Serietidningen Rocky läggs ner

Rocky Magasin, uppbyggd kring Martin Kellermans serie ”Rocky”, läggs ner efter 100 nummer. Jag var en trogen läsare av ”Rocky” redan innan han fick ge namn åt en egen serietidning, och jag kommer förstås att fortsätta läsa den här serien, till exempel i Dagens Nyheter, där den dagligen publiceras i inledningen av kulturdelen.

Den här serien är en träffsäker samtidsspegel, primärt för människor yngre än jag.

Jag vet inte om det är den generationen, som inte i tillräcklig utsträckning läser serietidningar, men uppenbarligen säljer inte Rocky-tidningen tillräckligt många exemplar.

Jag kan ana flera samverkande svar på varför projektet stöp. Tidningen gjordes fram till inte så länge sen i stort, glassigt utförande och innehöll då också en massa annan text, som markerade att Rocky Magasin inte bara var ett seriemagasin. För något år sen gjordes den om till mer av en traditionell serietidning, men trots att den fortfarande kostade en tia mer än en jämförbar serietidning, fick man mindre för pengarna: bara fyra stora serierutor per sida av både huvudserien ”Rocky” och av flera andra serier. Detta kunde till nöds förklaras med att både ”Rocky” och flera av de andra serierna har mycket textrika pratbubblor, vilket fordrar hyggligt stort format för att de ska kunna läsas, men jag undrar om inte läsarna ändå kände sig blåsta på pengarna.

Nå, ”Rocky” försvinner inte ur seriehistorien, ens ur serietidningsvärlden, i och med att Rocky Magasin efter nummer 8 2015 läggs ner. Han dyker upp i Pondus nummer 1 2016 – ”Rocky” gick där också innan han fick egen tidning.

I Pondus hittar man också en annan Rocky Magasin-serie, Lina Neidestams ”Zelda”.

Fast båda behöver mer plats. Vilket är lätt ordnat: Skippa ”Facksnack” och ”Solpaneler”!

Rocky Magasin har dock innehållit ytterligare serier, värda fortsatt publicering också i serietidningsform: Ellen Ekmans ”Lilla Berlin” och Stefan Thungrens & Pelle Forsheds ”Stockholmsnatt”.

Begriplig publikranking i Mellon

Det som i dag förekommer i den årliga Melodifestivalen är knappast sådant som vi förr benämnde schlager – försök själva ur minnet sjunga någon av låtarna i första deltävlingen i årets omgång.

Men jag tyckte annars att de röstande lyssnarnas/tittarnas ranking var helt rimlig.

Ace Wilders ”Don’t Worry”, som gick vidare till final, gjorde det mycket tack vare scenshowen den var inbäddad i, men kompet var faktiskt bättre än själva låten.

Själv gillade jag bäst den andra låten, som gick till final, Robin Bengtssons ”Constellation Prize”, inte minst på grund av munspelsinslagen.

Till Andra chansen gick föga överraskande Samir & Viktor med ”Bada nakna”, dock lite för hurtfrisk för min smak.

Och ”Rik” med Albin & Mattias med sitt häftiga tempo gick också den till Andra chansen.

Rätt låtar plockades därmed bort. Bort föll, men på grund av diskning för att den hade använts tidigare, också ”Himmel för två” med Anna Book, men det ska hon bara vara glad för.

Melodikrysset nummer 5 2016

Jo, jag ska följa Melodifestivalen också i år, även om jag tycker att bidragen har blivit allt mindre schlageraktiga.

Anders Eldeman värmde upp genom att spela ett par äldre bidrag.

Dels ”Maria” från Melodifestivalen 2003 med Östen med Resten.

Dels ”Symfonin” från 1990 med Loa Falkman, en mycket bättre låt än den placering den fick.

Amy Diamond skulle ju ha deltagit i årets upplaga men hennes bidrag diskades, eftersom det tidigare har varit med i tävlingen fast i ett annat land. (Flera läsare påpekar, alldeles korrekt, att det var Anna Book som diskades.) Den låt Eldeman spelade för oss, ”Your Love”, lät annars inte så tokigt.

Vi fortsätter på den svenska linjen.

Till det svåraste i dag hörde att identifiera ”Ormen” med musik av Georg Riedel och text av Eva Dahlgren – det var också hon som sjöng.

Då var det betydligt lättare att känna igen Edvard Persson-låten ”En liten vit kanin”. Fast Edvard sjöng förstås (liksom senare Peps Persson) liden vid.

Två låtar gjordes av svenska artister men var inlån.

Vi hörde First Aid Kit göra en utmärkt version av Paul Simons ”America”. Både First Aid Kit och Paul Simon finns i min egen skivsamling.

Och vi hörde Lasse Lönndahl och Towa Carson sjunga ”I natt” ur ”West Side Story”.

Också Miriam Makeba finns i mängder i vår skivsamling; Birgitta och jag hörde henne faktiskt live i Konserthuset här i Uppsala strax innan hon dog. Hennes ”Pata Pata” har vi i flera olika inspelningar.

Johann Strauss den yngre skrev 1868 sin ”Unter Donner und Blitz”, som således handlar om åska. På engelska finns en rad rockigare varianter om samma väderfenomen, då kallade ”Thunder and Lightning”.

Vi fortsätter med ett annat naturfenomen, hav. Charles Trenet var det väl som en gång i världen sjöng ”La Mer”, men Charles Aznavours version är nog mer spelad.

Charles Aznavour var det hur som helst som sjöng ”She”, den som vi i dag fick höra i en finsk version, ”Sofie”, med Janne Leino.

Dagens kryss avslutades med Rolling Stones och ”One More Shot”.

Fast i går kväll bjöd jag hustrun på te för två. Tyvärr kom jag inte på att ackompanjera denna kvällsmåltid – se mer om den nedan – med ”Tea For Two” ur ”No No, Nanette”. Men gott var det, med danska smørrebrød till.

Fröding i Kairo, Frank Sinatra och Grace Kelly på Pan Am och taxi med Einstein till affären

DNs Namn och Nytt hör till det jag dagligen läser, även om jag, själv en gammal kortis-makare, inte alltid tycker att kortisarna där alltid håller måttet.

Men i dag fanns tre lite längre texter, som alla var roande.

Henrik Hovmöller berättar om något som hände i Princeton 1952: Hans mamma, som inte hade körkort, måste därför ta taxi till affären, när hon skulle handla dagens mat. Som tur var hittade hon en man en trappa upp, som hade samma problem. Så hon och Albert Einstein – för det var han – brukade dela bil för att få ner taxikostnaderna.

Birgitta Larsson berättar om sin tid som flygvärdinna på Pan Am 1963-1972: Det plan hon jobbade i hade bland andra som passagerare Grace Kelly och Farah Diba. En annan flygvärdinna öppnade en vinflaska precis när Farah Diba passerade och råkade då skvätta ner hennes vita päls med rödvin. Flygvärdinnan blev förstås rädd, men Farah Diba sa lugnande: – Behåll pälsen, jag har fler.

Fast roligast i Birgitta Larssons flygmemoarer är nog berättelsen om Frank Sinatra som, inte helt nykter, insisterade på att få sova på bagagehyllan.

Den längsta berättelsen levereras av Sture Källberg, förr en känd samhällsdebattör – jag har böcker av honom i bokhyllan. Här berättar han om en resa fordom till Kairo tillsammans med sin dåvarande hustru. Där upptäckte de en dag ett Författarnas Hus, och frestelsen blev då stark för den svenske författaren att besöka sina egyptiska kollegor. En så exotisk författarkollega, nästan från Nordpolen, väckte förstås intresse bland de egyptiska författarna, och man hittade en bland dem som kunde tolka via engelska.

Besöket tog en oväntad vändning, när de egyptiska författarna ville höra något läst på svenska. Källberg valde då att ur minnet recitera Gustaf Frödings ”Balen” från 1894. Värre blev det, när de egyptiska författarkollegorna förstås ville få dikten översatt, så Källberg tvangs först att för sin egyptiske tolk dra den i egen engelsk översättning.

För det här tackades paret Källberg med te och smaskiga bakelser.

Till Åsa, med hälsning från den förbannade socialdemokratin

Jag är daglig läsare av Aftonbladet, främst tidningens ledarsida och kultursidor. Ledarsidan har så småningom, även om jag inte delar alla dess synpunkter, kommit att förespråka mer av en socialdemokratisk vänsterhållning; man har där inte heller dragit sig för att rikta krav och kritik mot partiledningen.

Kultursidorna har, även om detta inte är deras primära uppgift, också bidragit till att belysa politik och samhälle från ett vänsterperspektiv. Flera av dem som skriver där är inte socialdemokrater, och jag har ingenting mot det heller. Mycket av det jag syftar på är faktiskt intressant och relevant.

Antalet ställen som säljer dagstidningar, även kvällstidningar, är rejält mindre i dag än i mina yngre dar, och det händer därför någon enstaka dag, att varken jag eller hustrun råkar passera något försäljningsställe, som ens säljer kvällsavisor. Det hände mig bland annat när Åsa Linderborg publicerade sin furiösa artikel ”Ett farväl till socialdemokratin”. (Jag har dock, när jag har läst Mario Matteonis inlägg på S-bloggar samt Knut Lindelöfs kommentar på sin blogg – länk finns här intill – i efterhand uppmärksammat artikelns existens och förstås läst den.)

Matteoni är inne på att Linderborgs ”farväl till den förbannade socialdemokratin” skulle kunna syfta på en egen sorti, men mig veterligt har Linderborg aldrig sett sig som socialdemokrat. Hennes pappa och mamma hörde båda hemma i VPK, och Åsa själv var i yngre dar aktiv i partiets ungdomsförbund, det som för övrigt mer än det till Vänsterpartiet omdöpta moderpartiet höll fast vid en mer kommunistiskt präglad ideologi och också försvarade en del av kommunismens ställningstaganden, ideologiskt och i praktiken. 1987 anställdes Åsa Linderborg som ombudsman i Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.

Nej, jag försöker på intet sätt svärta ner henne, men rätt ska vara rätt (eller rött ska vara rött, som det väl borde heta här). Hennes debutroman, ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), som är lysande, skildrar för övrigt mycket öppenhjärtigt hennes både privata och politiska förhållanden under uppväxtåren. Jag blev mycket tagen av den här självbiografiska romanen – läs gärna min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Men långt dess förinnan, 2001, hade hon publicerat sin doktorsavhandling, framlagd i Uppsala: ”Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas).

Hon bodde här i Uppsala under sin studietid och också efter det att hon hade fått sin avhandling godkänd. Uppsala är, trots att det är landets i storlek fjärde stad, inte större än att vi förstås då möttes. Hon var också av Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag då satt, inbjuden att för oss i styrelsen berätta om sin avhandling, och även om jag hade en del invändningar, hade vi ett vänskapligt och intellektuellt givande meningsutbyte.

Också jag har, i egenskap av vänstersocialdemokrat, invändningar mot mitt partis politik, bland annat nu i koalition med Miljöpartiet, och jag vill inte förmena Åsa Linderborg rätten att hyvla av socialdemokratin, när den förtjänar det, även om jag tycker, att Linderborg i sin aftonbladetartikel för att kunna ta till det grova artilleriet bortser från en del också relevanta sammanhang och fakta. Men för mig är det OK att någon ibland i ilska och besvikelse bildligt talat slår oss på käften.

Däremot tycker jag det är häpnadsväckande ointellektuellt, ja, barnsligt, av Åsa att fylla tjugo papperskassar med böcker av socialdemokrater och om socialdemokrati och sen köra dem till soptippen. Det är måhända en retoriskt effektiv rallarsving.

Men själv har jag i mina bokhyllor mängder av böcker av Lenin, Stalin, Kalinin, Trotskij, Mao, Hodja och svenskarna Hagberg och Hermansson, och inte har jag blivit kommunist för det.

Debatten om ideologiernas död på 1950-talet – och är ideologierna i dag stendöda?

Med posten fick jag – jag har prenumererat sedan starten – ett tjockt nummer av Fronesis (nummer 52-53), en tidskrift som startades av Socialdemokratiska studentförbundet men nu framlever ett liv som oberoende vänstertidskrift, fortfarande drivet av socialdemokrater – jag känner sen gammalt ansvarige utgivaren samt ytterligare någon i redaktionen.

Fronesis har alltid ett huvudtema, den här gången ideologi.

När jag bläddrade igenom det nyanlända numret fastnade jag för att börja läsningen med en artikel, skriven av Daniel Strand, som jag tidigare har läst i Aftonbladet. Men det som lockade var också rubriken, ”Inga alternativ”, och dess underrubrik, ”Ideologiernas död på 1950-talet”.

Det Strand skriver känner jag väl igen från debatten under 1950- och 1960-talen. Dessutom läste jag om det Strand skriver om när jag under 1960-talets första hälft läste statskunskap med egen inriktning på politiska ideologier. Seymour Martin Lipset, Herbert Tingsten och andra som figurerar i Strands notapparat är mig välbekanta från då, och en del andra som han nämner har jag läst senare.

För egen del har jag aldrig trott på några teorier om ideologiernas död, och jag var under Palme-epoken och faktiskt också under Carlsson-epoken i egenskap av huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission med om att revitalisera socialdemokratins marxistiska arv.

De socialdemokratiska partiprogrammen från 1975 och 1990 plus essäer om hur det kom sig att socialdemokratin ändå stegvis fjärmade sig från det här radikala idéarvet vore kanske också värda en analys i Fronesis?

Melodikrysset nummer 4 2016

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

”Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Melodikrysset nummer 3 2016

Anders Eldeman sa själv, att han tyckte att förra veckans kryss var svårt. Själv tyckte jag att veckans kryss var svårare, och jag tror faktiskt inte att det beror på att jag sov illa i natt.

Opassande nog rymde dagens kryss ”Med en enkel tulipan”, men själv fick jag för den skull ingen present. Det är inte min dag i dag.

Till det knepigaste i dag hörde att identifiera en relativt okänd Lasse Berghagen-låt med lång titel, dessutom spelad av Lennart Palm: ”Låt mig få ge dig min sång” hette den tydligen, men jag kan inte minnas att jag har hört den.

Inte heller hade jag något tydligt minne av låten som Arvingarna sjöng på engelska, ”She Said”, på svenska följaktligen ”Hon sa”.

Galenskaparna och After Shave har jag förstås hört i många olika sammanhang, men ”Säng, säng, säng” dök inte upp i musikminnet i brådrasket.

Därifrån är steget kort till ”Nu i ro slumra in”, skriven av Johannes Brahms, och för mig var det mycket lättare att känna igen den.

Fast ibland förvillas man även när Eldeman spelar artister, som man har massor av skivor av. I dag spelade han som ljudillustration ”Himlen runt hörnet”, men eftersom jag inte har sett Sven Bertil Taube i det där TV 4-programmet, tog det en ganska lång stund, innan jag kom på att den som sjöng, delvis deklamerade, måste vara Sven Bertil.

Berndt Egerbladh minns jag från bland annat TV-serien ”Jag minns mitt 50-tal”, men det var ju ett tag sen den gick. Inte blev frågan lättare av att vi här hörde P-O Jönis som sångare.

Ebba Grön har jag komplett på skiva, så för mig var det inte särskilt svårt att komma på vilka som (för övrigt 1981) gjorde ”800 grader”.

Men som mina återkommande läsare vet är jag inte den som är bunden till någon speciell musikgenre.

Jag minns också ”Det finns ingenting att hämta”, Anna-Lena Löfgrens version av Eydie Gormes ”Blame It On the Bossa Nova” från 1963.

Och jag är i den åldern att jag i unga år har upplevt rockens och Elvis Presleys segertåg. Bland det myckna och spelade Elvis gjorde finns också det vi fick höra i dag, ”Return To Sender”, som alltså handlar om ett brev.

Men ska man klara Melodikrysset, måste man lära sig känna igen också yngre förmågor, till exempel Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), i dag med ”American Oxygen”.

Fast mitt musikhjärta slog i dag några extra slag för Harry Warrens ”September In the Rain”.

Ack, vore världen också evergreen. Eller tänk om det åtminstone vore september.

Mats Svegfors: ”Inget är mindre korrumperande för ett statsråd än att hyra sin bostad”

Bland det mest vettlösa jag har läst i den allt märkligare debatten om Margot Wallströms bostad i Stockholm är ett inlägg från Timbro i Expressen, där man pläderar för att riksdagens lägenheter bör säljas. Riksdagsledamöterna måste ju bo kvar där de har sina väljare och där de har sin familj men behöver, för att kunna utföra sitt demokratiska uppdrag, också på rimligt avstånd från Riksdagen ett utrymme där de kan arbeta, vila och sova och emellanåt ta emot besök av familjemedlemmar.

En som drar den rimliga slutsatsen av det i sak obegripliga ståhejet kring utrikesministerns lösning av behovet av bostad även i Stockholm är vänsterpartisten Eva Zetterberg, 1995-2002 (när min egen hustru var Riksdagens talman) vice talman. I en debattartikel i Dagens Nyheter i dag, ”Inför bostadssystem även för statsråden”, föreslår hon, att regeringskansliet bör förhandla med Riksdagen om ett gemensamt system, ”där bostad kan hyras ut till riksdagsledamöter och statsråd som saknar bostad i Stockholm”.

Det är ett mycket rimligt förslag.

* * *

Helt orimlig är däremot Expressens fortsatta publicitet i den här frågan.

I dag ägnas Margot Wallström under krigsrubriken MILJON-KLIPPEN två helsidor, vars syfte bara kan vara att svärta ner henne ytterligare – bland annat redovisas en färsk Demoskop-undersökning, som visar, att svenska folkets förtroende för utrikesministern under den allra senaste tiden har fallit.

Är någon, allra minst sådana som jag som själv har arbetat med opinionsundersökningar, det minsta förvånad efter det drev media, verkligen inte bara Expressen, har utsatt henne för?

För att ytterligare skita ner henne redovisar Expressen bland annat Margot Wallströms lön under tiden som EU-kommissionär och den pension från samma källa hon därefter erhåller. Jag röstade själv mot svensk EU-anslutning och senare även mot anslutning till EMU, och min hustru fick frågan om att bli första svenska EU-kommissionär men tackade nej. Också jag kan tycka, att EUs ersättningsregler är orimligt höga, men jag tror inte, att de är det avgörande för vilka som får de här jobben – i grunden måste ju de som väljs ut själva också tro på det projekt de sätts att förvalta. För egen del ogillar jag mera att Margot Wallström har haft styrelseuppdrag i ICA-gruppen än att hon har arbetat för EU, som ju svenska folket, dess värre, har röstat ja till.

* * *

Också Aftonbladet, som ju startade Kommunal-racet, har kastat skit på Wallström, men i dag får tidningen ett plus i kanten för sin publicering på debattsidan av Mats Svegfors’ artikel ”Jakten på Wallström är direkt oanständig”.

Svegfors, som inte bara har varit landshövding utan tidigare också statssekreterare (M) och chefredaktör för moderata Svenska Dagbladet, skriver bland annat: ”Det är svårt att tänka sig ett mindre korrumperande sätt för ett statsråd att skaffa sig en bostad än att hyra en bostad för den tid som han eller hon är statsråd.”

Hela inledningen till den här artikeln är värd att citeras:

”Kritiken mot Margot Wallström är direkt oanständig.

Hur skulle utrikesministern korrumperas av att hyra en bostad av Kommunal? Genom att i regeringsställning särskilt beakta fackliga intressen? Visst kan det tänkas, men i så fall är hela arbetarrörelsen, nu och sedan begynnelsen, en enda stor korruptionshärva.

Borgerliga politiker med bubblande rättskänsla borde på ett bräde anmäla samtliga socialdemokratiska statsråd, från Hjalmar Branting och framåt, för granskning av konstitutionsutskottet. Och det borde av formella skäl vara omöjligt för socialdemokratiska politiker att i framtiden bli regeringsledamöter.”

Avslutningen på den här artikeln, som är lysande, fick mig att skratta högt:

”O, vad jag skulle önska att det fanns någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage och gå emot detta eländiga drev. Det skulle dessutom kunna vara ett första steg mot att börja göra upp med den skam och fläck på borgerlighetens banér som heter bostadspolitik.

Ett av de första beslut som Fredrik Reinfeldts regering fattade var att i praktiken avskaffa fastighetsskatten. Över en natt blev ett stort antal statsråd och riksdagsledamöter mångmiljonärer. Om det inte hade varit så att detsamma gällt en betydande del av landets journalistiska etablissemang hade det nog uppmärksammats mer, det vill säga något.”

Last Chorus: Kjell Alinge

Kjell Alinge är död. Nej, jag kände honom aldrig personligen, men jag har förstås hört honom i radio, till exempel i det legendariska programmet ”Eldorado”.

Ett program i den serien jag borde ha lyssnat på missade jag tyvärr.

På den tiden recenserade jag ofta nyutkomna skivor, på recensionsavdelningen Spegeln i den tidning jag var chefredaktör för, Aktuellt i politiken (s).

En morgon kom min dåvarande sekreterare, Lisbeth Sundström, in i mitt chefredaktörsrum och sa:

– Vet du, att Kjell Alinge citerade dig i ”Eldorado” i går? Han spelade flera låtar från skivor du har recenserat och så citerade han vad du hade skrivit om dem?

Men det hade jag tyvärr inte. Jag hade väl suttit och recensionslyssnat på nya skivor. Eller så var jag för trött efter att ha lagt barn.

Frid över Kjell Alinges minne.