Dagbladet (S) – förr Nya Samhället – går i graven

20 februari 2015 12:56 | Media, Politik | 25 kommentarer

När vi i krigsslutet kom som flyktingar till Sverige, lyckades vi 1945 få hyra nederdelen av ett hus i Juniskär, en kustby i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Vår hyresvärd var en då ung murare, Kjell Nordin, och han kom ganska snart att bli ett slags extramedlem i vår familj.

Jag bodde kvar där permanent tills jag hade tagit studenten 1958, men pappa (Edgar Kokk 1912-1977) och mamma (Edla Kokk 1915-1994) bodde kvar hos Kjell livet ut, och eftersom jag och mina bröder såg Kjell som en extra familjemedlem, fortsatte vi alla att även efter mammas död fram till Kjells frånfälle 2007 åka upp till vårt barndomshem och hälsa på Kjell.

Kjell var inte bara en arbetare av den gamla stammen – han var också aktiv fackföreningsman (i Byggnads) och socialdemokrat, en påfallande radikal sådan.

Han kom ganska snart att politiskt påverka mig, som var äldst i brödraskaran, och det hela ändade i att hela min estniska familj aldrig kom att rösta på något annat än Socialdemokraterna. För Kjell var det självklart att prenumerera på socialdemokratiska Nya Samhället, från 1955 omdöpt till det mer könlösa Dagbladet. (Evert Kumm, som under en period jobbade på ledarredaktionen, tyckte, att det i så fall hade varit mycket bättre att döpa om tidningen till Samhället, som den ändå hette i folkmun.)

Dagbladet / Nya Samhället (startad 1900) har en stolt tidningshistoria med Ture Nerman och Moje Västberg bland de tidiga redaktörerna. Från min egen tid som aktiv läsare minns jag bland annat Ewert Söderberg som ledarskribent.

Men många legendariska journalister skrev i den här tidningen: Molla, Sam (Gösta Swedenmark, far till Eva och Peter Swedenmark) och andra.

Men som den mycket mångsidige tidningsläsare jag var redan i unga år, läste jag förstås också serierna, bland dem Eugen SemitjovsAllan Kämpe”.

Upplagemässigt låg tidningen, trots att sundsvallsområdet var ett mycket rött område, efter huvudkonkurrenten, Sundsvalls Tidning – delvis berodde det här på att också arbetarkvinnorna ville ha tillgång till de många annonserna i ST.

Att tidningen sedan år 2000 har ägts av den stora borgerliga mediakoncernen MittMedia har inte hjälpt. Redan för tre år sen var tidningen nedläggnignshotad men räddades då genom ett ökat samarbete med Sundsvalls Tidning och stora personalneddragningar.

Nu är läget, vad jag har läst mig till, ännu risigare: Antalet prenumeranter är nere i 6.400, och många även av dessa är osäkra, eftersom de har lockats med rabatterade prenumerationspriser.

Så i slutet av den här månaden läggs Dagbladet ned, och prenumeranterna börjar i stället få Sundsvalls Tidning. Med en daglig S-märkt krönika som tröst.

25 kommentarer

  1. Det är för sorgligt att det bara skulle bli Sundsvalls tidning kvar till slut. I min barndom fanns också Sundsvalls-Posten där min farbror John Mattsson var en legendarisk annonschef omskriven av bl a Lars Ahlin. Som min pappa kämpade för Dagbladet. Ja det är riktigt ledsamt.

    Comment by Eva Swedenmark — 2015 02 20 21:58 #

  2. Till Eva Swedenmark: Sundsvalls-Posten förekom inte i vårt hem. I stället köpte jag varje dag den av LO i Stockholm utgivna Afton-Tidningen, AT. Kiosken i Juniskär tog hem två exemplar av AT, en åt mig och en åt en äldre farbror, Hägg, som var sosse.

    Men jag har ett mycket speciellt minne av Sundsvalls-Posten: När jag 1957 var elevrådsordförande på Läroverket, föreslog jag under en offentlig debatt du-reform i skolan, och det ledde till att jag fick mitt livs enda löpsedel i Sundsvalls-Posten: ”Eleverna vill säga DU till sina lärare” – DU var fetat och i krigsrubrikformat.

    Jag började tidigt åka in till Sundsvall på Första maj och delta i demonstrationen. Mötet hölls på Läroverksplan, men demonstrationståget gick dit i en vid båge, bland annat förbi Dagbladets / Nya Samhällets hus. När vi gick förbi det, utropades ett leve för vår tidning, och vi i tåget hurrade högt och unisont.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 20 22:26 #

  3. Det kanske inte riktigt hör hit, men eftersom du beskrev din uppväxt och påverkan i Kjells hus fick det mig att undra: har det estniska språket förts vidare till dina barn? Pratar Birgitta estniska? Jag hade en mycket god vän, numera avliden, född samma år som du i Estland, och som också fördes av krigets vindar till Sverige. Hans fru var också estniska, så språket hemma var estniska; deras barn fick estniska som ett andra modersmål.

    Comment by Mats Larsson — 2015 02 20 23:37 #

  4. Till Mats Larsson: Att föra ett språk vidare till ytterligare en generation är nog betydligt lättare, om båda föräldrarna talar språket i fråga, men Birgittas bakgrund är ju svensk, så i vårt fall har det inte varit aktuellt. Men barnen lärde sig en del estniska ord och uttryck, när de på vinter- och sommarloven bodde någon vecka hos mina föräldrar i Juniskär, och dottern, Kerstin, gick faktiskt senare en kurs i estniska här i Uppsala. dock utan att lära sig tillräckligt för att klara konversation.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 21 7:30 #

  5. Finns det inte anledning att säga några kritiska ord om socialdemokratisk mediapolitik, och illa ”rörelsen” har skött sina egna tidningar? Man har alltså infört en statlig sanningsmyndighet (som dock formellt är fristående från staten), nämligen s.k. public service. Man har påfört en obligatorisk avgift, som motsvarar prenumerationsavgiften för en femdagarstidning. Man har genofört en akademisering av journalistyrket, med följd att den socialdemokratiska pressen har används av denna medelklass som ett slagträ mot arbetarklassen och socialdemokratin. LO har under åren betalt ut enorma subventioner till den s.k. socialdemokratiska pressen, förutom stödet till partiet, vilket i dåliga tider har dränerat LO-förbunden på medlemmar. Till detta kommer den grova ekonomiska misskötseln. Vi har nu en helt annan teknik än papperstidningar, men den har S-partiet nästan inte alls utnyttjat sig av. Vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att det numera går riktigt dåligt även för den borgerliga pressen med stora prenumerant-tapp. I detta läge, när allt fler söker nyheter på nätet, lyser S med sin nästan totala frånvaro på nätet. Detta forum, som jag nu skriver på, s-bloggar, är ju in hög grad för intern debatt. Och när andra än socialdemokrater skriver, så här det mest aktiva i andra partier. Partiledningen verkar sitta fast i en svunnen tid, när man hade en egen och lojal journalistkår som fixade informationsflödet. Utspelen från partiledningen är öht inte avsedda för väljarna utan för att behaga journalistkåren för att denna ska säga något snällt om regeringen. Och den ideologiska skolningen av partimedlemmarna har partiledningen med varm hand överlämnat åt magistrarna i MP. Skrev du inte själv för en tid sedan att det numera krävs en akademisk examen för anställning i partiet?

    Comment by Lars Flemström — 2015 02 21 10:18 #

  6. Till Lars Flemström: Du tar i det här inlägget upp så många olika saker, att det skulle behövas essäutrymme för att kommentera dem alla. Mycket av det du tar upp är ju inte heller specifikt för A-pressen. Mitt inlägg var främst en sorgesång över min ungdoms dagstidning – och så fanns där en liten hint om vad som fällde den i konkurrensen, nämligen för få annonser.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 21 11:06 #

  7. Till Enn, nu får ST en daglig S-krönikor utanför den liberala ledarsidan, alltså inte två ledarsidor som t ex Tidningen Ångermanland. Vilka dessa S-krönikörer ska vara bestäms av ST:s ansvarige utgivare. Han samråder väl, men Socialdemokraterna behåller inte sitt bestämmande.

    Comment by HO — 2015 02 21 11:22 #

  8. Till Hans O Alfredsson: Naturligtvis är det här bättre än ingenting. Men jag skulle bli överraskad, om man med ljus och lykta sökte efter en ny Göran Greider eller en ny Peter Swedenmark. Och så är ju en egen tidning också i en vidare mening än åsikterna på ledarsidan en spegling av prioriteringar, som bygger på värderingar.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 21 12:31 #

  9. Jag tar upp många olika saker, men de utmynnar i en sak. Och det är att partiet inte har någon mediapolitik idag.

    Talar man om mediapolitik med socialdemokrater, så handlar det om att tvinga alla att rädda journalistjobb genom att avstå utrymme för annan konsumtion. TV-avgiften ska omvandlas till en skatt och papperstidningarna ska ha nya subventioner.

    Det handlar inte alls om vare sig arbetarklassen eller det socialdemokratiska partiet, hur den borgerliga och miljöpartistiska, arbetarfientliga propagandan ska motverkas.

    Talar man med socialdemokrater om ”public service” handlar det om reklamfri TV. Att public service skulle vara detsamma som reklamfri är en lögn. Välbeställda personer är beredda att betala extra för att köpa bort reklamen. Den fattige har inget val, men avtvingas ändå att betala för program som man skulle avstå från, om man slapp betala för eländet. År det ”i allmänhetens tjänst” att lära ut tortyrmetoder, som senast i polisserien Line of duty?

    Det har aldrig tidigare varit så lätt att starta nya tidningar, när man slipper de enorma kostnaderna för tryck och distribution av papperstidningar, om de ska vara dagsfärska. Här har du en förklaring till SD:s framgångar och för socialdemokratins kräftgång.

    Det var inte för få annonser som knäckte Dagbladet i Sundsvall. Det var för få läsare. De organiserade annonsbojkotternas tid var för länge sedan förbi. Men varför kosta på annonser i en tidning som i så hög grad drevs med presstöd i stället för med intäkter från läsarna, när man kunde nå 90 % av konsumenterna med en annons i konkurrenttidningen?

    Hur många låginkomsttagare-hushåll har råd med både TV-avgiften och en stödprenumeration på ortens S-tidning?

    Comment by Lars Flemström — 2015 02 21 13:49 #

  10. Till Lars Flemström: Dina tankar och din argumentation far hela tiden hit och dit. Och du lyssnar inte på argument. Själfallet betingar upplaga och antalet annonser varann, och som jag skrev valde kvinnorna i arbetarfamiljerna bort den socialdemokratiska tidningen när den inte innehöll de annonser som intresserade dem.

    Samhället utarmas, när det på allt fler orter inte längre finns med varandra konkurrerande – även politiskt! – pressröster.

    För egen del har jag aldrig resonerat i termer av ”stödprenumeration”. Jag är uppvuxen i en fattig flyktingfamilj och växte upp i en svensk arbetarmiljö, men nästan alla i det samhället prenumererade trots materiell knapphet på en daglig tidning, många dock, av anförda skäl, på ortens största, i allmänhet borgerliga tidning.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 21 14:16 #

  11. Vi kan diskutera orsaker till att det gick som det gick. Jag gjorde det inför nystarten av Stockholms-Tidningen (som daglig tidning) 1981. Så vitt jag vet var det min idé från början, men idén gillades av ”högt uppsatta” partikamrater, som drev projektet utan att lyssna på mig. Den inställningen hade man redan då till vanliga partimedlemmar. Man försökte göra nya ST till en kopia av DN, men klarade inte den mördande konkurrensen. Vilket jag hade förutsett, eftersom jag studerat nedgången för ”gamla” ST. Mitt förslag var att ST skulle söka en egen nisch som en lokal femdagarstidning för huvudsakligen låginikomsttagare, som skulle lockas med det låga priset och ett innehåll som vände sig till dem. Nya ST försökte spela i en högre division, som en exklusiv produkt för medelklassen, som redan hade flera tidningar att välja mellan. Jag hade lite andra tidningsidéer också, men gav upp efter motstånd från företrädare för Svenska Journalistförbudet, som ansåg det helt absurt att tidningens ägare skulle ha något att säga till om beträffande innehållet.

    Nog sjutton handlade det om stödprenumerationer, inte när du växte upp, men senare. Att mindre företag, som hade en stram annonsbudget, bara annonserade i en tidning, känner jag till. Men med arbetarklassens växande inkomster och ökande konsumtionsutrymme under 1960-talet och framåt , hade det väl varit intressant att annonsera även i S-tidningen, om man hade haft fler läsare? Det var f.ö. ST, som fr.o.m. 1910 började storsatsa på en stor upplaga och stora annonsintäkter, vilket gav annonsörerna större makt. Detta känner jag till.

    Men detta är historia. Vad jag ville påtala är bristen på mediestrategi hos socialdemokratin idag. Det har aldrig varit så lätt att starta nya tidningar som idag, men socialdemokratin verkar sitta fast i missmodet efter fiaskot med ”nya” Stockholms-Tidningen, som skulle slå DN på denna tidnings hemmaplan. De partier, som har haft lättast att nå ut under det senaste decenniet, MP och SD, har ingen hundraårig historia av misslyckade tidningssatsningar bakom sig, utan har byggt sina mediastrategier på de förutsättningar som finns idag.

    Varför utnyttjar vi inte krisen för den borgerliga pressen?

    Comment by Lars Flemström — 2015 02 21 15:29 #

  12. Till Lars Flemström: Själv älskar jag tidningar, men med det menar jag papperstidningar. Att bläddra och på så sätt hitta artiklar man annars aldrig hade kommit på att söka befrämjar allsidighet.

    Om jag vore snuskigt rik, skulle jag starta en sjudagars papperstidning, som över huvud taget inte skulle finnas tillgänglig på nätet. För att få tillgång till den, skulle man behöva prenumerera eller köpa lösnummer.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 21 16:05 #

  13. Enn, jag håller tummarna för att du snart blir snuskigt rik.

    Comment by HO — 2015 02 21 21:53 #

  14. Till Hans O Alfredsson: Det finns tyvärr inget som tyder på det, men i grunden var jag helt seriös när jag skrev.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 21 22:48 #

  15. Enn, din kärlek till papperstidningar liknar nostalgi. Och med det inget negativt sagt. Vi skulle behöva mer nostalgi. Det borde t.ex. inte ha rivits så mycket. Kommersiella krafter har fått förstöra alldeles för mycket. Och kanske kommer det därför att finnas utrymme för en sjudagars papperstidning, som inte kan läsas på nätet, när alla andra tidningar bara finns på nätet.

    Men det kommer väl då bli möjligt att själv skriva ut tidningarna på papper, enstaka artiklar om man har en A4-skrivare och hela tidningssidor om man har en A3-skrivare?

    De stora mediakoncernerna köper nu upp de mindre mediaföretagen på nätet med syfte att vi ska få samma åsiktsmonopol på nätet som inom papperstidningsvärlden. Socialdemokratin är inte ens med i kapplöpningen om marknadsutrymme. Trots att det alltid är en fördel att vara med tidigt.

    En titt i backspegeln visar att de stora skiftena i opinionen har följt efter teknikskiften. Efter uppfinningen av papperet kunde varje kristen församling införskaffa en egen bibel. Med boktryckarkonsten följde biblar för privatbruk, och bilbelöversättningarna till folkspråken. Med den alltmer förbättrade boktryckarkonsten började lokala boktryckare ge ut tidningar under början och mitten av 1800-talet. Mot slutet av 1800-talet hade produktionskostnaderna sjunkit så mycket så att även arbetare kunde köpa sin tidning, åtminstone en gång i veckan. Med radion följde de totalitäre ideologierna och med TV-klev krigen in i vardagsrummen.

    Nu står vi mitt i ännu ett teknikskifte, t.o.m. de flesta arbetslösa har en egen dator, men socialdemokratin har kapitulerat ideologiskt för MP och medialt för de borgerlig mediekoncernerna.
    De första journalisterna i arbetarpressen var arbetare, men nu har journalistyrket akademiserats och den s.k. a-pressen har för länge sedan upphört att vara arbetarklassens röst i samhällsdebatten. LO är den enda fackliga centralorganisation som inte är representerad i styrelsen för den förvaltningsstiftelse, som äger public service-företagen.

    När jag själv förde fram förslaget (jämsidens med förslaget om nystart av Stockholms-Tidningen) att starta en socialdemokratisk lokaltidning, fick jag en utskällning av Svenska Journalistförbundets ordförnde på den borgerliga konkurrenten. Mitt förslag var att den nya S-tidningen skulle ägas av ett läsarkooperativ. SJF:s mål var att stärka journlistmakten och reducera ägarmakten, speciellt inom a-pressen. Visst fanns det exempel på S-kommunalråd som hade stoppat för dem ogynnsam publicering.

    Men i ett läsarkooperativ skulle ju kommunalråden inte sitta på hela ägarkapitalet, utan bara ha en röst var, som andra medlemmar. Jag var då inte alls lika envis som nu, utan gav upp för i ena fallet motståndet från ”facket” (SJF) och i andra fallet att partitoppen gillade förslaget så starkt, så att jag inte ens fick vara med.

    Jag extraknäckte då som tidningsbud (hade flera vikariat över hela stan), och hade gjort noggranna observationer av folks läsvanor i olika bostadsområden. Men det var en alldeles för simpel syssla för att fästas någon vikt vid i en alltmer akademiserad arbetarrörelse.

    I medelklasstadsdelarna hade man två eller tre dagstidningar, i arbetarstadsdelarna bara en eller ingen tidning. Så visst fanna det en marknad för en billigare tidning än den borgerliga sjudagarstidningen.

    Nu står vi alltså mitt uppe i ett nytt tekniksifte och partiledningen ser inte möjligheterna, utan är mest bekymrad för den ökade arbetslösheten bland journalister. Vi har ju en arbetsmarknadsminister, som nästan helt saknar erfarenhet från arbetsmarkaden utanför politiken, och har ”fler arbetade timmar” som mål, när det i själva verket behövs färre.

    Om papperstidningen öht har någon framtid, så kan den startas som nättidning till en låg investeringskostnad i starten. Så gråt inte över Dagbladets nedläggning, utan starta om!

    Comment by Lars Flemström — 2015 02 22 12:22 #

  16. Till Lars Flemström: Är du medveten om att din kommentar är längre än bloggtexten den har fästs vid? I mycket ringa grad handlar den dessutom om det av mig sörjda Dagbladet, förr Nya Samhället.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 22 13:07 #

  17. Att sörja har sin tid. Att låta livet gå vidare har sin tid. Vad ska komma i stället för Dagbladet / Nya samhället?

    Comment by Lars Flemström — 2015 02 22 14:01 #

  18. Till Lars Flemström: En (S)-märkt daglig gästledare i Sundsvalls Tidning. Det skrev jag ju.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 22 14:06 #

  19. Enn, jag var också rätt seriös.
    Den medvetna utarmning och centralstyrning av papperstidningarna som nu pågår är inte så lustig. Chefen för koncernen Mittmedia, som äger och styr Dagbladet och 18 andra dagstidningar, bor i Stockholm. Nu tillsätts också en gemensam kulturchef och en gemensam sportchef, samtidigt som tjänster dras in lokalt. Mycket av redigeringen centraliseras till ett s k nav i Sundsvall, ungefär som att NSD och Norrbottens-Kuriren, som ju också har gemensam ägare, redigeras i Norrköping (!).
    Vart är vi på väg? Som Luuk säjer.

    Comment by HO — 2015 02 24 11:48 #

  20. Till Hans O Alfredsson: Ja, inte är det mot publicistisk mångfald.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 24 13:00 #

  21. Enn, enfald kanske är ordet.
    För övrigt misstänker jag nästan att hustru din har berättat att det var en ganska stor skidtävling i dag och att det gick rätt bra för en svenska vid namn Kalla.

    Comment by HO — 2015 02 24 20:30 #

  22. Till Hans O Alfredsson: Jag såg henne själv i TV-nyheterna.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 24 20:43 #

  23. Idrottens självupptagenhet är slående. Lyssnar på lokala delen av P4 och man snackar fotboll och innebandy timme in och timme ut, spekulerar i kommande resultat och gottar sig i sportens goda avsikt.
    I mina öron är det tvärtom, de kunde lika bra tala om hur de tror att Bingobrickornas siffror kommer på 4:ans Bingo med Oldsberg till helgen eller om svalorna kommer den 15 eller den 17 nästa månad eller om de kommer alls.
    Att uppta denna sportidioti som verkar vara SR:s enda av viktighet varande är helt absurt.
    Finns det inget som kallas verkshöjd i radio och TV……?

    Comment by Urban Sjölander — 2015 02 25 11:35 #

  24. Till Urban Sjölander: Jag är lika ointresserad som du. Men hos oss är det oftast P1 som står på.

    Comment by Enn Kokk — 2015 02 25 14:38 #

  25. Det är inte det att jag är ointresserad av idrott, det är mängden och allt ikring som jag spyr på. Man flyttar program för att nån i säckhoppning tagit medalj i Bortre LångtBortistan och hindrar tidsatta program att sändas. Man spekulerar i form, längd, väderlek, YOU name it. Jag säger som våran 4-åring som sa till mig häromdan -Du bara pladdrar du!
    Och det är det man gör i radion även i P1.
    Måste vara riktigt lågkostnadsradio man producerar när man ofta får höra egenuppfattningar som grundlöst vidarebefordras ut i etern utan blygsel.
    Vart tog kvalitetskänslan vägen?
    Kan man inte ta upp en enda kanal med idrott istället för att pumpa ut allt på ett ställe. Glöm inte att det är fullt på podradion också och tänk på att det är olika reprtrar i alla media, hur många är de egentligen.
    Nä sporten skuggar viktigare intressen i etern. Undrar om det är en sorts ”censur”?

    Comment by Urban Sjölander — 2015 02 25 14:58 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^