Sommar i P1 med Johan Hakelius

Johan Hakelius kommer ursprungligen från det mitt Uppsala näraliggande Enköping, men jag har för egen del lärt känna honom i hans roll som journalist: först som skribent på Svenska Dagbladets ledarsida – också hans hustru, Susanna Popova, skrev där – men mest har jag kommit i kontakt med hans skrivande och värderingar genom de kolumner han länge skrev för Aftonbladet. Vi har ju inte många åsikter som är gemensamma, men jag har ändå läst honom med nöje, eftersom han är en kvick och läsvärd skribent.

Som skribent är han ofta självsvåldig, vilket också bidrar till att väcka läsarens intresse. När han i dag gjorde ”Sommar” i P1, tyckte jag dock att han drev självsvåldet lite för långt. Sveriges Radio såg sig tvungen att, förutom den vanliga låtlistan, på webben lägga ut en lista över de inte mindre än 18 porträttmålningar Hakelius byggde upp sitt sommarprogram kring, sådana som Francisco Goyas porträtt av hertigen av Wellington och Ferdinand VII av Spanien, Rembrandts självporträtt och så vidare.

För egen del är jag intresserad både av historia och av konst, och bland de konstmuseer jag har besökt finns inte bara sådana i min hemstad Uppsala (där jag bland annat har suttit ganska länge i kulturnämnden) och i det näraliggande Stockholm – under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare la jag ofta i programmet in besök på konstmuseer i grannländerna. Och under de resor jag har gjort i länder som Tyskland, Österrike, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Holland, Belgien, Ryssland och USA har jag hunnit se stora delar av de konstskatter som finns på museerna där, några av dem med fantastiska samlingar. Den som är road kan ovan under Kulturspegeln, Konst och museer, ta del av mina reflektioner kring besök på tre olika konstmuseer i Wien.

Jag nämner inte detta för att briljera utan för att markera, att den kritiska hållning jag har mot Johan Hakelius’ sommarprogram inte har sin grund i att jag av någon anledning skulle vilja bannlysa konst som ämne i ett sommarprogram. Hakelius gör då och då i det aktuella programmet träffsäkra reflektioner, men sammantaget blir ett program med den här längden ändå mest en uppräkning där dessutom majoriteten av radiolyssnarna inte kan hänga med – här har Hakelius inte tagit tillräcklig hänsyn till programmets karaktär och till dess normala lyssnare.

Fast Johan Hakelius gör ett försök att ändå få lyssnarnas öra: Han spelar musik som inte speglar utan tvärt om är en kontrast till den konst från helt andra epoker han talar om. Han spelar musik från vår egen tid, ofta snabb, rytmisk och dansant. Själv hade jag ingen aning om att Hakelius gillade Sex Pistols, The Velvet Underground, Bryan Ferry, Nancy Sinatra, The Kinks, The Who, Tom Waits och Kate Bush.

Sommar i P1 med Dogge Doggelito (Douglas Léon)

I samband med tioårsminnet av Olof Palmes död ledde jag en grupp, som hade i uppdrag att på olika sätt hylla hans politiska gärning. Ett av resultaten blev en CD med ett urval ur tal som Olof Palme hade hållit. Det här ledde senare till att jag blev uppringd och fick frågan om Latin Kings kunde få använda Palmes tal om fördomar på skiva, nu med musik till. Jag föreslog då att de skulle kontakta Lisbet Palme och få hennes tillstånd. Jag vet inte om det skedde, men på Latin Kings’ CD från 2000 ”Mitt kvarter” finns ”Fördomar” med: Palmes anförande med ett fint bakgrundskomp.

I sitt Sommar-program talade Dogge Doggelito (egentligen Douglas León) om den enorma bestörtning mordet på Olof Palme väckte hos honom själv och över huvud bland invandrare och flyktingar, som såg Palme som vän och beskyddare av utsatta människor, som en ledare som ville ta alla utsatta människor ur fattigdom och förnedring. Dock spelar han inte ”Fördomar” med Latin Kings, där hans själv var ankare. I det avsnittet i hans Sommar spelar han i stället ”Ikaros” med Björn Afzelius och ”Don’t Stop Believin’” med Journey. Jag vet inte om det har som bakgrund att han själv sägs rösta på Kommunistiska partiet.

Men Dogge Doggelito är en märklig blandning av hållningar och åsikter, vilket kanske har som bakgrund allt från social bakgrund (med familjens knala ekonomi som viktig ingrediens), en mor som var svenska och en far som kom från Venezuela och trots att ingen av föräldrarna var religiös själv så småningom troende och, om jag fattade rätt, medlem i den etiopiska kyrkan – dessutom skildrar han en vallfärd till Mexico. Vidare: hans erfarenhet av relationer till kvinnor (många) är märklig, han har både velat bli professionell boxare och musiker – där har han växlat mellan rap/hiphop, velat bli som Carola men även gillat Bob Marley, älskat karibisk musik (velat bli Frankie Ruiz’ like) och har en kärlek till religiös musik (”Må din väg gå dig till mötes” och den egna raplåt han avslutar sitt program med, ”Guds favorit”. I mycket unga år lockas han av knark, men numera är han sen länge absolutist, dricker inte ens kaffe. Ordning i skolan finns också på hans program, och även om han inte direkt försvarar skolagan, poängterar han vikten av ordning och reda i skolan och berättar gillande om sin bohusländska mormors ganska hårdhänta uppfostringsmetoder.

Lite splittrat blir det här sammantaget. Bäst blir han i barndomsskildringarna, utöver dem jag redan har varit inne på buset och om musiken i skolan – han lockas vid ett tillfälle att sjunga ”Torskvisa” (vi får höra den), vilket leder till att han av skolkamraterna börjar kallas för Torsken; han får också sjunga i kyrkokören.

Därmed är musiken i programmet redan till stor del nämnd och kommenterad. Men jag vill nämna också ”Top Billin’” med Audio Two, Guns ’N Roses med ”November Rain” och Mats Paulson med ”Visa vid vindens ängar”.

Sommar i P1 med Negra Efendić

Negra Efendić är bosniak, kommer alltså från den muslimska delen av befolkningen i Bosnien, förr mycket mer spridd än den är i dag – Bosnienkriget 1992-1995 ändade i att bosnier fördrevs från områden där de hade levt sida vid sida med två andra folkgrupper, serber och kroater, och det var främst serberna som rensade sitt område från människor från grannfolken och, intill Serbien, upprättade Republika Srpska. Negra Endrić berättade mot slutet av sitt Sommar-program om den serbiska massakern i Srebrenica i juli 1995, där cirka 10.000 bosniaker, allt från pojkar i tidiga tonåren till män i alla åldrar, systematiskt avrättades.

Även hennes föräldrar drabbades; familjen bodde i en by i nordöstra Bosnien, Brezovo Polje, där det aldrig tidigare hade varit några motsättningar mellan bosniaker och serber, men nu ropade en serbisk pojke till henne på skolgården att hennes pappa skulle få en kula i pannan. Fadern sattes i fångläger, modern misshandlades och deras hus plundrades på allt värdefullt.

I motsats till flertalet lyckades den här familjen ändå ta sig ut ur det område serberna höll på att rensa från andra, närmast till Kroatien och sen per järnväg hela vägen till Sverige – hit kom Negra tillsammans med föräldrarna 1993.

Men Negra Efendićs Sommar handlade i minst lika hög grad om mötet med det nya landet. Hon nämner kronprinsessan Viktorias myndighetsdag och Ingvar Carlssons meddelande om sin avgång 1995, men av naturliga skäl kretsar mycket kring hennes egen anpassning till livet i det nya landet. Själv fick hon vid samma tid sitt första jobb, som toalettstädare på en skola. Men kämpade på och lyckades utbilda sig till journalist. Det första jobbet i yrket fick hon genom att lova ta körkort på kort tid. Så hon fick jobbet, men uppkörningen gick åt helvete.

Den bild hon ger av sina erfarenheter av det nya, alltså svenska samhället är inte vacker. På Dalarö lär hon sig inte bara ett nytt begrepp, snickarglädje. Bland annat frågar en person om hon är gift med mannen i glasskiosken, och en snorkig dam meddelar: ”Du får inte plocka bär här”. Och hon får lov att bevisa att hon är journalist genom att peka på sin Svenska Dagbladet-tröja och vid en presskonferens genom att ensam behöva visa upp sitt presskort.

Också personliga saker redovisas: pappans död i det nya landet, mammans ständiga uppringningar och stora glädje och stolthet när dottern 2016 belönas med Stora Journalistpriset för sin bok ”Jag var precis som du”.

Och ändå redovisar hon den ångest hon känner inför nya och stora uppdrag.

Till slagkraften hos det här sommarprogrammet bidrar också Negra Efendićs musikval. Det är ensidigt på ett sätt som utmärker dagens unga, men låtarna är i övrigt väl valda, ofta så slagkraftiga och dansanta att man anar att Endrić kan ha valt just dem för att kontrastera mot den svarta berättelse hennes muntliga framställning utgör. Hon startar med Linda Pira och Molly Sandén i den rapartade ”Ey Gäri” och avslutar med Loreens ”Euphoria”, och där emellan spelar hon bland annat ”Goliat” med Laleh, ”Winter” med Tori Amos, ”Jag hade en gång en båt”, gungigt rapartad med Allyawan & Näääk, ”Sverige” (!) med Kent (som sjunger ”Välkommen, välkommen hit”), ”Rise Up” med Andra Day, ”Fuck You” med Lily Allen och ”Love Is Like An Itching In My Heart” med The Supremes.

Tack Negra Efendić för ett Sommar, berörande och med mening.

Nämnas i sammanhanget kan också Wendelapriset 2014 för reportaget ”Eko av hat” om den rasism och nazism hon som ung flicka mötte i skolan i Huskvarna.

Sommar i P1 med Sarah Sjöström

Jag lärde mig simma som barn, genom att vid ett tillfälle råka komma ut på så djupt vatten att jag inte länge bottnade. Senare, under åren i realskolan, gick jag ganska ofta efter skolan och simmade i Badhuset i Sundsvall. Mycket senare, när vi hade skaffat oss sommarhus här i Öregrund, gick jag och hustrun med barnen till Sunnanöbadet, där vi ofta långsimmade – jag minst 1.000 meter, ofta mer.

Men för mig var det här alltid ett nöje, aldrig någonsin idrott, ännu mindre någon tävling. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit intresserad av idrott som tävlande – alltså har jag aldrig läst tidningarnas sportsidor eller sett sportsändningar i TV.

Jag berättar det här för att jag egentligen inte förstår varför så många idrottsstjärnor får lov att göra program i radions ”Sommar”. Enligt min mening ska det här programmet göras för hela spektret av radiolyssnare, alltså inte för en grupp, till exempel de idrottsintresserade, i taget. Det här betyder inte, att idrottsstjärnor skulle vara uteslutna från att få göra sommarprogram, men de måste då ha kvalifikationer att berätta, gärna för mig om egna upplevelser på och kring tävlingsarenorna men också om annat som engagerar dem.

Ett särskilt kapitel utgör valet av musik. Sommarprogram med musik hämtad ur en och samma genre blir sällan tillräckligt bra, och jag skulle också säga att människor som själva inte har något förhållande till musik utan till stor del måste ha producentens hjälp för att det över huvud taget ska bli något program inte borde utses till sommarpratare.

Låt mig genast säga att det här sista inte skrivs av missnöje med den musik som spelades i dagens sommarprogram med simmaren Sarah Sjöström. Olle Ljungströms ”En apa som liknar dig” var ett lysande val, och i min personliga skivsamling finns allt med First Aid Kit (i dag spelades ”My Silver Lining”) och även skivor med Petter. Men också till exempel låten som avslutade programmet, ”Cryin’” med Aerosmith, var ett bra val. Dock misstänker jag att min personliga musiksmak är relativt ovanlig i den ålderskategori jag tillhör – jag har just fyllt 80.

Jag är alltså inte ett dugg intresserad av idrott, men naturligtvis förstår jag, att en simmare som vid bara 23 års ålder har tagit 14 VM- och EM-guld på lång bana och 8 VM- och EM-guld på kort bana samt 2016 under OS i Rio tog guld i 100 meter fjärilssim, silver i 200 meter frisim och brons i 100 meter frisim är helt enastående. (Jag har som ni förstår hittat de här uppgifterna om henne genom nätsökning.)

Men det hjälper inte. I sitt sommarprogram lyckas hon, trots att programmet i så hög grad handlar om just det här, inte riktigt förklara varför hon håller på med tävlingssimmande. Det blir desto mer obegripligt som hon i programmet berättar om den ångesttröskel hon måste ta sig över inför tävlingarna. Redan radions programpresentation på nätet avslutades med följande märkliga upplysning: ”Tycker inte om att bada om det inte är träning.”

Själv tror jag att programmet hade blivit betydligt mer hörvärt, om hon till exempel hade berättat mer om sin brors autism eller helt andra sidor av sitt liv.

Sommar i P1 med Rickard Söderberg

Jag hade under folkskoletiden en klasskamrat, en pojke, som vid ett besök i en näraliggande tätort lockades att dricka sprit och sen sexuellt utnyttjades av den man som hade bjudit på spriten. Långt senare har jag själv varit med om homosexuellas närmanden – bland annat i bastun i Sturebadet i Stockholm – men jag har effektivt avvärjt dem, eftersom jag inte har någon som helst sexuell dragning till mitt eget kön.

Men jag förstod mycket tidigt att personer av samma kön även sexuellt kunde dras till varann. Jag minns från i Berghamn i Ångermanland, där familjen besökte moster Linda och hennes man Riks, ett båtbesök av en tysk som under kriget hade varit i vår hemby i Estland och att den här mannen och hans manlige medpassagerare var ett par i sexuell mening – mina föräldrar skojade lite om det sinsemellan, dock utan att förfasa sig eller fördöma.

Homosexualitet talade man inte så mycket om på den tiden.

Men mig stör den inte, även om den alltså inte är min grej. Länge hade jag till exempel bredvid dörren till arbetsrummet på mitt gamla jobb ett citat ur en sång av Eva Dahlgren upptejpad. (För den oinvigde: Hon lever alltså samman med Efva Attling.)

Jag nämner just det här, eftersom Rickard Söderberg i säsongens första Sommar-program avslutade programmet musikaliskt med Eva Dahlgren och ”Jorden är ett litet rum”.

Operasångaren Rickard Söderberg talade i dagens ”Sommar” nästan oavbrutet om sin och andras homosexualitet, och eftersom jag är en öppen människa, nyfiken också på det jag själv känner mig främmande för, hade jag då hoppats att få reda på mer om varför somliga – men alltså inte andra – sexuellt och känslomässigt dras till personer av samma kön. Men trots att han på ett sätt var mycket öppen och frispråkig tyckte jag inte att jag blev klokare på den här punkten.

Men det framgick mycket tydligt, att Söderberg redan i tidig ålder sexuellt var en avvikare: Bland annat fick han en sminklåda av sin mamma och använde den också när han under högstadietiden gick till skolan. Hånet från lite äldre skolkamrater – de bröt sig bland annat in i hans skåp och klottrade på väggen med hans kajalpenna – mötte han med att också färga håret.

Sådant här och hans intresse för böcker om homosexualitet fick mamman och pappan att direkt fråga, om han var intresserad av andra killar, och när han svarade ja, sa de, att om han hittade en partner, var denne välkommen att komma hem till dem på besök.

Söderberg berättade också om sin första relation med en annan man och, lite senare, om hur han under en Pride-demonstration träffade den som skulle bli hans partner.

Söderbergs musikval var ganska väl anpassat till hans muntliga berättelse i programmet.

Det gällde till exempel ”Ditt sladdbarn till son”, skriven till den förstående mamman till hennes födelsedag. Och ett avsnitt om allt det här som jag har berättat om avslutades med Shirley Bassey och ”I Am What I Am”. Han spelade vidare ”Inte OK” med Sanna Nielsen och berättade om att Lill-Babs hade stött honom, när hon tyckte att han behövde stöd – han spelade hennes ”Mitt liv”. ”I Am What I Am” med Shirley Bassey bör väl också nämnas i det här sammanhanget, likaså ”Unforgettable With Love” med Natalie Cole.

Jag hade kanske väntat mig mer klassisk musik, men Söderberg deklarerade i alla fall sin kärlek till Wolfgang Amadeus Mozart: Vi hörde Birgit Nordin som Nattens drottning i ”Trollflöjen”. Och det var inte det enda klassiska verket.

Anita Lindblad hälsar från Östhammar

Anita Lindblad heter en dam som i yngre dar bodde i Uppsala men nu sedan länge är bosatt i Östhammar. Jag har av hennes blogg, som jag har fast länk till, förstått att vi i många avseenden har likartade värderingar, men jag känner henne inte personligen – jag tror inte att vi ens, i så fall mer av en slump, har träffats.

Nu hade hon tyvärr inte på mycket länge publicerat något på sin blogg. Det senast publicerade inlägget illustrerades med en mycket vintrig bild, så till slut skrev jag en kommentar med innebörden att den sommar vi har här i näraliggande Öregrund tydligen inte har nått grannstaden Östhammar, som ju ligger norr om min sommarstad.

I dag har Anita på sin blogg svarat genom att publicera mängder av fina sommarbilder från hennes mycket välskötta och vackra trädgård, alltsammans under rubriken ”Enligt önskemål från Enn Kokk…”.

Det här tackar jag förstås för i kommentarfältet på hennes blogg och får som svar tillbaka en kommentar, i vilken hon citerar Lotta på Bråkmkargatan – jag tillönskas ”en inte så usel födelsedag”.

Och får jag leva ytterligare några år kan det ju inte ens uteslutas att vi ses också på riktigt.

Melodikrysset nummer 24 2017

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

”Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.

Melodikrysset nummer 23 2017

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio me’ Bumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Melodikrysset nummer 22 2017

Jag steg upp tidigt i morse och hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. I vår lokaltidning, Upsala Nya Tidning, hittade jag en dödsannons: Bertil Marmegård, förr ordförande i vår bostadsrättsförening och med bostad högre upp i det hus på Idrottsgatan 12 där vi bor under vinterhalvåret, är död. Jag nämner det här främst för att han ofta, när vi möttes i eller utanför porten, brukade säga, att han kollade min blogg på lördagarna, detta för att också han var melodikrysslösare. Frid över hans minne!

Men över till dagens melodikryss.

För egen del tyckte jag att det, med ett undantag, var ett lätt kryss.

Undantaget var namnet på den TV-serie, vars signaturmelodi spelades. ”Homeland” har jag aldrig sett – ja egentligen mindes jag inte ens namnet. Men med tillräckligt många ledbokstäver plus uppgift om när den hade TV-premiär (2011) gick det ju ändå att hitta rätt svar.

Annars började krysset med en artist som jag har skivor med, Dolly Parton. I dag hörde vi henne i ”Home”.

Per Gessle och/eller Gyllene Tider har jag däremot inte en enda skiva med, men vem kan ha undgått ”Gå och fiska” från 1996?

Och Mauro Scocco, i dag i ”Sarah” från 1988, känner jag också igen.

Även i dag, liksom många gånger tidigare, försökte Anders Eldeman förvilla oss lyssnare/lösare genom att spela andra versioner än de vanligaste.

Charles Aznavours ”She” sjöngs i dag av Laura Pausini på italienska, ”Uguale a lei”.

Och Beatles’ ”Yellow Submarine” sjöngs av Maurice Chevalier på franska, ”Le sous-marin vert”. Lägg märke till att den franska u-båten alltså var grön.

”Come Fly With Me” fick vi i dag inte höra med Frank Sinatra, men Count Basie är ju inte fy skam heller.

Det finns ju en tidigare filmversion än den i dag vanligaste av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Den hette ”Luffaren och Rasmus” (1959), och i den spelade Åke Grönberg Paradis-Oskar och Eskil Dalenius Rasmus.

Om en annan pojke, Charles Dickens’ 1838 publicerade ”Oliver Twist”, handlar Lionel Barts musikal från 1960, ”Oliver!”. Ur den hörde vi i dag ”Consider Yourself”.

Om lite större pojkar – tre av dem namnges: Charlie, Bill och Tom – handlar Lasse Dahlqvists ”Oh boy, oh boy, oh boy”. I den förbereder sig Ada inför ankomsten av de engelska sailors som hon och andra svenska damer ska betvinga – engelska flottan har nämligen siktats vid Vinga.

1959, när jag var delegat på den första elevriksdagen i Sverige, såg vi en kväll ”My Fair Lady” på Oscars, den klassiska föreställningen med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert som Eliza och så Erik Stolpe som Doktor Doolittle – det var han som sjöng ”Med en gnutta flax”, som spelades som ljudillustration. Fast det senare i original, ”With a Little Bit of Luck”, med Stanley Holloway. ”My Fair Lady”, med engelsk premiär 1956, skrev av Frederick Loewe och Alan Lerner efter en berömd scenförlaga, George Bernhard Shaws ”Pygmalion”.

Och sen är det en ljudillustration kvar, ”Bedårande sommarvals” med Monica Zetterlund från Hagfors. Den här låten, även kallad ”Bluesette” av den fantastiske munspelaren som skrev musiken, Toots Thielemans, förekom i ”Gula Hund” på Chinateatern 1964 – jag såg den där och då.

Vi slutar i dag med Hasses och Tages text:

Bedårande sommarvals

Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”Gula Hund” på Chinateatern 1964)
Musik: Toots Thielemans (”Bluesette”)

Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.

I mina unga år hade jag Alibi-magasinet som en av favoriterna

Under mina pojkår i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet läste jag, med samma glupande aptit, allt som kom i min väg: pojkböcker men också flickböcker, tidens nya serietidningar, serier så väl som kärleksnoveller i mammas Hemmets Veckotidning, romaner av olika slag (Jan Fridegårds serie om trälen Holme, Fjodor Dostojevskij – jo, det är sant! – och Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”, många kärleksromaner av Sigge Stark), ja även tidens deckarhistorier, publicerade i Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet.

En stor del av de här deckarhäftena köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (i det numera med Sundsvall sammanslagna Njurunda kommun). Men mitt läsintresse tillfredsställdes också med hjälp av de pappersinsamlingar vi gjorde på uppdrag av skolan, Nylands skola: Innan jag fraktade buntarna med skänkta veckotidningar och liknande, gick jag alltid igenom dem i jakt på deckarmagasin. Sammanlagt fick jag ihop en jättesamling, som jag hade kvar till dess att jag i egenskap av ombud för gamla Folket i Bild och dess folkböcker intog en mer kritisk hållning till det som då kallades skräplitteratur. Den här kritiska hållningen ledde också till att jag gav bort min samling av inbundna deckare från B Wahlströms förlag till en kompis. Just det har jag senare ångrat, eftersom den här serien innehöll en del pärlor i deckargenren.

Hur som helst, i dag greps jag av intresse för vad det var som under de här åren gjorde, att jag föll för just Alibi-magasinet. Jag letade på nätet efter Alibi-magasinet och fann en text, där samtliga utgivna titlar fanns förtecknade; det visade sig, att Alibi-magasinet gavs ut under åren 1936-1957. Några författarnamn mindes jag: Øyulv Gran, Niels Meyn och Stein Riverton, den förste och den tredje norrmän, den andre dansk

Øyulv Gran (som egentligen hette Christian Haugen) levde 1902-1972. Hans deckarhjälte hette Harald Ask och var verksam i Oslo. Sammanlagt skrev han under åren 1946-1956 74 historier för svenska Alibi-magasinet. Till det jag hittar om honom på nätet hör att han under den tyska ockupationen av Norge hade nazisympatier; bland annat var han under kriget redaktör för en facklig tidskrift, som förstås då åsiktsmässigt företrädde Quisling-regimen. Men för Alibi-magasinet skrev han först efter kriget, och jag har inget minne av att hans Harald Ask-deckare skulle ha vittnat om det här.

Dansken Niels Meyn (1891-1957) skrev under 30 (!) olika pseudonymer, och utöver de deckarhistorier jag läste i Alibi-magasinet har jag säkert läst någon av hans ungdomsböcker. Det märkliga är att också han lierade sig med den tyska ockupationsmakten, även om detta som bakgrund tycks ha försörjningsskäl. Han vände hur som helst den bruna rörelsen ryggen före krigsslutet, men det hjälpte inte: I Danmark var han persona non grata också åren efter kriget. Men svenska Alibi-magasinet publicerade honom alltså.

Norrmannen Stein Riverton (egentligen Sven Elvestad, 1884-1934), skrev cirka 80 deckare under sin Riverton-pseudonym – hans hjälte hette Asbjørn Krag, och Riverton/Elvestad (märk likheten mellan efternamnen) är nog den mest drivne författaren av de här tre, även om han själv sa att han skrev mest för pengar. Riverton/Elvestad var inte nazist, men uttryckte ”nästan ultrareaktionära inställningar , föraktade parlamentarismen och beundrade Mussolini”, skriver Nils Nordberg i förordet till den bok jag ska avsluta med. Riverton/Elvestad levde ett hårt liv – han var alkoholiserad och homosexuell med dragning åt pedofili, läser jag, och han dog alltså bara 50 år gammal.

I sin serie ”Klassiska deckare” nyutgav förlaget Bra Böcker 1978 Stein Rivertons ”Järnvagnen” (i Ebba Atterboms översättning från 1910, lätt moderniserad). Det norska originalet, ”Jernvognen”, utkom 1909, men egentligen känns den här boken häpnadsväckande modern. Och miljön i just den här Asbjørn Krag-deckaren är inte norsk utan dansk.

Jag gav den här boken som present åt min mamma den 3 mars 1979, som tack för att hon – farmor – hade tagit hand om vår Kerstin under sportlovsveckan. När mamma dog 1994, tog jag den med mig hem till mig igen. Nu finns den i vår samling av klassiska deckare i Öregrund.