Möten med Jacob Branting

12 februari 2015 11:16 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Om Jacob Branting (1930-2006) skrev jag ett Last Chorus när han dog. För mig personligen betydde han mycket också som den kulturredaktör som öppnade spalterna för mig, först i Arbetarbladet, sedan i Aftonbladet.

Jag läste honom tidigt, också i bokform. Under min tid som redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som jag gjorde om till en tummelbana för både politik och kultur, lät jag, på den av mig startade recensionsavdelningen Orientering, Hans O Sjöström i nummer 5 1962 recensera Jacob Brantings nyutkomna diktsamling:

Sova ifred

En
kubb
som
glidit ner på sned
en rök som i ett öga sved
en hand som muntert trillar runt
när den har känt på en tangent
Aldrig, aldrig
fanns en så trasig tid

Ovanstående verser utgör den första strofen av Jacob Brantings dikt ”Ragtime” ur diktsamlingen ”Sova ifred” (Rabén & Sjögren, 9:50). Branting hör till livets glädjeämnen. Han är ingen anemisk ordlekare eller någon försiktigt snidande estet utan snarare en driven journalist. Hans diktsamling rymmer dikter av rätt olika typ: resestämningar, kärlekslyrik, samhällskritik och ironi och världsångest. Dessutom finns en rimmad metapoetisk karlfeldttravesti, som förtjänar att bli en klassiker:

Min sångmö är inte från Vettet
hon är från Sinnenas bruk.

Man kan därför inte rimligen presentera någon hel bild av diktsamlingen på några korta rader. Dikterna är så fulla av underfund och har så många bottnar, att det bästa är att gå och köpa boken själv och upptäcka och glädjas.

* * *

Jag kan i sammanhanget nämna, att jag också själv har den här boken.

* * *

Breddningen av Libertas till en tidskrift för kultur och politik innebar också att vi publicerade skönlitterära bidrag, oftast lyrik. Jacob Branting fick ett helt uppslag i nummer 1-2 1963:

Europa-dikt nr 712

Europa tar in vatten överallt. Här blåser genom sprängda rutor.
Europa huttrar på sin gyllne bräda. Det går inte
att skriva en ny rad om Europa. Åkalla nakna greker, åkalla rosor
och museer, åkalla tjärleken och fjäderleken och skvadron efter skvadron
ur allt nedlagt kavalleri. Åkalla alla kallor vid din å. Men det går
inte att skriva en ny rad om Europa. Silverbibeln, Roms kullar.

Karlsbron, Mariakyrkan i Danzig. Livet, en vårdag,
var flaggsmällande festligt. Kungarnas kalescher
och borgarnas galoscher. Edward med sitt runda skägg. Tar in
vatten och storm. Vatten, hagel och storm.
Sök åtminstone förstå detta.
Våra dygder exploderar! Här finns
inget nytt att skriva och beskriva.

Liten dagbok vid kusten

23.1

Under natten var Futa här, uggleögd och hispig. Hon tog ett gammalt trähus och tryckte det i spillror med tummen.

Det är lika kallt fortfarande, men hon har liksom inte tid att frysa, verkar det.

2.3

Det blir liksom inte av med det där dagboksskrivandet. Men jag kom förbi det där huset Futa tryckt ihop. Gren sa, att en dag i slutet av februari, han mindes inte så noga, hade spillrorna börjat försvinna. Han bor mittemot. På natten hade han hållit utkik, och då hade hon kommit igen. Hon samlade upp spillrorna i vänstra handen, reste sig i hela sin längd och slungade ut det i Östersjön. Rubb och stubb var borta på morgonen.

1.7

Nu far jag på semester. Fy fan vad skönt.

22.7

Jaha, det var det det.

3.9

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

* * *

I Aftonbladet, vid vars kulturredaktion han anställdes 1965, kom han också att skriva dagsvers.

Ett urval finns utgivet i ”Huller” (Ord & visor förlag, 1998) med teckningar av Bengt Malmtröm.

Jag ska ge er ett axplock, och med tanke på årstiden och klimatet (samt även min egen ålder) börjar jag med följande:

Diskriminering

Oss som vandrar till fots här på levnadsstigen
visar radio och TV en påtaglig svalka.
Däremot varnar de dagligdags, ideligen,
alla bilister för plötsligt påkommen halka.

Kan inte fotgängarn också halka och ramla?
Är inte risken störst för gående gamla?
Radio och TV bekymrar sig inte alls
tycks det, om fotgängarns skalle och lårbenshals.

Skoldebatten, särskilt den om betyg igen för allt yngre elever, pågår med full kraft, och i antologin med Jacob Brantings dagsverser hittar jag ett par också om skolan:

Svensk lyrik 1838-1930
(antologi för högstadiet)

Ensam i bräcklig farkost
jag slåss med en smäktande vals.

Den gamla skolan

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går
då bladmagen och vommen
tätt följde mina spår.

Till Usedom och Ösel
min tanke ofta går,
och Hallands fyra floder
klart för mitt sinne står.

Sen var det nåt om Halland
på ca 30 år;
för detta vill jag tacka
en strävsam lärarkår.

Ännu mer aktuell i dag än när den skrevs förefaller den här dagsversen:

Jämlikhetsdrömmen

Än lyser den som ett ljus och ett bloss
i natten, den gamla drömmen
om landet där ingen är dräng eller boss
och människors villkor är lika.

Visst lever den ännu – men det förstås
att synar man den i sömmen
så ökar ju sträckan från tät till tross
från de fattiga till de rika.

Och så avslutar vi för den här gången med en inte alltför avlägsen

Stadsbild

Allt senare blir kvällens sista ljus.
Det är nog så att dagen växer,
och mera tveksamt synes solen segna.

Si! Alla fönster i kvarterets hus
har börjat kasta fler och fler reflexer.
Man ser att man bör tvätta sina egna.