Sommar i P1 med Owe Sandström

Jag har veterligen aldrig mött Owe Sandström trots att vi båda har varit medlemmar av Norrlands nation i Uppsala, han student från Härnösand, jag student från Sundsvall. Men jag var ju heller aldrig aktiv i nationslivet utan i politiken, och mitt starka musikintresse vette inte åt det håll där man hittar Phontrattarne, där Sandström var balett- och steppmästare. Den studentikosa delen av åren vid ett universitet intresserade mig aldrig. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar den låt Sandström spelade i Phontrattarnes tappning, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Sandströms Sommar var ovanligt just i avseendet att den musik han spelade i så hög grad hade anknytning till att han känner och/eller har gjort kläddesignjobb åt dem vars låtar vi fick höra. Och det är ju onekligen en framgång, att en man, som från början inte hade någon kunskap alls om hur man använder sax, nål och tråd, fick designa till exempel ABBAs scenkläder. ABBA tackades sen av med ”Thank You For the Music” plus, om man så vill, ”Älska mig” med Ainbusk Singers men där Benny Andersson finns i bakgrunden som musikskapare.

Över huvud taget spelade Owe Sandström alltså många artister som han har gjort jobb åt eller eljest känner eller har känt, sådana som Zarah Leander, Lars Berghagen, Tommy Körberg och Björn Skifs. Det enda tråkiga med det här var att det mer blev en meritlista än personliga minnen av artisterna i fråga.

Programmet blev betydligt intressantare i de fall där Sandström hade något mer konkret att berätta, till exempel om sin plötsliga vurm för flamenco eller sin mångåriga lidelse för djur och natur, det senare i hans mångåriga yrke som lärare. En lite avvikande vinkel fanns också i berättelsen om hur Sri Lanka, när han var där på semester, drabbades av tsunamin, och i det sammanhanget var det väl inte fel att han spelade ”Jag vill tacka livet” med Arja Saijonmaa.

Sommar i P1 med Maria Strømme

Jag vet inte om jag någon gång i det akademiska Uppsala har mött också Maria Strømme, men så begåvad och även vacker som hon att döma av bilderna inför dagens Sommar-program verkar vara, borde jag ju i så fall minnas det. Fast missförstå mig inte – hon är 45 och jag 78, och vi har båda livskamrater och barn – mina är i hennes ålder.

Jag är en superhumanist som i gymnasiet så fort det gick valde bort ämnen som matte, fysik och kemi. Hon är civilingenjör och professor i nanoteknologi, dessutom ledamot av Ingenjörsakademien och Vetenskapsakademien. När jag i dag börjar lyssna på hennes Sommar, känner jag inledningsvis klyftan mellan de här båda kulturerna, men ganska snart lyssnar jag fascinerat på henne – en av öppningarna är att hon ser nya möjligheter att bota fysiska krämpor som också jag har drabbats av, dessutom med hjälp av mycket mer målinriktad och effektiv medicinsk teknik.

Det sympatiska med henne är också att hon har nått en del av sina riktigt stora framgångar genom att pröva helt nya fält.

Helt oväntat är det inte att hon spelar en del musik som inte riktigt är min – därmed inte sagt att den inte skulle vara värd att lyssna på. Men en del av det hon spelar finns också i min musiksfär: Roxy Music, Leonard Cohen, Bruce Springsteen, Pink Floyd, Shakira.

Och allra roligast var det att få höra ”Elsker dae” med Åge Aleksandersen, en artist jag både har hört live och har på skiva. Aleksandersen kommer liksom Strømme från Norge.

Sommar med barn och barnbarn

För mig och Birgitta – vi är sedan länge pensionärer – betyder sommaren att vi mer eller mindre permanent bor i vårt sommarhus i Öregrund. Öregrund är för det mesta en annan – mer lugn och lantlig – värld än Uppsala, även om vissa återkommande arrangemang, nu senast Roslagsloppet, ibland drar hit fler besökare än den här lilla roslagsorten egentligen kan klara av. Men vi deltar inte i det här; vi lever i vår egen avskilda värld.

Men sommaren skulle ju heller inte bli perfekt, om den här stiltjen inte bröts av kontakter med barn och barnbarn.

Det första mötet av det här slaget ägde inte rum i Öregrund utan i Rinkeby, där Anna och hennes döttrar bor. Den 16 juli fyllde Amanda 21 och hennes syster Sara 23 den 18 juli, så Anna hade med hjälp av yngsta dottern Ella ordnat ett mycket fint födelsedagskalas den 17 juli. Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt, och som så många gånger förr fick vi bilskjuts Uppsala-Rinkeby-Uppsala med Bengt och hans fru Inger. Det här blev ett rent familjekalas – utöver de redan nämnda deltog bara Amandas pojkvän Fritiof och Saras sambo Caroline.

Birgitta och jag uppvaktade med pengar, eftersom vi vet att båda tjejerna behöver sådana. Och eftersom Anna inte hade blivit vederbörligen hyllad på sin födelsedag i juni, fick också hon en slant att fritt användas för den renovering hon genomför på sitt sommarställe.

Sista juliveckan fick vi besök av Matti och Karin plus deras nu två barn, Ella och lillasyster Sofia. Ella, nu drygt 3 år, har tidigare varit hos oss i Öregrund och hittade genast både sin leksakslåda och till olika ställen ute i trädgården. Lilla Sofia är nu så pass stor, att hon känner sig trygg också i famnen hos farfar eller farmor, och vi får både soliga leenden och hennes ”prat”.

Vädret var åtminstone någorlunda omväxlande den vecka de var här, så det blev faktiskt också bad i den grunda viken i Tallparken för Ella. Och annars hade ju farfar ett stort förråd av roliga barnfilmer att titta på. Ella lärde sig att, efter att en gång ha sett hur farfar gjorde, själv byta film i DVD-spelaren.

Tyvärr blev Mattis och hans familjs besök hos oss i Öregrund lite kortare än både de och vi hade tänkt sig – på lördagen den aktuella veckan meddelade hantverkarna som ska göra i ordning deras nyinköpta bostad i Hammarby Sjöstad, att de hade tid att titta på lägenheten och prata om vad som ska göras, så det var bara att packa ihop och åka hem i den förhyrda bilen. Men jag får trösta mig med att sonen med fru och barn var här också i midsomras och till min födelsedag strax före midsommar.

Sist i barnaraden kom ett besök av vår dotter Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Öregrund är Kerstins barndomssommarland, och hennes barn är också väl hemmastadda i vårt hus i Öregrund. Den här gången dröjde det först en aning innan de äntligen kom: Viggo hade nämligen, dagen före Kerstins semester, brutit armbågen och fick till att börja med lov att hålla armen, gipsad uppifrån och ned, i högt läge. Men när läkningen gick som den skulle, vågade de ändå sätta sig på bussen till Öregrund. Man förstod deras glädje över att äntligen vara här – morfar fick en hjärtlig kram av Klara, som inte hindrades av några bandage.

Vädret blev också det bästa på mycket länge, så Kerstin och hennes barn gjorde många turer till Tallparken, och Kerstin och Klara simmade. De har också besökt andra kära sällen, både i vår trädgård och i Sommaröregrund. Kerstin har på Instagram publicerat en mängd färska bilder från det som är vår sommarmiljö.

Kerstin och hennes barn hängde också kvar så länge som möjligt inför nästa familjebegivenhet.

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, hade ordnat sommarmat i sin trädgård i Rosersberg, detta med förhoppningen att familjen Dahls syskonarrangerade träffar ska få en fortsättning i nästa generation. Karin och hennes man Hasse hämtade oss hemma i lördags; med i samma bil åkte också gamla faster Karin. Kerstin och hennes barn åkte tåg.

Inte alla förgreningar av familjen Dahl var med på det här kalaset, men det kommer att bli nya chanser. Vad jag förstår har vår Kerstin lovat att ordna nästa träff i den här nya serien av familjeträffar, arrangerade av nästa generation.

Sommar i P1 med Magnus Nilsson

Dagens Sommar-pratare, Magnus Nilsson, är – ser jag, när jag kollar upp honom – född i Selånger i mitt gamla Medelpad, men det är som krögare i närbelägna Jämtland han har blivit berömd i matvärlden. Han driver krogen Fäviken Magasinet i Järpen, Åre, ett kök med sådant rykte att det är ständig kö till den lilla restaurangen. Själv har jag aldrig varit där och lockas kanske heller inte av tillbehör som tallbark, gamla höstlöv och torkat grisblod. Men jag antar att det här är ingredienser som ska sätta extra piff på maten.

Magnus Nilsson är en parisiskt skolad kock – han berättade om detta, men för egen del var jag mer intresserad av lyssna på det han hade att berätta om den lokala matlagningskonsten och de lokala råvarorna: mjölk, grädde och ost från ett fortfarande existerande husdjur, nyfångad fisk och annat sådant. Inspiratörer och läromästare var här människor som farmor – programmet är för övrigt inspelat på en fäbod med en livs levande fäbodjänta som samtalspartner. Mina läsare bör här notera, att mycket av det här är egenupplevda realiteter även för mig: Mina föräldrar drev jordbruk med odling och djur när jag var liten, och dessutom yrkesfiskade pappa, det senare också efter vår flykt till Sverige. Och i den lilla byn Juniskär söder om Sundsvall hämtade vi mjölk från småbönder i närheten, köpte kött och fläsk och potatis på samma sätt, och pappa fortsatte att fiska även när han blev fabriksarbetare.

Så även om jag aldrig har använt Magnus Nilssons begrepp ”rektún mat”, förstår jag vad han talar om. Och jag tycker att han dessutom lyckas förmedla dess doft och smak.

Riktigt lika självklart känns inte Magnus Nilssons musikval. Ibland kan sådant bero på att man som lyssnare inte är förtrogen med det som spelas, men han spelar en del som också jag känner till (Ed Harcourt, Christian Kjellvander, Beastie Boys). Så jag tror att min reaktion mest beror på att jag inte får musiken att gå ihop med det talade programmets retrospektiva och lantliga tema.

Att han spelade ”Isarna” med Säkert!, jämtländska Annika Norlin, kändes däremot helt rätt.

Sommar i P1 med Magnus Böcker

Magnus Böcker är en näringslivshöjdare, främst känd genom sina insatser för börserna både här och i Singapore, där han fortfarande bor. Han är född i Sköllersta utanför Örebro och uppvuxen i Karlskoga, men eftersom hans födelseår är 1961 och jag var ledarskribent på Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren i mitten av 1960-talet, är det föga troligt att han – ens om hans föräldrar skulle ha läst de här tidningarna – någonsin har blivit påverkad av mina politiska åsikter. Nej, Magnus Böcker har en stabilt borgerlig samhällssyn. Inte heller delar jag hans vurm för motorsport.

Jag har i samband med en långresa gjort ett uppehåll i Singapore, för övrigt då bott på det berömda Raffles Hotel, ett arv från tiden som brittisk koloni, och också sett en del av den övriga staden. I sitt Sommar-program i dag tyckte jag att Böcker överdrev Singapores multikulturalism. Jo, visst finns det en del européer och ännu fler malajer där, men den här stads-staten, belägen längst ut på en halvö, domineras ganska kraftigt av kineser. Ekonomiskt har den här kinesdominerade enklaven varit riktigt framgångsrik, men trots att styret där tidigare var mer vänsterinriktat än i dag, har inte riktigt alla lyfts till ett ekonomiskt, socialt och kulturellt bättre liv, och med den högervridning av politiken som har skett även i Singapore, är det svårt att se en bestående ljusning för dem som har ställts utanför.

Magnus Böcker hör för sin del till dem som pläderar för en kapitalism med mänskligt ansikte som lösningen på ekonomiskt eftersatta gruppers och områdens problem. Jag tillåter mig tvivla.

Den musik Magnus Böcker spelade – Mott the Hoople, Aerosmith, Cher, Queen – hade till stor del sina rötter i sjuttitalet, fast inte i det radikala sjuttitalet, och Guns N’ Roses, Rihanna och Bon Jovi slog igenom först på åttitalet. Nils Landgren spelade han förmodligen på grund av låtens titel, ”I Will Survive” – men Landgren kommer ju ursprungligen från Degerfors.

Och ”Jag vill vara din Margareta” med Sten & Stanley var förstås en hyllning till den tidiga ungdomens Karlskoga.

Sommar i P1 med Annika Norlin

Annika Norlins Sommar i dag var säkert ett av de program i den här serien som regelmässigt gör lyssnarna förbannade, med viss rätt om dessa anser, att sommarprogrammen ska handla om folk på badstranden, på vägarna och i hängmattan.

Missförstå mig inte – jag har själv en stark dragning till sommarkåserier. Men om det nu inte längre finns någon grundregel för programmet av det citerade slaget, så måste ju Sommar, så som var fallet i dag, förstås också få handla om ett ämne som mens. Och mens är ju i grunden inte bara något som regelbundet drabbar kvinnor i fertil ålder. Jag vet av egen erfarenhet att mensperioderna blir återkommande helveten för många kvinnor, får effekter som man verkligen inte får negligera, ännu mindre avfärda genom att skämta.

Om allt detta talade Annika Norlin kanhända alltför utförligt för just ett sommarprogram, men ingen bör ifrågasätta hennes kompetens i ämnet. Hon har egna erfarenheter av de fysiska och psykiska plågor mensen kan förorsaka, och eftersom hon också är forskare har hon en sådans analytiska sinnelag för fakta.

Som sommarpratare är hon lätt att följa, eftersom hon förenar forskarens fackkunskap med journalistens presentationsförmåga – hon har arbetat också som journalist.

De här båda sidorna hos henne är kanske inte lika kända som hennes framgångar som skiv- och scenartist. I de senare egenskaperna framträder hon under namnen Säkert! och Hello Saferide.

Dessa sina olika professioner lyckades hon på ett lysande sätt förena i den låtlista som löpte genom hennes Sommar, dock inte genom att spela egna låtar. Jag nöjer mig med att citera ett antal låttitlar: ”Hormones”, ”Pms”, ”Man vänjer sig”, ”Pregnant Women Are Smug”, ”The Pill”, ”Borderline” och ”Hurt”, oftast dessutom låtar till hörvärd musik.

Sommar i P1 med Magdalena Gerger

I princip gör Magdalena Gerger allting rätt i sitt Sommar-prat, allt ifrån minnena från slalombacken på Frösön i barndomens Jämtland till pedagogiska förklaringar till varför Systembolaget, vars chef hon är, inte kan ställa upp på riktigt alla önskemål från kundernas sida. Sannolikt blir hon också mer trovärdig i lyssnarnas öron, i och med att hon erkänner åtminstone en rejäl fylla i sin egen ungdom.

Hon är säkert också den mycket duktiga flicka hennes meritlista – hon läste upp den – vittnar om. Programmet blev dock, som radioprogram betraktat, mycket roligare när hon blev lite mer personlig, till exempel berättade om hur den VD hon då jobbade under försökte få henne att gå och hämta kaffe åt sig och hon avböjde med motiveringen att hon var upptagen med att förbereda sin kommande presentation och om mötet, inför en eventuell rekrytering till IKEAs styrelse, med delar av ägarfamiljen Kamprad.

Jag gillade också att hon, bland annat i egenskap av kvinna och småbarnsmamma, såg fördelarna hos sitt hemland, när hon flyttade tillbaka hit efter tjänstgöring i England.

Själv gillade hon Tina Turner men också Lou Reed, Beyoncé, Eurythmics, Vangelis, Coldplay, R.E.M. och George Michael och även Abba (”Ring Ring”), The Beatles (”With a Little Help of My Friends”) och Sven-Bertil Taube (”Änglamark”).

Och så, som en hyllning till Frösön, ”Sommarsång” av Wilhelm Peterson-Berger. Fast i Lars Roos’ tappning.

Sommar i P1 med Daniel Poohl

Dagens sommarpratare, Daniel Poohl, är VD för stiftelsen Expo, som verkar för antirasism, tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den som från början gjorde Expo känd och respekterad var journalisten Stieg Larsson, han som efter sin död fick ett gigantiskt genomslag som författare till den så kallade Millennium-trilogin.

Larsson var känd som trotskist. Poohl gjorde i sitt Sommar-program i dag inget försök att bekantgöra sin egen politiska hemhörighet, men han försäkrade, att han inte är kommunist, och han berättade med sympati och värme om att Olof Palme var en av hans egen älskade morfars mycket få idoler. Mot att han skulle ha borgerliga sympatier talar också hans arbetarklassbakgrund i bruksmiljö i Dalsland, en uppväxt under ganska knappa omständigheter.

Tidigt såg han den främlingsfientlighet som spreds i spåren av den flyktingvåg som nådde Sverige i spåren av konflikterna på Balkan. Likaså kunde han se sin mammas relation med en kristen libanesisk flykting i dess djupt mänskliga sammanhang i stället för att, som så ofta de inskränkt svensknationalistiska partierna, se det som en hotande kulturell eller etnisk blandning.

Till det bästa i Poohls sommarprogram hörde berättelsen om hur han för Expos räkning kartlade de högerextremistiska Nationaldemokraterna, bland annat låtsades vara sympatisör.

Poohls artistlista omfattade namn som The Hives, The Latin Kings, Bruce Springsteen, Säkert!, Håkan Hellström, Allan Edwall, Blondie, Björn Afzelius och Laleh.

Mycket av det här var välvalt, inte tu tal om något annat. Men faktum är att jag, mot bakgrund av hans åsikter och bakgrund, tyckte att det var allra roligast att han spelade ”Jag har bott vid en landsväg” med Edvard Persson.

Sommar i P1 med Alexander Ekman

Först tycker jag att Alexander Ekmans Sommar inte har någon röd tråd. Men efter att ha lyssnat ett tag kommer jag på att hans agenda och nyckeln till hans framgångar i balettvärlden är att ständigt byta spår och göra det oväntade, och då tänker jag inte bara på de märkliga samtal han har ringt till SLs upplysning. Bland det han har gjort är en ”Svansjön” med ovanligt mycket vatten på scenen (i Oslo) och en föreställning, där de dansande inte döljer sina kroppar. Fast eftersom han själv är homosexuell var det väl kanske inte främst de nakna kvinnliga dansarna som lockade honom. Egensinnig är han hur som helst. Han har tackat nej till Paris-operan, eftersom han där inte erbjöds tillräckligt stort eget manöverutrymme.

Hans egensinne speglades också i avsnittet om vistelsen i New York, och då tänker jag inte så mycket på att han passade på att gå på gayklubb och där blev både full och glad utan på att han efteråt var så pissnödig att han måste tömma blåsan på gatan – vilket förstås ledde till att han greps av polisen och sen fick böta.

I andra avsnitt av programmet agerade han som en också ekonomiskt ansvarig kulturpolitiker och gav råd åt kulturminister Alice Bah-Kuhnke.

Somliga kanske associerar balett med klassisk musik, och visst fanns kompositörer som Jean-Philippe Rameau, Maurice Ravel och Wolfgang Amadeus Mozart representerade i spellisan, men den innehöll också Henry Mancinis ”Moon River” och Anna Von Hausswolff samt två låtar med Nina Simone. Plus ytterligare annat som det var kul att få höra.

Sommarkryss

Aftonbladet Kryss & Quiz har gjort dumheten att göra sig av med flera av de bästa krysskonstruktörerna. En av dem jag sedan länge saknar är Anna Hagberg, som dock då och då fortfarande medverkar med stora bildkryss i modertidningen, alltså Aftonbladet.

Förra söndagen, den 26 juni, innehöll tidningen ett ett helt uppslag stort sommarkryss, signerat Anna Hagberg. Jag har, allt efter som jag har haft tid, löst det. Hennes kryss är kluriga utan att fordra knappologiska kunskaper på mer eller mindre osannolika områden, men man måste hela tiden fundera över hennes associationsbanor när det gäller nycklarna och de sökta orden.

Och de lösningar som utgår från bilderna, sådana som UPPKOPPLAD AVKOPPLAD, är välfunna associationer till det bilderna föreställer.