Melodikrysset nummer 16 2016

Jag var inne i Uppsala i går, var kallad till en av de återkommande kollmötena med min husläkare. Det här besöket resulterade bland annat i att jag fick en salva att stryka på ryggen, där jag har fått utslag. Och så fick jag en remiss till Akademiska för lungröntgen, eftersom jag berättade att jag utan att vara förkyld hostar när jag intar ryggläge.

Jag passade då också på att gå till det näraliggande konditori Trianon, som säljer mycket välkomponerade smørrebrød, och valde ut några att ta med till fredagskvällens middag i Öregrund.

Där hade hustrun och jag sen en helkväll framför TVn och såg, utöver nyheter, programmet om Hannah Arendt, den ganska taffliga men ändå trevliga ”Mord i Paradiset” och så ett program från en konsertturné med Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij, två artister som jag uppskattar mycket.

Därmed har vi kommit över på ämnet musik och fått en naturlig övergång till Melodikrysset.

Och eftersom jag ovan berättade om mitt och hustruns TV-tittande, kan vi ju ta de TV-anknutna frågorna allra först.

Två sådana staplades på varandra. Av dem hade jag ganska lätt att känna igen Jan Johanssons pianospel i den låt som användes som signaturmelodi till ”Hem till byn”, som jag också känner till som TV-serie. Eftersom jag generellt ser få TV-såpor, hade jag till en början svårt att placera den andra signaturmelodin, men sen fick jag rätt många ledbokstäver och kunde gissa mig fram till att det här rörde sig om ”Solsidan”.

Jag är en skivsamlare av stora mått, men jag samlar då på artister och genrer som av den ena eller den andra anledningen intresserar mig. Inte så att jag har något mot Rihanna, men jag har inget av henne i min egen skivsamling. Fast när jag hade fått inemot hälften av hjälpbokstäverna, såg jag, att det, som jag hade anat, var hon som sjöng ”Close to You”.

Jag har generellt svårt för dansband, men dagens två dansbandsanknutna frågor hade jag inga problem med.

Krysset inleddes i dag med ”I mina skor”, som många minns i Lasse Stefanz’ version, men i dag fick vi höra låten sjungas av den som skrev texten, Alf Robertson, och som jag tycker gör den bättre.

Krysset avslutades också med något dansbandsartat, nämligen ”Du kommer med sol” med Rolandz, där Robert Gustafsson, mer känd i egenskap av komiker, är sångare.

Till Anders Eldemans egenheter som krysskonstruktör hör att försöka lura oss krysslösare genom att använda alternativa inspelningar och andra språk än det vi normalt förknippar låten i fråga med.

I dag hade han till exempel hittat en inspelning där Nat King Cole sjöng ”Love” på tyska.

Och fastän jag har publicerat den tänkvärda texten till Elvis Presley-hiten ”In the Ghetto” – som här skulle skrivas getto – här på bloggen (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), hade jag till en början svårt att känna igen den i den här versionen.

Ibland fordrar Eldeman ett flerstegsresonemang av oss som löser krysset. Det var till exempel inget svårt att komma på att det var Kalle Moraeus (ackompanjerad av BAO) som sjöng klassikern ”O sole mio”. Men sen fordrade Eldeman av oss, att vi skulle kunna, att den här melodin är napolitansk. Och inte nog med det: Vi skulle också veta, att det finns en Pizza Napoletana. Den är i själva verket min favoritpizza. Jag gillar dess smak av sardeller, svarta oliver och kapris.

Det finns Pizza Hawaii också, men den är jag inte riktigt lika förtjust i. Detta apropå att det bland dagens ljudillustrationer också fanns ”Mitt eget Honolulu”, som väl en gång i världen lanserades av Bing Crosby.

Och på tal om pizza. Eldeman spelade också en gammal schlager om kulinariska nöjen: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men för att återvända till det italienska. Inte heller ”Pinocchio” är ett Walt Disney-original, även om jag håller hans filmversion högt – historierna om Pinocchio skrevs under tidigt 1880-tal av italienaren Carlo Collodi. Fast frågan i krysset var, vad den man hette, som hade skapat den där trädockan, som fick liv men allt längre näsa när han inte talade sanning. Jo. Geppetto hette han.

Till sist har jag sparat två artister, som jag har praktiskt taget allt av i min stora skivsamling, vilket ska ses som ett tecken på hur mycket jag gillar dem.

Olle Adolphson har jag en gång i världen faktiskt hört live, på en krog i Stockholm; hans ”Mitt eget land” till text av Beppe Wolgers finns också med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Någon kampdiktare är han ju inte för det mesta, men för det mesta hittar man i hans visor sådant som passar alla de olika stämningar vi drabbas av i livet. I dag fick vi höra något hugnesamt, ”Nu är det gott att leva”.

En annan sån där följeslagare genom livet har varit norrmannen Alf Prøysen, och också av honom hade Eldeman valt något trösterikt, ”Du ska få en dag i morgon”, med fortsättningen ”som ren och öppen står”, i norskt original ”Du ska få en dag i mårå”. (Både Carl Antons svenska text och Prøysens norska original hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.) Prøysen är väl här i Sverige mest känd för den TV-filmatiserade ”Teskedsgumman”, men hans register var brett och mycket folkligt.

Jag kom i kontakt med hans skapande i unga år, då jag var ombud för gamla Folket i Bild i vars folkbokserie man gav ut hans underbara ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), och jag älskade många av hans visor, när de sjöngs in på svenska.

Under min tid som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna var jag ofta över i Norge, bland annat på Arbeiderpartiets kongresser, där man alltid unisont sjöng Prøysen, och vid ett sådant tillfälle köpte jag också på ett bokbord en flerbandsutgåva med alla hans sånger. Och vid varje besök i Oslo kammade jag igenom skivaffärer och butiker för begagnade skivor för att gradvis komplettera min prøysensamling.

Jag önskar er alla inte bara en dag i morgon utan en hel vår där världen står vid och öppen framför er!

”Ratte” nu åter tillgänglig i ett stort, mycket läsvärt seriealbum

Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild) publicerade sin serie ”Ratte” i Aftonbladet 1978-1985, länge som helsidor, mot slutet som halvsidor. Jag läste den förstås – jag läser dagligen alla serier i de tidningar jag prenumererar på eller köper som lösnummer – men upptäckte snart att det här var någonting alldeles extra. Den var helt uppenbart påverkad av den franska och belgiska serietradition som blandar äventyr och komik – ni som har läst ”Tintin” och ”Spirou” vet vad jag menar – men var ingen efterapning i dålig mening. Inte bara i fråga om miljö (i flertalet avsnitt) utan också i fråga om värderingar var den omisskännligt svensk – den gav träffsäkra, ofta mycket aktuella kommentarer till aktuella ämnen i samhällsdebatten, och den var fullkomligt tryfferad av porträttlika inhopp i handlingen av dåtidens mediakändisar: politiker, TV-journalister, näringslivsföreträdare, idrottsmän, kulturarbetare, scenartister, ja till och med seriefigurer.

När nu hela sviten av Ratte-serier publiceras i ”Stora boken om Ratte” (Galago, 2015) kommer möjligen yngre läsare, som i motsats till mig inte har några minnen av den tid de här serieavsnitten speglar, att trots porträttlikheten ha svårigheter att känna igen en mycket stor del av de si så där 180 personerna ur det verkliga samhällslivet. Men om de ids kolla i slutet av den här volymen, finns där en personförteckning med namn och yrke/funktion plus ett tecknat porträtt hämtat ur serien. Min hustru, Birgitta Dahl avbildas till exempel på grund av något slags elchock med håret spretande åt alla håll och den förklarande texten ”Energiminister Dahl gillar ELECTRIC BOOGIE…”.

Men det sker mot slutet av serien, under halvsidesepoken.

Själv dök jag upp i serien redan i den andra delen av den, ”Ratte och Slipsfabriken”, som gick i Aftonbladet 28 oktober 1979-23 mars 1980, och var där inte bara en förbiskymtande kändis utan en biträdande seriehjälte, mycket porträttlikt tecknad men i serien kallad Uno Smock och med ett lättassocierat jobb: redaktören för Aktuellt i politiken (s) var här redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Jag hittade det här, när jag läste Aftonbladet på väg hem till Uppsala från huset i Öregrund och hade ingen aning om varför jag plötsligt hade blivit seriehjälte – inte heller kände jag då seriens skapare Magnus Knutsson. Men Knutsson var organiserad socialdemokrat, medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och hade noterat mitt intresse för serier, manifesterat i publiceringen av tre tecknade serier i det ärevördiga partiorgan (s) jag hade gjort om, i återkommande recensioner av serier på tidningens recensionssidor och i försvarstal för populärkultur av olika slag i ledarsideskåseriet Det händer…. Det här retade en del ledande personer i KSF; jag kallades till och med till ett styrelsemöte för att stå till svars. Magnus och hans likasinnade tecknare Ulf Jansson blev kort och gott förbannade över de här påhoppen och jag gjordes således av sympati till ett slags biträdande seriehjälte. Ingen behövde sväva i tvivelsmål om vem det här egentligen handlade om. Liksom flertalet av de övriga som figurerade i serien förekom jag ganska ofta i dåtidens skvallerspalter.

Jag, det vill säga Uno Smock, återkom också senare, fast med en mer blygsam roll, i avsnittet ”Slipsfabriken kommer tillbaka”, publicerat i Aftonbladet 18 januari-14 juni 1980.

Må det förlåtas mig, att jag, just här på min blogg, uppehåller mig lite för mycket vid mina personliga band till den här serien.

För den innehåller förstås så mycket mer än det av Aftonbladet, visar det sig i ett efterord av upphovsmännen, uppmuntrade kändiseriet.

Låt mig på den punkten citera mig själv i en recension, införd på recensionsavdelningen Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) i Aktuellt i politiken (s): Jag jämför med serier i Tintin-traditionen, där man blandar äventyr och fars. ”Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten Ratte och tefaten och Ratte på Nordsjön) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår Slipsfabriken kommer tillbaka och Kassett på villovägar) textilkris och datorisering.”

Också halvsidingarna i Söndags-Ratte, publicerade i Aftonbladet 16 september 1984-18 augusti 1985 och tidigare inte publicerade i albumform, innehåller fullt upp med inlägg i sin tids aktuella debatt. till exempel om miljöförstöring, RFSUs syn på sex, borgerlig samverkan, Lars Gustafssons tilltagande borgerlighet, KDS’ moralism och så vidare.

Volymen avslutas med ett antal recensionsutdrag plus en lång och välgjord intervju med de båda serieskaparna, publicerad 1986 i Bild och Bubbla.

Den inleds med ett kunnigt och välskrivet förord, skrivet av Kalle Lind.

Jag gillar Kalle Lind och har inget att invända mot det han skriver om ”Ratte”, andra serier av samma upphovsmän och likheter med andra serier, i vissa avseenden av liknande slag.

Men jag har en liten undran, som jag vill rikta till Mats Jonsson på Galago: När den här samlingsvolymen skulle ges ut av Galago, ringde han mig och frågade om jag ville skriva ett introducerande förord. Det föreföll ju vara en kul idé, eftersom jag själv förekommer i serien; dessutom är jag känd som serieentusiast. Så jag sa ja men bad att få avdrag på de serier som skulle ingå. De två album där jag själv förekommer har jag i bokhyllan, men övriga Ratte-album i min ägo fanns undanstuvade på en vind, och dessutom skulle ju avsnitt, som aldrig har getts ut i albumform, ingå i den här samlingsvolymen. Mats fick elefonnummer och adress till både Uppsala och Öregrund, mellan vilka jag ju delar mitt liv, men sen hörde jag aldrig av honom eller Galago mer. (Jag funderade faktiskt över om Bonnier-ägda Carlsen/if, som ursprungligen gav ut Ratte-albumen, ställde till trassel.) Och till slut började jag tro, att projektet hade skrinlagts – till dess att jag plötsligt på Akademibokhandeln/Lundeq på serieavdelningen fick syn på den samlingsutgåva jag ovan skriver om.

Jag är inte ekonomiskt beroende av att få arvode för jobb av det här slaget – den sidan struntar jag oftast i när jag till exempel håller föredrag. Men jag skulle gärna vilja veta, vad som egentligen hände.

Melodikrysset nummer 15 2016

Här om natten snöade det här i Öregrund. Marken blev alldeles vit igen. Men när jag på morgonen skulle gå ner till postlådan och hämta morgontidningarna, hade snön redan smält på gången och på trapporna, och under dagens lopp kom den av Birgitta vårstädade trädgården fram igen. I dag lyser solen över de tidigblommande lökväxterna i rabatterna och i gräsmattan.

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste. Många brukar tycka att den klassiska musik Anders Eldeman ibland spelar i krysset är svårt, men dagens exempel, Bachs ”Air”, har väl de flesta hört någon gång. För att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman den i dag med Ekseption.

Till Eldemans vanor som kryssmakare hör att ibland spela flera låtar med samma artist eller av samma upphovsperson.

Ett exempel i dag var två nummer med anknytning till Evert Taube.

Svårast av dem var nog frågan där han som ljudillustration spelade Taubes ”Tarantella (i dårarnas gränd)”. Fast här skulle vi identifiera sångerskan, som var Jeja Sundström.

I det andra fallet skulle vi till den instrumentalt spelade ”Nudistpolka” ange upphovsmannens initialer, E T. Och så ville Eldeman veta, vad de som förekom i visan gjorde, nämligen näckade. Här i Öregrund har vi för övrigt ett officiellt, skyltat nakenbad, men jag skulle tro att näckandet där inte riktigt har kommit i gång än för säsongen.

Ytterligare en sådan här upprepning förekom i dagens kryss.

GES – Anders Glenmark, Thomas Eriksson och Niklas Strömstedt – var det som gjorde ”När vi gräver guld i USA”, som vi i dag hörde Amanda Jensen sjunga.

Nämnde Strömstedt var det också som gjorde ”Från Djursholm till Danvikstull”, som vi i dag hörde instrumentalt med Lars Roos.

Tomas Ledin förekommer då och då i krysset. Jag har inte hans senaste platta, där han sjunger ”Livs levande”, som vi hörde i dag, men jag har ett antal skivor med honom.

Andra artister förekommer också relativt ofta, bland dem Povel Ramel, vars ”Underbart är kort” från 1955 i dag förekom som ljudillustration.

Och Hasse och Tage är likaså återkommande kryssgäster. I dag fick vi höra en låt ur Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från 1975, insjungen av Jan Malmsjö. Men vad måste personerna i handlingen, alltså fångarne, först vara? Jo, arresterade. Och jo, jag har sett filmen.

När vi därmed ändå är inne på filmer, kan vi passa på att ta även den andra filmfrågan. Walt Disneys ”Pongo och de 101 dalmatinerna” kom 1961, och, jo, jag har sett även den, tillsammans med något barn kanske. Den som sjöng i ljudillustrationen var Cruella del Vil. Kryssvaret skulle bli dalmatiner.

Eftersom jag är av en generation, då praktiskt taget alla killar fortfarande gjorde lumpen, är jag förstås också förtrogen med ”Muckarpolka”. För er som på grund av ålder inte känner till terminologin kan jag berätta, att det man gjorde, när man äntligen var klar med militärtjänstgöringen, var muckade.

Kvar då att redovisa är svaren på två låtar, exekverade av två utländska artister.

Jag minns fortfarande Bonnie Tylers framträdande i Eurovision Song Contest och minns att jag förvånades över att hon och hennes ”Believe In Me” inte lyckades bättre.

Och sist i dag hörde vi Rod Stewart, still going strong i den lite irländskklingande ”Love Is”.

Fantomen, 80

Man får väl gratulera Fantomen på 80-årsdagen – fast egentligen är han ju enligt fantomenlegenden äldre ån så: Den förste Fantomen började bekämpa ondskan redan på 1500-talet. Den nuvarande Fantomen är den 21e i ordningen.

Nå, 80-årsfirandet gäller serien ”Fantomen”, skapad 1936 av Lee Falk och Ray Moore.

Jag minns inte längre, när jag allra först läste ”Fantomen”, fast på svenska publicerades han först 1940, i Vecko-Revyn, en tidning som jag varken då eller senare läste. Inte heller läste jag Svenska Dagbladet, där han 1942 började publiceras under namnet Dragos.

Men när han 1950 dök upp i en egen tidning, kom jag att bli en trogen läsare.

Numera läser jag dagligen ”Fantomen” i Svenska Dagbladet, som fortfarande har något som aningen liknar en gammaldags seriesida. Dagens Nyheter, där Sverker Lenas i dag med anledning av 80-årsdagen har en initierad artikel om Fantomen har ju lagt ner sin seriesida måndag till lördag – de nämnda dagarna publiceras summa två serier, utspridda på olika håll i tidningen.

Serien ”Fantomen” har, berättar Sverker Lenas, en ganska svag ställning i sitt ursprungsland, USA. Stark ställning har ”Fantomen” i dag egentligen bara i Sverige, Norge och Australien.

Trots rollen som superhjälte är Fantomen, trots myten om honom, inte odödlig ens med hjälp av någon magisk dryck. Det starkaste han dricker är för övrigt mjölk.

Melodikrysset nummer 14 2016

Jag var alltså på distriktskongress i går, med Socialdemokraterna i Uppsala län. Därför kunde jag inte lyssna på Melodikrysset (och lösa krysset) förrän i dag.

Våldsamt svårt tyckte jag inte gårdagens kryss var, men Idol har jag aldrig sett, så följaktligen kände jag spontant inte till Mattias Andréasson heller utan fick rulla upp en del av svaret med hjälp av ”Your Song” och Sir Elton John.

Jag är gammal nog att minnas den tid då Yngve Stoor var stor och hawaiimusik ofta spelades i radio, men jag mindes först inte heller att han spelade in skivor tillsammans med Annica Risberg, däribland en låt som heter ”Tamure”.

Den tredje och sista frågan som vållade mig lite besvär var ”Spanska klådan” med Lasse Åberg och Electric Banana Band. Jag mindes inte ”Spanska klådan” med dess hot om att rocken är död. Lite genant att jag inte genast kom på vem som sjöng, detta eftersom jag har träffat Lasse och hans hustru ett antal gånger.

Däremot hade jag väl hjälp av min ålder när det gällde att identifiera en TV-serie från 1977 i regi av Leif Krantz, ”Ärliga blå ögon”. En ganska roande historia vill jag minnas, vars signaturmelodi gjordes av Bernt Egerbladh.

Jag är också tillräckligt gammal för att minnas ”Kvällstoppen”, som gick i radio 1962-1975. Jag minns också signaturmelodin, ”The Stripper”.

Dolly Parton finns i mina skivhyllor, så hennes röst kände jag igen i ”Island In the Stream”. Att det var Kenny Rogers som sjöng med henne fick jag dock googla på.

Opera och operett är jag hyggligt bekant med, och självklart känner jag då också till Birgit Nilsson, ofta kallad La Nilsson. Det var hon som sjöng ”Wien, mina drömmars stad”, i original ”Wien – du Stadt meiner Träumer” (1912).

För min del tyckte jag, att krysset innehöll ganska många ljudillustrationer, som vi som inte är helt purunga känner till genom eget radio- och skrivlyssnande.

Vi fick höra en låt, gjord av Billy Meskel, en låt som Lill Lindfors sjöng in i Peter Himmelstrands översättning, ”En man i byrån”. Byrå skulle kryssvaret bli.

Den evigt aktuelle Jules Sylvain var det som skrev ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som Karl Gerhard gjorde succé med.

Thore Skogman minns jag inte bara som sångmakare. I valrörelsen 1968 ställde han, av politisk sympati, upp på en förvalsturné med Sten Andersson (s). Jag tror inte att han då sjöng sin ”Ja se pengar”, något som han såg som ett bekymmer för fattig som för rik. Det sista har vi ju fått aktuella exempel på under publiceringen av namnen på alla de välbeställda, som har gömt undan pengar i Panama och i Karibien. De gör skäl för den beteckning som Anders Eldeman sökte till krysset, nämligen närig.

Evert Taubes glade bagare i San Remo befann sig däremot knappast i San Remo för att han skulle ha varit skatteflykting – han var en infödd italienare som för att tjäna sitt levebröd använde sig av en ugn.

* * *

Ett par läsare har hört av sig och påpekat, att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Ja – jag ser det nu. Karl Gerhard förekom två gånger i det här krysset. Det jag tappade bort var en ganska svängig version av ”Jazzgossen”, och den skulle ge oss ordet ”gosse” (”och så kommer det en gosse”).

På socialdemokratisk distriktskongress i dag – således inget melodikryss för mig förrän i morgon

Birgitta och jag är i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna som gäster till den distriktskongress Socialdemokraterna här i Uppsala län genomför på lördag. Kongressen hålls i år i Tierp, så vi måste åka tidigt och kommer hem till Öregrund sent.

Jag kommer att lyssna på Melodikrysset först på söndag, då också mitt lilla kåseri med inbäddad lösning kommer att återfinnas här på bloggen.

Melodikrysset nummer 13 2015

Jag är inne i Uppsala i helgen av två skäl, egentligen tre. Klara, dotter till Kerstin och Bo, som tillsammans med sin mamma länge bodde hos oss, fyller elva år, och i morgon ska vi åka till Stockholm och fira Mattis och Karins båda barn, Ella, som fyller fyra, och Sofia, som fyller ett.

Som Anders Eldeman antydde, innehöll dagens kryss en del svåra frågor, men vilka man tycker är svåra kan ju variera från person till person.

Jag vet att många krysslösare tycker, att klassisk musik är det svåra, men för egen del är jag hyggligt bevandrad i den.

Men det finns naturligtvis sådant i den klassiska repertoaren, som inte heller jag genast känner igen. Jag har till exempel aldrig hört hela ”Thaïs” av Jules Massenet, så ”Méditation” kunde jag inte omedelbart placera. Men jag hade faktiskt med hjälp av ledbokstäveran själv listat ut vad det var, innan vi av Eldeman fick ytterligare vägledning.

Då var Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, det som skulle ge oss det sökta ordet regnvatten, lättare.

Lite svårare igen var det att komma på vad det var för wienervals (det hördes) Herbert von Karajan spelade. Jo den heter ”Geschichten aus dem Wiener Wald”.

Också klassisk, filmad musikal förekom i dagens kryss: ”Edelweiss” ur ”The Sound of Music” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein. Den har jag förstås sett på bio.

Scenföreställning och barnbok var också norrmannen Thorbjørn Egners – svaret är alltså Egner – ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, en härlig historia.

Lady Gaga är ju ständigt med i Melodikrysset, i dag med ”Applause”.

Det tycker säkert många av de yngre lyssnarna är urlätt, men själv är jag egentligen mer hemma i den äldre schlagervärlden.

Så jag har inge svårigheter att känna igen Olle Bergmans ”Sjung och le” från 1955. Jag minns också, att Alice Babs sjöng den.

Och ”Gungeligung” minns jag med Åke Grönberg, som inte bara sjöng den utan också var en av upphovsmännen till.

”Två mörka ögon”, som skulle ge oss kryssordet iris – minns jag med Sven-Ingvars.

Krysset inleddes i dag för övrigt med en annan dansbandslåt, där svaret efter en rad konstiga eldemanassociationer, som jag inte riktigt begrep, måste bli Sten och Stanley samt att en av upphovsmännen till ”Jag vill ha en egen måne”, låten som spelades, var Ted Gärdestad, som ju ursprungligen sjöng den.

Jo, en del var tillkrånglat i dag. ”Edelweiss” spelades till exempel på gitarr och dricksglas. Och nog var det en märklig version av ”Gungeligung” Lennart Palm spelade.

Skönt att höra ”Euphoria” i sedvanlig tappning av Loreen.

Men vi kan avsluta med ”Engelbrekstmarschen”, den som i original handlar om Engelbrekt Engelbrektsson. Melodin användes fordom även inom arbetarrörelsen: i gamla upplagor av ”Tidens sångbok” hittar man den med annan text och titeln ”Ungdomsmarsch”.

Men nu ska jag alltså själv ägna mig åt att fira en av ungdomarna i den nära släkten.

När Kerstin Thorvall illustrerade i Aktuellt i politiken (s)

På min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) (1974-1983) var tidningen något helt annat än det politiska nyhetsblad (s) den är i dag. Den tidning jag gjorde hade som redaktionell idé att både vara ett politiskt magasin (s) med ledare, fakta och argument i aktuella politiska stridsfrågor, intervjuer med partiföreträdare, artiklar om ideologi och dagspolitik och annat sådant och samtidigt också en socialdemokratisk familjetidning i gamla Folket i Bilds anda, således med noveller, följetonger, serier och allmänreportage. Läsarna gillade det här, och upplagan var uppe i över 140.000 exemplar som bäst. Intressant nog tillkom det nya läsare, som inte hade värvats via partiorganisationerna.

Jag valde själv ut novellerna, beställde dem ofta av kända författare. Och jag försökte också hitta kongeniala illustratörer till texterna i fråga.

Nyss har en mycket uppmärksammad dramaserie, byggd på Kerstin Thorvall ”Det mest förbjudna” visats i TV. Den tar sig vissa friheter i förhållande till Kerstin Thorvalls verkliga liv, men min egen invändning mot den är lite udda: Eftersom jag har träffat Kerstin Thorvall, störs jag av att Cilla Thorell som spelar henne inte är tillräckligt lik henne. Vilket inte betyder att jag inte tycker att hon i övrigt gör en bra rolltolkning.

Kerstin Thorvall (1925-2010) hade en lång karriär på delvis skilda banor. Hon var journalist, skrev länge för damtidningar jag aldrig läste. Hon var författare till en rad skönlitterära böcker: Några skandalomsusade kom ut under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men när hon 1993 inledde sin självbiografiska serie med ”När man skjuter arbetare” och därmed breddade sitt författarskap, hade jag för länge sen lämnat tidningen. Men jag ska kanske också nämna henne som barnboksförfattare och illustratör till barnböcker, framför allt Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”.

Hon var också utbildad modetecknare, och det var i hennes egenskap av tecknare jag kontaktade henne: jag ville be henne illustrera en novell. Och hon accepterade. Vi betalade bra, men jag minns inte att hon ens skulle ha frågat om arvodet, innan hon åtog sig uppdraget.

När hon sen kom upp på redaktionen på översta våningen på Sveavägen 68 för att lämna över resultatet, tittade hon nyfiket på mig och sa:

– Varför valde du mig?

Jag kunde ha nämnt flera skäl men angav bara det viktigaste. Jag hade som så ofta kollat Illustratörcentrums katalog med arbetsprover och funnit att hennes tecknarstil föreföll passa bra till den aktuella novellen.

Tidningsredaktörer var hon ju mycket bekant med, så jag tror att hon ögonblickligen förstod, att precis det var mitt huvudskäl.

Med tanke på Jessica Kempes kolumn i kulturdelen av dagens DN om den nyss sända TV-serien ”Det mest förbjudna”, ”Varför får inte Kerstin Thorvalls tecknande plats?”, har åtminstone jag nu gjort min plikt.

Och med tanke på vad som också ligger bakom den frågan, det faktum att Kerstin Thorvall hade ett rikt förgrenat sexliv, är det bäst att tillägga, att jag bara har träffat henne en gång, på en tidningsredaktion och i vittnens närvaro.

Påskbesök av sonen och hans familj

Sonen, Matti, har tillsammans med sin familj varit och hälsat på oss i Öregrund. De kom på påskdagen och åkte i dag.

Öregrund var Mattis sommarlovsland under barndomen, så det är ganska naturligt, att han då och då kommer hit och hälsar på oss tillsammans med sin Karin och deras två barn, Ella och Sofia. Vi har hyggligt med utrymme – Ella, tre år, snart fyra, har tagit över sin pappas gamla rum och säng, så det är i det rummet vi också har placerat de från Uppsala medtagna leksakslådorna.

Efter lite inledande avvaktan visar hon snabbt, att hon känner sig hemma här hos oss och gör också turer ut på tomten. Hon minns också annat från tidigare besök i Öregrund och följer med farmor till Konsum och till lekparken som ligger på vägen dit och längre utflykter med pappa och mamma till klipporna runt fyrskeppet och till den större lekplatsen nere på stan. När hon i pappas sällskap är tillbaka på Konsum just när jag är där och handlar, hittar jag henne ensam vid det roterande DVD-filmstället. Jag frågar henne, om det är någon film hon gärna skulle vilja ha, och då plockar hon raskt ut en Sune-film. När jag undrar om den verkligen är för hennes ålder, säger hon, att hon redan har sett den (vilket senare bekräftas av hennes pappa). Så jag köper den åt henne, och fastän vi har travar av barnfilmer, ser hon den här om Sune tre gånger på video.

Så småningom står jag också hyggligt högt i kurs, när hon upptäcker det jättepåskägg jag har köpt på Konsum och sen fyllt med flera påsar noggrant utvalt godis.

Hennes lillasyster Sofia är än så länge så liten, att hon till att börja med håller sig till mammas eller pappas trygga famn. Men som alla små barn lockas hon av att ta på alla saker, även fönstret när hon befinner sig i kökssoffan. Hennes ordförråd är fortfarande begränsat till det mest näraliggande, sådant som mamma och pappa, men snart börjar hon kommunicera med farfar och farmor genom ljud och leenden. Och strax innan Matti och hans familj ska åkta hem till Stockholm igen och när jag sitter i gungstolen på glasverandan, får jag, utan att det kommer några protester alls, hålla henne en lång stund – det börjar med att vi tillsammans gungar i gungstolen.

Matti har också hjälpt Birgitta med att inför den planerade ommålningen av huset ta ner klängväxter och spaljéer från väggarna och sen frakta undan dem.

Men eftersom han inte var i sin vanliga fysiska form, avstod vi tills vidare från att kånka upp kartongerna med månadsmagasin och serietidningar på vinden. Det får vi lösa på något annat sätt.

Däremot gjorde han en annan insats. Han har lokaliserat och ställt in en annan TV4-sändare i stället för den vi tidigare hade i TVn, den som var försvunnen när vi flyttade ut för sommaren.

Melodikrysset nummer 12 2016

Det var en musikaliskt påskrisliknande blandning Anders Eldeman bjöd på i dag, påskafton.

Krysset började med en påminnelse om att det inte längre är väletablerade artister som klarar sig bra i Melodifestivalen: Ur årets upplaga fick vi höra ”Håll mitt hjärta hårt” med Tommy Nilsson, Uno Svenningsson och Patrik Isaksson.

Thore Skogman skulle väl inte ha en chans om han – jo, jag vet, att han är död – försökte kvala in med ”Tiotusen röda rosor”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag är generellt inte Lasse Berghagen-fan, men hans ”En kväll i juni” har både fin text och fin melodi. Men skulle dagens melodifestivalröstande, speciellt då alla barn, rösta på en sådan här låt?

Då skulle säkert Ola Svenssons ”Tonight I’m Yours” klara sig bättre redan för att Ola sjunger den på engelska. Märk att jag tycker att han gör det bra, så det här är inget försök att dissa låten.

Vi går över till filmmelodier i stället.

Själv hade jag först svårt att placera ”Livet är underbart”, detta för att jag inte har sett Helena Bergströms ”Så olika”. Jag har sett annat hon har gjort, men ibland hinner man inte se riktigt allt nytt som kommer på bio – mycket där är ju heller inte sevärt, och så är det den där popcornstanken…

Däremot har jag sett svensk-danska ”Bron” på TV och kände därför också igen signaturen. ”Bron” är välgjord och bitvis riktigt spännande men har en kanske väl labyrintisk, ibland lite konstruerad intrig.

Här, ser jag, finns en naturlig övergång till ytterligare en fråga. Vi hörde Adèle i ”Water Under the Bridge”.

Och därmed har vi fått en naturlig bro till ytterligare en låt, musikaliskt faktiskt ännu bättre: ”Brusa högre lilla å” av och med Björn J:son Lindh. Gissa om jag har honom och låten på skiva!

Andrew Webber-Lloyd har gjort en del bra musik, men jag tycker att det var synd att vi i dag fick hör hans ”No Matter What” med Boyzone.

Snäppet knepigare för flertalet var det säkert att komma på, vem som tillsammans med Tony Bennett sjöng ”Body And Soul”. Jo, Amy Winehouse.

Till allra sist i dag har jag sparat två stora svenska sångdiktare.

Lars Forssell översatte ofta vistexter, bland annat franska sådana, och hade en stark känsla för det han gjorde – jag har, med hans tillstånd, en gång i världen (1970) publicerat exempel på detta i min egen sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”. En smula ambivalent kände jag mig inför hans samarbete med Lill-Babs, en scenshow som jag dock har på skiva. (Läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.) På den här skivan finns bland mycket annat också det vi fick höra i dag, ”Anna Stark”.

Och så går vi i mål med Taubes ”Här är den sköna sommar”. Den är en fin visa, även om den sköna sommarn inte riktigt är här än – det är ju bara slutet av mars. Men jag har alltid haft en annan invändning mot Evert Taubes text, och jag syftar då på den till synes slagkraftiga frasen ”det är krig och politik som har fördärvat vår jord”. Många krig är bara destruktiva och orättfärdiga, men jag är inte pacifist och anser alltså, att det finns situationer då man tvingas använda vapen. Och Taubes dom över politiken är ännu mer svepande och orättvis. Demokrati innebär inte bara rätten att rösta. Ska det senare ha någon mening, måste det också finnas tydliga politiska alternativ att välja mellan.

Allra sist: Glad påsk, allesammans!

För egen del ska jag, så snart hustrun har återkommit från Konsum, övergå till att naturfärga påskägg på estniskt vis, med skal av gul lök som huvudingrediens.