”Ratte” nu åter tillgänglig i ett stort, mycket läsvärt seriealbum

21 april 2016 18:26 | Media, Politik, Serier | Kommentering avstängd

Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild) publicerade sin serie ”Ratte” i Aftonbladet 1978-1985, länge som helsidor, mot slutet som halvsidor. Jag läste den förstås – jag läser dagligen alla serier i de tidningar jag prenumererar på eller köper som lösnummer – men upptäckte snart att det här var någonting alldeles extra. Den var helt uppenbart påverkad av den franska och belgiska serietradition som blandar äventyr och komik – ni som har läst ”Tintin” och ”Spirou” vet vad jag menar – men var ingen efterapning i dålig mening. Inte bara i fråga om miljö (i flertalet avsnitt) utan också i fråga om värderingar var den omisskännligt svensk – den gav träffsäkra, ofta mycket aktuella kommentarer till aktuella ämnen i samhällsdebatten, och den var fullkomligt tryfferad av porträttlika inhopp i handlingen av dåtidens mediakändisar: politiker, TV-journalister, näringslivsföreträdare, idrottsmän, kulturarbetare, scenartister, ja till och med seriefigurer.

När nu hela sviten av Ratte-serier publiceras i ”Stora boken om Ratte” (Galago, 2015) kommer möjligen yngre läsare, som i motsats till mig inte har några minnen av den tid de här serieavsnitten speglar, att trots porträttlikheten ha svårigheter att känna igen en mycket stor del av de si så där 180 personerna ur det verkliga samhällslivet. Men om de ids kolla i slutet av den här volymen, finns där en personförteckning med namn och yrke/funktion plus ett tecknat porträtt hämtat ur serien. Min hustru, Birgitta Dahl avbildas till exempel på grund av något slags elchock med håret spretande åt alla håll och den förklarande texten ”Energiminister Dahl gillar ELECTRIC BOOGIE…”.

Men det sker mot slutet av serien, under halvsidesepoken.

Själv dök jag upp i serien redan i den andra delen av den, ”Ratte och Slipsfabriken”, som gick i Aftonbladet 28 oktober 1979-23 mars 1980, och var där inte bara en förbiskymtande kändis utan en biträdande seriehjälte, mycket porträttlikt tecknad men i serien kallad Uno Smock och med ett lättassocierat jobb: redaktören för Aktuellt i politiken (s) var här redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Jag hittade det här, när jag läste Aftonbladet på väg hem till Uppsala från huset i Öregrund och hade ingen aning om varför jag plötsligt hade blivit seriehjälte – inte heller kände jag då seriens skapare Magnus Knutsson. Men Knutsson var organiserad socialdemokrat, medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och hade noterat mitt intresse för serier, manifesterat i publiceringen av tre tecknade serier i det ärevördiga partiorgan (s) jag hade gjort om, i återkommande recensioner av serier på tidningens recensionssidor och i försvarstal för populärkultur av olika slag i ledarsideskåseriet Det händer…. Det här retade en del ledande personer i KSF; jag kallades till och med till ett styrelsemöte för att stå till svars. Magnus och hans likasinnade tecknare Ulf Jansson blev kort och gott förbannade över de här påhoppen och jag gjordes således av sympati till ett slags biträdande seriehjälte. Ingen behövde sväva i tvivelsmål om vem det här egentligen handlade om. Liksom flertalet av de övriga som figurerade i serien förekom jag ganska ofta i dåtidens skvallerspalter.

Jag, det vill säga Uno Smock, återkom också senare, fast med en mer blygsam roll, i avsnittet ”Slipsfabriken kommer tillbaka”, publicerat i Aftonbladet 18 januari-14 juni 1980.

Må det förlåtas mig, att jag, just här på min blogg, uppehåller mig lite för mycket vid mina personliga band till den här serien.

För den innehåller förstås så mycket mer än det av Aftonbladet, visar det sig i ett efterord av upphovsmännen, uppmuntrade kändiseriet.

Låt mig på den punkten citera mig själv i en recension, införd på recensionsavdelningen Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) i Aktuellt i politiken (s): Jag jämför med serier i Tintin-traditionen, där man blandar äventyr och fars. ”Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten Ratte och tefaten och Ratte på Nordsjön) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår Slipsfabriken kommer tillbaka och Kassett på villovägar) textilkris och datorisering.”

Också halvsidingarna i Söndags-Ratte, publicerade i Aftonbladet 16 september 1984-18 augusti 1985 och tidigare inte publicerade i albumform, innehåller fullt upp med inlägg i sin tids aktuella debatt. till exempel om miljöförstöring, RFSUs syn på sex, borgerlig samverkan, Lars Gustafssons tilltagande borgerlighet, KDS’ moralism och så vidare.

Volymen avslutas med ett antal recensionsutdrag plus en lång och välgjord intervju med de båda serieskaparna, publicerad 1986 i Bild och Bubbla.

Den inleds med ett kunnigt och välskrivet förord, skrivet av Kalle Lind.

Jag gillar Kalle Lind och har inget att invända mot det han skriver om ”Ratte”, andra serier av samma upphovsmän och likheter med andra serier, i vissa avseenden av liknande slag.

Men jag har en liten undran, som jag vill rikta till Mats Jonsson på Galago: När den här samlingsvolymen skulle ges ut av Galago, ringde han mig och frågade om jag ville skriva ett introducerande förord. Det föreföll ju vara en kul idé, eftersom jag själv förekommer i serien; dessutom är jag känd som serieentusiast. Så jag sa ja men bad att få avdrag på de serier som skulle ingå. De två album där jag själv förekommer har jag i bokhyllan, men övriga Ratte-album i min ägo fanns undanstuvade på en vind, och dessutom skulle ju avsnitt, som aldrig har getts ut i albumform, ingå i den här samlingsvolymen. Mats fick elefonnummer och adress till både Uppsala och Öregrund, mellan vilka jag ju delar mitt liv, men sen hörde jag aldrig av honom eller Galago mer. (Jag funderade faktiskt över om Bonnier-ägda Carlsen/if, som ursprungligen gav ut Ratte-albumen, ställde till trassel.) Och till slut började jag tro, att projektet hade skrinlagts – till dess att jag plötsligt på Akademibokhandeln/Lundeq på serieavdelningen fick syn på den samlingsutgåva jag ovan skriver om.

Jag är inte ekonomiskt beroende av att få arvode för jobb av det här slaget – den sidan struntar jag oftast i när jag till exempel håller föredrag. Men jag skulle gärna vilja veta, vad som egentligen hände.