Melodikrysset nummer 25 2015

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

Med adress till Bernur, Björn Kihlström

På Björn Kihlströms blogg – länk finns här intill – finns i dag en text värd att läsa, ”Tyst för fan”. Den handlar om böcker och bibliotek och om vad de senare bör få fortsätta att vara.

Jag kom när jag läste den att tänka på kapitlet ”På stadsbiblioteket” i William Saroyans ”Den mänskliga komedin”.

Saroyan läste jag under min egen gymnasietid under sent 1950-tal – jag var ständigt på Stadsbiblioteket i min skolstad Sundsvall och lånade och läste då alla de stora amerikanska berättarna.

Saroyans historia förmedlar all den magi, som finns i böckernas värld, något som jag också ville vidareförmedla till mina högstadieelever, när jag efter studentexamen och lumpen vårterminen 1959 tjänstgjorde som svensklärare på högstadiet i de båda enhetsskolor som hade etablerats i min gamla hemkommun, Njurunda. Jag var också vikarierande kristendomslärare och därmed förpliktigad att hålla ett par morgonsamlingar, och eftersom jag inte är troende, försökte jag hitta andra än religiösa ämnen för dessa.

I stället för Bibeln använde jag mig där vid ett tillfälle det nämnda kapitlet i Saroyans ”Den mänskliga komedin”.

De båda vännerna Lionel och Ulysses är på väg till Stadsbiblioteket. Här hoppar jag, för att förkorta texten, över en historia som händer på vägen dit; vi går direkt vidare till stadsbiblioteket:

”De båda pojkarna gick in i den enkla men imponerande byggnaden och kom in i en värld av djup och nästan skrämmande tystnad. Det tycktes som om själva väggarna hade blivit stumma, och golvet och borden, som om tystnaden hade uppslukat allting i huset. Där satt stadens filosofer. Där satt studenter och forskare, men alla var dämpade därför att de sökte visheten. De var i böckers närhet. De försökte få reda på alltings mening. Lionel inte bara viskade, han gick också på tå. Lionel viskade därför att han trodde att man måste göra det i närheten av böcker, inte av hänsyn till läsarna. Ulysses följde honom på tå, och de utforskade biblioteket och hittade många skatter, Lionel böcker och Ulysses människor. Lionel läste inte böcker, och han hade inte kommit till biblioteket för att skaffa sig några. Han tyckte bara om att titta på dem – tusentals böcker. Han pekade på en hyllrad och viskade till sin vän: – Alla dom här – och dom där. Och dom där. Där är en röd. Alla dom där. Där är en grön. Alla böckerna.

Till slut la mrs Gallagher, den gamla bibliotekarien, märke till de båda pojkarna och gick fram till dem. Men hon viskade inte. Hon talade med högan röst som om de inte alls hade befunnit sig i ett stadsbibliotek. Det chockerade Lionel och kom ett par personer att se upp från sina böcker.

– Vad söker ni, pojkar? sa mrs Gallagher till Lionel.

– Böcker, viskade Lionel lågt.

– Vad är det för böcker du vill ha? sa bibliotekarien.

– Allihopa, sa Lionel.

– Allihopa? sa bibliotekarien. Vad menar du? Du får inte låna mer än fyra böcker på ett kort.

– Jag vill inte låna nån alls, sa Lionel.

– Ja men vad i fridens namn är det du vill då? sa bibliotekarien.

– Bara titta på dom, sa Lionel.

– Titta på dom? sa bibliotekarien. Det är inte stadsbiblioteket till för. Du kan titta i böckerna, du kan titta på bilderna i dom, men vad är det för glädje med att titta på ryggarna?

– Jag tycker det är skojigt, viskade Lionel. Får jag inte det?

– Jo, sa bibliotekarien, det är inte förbjudet. Hon såg på Ulysses. Och vem är det här då? sa hon.

– Det är Ulysses, sa Lionel. Han kan inte läsa.

– Kan du läsa? sa bibliotekarien till Lionel.

– Nej, sa Lionel, men det kan inte han heller. Det är därför vi är vänner. Han är den enda jag känner som inte kan läsa.

Den gamla bibliotekarien såg ett ögonblick på de båda vännerna. Inom sig sa hon något som liknade en förtjust svordom. Det här var någonting absolut nytt i hennes mångåriga erfarenhet som tjänsteman vid stadsbiblioteket.

– Det kanske är lika bra att du inte kan läsa, när allt kommer omkring, sa hon till sist. Jag kan läsa. Jag har läst böcker de senaste sexti åren, och jag kan inte inse att det har gjort någon större skillnad. Kila i väg ni och titta på böckerna så mycket ni vill.

– Ja ma’am, sa Lionel.

De båda vännerna vandrade in i ännu väldigare riken av mystik och äventyr. Lionel pekade ut flera böcker för Ulysses.

– Titta på dom där, sa han. Och dom där borta. Och dom här. Böcker allihop, Ulysses. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter. Jag undrar vad det står i alla dom här böckerna. Han pekade på en oändlig rymd framför dem, fem hyllor fulla av böcker. Alla dom där, sa han, jag undrar vad det står i dom. Till sist hittade han en bok som såg mycket vacker ut på utsidan. Pärmarna var gröna, som spätt gräs. Den här är vacker, Ulysses? sa han.

Lite förskräckt över sin djärvhet tog Lionel ut boken ur hyllan, höll den ett ögonblick i handen och öppnade den sen.

– Titta här, Ulysses! sa han. En bok! Det här är en bok, förstår du. Det står nånting i den. Nu pekade han på någonting på en sida. Det där är ett ”a”, sa han. Där står ett ”a”. Och så är det några andra bokstäver. Fast dom vet jag inte vad dom heter. Alla bokstäver är olika, Ulysses, och alla ord är olika. Han suckade och såg sig omkring på alla böckerna. Jag tror inte jag nånsin kommer att lära mej läsa, sa han, men jag skulle bra gärna vilja veta vad det står i dom här böckerna. Titta, här är en bild, sa han. Det är en flicka. Ser du? Är hon inte söt? Han vände många sidor och sa: Titta! Många bokstäver och många ord, bara bokstäver och ord. Det här är stassbibbelteket förstår du, Ulysses, sa han. Det finns bara böcker överallt. Han såg på bokens tryckta sidor med ett slags vördnad och viskade för sig själv som om han försökte läsa. Så ruskade han på huvudet. Man förstår inte vad det står i boken om man inte kan läsa, sa han.

Han la långsamt ihop boken, satte tillbaka den på hyllan, och tillsammans smög de två vännerna ut ur biblioteket. Utanför började Ulysses skutta, därför att han kände sig lycklig och därför att han tyckte att han hade lärt sig någonting nytt.”

Melodikrysset nummer 24 2015

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.

KF säljer Akademibokhandeln och Bokus

Det gamla vittförgrenade Kooperativa Förbundet har gradvis reducerats till dagens Coop, mest ett företag för livsmedelshandel. Också de stora förlags- och bokhandelsgrenarna har länge varit till salu – inte heller det kulturella ansvar som förr präglade konsumentkooperationen finns kvar.

Nu meddelar KF att Akademibokhandeln och dess nätföretag Bokus säljs till Private Equity-företaget Accent Equity Partners. KF avyttrar hela sin aktieandel, 65 procent. Kvar som ägare blir däremot främst Natur och Kultur.

Akademibokhandeln, med 125 bokhandlar, är med en omsättning på 1,7 miljarder Sveriges största bokhandelskedja, och dess resultat har under det senaste året kraftigt förbättrats, så det är ingen överhängande kris inom den här delen av verksamheten som tvingar KF att sälja. Skälet torde i stället vara att KF vill ha loss pengarna för att satsa dem på sina livsmedelskedjor.

Jag känner stor sorg över att epoken ”Bokkonsum” härmed är över – människan lever inte av korv allena.

Och när drabbar samma dråpslag Sveriges näst största bokförlagsgrupp, Norstedts, i vilken Socialdemokaternas anrika bokförlag, Tidens förlag, numera ingår?

Bengt Berg på nationaldagen

Bengt Berg heter en värmländsk poet, nu senast också politiskt verksam som vänsterpartist i Riksdagen. Jag läser hans blogg främst för att han även där uttrycker sig på ett sätt som är besläktat med lyrikens, men också för att jag när det kommer till politiska värderingar står honom nära.

I sin lyrik lyckas Bengt Berg ofta uttrycka det politiska ordknappt: ”Svultna hundar jagar bäst. / 8 000 mister jobbet, bara i Värmland.” Och ”Mellan naturens ved och folkets bark / finns en parasit / som lever av andras arbete / – hur länge än?” Citaten är hämtade ur diktsamlingen ”Katta är som Leeds”, 1979.

Mina recensioner av den och ytterligare en bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Jag publicerar det här närmast för att leda er vidare till det mycket fina tal han höll på nationaldagen. Länk till hans blogg finns här intill.

Melodikrysset nummer 23 2015

Vädret skiftar dag för dag. I går var det behaglig försommarvärme, och jag tog en tur runt tomten för att beskåda Birgittas storverk i växthus, land och rabatter, njöt också av vildblommor som liljekonvaljer, midsommarblomster och förgätmigej. I morse, när jag gick upp vid sjutiden, var det mulet, och snart var jag tvungen att gå ut och rädda tvätten från att bli våt igen.

Så därför passar det väl bra att börja dagens redovisning av svaren i Melodikrysset med Evert Taubes ”Sommarnatt”, även kallad ”Kom i min famn” och ”Rose-Marie” – den som vill ta del av texten hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast i dag var det inte Taube utan Peter Harryson som sjöng.

Anders Eldeman var på lekhumör i dag, så med start i första bokstaven i efternamnet skulle vi också, fast nu lodrätt, skriva in Harrison. Som ledtråd till George Harrison fick vi höra hans insjungning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea” på sista plattan ”Brainwashed” från 2002. Harrison dog 2001.

X är ju en relativt ovanlig bokstav, men på x korsades svaren på två andra av dagens frågor.

Dels fick vi höra ”The Sweet Hello, the Sad Goodbye” med Roxette.

Dels fick vi höra ”Oh Yeah (There’s a Band Playing on the Radio)” med Roxy Music.

Dagens melodifestivalbidrag var ”Det gör ont” från 2004. Den sjöngs av Lena Ph, men det tvåbokstavssvar som efterfrågades var inte Ph utan något som denna Ph gillar: att sy. Och så skulle vi kunna låtskrivarens, Thomas Erikssons, artistnamn, Orup.

Det fanns för övrigt ett melodifestivalbidrag till, ”När min vän”, som 1962 sjöngs av Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Men för att göra det lite knepigare spelade Eldeman den i dag med låtens upphovsman, Owe Thörnqvist. Själv har jag kommit i personlig kontakt med både Monica och Owe i lite olika skeden av livet.

Själv är jag också så gammal att jag minns ”Istanbul/Konstantinopel” med Flickery Flies.

Några av er har kanske lagt märke till att det här till höger finns en länk till Ulf Lundells blogg, som jag läser med nöje – efter en tids uppehåll skriver han nu igen. Lundell finns i riklig mängd i min skivsamling, och det var alltså han som i dag sjöng ”När vi var kungar”.

Som Anders Eldeman var inne på spelas en försommarhelg som denna August Södermans ”Bröllopsmarsch” relativt ofta, och när det gäller dagens kryss, skulle vi koncentrera oss på bruden.

Bröllop resulterar inte så sällan i barn, så det var väl inte heller helt fel att spela signaturmelodin till barnprogrammet (i TV) ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Sen är det svaren på frågor knutna till två sångare kvar att redovisa, båda rikligt representerade i min skivsamling:

Dels Paul Simon, som vi i dag fick föra i ”You Can Call Me Al”.

Dels Eric Clapton, i dag med ”Call Me the Breeze”.

Call, Call – den där eldemanska upprepningstekniken igen.

* * *

I går kväll såg jag och Birgitta TV-programmet om Barbro Hörberg. Henne får Anders Eldeman gärna spela i något melodikryss fram över.

Och i morgon, söndag, har jag tid hos min tandläkare i Uppsala. En plomb har lossnat och den underliggande tanden har spruckit. Så det blir väl titanskruv och ny tand.

Ett par läsvärda bloggtexter

Jag har tidigare presenterat de bloggar jag har i min bloggroll. Urvalet av bloggar där speglar det jag är intresserad av att läsa, däremot inte nödvändigtvis politisk åsiktsgemenskap. Att jag under den allra sista tiden har övervägt att stryka författaren Lars Gustafsson från min bloggroll har inte med hans politiska åsikter att göra utan med att hans text om Karl Vennberg, tredje ståndpunkten med mera är så usel.

Just i dag skulle jag vilja slå ett slag för två färska bloggtexter, till vilka det finns länkar här intill, texter som är skrivna av två personer som inte är kända genom den etablerade mediavärlden.

Läs således texten ”Vad skulle K. A. Borg säga idag?” på Anita Lindblads blogg.

Och läs också ”Nej, jag behöver inte vakna. Det är ni som behöver vakna” på Calle Fridéns blogg.

Finland: I spåren av valförlusten dras utgivningen av partitidningen Demokraatti ner

Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, gjorde nyligen ett uselt val och behöver nu se om sitt hus, även ekonomiskt.

Partiets egen tidning Demokraatti (Demokraten) har hittills utkommit med fyra nummer i veckan, men en av sparåtgärderna blir att dra ner utgivningen till en gång i veckan. Tidningen motiverar det här med de allmänna förändringarna i mediekonsumtionen och med SDPs valförlust, som medför minskat statligt stöd. Dock kommer en satsning att ske på webbtidningen Demokraatti.fi.

Närmast kommer man att utreda det fortsatta personalbehovet. Då ska man veta att Demokraatti redan i fjol höst sa upp sju personer – innan dess var Demokraatti en femdagarstidning.

Springschas hos Sickan Carlsson + en avdankad murvel

Namn och Nytt i Dagens Nyheter bjuder på allehanda, ibland i kända hjulspår, ibland – som i dag – välskrivna och roande texter.

Många av de senare är skrivna av gamla journalister. I dagens DN finns en sådan text av en ”avdankad murvel” – Hans O Alfredsson kallar sig själv så. (När han skriver inlägg på min blogg, undertecknar han med HO.) NoN-bidraget i dag, text och foto, handlar om Ingemar och hans ekorre i Junsele. där både Ingemar och Hans O en gång i världen bodde.

Som gammal springschas gläder jag mig också åt Gösta Grassmans ”Springschas hos Sickan Carlsson”, en berättelse från Äppelviken på 1950-talet. Gösta hade tipsat brorsan Sven, när denne efterträdde honom i värvet som springschas hos blomsterhandeln Amaranten i Äppelviken, om att Sickan Carlsson gav bra med dricks. Oftast fick blomsterbuden på den tiden 10 eller högst 25 öre, men Sickan var alltid generös: Av henne kunde man få både en krona och två kronor. Och man fick veta, att man hade gjort en fin insats.

Gösta Grassman berättar också att brorsan Sven, när han på hösten 1992 vårdades på Ersta sjukhus för obotlig cancer, fick besök av Sickan Carlsson, som hade hört om hans belägenhet.

Den numera alltså bortgångne Sven Grassman, känd och obstinat nationalekonom och vänsterdebattör, minns jag själv som ombud på någon socialdemokratisk partikongress i det förflutna. Han var en bland flera som förr satte färg på de socialdemokratiska kongresserna.

Melodikrysset nummer 22 2015

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.