Melodikrysset nummer 9 2018

Den här veckan har inte varit mycket att hurra för. Jag har hostat och hostat, haft snuva och aningen feber också, och till slut gick jag till Vårdcentralen. Där ordinerades jag en stor flaska Mollipect, som bland annat innehåller efedrin, och den har jag nu tagit enligt förskrivning – jag vill ju inte smitta ner Ella och Sofia som i morgon kommer och hälsar på farfar och farmor.

Det här besöket har också fått mig att läsa och skriva recensioner av ett antal fina barnböcker jag har lagrat för att vid lämpligt tillfälle ge de båda yngsta barnbarnen. Ni kan själva läsa om de här böckerna här på bloggen.

Som om detta inte vore nog har jag dessutom drabbats av datorproblem – förhoppningsvis får jag hjälp av sonen, Matti, i morgon. Att jag över huvud taget har lyckats publicera de nämnda texterna om barnböcker har jag hustrun att tacka för – jag har fått låna hennes dator. Det är vid den jag sitter också nu.

Eldeman har ju de senaste gångerna följt Melodifestivalen i spåren, och dagens omgång med de bidrag som har fått en andra chans sändes följaktligen från Kristianstad.

Jag kan inte påstå att det kryss som sändes därifrån var särskilt svårt – den enda fråga jag inte kunde mer eller mindre spontant var en med signaturen till en TV-serie som ljudillustration. Jag ser praktiskt taget inga TV-såpor, men i det här fallet hade jag till slut alla bokstäver utom den allra första, så den efterlysta serien måste vara Ally McBeal.

Då hade jag alltså löst den allra sista av en hel mängd melodifesivalsfrågor – 2009 sjöng Molly Sandén ”Så vill stjärnorna”.

Nu är ju deltagande i Melodifestivalen inte någon garanti för att en låt automatiskt ska ingå i den svenska hitskatten – och inte heller det bidrag från 2013, ”C’est la vie” med Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist, det som spelades allra först i dag, lär hamna i den svenska schlagerhimlen.

Och hur många minns fortfarande ”Upp över mina öron”, 1989 med Orup och Anders Glenmark?

Siw Malmkvist förekom för övrigt ytterligare en gång, den här gången med ”Alla andra får varann” 1960. Fast hon sjöng den först i ESC – i den svenska Melodifestivalen 1960 sjöngs den av Östen Warnerbring.

Även dansband har förekommit i melodifestivalerna. Dansbandsmusik är inte mycket att dansa till, tycker jag – men naturligtvis finns det enstaka dansband som lyckas med enskilda låtar. Något exempel på det senare är inte ”En blick och någonting händer” – Lasse Stefanz deltog med den i Melodifestivalen 2011.

Då svängde det mycket mer i ”Not a Sinner, Not a Saint” med Alcazar 2003.

Och även om jag brukar skälla på det mesta i melodifestivalerna nu för tiden, detta helt enkelt för att låtarna där aldrig i helvete kommer att bli schlager, kan också jag hitta undantag som bekräftar regeln. Jag är ingen Måns Zelmerlöw-beundrare, men utan tvekan har hans ”Cara mia” från 2007 det där lilla extra, som fäster sig i melodiminnet.

Hur som helst – förr gjordes de riktigt bra låtarna av en kompositör och en bra textförfattare, ibland som i fallet Lasse Berghagen och ”Teddybjörnen Fredriksson” av en enda upphovsperson. Och då minns man för evigt att Fredriksson hade en nos.

Jag är i princip för att det som är avsett att bli en schlager ska ha svensk text, sjungas på svenska. Men det är inte alltid som översättningar blir lika bra som originalet. Lill-Babs’ ”Mina kärleksbrev dem vill jag ha igen” (1961) är väl OK, men nog är originalet, ”I’m Gonna Knock On Your Door” med Eddie Hodges ett strå vassare.

Men i dag spelade Eldeman en låt som slog också den (och dessutom allt annat han spelade), ”All of Me”. Den finns i ett otal mycket hörvärda insjungningar och inspelningar, med Ella Fitzgerald, Anita O’Day, Bill Evans, Frank Sinatra, Miles Davis, Sammy Davis, Sarah Vaughan… Och till och med i en finsk inspelning på dragspel är den värd att lyssna på-

All of Me

All of me, why not take all of me?
Baby, can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I’ll never use them
Take my arms, I want to lose them

Your goodbye left me with eyes that cry
Tell me how can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

All of me, why not take all of me?
Can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I want to lose ’em
Take my arms, I’ll never use them

Your g-g-goodbye left me with eyes that cry
How can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

Schlager blir det här aldrig. Är det ens längre en meloditävling?

Efter sista delfinalen, den i Örnsköldsvik, konstaterar jag att det i den här etappen inte förekom något bidrag, som skulle kunna bli en schlager, alltså en låt där åtminstone refrängen, ibland hela melodin fäster sig i lyssnarnas minne och där dessa lär sig hela eller delar av texten för att själva kunna sjunga låten. Melodifestivalen är numera mest en scenshow där deltagarna exponerar sig själva genom klädval och koreografi. Lika stor betydelse har dansare och effekter som ljus och rök. Text och musik är numera skapade av en hel hord av människor som leds av vad de tror slår bäst.

Det enda glädjande med gårdagens deltävling var att de röstande redan i första omgången lyfte ut de värsta uttrycken för det jag ovan beskriver, ”Icarus” med Emmi Christensson och ”Break That Chain” med Felicia Olsson.

I nästa omgång åkte också Elias Abbas och ”Mitt paradis” ut.

Däremot tog sig Olivia Eliasson med ”Never Learn” till Andra chansen, något jag inte förstår efter att ha sett de gröngula dansarna i den.

Ett snäpp bättre var då ”Every Single Day” med Felix Sandman, som också gick vidare till Andra chansen.

Direkt till final tog sig ”Fuldans” med Rolanz, det vill säga Robert Gustafsson & co. Till det här bidrog säkert flera saker: Robert Gustafssons position som känd komiker, musik och kläder à la dansband och driften med tävlingen det här var en del av. Jag förstår det här valet – men skulle det här komma att begripas av eurovisionspubliken, om det här blev Sveriges bidrag till ESC? Jag tillåter mig tvivla.

Den andra finalplatsen togs, mycket väntat, av Mariette och ”For You”. Hon var bäst – men inte heller ”For You” kommer någonsin att bli det slags schlager forna tiders melodifestivalsegrare nästan undantagslöst blev.

Melodikrysset nummer 8 2018

Jag har haft en besvärlig vecka, och än är inte alla besvären över.

Jag har haft en tilltagande förkylning – har snorat och hostat och haft feber – vilket bland annat fick mig att avråda sonen, Matti, med döttrarna Ella och Sofia från att komma till Uppsala den här helgen; de får komma nästa helg i stället. Hustrun har hjälpt mig genom att ta över att handla och laga mat, delvis också diska. Ett par dagar somnade jag under tidningsläsningen i min läs- och TV-fåtölj, sov bort nästan all normalt vaken tid.

Som om inte det räckte, slutade också datorns skärm att fungera. Jag har inte riktigt orkat lokalisera felet, men jag har fått låna hustruns dator för att klara det allra viktigaste.

I morse lyckades jag ändå ta mig upp sju, lagom tidigt för att hinna bli klar till Melodikrysset. Men då visade det sig, att krysset skulle sändas en timme senare än vanligt, detta på grund av sportsändningar i P4. Jag är inte det minsta intresserad av idrott. Men andra är det ju, så ge gärna sporten en egen radiokanal.

Det var väldigt mycket melodifestival- och ESC-musik i dag, förmodligen för att programmet direktsändes från en deltävlingsstad, Örnsköldsvik. Eftersom de låtar som tävlade i Melodifestivalen åtminstone tidigare hade melodier som lätt fastnade i minnet, var dagens kryss i det stora hela hyggligt lätt.

Men även bland de svenska bidragen fanns det åtminstone en som hade försetts med en fråga, som åtminstone jag inte kunde spontant utan måste googla på. Jessica Andersson tävlade även 2007 och hennes låt då hette ”Kom”. Men nu ville Eldeman ha namnet på en av upphovspersonerna, uppenbart Lina Eriksson.

Också i andra fall gjorde Eldeman sitt bästa för att konstra till frågorna.

”Love, Love, Love” sjöngs 2009 av Agnes – men här vill Eldeman ha det efternamn hon inte brukar använda som artist: Carlsson.

I fallet ”Hon kommer med solsken” från 2002 fick vi inte lyssna på originalet med Östen med resten utan här serverades en parodi.

M A Numminen sjöng på sitt oefterhärmliga sätt Lena PHs succé från 2004, ”Det gör ont”.

Friends vann Melodifestivalen 2001 med ”Lyssna till ditt hjärta”, men här fick vi höra den i engelskspråkig version.

Nicole från Tyskland vann 1982 ESC med ”Ein Bißchen Frieden”.

Bröderna Rongedal, som 2008 tävlade med ”Just a Minute”, är inte bara bröder utan också tvillingar.

Men ändå faller det sig naturligt att, när vi nu är inne på brödrapar, nämna också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och filmatiseringen av den, som ju ljudillustrationen var hämtad från.

Jules Sylvain-melodier spelar Eldeman, med all rätt, ganska ofta. I texten förekommer både ”en röd liten ros” och en äkta spanjor.

Hett till går det också med norska A-ha, som sjunger ”Take On Me”.

Och så går vi i mål med en franskspråkig version av den av Lars Forssell i Sverige lanserade ”Snurra min jord”, i Leo Ferrés original ”Elle tourne la terre”.

Jag publicerade Ferrés ”Le piano du pauvre” och Forssells översättning, ”De fattigas piano”, i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Melodifestivalen: åtminstone en låt hade schlagerkaraktär men den var inte mediabedömarnas favorit

Ut ur tävlingen åkte redan i den första röstningsomgången en av flera stockholmskritiker högst rankad låt, ”Cry” med Dotter. Sångerskan framförde den föredömligt solo, utan dansare och andra krusiduller, men det hjälpte inte – ”Cry” saknar alla de egenskaper som skulle behövas för att vinna en schlagertävling.

Jag förstår också att ”Stark” med Barbi Escobar rönte samma öde, även om den när det gäller den yttre inramningen hade mer av de scenattribut som nästan alla låtar förses med: färg- och ljuseffekter, dansare med mera. Men vad hjälper det om melodin inte fastnar i lyssnarnas musikminne?

Däremot förstår jag, att ”A Bitter Lullaby” med Martin Almgren tog sig direkt till final. Almgren är väl inte om man ser till utseende och kläder någon skönhetsupplevelse, men han kan sjunga, och låten har den i det här sammanhanget ovanliga egenskapen att den har element som fastnar i öronen och det som finns mellan dem.

Jessica Andersson fick den andra finalplatsen med ”Party Voice”, mer en danslåt än en schlager, och jag gissar att det som gav henne den här höga placeringen är en kombination av brist på konkurrens och att hon tål att ses på. Sjunga kan hon ju också, vilket inte alla i den här tävlingen kan.

Två låtar gick vidare till Andra chansen.

Moncho med ”Cuba Libre” kom väl dit mest med hjälp av dansrytmen och dansarna. Men som melodifestivalbidrag, som sång, var den väl inte lika bra?

Också ”Everyday” med Mendez hade egenskaper som lockade tillräckligt många att rösta.

”Min dröm” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän hör förvisso inte till det allra bästa Moraeus har gjort, men folkdansarna från Dalarna hade kanske gjort intryck på ESC-publiken, om det här bidraget hade tagit sig vidare till europafinal. Men nu åkte det alltså ut.

Nå, det här var bara ett tankeexperiment från min sida. Och för egen del tycker jag som tidigare, att det är låten och dess karaktär plus sångförmågan som ska bedömas i den här tävlingen.

Melodikrysset nummer 7 2018

I sak tyckte jag inte att dagens melodikryss var särskilt svårt, men de många dubbelfrågorna gjorde det svårt att hinna anteckna alla delfrågorna och att notera deras placering i krysset, och det faktum att delfrågorna dessutom i flera fall saknade inbördes samband gjorde mig förbannad. Eldeman får väl förhandla sig till längre sändningstid, om det här är effekter av för snålt tilltagen sådan.

Den pågående Melodifestivalen har jag hittills mest bara blivit förbannad på – åtminstone hittills har det där inte förekommit något man skulle kunna benämna schlager. Men åtminstone några av ljudillustrationerna i dagens kryss, också melodifestivalbidrag, blev ju också schlager.

Ett exempel är ”Guld och gröna skogar” (2015) med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Ett annat är vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark.

En av de flera dubbelfrågorna rymde ytterligare två exempel. Dels Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, sen omdöpt till ”Boogaloo dansa rocknrolla” (vad betyder det?), dels ”Sommaren är kort med Thomas Ledin. Ur den senare söktes något i texten: ”med en glass i min mun”.

Lika väl lyckades inte Siw Malmkvist med ”Det är kärlek” (1988).

Inte heller Amy Diamond 2009 med ”It’s My Life”. Bon Jovi har förresten gjort en låt med samma namn.

Ytterligare en besynnerlig dubbelfråga hade Eldeman gjort av ”Jag mår illa” av och med Magnus Uggla och av SOS med ABBA. Det enda samband jag kan se mellan de här båda sammanförda låtarna är att illamående ju kan ända i nödanrop.

Eldemans andra bugning för sin skånepublik i dag, ”Eslöv” med Östen Warnerbring och Eva Rydberg, hör, trots att båda är hörvärda artister, inte till deras bättre nummer.

Inte heller kände jag mig stimulerad av språkövningen ”Your Mother Should Know” = ”Din mamma hon minns”, tycker inte heller att den här beatlesmelodin hör till John Lennons och Paul McCartneys bästa.

Betydligt bättre är då ”Live And Let Die” med Wings och av McCartney. Och 007-filmen med samma namn, på svenska ”Leva och låta dö”, är inte så pjåkig den heller.

Nina Persson och The Cardigans är oftast hörvärda men har gjort bättre saker än ”My Favorite Game”.

Gipsy Kings har jag alltid gillat, och deras ”Bamboleo”, som spelades i dag, hör till höjdarna.

Själv ska jag nu laga lunch, och sen ska Birgitta och jag gå på teaterpremiär.

Ungar läser inga serier längre

I gårdagens Aftonbladet (11 februari 2018) fanns en larmartikel över ett helt uppslag: ”Ungar läser inga serier längre”. Fokus i artikeln, skriven av Svante Lidén, ligger på snart nedlagda Serieslussen vid Mariatorget i Stockholm – trots att där finns det mesta i genren, har man nästan inga kunder.

Butiksinnehavaren Erkki Häkli är liksom artikelförfattaren och jag själv äldre män, serieälskare och seriesamlare allt sedan unga år.

Det fördes kampanjer mot serier redan på 1950-talet, men trots vad dåtidens seriemotståndare sa och skrev, har serieläsningen inte hämmat min lust att läsa seriös och kvalificerad skönlitteratur – hemma hos oss finns ett bibliotek, större än det man finner i en del biblioteksfilialer och faktiskt också kvalitetspräglat.

Dock, för egen del köper och läser jag fortfarande också serietidningar och seriealbum, skriver också om dem här på bloggen. (Se Kulturspegeln, Serier.)

Men serieköparna och serieläsarna blir, vilket också är kontentan av den nämnda artikeln, allt färre, vilket i sin tur märks på utbudet av serietidningar i livsmedelshallar och ställen av typen Pressbyrån.

En viktig orsak till det här är att dagens barn och ungdomar i så hög grad är ständigt uppkopplade: ser på film och TV-program, spelar spel på skärm.

Och eftersom tiden är begränsad, går det här ut inte bara över serieläsning utan minskar också tiden för bokläsning.

Själv gör jag vad jag kan för att motverka det här. De yngre barnbarnen får alltid böcker i julklapp och födelsedagspresent av farfar/morfar. Och till farfars stora glädje hade näst yngsta barnbarnet förra året ”Bamse” på sin önskelista, så i år fick hon för andra året i följd en helårsprenumeration.

”Bamse” nämns också av Lidén som en serie som fortfarande finns kvar.

Däremot tar han inte upp varför dagsportionen av serier i Aftonbladet numera bara är två.

Inte en enda schlager

Bland de låtar som förekom i gårdagen melodifestivaluttagning förtjänade ”Shuffla” med Samir & Viktor att gå vidare direkt till final. På grund av show och dans. Schlager kommer den däremot aldrig att bli. En schlager måste nämligen ha en text där åtminstone refrängen omedelbart fastnar i huvudet och vars melodi är sådan att den kan sjungas av nästan vem som helst som har hört den.

”Shuffla” hade också förtjänsten att ha svensk text, och i den här tävlingen var den inte ensam om det. Det betyder inte att just de fyra svenskspråkiga bidragen var bra – men allmänt tycker jag att låtar som tävlar för ett land ska sjungas på det språk som talas där – musikalisk och språklig särart borde synas i tävlingen. Märk att detta sägs i Sverige av en man som själv är född i Estland och vid 80 års ålder fortfarande talar också sitt forna hemlands tungomål. Nå, enbart språket räcker inte för att lyfta en låt. Varken Jonas Gardells ”Det finns en väg” eller Stiko Per Larssons ”Titta vi flyger” var tillräckligt bra, och även om Ida Redigs ”Allting som vi ska” hade förtjänsten att vara ett solonummer, var den inte tillräckligt bra för at kunna hävda sig i ESC-finalen.

Vidare till en ny uttagningsomgång gick däremot Margaret med ”In My Cabana” och dansuppbackning. Att hon sjöng på engelska hade förstås att göra med att hon är polska. Jag är verkligen inte mot polacker, men ska någon som är polska och inte bor i Sverige tävla för Sverige?

Direkt till final gick ”Last Breath” med Liamoo. Låten fick bra förhandsomdömen, och för en del av publiken är sångaren tidigare känd från Idol (ett program jag en gång tidigare har döpt till Idiot). Låten är inte alls så bra som man kunde tro av resultatet av omröstningen, men det är ju helt uppenbart att låtarna i den här tävlingen samlar röster av helt utommusikaliska skäl.

Faktiskt var ”Songburning” med Mimi Werner, som nu gick vidare till Andra chansen, snäppet bättre, vilket dock inte betyder att den heller kommer att bli någon schlager.

En sak som har slagit mig när jag har hört och sett den här tävlingen är den enorma mängden upphovsmän bakom varje bidrag. Det blir väl så när man inte längre tävlar med text och musik utan med scenshow.

Förr, på den gamla goda tiden, skrevs text och musik i allmänhet av två tonsäkra personer, ibland till och med av en ensam trubadur.

Melodikrysset nummer 6 2018

Dagens kryss började, trots att det gjordes inför publik, ganska svårt. Jag gissar att det är många melodikrysslösare som, även om de har hört ”Mambo No 5″, varken mindes den här låten från 1999 (i vart fall inte titeln) eller att den gjordes av Lou Bega.

Själv tyckte jag den tredje frågan var svårast, trots – eller möjligen på grund av – att låten som spelades, ”Shout It Out”, förekom i en melodifestival för inte så länge sen, 2012. Själv hade jag glömt både låten och den som sjöng den, David Lindgren. Först så småningom gick det upp för mig att den som sjöng är identisk med det gapande missfostret som leder årets upplaga. Men det här räckte ändå inte – vi skulle också kunna vad den ene av upphovsmännen hette i förnamn. Jo, Tony (Nilsson). Har aldrig ens noterat namnet – jag fick googla.

Då var det mycket lättare att känna igen melodifestival- och ESC-bidraget från 1980, ”Just nu” med Thomas Ledin.

Urlätt var det också att känna igen Håkan Hellström och ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”.

Jag är ju ingen vän av dansband, och Fernandoz’ inspelning av ”På väg igen” hade jag nog aldrig hört förut. Men Willie Nelson har jag lyssnat på, och nu vet jag också att ”På väg igen” i original heter ”On the Road Again” och förekom i ”Honeysuckle Rose”.

Eldeman har ju en viss kärlek till filmanknutna frågor, men ”Gudfadern” (1972) med den musik av Nino Rota han spelade har väl tidigare förekommit i krysset?

Från film tar vi det nära steget till TV, och därifrån minns vi ”Albert och Herbert”, spelade av den i dag eftersökte Sten-Åke Cederhök och så Thomas von Brömsen.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har, vad jag minns, också förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi den på finska, men originalet (1984) gjordes av Wham!.

Från Wham! är steget långt till Ulf-Peder Olrog och Jeja Sundström – den senare hördes i dag i den förres ”Lördagskväll i paradiset”.

Veckans Evert Taube blev ”Nocturne”, även känd som ”Sov på min arm”. Mot bakgrund av det senare var det lite märkligt att det sovunderlag Eldeman sökte var en kudde.

Sov på min arm / Nocturne

Text och musik: Evert Taube, 1966

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.
Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Och visst har jag också allt av Gustaf Fröding, all hans poesi i en av bokhyllorna och en hel del tonsatt i skivhyllorna. Och givetvis har jag även ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao. Här om dan halvciterade jag förresten Fröding i rubriken till en av mina bloggtexter.

Visste ni förresten att vår son, Matti Dahl, ha spelat gitarr i en grupp som fick spela som förband under en turné med Mando Diao?

Strunt är strunt om än i gyllne trosor

Ser man till den yttre inramningen – sådant som ljus- och rökeffekter, dansare med mera – var den första omgången av Melodifestivalen, den i Karlstad, riktigt hygglig, men det är mer än man kan säga om sångerna i tävlingen. Att någon av dem, ens vinnaren som var professionellt framförd någonsin skulle kunna bli en schlager är uteslutet, Testa själva: Finns det något av bidragen som har fastnat så pass mycket i melodiminnet, att ni skulle klara att återge melodin?

För egen del är jag road också av populärmusik och minns deras melodier och åtminstone delar av refrängtexterna sen åratal. När jag senast köpte, kollade och skrev om en sångbok av den här karaktären, mindes jag spontant alla melodier utom någon enda.

Så för vilka görs egentligen Melodifestivalen numera? För ungar som vill klä ut sig och härma de något större barnen i TV? De där som har lyckats bli Idoler med hjälp av TV.

Det skulle vara intressant att få ålderssammansättningen på dem som röstar fram rangordningen i den här tävlingen. Statistiskt är gruppen som röstar med all sannolikhet inte representativ för genomsnittet av befolkningen, och nu talar jag alltså inte bara om ålder, även om många just av de äldre inte ens klarar att ta sig till telefonen förrän omröstningen är över.

Ett bra exempel på att också helt utommusikaliska faktorer spelar in för vilka som efter första omgången finns kvar i tävlingen är Edvard Blom, som i ”Livet på en pinne” visade, att vad han nu än kan, så är det inte att sjunga.

Det kunde, åtminstone förr i världen, Kikki Danielsson. Men att hon, sannolikt för att stryka den äldre publiken medhårs, släpades upp på scenen för att framföra ”Osby Tennesse”, var en illgärning – måtte hon inte supa ner sig efter det här fiaskot.

Att också Kamferdrops åkte ur tävlingen med detsamma känns mer OK. De framträdde i masker och pyjamas.

De låtar som gick vidare till andra chansen – ”Patrick Swayze” med Sigrid Bernson och ”All the Feels” med Renalda – tilltalade säkert den ungdomliga publik som söker idoler att identifiera sig med. Men jag, en gammal man, känner ingen dragning till unga flickor som sexponerar sig.

Skickligare var faktiskt John Lundvik, som gick direkt till final med ”My Turn”. Men minns någon melodin?

Vann gjorde den i förhand tippade vinnaren Benjamin Ingrosso, och det inte bara på grund av familjepåbrå – han har faktiskt scentalang. Men det betyder inte att heller ”Dance You Off” är just en schlager.

Melodikrysset nummer 5 2018

Jag hade fått för mig, att dagens kryss skulle sändas en timme senare, så jag sträckte ut frukosten och tidningsläsningen till fram mot elva – bara för att då inse att Melodikrysset just hade sänts. Men Melodikrysset finns ju också på nätet, så det var bara att sätta i gång då i stället. Och särskilt svårt var det inte heller, kanske för att det rörde sig om en direktsändning från Karlstad, där den första deltävlingen i Melodifestivalen äger rum i kväll.

Jag hoppas som vanligt på att de låtar som får tävla i Melodifestivalen ska ha schlagerkaraktär: ha en melodi, särskilt refräng, som genast fastnar i minnet och framföras av artister som klarar att göra sig gällande utan tekniska och andra helt ovidkommande effekter.

Dagens melodikryss rymde mycket av det jag för min del fordrar av en schlager.

Det inleddes med en låt som 1991-1993 låg 71 veckor på Svensktoppen, och även om dansbandsgenren rymmer mycket skräp, skåpar ja inte ut Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som både lyckades med att få folk att dansa och fick dunderhits med låtar som ”Två mörka ögon”.

”Sommarnatt” (1990), i dag med Lennart Palm men i original med Snowstorm, har jag inte riktigt samma förhållande till, men också den har fastnat i mitt melodiminne.

Jag kan förstå Anders Eldemans längtan efter varmare väder (särskilt som han i dag sände från ett torg i Karlstad), men eftersom ”Sommar” (inspelad 2001) var ytterligare en låt i samma anda, ser jag den som en besvärjelse. Som hjälpredor för att få slut på vintern använde han Idolerna, ett gäng gengångare från popscenen, Lalla Hansson, Tommy Blom, Lennart Grahn och Svenne Hedlund.

”Flickor bak i bilen” är en legendarisk svensktoppslåt med Siw Malmkvist, en landsplåga 1959. Då var det fortfarande ingen som pratade om någon energikris, och det var självklart att bilarna skulle finnas överallt och gå på bensin. Missförstå mig nu inte – själv har jag aldrig ens skaffat mig körkort.

Ted Gärdestad är ju filmaktuell just nu, så även de som inte minns hans ”Satellit” från Melodifestivalen 1979 har haft en chans att se filmen om hans allt för korta liv. I dag hörde vi ”Satellit” i dansbandstolkning med Ingmar Nordströms.

Ännu tidigare, i Melodifestivalen 1971, förekom ”Michelangelo (men så svara då)”, ett verk av Bengt Palmers och Björn Skifs.

Varken Christer Sjögren eller Lotta Engberg hör till mina personliga favoriter i schlagervärlden, och jag förstår inte heller varför Eldeman hade valt att spela deras gemensamma insjungning från 2012 av ”Don’t Let Me Down”. Det jag mest uppskattar Lotta Engberg för är hennes sataniska utlämnande av Christer Sjögren i hennes Sommar-program, det där hon berättade om deras kärleksaffär, som ändade i att hon för hans skull lämnade sitt äktenskap, medan han fegade ur.

Från vårt grannland Norge (fast egentligen från Vitryssland) kom 2009 års ESC-vinnare, Alexander Rybak. Han gjorde stor succé med ”Fairytale”.

1982 kom den filmversion av ”Annie”, där titelrollen spelades av Aileen Quinn. ”Annie” gjordes också som musikal, men ursprungligen var den en tecknad serie, ”Little Orphan Annie”, skapad 1924 av Harold Grey. Jag minns den fortfarande med saknad – jag läste den en gång i världen i Aftonbladet, under en epok då tidningarna fortfarande var intresserade av serier.

Därmed är vi inne på filmspåret, och vi fortsätter då med ”Kärleksexpressen” från 1932. I den förekom en sång om sådant vi alla behöver: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men också någonting att älska och att hålla kär:

Någonting att äta, någonting att dricka

Text & Musik: Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström), 1930

Mänskan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi

Om man skulle pruta av
något upppå sina krav
blev det mera harmoni

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan där den ändå aldrig är

Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär

(Mellanspel)

Jag säger: Någonting att ”bolobapdidubaba”
och någonting att ”duludipubababupi”
och någonting att älska och att hålla kär är ”dupipidubabadidudadadi”

Varför ska man ”bolobapdidubaba”
efter guld och ”duludipubababupi”
efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

(Tal:)

Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås.
När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär.

Sen är det bara en fråga och låt kvar, ”Vill ni se en stjärna?”, känd och älskad i Zarah Leanders insjungning och med svensk text av Berco (Bernt Carlberg) 1930. Fast i original var den tysk, ”Wenn der weiße Flieder wieder blüht”, en sång skriven av Franz Doelle, och inspelad med Richard Tauber 1928. Bercos svenska version blev en stor succé i Zarah Leanders insjungning. Leander hade under naziåren i Tyskland stora scen- och skivframgångar i Tyskland och fick sen sota för detta, men ingen har säkert lyckats reda ut om hon drevs av mer än karriärskäl att uppträda just i Tyskland. Kanske var hon en politisk oskuld, driven av karriärlust – men jag har också sett obekräftade uppgifter om att hon skulle ha åtagit sig uppdrag för Sovjetunionens räkning. Bland dem hon senare i livet samarbetade med fanns den politiskt radikale Karl Gerhard.