Galago avslutar en epok – och börjar om

Galago nummer 120 (nummer 4 2017) har utkommit och tycks bli slutpunkten för en epok. Mats Jonsson lämnar redaktörskapet och posten som chef för serieförlaget Galago, en del av Ordfront förlag. Som medredaktör har han haft Johannes Klenell, som nyligen också lämnade uppdraget och redan har gett ut en bok på annat förlag.

Tyvärr kan jag inte säga att jag är imponerad av det aktuella numret, detta trots att det innehåller material av John Andersson och mer vältecknade serier än tidningen ibland har brukat ha. Men läsare i yngre åldrar än den jag är i kanske är mer lockade än jag av sex och relationer, om än med komplikationer. Eddie Karlssons serie är mer intressant till formen än till innehållet, och med Mikael Hammarbergs ”Vården – ett äventyr” förhåller det sig tvärt om.

Vad är det för några – utom jag som är gammal serienörd – som är beredda att betala 89 kronor för det här numret?

Nå, det ska bli intressant att se vad den nya galagoredaktören Sofia Olsson, själv bland annat serietecknare, gör med förlaget och tidskriften. Hon har bland annat, tillsammans med den i galagosammanhang mer kända Åsa Grennvall, drivit Syster förlag, som nu gör en utgivningspaus.

Melodikrysset nummer 4 2018

Nu, vid 80 års ålder, tilltar ålderskrämporna. Mest besvärande vid just lösandet av Melodikrysset är den försvagade synen och den långsammare reaktionsförmågan både när det gäller att hinna skriva ner frågor och ledtrådar och när det gäller att sen tyda de egna kråkfötterna.

Men fortfarande klarar jag hyggligt att känna igen de musikillustrationer Anders Eldeman vägleder oss med.

Fast i dag förekom det en fråga, som ju inte var någon melodifråga (det här är Melodikrysset!). Thomas Alva Edison uppfann förvisso fonografen, men det är ju som uppfinnare (även av andra saker) han är känd, inte som sångare eller kompositör eller sångtextförfattare.

Annars fortsätter Eldeman med att ge oss filmfrågor.

Uma Thurman sjöng ”When You Got It Flaunt It” i Mel Brooks-filmen ”Det våras för Hitler”.

Musiken ur ”För en handfull dollar” komponerades 1964 av Ennio Morricone, vars namn skvallrar om att han kommer från Italien.

”Climb Ev’ry Mountain” är musik ur ”Sound of Music”. I dag hörde vi den med Percy Faiths orkester.

Och så fick i höra Edvard Persson i ”Vi klarar oss nog ändå”, en sång som – även om den handlar om Skåne – skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist.

Vi klarar oss nog ändå

Text och musik: Lasse Dahlqvist, 1939

Jag vill sjunga en visa i klaraste dur
ty den handlar om Skåne och slätter och djur.
Kan hända den retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har talats så mycket om dynga och lort
men betänk vilken oerhörd nytta den gjort.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Kanske språket vi talar ej klingar så väl
men det förbliver en del av vår själ.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Uti självaste riksdan på skånska dom slåss,
för de flesta utav dom har kommit från oss.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Utav våra produkter de smörjer sitt krås
och det är ifrån oss som dom fått Mårten Gås.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har klagats på bostaden på våra svin
men när julskinkan kommer, jo då är den fin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Hela landet får njuta av vår akvavit.
Sockerbetan har lärt dom att dricka på bit.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Våran sandstrand den är både bländvit och fin
och så har vi ju vår lilla vida kanin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Selma Lagerlöf som är en fin gammal dam
med Nils Holgersson gjorde för Skåne reklam.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Tänk sån nytta som storken från Skåne har gjort,
men det hindrar ju inte att folk pratar lort.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Och eftersom Lasse Dahlquist var från Göteborg, kan vi ju ta en göteborgare till: Kurt Olsson – eller Lasse Brandeby som han egentligen hette. Det var honom vi hörde i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”.

Naturligtvis har jag också ”Scarborough Fair” på skiva med Paul Simon och Art Garfunkel. Den finns på en skiva med det underbara namnet ”Parsley, Sage, Rosemary and Thyme” (1966). Persilja, salvia, rosmarin och timjan – alltsammans finns i min hustrus underbara kryddgård och växthus i Öregrund.

Hon odlar potatis också, så naturligtvis vet jag att Magnum Bonum är en potatissort, men jag tvivlar på att hon vet att Magnum Bonum också är en popgrupp från Huddinge. Däremot har hon säkert sett ungar och ungdomar åka skateboard på Håkanssonsgatan som går förbi vår tomt i Öregrund. Det sista apropå titeln på låten Magnum Bonum spelade.

Vill man se lamm där, får man nog bege sig någonstans utanför stan; däremot känner vi en Mary där. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Mary Had a Little Lamb”. Chris Barber spelade, och det sökta ordet var alltså lamm.

Birgitta Dahl, för att återvända till henne, har en gång i världen valturnerat tillsammans med Gösta Linderholm, vars ”Rulla in en boll och låt den rulla” i dag spelades av Lennart Palm. Under den där valturnén hände en sak, värd att berätta. I Göstas repertoar ingick en sommarlåt som jag tycker är helt underbar, ”Dina trosor blev kvar på linan”, vilket föranledde hustrun/talaren och den assisterande partifunktionären, min kollega Eva Warnvik att konspirera och skoja med Gösta. Ett par damtrosor, modell äldre, inköptes, och när Gösta kom till refrängen=sångtiteln, hyvade Birgitta à la gammaldags folkpark de stora underbyxorna upp på scenen. Gösta höll på att komma av sig, och jag tror att han också rodnade.

Jag ska inte gå så långt som till att koppla ihop det här med Pink, egentligen Alicia Beth Moore. Hennes låt hette ”What About Us”.

Kvar då att redovisa är ”Är du vaken, Lars?” med Gullan Bornemark. Eftersom vi har barn som var i rätt ålder när hennes visor var populära, fanns skivor med henne också hemma hos oss. Och faktiskt har vi i familjen en son som är namne med pojken i visan – Lars Matti Dahl heter vår son, men han har alltid kallats för Matti, inte Lars.

Råkurr om Ingmar Bergman

Jag har, allt sedan tonåren, sett och fascinerats av praktiskt taget alla Ingmar Bergman-filmer. Jag är också väl förtrogen med Käbi Lareteis konstnärliga verk – skivor, filmmusik, böcker – men inte primärt för att hon var en av Ingmar Bergmans hustrur utan för att hon, liksom jag själv, kom från Estland. Ingmar Bergman har jag märkligt nog aldrig träffat, men Käbi Laretei har jag personligen mött, dels vid en middag som min hustru, då miljöminister, 1990 gav för sina baltiska kollegor och för många exilbalter i Sverige, bland dem Käbi Laretei som spelade på flygel, dels nyårsnatten 1989-1990 då både Laretei och jag själv var inbjudna att medverka i TV-programmet ”Nedräkningen”, som avslutades med nyårsbal och där jag fick nöjet att dansa med Käbi.

I gårdagens (23 januari 2018) Dagens Nyheter fanns i kulturdelen ett fullkomligt vettlöst angrepp på Stiftelsen Ingmar Bergman, skrivet av Thomas Sjöberg, som tidigare har publicerat en bok om Ingmar Bergman och nu anklagar stiftelsen som förvaltar alla dennes arkivalier för att ha nekat honom tillträde till de här arkivalierna.

I dag (24 januari) gör Jan Holmberg, VD för bergmanstiftelsen, mos av Sjöberg, massakrerar hans argumentation som är full av sakfel. Ni kan själva läsa det här på DN Kultur, men det viktigaste skälet för avslaget var att Sjöberg i sin ansökan gjorde klart, ”att han enbart var intresserad av Bergmans privatliv” och att Sjöberg därmed riskerade att publicera uppgifter om fortfarande levande medarbetare, vänner, fiender, flickvänner, fruar, barn, barnbarn med flera.

Den här sekretessen upphävs förstås efter det antal år då ansökningar måste prövas, men egentligen har jag under nästan hela mitt vuxna liv varit skeptisk till att dra in snart sagt alla tänkbara erfarenheter och egna handlingar i bedömningen av konstnärliga verk.

Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet blev jag (inte genom gymnasiet utan privat läsning) starkt attraherad av new criticism/close reading, ville alltså bedöma skönlitterära texter utifrån vad som stod i dem.

Senare har jag insett att man för att kunna göra det också måste ha elementära kunskaper om den tid och den kultur det aktuella verket tillkom i och förstås också ha de referensramar upphovspersonen förutsätter vara kända även hos läsaren.

Men jag ser fortfarande, om vi håller oss till Ingmar Bergmans filmer, ingen för filmbedömningen relevant poäng med vilka av skådespelerskorna han har haft sex med eller om det i några av hans filmer finns erfarenheter knutna till några av hans egna äktenskap.

* * *

Den som vill läsa vad jag har skrivit om Ingmar Bergman-filmer, kan gå vidare till Kulturspegeln, Film, Bergman. Recensioner av Käbi Lareteis skivor och böcker finns under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa & lyrik, Laretei.

Melodikrysset nummer 3 2018

I dag inledde Anders Eldeman med att spela ”Badinerie” av Johann Sebastian Bach, kanske för att vi som också vill höra klassisk musik i krysset skulle bli nöjda. Det blev en mycket fartfylld version, exekverad av BAO. Och det lät bra!

Senare i krysset återvände han till BAO: Vi fick, fast spelad i en annan version, deras och Helen Sjöholms ”Du är min man”. Fast den ingick i en dubbelfråga, vars andra del var ”Allt som jag känner”, också den i instrumentalversion men annars känd med sång av Tone Norum och Eldemans speciella favorit Tommy Nilsson.

Senare spelade Eldeman, kanske som en förstärkning, även ”This Charming Man” med The Smiths.

Vi fick vidare höra en instrumentalversion av ”Drömmen om Elin”, en gång i världen komponerad av Calle Jularbo. Fast den har senare också spelats in av BAO.

Med Elin är vi ju också inne på tjejspåret, och det fanns också i krysset.

Vi fick till exempel höra Charles Aznavour i ”She” (”Tous les visages de l’amour”).

En lite mindre tjej figurerar i ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”. Den fick sin musik av Alice Tegnér, men jag kan aldrig få Povel Ramels variant ur huvudet, den där han sjunger ”Får jag följa med, får jag följa med? Ja, om du betalar”.

Sten & Stanley var ju länge stjärnor på den svenska dansbandshimlen. Deras ”Klättra upp för stegen” hade dock amerikansk förlaga, insjungen av bland andra Dolly Parton: ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Trea”. Originalet handlade alltså bland annat om en ek.

Sven-Ingvars har gjort en känd dansbandsversion av Gustaf Frödings ”E fin vise”, men i dag hade Eldeman rotat fram en värre variant spelad av The Spacemen.

Monica Zetterlund misslyckades nästan aldrig, så inte heller när hon sjöng in en svensk version, ”Höst” med text av Lars Nordlander, av Hoagy Carmichaels succé från 1927, ”Stardust”. (Det här är ingen tvåordstitel – så varför finns det i krysset ett – mellan star och dust?) På tal om Carmichael – min hustru gillar honom sen unga år och har, med hjälp av en bekant med kontakter i skivbranschen, lyckats få tag på en åt henne specialpressad platta med ”The Old Piano Roll Blues”, spelad av Carmichael.

Ira och George Gershwin skrev ”Nice Work If You Can Get It”, och den fanns med i en av Fred Astaires tidiga filmer, ”A Damsel In Distress”, på svenska ”En flicka i knipa”. Långt senare sjöng också Sting (Gordon Mathew Thomas Sumner för att vara mer exakt) in den. Jag gillar alla nämnda.

Och jag gillar Idde Schulz och ”Fiskarna i haven” också, fast den är gjord så sent som 1995.

All tysk musik är förvisso inte bra, men eftersom vi började med Bach, avslutar jag med Modern Talking och ”Brother Louie”, som faktiskt är hörvärd den med. Fast för mig får tyskar också gärna sjunga på tyska.

Agent X9 1/2018: Ingenting går upp mot Modesty Blaise

Nummer 1 2018 innehåller 100 sidor med klassiska serier, alla återgivna i klassiskt svart-vitt tryck.

Mel Graffs ”Agent Kelly” är ett exempel. V i får i det här numret läsa ”Flyktingen”, som ursprungligen publicerades 1951.

Från samma år är Frank Robbins’ ”Johnny Hazard”, som jag minns bättre. Jag minns inte om jag har läst just det nu återpublicerade avsnittet ”Systematiska Sadie”, men jag kommer i håg Robbins’ maner att teckna Johnny Hazards hår. Det jag nu slås av är Robbins’ sätt att teckna vissa av sina figurer i ett slags karikatyrmässig stil – Systematiska Sadie och den kuschade medhjälparen Karats är ett par exempel i det här aktuella avsnittet. Men det här greppet var inte unikt på den tiden. Ett mycket känt exempel är Chester Goulds ”Dick Tracy” och de skurkar Tracy mötte.

Att läsa de här båda serierna från tidigt femtiotal ger mig en nostalgisk kick, men ingen av dem kommer ändå upp i den klass numrets ”Modesty Blaise”-avsnitt har. Det här återpublicerade avsnittet, ”The Mind of Mrs Drake”, som först publicerades 1984-1985, har manus av Peter O’Donnell och är tecknat av Jim Haldaway och är både spännande och välgjort. Obehagliga saker kan hända med personer som konsulterar ”psykometrikern” (jag tror att det här begreppet har en annan betydelse i dag än det har i serien) Rebecca Drake, och när Sir Gerald Tarrant sätter en av sina yngre underlydande på att forska i fallet Drake, försvinner agenten också. Det föranleder Tarrant att kontakta Modesty Blaise för att få hjälp, och hon låter sig alltså kidnappas men med Willie Garvin som vakande öga och assistent på fri fot. Jag ska inte avslöja hela den välkomponerade och spännande handlingen, men jag kan ju nämna, att den kvinnliga agentens pappa hämnas sin dotters död – han utnyttjar det försteg han såsom varande blind har i mörker.

Och bara avsnittet om Modesty Blaise tar 62 sidor i anspråk i det aktuella numret.

En middag på bröllopsdagen

Birgitta och jag hade bott ihop ganska länge, och våra gemensamma barn var redan ganska stora, när vi till slut beslöt oss för att också formellt gifta oss. Vi berättade det bara för våra barn och bokade in borgerlig vigsel hemma i Uppsala efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 i Stockholm- Birgitta var ledamot och jag själv VUs sekreterare.

När vi sen kom hem, hade främst Kerstin – men även Matti var med – ordnat bröllopsmiddag åt pappa och mamma. Vi bjöds på av henne själv hembakt pizza. Själv hade jag köpt blommor åt Birgitta, och vi har väl nästan aldrig ätit en så trevlig familjemiddag, varken förr eller senare.

I dag är det vår bröllopsdag, och det har genom åren blivit ganska många middagar den här dagen och då oftast på någon bättre restaurang.

Nu när vi båda år 80 år är det inte längre så lockande att gå på någon restaurang långt hemifrån, och dessutom har ju vintern och med den snön gjort det svårare att ta sig till någon restaurang långt borta.

Så jag föreslog hustrun att vi skulle promenera den korta biten upp till Torbjörns torg och där äta middag på relativt nya Tuna Kök & Bar, som vad jag förstår har samma ägare som Pizzeria & Restaurang Remo på Tunagatan en bit från torget. Remo är inget märkvärdigt ställe, men man kan få hygglig mat till anständigt pris där.

På Tuna Kök & Bar var vi nästan ensamma som gäster, men det kom också in en del människor som köpte med sig pizza hem. Fast jag gissar att det kommer många fler när värmen kommer och man kan sitta ute på uteserveringen mot Torbjörns torg.

Den mat vi beställde var hygglig, men det alkoholfria vin som fanns på menyn och som vi hade tänkt beställa en flaska av var tillfälligt slut, så det blev var sin Pripps blå till den här bröllopsmiddagen. Och så avslutade vi med var sin kopp svart kaffe – dubbel espresso, som vi hade velat ha, fanns inte heller.

Dyrt blev det verkligen inte – jag hade räknat med att betala mera.

Sen, när notan var betald, gick det gamla paret hem. Där såg vi ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”, som vi båda tidigare har sett, men vi sköljde ner filmen med en flaska rött alkoholfritt vin.

Melodikrysset nummer 2 2018

Jag tyckte det var bökigt att lösa dagens kryss. Ett antal dubbel- och trippelfrågor gjorde det svårt att hinna anteckna delfrågorna och ledtrådarna. Och så fanns där åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något som helst samband med varann.

Om vi tar den sista först, var svaret på den första delen Toto med ”Rosanna” från 1982. Den var hopparad med en låt från 2017, ”I Can Fall In Love Without You” med Zara Larsson.

Över huvud taget ansträngde sig Anders Eldeman i dag för att sätta olika åldersgruppers kunskap om musik som inte förknippas med deras egen generation på prov.

I ena ögonblicket spelade han ”Someone Who Can Dance” med Icona-Pop.

För att lite senare spela en dansbandsversion av ”De sista ljuva åren”, som Lasse Stefanz gjorde succé med 1989. Den handlar enligt Eldeman om ett antal sådana, det vill säga år.

Och sen är det ju inte säkert att dansbandsälskarna har hört ”You Raise Me Up” från 2003 och med Josh Groban.

Jag klagar inte för egen del, eftersom jag är musikalisk allätare och lyssnar på musik från mycket skilda tidsepoker.

Jag gillar film också – men visst var det många filmer att hålla reda på i dag?

Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” fick vi i dag höra med Deje dragspelsklubb, men ganska många av melodikrysslösarna har säkert sett eller i TV hört talas om den nya filmen om låtens skapare.

Och ”En officer och en gentleman” har säkert många av lyssnarna/lösarna kanske också sett – vad jag minns har den också tidigare förekommit i krysset. Ur den hörde vi ”Up Where We Belong”, som i filmen sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes.

1995 – sista ordet är alltså fem – kom filmen ”Pensionat Oskar” i regi av Susanne Bier. I den sjöng Claes Jansson ”Vad jag sökte, vad jag fann” med text av Jonas Gardell.

För att göra det svårare för oss spelade Eldeman i dag ”Moon River” med norskan Sigrid Haanshus. Mer känd är den med Audrey Hepburn i filmen ”Frukost på Tiffanys” från 1961.

Också sista frågan i dagens kryss var en filmfråga. Burt Bacharachs ”Raindrops Are Falling On My Head” förekom i filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid” från 1969, och här i Sverige blev den känd i Siw Malmkvists insjungning från 1970, ”Regnet det bara öser ner”. Fast hade den senare spelats som ljudillustration, hade det varit ganska lätt att räkna ut, att det ord som söktes till krysset var regn, så därför spelades den med fransmannen Sasha Diestel. Låten förekom förresten också i ”Forrest Gump”.

”I Won’t Forget You” blev en stor framgång med Jim Reeves, men vad jag vet har den inte varit ledmotiv i någon film.

Sen är det bara två svenska låtar kvar att redovisa.

Den första av dem, Povel Ramels ”Sommartrivialiteter (à la Birger Sjöberg)” lyssnade jag mycket på runt 1960, både för att den är en lysande sjöbergpastisch och för att Povels text är smått genial – TVns ”lennarthylande” och annat sådant.

Fantastisk är också Ture Nermans 1916 skrivna ”Den vackraste visan om kärleken”, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939, sålunda på randen till nästa stora europeiska krig.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916 (publicerad i diktsamlingen ”Fruntimmer”, 1918)
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världskriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

Bra med fler serier i Aftonbladet, men det går att göra mycket mera

Karl-Erik Lindkvist vidarebef0rdrade, när jag skrev om serierna i Aftonbladet, ett hoppingivande meddelande från Mikael Tegebjer på Bulls: Aftonbladet skulle fortsätta att i Kryssbladet införa ett helt uppslag med serier och skämtteckningar, och det skedde mycket riktigt på trettondagen.

Får detta en fortsättning blir Aftonbladet när det gäller serier mycket bättre, inget tvivel om den saken. Men jag ser problem även med den här modellen, även om flera av serierna plus ”Bizarro” är värda kontinuerlig publicering.

Att få ihop två sidor serier med gemensamt tema – jul, nyår och vinter (trettonhelg) – går ju, men bortsett från påsk och några helgdagar till går det inte att hitta givna temata för två helsidor serier.

Och i övrigt finns det ju inget givet skäl för att publicera just de valda serierna, så då ställs man inför det vanliga urvalsproblemet, att försöka hitta serier som passar olika åldrar och smaker och täcker olika seriegenrer, i det senare fallet alltså inte bara humorserier utan också till exempel äventyrsserier i olika genrer och publicerade som fortsättningsserier.

I det här fallet måste tidningen ha en egen serieälskande ansvarig, någon som kan och själv gillar olika seriegenrer och mixar serier från olika syndikat, kanske rent av vågar beställa egna, helt unika serier.

Melodikrysset nummer 1 2018

Vi kom hem sent i går kväll, var först på trettonaftonskonsert i Musikens hus i Uppsala och var sen hembjudna till Käthe Elmgren, en gammal god vän till Birgitta (och även mig) från arkatiden – på Nykterhetsvännernas studenthem, populärt kallat Arken, bodde under det tidiga sextiotalet, då jag lärde känna dem, också Birgittas första man, Bengt, och hans nuvarande fru, Inger, och Birgittas och Bengts dotter Anna är född under tiden där. Alla de nämnda plus Annas musicerande dotter Amanda var med både under konserten och måltiden hemma hos Käthe efteråt, och nu verkar det som om vårt lilla privata konsertsällskap under resten av året också kommer att få Käthe som medlem.

Käthe brukar läsa min blogg, bland annat mina lördagskåserier om Melodikrysset, och det är faktiskt inte ovanligt att folk jag träffar här i Uppsala, kända så väl som okända, när de ser mig pratar melodikryss med mig. Och nu när jag kom tillbaka från nyårsvistelsen i vårt sommarhus i Öregrund, hittade jag i högen med post ett mycket vänligt vykort från en kvinna på en helt annan ort i Sverige, som ville tacka mig för det jag skriver om melodikryssen, och hon skrev faktiskt, att hon för egen del inte vet hur man på min blogg skriver kommentarer till det jag skriver där. Det finns en väldig övertro på människors förmåga att hantera nutida tekniker, allt från datorer till bankomater. Min paroll är: exkludera inte de många som inte är så bra på modern teknik från viktiga samhällsfunktioner! Det är av solidaritet med de här (många!) människorna jag själv till exempel vägrar att ha bankkort och envisas med att betala allt kontant.

Den enda brygga jag hittar mellan trettondagsaftonskonserten och dagens melodikryss är Trio X. Trio X medverkade i går kväll, men deras anknytning till dagens kryss är mera vagt: Jag har hört Trio X också vid ODs konserter fast inte just i det OD-nummer vi hörde i dag, ”What Shall We Do With a Drunken Sailor”, för övrigt en sång som vi fick sjunga på engelskalektionerna i realskolan i Sundsvall under det tidiga femtitalet.

Allsång sjöng jag och jämnåriga kompisar också på den på den tiden öppna verandan till det hus vi bodde i i Juniskär, och då kunde det hända, att vi för full hals sjöng ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”). Den skrevs av Waldemar Dahlquist och Fred Winter, men det visste vi förstås inte då. Och filmen ”På kryss med Albertina” (1938), där den var med, hade vi heller inte sett.

De två övriga filmer som förekom, i en dubbelfråga i dagens kryss, fanns inte på den tiden. ”Mary Poppins”, med musik av bland andra bröderna Sherman, kom 1964. Och ”Unchained Melody” härstammar från ”Ghost” från 1990.

Dagens sista ljudillustration härstammar också från en film, ”Det våras för Hitler” (”Springtime For Hitler”, 1968) med Mel Brooks.

Från scenernas värld var musiken ur Giuseppe Verdis ”Aida” hämtad. Den skrevs 1870, men Helmut Lotti, som vi hörde i dag, är ju en man från betydligt senare tid.

Klassisk musik förekom ytterligare en gång i dagens kryss: Vi fick höra ”Månskenssonaten”, skriven 1801 av Ludwig van Beethoven. Och månsken upplever man ju under nätter för att följa Eldemans korsordslogik.

Således After Dark för att upprätta ytterligare en brygga. Den här gruppen fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Ända till Eurovision Song Contest tog sig bröderna Olsen från Danmark 2000 med ”Smuk som et stjerneskud”. Men när de sen deltog i Eurovision Song Contest hette de plötsligt Olsen Brothers och vann med ”Fly On the Wings of Love”.

Vår egen Carola är också känd från melodifestivalsammanhang. Dessutom hoppas hon att efter döden få vingar och komma ända upp till himmelen. Hennes ”You Bring Out the Best in Me” förefaller dock inte vara riktad till just Gud. Den här låten kom 1983, tre alltså.

Nä, det är inte allt i populärmusikgenren som tilltalar just mig. Jag gillar för all del kryddor men inte Spice Girls, inte heller deras ”Wannabe” från 1996.

Lotta Engberg har heller aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes version av ”Tennessee Waltz” var riktigt hygglig. Den här låten har fått ett långt liv – den skrevs redan 1946. Men den bästa versionen gjordes 1964, av Alma Cogan.

Och så avslutar vi med en annan favorit genom åren, Evert Taube. Han skrev sin ”En söndagsmorgon bittida” redan 1923.

Det är inte tillkomståret som avgör om en låt blir dålig eller bra.

Kring ett årsskifte

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.