Sing Out! # 2 och 3 2006

Jag har tidigare berömmande skrivit om den amerikanska folksång- och folkmusiktidskriften Sing Out!.

Också de två senaste numren är läsvärda. Dessutom följer med varje nummer en CD med 20 spår; de senare liksom den mycket omfattande recensionsavdelningen i Sing Out! har ofta fått mig att upptäcka nya spännande artister och skivor.

Tonvikten i tidskriften ligger på musik från USA och Canada samt de brittiska öarna, men Sing Out! skriver också relativt mycket om nordisk musik, i nummer 2 2006 om finnen Mauno Järvelä, som också är representerad på den medföljande CDn. I nummer 2 finns även material om indiern Debashish Bhattacharya och på CDn en hörvärd instrumentallåt med honom.

I de nämnda fallen och i fråga om Dar Williams, Gordon Lightfoot och John Tames görs i nummer 2 den vanliga kopplingen: en artikel om artisten, en sång av honom eller henne med text, noter och ackord och så sången, hämtad från en aktuell skiva, på den medföljande CDn.

Av sångerna (alltså också på CD) i numret vill jag vidare nämna den psalmlika, vackra ”(Our Is a) Simple Faith” av och med David Tamulevich, Arlo Guthries ”My Old Friend” och David Holts akustiska blues ”Got No Use for Lonely” (”Lonely, I got no use for lonely / But it helped me to see the moon / Heartbreak, I got no use for heartbreak / But it taught me how to hear my tune”).

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av låtarna vore speglingar av amerikanskt vardags- och arbetsliv. I nummer 2 2006 finns en Gordon Lightfoot-låt om flygare, en John Tams-låt baserad på sea shanties (”The work was hard and wages low”) samt, kopplad till en bakgrundsartikel, ”This Little Lump of Coal”, som ursprungligen publicerades 1936 i United Mine Workers´ Journal.

Sing Out! vore heller inte Sing Out!, om där inte funnes (alltså både text och noter i tidskriften och inspelning på skivan) politiska sånger med vänsterperspektiv. I nummer 2 2006 finns följande av det här slaget: ”Filled With Love”, skriven av Joyce Anderson dagen innan USA började bomba i Irak, Kiya Hartwoods ”Bully Cirkus”, framförd av Wishing Chair (Kiya plus Miriam Davidson), en tango i kabaréstil, full av satir och ironi riktade mot bushadministrationens krigspropaganda, och slutligen James McMountrys talking blues om dagens USA med dess arbetslöshet, fattigdom och krig för olja.

Nummer 3 2006 är inte sämre i något avseende.

Roger McGuinn, Paul Rishell & Annie Raines, The Crooked Jades, Chumbawamba, Pedro Luis Ferrer samt The Pine Leaf Boys ägnas längre artiklar och Peggy Lipshutz, Frigg och Ianis Ian kortare texter.

Texten om norsk-finska Frigg och deras och Antti Järveläs snabba och välspelade ”Jokijenkka” är numrets exempel på Sing Out!s intresse för nordisk musik. Där finns också texter på spanska (Pedro Luis Ferrer med dottern Lisa i ”La Niete ´e Michaela”, en kubansk son), och på franska (Wilson Savoy i ”Pine Leaf Boy”, ett stycke cajun), båda i härliga inspelningar.

Annat som är kul att lyssna på är Kate Bush à capella i ”The Lilac and the Apple”, Jeff Kazer, assisterad av Jennie Bedford, i ”Sandy Boys”, singern-songwritern Steve Tilston i Fairport Convention-influerade folkrocklåten ”Willow Creek”, Sarah & Hannah Peasall i ”The Old Account”, en traditionell spiritual med banjoackompanjemang, superskkönsjungande tjejgruppen The Wailin´ Jenny (nu med en ny medlem, Annabelle Chvostek) i ”The Devil´s Paintbrush Road” och inte minst Paul Rishell, steel guitar, och Annie Raines, mandolin, i ”You´ve Got It Made”:

When you´re walking down the street
Fifty bucks laying at your feet
Buddy, you´re got it made

Relatives from out of town
Think you´re out and don´t come around
Buddy, you´ve got it made

Call that girl on the telephone
Take her out tonight
Wine and dine then you might find
They´re more than willing to spend the night

When that girl starts telling you
The things that she wants you to do
Buddy, you´ve got it made

OBS: Enligt ingressen är det huvudsakligen Annie Raines som har skrivit texten.

Värd att höra på (och lära sig av) är också numrets Tech-In, ”Behind the 8-Ball” med Glenn Weiser på munspel.

Även i det här numret finns det en rad sånger med politiska texter:

Kongresskandidaten Bill Durston har tillsammans med sin dotter Annie skrivit ”War Is Not a Game”, en protestsång mot att U S Army gör videospel om krig för barn; sången framförs på CDn av Paul Kamm & Eleanor MacDonald.

Janis Ian gör ”The Great Divide”, en sång om hur politikerna, de rika och kyrkorna sviker.

Jen Cass´ ”Dear Mr. President” har formen av en vädjan från en av dem som USA har stationerat i Irak.

Andra sånger har till det yttre en annan form men har lika fullt en politisk kärna:

Chumbawambas traditionella ”Walking Into Battle With the Lord” har sin udd riktad mot fundamentalism.

Dan Berggrens gospelartade ”Power from Above” handlar om en annan kraft från ovan, solkraft.

Och Bill Harleys ”Ahab”, för övrigt en bra rocklåt, har en mångtydig text à la Bob Dylan, där kaptenens budskap, att allt står väl till, kan tolkas nog så politiskt.

Vill du ha information om dessa och tidigare nummer, kan du gå in på Sing Out!s hemsida. Där hittar du också prenumerationsuppgifter. Men välj Basic membership, så att du får varianten med en medföljande CD till varje nummer.

Phil Ochs

Jag har tidigare berättat om mitt långa och anonyma medarbetarskap i Aftonbladets Innerspalten på Karl Vennbergs och Jacob Brantings tid.

Aftonbladets kulturredaktion hade vårvintern 1967 fått korn på den socialistiske amerikanske sångaren Phil Ochs. Det ändade i att jag fick i uppdrag att skriva en hel artikel om honom, den här gången inte anonymt.

Artikeln publicerades den 27 april 1967. Den publicerades med följande bakgrundstext:

Innerspalt-Extra om Phil Ochs

Sannolikt finns det problem som också Innerspaltens läsare går bet på.

Men normala brister i vår kunskap och vår moral behöver vi aldrig tveka att underställa vår läsekrets. Upplysningar strömmar in: fler än vi har användning för. Och själva tonfallen är inte sällan så mänskliga att till och med den som ligger vaken om nätterna för att hans hustru har förlupit honom kan känna sig tröstad.

Låt oss för dagen hålla oss till Phil Ochs. Phil Ochs var för oss, i den mån hans existens lät sig bevisas, en amerikansk protestsångare med CIA ovanligt tätt inpå hälarna. Hans skivor såldes i smyg som hasch, i den mån de såldes. Man kunde lika gärna gå och fråga efter dem i byn kring Kafkas slott som i skivaffärerna.

Läsekretsen visste bättre. Någon trodde visserligena att vi skulle bli tvungna att åka till Paris, där han själv i fjol sommar hade kommit över ”Les rois de folk songs”, med ”Talking Birmingham Jam” av Phil Ochs som ett av de intressantare numren.

En ung flicka i Falun hade haft ännu bättre tur med Phil Ochs, och det i Sverige, närmare bestämt i Stockholm. Hon är medlem i Folk Club 65 i Amsterdam, och vad hon fick berättat om Phil Ochs därifrån gjorde henne nyfiken. Skivhandlaren i Falun visste dock ingenting om Phil Ochs. Hon bestämde sig för att höra efter i Stockholm. ”Våran skola åkte på studiebesök dit några veckor senare. Jag gick då till Svala & Söderlund. Dit brukar jag alltid gå när jag är i Stockholm. Jodå, där fanns en LP med Phil Ochs: `I Ain´t Marching Anymore´. Den är verkligen toppen. Men de visste ej något om honom där. Jag tycker ni på Aftonbladet verkligen ska gå dit och lyssna på honom, ni ångrar er inte. Jag lovar (nästan). Så skulle jag bli glad om ni ville skriva lite om honom, med någon bild eller så. Om ni har en bild skulle jag vara jättetacksam om ni satte in den. Jag läser alltid skriverier i den här stilen, för min dröm är att själv bli journalist på det området.”

Lena kallar hon sig; men hennes efternamn och adress behåller vi svartsjukt för oss själva. Det kanske någon gång i framtiden uppstår behov av en Phil Ochs-journalist också på kulturavdelningen.

Det utförligaste beskedet fick vi emellertid från Enn Kokk, som har åtskilligt att berätta om Phil Ochs i en speciell artikel på dagens kultursida. I ett brev ställer han i utsikt att så småningom presentera sin stora samling politiska sånger för svensk bokpublik. Det låter spännande.

Också inköpet av Phil Ochs lyfter han behändigt över från Kafkas värld till verklighetens. Phil Ochs skivbolag är Elektra, vars produkter hos oss distribueras av Karusell. ”I Stockholm lönar det sig att fråga efter Phil Ochs skivor på Kulturcirkeln och i Gottfr Johanssons musikaffär, Västerlånggatan 78. Den senare affären har också en omfattande kollektion av texthäften med mera. I Uppsala har Forums bokhandel en förnämlig kollektion av böcker med folk- och protestsånger. Bästa urvalet av skivor på området finns hos Sieverts på Svartbäcksgatan.”

Nu börjar vi misstänka att det måste vara alldeles riktigt som vi har hört sägas, att Lena Granhagen svärmar för Phil Ochs sånger och tänker lansera dem med svensk text bara hon får dem översatta.

Phil Ochs har mot förmodan lyckats passera amerikanska ambassaden och är på väg in i hjärtat av Sverige. Vi ber att få hjärtligt tacka alla dem som har gett oss tillfälle att meddela våra läsare denna glada nyhet.

***

Den här introduktionen och min artikel på samma sida illustrerades av bilder, hämtade från omslagen till mina Phil Ochs-LP.

Och här kommer min artikel, den första som i större skala introducerade Phil Ochs i Sverige:

Fakta om den efterlyste Phil Ochs

Större delen av baksidan till Elektra-LPn ”Phil Ochs In Concert” (EKL-310, EKS-7310) täcks av poesi. Under de åtta dikterna läser man: Poems by Mao Tse-tung. Och så en lakonisk kommentar: Is this the enemy? Phil Ochs.

Med den inställningen är det förmodligen inte svårt att bli utstött i USA.

Inte nog med det. En av sångerna på samma skiva, ”Love Me, I´m a Liberal”, gör narr av hysterin kring John F Kennedys död. Och i introduktionen till ”Ringing of Revolution” skissar Phil Ochs en film, som man gärna skulle se förverkligad, där Ronald Reagan spelar George Murphy och John Wayne Lyndon Johnson. Lyndon Johnson spelar själv Gud.

På en annan Elektra-LP, ”All the News That´s Fit to Sing” (EKL-269, EKS-7269), finns en talking blues om Kuba-krisen, kort och gott kallad ”Talking Cuban Crisis”. Stämningen är laddad. TV-mannen säger: Here Comes the President, but first this word from Pepsodent. Presidentens budskap är inte mindre laddat: Let´s sink Cuba into the see, and give them back democracy – under the water. Sen slutar det som bekant lyckligt. Chrusjtjov resonerar som så att hellre röd än död.

Phil Ochs är också en omdiskuterad artist och kompositör av andra skäl än politiska. I Sing Out! nummer 1/1967 skriver Nat Hentoff under rubriken ”The Future of the Folk Renessence”, att han finner Phil Ochs – i motsats till till exempel den likaledes radikale Tom Paxton, han med ”That´s What I Learned in School” – endimensionell, ett slags prosaisk polemiker. (Årsprenumeration på Sing Out!, en tidskrift som förtjänar spridning, kostar $ 5.50; adress 589 Broadway N Y C, N Y 10012.) Det omdömet är inte helt rättvist, men onekligen händer det, att andra artister sjunger Phil Ochs´ sånger bättre än han själv gör. Jämför ”Draft Dodger Rag” på Phil Ochs´ LP ”I Ain´t Marching Anymore” (Elektra EKL-287, EKS-7287) med Pete Seegers och Fred Hellermans insjungning på CBS-LPn ”Dangerous Songs!?” (SBPG 62751)!

Ett tips till: Pete Seeger sjunger Phil Ochs´ ”Ballad of Lou Marsh” på ”Broadsides” (XTRA 1016). De Phil Ochs-intresserade gör också klokt i att lyssna på hans ”There But For Fortune” på Joan Baez´ femte LP (Amadeo-Vanguard, AVRS 9151).

Bästa utbytet av sånger av den här typen, där orden spelar en minst lika viktig roll som musiken, får man, om man skaffar sig texterna. ”Song of Phil Ochs” kan man få för $ 1.95 från Oak Publications, 165 West 46 Street, New York 10036. Många av Phil Ochs´ sånger har också publicerats i Broadside, ett amerikanskt månadsmagasin med adressen 215 West 98 Street, New York, N Y 10025. Även Broadside kostar $ 5.50.

Samtliga här nämnda publikationer innehåller inte bara texter utan också noter.

ENN KOKK

Norstedts förlagsgrupp (KF) äger även Eriksson & Lindgren

Norstedts förlagsgrupp, som ägs av Koopertiva förbundet, är Sveriges näst största förlagsgrupp.

Huvudförlaget Norstedts tävlar med bonnierförlagen om att vara bäst på svensk och översatt kvalitetslitteratur, framför allt skönlitteratur. Allmänförlag men med bredare fackboksutgivning (till exempel trädgård och mat) är också Prisma, ursprungligen ett pocketförlag och tidigare ägt av socialdemokratiska partiet.

Pocketbokutgivningen är numera samlad under Norstedts pocket, tidigare PAN pocket.

Under Prisma sorterar ett mycket specialiserat fackbokförlag, Nautiska förlaget.

Ur Norstedts har avknoppats Norstedts akademiska förlag, som bland annat har tagit över samarbetet med Svenska akademien om ordboksutgivningen; förlaget är som hörs på namnet inriktat på böcker för högskolestuderande.

Utvecklandet av nya media – här berörs också det tidigare endast tryckta ordet – har lett till bildandet av dotterföretaget Norstedts audio.

På barnboksområdet är sedan länge KF störst på den svenska marknaden.

Förtjänsten därav har Rabén & Sjögren, som framför allt under Astrid Lindgrens tid där växte till Sveriges obestritt bästa, och nu menar jag kvalitativt, bokförlag för barn och unga. I Rabén & Sjögren har även Norstedts och AWE/Gebers barnboksutgivning uppgått efter det att KF köpte förlagen.

När KF 1992 köpte det av socialdemokraterna sedan 1912 ägda och drivna Tidens förlag, renodlades så småningom förlaget till barnboksförlag. (Prisma och senare även Norstedts tog över förlagets vuxenutgivning.) I dag är Tidens förlag en etikett under Rabén & Sjögren med succéböcker av till exempel Laura Trenter och J K Rowling (”Harry Potter”).

För ett tag sen gav sig KF-gruppen också in på marknaden för barn-CD med mera: man köpte kvalitetsbolaget Gammafon. Helt logiskt eftersom Gammafon hade exploaterat en del av Rabén & Sjögrens mest kända barnboksfigurer.

I våras gjorde KF-ägda Norstedts förlagsgrupp ännu ett förvärv.

När barnbokchefen på Rabén & Sjögren Marianne Eriksson 1992 gick i pension, startade hon tillsammans med R&S-författaren Barbro Lindgren ett nytt förlag, Eriksson & Lindgren, där KF dock hela tiden har varit delägare. Eriksson & Lindgren etablerade sig snabbt som kvalitetsbarnboksförlag i Rabén & Sjögrens anda. Bland dem som Marianne Eriksson gav ut på sitt nya förlag fanns många redan kända namn – några av dem fortsatte att parallellt ge ut böcker också på Rabén & Sjögren – men också nykomlingar med stora förtänster: Eva Eriksson, Lennart Hellsing, Katarina Kruusval, Rose Lagercrantz, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger och Lasse Sandberg, Pernilla Stalfeldt, Anna-Clara Tidholm, Cecilia Torudd, Siv Widerberg och Finn Zetterholm.

Nu har KF tagit över hela ägarskapet till Eriksson & Lindgren. De båda förlagen ska dock inte slås ihop; de blir systerförlag.

Nästa steg borde bli att KF även tog över Opal, bildat av gamle Tiden-chefen Bengt Christell. Christell tog med sig stora delar av Tidens barn- och ungdomsboksförfattare till sitt eget nya förlag, dit också några av författarna från AWE/Gebers, till exempel Inga Borg (”Plupp”) och Ulf Löfgren, sökte sig.

Men på en punkt är jag missnöjd med den KF-ägda förlagskoncernen: den försummar, trots en helt fantastisk backlist, klassikerutgivningen. Om detta har jag skrivit tidigare. För att jag ska slippa upprepa mig: Gå till Kulturspegel, Prosa & poesi, Klassiker och läs!

Bara ett litet PS: De böcker om barnen i 67an av Lisa Tetzner jag har skrivit om – se Kulturspegel, Barnkultur – är närmast självklara i den klassikerserie för barn och ungdom, som nu inte finns!

Ordfront säljer Grönköpings Veckoblad/Söndagsnisse Strix samt Lyrikvännen

Enligt en artikel på dagens DN Kultur (2 augusti 2006) är det nu klart, att Ordfront säljer de satiriska humortidningarna Grönköpings Veckoblad och Söndagsnisse Strix till förlaget Lind & co. Lind & co är ett mindre, kvalitetsinriktat förlag, ett av de där som har fått en nisch på marknaden, när de stora förlagen har satsat mer på lättsåld, lönsam bokutgivning och samtidigt har stramat åt utgivningen av till exempel moderna klassiker.

Lind & co, under ledning av Kristoffer Lind, blir nog en bra ägare, men det är synd att Ordfront inte orkade fortsätta.

Enligt samma artikel ser det ut som att det blir Ellerströms, som får köpa Lyrikvännen av Ordfront. Om Lyrikvännen och Lyrikklubben, den som startade som FiBs lyrikklubb, har jag skrivit tidigare här på bloggen: vädjat till Ordfront att tänka om i fråga om försäljningen.

Ska tidskriften nu ändå säljas, är Ellerströms inget dumt val; förlaget i fråga är väl förresten redan nu delägare. Lyrikutgivning, som är Ellerströms specialitet, är ju ingen lukrativ sysselsättning, men Ellerströms har vid det här laget i många år lyckats hålla näsan ovanför vattnet, detta trots – eller kanske på grund av – att förlaget har upprätthållit en strikt kvalitetslinje i sin utgivning; Ellerströms har en milt talat spännande utgivning.

Ellerströms har ännu mindre resurser än Ordfront, men det som talar för att Ellerströms kanske ändå kommer att lyckas med det som Ordfront inte riktigt har klarat av är förläggaren själv, Jonas Ellerström. Han är en sån där person som à la Lyrikklubbens skapare Stig Carlson förenar hängivenhet för och kunskap om poesi med djärvhet och driftighet.

Det man kan undra över är varför Ordfront eller för den delen mycket större förlag som Norstedts inte lyckas härbärgera kreativa förläggare av typen Jonas Ellerström hos sig. Sådana måste ges mycket stor frihet (även att chansa) och få vara utan tyglar (få lov att fatta snabba och impulsiva beslut). Det innebär risker. Men i gengäld vinner man i kreativitet.

En följd av de stora förlagens överdrivna försiktighet har blivit, att det i dag finns en rad mindre förlag, vars utgivning i genomsnitt är vida mer spännande än förlagsjättarnas. Utöver de båda redan nämnda vill jag framhålla det mycket egensinniga Bakhåll (allt från serier till Kafka), Modernista (med sin förnämliga utgivning av moderna klassiker) samt Tranan och Leopard (med bred utgivning av litteratur från andra delar av världen än vår).

Men för att återvända till Ordfront och Lyrikvännen: Av DN-artikeln framgår inte om Lyrikklubbens backlist ingår i försäljningen. Där finns mängder av böcker, som Ordfront under sin ägarskapsperiod dumt nog, trots propåer därom, inte har gett sig in på att återutge. Det är därför bara att hoppas att Lyrikklubbens backlist följer med till Ellerströms. Jonas Ellerström kommer att se till, att delar av den åter blir tillgängliga.

***

Svenska alternativseriers flaggskepp, Galago, blir däremot kvar hos Ordfront. Dock byter tidskriften skepnad i höst, blir en återkommande bok, som Ordfront därmed hoppas kunna sälja även genom bokhandeln. Lycka till!

Ordfronts seriealbumsutgivning under Galago-etiketten fortsätter också och är understundom mycket fin; jag skrev själv nyligen om Mariane Satrapi. Men det finns mycken mark att återta. Många forna Galago-tecknare finns i dag på andra förlag som Kartago, Optimal och Bakhåll.

***

Slutligen separeras nu Ordfronts återstående verksamheter, förlaget, bokklubben Bokfront och tidskriften Ordfront magasin. Det kommer således att bli möjligt att vara medlem i bokklubben utan att prenumerera på Ordfront magasin och omvänt att prenumerera på Ordfront magasin utan att vara med i bokklubben.

Det gör det rimligen billigare för medlemmen eller prenumeranten i det enskilda fallet. Vad det betyder för helheten vet man förstås däremot inte. Den som lever får se.

Carl-Adam Nycop igen

Jag skrev här om dagen en nekrolog över Carl-Adam Nycop.

I dagens Svenska Dagbladet gör presshistorikern med mera Mats Ekdahl detsamma. Det är en kunnig och erkännande genomgång av Nycops tidningsmannagärning.

Bildtexten, som jag antar att Ekdahl inte är skyldig till, lyder:

”Carl-Adam Nycop med kulturminister Leif Pagrotsky på den senaste s-kongressen där de tittar på bilder från 1973 då Olof Palme besökte Malmö. Fotouppdraget var för tidningen Se.”

Skulle alltså Carl-Adam Nycop ha plåtat socialdemokraternas valupptakt för tidningen Se? Tekniskt skulle det ha varit möjligt; 1973 var bildtidningen Se, som Nycop skapade, ännu inte nedlagd, och det låter ju som en kul idé.

Om det vet jag ingenting, men jag vet desto mer om det som bilden som bildtexten hör till faktiskt föreställer: Carl-Adam Nycop står och talar i en mikrofon. I bakgrunden syns en jättestor skylt med loggan med säkerhetsnålen för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, vars ordförande Nycop var. Han var, tillsammans med Olof Palme, i själva verket en av de huvudagerande på socialdemokraternas valupptakt i Malmö 1973.

Det kunde Svenska Dagbladet gärna också påminna om!

Last chorus: Carl-Adam Nycop

Carl-Adam Nycop har avlidit i den aktningsvärda åldern av 97 år.

Nycop var en legendarisk journalist. Han startade som sportjournalist på finländska Hufvudstadsbladet men kom 1934 över till Sverige och Eskilstuna-Kuriren.

Sedan kom han till Stockholm och arbetade på bildtidningen Se, en av innovationerna i svensk press.

Bildseendet tog han med sig, när han 1944 var med om att grunda Expressen – vem minns inte Expressens väl valda foton, grafik och bilduppslag? På Expressen var han redaktionschef 1944-1952, därefter, fram till 1962, VD och adminstrativ chefredaktör.

Tidningens linje var liberal, men den nyhetstidning Nycop skapade hade ett inte så sällan vänstersinnat underifrånperspektiv. Man tog sig ofta an enskilda människors fall – och redovisade triumferande resultatet under vinjetten ”När Expressen griper in”. Det fanns också – vid sidan om sensationsartiklarna – ett tydligt folkbildande drag i Expressens journalistik.

Många av de journalister, som på den tiden arbetade på Expressen, hade sin bakgrund på socialdemokratiska tidningar – Expressen bjöd dem möjligheter och inte minst löner, som A-pressen inte kunde konkurrera med. Också Carl-Adam Nycop var socialdemokrat.

Många andra kommer att berätta den historia jag återger ovan. Låt mig därför bidra med en egen, en som jag vet mer än några andra om:

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och ytterligare KSFare.

Om Helga Henschens insatser för Motståndsrörelsen – vykort, affisch, affischutställning, annonser – se mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Carl Adam Nycop finns, tillsammans med Monica Nielsen och Max von Sydow, med i ett avsnitt i Jonas Simas TV-film om Olof Palme i valrörelsen 1973, ”Våran Olof”, det avsnitt som handlar om socialdemokratenas gigantiska valupptakt på stadion i Malmö 1973. (Om filmen och andra liknande kan du läsa mer under Kulturspegeln, Film.) Det är min övertygelse, att Carl-Adam Nycop och Motståndsrörelsen aktivt bidrog till att socialdemokraterna inte förlorade valet 1973; det ändade som bekant i en jämviktsriksdag.

Carl-Adam Nycop skildrar själv det här i sin bok ”Väcka, oroa, förarga. En tidningsmans memoarer” (Legenda, 1988): I kapitlet ”Valarbete”, sidorna 144-169, skildar Nycop sina egna insatser som ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse. Min insats som ”konspiratör” skildras på sidan 151; i själva verket var hela idén till Motståndsrörelsen min, inte Helga Henschens som Nycop skriver – men det är korrekt, att Helga Henschen utåt framträdde som idégivare.

Carl-Adam Nycop fortsatte efter valet 1973 sitt samarbete med socialdemokraterna, bland annat som medierådgivare och medarbetare på Arbetets kultursida. Sin egen gamla tidning, Expressen, blev han allt mer kritisk till.

Sista gången jag träffade honom i livet var under partikongressen i Malmö i höstas. Vår gemensamme vän Rolf Theorin hade då hämtat honom för att han skulle få möjlighet att se en fotoutställning med bilder av Arbetet-fotografen Pierre Mens, där det fanns bilder från valupptakten i Malmö 1973.

Då föreföll han fortfarande förvånansvärt pigg.

Nu finns han inte längre bland oss.

Men vi är många som minns honom med värme, tacksamhet och sympati.

Midsommardagsmorgon med melodikrysset

Midsommardagsmorgon med strålande sol.

Det hindrar mig inte att, som varje lördag, lösa melodikrysset.

Det börjar barnsligt enkelt med ”sockerbagare”. Också annat är enkelt för folk i min ålder: ”Alexander” – vem av oss har inte hört ”Alexanders Ragtime Band” i radio hundratals gånger? ”Oscar” som i Oscar Hammerstein var heller inte svårt.

Skulle man kunna tänka sig ett midsommarmelodikryss utan Evert Taube? Nej. I dag förekom han till och med två gånger, med ”Orrberget” och med ”Carmencita”. Och Bellman försåg oss krysslösare med ”Stockholm”.

Jag klarar också ganska lätt en del saker ur den något modernare musiken: ”Jinder” (Åsa) som textförfattare till ”Det vackraste”, ”Lars” som i Lasse Berghagen och även ”Ace of” (Base).

Två saker som var svårare för mig var ”Kjell” ur Björn Kjellman i senaste melodifestivalen och så ”Meta” – Meta Roos med Hans Alfredsons ”En mun är hälften av en kyss”. Jag kom på att det måste vara hon, när det bara fattades ett e.

Allra svårast för mig var en radiosignatur. Visst känner jag igen Percy Faiths ”Mucho Gusto”, men inte kan jag associera den till något radioprogram som jag brukar lyssna på. Till slut leder mig ledbokstäverna till att det sökta ordet måste vara ”sporter”. Herregud, Radiosporten har jag väl aldrig lyssnat på i mitt liv.

Nu ska jag gå ut och sniffa på flädern, som håller på att slå ut.

Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen

Vår dotter Kerstin (Kokk) – det finns länk till hennes blogg här intill – är aktiv i nykterhetsrörelsen; hon arbetar som informatör och arkivarie på IOGT-NTOs förbundskansli i Stockholm och har varit distriktsordförande i Uppsala. Kerstin har påbrå, så till vida att hennes mor (Birgitta Dahl) är uppvuxen i ett hem, som präglades av aktivitet i nykterhetsrörelsen, och själv under sin studenttid bland annat var ordförande för Studenternas helnykterhetssällskap (SHS) i Uppsala och bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad. Där bodde senare också i tur och ordning Kerstins storasyster Anna (Kettner, för övrigt med en period där även vid tiden för sin födelse och under sina första levnadsår) och så Kerstin själv.

Mina erfarenheter av nykterhetsrörelsen är mer begränsade. Under gymnasietiden gick jag visserligen med i IOGT hemma i Njurunda men avskräcktes – som den superrationalistiske radikal jag var (och är) – av inträdesceremonin i logen, och återvände aldrig dit. Dock bar jag vid studentfesten, på mitt livs första (förhyrda) smoking, IOGT-märket på slaget, som en demonstration mot det drickande som präglade (och präglar) den här anhalten i livet.

I Uppsala var jag under en kort tid ansluten till SHS, mest för att jag bytte medlemskap med SHS´ nya ordförande Anna-Greta Leijon, som följaktligen gick in i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag gick in SHS. Praktiserande helnykterist var jag ju hur som helst.

För övrigt ganska långt upp i ungdomsåren.

Numera är både jag och Birgitta avfällingar från nykterhetsröreslen, men det är en annan historia.

***

Hur som helst finns det anledning att berätta mer om det här.

Kerstin gav på sin blogg den 14 februari 2006 följande interiör från sitt arbete på IOGT-NTOs kansli:

Ibland blir jag uppringd av gamla gubbar som vill fråga något om arkivet och nykterhetsrörelsens historia, och som med bestämdhet tror sig veta bäst. Jag tror att de tycker att de med ålderns rätt borde veta mer än jag om vad som hänt förr i tiden, även om det är före deras egen födelse. Men framför allt sådant som hänt under deras levnadstid, men innan jag föddes. Det är ett konstigt sätt att tänka, tycker jag. Jag menar, jag vet ju inte ett dyft om till exempel idrott under 1990-talet, bara för att jag levde då. Och även om det skulle handla om ett ämne som jag är intresserad av kan det ju finnas andra människor i framtiden som är mer kunniga och pålästa än jag som har upplevt det. Jag skulle till exempel vilja hävda att jag kan ganska mycket om 1900-talsformgivning och -arkitektur; mer än gemene man som har levt under mina favoritdecennier vad gäller design.

Ibland kan det bli sådana konstiga situationer. Det känns som att jag skulle behöva säga ungefär “Hallå! Jag har läst sex år på universitetet. Jag har en fil. kand. i historia och är utbildad arkivarie. Jag har läst den mesta litteraturen om nykterhetsrörelsens historia. Jag kan det här.” för att de ska tro på vad jag säger, men så säger jag förstås inte.

Idag blev jag uppringd av en 72-årig man som samlade på brevmärken från nykterhetsrörelsen. Han hade några luckor i sin samling som han hoppades få fylla, och han ville även ha tag i mer fakta om vissa brevmärken. Han pratade en del om vilka olika nykterhetsorganisationer han hade märken från, och förklarade litet vad det var för sammanslutningar, ungefär som att jag inte skulle känna till dem. Om SSUH påstod han att det skulle höra till arbetarrörelsen, och då protesterade jag. För er som inte vet vad det var för organisation betyder förkortningen Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund. SSUH var ett helt fristående nykterhetssällskap som organiserade sig på skolor. Det hade ingen partipolitisk inriktning. Anledningen att han ansåg att det hörde till arbetarrörelsen är att han hade sett en uppmaning någonstans om att arbetarrörelsens ungdom borde ansluta sig till SSUH. Det var säkert så att SSUH annonserade i någon arbetarrörelsetidning. Sådant gör ju IOGT-NTO idag också; har riktade annonser i partipolitiska tidningar. Jag lyckades i vilket fall inte övertyga honom. Fine. Han får väl tro vad han vill.

***

Kristina Strömberg, som är mor till Bo Strömberg, som Kerstin är gift med, skrev den 15 februari följande kommentar:

Han kanske hade läst Staffan Heimerssons artikel i Aftonbladet 4/2 2006, där han säger att “En bokstav, en enda, hade räddat Anna Sjödins karaktär och karriär – Ett H”. Han skriver där om SSUH som han tydligen själv tillhörde i sin ungdom. Artikeln är väl värd att läsa. Kanske inte farbror begrep skillnaden mellan SSU och SSUH fast det framgår tydligt?!

***

Samma dag. den 15 februari, skrev jag själv en kommentar. Den är nedan aningen redigerad:

Den sammanblandning mellan SSUH och SSU, som Kristina skriver om, har jag själv stött på flera gånger.

Dock, här i Uppsala fanns det en period, då föreställningen om SSUHs arbetarrörelsetillhörighet inte skulle ha tett sig helt orimlig.

1960-talets första hälft var en period, då Laboremus snabbt växte till en ledande ställning bland studentorganisationerna: 1960-1961, då jag själv var ordförande, fördubblades antalet medlemmar från 125 till 254, för att vara exakt. Under nästa verksamhetsår ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet uppe i drygt 500. Och vi talar nu om betalande medelmmar!

Till det här bidrog att föreningen hade ett omfattande samarbete med andra föreningar i frågor som rörde internationell solidaritet. En av dessa föreningar var SSUHs lokalavdelning SHS, Studenternas helnykterhetssällskap. Det gav också utdelning i form av medlemstillströmning från berörda föreningar. När det gällde SHS, kunde man ibland ha trott, att Laboremus hade en filial på Arken.

I boken “Framtidens utmaningar”, som utgavs till Laboremus´ 85-årsjubileum 1985, skriver jag följande om detta:

“I den grupp som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan, fanns Birgitta Dahl (då med namnet Birgitta Kettner) och Anna-Greta Leijon (ordförande i studentförbundet 1965), som efterträdde Birgitta som ordförande i Studenternas helnykterhetssällskap, Björn Kumm, som gav viktiga impulser åt föreningen från medborgarrättskampen i USA, från Cuba, från gerillakampens Latinamerika och från Afrika, Hans O Sjöström (styrelseledamot i Laboremus, ledamot av redaktionskommittén för Libertas och pressekreterare i studentförbundet), som introducerade viktiga inslag i amerikanskt kulturliv för oss övriga, Sven Hedenskog, Sven Wästfeldt, Gunnar och Jolica Kumm och, i en något yngre generation, Gunnar Hofring (sekreterare i studentförbundet 1965, senare landstingsråd och ordförande i Landstingsförbundet), Roland Svensson och Leni Björklund.”

Jag kunde ha nämnt ännu fler; jag minns nu på rak arm Harry Björk, Bengt Bornefalk samt Bengt och Ulla Abrahamsson, hon Andéasson före giftermålet. Till saken hör också att Anna-Greta Leijon, när hon blev SHS-ordförande 1960, och jag, som var ordförande i Laboremus, gick in i varandras föreningar, när vi träffades på en recentiorsmottagning på universitetet.

Ett par korta förklaringar: Hans O Sjöström var också redaktör för SSUHs Polstjärnan. Det studentförbund som nämns i citatet är förstås det socialdemokratiska.

Naturligtvis har varken SSUH eller nykterhetsrörelsen i övrigt i någon rimlig mening varit en del av arbetarrörelsen. Men historien, inte minst den historia som är ännu äldre än den jag ovan berättar om, ger exempel på starka band mellan de båda folkrörelserna.

Som gammalt FiB-ombud köper jag då och då på Tradera nummer ur äldre årgångar av Folket i Bild, nu senast från åren 1936-1939, en period då upplagan steg till 200 000 exemplar i veckan.

Gamla Folket i Bild var en utpräglad arbetarrörelsetidning, men det är slående, att nykterhetsrörelsen alltid fanns närvarande i den. På avdelningen för lokala notiser och bilder “Stad och land” hittar man i praktiskt taget varje nummer insända bilder och texter inte bara från fackföreningar, arbetarekommuner och SSU-klubbar utan också från NOV-logen nr 63 Orion, Östra Glimminge, som 50-årsjubilerar, NOVs ungdomsavdelning i Tandö på utflykt i Sälenfjällen och annat liknande (jag slog upp en tidning bara på slump) – i ett annat nummer hittar jag de unga godtemplarnas cykelstafett från Kiruna till Warszawa.

Bror Ejve, anställd på Tidens förlag och en av medlemmarna i den turnerande socialdemokratiska sånggruppen De unga gesällerna, skrev visor under signaturen Spelorren. Inför kräftpremiären publicerar han i Folket i Bild nummer 32 1937 i tidningens visserie Sjung svenska folk! en bordsvisa för kräftskivan, “Dom ska vi äta opp svansen på” till melodin “Trolljazzen”. I sista versen heter det:
“Smaken på kräftorna var superfin.
Dumt att förstöra den med vin och brännevin.”

I styrelsen för Folket i Bild satt mycket riktigt också viktiga representanter för nykterhetsrörelsen som Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson.

Kontentan av allt detta är att din gamle man naturligtvis har blandat ihop saker och ting – men kanske inte ändå bara på grund av senilitet. Jag menar att hans tanke inte ter sig helt absurd, om man, som han, är så gammal att man inte har sina flesta erfarenheter från Anna Sjödins tid.

Den 16 februari fyllde jag på med följande tillägg:

Hans O Sjöström, som jag flitigt växlar mejl med (och som läser en del texter på din blogg), bidrar med namnet på ytterligare en laboremit på Arken, Sven-Jacob Andersson. Hans O säger också, att han aldrig formellt har varit redaktör för Polstjärnan men att han väldigt aktivt har jobbat ihop med flera av redaktörerna. Det skulle kunna vara föreklaringen till att jag i nummer 9 1960 av nämnda tidskrift publicerade en artikel om min algerietresa samma sommar, “Les jours de gloir sont arrivés”.

***

Den 17 februari var det dags för en kommentar från Birgitta Dahl:

Det kan finnas ytterligare ett skäl till den gamle mannens minnesbild. Han är ju bara några år äldre än vi, jämnårig med Bengt Kettner och Käthe och Hans Elmgren. På den tiden var SSUH den enda organisation, som drev samhällsdebatt, och en radikal sådan, på skolorna. Politiska ungdomsförbund var inte tillåtna. Men SSUH var mycket aktivt och var en mötesplats för radikala ungdomar. Det var SSUH, som startade Nutidsorienteringen. Under många år var det förtroendevalda i SSUH, som rättade svaren. Jag själv har deltagit flera år. Vi höll till på förbundsexpeditionen på Tunnelgatan 19 i Stockholm.

Det var ju också så, att väldigt många var samtidigt aktiva i nykterhetsrörelsen, en facklig organisation och socialdemokratin. I den rörelse, som framgångsrikt verkade för en fredlig unionsuppgörelse mellan Sverige och Norge för 100 år sedan, samverkade arbetarrörelsen – det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen – nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, framför allt Missionsförbundet. De ordnade gemensamt hundratals möten och manifestationer över hela landet.

***

Jag återkom med ett nytt inlägg den 17 februari:

En av dem som jag har haft längst kontakt med genom livet är Jonas Sima. Om starten för detta och om hur han kom med i Laboremus skriver Jonas i sitt kapitel i “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), “Så det kan gå”: “Säkert var jag ditlockad av Enn Kokk, som jag hade lärt känna under läroverkstiden, när han var elevrådspamp i Sundsvall och medlem i IOGT, och jag var SSUH-pamp i Hudiksvall. När jag kom till Uppsala är jag rädd att vi blev avfällingar, och åtminstone jag sögs snart upp av den så kallade rödvinsvänstern.”

Jo, det är sant att jag under gymnasietiden gick med i IOGT hemma i Njurunda, men som den superrationalistiske radikal jag var, skrämdes jag genast bort från vidare aktivitet i IOGT av intagningsceremonin, som jag tyckte var hemsk. Men nykterist fortsatte jag att vara. I mitt fall dröjde dock det avfall Jonas Sima skriver om från sin egen studenttid åtskilliga år framöver.

Jonas var mest aktiv som ordförande med mera i Studentfilmstudion (som även jag var med i) men dessutom mer i Verdandi än i Laboremus. Nån gång när vi har talat om det här, har han förklarat, att Verdandis eftersitsar efter arrangemangen var mer lockande, eftersom där serverades vin, än Laboremus samlingar kring te och smörgås efter mötena.

Laboremus bestod naturligtvis inte bara av helnykterister – vid våra jättelika sista april- och julfester serverades det vin åt dem som önskade, och där fanns också bar – men den ordinarie mötesverksamheten var konsekvent alkoholfri. Vilket alltså inte lockade vännen Jonas.

Jonas blev först journalist på gamla Stockholms-Tidningen och gick därifrån vidare till Expressen, där han bland annat var filmrecensent; han har genom årtiondena också gjort mängder av filmer, bland annat för TV. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken knöt jag honom som mediakrönikör till tidningen.

***

Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, var inte bara aktiva i nykterhetsrörelsen utan också folkhögskollärare, bland annat på Wendelsberg som på den tiden var Nationaltemplarordens, NTOs folkhögskola.

***

På sin blogg skrev Kerstin den 23 april en text, ”Huset i Mölnlycke där mormor och morfar bodde”:

Jag fick ett tips från min svärmor att huset där min mormor och morfar, Anna-Brita och Sven Dahl, bodde när de var nygifta och arbetade på Wendelsbergs folkhögskola är till salu. De bodde där när min mamma föddes 1937, men flyttade ganska snart efter det upp till Västerbergs folkhögskola i Storvik, Gästrikland, för att arbeta där.

Adressen heter numera Parkvägen 17, men var en annan när de bodde där. Huset ägdes då av Wendelsberg och användes som personalbostad. Det var ursprungligen en vit funkisvilla i trä, men det är inte lätt att se nu. Det är en del tillbyggt, och framför allt ommålat i en färg som jag tycker är helt galen på en funkisvilla. Tills för inte alltför många år sedan krävdes bygglov för att måla om ett hus i en annan kulör, och detta tycker jag är ett talande exempel på varför det inte var en så tokigt bestämmelse.

***

Till detta lade Kristina Stömberg den 23 april följande upplysning:

Huset har även varit ROSA under en period!

***

Kristina kommer själv från Mölnlycke, där hennes föräldrar hade trädgårdsmästeri. Därifrån levererades sannolikt brudbuketten till Anna Britas och Svens bröllop och de vita syrener Birgitta fick vid sitt dop.

Märkligt. Sen har våra respektive barn, som naturligtvis till att börja med inte hade en aning om att det i det förflutna fanns förbindelselänkar mellan våra familjer gift sig med varann.

Dessutom har jag, länge helt ovetande om blommorna vid Birgittas dop, varje jul gett Birgitta en stor bukett långskaftade vita syrener.

Världen är liten.

***

Gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet, var alltså en tidning, som primärt hade sina rötter i arbetarrörelsen men också var en stark förespråkare för nykterhetsrörelsen.

I nummer 12 1944, som jag just har köpt på Tradera, hyllas rektorn på Wendelsberg, Justus Elgeskog, med anledning av sin 60-årsdag, med artikeln ”En dag på en folkhögskola”.

Utöver bild på rektorn själv förekommer bilder från biblioteket, från ett av elevrummen och så en bild från köket med den tidstypiska, föga jämställda bildtexten: ”I flickornas undervisning ingår inte bara teoretiska ämnen utan även en rad praktiska såsom vävnad, sömnad, matlagning, bakning o. s. v. De flesta flickorna räknar också med att de skall gifta sig, och fotografen tvivlade alls inte på deras utsikter… Bullarna var goda.” (På bilden ses fyra glada och söta unga damer knåda bulldeg.) Ytterligare en bild föreställer två ungdomar, en kille och en tjej (förlåt, flicka hette det på den tiden), framför en byst av skolans skyddshelgon, Peter Wieselgren.

Artikeln berättar om studier, ekonomiska bekymmer och den demokratiska andan på skolan. Avslutningen är värd att citera:

”Och alla är de k a m r a t e r. Däri ligger det vackraste i folkhögskolans gärning: att göra unga människor till kamrater.”

Monica Zetterlund

Monica Zetterlund har både jag och Birgitta alltid gillat; hennes samlade produktion finns sålunda i våra skivhyllor.

Det mesta är jazz och kabaré, det ena bätte än det andra.

Självfallet har hon också gjort politiska och samhällskritiska sånger i de revyer hon gjorde med Hasses och Tages Svenska Ord; allt det här finns också på skiva. Vad som är mindre känt är att hon också har gjort en renodlad arbetarrörelseskiva. Om den skrev jag under rubriken ”Sången om morgon, sången om ljus” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1976 (20 maj):

ABFs och Brevskolans första LP heter ”Folk som har sånger kan inte dö” (YTF 50300). Titeln är hämtad från en spansk frihetssång, ”Natten är svart”. I Jacob Brantings fina översättning lyder den centrala strofen:

Natten är full av
blommornas frö
folk som har sånger
kan inte dö.

Monica Zetterlund och Thorstein Bergman sjunger tillsammans med Leif Strands kammarkör och medlemmar ur Nya gesällerna och Venceremos. Georg Riedel har gjort arrangemangen. Massor av ypperliga musiker medverkar, till exempel Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Egil Johansen, Rune Gustafsson, Sture Åkerberg och Andrew Walter. Det är ett nöje, rent musikaliskt, att höra på den här skivan. Lite blek är den möjligen bara i ett par nummer utan solister.

Thorstein Bergman sjunger ”Till seger”, ”Rebellflickan”, ”Första maj” och så förstås sin egen ”Alla tillsammans”.

Monica Zetterlund sjunger bland annat ”Natten är svart” och den chilenska ”Vi ska segra” (”Venceremos”), vidare Theodorakis´ vackra ”Smärta”.

* Klassiker som ”Vi bygger landet” blandas med nykomlingar som ”Bandiera rossa”. Man har också lyft fram sånger som inte är så kända i hela arbetarrörelsen, till exempel ”Låga över länderna” och ”Som en solörn”.

Urvalet är alltså förtjänstfullt. Visst finns det annat man kunde önska. Men varför ska man det, när det som nu har spelats in är så bra?

Gå genast till närmaste skivaffär och köp en riktig rörelseskiva!

Så långt recensionen.

Det slår mig så här efteråt, att nästan alla de nämnda sångerna – svensk text, originaltext, noter – fanns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970).

***

På ett av redaktionsmötena på Aktuellt i politiken (s) kom någon på att Monica Zetterlund och Birgitta Dahl inte bara var jämngamla, födda 1937, utan också var födda på samma dag, den 20 september. Eftersom detta hände 1977, var det inte svårt att räkna ut, att båda ganska snart, samma dag, skulle fira sina 40-årsdagar. Var och en som har satt sin fot på en tidningsredaktion förstår ju, vilken artikelidé som följde av detta faktum.

Jag stretade först emot – jag hade redan fått på huvet för att hustrun hade synts lite för mycket i den tidskrift, vars chefredaktör jag var. Men när alla ivrigt pläderade för en gemensam födelsedagsartikel, gav jag mig. Och så fick Ulla Tengling (reporter) och Gunnar Wallin (ofta anlitad fotograf) i uppdrag att göra jobbet.

Resultatet, ”Två fullvuxna tjejer”, infördes i nummer 15 1977 (den 22 september, vilket är två dar efter födelsedagarna): På omslaget travar en glad Birgitta och en lika glad Monica med kassar med mat i händerna, avsedd för en gemensam måltid; i bakgrunden syns bilen de kommer ifrån. På sidorna 2-4 skildras mötet i ord och bild. Birgitta överraskar Monica genom att å ena sidan finna ”Äppelkriget” som alltför framtidspessimistisk, å andra sidan säga sig gilla fjolårets till socialdemokratin kritiska revy, ”Svea hund”, som vi ska återkomma till nedan. Artikeln avslutas med en bild av en häftig kram damerna emellan.

Det kom reaktioner mot artikeln men inte alls de som jag hade befarat. Läsarna och bland dem KFs ordförande Hans Alsén blev fly förbannade över att Birgitta på omslagsbilden bar på ett storpaket Via tvättmedel. När reaktionerna hade nått stormstyrka, kände jag mig tvungen att svara. Det gjorde jag i min personliga spalt på ledarsidan i nummer 18 1977 (3 november):

DET
HÄNDER

…att vi får brev från läsare. Reaktioner på artiklar vi har publicerat.

Omslaget till nummer 15, det med de båda ”fullvuxna tjejerna”, har gett upphov till ett antal brev och telefonsamtal. Kommentarer i ett par andra tidningar också.

Eftersom det har kommit att drabba en alldeles oskyldig känner jag det som en skyldighet att göra ett tillrättaläggande. Birgitta Dahl handlar varken i Vivo eller köper Via. Hon är konsumtrogen; det tror jag mig ha unika möjligheter att bedöma. Hon bara hjälpte till att bära tvättmedelspaket och kassar. Må partifolkets vrede alltså inte längre drabba henne! Hon hade inte ens någon aning om vårt bildval i förväg.

* Aktuellt får man däremot gärna kritisera.

Fullt så aningslösa som en del har trott är vi dock inte. Självfallet såg vi vad som fanns på bilden, och självfallet diskuterade vi saken.

I själva verket försökte vi dämpa bilden så gott vi kunde: la en stämpel över den ena Vivo-kassen och retuscherade (la svart på) den andra. Via-paketet kunde vi dessvärre inte göra något åt. (Men få av våra läsare tycks veta att Via faktiskt säljs av konsum åtminstone i Värmland.)

Att vi ändå tog den här bilden som omslagsbild har också sina skäl. Den var den klart bästa för ändamålet. Glad, avspänd, tekniskt bra. Dessutom låg den först i bildserien, var tagen i det ögonblick tjejerna anlände hem till Monica.

Må det här tjäna också som en inblick i den värld som inte är läsarnas. Tidningsbilder tas inte på samma sätt som uppställningsbilderna för familjealbumet. Den verklighet vi som jobbar på tidningar har att hantera är ofta mer svårstyrd än ni som får den färdiga tidningen i handen alltid kan föreställa er.

* Men om en sak kan vi vara ense: Man ska alltid handla på Konsum och bara på Konsum.

Enn Kokk

Allra längst ner i spalten står en glad Essbjörn med tummen upp på ena handen och i andra handen ett demonstrationsplakat med texten Köpt Tend!

Ack ja. Jag tycker det ovan relaterade på ett nästan övertydligt sätt illustrerar sjuttiotalets tro på folkrörelselojalitet och på att de stora folkrörelserna, i det här fallet arbetarrörelsen och konsumentkooperationen, benhårt måste hålla ihop.

Annat är det i dag. Jag påminns om detta, till exmpel när jag gång på gång möter en av Uppsalas ledande socialdemokratiska kommunalpolitiker med ICA-kasse i handen – utanför den konsumbutik vid Torbjörns torg där jag och Birgitta handlar, då som nu.

***

Bakgrunden till att vi ville ha Monica i tidningen var, att hon ju också hade varit frontfigur på socialdemokratiska valturnéer. Jag kan fortfarande i öronen höra hur hon och den andra Monica, Nielsen, i valrörelsen 1968 tillsammans i psalmton annonserade partiordförandens inträde på scenen: ”Nu-kom-mer-Ta-ge-Er-lan-der!”

Och så var hon med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i valrörelsen 1973.

Senare, i Svenska Ords revy ”Svea Hund på Göta Lejon” (den som Birgitta berömmer), med premiär den 9 februari 1976, sjöng hon – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn ”Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD ”O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i ”besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren ”tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet ”Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Första maj i år ska jag, i Ordfronts regi, stå vid ABFs bokbord, både vid samlingen på Vaksala torg och under mötet i Odinslund, och sälja (till ett mycket lågt pris) och signera ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”

Jag ska också dela ut gratisexemplar av Ordfront magasins Första maj-nummer till mötesdeltagarna.

***

Torsdagen den 12 maj 2005 omkom Monica Zetterlund vid en lägenhetsbrand i sitt hem.

Hon hade dess förinnan vid upprepade tillfällen gjort uttalanden om att hon skulle sluta ge konserter – bakom det låg främst långvariga och förvärrade problem med en konstrande rygg. Sedan ungdomen led hon av en felbehandlad ryggskada. Med den humor som utmärkte Monica, brukade hon säga, att som hennes ryggrad såg ut, kunde man skicka in röntgenplåtarna till Tipstjänst som sömmersketips. En för en turnerande sångerska besvärande effekt av det här var, att hon i allt större utsträckning fick problem med att åka i turnébuss, klara trappor och sängar på hotell och, inte minst, äntra scenen, till och med stå på den under framträdandet.

Ett i övrigt bitvis hårt liv hade väl också gjort sitt till. Hennes historia om en i flera avseenden blöt turné med Dompan och hans band i Finland är hemskt rolig och samtidigt belysande: När man i planet hem via högtalaren meddelade, att spriten var slut, kommenterade trumslagaren detta med ”Störta!”.

Med dödsbranden trodde man ju att det var slut med nya Monica Zetterlund-skivor. Men dess bättre fanns det inspelade, outgivna band från ett framträdande på Victoriateatern i Malmö 1995 och från Hultfredsfestivalen 1997. Av detta har det blivit en CD, ”Sista gången du var med” (National NATCD 061, 2006).

Till det bästa på skivan hör några klassiska jazznummer, den inledande ”Come Rain Or Come Shine” (text Johnny Mercer, musik Harold Arlen) med hetsigt tempo och Ulf Andersson på sax, även Charlie Parkers (musik) och Bob Doroughs (text) ”Yardbird Suite” med Fredrik Carlquist på sax.

En fin låt är ”Allt det där du har” med svensk text av Olle Adolphson (musik Jerome Kern). Monica gör också en av sina klassiker, Olle Adolphsons ”Trubbel”.

En stor del av materialet (både text och musik) är skrivet av Jan Sigurd, som Monica samarbetade och också turnerade med under den period då de här inspelningarna gjordes; Jan Sigurd spelar piano och keyboards. Det är Sigurd som har gjort urvalet på CDn. Han har också skrivit mapptexten.

Sigurd vill uppenbarligen, det framgår av mapptexten, framställa sig som Monicas nye Tage Danielsson, men han har aldrig Tages politiska och samhällskritiska sting i sina texter. Snarare påminner han då lite om en annan (också för tidigt bortgången) textmakare, som Monica använde sig av, Beppe Wolgers. Till Beppe associerar jag främst i låtar som titellåten ”Sista gången du var med”, ”Goda grannar” och den avslutande ”Måne över Stureplan”.

”Sista gången du var med” har sina goda sidor, även om den inte hör till de allra bästa Moncia Zetterlund-skivorna.

Men det var kul att höra din röst igen, Monica!

Bamse, Essbjörn och Rune Andréasson

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag i januari, när det var aktuellt med prenumeration på Bamse åt Viggo, tre år, följande:

Bamse fanns givetvis hemma hos oss, när barnen var små. Även Rune Andréassons andra serietidning Pellefant.

Det finns borgare som har skällt Bamse för att vara kommunist. I själva verket var han socialdemokrat.

Men låt oss börja från början.

1976 förlorade socialdemokraterna valet, efter årtiondens regeringsinnehav. Min “blogg”, som Kerstin kallar det, “Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 17/1976, handlar om natten då vi förlorade valet:

DET
HÄNDER

…att motgångar inte känns rättvisa.

När vi åkte bussen ut till valvakan på Rönneberga kom första förebudet om att Sverige nu ska förvandlas till krämarbod. Klockan 20.34 klistrades moderaternas stortavlor om i centrala Stockholm. “Sveriges mest köpta stereo” ersatte “Sverige är värt en bättre regering”.

* Sverige hade redan en utmärkt regering. Den lämnade efter sig ett välskött land.

Socialdemokratins valarbetare, från partiledningen till alla dem som nötte trappor och slickade kuvert, har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Ändå förlorade vi.

Många tycker det är bittert. Många är ledsna.

Det är klart att inte heller partiledningen känner någon glädje över valutgången, fattas bara annat.

Men den har inte slängt in handduken!

Visst var dom ledsna över att behöva gå precis när vi har så mycket att ge av praktiska reformer, viktiga för de breda lagren av svenska folket. Och varför skulle man hyckla om att det under kvällens lopp förekom en och annan stram mun, kanske till och med ett och annat blankt öga?

Men där fanns mer av både stridsvilja och humor.

Ingvar Carlsson till Gunnar Sträng 00.57: “Nu får borgarna göra budgeten. Då slipper vi gräla med er. Nu kan vi väl vara vänner?”

Birgitta Dahl till samme Sträng 01.30, då Gösta Bohman var i TV: “Nu kommer din folkpension att bli skattefri.”

Sträng snabbt tillbaka: “Då kan vi gå på krogen.”

Och när Per Ahlmark försäkrade TV-tittarna, att en borgerlig regering skulle arbeta i nära samverkan med löntagarorganisationerna log Gunnar Nilsson hult och sa: “Det ska bli intressant det här.”

* Nästa morgon ligger dimman i stora sjok över Rönneberga. När vi går till bussen nere på vägen rivs plötsligt dimmorna sönder och solen bryter fram. Tvärs över hagmarken på andra sidan vägen rusar en fårahjord. Det känns som en hallucination.

Senare på dagen har vi funktionärssammanträde på Sveavägen 68. “Vi ska jaga dom runt väggar och tak”, avslutar partisekreteraren.

Kamrater läsare, valrörelsen har börjat.

Enn Kokk

Det här numret av Aktuellt i politiken (s) har på omslaget ett kuvert med en originalteckning av Rune Andréasson: En Bamse med stridslysten min springer mot posten med ett kuvert, ställt till Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm. I en pratbubbla ropar han: “Kom igen!” och bakom honom följer i en rad Lille Skutt, Pellefant och Lille Rikard – vi hade för övrigt Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” som baksidesserie under hela min tid som chefredaktör.

På omslaget återgers också det kortfattade innehållet i kuvertet: “Vill bli medlem av SAP. 20.9.76. Rune Andréasson, Kalvlyckevägen 1, 260 40 Viken.”

Rune var för övrigt inte ensam om den här handlingen. Det formligen strömmade till nya medlemmar som en reaktion på maktskiftet.

Vi på redaktionen tyckte, att det här var så roligt, att vi kontaktade Rune och frågade, om Bamse inte kunde få bli tidningens symbol. Just det ville Rune inte – han hade som princip, att Bamse inte fick användas i reklamsammanhang – men han ritade bums en mycket snarlik björn med en s-pil på magen åt oss, ett slags kusin till Bamse, att användas av tidningen.

Vi utlyste en läsartävling om namn på den nya björnen och fick in massor av förslag. Det vinnande förslaget, Essbjörn, hade sänts in av sjuåriga Cyrilla Schörer från Vällingby – hennes mamma var aktiv sosse, och hon läste regelbundet Lille Rikard och hans katt i Aktuellt i politiken.

– Jag döpte honom till Essbjörn, för att s står för socialdemokraterna. Och så var det en björn, förklarade hon.

Essbjörn förekom sedan i många år i tidningen, framför allt som ständig demonstrant i plockavdelningen Apropå, senare omdöpt till Aktuellt magasin; texten på plakatet han bar på ändrades från nummer till nummer. Essbjörn förekom också i tidningens reklambroschyrer, på en T-tröja och en frisbee som vi sålde och så vidare.

Många år efter det här, när det åter igen var socialdemokratisk regering och Rune, med all rätt, var förbannad på att denna i ett ekonomisaneringsprogram föreslog sänkt u-hjälp, tog vi bort Essbjörn, av respekt för Rune och hans åsikt, inte för att han på något sätt hade kommit ihop sig med oss på tidningen.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-20@ 12:56 #

***

Den 16 februari 2006 fick jag följande e-postmeddelande från Simon Bülow, som hade hittat mitt inlägg om Bamse och Essbjörn via nätsökning:

Hej Enn Kokk!

Jag är frilansande Bamsetecknare och läste idag din bloggkommentar om Rune Andréasson på bo.gstromberg.nu:

http://bo.gstromberg.nu/?p=174

Ämnet har intresserat mig. Vet du ungefär hur mycket Rune Andréasson tecknade för er? Jag har sett totalt tre Essbjörn-teckningar vad jag kan komma på. Var det nya teckningar för varje produkt, eller ett par teckningar som återkom? Efter att ha läst din artikel i om Helga Henschen i Parnass har jag också funderat på om det var någon annan tecknare som inspirerade Rune att ställa upp på ett sådant sätt. (Som du säkert vet tecknade både Rune och Helga i barntidningen “Tuff och Tuss” under 50-talet, men det kanske är en långsökt tanke.)

För några år sedan träffade jag din efterträdare på “Aktuellt i Politiken”, Håkan Quisth, och fick höra om samarbetet med Rune Andréasson som pågick en bit in på Quisths tid som AiP:s chefredaktör. Quisth hade själv ingen personlig kontakt med Rune Andréasson. När Rune ville att Essbjörn skulle tas bort fick Quisth reda på det av Rune endast via brev (som också refereras i texten vid den sista Essbjörn-teckningen – se bifogad bild från AiP nr 2/84). Eventuellt hade Rune Andréasson mer kontakt med någon annan, minns jag att han sa. Jag tolkar din text så att du var inblandad vid detta tillfälle. Stämmer det? Var borttagandet då tänkt att bli permanent?

Quisth visade mig att tidningen genomgick en tämligen omfattande förvandling från familjetidning till en mer facktidningsinriktad publikation i och med nr 9/84 (då man även började betona Politiken istället för Aktuellt i titeln). En del inslag upphörde på grund av att de inte riktade sig till målgruppen, däribland “Lille Rikard och hans katt” (mitt i det äventyr som pågick fram till och med nr 8/84!). Hur som helst avslutades publiceringen av serien utan att Rune Andréasson varit inblandad i det. Enligt Quisth skulle Essbjörn, om den hade fortsatt, också den tagits bort efter tidningens nya inriktning. Delar du den bedömningen? Tror du det har påverkat att figuren aldrig återkom? Eller fanns det någon annan anledning till det som du ser det?

Kungliga Bibliotekets databas visar på att Rune Andréasson troligen också ritade en Socialdemokratisk valaffisch 1982. Har du något minne av det? Hade du fortsatt kontakt med Rune efter AiP-tiden – exempelvis då Bofors döpte sin robot till Bamse mot Runes protest, eller när han gick över till mp på 90-talet?

Med vänlig hälsning
/Simon Bülow,
Karlskrona

***

Den 22 februari 2006 fick han följande svar:

Hej Simon!

Kul att du uppmärksammade den här bloggkommentaren.

Bakgrunden och händelseförloppet finns ju i den. Men här några svar på och kommentarer till dina kompletterande frågor:

Rune gjorde ett antal original åt oss – jag minns inte exakt hur många – för fortsatt reproduktion i olika sammanhang. Den vanligast förekommande varianten var Essbjörn med demonstrationsplakat, där ny text författades av oss på redaktionen för varje nytt nummer. Alternativt kunde han uppträda med bildtext med pratminus – i dessa fall kunde den tecknade björnens minspel, allt beroende på budskapet, uttrycka glädje, jubel och ilska. Vi behövde aldrig kolla med Rune, vilken aktuell text björnen försågs med. (Han fick givetvis tidningen och hade haft möjlighet att protestera i efterskott, men så skedde aldrig.) De här återkommande publiceringarna förekom på plockuppslaget “Aktuellt magasin”. Sen förekom Essbjörn också i olika varianter på reklambroschyrer, i annonser, på en kaffemugg, på en frisbee, på en T-tröja och i lite olika redaktionella sammanhang.

Brytningen med Rune kom efter min redaktörstid, som upphörde vid årsskiftet 1983/1984. Jag skrev under 1984 fortfarande recensioner för tidningen men fanns inte kvar på redaktionen, däremot i samma hus (eftersom redaktionen var inrymd på partiexpeditionen med adress Sveavägen 68 och jag hade flyttat över till partisekreterarens kansli). Runes reaktion gällde ett inslag i statsbudgeten 1984, lagd i början av januari, och hans brev publicerades i nummer 2, daterat 26 januari 1984. Som jag minns det, underrättades jag om Runes brev och sa då, att Rune som gammal medarbetare förtjänade respekt och att hans ställningstagande därför borde offentliggöras i tidningen.

När det gäller Tuff och Tuss och Helga Henschen, tror jag du är inne på fel spår. I och för sig förekom Bamses föregångare “Teddys äventyr” i den barnserietidning, som fick sitt namn efter Helgas och Gösta Knutssons gemensamma serie, men det här var mer än tio år före Helgas partipolitiska engagemang i KSF.

Helga hade jag själv, som framgår av Parnass, samarbetat med sen sent sextiotal – bland annat spelade jag en aktiv roll vid tillkomsten av hennes bildbok “Min gröna dröm är röd”. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilder – märk alla framstående politiska tecknare jag knöt till Aktuellt i politiken under min redaktörsperiod – men också av serier. Du kan läsa om det senare i Thomas Storns kapitel om Förlagsaktiebolaget Hansa i “Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken, gjorde jag om tidningen till ett samhällstillvänt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda; jag hade i unga år under en mycket lång period varit FiB-ombud. Tidningen kom nu att förstås fortfarande innehålla politik men också allmänreportage, personporträtt, noveller, lyrik, recensioner – och serier.

Jag lanserade där Quinos “Mafalda” på svenska – under långa perioder fick vi översätta stripparna själva, till och med från spanska. Två svenska serier för lite olika åldrar infördes också, Jan Lööfs “Felix” och så Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt”, som gick på omslagets baksida. Det senare rörde sig förstås om återpublicering av gamla avsnitt, som vi köpte genom Bull´s, men Rune fick självfallet i egenskap av upphovsman fortlöpande tidningen, från det att Lille Rikard började införas i den 1974. Han kände alltså väl till tidningen och vad den publicistiskt stod för, när vi 1976 tog kontakt med honom i björnfrågan.

Det är självfallet, att Håkan Quisth, inne på sitt andra nummer av Aktuellt i politiken, aldrig hann ha kontakt med Rune. Quisth förstod sig heller aldrig på serierna i tidningen eller för den delen på familjemagasinssatsningen och drog följaktligen undan för undan ner på noveller, serier och annat liknande. Det där att avbryta publiceringen av Lille Rikard mitt i ett pågående avsnitt var nog det allra mest korkade han gjorde i den vägen. Och sen ändrade han ju, som du har noterat, helt inriktning på tidningen. Dagens Aktuellt i politiken har för övrigt bara namnet gemensamt med den tidning jag gjorde…

Jag är född publicist, skulle man kunna uttrycka saken, och när jag hösten 1983 gick över till partisekreterarens kansli, gjorde jag det inte med lätt hjärta. Jag skulle gärna ha velat fortsätta med redaktörsjobbet – ingen puttade mig heller från det jobbet – men jag var frustrerad.

Min ambition var att utveckla tidningen ännu mer åt Folket i Bild-hållet, vilket fordrade fler sidor och mer fyrfärg än vi kunde få inom ramen för vårt tryckeriavtal med LO-ägda Tiba. Tidningen Arbetets civiltryckeri, som ville utvidga och stå på egna ben, erbjöd oss ett tryckavtal, som, för billigare pris, skulle ge oss fler sidor samt fyrfärg (i offset i stället för djuptryck) och tryckte till och med gratis ett provnummer. Med detta plus offerten gick jag till ägaren, alltså partiets VU, där alla hurrade – till dess att LOs ordförande Gunnar Nilsson (som annars sällan var med vid sammanträdena) började humma om rörelsens samlade resurser. Därefter bordlades ärendet snabbt, och så vitt jag vet är det fortfarande bordlagt.

I och med det tappade jag arbetslusten. När sen Bo Toresson erbjöd mig att i stället börja jobba i partisekreterarens kansli, tackade jag följaktligen ja, om än med tungt hjärta.

Någon Rune Andréasson-affisch från 1982 minns jag uppriktigt sagt inte. Jag har kollat i partiets verksamhetsberättelse, där de centrala affischerna finns avbildade, och där finns ingen tecknad affisch med. Kan det ha varit en lokal valaffisch från Skåne? (Helga Henschen gjorde till exempel lokala valaffischer för socialdemokraterna i Sundbyberg, där hon bodde.)

Runes vidare öden i politiken känner jag inte till; vi hade mycket lite personlig kontakt redan under våra år av samarbete (främst kanske för att han bodde nere i Skåne), och vi träffades inte sen heller. Så sent som i nummer 13 valåret 1982 av AiP (26 augusti) var Essbjörns budskap: “Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” Inte heller då hördes Rune av med några invändningar mot det av redaktionen formulerade budskapet. Vad som fick honom att ändra sig på den punkten vet jag ingenting om.

Varmaste hälsningar

Enn Kokk

***

24 februari 2006 kom följande svar:

Stort tack för denna upplysande redogörelse! Nu har jag en klart bättre bild av hur det gick till.

Affischen borde jag helt enkelt beställa en kopia på (den är enligt kataloguppgiften signerad “RA” och “[t]roligen illustrerad av Rune Andréasson”, vilket ju inte behöver betyda någonting). Beträffande Runes vidare öden i politiken bifogar jag den teckning som publicerades i samband med en intervju i tidningen Förskolan 1996. Runes sista fullbordade Bamse-bok (postumt utgiven 2002) avslutas med en stor bild på Skalman omgiven av en mängd referenser till olika författare, vetenskapsmän, historiska citat och dylikt, däribland några maskrosor. “[A]tt maskrosor är Miljöpartiets partisymbol är nog ingen slump” skriver Mårten Melin i efterordet till Bamsebiblioteket vol. 14 (2005). Inte helt konkret men ändå rätt talande bildexempel.

Vänligen
/Simon Bülow