UKK är riklig och varierad och väl värd sitt pris. Nu ser jag i UNT att en fegt anonym anmälare – en konkurrent? – har anmält den här restaurangen till Konkurrensverket. UKK anklagas bland annat för att med skattemedel dumpa priserna för restaurang- och konferensverksamheten. UKKs styrelseordförande, Lena Hartwig (s), tillbakavisar med kraft detta. De 30 miljoner UKK får i årligt bidrag från kommunen går till att täcka förluster i konsertverksamheten, inte subventionera restaurangpriserna.

En alternativ förklaring till det här är att restaurangen drar folk, eftersom den är bra. I City-bilagan i fredagens UNT belönas UKK som årets lunchkrog: ”Höga ambitioner i luftig miljö. UKK är ett ställe att lita på.” I den bakomliggande texten nämns att det här stället har ”noga koll på gluten- och laktosfritt. Maten är dessutom kravmärkt.”

* * *

Mer blandade intryck fick jag av torsdagskvällens abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress med Uppsala kammarorkester, för kvällen under ledning av Eivind Aadland.

Aadland är norrman, och jag vet inte om det var därför som den här konserten inleddes med två stycken av Edvard Grieg (1843-1907). Jag tycker för egen del att Grieg har åstadkommit mycket bättre musik än den som spelades här: Som man konstaterar också i programbladet, är hans ”I folketone stil” ett ganska osjälvständigt verk, och inte heller duon ”Kulokk – Stabbelåten” – kulokk är när man lockar på korna – hör till det man önskar få höra.

Roligare var det att få stifta bekantskap med musik av Dmitrij Kabalevskij (1904-1987), en för mig tidigare okänd sovjetrysk tonsättare. Till det här positiva intrycket bidrog i hög grad kvällens gästsolist, cellisten Marko Ylönen.

När det gäller Joseph Haydn (1732-1809), som fick avsluta den här konsertkvällen, finns det oerhört många verk att välja på, och jag blev inte riktigt klok på varför man hade valt att spela just ”Symfoni nummer 98 i B-dur”. Men OK – det här blev ändå vida mer intressant än inledningen med Grieg. Och konsertmästaren, Bernt Lysell, gjorde egna insatser på violin för att befästa det intrycket.

Melodikrysset nummer 7 2015

Här i Uppsala är det vinterlov kommande vecka. Viggo och Klara, våra barnbarn, kommer att bli hämtade av sin pappa, Bo, för sportlovsresa – per tåg, som tur är – till farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå.

Sollefteå – jag har gjort lumpen där – är, liksom mitt eget gamla Juniskär utanför Sundsvall, beläget i ett mycket mer utpräglat vinterland än det vi har här. Precis så här gjorde vi själva när våra barn, till exempel Viggos och Klaras mamma Kerstin, var små. Kerstin har åkt spark på vintervägar med sin farfar och farmor, vintervägar som alltid delvis lämnades osandade, eftersom folk ju per sparkstöttning måste ta sig till exempel till skolan eller livsmedelsaffären.

Den enda övergång från det här till dagens melodikryss jag hittar är Jules Sylvains och Sven-Olof Sandbergs ”Vintergatan” från 1927 – men den handlar ju egentligen om något helt annat än halkiga vägar.

Annars tycks Anders Eldeman i dag inledningsvis ha fastnat för just gator: Vi fick också höra ”Lyckliga gatan”, som Anna-Lena Löfgren 1967 låg 14 veckor med på Svensktoppen.

En annan gata, Karl Johann i Oslo, förekommer i Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”, som här skulle ge oss ordet turist.

Högre upp, om än inte så högt som till vintergatan, för oss Harold Arlens och Yip Harburgs ”Over the Rainbow”, som förekom i filmen ”Trollkarlen från Oz” (1939) med Judy Garland. Jag har skrivit om både filmen och boken bakom – du kan kolla ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Det var över huvud taget många gamla kändisar i dag.

Till dem får man väl räkna ”Drömmen om Elin”, som vi hörde med Calle Jularbo, som gjorde den känd – Peter Himmelstrands text är senare, från 1969. Men Jularbo hade faktiskt en förlaga, ”Borgholmsvalsen”.

Sången om Axel Öman, signerad Waldemar Dahlquist och Fred Winter, fick vi likaledes höra instrumentalt.

Också flera av Magnus Ugglas låtar, i dag ”För kung och fosterland”, börjar få klassikerstatus.

Och Bill Haley’s ”Rock Around the Clock”, ursprungligen i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, har verkligen blivit en populärmusikklassiker. Fast i dag hörde vi den i en finsk version med Harmony Sisters, ”Tunnista toisen”.

Riktigt allt i dagens kryss var inte lika gammalt.

Vi hörde till exempel Love Antell sjunga Ola Salo i ”Så mycket bättre”.

Lite äldre, från 1985, är ”There Must Be An Angel”, som vi förknippar med Annie Lennox.

Och självfallet spelades, i dessa melodifestivaltider, några låtar som har förekommit i de här tävlingarna.

Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig” 2005.

I den avslutande frågan förekom dels ”Stad i ljus” (Tommy Körberg 1988), dels ”Se på mig” (Jan Johansen 1991).

Förr förekom det i melodifestivalerna bidrag, vars melodier och texter fastnade i minnet.

Vårlängtan

Jag bläddrar vidare i Jacob Brantings ”Huller” (Ord & visor förlag, 1998) för att hitta fler av hans dagsverser värda att delge mina läsare.

Av någon anledning fastnar jag för ett par, som kanske speglar min egen längtan efter en årstid, annan än den jag just nu tvingas att leva i:

Majvisa

När alla löv till sist vill brista fram
ifrån den hårda barkens gren och stam,
då vill en ödd natur sig snart försköna
med blomst och örter och den fägring gröna.

Så händer sig i maji ljuva månad
att blomstersaften vaknar upp i trånad,
och lövet lyssnar djupt i trädets lunga
på sångerna som vinden gläds att sjunga.

Och är inte den här underbar?

Pingstväder

Bland slätter, berg, bland sjöar, kullar, trän
är det ånyo dags att ryckas hän!
Ty varför ska man inte ryckas hän
när all naturen står så skön och vän?
Gack ut bland luftens alla yra fän
som surrar över fältspat och morän,
och låt oss prompt och mangrant ryckas hän
av bofinkskvitter och av tärnors skrän
i Sveriges alla 24 län.

Möten med Jacob Branting

Om Jacob Branting (1930-2006) skrev jag ett Last Chorus när han dog. För mig personligen betydde han mycket också som den kulturredaktör som öppnade spalterna för mig, först i Arbetarbladet, sedan i Aftonbladet.

Jag läste honom tidigt, också i bokform. Under min tid som redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som jag gjorde om till en tummelbana för både politik och kultur, lät jag, på den av mig startade recensionsavdelningen Orientering, Hans O Sjöström i nummer 5 1962 recensera Jacob Brantings nyutkomna diktsamling:

Sova ifred

En
kubb
som
glidit ner på sned
en rök som i ett öga sved
en hand som muntert trillar runt
när den har känt på en tangent
Aldrig, aldrig
fanns en så trasig tid

Ovanstående verser utgör den första strofen av Jacob Brantings dikt ”Ragtime” ur diktsamlingen ”Sova ifred” (Rabén & Sjögren, 9:50). Branting hör till livets glädjeämnen. Han är ingen anemisk ordlekare eller någon försiktigt snidande estet utan snarare en driven journalist. Hans diktsamling rymmer dikter av rätt olika typ: resestämningar, kärlekslyrik, samhällskritik och ironi och världsångest. Dessutom finns en rimmad metapoetisk karlfeldttravesti, som förtjänar att bli en klassiker:

Min sångmö är inte från Vettet
hon är från Sinnenas bruk.

Man kan därför inte rimligen presentera någon hel bild av diktsamlingen på några korta rader. Dikterna är så fulla av underfund och har så många bottnar, att det bästa är att gå och köpa boken själv och upptäcka och glädjas.

* * *

Jag kan i sammanhanget nämna, att jag också själv har den här boken.

* * *

Breddningen av Libertas till en tidskrift för kultur och politik innebar också att vi publicerade skönlitterära bidrag, oftast lyrik. Jacob Branting fick ett helt uppslag i nummer 1-2 1963:

Europa-dikt nr 712

Europa tar in vatten överallt. Här blåser genom sprängda rutor.
Europa huttrar på sin gyllne bräda. Det går inte
att skriva en ny rad om Europa. Åkalla nakna greker, åkalla rosor
och museer, åkalla tjärleken och fjäderleken och skvadron efter skvadron
ur allt nedlagt kavalleri. Åkalla alla kallor vid din å. Men det går
inte att skriva en ny rad om Europa. Silverbibeln, Roms kullar.

Karlsbron, Mariakyrkan i Danzig. Livet, en vårdag,
var flaggsmällande festligt. Kungarnas kalescher
och borgarnas galoscher. Edward med sitt runda skägg. Tar in
vatten och storm. Vatten, hagel och storm.
Sök åtminstone förstå detta.
Våra dygder exploderar! Här finns
inget nytt att skriva och beskriva.

Liten dagbok vid kusten

23.1

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

* * *

I Aftonbladet, vid vars kulturredaktion han anställdes 1965, kom han också att skriva dagsvers.

Ett urval finns utgivet i ”Huller” (Ord & visor förlag, 1998) med teckningar av Bengt Malmtröm.

Jag ska ge er ett axplock, och med tanke på årstiden och klimatet (samt även min egen ålder) börjar jag med följande:

Diskriminering

Oss som vandrar till fots här på levnadsstigen
visar radio och TV en påtaglig svalka.
Däremot varnar de dagligdags, ideligen,
alla bilister för plötsligt påkommen halka.

Kan inte fotgängarn också halka och ramla?
Är inte risken störst för gående gamla?
Radio och TV bekymrar sig inte alls
tycks det, om fotgängarns skalle och lårbenshals.

Skoldebatten, särskilt den om betyg igen för allt yngre elever, pågår med full kraft, och i antologin med Jacob Brantings dagsverser hittar jag ett par också om skolan:

Svensk lyrik 1838-1930
(antologi för högstadiet)

Ensam i bräcklig farkost
jag slåss med en smäktande vals.

Den gamla skolan

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går
då bladmagen och vommen
tätt följde mina spår.

Sen var det nåt om Halland
på ca 30 år;
för detta vill jag tacka
en strävsam lärarkår.

Ännu mer aktuell i dag än när den skrevs förefaller den här dagsversen:

Jämlikhetsdrömmen

Än lyser den som ett ljus och ett bloss
i natten, den gamla drömmen
om landet där ingen är dräng eller boss
och människors villkor är lika.

Visst lever den ännu – men det förstås
att synar man den i sömmen
så ökar ju sträckan från tät till tross
från de fattiga till de rika.

Och så avslutar vi för den här gången med en inte alltför avlägsen

Stadsbild

Allt senare blir kvällens sista ljus.
Det är nog så att dagen växer,
och mera tveksamt synes solen segna.

Si! Alla fönster i kvarterets hus
har börjat kasta fler och fler reflexer.
Man ser att man bör tvätta sina egna.

Märklig schlagerdeltävling

Alla som läser mina melodikrysskåserier på lördagarna vet att jag är hyggligt kunnig om olika förgreningar av populärmusiken genom tiderna. Mängder av artister, låttitlar och refränger har fäst sig i mitt liksom i många andras minne.

Eftersom jag var på annat i lördags kväll, har jag först i dag haft chansen att se den första av deltävlingarna i årets melodifestival, den från Göteborg, och trots att jag nyss såg återutsändningen, finns det – trots att jag har vad man brukar kalla ett gott melodiminne – inte en enda av bidragen som jag skulle gå i land med att ens till någon liten del återge.

Som jag tidigare har tvingats konstatera: Dagens melodifestivaler är mer scenshow än tävlingar i sång och musik.

Ser man Eric Saades ”Sting” som just scenshow, rask och rytmisk och väl inövad sådan, och just det är kriteriet på vem som bör vinna, var hans placering helt begriplig.

Jessica Anderssons ”Can’t Hurt Me Now” hade inte de kvalitéerna – men hon fick säkert en massa röster av den en smula äldre delen av publiken i kraft av att hon är känd bland de här lyssnarna/TV-tittarna.

De lite mer barnsliga röstade i stället på ”Hello Hi” med Dolly Style, som gick vidare till andra chansen.

Den andra andra chansen-låten, ”Det rår vi inte för”, minns jag inget av i skrivande stund, så i det fallet blir det inte ens någon elakhet.

I pressen har jag hunnit se att både TV-tittarna och sångerskan, Molly Pettersson Hammar, lär vara bestörta över att den senares bidrag, ”I’ll Be Fine”, inte kom i final eller ens fick en andra chans.

Själv är jag i det fallet inte det minsta förvånad.