Folkmusikfestivalerna i Newport 1963-1966

Av sonen, Matti Dahl (som själv är en duktig musiker), fick jag på Fars dag DVD-filmen ”Festival!” (Eagle Vision EREDV499, 1967) av Murray Lerner. Den är hopredigerad av filmer tagna vid sammanlagt fyra folkmusikfestivaler i Newport åren 1963-1966. Jag var ung då, hade ännu inte fyllt tretti, och den musik som spelades på de här festivalerna, hörde till det jag mest lyssnade på. Rader av artister, som följaktligen finns i mina skivhyllor, finns med i den här filmen: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry, där utöver dessutom Johnny Cash, Peter, Paul and Mary och många andra.

Till det jag inte ens hade hört men som är förbannat bra, kanske just för att det är frågan om film, är ett avsnitt med Blue Ridge Mountin Dancers.

Filmen, på 97 minuter, överraskar genom att vara svart-vit, men en gammal man som jag återanpassar sig snabbt. Den fångar förstås publiken och stämningen – åhörare strömmar till, lyssnar och intervjuas, frispel på festivalområdet filmas, man ser ungdomar vakna på gräsmattor och på stranden till tonerna av ”Colours” och åskregnet ösa ner när Mimi & Richard Fariña ska börja spela (man hör sen delar av ”Pack Up Your Sorrows”).

Resten är bara musik. Flera av artsterna förekommer ett par gånger, dock praktiskt taget aldrig med hela låtar. Det senare är förstås synd, men jag antar att det skulle ha blivit för dyrt av ersättningsskäl (och dessutom mycket långt). Ändå är det gott nog att få se och höra Joan Baez som ung balladsångerska med klockren stämma, följd av en lika ung och påfallande charmig Bob Dylan. Dylan återkommer senare i elektrifierad form, i ”Maggie´s Farm”. Båda återkommer på slutet, hon med hans ”Farewell Angelina” och han med sin ”Mr Tambourine Man”.

Pete Seeger är förstås med ett par gånger, men personligen blev jag mest berörd, när jag hörde hans röst introducera en av det politiska 60-talets grupper, Freedom Singers från Georgia. Seeger är för övrigt representerad också på annat sätt: Judy Collins sjunger hans ”Turn, Turn, Turn”.

Bluesgenren är rikt representerad, både av den vita chicagoelbluesgruppen Paul Butterfield Blues Band (med Butterfield på munspel) och av stora svarta bluesartister som Fred McDowell, Brownie McGhee & Sonny Terry, Mississippi John Hurt (”Candy Man”), Son House och Howlin´ Wolf, och alltihop låter mycket bra; dessutom får både Son House och Mike Bloomfield (som spelar lead guitar i Paul Butterfield Blues Band och själv är jude) prata om hur de upplever blues.

En artist till vill jag särskilt nämna, Spokes Mashiyane på sydafrikansk kwela-flöjt.

Skulle jag ge också någon kritisk anmärkning, vill jag påpeka, att de som inte är lika inlyssnade som jag på de här artisterna och låtarna säkert kommer att undra över en hel del. Artisterna introduceras visserligen första gången de framträder med namn på textremsa, men DVD-mappen innehåller inget mera, till exempel ingen låtförteckning.

Amerikanskt 1950-tal i Alla Tiders Seriejournal

Jag har tidigare skrivit om att Alla Tiders Seriejournal hämtade flertalet av sina serier från amerikanska Fawcett Comics Inc. Ett av detta serieförlags specialiteter var att göra serier av cowboyfilmer av B-filmskaraktär. Nummer 5 1952 av Alla Tiders Seriejournal har till exempel på omslaget en fyrfärgsbild ur en film om Bob Stål (Bob Steele), och så finns serien inne i tidningen.

Den här epoken var vildavästernfilmernas förlovade tid. De serier, som var baserade på dem, var – även när de var usla som Bob Stål – ändå ganska oförargliga. När jag så här efteråt läser dem, ser jag dem mest som ett uttryck för den hastigt växande amerikanska populärkulturkulturdominansen – och ändå var det då flera år kvar till genombrottet för rock´n´roll.

Också mycket annat i dåtidens Alla Tiders Seriejournal var så slående amerikanskt. Ta som exempel skämtserien ”Gunne Gröngöling”, som utspelar sig i amerikansk collegemiljö med golf och professorer och dating – tämligen okända fenomen för oss som läste den här serien här i Sverige i början av 1950-talet. (Magnus Andersson har i en kommentar lett mig vidare: Originalet heter Freshman Freddy. Tecknaren Frank Bolle har tecknat åtminstone ett Freshman-Freddy-avsnitt, publicerat i Whiz Comics i mars 1951, betitlat ”Double Dates” efter manus av Frank Little. Whiz Comics var den Fawcett-serietidning, där också Kapten Marvel gick. Frank Bolle tecknade också serien ”Juliet Jones”, som här i Sverige (bland annat i Svenska Dagbladet) hette ”Eva och jag”.)

”Gunne Gröngöling” är, även den, en ganska oförarlig serie. Det gäller oftast också en äventyrsserie i Alla Tiders Seriejournal som jag verkligen gillade, ”Lance Marin”. Jag vet inte så mycket mer om den, än att den var en Fawcett Comics-serie från 1940-talet, som då hette ”Lance O´Casey” – varför den hette ”Lance Marin”, när den i början av 1950-talet av Alla Tiders Seriejournal lanserades här i Sverige, vet jag alltså inte. Av en av de träffar jag har fått på Google framgår, att åtsminstone ett avsnitt har tecknats av Pete Constanza – men Fawcett kan ju ha använt sig av flera tecknare.

Att jag nämner den i just det här sammanhanget beror på att det i numren 3-5 1952 av Alla Tiders Seriejournal finns ett Lance Marin-avsnitt, som heter ”Den panamerikanska tjurfäktningen”. Lance Marin, som är ett slags sjöhjälte, och hans ständige följeslagare Mike går i hamn någonstans på Sydamerikas kust. Lance träffar där en medkämpe från andra världskriget, Francisco Seguerra, som nu är amerikansk ambassadör i detta obestämda latinamerikanska land. Ambassadören har bett den populäre tjurfäktaren Ramon att, inför landsmännen, vädja om ”bättre panamerikanska relationer”, men USA-motståndarna, den ondsinte José Ferrante och hans liga, rövar bort Ramon. Lance låtsas framgångrikt vara Ramon på tjurfäktingsarenan men avslöjas, rövas själv bort – och flyr. Han lyckas klå Ferrante och befria Ramon, som han för till amerikanska ambassaden. Från ambassadens balkong talar Ramon till den uppretade, vilseledda folkmassan: ”Amerikanarna är era riktiga vänner! José Ferrante rövade bort mej för att själv ta makten!” Och slutet gott, allting gott; nu ropar folket där nere: ”Ner med Ferrante!”, ”I buren med honom!” och ”Viva Ramon! Viva Amerika!”.

Tala om indoktrinering!

Den här eran präglades också av en allt högljuddare diskussion om kärnvapen, eller atomvapen som man sa på den tiden.

Ett par avsnitt av ”Kapten Marvel”, som var huvudserien i Alla Tiders Seriejournal, handlar om den nya, våldsamma men fascinerande atomkraften.

Avsnittet i nummer 2 1952 heter ”Kapten Marvel i världens värsta fajt”. Där möter Kapten Marvel en interplanetarisk tjuvskytt, som besöker planet för planet för att införliva nya djurarter i sin samling i rymdskeppet. När han jagar en apa någonstans i Afrika, ingriper Kapten Marvel, och en vild kamp startar. Intränglingens kropp drivs nämligen av ”biologisk atomkraft”, och han får en våldsam styrka av att äta ”atomenergikonserver”. Kriget mellan de båda drar fram över bergstopparna och kontinenterna, och när de i våldsamma smällar söter i hop i striden, ser man ringformade rökmoln à la atomvapensprängning. Men till slut tar tjuvjägarens atomenergikonserver slut, och den rättrådige Kapten Marvel vinner.

I ett avsnitt i nummer 3 1952, ”Kapten Marvel och atombutiken”, finns ett snarlikt tema: Här är det en vetenskapsman, som har börjat tillverka och sälja ”atompiller”, ”atomsyra”, ”atomtvål” och till och med ”atomflingor” till frukost. Sensmoralen är att atomprodukterna har svårkontrollerbara verkningar och blir farliga i orätta händer.

De här avsnitten är, om man bedömer dem som serier, faktiskt både roliga och småspännande, och vi som – när vi ursprungligen läste dem – var i lägre tonåren genomskådade knappast på den tiden den djupare innbörden av dem.

Plädering för Dick Tracy

Jag har tidigare berättat om min i Alla Tiders Seriejournal publicerade brevväxling med Kapten Curth, det vill säga tidningens redaktör, Curt Nilsson, senare Hson.

I dag har jag fått större delen av årgång 1952 av Alla Tiders Seriejournal, inköpt på Tradera. Där förekommer jag i två nummer i rad. I nummer 14 1952 noterar Kapten Curth bara, att ”alla vänner och bekanta till Enn och Matti Kokk i Juniskär hälsar till Alla Tiders Seriejournal”.

Då är det brev från mig, som Kapten Curth publicerar i nummer 13 1952, intressantare. För det första slår jag där fast, ”att Alla Tiders Seriejournal är den bästa serietidningen för närvarande. Serierna är högklassiga.” För det andra frågar jag vad tidningen har gjort av Dick Tracy. ”Det är den bästa serie som ni någonsin har haft i tidningen. Visste Alla Tiders Seriejournals läsare att den serien genom omröstningar är den populäraste serien i Amerika? Ta för allt i världen in den serien igen.”

Kapten Curth noterar vidare, att jag har sänt med en ”fråge- och svar-lista” av vilken det framgår, att jag vill ha bort inlagan Barnens värld men behålla frimärks- och tävlingssidorna plus en hel del annat.

För sin del lovar Kapten Curth, att redaktionen ska ”tänka en hel del på tips och råd som medlem 391 har gett oss”. Medlem 391 (i Kapten Marvel-klubben) är jag.

Och redaktören har tydligen tagit intryck: Chester Goulds Dick Tracy går i tidningen igen.

Serier och populärkultur i Aktuellt i politiken (s)

I ett svar på en kommentar av K-E Lindkvist om att jag förekom i serien ”Ratte”, skrev jag: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos “Mafalda”, Jan Lööfs “Felix” och Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier.

Jag recenserade regelbundet seriealbum; till det ska jag återkomma. Magnus Knutsson och Charlie Norrman gästspelade med en tillfällig serie i julnumret (nummer 21) 1982, ”Konsert med våt båt”.

Dessutom publicerade vi och skrev regelbundet inte bara om erkända kulturyttringar utan också om deckare, TV-serier och annan populärkultur.

Jag medger gärna, att ett och annat av det jag skrev i detta och angränsande ämnen, framför allt då i den kåserande, personliga spalten på ledarsidan ”Det händer”, var provokativt. Jag ska ge er smakprov på det som gradvis retade upp en del vänner i KSF.

Följande , i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 (25 januari) tycker jag fint fångar upp den mix av högt och lågt som är jag:

DET
HÄNDER

…att jag, fridsamma människa, tappar behärskningen.

Den föbudsmentalitet och puritanism som finns i det här samhället (och även vårt parti) gör mig rosenrasande.

Jag har läst åtskilligt sen jag vid tre års ålder lärde mig läsa. Fridegård och Alibi-magasinet samtidigt och i en skön röra. Serietidningar och gamla Folket i Bild. Det pågår än: Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” på tåget och Stein Riverton i sängen.

Jag läser böcker, bra böcker, ungefär en timme praktiskt taget varje kväll för ungarna, sex och nio år. Samtidigt ger jag dem massor av serietidningar – Spindelmannen, Bamse, Kalle Anka och andra – utan att för ett ögonblick tro att de tar skada.

Jag har ett filmstudioförflutet. Jag har också sett vartenda avsnitt av Familjen Macahan, och jag älskar att se Baretta och andra TV-deckare. Åsa-Nisse (som jag tycker är bottenlöst dålig) ser jag gärna med ungarna, och jag skulle inte drömma om att vilja förbjuda visningar i TV.

Sonen, sex år, fick flera saker i julklapp som nog skulle klara lekmiljörådets granskning. Dessutom fick han ett knallpulvergevär.

Jag gillar god och vällagad (och välkryddad!) mat. Och jag tycker att vi ska ha fler hamburgerbarer. (Gå på Clock! Den kedjan ägs av statliga SARA.)

Jag har aldrig i mitt liv rökt, inte ens tjuvrökt, men jag förstår inte den pågående förföljelsen av rökarna.

Jag tycker att de handelsanställda ska ha bra betalt och hyggliga villkor i övrigt. Men jag tycker att det finns legitima konsumentintressen som talar för kvälls- och söndagsöppet. (Jag tycker inte ens att det är skamligt att konsumera.)

Jag tycker att tandkrämens huvudsakliga uppgift är att göra rent tänder. Men jag tycker att femton tandkrämer med olika smak och färg hör till det som gör livet lite roligare. (Jag köper gärna färgat toalettpapper också.)

* Vad jag vill säja är följande. Jag är en mycket saktmodig reformist.

Men den dag det uppenbarar sig en allvarsam byråsekreterare från Statens Moralverk i mitt hem för att se till att jag lever ett sunt och riktigt liv, så ska jag köpa mig ett gevär. Ett riktigt!

Enn Kokk

***

På några punkter, dock långt ifrån alla, har jag senare tänkt om.

Min gränslösa förståelse för rökarna ovan har svängt i en mer restriktiv riktning.

Och jag köper numera miljövänligt toapapper.

***

Den här kolumnen fick en fortsättning i nummer 5 1979 (8 mars) av Aktuellt i politiken (s):

DET
HÄNDER

…att läsare hör av sig per brev eller telefon.

Det var till exempel roligt att få så många entusiastiska hejarop på temat ”Äntligen!” för Det händer i Aktuellt 3/1979. Den om förbudsraseriet ni vet.

Jag fick två arga brev och ett argt telefonsamtal också.

Den arge i telefonen frågade bland annat om jag gillade värderingarna i Kalle Anka.

Det gör jag inte, svarade jag sanningsenligt. Men att jag för den skull inte tycker att man ska förbjuda honom. (Dessutom tror jag att de föräldrar som försöker undanhålla barnen Disney åker på pumpen, förr eller senare. Disney vinner kampen.)

* Serier är ett intressant fenomen. Fortfarande finns det många som över huvud taget inte accepterar serier som en genre vid sidan om till exempel litteratur och film.

Men för många av oss som växte upp på femtitalet (när serietidningsvågen kom) är serier en självklar beståndsdel av tillvaron. Jag läser själv alla serier i Aftonbladet, Arbetarbladet och Dagens Nyheter. Jag känner fullt normala och intelligenta och välutbildade människor i trettiårsåldern som köper och läser Läderlappen. Det är säkert ingen tillfällighet att ett förlag (Carlsen/if) nu lanserar särskilda serieböcker för vuxna.

Serier (och till exempel TV-deckare) har, med sitt mycket bestämda formspråk och sina stränga regler, ganska många beröringspunkter med folksagorna. Superhjältarna (med sin akilleshäl), kampen mellan onda och goda, en viss typ av humor, upprepningstekniken – allt detta är gammal och samtidigt mycket levande mytologi.

Så långt har det gått att Askungen och Robin Hood och Törnrosa och Peter Pan för flertalet barn inte längre är bearbetade av Walt Disney utan skapade av samme Disney.

Jag har ganska mycket att invända mot Disney och hans värderingar, men även jag fångas av hans magi. Om jag säger att hans julaftonsprogram i TV är en del av själva julen för mig, så är det inte menat som skämt.

Disney kan man inte besegra med förbud. Disney kan bara besegras av någon som kan göra samma konststycken ännu skickligare än Disney.

Grattis på 50-årsdagen, Musse Pigg!

Enn Kokk

***

Jag återupptog den här diskussionen i Aktuellt i politiken nummer 1 1981 (8 januari):

DET
HÄNDER

…att jag förundras över ensidigheten i kulturdebatten. Inte minst då i den del av debatten som handlar om vad barn och ungdomar får och inte får göra.

* Jag tycker till exempel att reaktionerna mot våld och sadistisk porr för barn och ungdomar via video är berättigade. Slutsatsen är enkel och given: Låt oss genast få till stånd rättsregler som gör att all film (även på video) behandlas på samma sätt som spelfilm på bio.

Däremot kan jag inte förstå de andliga stalinister som ogillar TV-deckare och underhållning och ibland TV-tittande över huvud taget. TV-fria kvällar kan den införa som vill ha det. Man kan ha ekonomiska invändningar mot Nordsat – däremot får jag lust att skjuta upp dem, som av principiella skäl vill hindra oss från att se Columbo i dansk TV, i satellit i bana runt jorden.

Och debatten om parabolantennerna gör mig obehaglig till mods. Jag minns från min barndom när rysk militär förhörde min mamma om vart familjens radio hade tagit vägen. Den skulle beslagtas, nämligen. Det ansågs för riskabelt att låta de ockuperade esterna ta del av utländska radiosändningar.

* Och, för att ta upp en ny tråd, visst finns det olämpliga ungdomsmiljöer. Kommersiella lokaler, till exempel flipperhallar, kan ha ett dumt läge intill en skola och olämpliga öppethållandetider.

Likväl: Personligen gillar jag inte discomusik men jag anser att människor som vill stoppa discomusiken (de finns!) är galna.

Och flipperspel – det är ju roligt! Hur kan en mekanisk apparat, där nöjet ligger i att konfrontera skickligheten med den elektroniska slumpen, anses innebära en fara för någon? (Man kan inte ens vinna pengar på flipperapparater.)

Den som inledde mig i vad somliga anser vara frestelsen var Herbert Söderström. När jag i mitten på sextitalet jobbade på Örebro-Kuriren, gick han, direktören Lars Ag och kamrern Antti Daschek och så jag oftast på Freden och åt lunch. Den inleddes regelbundet med en omgång flipper på busstationens kafé snett emot.

Senare – under långa kurskvällar – brukade jag alltid spela flipper i Bommersviks källare.

O, förbudsivrare, ni som intog SSU: Bommersvik är inte längre vad det var förr.

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1982 (4 maj) handlar helt och hållet om mitt personliga intresse för serier. Den här kolumnen är kul också för att den redovisar, vilka serier som gick i den tidens tidningar:

DET
HÄNDER

…att folk förundras över mitt intresse för serier.

Det är ett genuint intresse och en långvarig kärlek; jag var i rätt ålder när serietidningsvågen kom på femtitalet.

Nu läser jag rätt många seriealbum (och skriver om dem då och då på Spegeln).

Och så läser jag serierna – dagligen – i de sex dagstidningar jag har hemma och på jobbet.

Den bästa seriesidan i de här sex tidningarna finns i Dagens Nyheter. Den är så varierad: Där finns utmärkta äventyrsserier som Felix och Rip Kirby och så Asterix i den fransk-belgiska skämt-äventyrsskolan. Där finns knepiga serier som BC sida vid sida med traditionella skämtserier som Wilmer och Trollkarlen. Där finns Mafalda (som Aktuellt lanserade först i Sverige, före DN). Och där finns den fina läs- och fortsättningsserien Tom Puss. Däremot kan jag inte uthärda nyförvärvet Djurgården. Rasmus Nalle var mycket bättre.

En nästan lika bra seriesida har Arbetarbladet, där man dagligen hittar Kvast-Hilda, Tigern, Sam & Silo, Blondie, Rasmus Nalle, Crock och Wilmer. En brist är dock att Arbetarbladet saknar äventyrs- och fortsättningsserier. Detta kompenseras något av Mystiska 2:an på lördagarna.

Svenska Dagbladet har några ypperliga äventyrsserier, Corrigan och Fantomen. Och så några läsbara följetongsserier i den psykologiserande skolan: Eva och jag, Rex Morton och Dallas. Bland skämtserierna är Hagbard och Tigern bäst. Och så ett extra plus för Mumin (som dock är svår att hitta). Men fy för oskicket att växla serier dag för dag, alltså låta vissa utgå vissa dagar!

Nykomlingen Stockholms-Tidningen har Kvast-Hilda och Crock och ett par förträffliga äventyrsserier, Latigo och Mandrake. Och framför allt, De frustrerade på fredagarna.

Aftonbladets seriesida, som en gång hörde till de bästa i landet, har genomgått en underlig utvecklingslinje. Just nu är Hulken och Laban bäst. Och på söndagarna finns Ratte. Men nog är det en skandal att AB släppte Blondie till Expressen.

Å andra sidan är det tur för Aftonbladet att Expressen har en så risig seriesida. Det är mest bara Blondie och Snobben som går att läsa. Resten är skit, i alla fall kattskit (Gustaf).

Tro mig, bra serier är en byggsten i framgångsrik tidningsutgivning.

Enn Kokk

Lägg märke till att jag nämnde Ratte som en läsvärd serie. På Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) recenserar jag mängder av seriealbum under rubriken ”Äventyrens värld”. Sist i recensionen finns mina omdömen om tre Ratte-album:

”Också Magnus Knutssons (text) och Ulf Janssons (bild) Rattes äventyr är tillkommen i Tintin-traditionen. Men här är sambandet allmännare; det är sättet att blanda äventyr och fars som vagt påminner om ”Tintin”. Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten ”Ratte och tefaten” och ”Ratte på Nordsjön”) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår ”Slipsfabriken kommer tillbaka” och ”Kassett på villovägar”) textilkris och datorisering. Till seriens egenheter hör att där ständigt dyker upp personer ur levande livet: Björn Gillberg, Ola Ullsten, Ulf Adelsohn, ja till och med jag själv… Serien innehåller också sexinslag som vore otänkbara i serier av ”Tintins” typ.”

Jag har tidigare, i ett svar på en bloggkommentar, berättat, att jag själv inte hade en aning om att jag skulle dyka upp i ”Ratte”: Jag köpte som vanligt söndagens Aftonbladet att ha på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag slår upp ”Ratte” – vem får jag se där, om inte mig själv, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson. Jag har i det här serieavsnittet (och sedan i ytterligare ett) en deckarhjälteroll i den komiska äventyrsseriestilen. Jag har av Magnus Knutsson försetts med ett mycket lättgenomskådat namn, Uno Smock, och ett lika lättassocierat jobb: jag är redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var, som jag redan har antytt, att en grupp inom KSF (Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening) i Stockholm, som Magnus Knutsson var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur – jag kallades till och med till räfst och rättarting med KSFs styrelse. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var således något av en solidaritetshandling.

Olof Palme och medierna

Historikern Gunnela Björk intervjuade mig för sin bok ”Olof Palme och medierna” (Boréa, 2006). Jag hade förberett mig mycket noga: på vårt köksbord i Uppsala hade jag staplat mängder med kongressdokument, verksamhetsberättelser, bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s) med mera, späckade med gem på sidor, där det fanns något för ämnet intressant. Vi satt i flera timmar: hon frågade, jag berättade och läste in citat i bandspelaren – trodde jag. När intervjun var slut och hon kollade inspelningen, visade det sig, att inget av det jag hade sagt hade blivit bandat.

Hon blev naturligtvis störtledsen, och jag tyckte oerhört synd om henne. Vi diskuterade situationen och kom fram till att hon med stöd av minnet och sporadiska anteckningar snabbt skulle göra en sammanställning av intervjun och skicka den till mig för godkännande och eventuell korrigering. Så skedde också. Det blev ändå, med tanke oå omständigheterna, förvånansvärt bra, även om förstås en del konkreta exempel och annat sådant inte kom med.

Jag vill genast säga, att ”Olof Palme och medierna” har blivit en både intressant och välskriven bok. Jag kan bedöma dess informationsvärde, eftersom jag var med under de aktuella åren. Olof Palme hörde förstås till en något äldre generation, men jag träffade honom redan under studentförbundstiden på 1960-talet, och från början av 1968 arbetade jag på partiexpeditionen, 68an (Sveavägen 68): först som pressekreterare, också under den kongress då han valdes till ny partiordförande, senare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), under perioden närmast hans död som biträde åt partisekreterare Bo Toresson. (Dessutom kom jag, som huvudsekreterare i programkommissionen, att arbeta nära Olof Palme i hans egenskap av kommissionens ordförande, när vi skrev 1975 års partiprogram.)

Partisidan av socialdemokratiska partiets press- och informationsverksamhet kände jag alltså till väl – jag var till och med, tillsammans med Sören Thunell, med om att bygga upp ett nytt slags informationsarbete både runt kongresserna och gent emot tryckta och etersända media. Det är därför roligt att kunna konstatera, att jag inte har några vägande invändningar mot Gunnela Björks framställning av allt detta. Dessutom är det kul att läsa en bok, där man personligen känner praktiskt taget alla som förekommer i bokens notsystem: politiker, funktionärer och inte minst journalister. Det jag inte kan bedöma utifrån egna erfarenheter är egentligen bara den unge Olof Palmes tid som grå eminens hos Tage Erlander och Olof Palmes allra första statsrådsår. Men jag är hyggligt påläst även på den perioden, och jag har inte heller där hittat något, som skulle kunna rubba min mycket positiva bild av Gunnela Björks bok.

Olof Palme var en politiker, som på sätt och vis kan sägas ha varit besatt av media. Fram till slutet av 1960-talet var socialdemokratin fortfarande en folkrörelse, som visserligen hade relationer till media men som ändå i huvudsak skötte opinionsbildningen via den armé av människor, som befolkade rörelsen. Under den här perioden var mediabilden av den intelligente och verbale Olof Palme för övrigt mycket positiv, liksom i förhållande till politiker överlag nästan högaktningsfull.

Sen förändrades medialandskapet, och Gunnela Björk skildrar det väl: TV blev ett viktigt medium, det högaktningsfulla ersattes av skjutjärnsjournalistik, tidningarna blev mer drivna av journalistiska infallsvinklar än av partipolitisk tillhörighet.

Olof Palme förstod tidigt medias betydelse i denna nya tid och byggde upp ett enastående nät av kontakter inom journalistkåren. Han odlade personliga vänskapsband, belönade (och straffade ibland) journalister beroende på vad de hade skrivit. Men helt ensam var han inte om det här: Också partisekreteraren, Sten Andersson, hade sinne för vad umgänget med journalister krävde, och Sten var på partiexpeditionen omgiven av ett gäng yngre medarbetare, som förstod, att vi levde i ett medialt paradigmskifte. (Jag har berättat mer om det här i min minnesruna över Sten, ”Last Chorus: Sten Andersson”.)

Både Olof Palme och vi på partiexpeditionen odlade under den här tiden privata relationer till viktiga journalister; det gick alltså att föra samtal ”off the record” och att bjuda journalister på en bättre middag på Bommersvik med mat och inte minst dryck plus bastu och övernattning. (Jämför med TV-journalisternas negativa attityd till den traditionella partimiddagen under årets almedalsvecka.) ”Verktyg, kollegor eller kritiska granskare?” heter ett mycket centralt kapitel om den här problematiken i Gunnela Björks bok.

Med tiden kom de mycket nära och vänskapliga relationerna mellan Olof Palme och medias representanter att bli, om inte fientliga, så i varje fall mer distanserade, framför allt på grund av att journalisterna, för att använda Gunnela Björks formulering, allt mer såg sig som kritiska granskare.

Också annat bidrog till att göra Olof Palme till något annat än medias kelgris. Efter valförlusten 1976 hamnade både partiordföranden och partiet i mediaskugga. Palme försökte kompensera detta med att hitta blottor i motståndarnas agerande, också i deras agerande inför media. Jag har både varit med om att i riksdagsrestaurangen vid Sergels torg bli utfrågad av Palme om vad Thorbjörn Fälldin och andra borgerliga ministrar hade sagt vid den presskonferens jag just hade varit på och om att vid VU-sammanträden få berätta om mina intryck av den senaste centerstämman. (Jag var närvarande vid alla dessa borgerliga mediala evenemang i egenskap av journalist, chefredaktör för Aktuellt i politiken.)

Olof Palme utsattes dessutom för politiskt motiverade kampanjer i media av ett slag, som det är svårt att hitta motstycken till. När jag läser Gunnela Björks sammanställningar med utförliga citat, häpnar jag åter över allt det som Palme utsattes för – minnets förträngningsmekanismer har uppenbarligen gjort ett gott jobb. Men så minns jag hur det var – också att Olof Palmes egna reaktioner på det som skedde understundom gjorde det svårare för medarbetarna att hantera svartmålningen.

De här reflektionerna i anslutning till Gunnela Björks bok blev, ser jag, starkt färgade av mina personliga upplevelser. Vilket inte är ett dugg konstigt: en så stark personlighet som Olof Palme förhåller man sig personligt till.

Gå alltså gärna vidare till boken. Där kommer många röster – medarbetare i statsrådsberedningen och på partiexpeditionen, journalister och andra – till tals och ger sina bilder av Olof Palme, hans relation till media och medias relation till honom.

Om bloggande

Jag har tidigare – senast i texten om minnesstunden för Sten Andersson, dess förinnan till exempel i texten om riksdagens högtidliga öppnande – noterat, att många (ofta för mig själv överraskande) personer läser den här bloggen.

I dag (23 oktober 2006) noterar jag, att någon på Dagens Nyheters ledarredaktion också finns bland mina läsare. Där finns en bild på mig och min hustru och så ett citat; jag har här lagt till det som står inom parentes för att göra citatet fullständigt:

”Ceremonin börjar som alltid med `Kungssången´. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (`Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…´) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.”

Och därunder står:

”Socialdemokraten Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, bloggar om riksdagens högtidliga öppnande.”

I bästa fall leder den här uppmärksamheten till att ännu fler hittar vägen till den här bloggen.

Jag har tidigare skrivit om bloggen som ett seriöst alternativ till att komma till tals till exempel via tidningar. Det som tilltalar mig är att bloggen ger mig fullständig frihet att uttrycka vilka åsikter jag vill och när jag vill.

Och gör man det här tillräckligt intressant och bra, finner man alltså både kunniga och många – allt fler – läsare.

Min bloggarkollega Magnus Ljungkvist har till exempel till slut, senast i en stor artikel i Svenska Dagbladet, fått full credit för sina insatser att ha fällt ett statsråd (m). Grattis Magnus!

Nollprisfilosofi för egen TV men inte för museerna

Att högeralliansens regering tänkte slopa fri entré på de statliga museerna framgick redan före valet. Dock föreföll en viss eftertanke att infinna sig i takt med att invändningarna blev sakligt starkare och starkare. Cheferna för de statliga museerna kunde till exempel visa statistik på att deras besökssiffror ofta hade fördubblats, ibland flerdubblats, efter fri entréreformen. Sammanlagt har antalet besökare ökat med 159 procent.

När den nytillträdda kulturministern Cecilia Stegö Chilò fick frågor om vad regeringen tänkte göra, mörkade hon men gav samtidigt uttryck för sin nyliberala kulturfilosofi: ”Nej, jag tycker inte att kulturens ställning stärks av ett slags nollprisfilosofi.”

För att låna en slående jämförelse från Peter Gustavssons blogg: kulturministern tillämpade i minst 16 år en nollprisfilosofi för sin egen TV men unnar inte medborgarna att gratis ta del av de kulturskatter som finns på museerna.

I dag kom beskedet, formellt för yttrande: de statliga museerna har delgivits förslaget i kulturbudgeten om att slopa fri entré för besökare över 19 år. Högeralliansens vice ordförande i kulturutskottet, folkpartisten Cecilia Wikström, är inte ens underrättad. (Hon är för egen del tveksam till att slopa fri entré.)

Nästa steg kan mycket väl bli en attack mot public service. ”Kulturministerns nyliberala syn på public service oroar oss” är rubriken över en artikel på DN.debatt (12 oktober), undertecknad av 51 kulturpersonligheter, bland dem Tomas Bolme, Peter Curman, Anders Ehnmark, Gunnar Edander, Inger Edelfeldt, Åke Edwardsson, P O Enquist, Per Gunnar Evander, P C Jersild, Gunnel Linde, Barbro Lindgren och Jan Myrdal. De här kulturarbetarna är för övrigt oroade inte endast över vad kulturministern ska ta sig till med bara public service.

Det är bra att Kultursverige har vaknat och ryter till.

Ännu bättre hade det förstås varit, om den här opinionsyttringen hade kommit redan före valet.

Från kulturfrukost till kväll med Viggo och Klara

I morse var det dags för höstens första kulturfrukost, den återkommande samling kulturförvaltningen anordnar om pågående och kommande kulturaktiviteter i Uppsala.

Platsen var Slottsbiografen med adress Nedre Slttsgatan 6. Det är stans äldsta biograf, öppnad under namnet Uppsalabiografen för i går exakt 100 år sedan. Om biografens historia berättade dess nuvarande föreståndare, Nils Bingefors, till svartvita bilder som visades på bioduken. Intressant! När jag 1959 kom till Uppsala som student, ägdes Slottsbiografen av Folkbiograferna; dessutom förekom det, att Studentfilmstudion hade visningar där.

Mer film: Uppsala internationella kortfilmfestival, som får stöd från oss i kulturnämnden, 25-årsjubilerar den 23-29 oktober. 315 kortfilmer kommer att visas, berättade festivalchefen, Niclas Gillberg. Filmerna visas i Slottsbiografen, på Reginateatern och Grand samt i Filmstaden. Det blir dels morgonvisningar för skolungdom klockan 09.00, dels offentliga biovisningar från 13.00 till sent på kvällen. Man kan både köpa biljett till enstaka visningar och kort för deltagande i större eller mindre omfattning. Förköp kan göras på Stadsbiblioteket.

En av de drivande krafterna i Uppsalas jazzliv, Ulf Johansson Werle, gjorde reklam för höstens stora jazzevenemang, som äger rum den 14 oktober klockan 19.00 i universitetsaulan: The Great Ellington Party – från Cotton Club till Sacred Concert. Gäster: Sofia Källgren och Claes Jansson. Det blir storbandsjazz, men Ulf illustrerade programmet solo med Ellingtons ”Caravan”: först på piano, sen med vissling plus två trumvispar, med vilka han slog rytmen mot pianot, väggen och scengolvet. Jubel i salen!

Sofia Nohrstedt, konstnärlig ledare på GDT, Gottsunda Dans och Teater, som drivs med medel från kulturnämnden, presenterade dansföreställningen HOT 12-24, en föreställning med breakdance och modern dans om hur det kan vara att leva under hot – det handlar om våld mot kvinnor. Hon berättade om aktiviteter runt föreställningarna inklusive om kontakter med lärarna i kommunen, vidare om verksamheten – dansen kommer att stå i fokus – under resten av spelåret.

Projektledaren för nästa års storsatsning i Uppsala, Linné-jubileet, Mariette Manktelow, informerade om vad som planeras för 2007. Här rekommenderar jag er att gå direkt in på jubileumsprojektets hemsida och kolla vad som bjuds – det här programmet kan kanske locka många av er, som bor utanför Uppsala, att komma på besök.

Kulturfrukostprogrammet inramades som vanligt med musik, framförd av någon elev eller några elever från kommunala musikskolan, den här gången Henrik Bosaeus, som bland annat, utmärkt, spelade Rachmaninov på piano. Medan vi i publiken mumsade på ostfralla och drack kaffe.

***

Efter att ha uträttat ett par ärenden på stan, återvände jag hem till Idrottsgatan 12 och ägnade där tiden åt att sortera och sätta in i pärmar papper från halvåret i Öregrund, läsa tidningar och blogga.

Sen cyklade Birgitta och jag till Kerstin och Bo för att passa Viggo och Klara, medan Kerstin var på sammanträde och Bo ännu inte hade hunnit hem från jobbet. Det är så roligt att se, hur ungarna lyser upp, när de får syn på mormor och morfar. Mormor gör plättar och pannkakor. Jag leker med Viggo på vardagsrumsgolvet och nere i källaren och får avsluta med att läsa saga. Klara vill gunga på min fot, och under Bolibompa dricker hon först välling i Birgittas knä och rullar sen över i min famn och somnar.

Vi avslutar med att dricka kaffe under Rapport, som berättar om ytterligare en moderat TV-licensskolkare: migrationsminister Tobias Billström. Enligt Radiotjänst finns ingen avgift registrerad i hushållet.

– Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program, säger Billström till TT.

Högeralliansen – rörelsen som tar lagen i egna händer.

Billström tvingas dock nu, även han, att krypa till korset och kommer att betala tio års avgifter retroaktivt.

Kring riksdagens högtidliga öppnande

I går, tisdagen den 3 september, var det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande.

Jag vet inte, hur många gånger jag har deltagit sammanlagt. Som journalist, men under en lång period framför allt i egenskap av make till talmannen. Den sittande talmannens make/maka har en framträdande plats uppe på läktaren under ceremonin. Där uppe sitter också, längst fram, tidigare talmän med respektive samt tidigare statsministrar och partiledare. I år hade jag, till vänster om mig, Carl Bildt, Ola Ullsten, C H Hermansson och Lars Werner; i raden bakom satt Olof Johansson.

Det här är inte bara namespotting. Sveriges politiska liv är inte mer svåröverskådligt än att jag, i de olika roller jag har haft, har mött och i någon mening har lärt känna hela det politiska etablissemang, även i de andra partierna, som har verkat under min aktiva tid. När vi möts, hälsar vi och småpratar om ditt och datt, ibland också om seriösa saker.

Vid årets samling upptäcker jag, att två svenska partiledare, en nuvarande och en tidigare, läser min blogg. På mottagningen efter riksdagsöppnandet, under den särskilda mottagning där ett urval av deltagarna i ett slutet rum får hälsa på kungafamiljen, kommer Lars Ohly fram och morsar och säger, att han via bloggande vänsterpartisters länkar har hittat min blogg och läst den. En av de länkande vänsterpartisterna är Ali Esbati. (Men jag misstänker, att också Lasses hustru, Åsa Hagelstedt, kan ha haft ett finger med i spelet. Åsa är min dotter Kerstins chef på IOGT-NTO. Åsa var förstås också med på mottagningen och skriver själv om den på sin blogg.) Under filharmonikernas konsert för riksdagen på kvällen i Konserthuset, hade jag till höger om mig Anna-Maria och Carl Bildt. I pausen berättade Carl Bildt för mig, att han då och då läser min blogg och finner den intressant.

Ofta får jag frågan, senast nu vid riksdagsöppnandet av Thage G Peterson: ”Skriver du något nu för tiden?” När jag då svarar ”Jag bloggar”, ser de ofta konsternerade ut och förklarar, att de menade, om jag skriver på någon ny bok.

Men just nu bloggar jag alltså ”bara”. Jag tycker att det jag ovan berättar med all önskvärd tydlighet gör klart, att bloggosfären är en ny och intressant arena för en gammal publicist: skriver man tillräckligt kvalificerat, finner man också kvalificerade läsare, till och med många.

Men tillbaka till riksdagsöppnandet.

Birgitta och jag anlände tidigt och tog oss en tur upp till den ombyggda (när vi var där fortfarande, bortsett från övande musiker, tomma) plenisalen. Den har blivit vackrare (i färgsättning) och mer funktionell. Kommer nog också att göra debatterna mer levande. Birgitta strävade under sin talmanstid efter att göra ungefär det här, men gruppledarna stretade då emot-

Vi tittade också på Peter Dahls nyuppsatta porträtt av avgående talmannen Björn von Sydow. Det är fint och är upphängt bredvid Ulf Gripenholms inkännande porträtt av förrförra talmannen Birgitta Dahl. Målningarna gör sig fint tillsammans, eftersom de, jämfört med tidigare talmansporträtt, är utförda i en modernare stil.

Sen är det dags för talmannens, nu alltså Per Westerbergs, sedvanliga lunch för vice talmännen samt tidigare talmän med respektive. Plats: talmansmatsalen.

Därefter lotsas vi upp till våra platser på läktaren (som jag redan har skrivit om ovan).

Ceremonin börjar som alltid med ”Kungssången”. Som vanligt sjunger jag och Birgitta inte med; vi gör det heller inte senare på kvällen, när de kungliga har tågat in till sina platser i Konserthuset. Att sjunga en sång med ett sådant innehåll (”Var honom trofast och hans ätt / Gör kronan på hans hjässa lätt / Och all din tro till honom sätt…”) är en omöjlig handling för riktiga republikaner.

Men i nationalsången sjunger vi med.

Det bästa i musikprogrammet under det högtidliga öppnandet var Carina Perssons tre sydsamiska jojkar, för ovanlighetens skull med musikackompanjemang av Kammarmusikensemblen från Sundsvall.

Mottagningen har jag redan lätt berört. Det är svettigt och trångt, men man träffar ju många gamla bekanta, i år av naturliga skäl många besvikna partivänner. För övrigt: för en gångs skull var snittarna man fick till det vita vinet eller Ramlösan inte goda.

Därefter återstod flera timmar till musikevenemanget på kvällen i Konserthuset.

Jag kom på, att vi kunde besöka Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och titta på den Helga Henschen-utställning ARAB och Helga Henschens Vänner har åstadkommit; min egen insats är introduktionstexten på väggen om Helga och utställningen, den text som också finns återgiven i utställningshäftet. (Jag har tidigare lagt ut den här på bloggen.)

Det har blivit en utmärkt och mycket representativ utställning om den rebelliska Helga Henschen. Gå dit! Utställningen är värd ett besök.

(Men i nästa tryckning måste arkivet korrigera ett allvarligt fel, som dock, inte minst på grund av utfallet i årets val, har blivit tokroligt: Bland de arkiv, ur vilka utställt material påstås ha hämtats, finns ”Motståndsrörelsen för en borgerlig regering”. Någon sådan skulle Helga aldrig ha arbetat för! Hon var med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.)

Därefter hade vi fortfarande massor av tid över. Nästa anhalt blev därför PUBs kafé, en trappa upp mot Hötorget. Vi drack två kannor grönt te. Jag läste tidningar och Birgitta islänningen Arnaldur Indriđasons deckare ”Mannen i sjön”. Jag gillar honom mycket – jag ska skriva om hans deckare här på bloggen.

Slutligen strosade vi över det mörknande Hötorget över till Konserthuset och stockholmsfilharmonikernas Riksdagskonsert, som evenemanget har kommit att kallas. Riksdagsledamöterna, deras anhöriga, regeringen, diplomatiska kåren, hovet och kungahuset med flera hör till de inbjudna.

Filharmonikerna startade smittsamt rivigt med förspelet till akt 1 ur ”Carmen” av George Bizet.

Också ”Isoldes kärleksdöd” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” framfördes fint.

Operaverk står sig alltså också väl som orkesterstycken.

Kanske var det en liten anpassning till den, åtminstone delvis, konsertovana publiken, att filharmonikerna därefter spelade John Williams ”The Flying Theme” ur kultfilmen ”ET” – men kul var det.

En tidsenlig anpassning – för övrigt inte ovanlig på Konserthuset, som har eget storband, Blue House Jazz Orchestra – var inslagen av jazznummer.

Saxofonisten Magnus Lindgrens inledande långa soloparti i ”Holyem” var helt suveränt – sen tyckte jag att det blev ett för smörigt pålägg av stråkar.

Då tyckte jag, att filharmonikernas uppbackning av sångerskan Rigmor Gustafsson gjorde sig bättre i Burt Bacharachs light jazz-kompositioner ”The Windows of the World” och, efter pausen, ”Close to You”, båda med text av Hal David.

Inledningen efter pausen, fem av Edward Elgars variationer över ett originaltema, ”Enigmavariationer”, var mycket hörvärd.

Däremot ville min känsla och fantasi inte riktigt komma i stämning, när filharmonikerna avslutningsvis spelade Pjotr Tjajkovskijs fantasiuvertyr efter Shakespeares Romeo och Julia.

Och sen var det bara att ta tåget hem till Uppsala.

Arabisk poesi i Lyrikvännen – och Lilla serien återuppstår

Lyrikvännen, som på bokmässan fick utmärkelsen Årets tidskrift, gör med nummer 5 2006 skäl för utmärkelsen.

Numrets tema är arabisk, främst palestinsk, libanesisk och irakisk poesi. Som väntat rymmer numret en del politisk poesi, men det jag främst slås av, när jag läser de här poeterna från Mellanöstern, är hur nära deras poetiska uttryck ligger våra. Som exempel väljer jag att återge en dikt av Yassin Adnan:

Vita moln

Varför ville du inte dela
mitt gröna hus med mig
och inte kvarterets åkrar
Månen är en tobakskiosk
Stjärnorna, cigarettglöd
som obekymrat bränner änglarna
Det föräldralösa olivträdet
en plats för möten
Och den orientaliska brunnen
mitt hemliga kylskåp
där jag håller köttet
och huvudet kallt
Kom åtminstone och hälsa på mig
Och när du försiktigt går över ängarna
Bry dig inte om fåren
De är bara vita moln

(Tolkning av Ann Hallström och Abdelhadi Said)

Prenumerera på Lyrikvännen – det kostar 380 kronor (ungdomspris 280 kronor). För det får du sex boktjocka nummer och en gratis välkomstbok. Plusgiro 482 38 02-4.

Förr, när Lyrikvännen fungerade i symbios med Lyrikklubben, skulle innehållet i det här numret sannolikt i stället ha getts ut som en antologi med arabisk poesi.

Nu är Lyrikklubben momentant nedlagd, och Ordfront är på väg att sälja Lyrikvännen; redaktörerna, Ann Hallström och Jenny Tunedal tar farväl med detta välmatade och spännande nummer.

Men Lyrikvännen tas sannolikt över av Ellerströms, som har näsa för god poesi. Och Lyrikklubben tycks återuppstå: i det här numret av Lyrikvännen aviseras Lilla seriens återuppståndelse. Jag har gamla Lilla seriens samtliga 33 utgåvor, och jag är ganska säker på att jag kommer att köpa de nya utgåvorna också. Hösten 2006 återupptas utgivningen av Ellerströms i samarbete med Ariel, med Mina Loys ”Baedecker för månfarare”, dikter i urval och översättning samt en introduktion av förre lyrikvännenredaktören Gunnar Harding samt Bengt af Klintbergs ”Spår i snön”, dikter i urval av Jonas Ellerström och författaren.

Kontaktadress: Fredsgatan 6, 222 20 Lund, telefon 046-323295. Hemsida: www.lillaserien.se.