Lysande om fredsslutet 1945

Jag läser dagligen fyra, ibland fem, svenska tidningar och dessutom, på nätet, ett dussintal tidningar, utgivna i grannländerna. Det går om man läser selektivt: en van och samhällsorienterad läsare ser snabbt vad man kan undvara.

I dag finns det i Dagens Nyheter en sex sidor (tre hela tidningsuppslag) lång artikel, skriven av Ingrid Carlberg, ”Sveriges spel om freden”. Missa inte den – den är en mycket välskriven och väldokumenterad artikel om Sveriges roll inför krigsslutet och också om hur stockholmarna den 7 maj 1945 firade freden.

Det senare har ju tidigare skildrats av ganska många, men Ingrid Carlberg har kompletterat fredsjublet på Kungsgatan i Stockholm med några personliga vittnesbörd, från den vid tillfället mycket unge Per Wästberg, ur Astrid Lindgrens postumt just utgivna ”Krigsdagböcker 1939-1945”, genom intervjuer med två då drygt tjugoåriga väninnor, alldeles vanliga stockholmskor, och så den i dag 98-årige exdiplomaten Axel Lewenhaupt.

Lewenhaupt fick för sjuttio år sedan i uppdrag att arrangera ett möte mellan Heinrich Himmler och Folke Bernadotte, och Carlbergs artikel innehåller en mängd data bland annat om de tyska försöken att med Sverige som mellanhand försöka intressera de västallierade för en separatfred, som alltså inte skulle omfatta Sovjetunionen. Det här – och en hel del annat som också är intressant – finns att läsa i den här artikeln.

Men min ambition här är inte att ge er en resumé utan att få er att läsa själva.

Inför Eurovision Song Contest: De svenska presentatörerna förstår jag mig inte på, inte heller flertalet av tävlingsbidragen

I kväll har jag åter suttit framför TVn för att lyssna in mig på och bedöma en bunt av de låtar de tävlande länderna, på grundval av högst olika uttagningsförfarande, skickar till finalen i Wien.

Det var inte mycket mina öron gillade av de låtar som presenterades i dag, och jag förstår mig inte heller på de bedömningar juryn av gamla melodifestivaldeltagare gjorde. För min del förstår jag till exempel inte studiojuryns höga värdering av Italiens bidrag.

Sammanlagt två låtar fångade mitt intresse.

En av dem var Irlands bidrag, ”Playing With Numbers” med Molly Sterling.

Den fick en någorlunda hygglig ranking också av de svenska kommentatorerna, men dessa värderade på för mig obegripliga grunder ner den låt jag själv tyckte var bäst, Englands ”Still In Love With You” med duon Electro Velvet. Den är en ganska härlig, medvetet otidsenlig låt, medryckande, dansant. Skönt med en kontrast till all den utslätade musik vi tvingas lyssna på i den här tävlingen.

Och så är det det här att de deltagande länderna i dag tillåts att tävla med annat än melodi, text, sångförmåga och ackompanjerande musik. Det värsta jag i år har sett i den vägen är Norges bidrag, ”A Monster Like Me” med Mørland & Deborah Scarlett, med dess mer obehagliga än roliga bild av en middag.

Jag gillar normalt Norge, men den här gången hoppas jag att landet bombas med sallad indränkt i någon riktigt kladdig dressing.

Melodikrysset nummer 18 2015

Jag kunde alltså inte lösa Melodikrysset i morse, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för att träffa vårt nya barnbarn, så nytt att hon ännu inte har fått namn. Vi åkte hem till mamma Karin och pappa Matti, som är vår son, och de bor i Stockholm. Men vi ville också gratta Ella, nu storasyster, på treårsdagen. Det blev mycket trevligt och lyckat alltsammans, men nu är vi alltså tillbaka i Öregrund igen och jag har hört och löst (tror jag) Melodikrysset på webben.

Särskilt svårt tyckte jag inte det var i dag. Det enda jag fick grunna lite på var INXS med ”Need You Tonight” från 1987. Men det lät ju bra, och lite hjälp fick vi också: australisk grupp.

Över huvud taget fick man mycket hjälp av Anders Eldeman i dag, till exempel med att sångerskan som gjorde ”All About the Money” (1998), det vill säga Meja, hade lyckats bli populär i Japan.

Också i flertalet andra fall fick man sångtitlarna till hjälp, så till exempel ”Sexual Religion”, en låt med Rod Stewart. I hans fall fick man ytterligare hjälp genom att hans ”American Songbook” nämndes.

Duetten ur Georges Bizets ”Pärlfiskarna” (1863) sjöngs av Jussi Björling och Robert Merrill.

Loa Falkman gör ju regelbundet utflykter också till populärmusikvärlden, men nog tycker jag att han där har gjort roligare saker än ”Lady In Red”.

En gammal schlagernörd som jag minns mycket hellre en låt som ”Den ena röd, den andra vit”, på sin tid hit med både Carl Holmberg och Ernie Englund.

Och ännu mer begeistrad blir jag, när en visa har både textmässiga och musikaliska kvaliteter. Som i dag ”Höstvisa” av Tove Jansson och Erna Tauro, den som skulle leda oss till det sökta ordet höst. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Några av Lars Forssells sångtexter har jag publicerat dels här på bloggen, dels i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Forssell har gjort den svenska texten till Léo Ferrés ”Snurra min jord”, inspelad på skiva av Jan Malmsjö. Fast i dag fick vi höra den på franska, i Ferrés egen insjungning.

Men jag är en sån där konstig prick som gillar också populärmusik, dock som bekant inte allt som numera förekommer i Melodifestivalen. Men låtar därifrån med catchy text och/eller musik gillar jag. Ett exempel är ”Mama Take Me Home”, som Rednex tävlade med 2006.

”Kalle på Spången” (1939), med ”Jag har bott vid en landsväg”, framförd av Edvard Persson och skriven av Lasse Dahlqvist, har väl, liksom låten med Rednex, förekommit tidigare i Melodikrysset?

Kvar då att redovisa är den inte så lite Karl Gerhard-aktiga ”Kupletten” med Henrik Dorsin. Honom har jag hört och sett live på en OD-konsert som jag har skrivit om. Vi träffade honom också personligen och tackade honom vid den OD-middag på Uppsala slott som följde konserten. Lite blyg verkade han faktiskt, den här mycket frejdige scenartisten.

Sorry – jag kan, av goda skäl, lösa Melodikrysset först i kväll

Mina regelbundna läsare vet att jag varje lördagförmiddag brukar skriva ett kåseri om dagens Melodikryss, där man också hittar de förhoppningsvis rätta svaren.

I dag kan jag inte lösa krysset förrän i kväll.

Och jag har skäl som jag tror att ni alla förstår och respekterar.

Jag har blivit farfar för andra gången, och i dag åker farfar och farmor till Stockholm för att för första gången träffa det nya barnbarnet. Dessutom ska vi, på grund av just den här nedkomsten en smula försenat, gratulera hennes syster Ella – storasyster nu, minsann – på hennes födelsedag.

Så välkomna tillbaka i kväll eller i morgon.

Trädgård och musikalisk bakgård

Det blev mycket TV i kväll.

Mer av en slump såg jag en del av ”Go’kväll” – fastnade där för ett par inslag om trädgård och odling: dels råd från den kunniga Gunnel Carlson, dels ett besök i Tage Andersens orangeri, fyllt av kamelior.

Uppfylld av detta fortsatte jag med att efter Rapport se även det nya programmet ”Trädgårdstisdag” med Pernilla Månsson Colt som programledare. Det kommer jag aldrig att göra igen, eftersom programmet var en salig röra av restaurering av ett uthus (med hjälp av grejer som de flesta människor inte har), udda matlagning och lite om odling, främst gödsling. De medverkande, framför allt damen i de egendomliga trädgårdskläderna, får för min del gärna hamna i gödselstacken.

Sen såg jag ytterligare ett presentationsprogram av låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest. De bedömdes av en liten jury, som bestod av tidigare deltagare i de svenska schlagerfinalena, bland annat Christer Björkman, och leddes av Sarah Dawn Finer.

Den här gången förstod jag mig inte på deras preferenser.

I mina öron lät i och för sig Österrikes bidrag ”I Am Yours”, som framfördes av The Makemekes, ganska bra. Så också i deras, men den hamnade inte tillräckligt högt upp i deras sammanvägda rankinglista.

Ännu längre ner i den hamnade Ungerns bidrag, ”Wars For Nothing” med Boggie (Boglárka Cseme). I mina öron hade den här låten den överlägset bästa melodin.

Jag gör verkligen inte det valet för att jag skulle gilla den politik Ungern för, och jag begriper därför inte de reservationer den här bedömningsgruppen gjorde mot Ryssland, alltså dess politik, inte dess tävlingsbidrag (som jag själv inte fann så bra som de gjorde).

Eurovision Song Contest är en tävling i populärmusik, inte politik. Och inte heller i dans, koreografi, ljuseffekter et cetera skulle jag vilja tillägga.

När politiken blir teater

Daniel Suhonen skrev boken om Håkan Juholts uppgång och fall, ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard, 2014). Det är en bok på in emot 550 sidor, så väldokumenterad – Suhonen har på något sätt fått tillgång till de under en tjugoårsperiod hemliga protokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och har sannolikt också haft uppgiftslämnare, som har stått honom bi – att de i boken agerande politikerna uppenbarligen inte har funnit det meningsfullt att dementera eller försöka lägga till rätta.

Att banta ner allt detta till en fungerande teaterpjäs är därför ingen lätt uppgift, men jag tycker ändå att Stina Oscarssons scenversion, också kallad ”Partiledaren som klev in i kylan”, med premiär i går på Uppsala stadsteater, är sevärd.

Daniel Suhonen har – berättade han själv för mig under samlingen före premiären för särskilt inbjudna gäster; jag känner Suhonen en smula ända sen han var ganska ung – fått läsa manus i förväg, och i det tryckta programmet kan man om pjäsen läsa ”av Stina Oscarsson efter boken av Daniel Suhonen”.

Och en del av det som Håkan Juholt (trots utseendeolikheten utmärkt spelad av Aksel Morisse) säger, sådant som en bit ur det tal Juholt höll för den socialdemokratiska partikongressen – jag var där – när han valdes till ordförande och en bit ur det avskedstal han höll i Oskarshamn när han avgick, känner jag själv igen.

Mer problematiskt är det att knyta flertalet av de repliker som yttras vid till exempel VU-sammanträdena till bestämd person, och jag tror inte heller att det har varit manusförfattarens eller regissörens (Ulla Kassius) avsikt att ge föreställningen en dokumentär karaktär av den typen – den normala teaterpubliken vet ändå inte vilka VU-ledamöterna 2011-2012 var.

De nio agerande skådespelarna, flera av dem för övrigt mycket yrkeskunniga, har också i olika delar av pjäsen olika roller. I dess början agerar de publik i ett Folkets hus någonstans, en publik som väntar på Daniel Suhonen, som ska berätta om sin Juholt-bok. Utöver VU-ledamöter spelar de också det mediauppbåd som jagar Juholt. En av dem (Moa Silén) spelar Juholts nya kärlek, hon som visar sig ha en förskingring i bagaget och vars hyresandel Juholt, måhända i naiv oskuld, lät Riksdagen betala. Flertalet i publiken kan säkert identifiera Mona Sahlin, men lika säkert har flertalet ingen aning om vem PR-mannen (och tidigare SSU-ordföranden) Niklas Nordström är.

Stina Oscarsson försöker alltså inte idealisera Håkan Juholt, och det förefaller vid pjäsens slut inte helt orimligt att han väljer att avgå. Men till det senare bidrar – det framgår med all önskvärd tydlighet – också partivänner i olika positioner, socialdemokrater som ogillar Juholts vänstergir.

Allt detta får vi se med fanborg på scenen och uppbackat av sånger som ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”.

Det var fullsatt vid premiären, och jag såg förstås en del kända socialdemokrater i publiken, till exempel det socialdemokratiska partidistriktets nyligen avgångna ordförande Agneta Gille. Jag vet inte hur mina partivänner reagerade, men skratten (och några spontana applåder) under föreställningens lopp tydde på att publiken förstod vad den här pjäsen ville säga, och när den var slut ropades ensemblen in tre gånger och fick varma applåder.

* * *

När vi efter föreställningen var på väg till garderoben, gick vi förbi Daniel Suhonen, men han var upptagen av ett annat samtal, så jag fick inte tillfälle att prata mer om pjäsen med honom.

I stället träffade jag (och lite senare även Birgitta) en gammal vän från Laboremus-tiden, Jonas Sima, senare filmare och filmkritiker på Expressen, även kolumnist i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Han hade sett föreställningen tillsammans med dottern Jonna Sima, numera på LOs Arbetet.

Birgitta och jag hade först tänkt äta ute efter teatern men bestämde oss för att i stället köpa två rejäla sushi på den japanska restaurangen på Centralstationen och sen äta hemma.

Eurovisionsschlagern drar i gång

Jag älskar ju inte bara OD – för att återknyta till en aktuell debatt – och klassisk och annan seriös konsertmusik – se mina noteringar om konserterna i Musikens hus – utan också schlager. Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset.

Jag har som tidigare år följt den svenska uttagningen av Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest.

I kväll började serien av presentationsprogram i TV av de låtar som har vunnit de nationella uttagningsomgångarna. Mycket är förstås musikaliskt skräp, men några av de låtar som var med i dagens program hade i alla fall något extra, fast det där lilla extra var i de enskilda fallen av ganska olika karaktär.

Mitt forna hemland Estland fick högt betyg av den svenska jury som i studion bedömde låtarna och deras slagkraft, och, jo, den här låten höjde sig över mängden.

Själv gillade jag också Finlands bidrag, som utmanar genom att bryta konformismen.

Men sen kom kvällens stora överraskning, Australien. Se där, en tänkbar vinnarlåt.

Nu ligger ju Australien inte i Europa – men det gör ju inte Israel heller. Så kanske hamnar nästa eurovisionsschlagerfinal på andra sidan jordklotet, down under.

Melodikrysset nummer 16 2015

I dag innehöll Melodikrysset ganska mycket musik som jag inte var bekant med och som jag alltså måste identifiera med hjälp av nätet, och jag syftar då inte på Elvis Presley’s ”Kiss Me Quick” – det senare skulle ge ordet snabb – på finska.

Frida Appelgren (även känd som Muranius) minns jag i och för sig med melodifestivalbidraget ”Upp o hoppa”, men hennes ”Dunka mig gul och blå” – märklig titel – från 2008 tror jag att jag aldrig hade hört förut.

Britt Ekland känner jag förstås till som skådespelerska, men inte visste jag att hon också hade spelat in något på skiva, ”Do It To Me”.

Att dansband inte är mitt Gebiet vet ni ju, så inte heller Curt Haagers – och inte kände jag till ”Vägen till Paradiset” och ”Guardian Angel”. Fast Eldeman hjälpte oss ju att identifiera det söka ordet.

Och aldrig har jag sett ”You’ve Got a Mail” / ”Du har mail” heller. Själv skriver jag det för övrigt på svenskt maner, mejl. Fast Sinead O’Connor har jag ingenting emot.

”Triumfens ögonblick” har jag heller inte sett, men jag känner till Vangelis (Evangelos Odysséas Papathanassiou). Men jag är osäker på om jag har hört ”Chariots of Fire” tidigare.

Sylvia Vrethammar har jag hört, till och med live på en socialdemokratisk valupptakt. Och jag såg och hörde henne med ”Trivialitet” i Melodifestivalen 2013. Vidare minns jag att Stig Nahlbom och Åke Cato i Expressen en gång i världen döpte om henne till Vresiga Sylthammar.

Åke Cato har jag i min blogroll (liksom han har mig i sin), så jag följer honom fortfarande. För mig var han inte svår att känna igen i dialogen med Sven Melander – herrarna brukade uppträda tillsammans i TV under namnet Werner och Werner.

Ett äldre nummer från revyscenen är Jules Sylvains ”Jag är ute när gumman min är inne”.

Förr i världen gick de bästa låtarna i Eurovision Song Contest att komma ihåg – de blev örhängen. Ett exempel, från 1979, är det israeliska bidraget ”Hallelujah”. Det sjöngs av Gali Alari och Milk and Honey, vilket senare betyder honung.

Fast vi avslutar redovisningen med England.

Jag har allt av The Beatles i mina skivhyllor, således också ”Something”, på svenska Någonting.

Och Lasse Dahlqvist drogs också åt det engelska, åtminstone engelska. flottan som hade siktats vid Vinga. Fast egentligen var det väl hans göteborgskor, Ada och Beda, som drogs till den eller kanske snarare engelsmännen ombord.

I eftermiddag ska jag på konsert med OD, Orpehei Drängar, här i Uppsala.

På socialdemokratisk distriktskongress i Heby

En gång i världen satt jag sekreterare vid några distriktskongresser för Socialdemokraterna i Uppsala län, och jag har faktiskt vid ett par tillfällen med högsta röstetal valts som kongressombud av partivännerna i Uppsala arbetarekommun.

Senare kom jag att mest göra insatser för mitt parti centralt, i olika funktioner på den centrala partiexpeditionen i Stockholm, ofta lite missvisande kallad partistyrelsen.

Ett helt arbetsliv i rörelsens tjänst gör att jag får inbjudningar att som gäst närvara vid både distrikts- och partikongresserna.

Under mina många år på partiexpeditionen var jag bland annat under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare, vilket betydde att jag i samband med val (även kommunalval) följde valrörelser, i slutändan på plats, och sen deltog i det aktuella partiets valvaka men också att jag med hjälp av respektive lands tidningar, prenumererade papperstiningar på den tiden, telefonsamtal och målinriktade besök hade stenkoll på vad som hände i länderna närmast oss. Vid ett besök i Lettland brast, när jag ställde uppenbart inte slumpmässiga frågor till ett par yngre partvänner, kvinnan i den här duon ut i ett hjärtligt skratt och sa sen: ”Enn Kokk, du vet redan alldeles för mycket om oss!”. Utöver det här deltog jag också regelbundet i Nordiska rådets sessioner och reste som medföljande make med min hustru, när hon som minister eller talman gjorde officiella besök i grannländerna. Om allt detta skrev jag rapporter, som sändes till partiets VU inför sammanträdena, och jag vet att mina sakkunniga redogörelser för vad som hände i grannländerna lästes och uppskattades av till exempel Göran Persson – Anna Lindh tyckte att mina rapporter i vissa stycken var mer initierade än ambassadernas, så hon ringde mig och föreslog ett formellt informationsutbyte: mot att jag sände mina partirapporter till en av henne utsedd person på UD fick jag regelbunden tillgång till ambassadrapporterna från grannländerna.

Vad har nu detta att göra med Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län? Jo, ett inslag i den här kongressen var en valanalys – valet gick för övrigt ganska hyggligt i vårt län: Vårt parti kom, i koalition med andra, till makten både i landstinget och i Uppsala samt flertalet övriga kommuner.

Valanalysen innehöll givetvis också problematiska frågor som Sverigedemokraternas frammarsch. På den här punkten tyckte jag att jag med mitt nordiska perspektiv – jag upprätthåller ju mina gamla kunskaper, som ni ser av rapporteringen här på bloggen – hade en del att tillföra. Alltså berättade jag om mina erfarenheter av motsvarande partiers frammarsch i grannländerna och om skilda socialdemokratiska strategier – anpassning som i Danmark och en klassisk socialdemokratisk linje som i Norge – och framhöll att jag för egen del gillade den norska linjen. Och faktum är att jag, trots att detta var ett seminarium, fick en rungande applåd efter mitt ganska korta inlägg.

Hustrun fick senare också hon en lång och varm applåd när hon som gästernas representant hälsade kongressen.

Som gäster har vi ju inga formella plikter på kongressen, men vi följde noggrant förhandlingarna från öppningsformalia till slut och unison sång av ”Internationalen”. Som vanligt på distriktskongresser var förstås motionsbehandlingen och valen de intressantaste punkterna.

Partistyrelsens inbjudne gäst var Mikael Damberg, som visade sig ha sommarstuga i Heby. Eftersom vi känner honom sen gammalt – jag ända sedan han som liten grabb var på besök hos farsan, förre partikassören Nils-Gösta Damberg, på partiexpeditionen – hälsade vi personligen på honom. Den som har läst min blogg länge vet, att jag inte ville ha honom eller någon annan från det i mitt tycke alltför borgerligt anstuckna Lenet, partidistriktet i Stockholms län, som partiordförande, men Mickes anförande till distriktskongressen var klassisk socialdemokratisk agitation.

På samma sätt uppträdde inför distriktskongressen vår av kongressen nyvalde distriktsordförande, Ardalan Shekarabi. Han bor numera i Knivsta, men jag mötte honom förstås redan på den tiden då han bodde i Uppsala. Jag hörde till dem som var kritiska mot den SSU-falang han under sin tid som SSUs ordförande tillhörde och trodde kanske att hans förtida avgång från den posten skulle bli ändpunkten för en vidare (s)-karriär. Men han har alltså kommit tillbaka och nu blivit både statsråd och ny ordförande i vårt partidistrikt. Och även i hans fall kan jag konstatera, att det han sa från talarstolen i Heby Folket hus inte innehöll något, som jag själv inte står bakom.

Motionsbehandlingen var föredömlig: Distriktsstyrelsens utlåtanden genomtänkta och välargumenterade av föredragande, motargument från motionärer och andra som inte höll med om slutsatserna, ingen strypt debatt. Distriktsstyrelsen vann voteringarna, ibland med hjälp av ett visst tillmötesgående. Ämnena täckte ett vitt politiskt fält.

Den avgående distriktsordföranden, Agneta Gille, avtackades med stor värme. Agneta är folkrörelsemänniska i ordets riktiga betydelse: lyssnande, lyhörd för andras synpunkter, outtröttligt verksam.

I Uppsala län har inte minst SSU vuxit i antal, vilket gläder mig, också en gammal folkrörelsemänniska. Det smärtar mig att sett över tid relativt färre engagerar sig partipolitiskt – partipolitiken, det breda engagemanget, är ju demokratins livsnerv.

Melodikrysset nummer 15 2015

Hustrun och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna till det socialdemokratiska partidistriktets kongress i dag. Vi fick skjuts av en partivän härifrån Öregrund, och eftersom distriktskongressen hölls i Heby i en annan del av länet, måste vi starta tidigt. Jag steg upp halv sex, och vi hämtades vid grinden klockan sju.

Det gjorde att jag inte kunde höra Melodikrysset i direktsändning i dag och inte heller lösa det, förrän jag var tillbaka i Öregrund. Nå, vi åt middag och såg sen en stund på TV också.

Men nu har jag lyssnat på Melodikrysset på webben och också löst det.

Jag tyckte att det musikaliskt var ett trevligt kryss i dag, och jag hade lite problem bara med den andra frågan, där frågan löd i vilken stad vi hamnade genom den spelade musiken. Så småningom ledde ledbokstäverna mig till att det måste röra sig om Hollywood. Och lite nätforskning fick mig så småningom att gissa, att den var hämtad ur filmen ”Hooray For Hollywood” från 1937. Där spelas den av Benny Goodman, men jag skulle kunna tänka mig att vi fick höra den med något annat band. Någon som vet säkert?

Också dagens avslutande skiva, en talskiva, hade viss anknytning till filmvärlden. Inte så att den dialog som spelades var hämtad ur någon film – det här var en talskiva med lite inslag av musik. Ett par filmfavoriter från förr hördes i ett samtal där Örebro blev Stockholm, och det var ganska lätt att känna igen Fridolf Rhudin på hans värmländska idiom. Den andre, enligt uppgift både regissör och skådespelare, måste ha varit Weyler Hildebrand, eftersom han sas ha regisserat ”Pensionat Paradiset”.

Ytterligare filmfigurer, fast ur barnfilmer, inledde dagens kryss: Lill Lindfors sjöng ”Idas sommarvisa”, som vi förknippar med Emil i Lönneberga.

Lätt var det också att känna igen en av de bättre bidragen i årets Melodifestival, ”Jag är fri” (även kallad ”Manne leam frijje”) med den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren.

Lätt var det likaledes att känna igen kära gamla ”Ack Värmeland du sköna”, i dag i en tysk version. Men det var inte det frågan gällde, utan vad den hette i den mer jazziga version Stan Getz gjorde. Jo, ”Dear Old Stockholm”.

Vi kan fortsätta på spåret andra versioner.

Vi fick höra en dansk version av en låt som har spelats in av många svenska dansband, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”: ”Jeg vil gi’ en tie for dine” heter den, när den framförs av Keld Heick & co.

Ett mycket lyckat svenskt lån är Alf Robertsons ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. I Tom T Halls amerikanska original heter den ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”. Fast i dag hörde vi den instrumentalt med Roland Cedermark på dragspel.

Cedermark förekom för övrigt ytterligare en gång. Han spelade också Åke Söderbloms och Jules Sylvains ”Två små fåglar på en gren”.

Instrumentala versioner var över huvud taget något av dagens melodi.

Men inte var det något svårt att känna igen Beatles’ ”Let It Be” bara för att vi hörde en orkesterversion med den jamaicanske pianisten Monty Alexander. Han och orkestern spelade den för övrigt i ett intressant och ovanligt tempo.

Likaså fick vi höra Queen’s ”We Will Rock You” med The Gary Tesca Orchestra.

Sist tar vi två svenska godbitar.

Laleh har jag redan tidigare ett gott öra till, och hennes ”Boom” ändrar inte min positiva uppfattning.

Och i dag överraskade Anders Eldeman mig genom att spela en låt med Jesper Odelberg, som jag annars bara känner till som ståuppkomiker: Hans ”All din kärlek” var inte alls dum. Så jag kanske skaffar hans CD ”Flaskpost”.