De kluriga kryssen byts ut mot värdelösa men billiga alternativ

Antalet för oss korsordsentusiaster värdelösa kryss ökar lavinartat. De är ointelligenta och grunda men billiga för tiningsutgivare som främst jagar lägre kostnader.

En del krysskonstruktörer tvingas, för att kunna vara kvar på marknaden, att ta mindre betalt för sina kryss – men kan man inte längre få anständigt betalt, blir man kanske till slut tvungen att lägga av och försöka hitta någon annan försörjning.

Ett halvt dussin av Sveriges kryssmakare går i kulturdelen av dagens (29 maj 2018) Dagens Nyheter till motanfall. En personlig favorit bland undertecknarna är Anna Hagberg, vars kryss i först Aftonbladet Kryss & Quiz, sen i själva Aftonbladet jag har prisat här på bloggen. Märk att jag aldrig någonsin har haft personlig kontakt med henne – jag gillar bara hennes klurighet som krysskonstruktör.

Jag kan ju inte hindra kostnadsjagande tidningar och tidskrifter från att publicera massproducerad skit, men om den tillåts slå ut de begåvade krysskonstruktörerna, bör vi riktiga korsordsälskare se till att det leder till förlorad upplaga och sjunkande inkomster.

Vi som av den ena eller den andra anledningen ändå råkar inhandla tidningar med korsord, som man varken behöver intelligens eller associationsförmåga för att lösa, kan ju använda kryssen i fråga till det enda de kan användas till, som toapapper.

Melodikrysset nummer 21 2018

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

Melodikrysset nummer 20 2018

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

”Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

”Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Pressgroda

hittad via Journalisten nummer 6 2018:

”Socialdemokraterna går till val på
att höja pensionerna för 1,2
pensionärer”

Aftonbladet.se

Andra omgången och finalen i ESC

Vår del av Europa klarade sig bra också i den andra omgången av årets European Song Contest.

Sveriges bidrag, ”Dance You Off” med Benjamin Ingrosso, tog sig vidare till final, fast jag tyckte att det inte gjordes lika bra som när det vann finalen i den svenska uttagningen.

Norges bidrag, ”Thats How You Write a Song”, var inte lika bra som ”Fairytale”, som Aleksander Rybak vann med här om året – här hjälpte varken bildeffekterna eller Rybaks eget spel.

Danmark klarade sig också, lite till min överraskning, kvar till finalen, detta trots den dystra låten och Jonas Flodager Rasmussens långa hår och skägg.

Att Lettlands ”Funny Girl” med Laura Rizotto slogs ut har jag inga invändningar mot.

Vidare gick däremot Ungern med AWS och ”Viszlát nyár”, ett slags schlageraktig rock.

Vidare gick också ett antal andra östeuropeiska länder:

Serbien tävlade med ”Nova deca”, som mest utmärktes av sina ljuseffekter. Sanja Ilic och Balkanika sjöng. En skäggig man framträdde också i det här fallet, men han spelade flöjt.

Slovenien klarade sig också kvar i tävlingen med ”Hvala, ne!”, framförd av Lea Sirk.

Vampyren från Ukraina, Melovin, blev också kvar i tävlingen med ”Under the Ladder”.

Kvar i tävlingen blev även Waylon från Nederländerna. Han var utstyrd i vilda västern-hatt, förmodligen för att den låt han tävlade med hette ”Outlaw In ’em”.

Ut ur tävlingen åkte, utom redan nämnda Lettland, också Julia Samoylova med ”I Won’t Break”. Hon representerade Ryssland men sjöng däremot märkligt nog på engelska.

Ut åkte också den forna sovjetrepubliken Georgien. Låten, med vissa element hämtade ur folkmusiken, hette ”For You” och framfördes av Ethno-Jazz Band Iriao.

Och håller vi oss kvar i östra Europa, röstades också Polen och ”Light Me Up” med Gromee ut, detta trots att även han bar hatt.

Tillräckligt många gillade inte heller Montenegros bidrag ”Inje” med Vanja Radovanovic.

Och för att fullborda raden av utslagna forna östblocksländer: Rumänien och gruppen The Humans fick säga ”Goodbye” trots maskerna och koreografin. Tempohöjningen hjälpte inte.

Kvar att redovisa i raden av utslagna länder är då två sydeuropeiska länder.

Ut åkte San Marino och ”Who We Were”, framförd av Jessika och Jenifer Brening plus ett gäng plastrobotar.

Ut åkte också det ännu sydligare Malta. ”Taboo” med Christabelle verkar handla om samkönad kärlek, men vann inte ESC-publikens kärlek.

* * *

I jurygruppernas omröstning, som redovisades först, klarade sig Sverige överraskande bra och hamnade på andra plats efter Österrike, med Israel på tredje plats. Intressant var också att Cypern, som hade svenska låtskrivare, hamnade på femte plats.

Här är hela listan:

Österrike 271
Sverige 253
Israel 212
Tyskland 204
Cypern 183
Estland 143
Albanien 126
Frankrike 114
Bulgarien 100
Moldavien 94
Litauen 90
Australien 90
Nederländerna 89
Irland 74
Tjeckien 66
Norge 60
Italien 59
Spanien 43
Slovenien 41
Danmark 38
Serbien 38
Ungern 28
Storbritannien 23
Finland 23
Portugal 21
Ukraina 11

Men när också telefon- och SMS-rösterna hade räknats in, blev placeringsordningen en annan:

Israel 529
Cypern 436
Österrike 342
Tyskland 340
Italien 308
Tjeckien 281
Sverige 274
Estland 245
Danmark 226
Moldavien 209
Albanien 184
Litauen 181
Frankrike 173
Bulgarien 166
Norge 144
Irland 136
Ukraina 130
Nederländerna 121
Serbien 113
Australien 99
Ungern 93
Slovenien 64
Spanien 61
Storbitannien 49
Finland 46
Portugal 39

Därmed är resultatet av de två deltävlingarna redovisade, och eftersom jag då har redovisat vad jag tyckte om bidragen och inte har ändrat mig när det gäller värderingen av dem, ska jag här bara komplettera med de länder som framträdde först i ESCs finalsändning.

Fjolårets vinnare, Portugal, gjorde bra ifrån sig med balladen ”O Jardim”, framförd av Cláudia Pascoal. Den fick dock en låg publikranking.

En speciell ställning har också de europeiska länder, som permanent har tillträde till finalen i ESC:

Tyskland representerades av Michael Schulte, som tävlade med hjälp av sin frisyr och ”You Make Me Walk Alone” – märk att även Tyskland tävlade med en engelskspråkig sångtext. Min personliga reaktion på det här blev ”Nja”. Men Tyskland blev ändå fyra i de båda omröstningarna.

Frankrikes bidrag ”Mercy”, som sjöngs av paret Madame Monsieur, hade ett angeläget tema, flyktingkrisen, men tände inte mig i alla fall – låten var inte tillräckligt bra. I den första omröstningsdelen gick det ändå hyggligt för Frankrike, i den andra sämre.

Samhällsengagemang på accepterade områden utmärkte också Italiens bidrag ”Non mi avete fatto niente”, som handlar om terrorattentat. Den sjöngs inte så oävet av Meta & Moro, men det dränktes delvis av alla budskap på olika språk.

Storbritanniens ”Storm” med SuRie tyckte jag inte om, vilket främst hade att göra med att jag inte gillade sångerskan, men också låten kändes platt, och den hamnade också i omröstningsresultaten ganska långt bak.

För Spaniens bidrag, ”Tu canción” med Armaia och Alfred gick det ännu sämre.

* * *

Det förvirrande med den här tävlingen är att låtskrivarna inte behöver bo i det land de skriver musik och/eller text för. Ett paradexempal är Cyperns bidrag, vars musik svenskar står för. I den slutliga sammanräkningen hamnade Sverige först på sjunde plats, men tvåa kom där – Cypern!

Men ännu mer förvånande är Israels numerärt ganska rejäla seger i ESC. Nettas ”Toy” må ha en sångtext med sympatisk tendens, men hennes egen stil kan bara sammanfattas som att hon helt saknar sådan: enastående ful frisyr och till det kläder som är helt smaklösa. Min reaktion handlar helt om henne, inte om kritik mot israelisk politik.

Slutligen vill jag protestera mot regeln att samma telefonnummer får avge tio röster. Det gör den delen av omröstningen till ren fars.

Melodikrysset nummer 19 2018

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

”Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget hö.

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Första omgången i ESC: Schlager blir de här låtarna nog aldrig

Förr, när eurovisionsschlagertävlingen fortfarande gick ut på att tävla i schlagergenren, fann jag ett nöje i att följa den. Då handlade tävlingen om att rösta fram de bästa bidragen och om artisternas förmåga att framföra de utvalda låtarna. Framgångsrika tävlingsbidrag från andra länder fick snart också svensk text och sjöngs in av svenska artister.

Tävlingen hette även på den tiden European Song Contest, vilket – jag medger det – har en vidare betydelse, men beteckningen var vald främst för att den markerade en bredd, mycket vidare än den som i dag utmärker ESC. Vi talar här inte bara om ett vidare val av genrer och stilar utan också om framhävande av särdrag, utmärkande för musiken i respektive land.

I dagens ESC är det, om man bara har bidragen som utgångspunkt, svårt att avgöra, vilket land de representerar. Bidragen skulle ofta kunna komma från vilket land som helst, och det är bokstavligen sant – text och/eller musik kan vara verk av upphovspersoner i ett helt annat land, och till och med artisten kan vara inlånad.

En mycket stor del av tävlingsbidragen har i dag en text och en melodi som få i den jättepublik som följer tävlingen i TV skulle vara kapabla att lära sig sjunga; de saknar schlageregenskaper och kommer därför att snart vara bortglömda. Och vad värre är: I dag är det scenshower som tävlar med varann. De får sin karaktär av ljus- och rökeffekter, dansare och de agerandes scenkläder.

Jag har noterat att det mot den här bakgrunden ändå var ganska lätt för mig som tittare/lyssnare att komma fram till vilka 10 bidrag av sammanlagt 19 som av den ena eller den andra anledningen var värda att gå vidare till finalen, också att Aftonbladets Markus Larsson i förväg prickade in sju av de tio låtar som gick vidare till final.

Av de tio länder han i förväg nämnde, lyckades tre inte ta sig till final: Armenien, Azerbajdzjan och Grekland. Azerbajdzjans bidrag hade i alla fall sångbarhet och Armeniens drag av folklighet, men Greklands bidrag hade egentligen inga större kvalitéer.

Men det fanns också tävlingsbidrag som, trots att de gick vidare till final, saknade märkbara kvalitéer. Varför Litauens släpiga låt, ”When We’re Old” med Ieva Zasimauskaitė, gick vidare, förstår jag inte.

Varför Israel får vara med och tävla i Eurovision Song Contest har jag aldrig förstått – landet ligger ju i västligaste Asien – men om vi bortser från det: Israels metooinspirerade låt, ”Toy”, är innehållsligt sympatisk, men Netta Barzilais frisyr och kläder sänker – jag kan inte värja mig mot den reaktionen – min uppskattning.

Också Finlands Saara Aalto, med ”Monsters”, har jag liknande invändningar mot.

Estland har valt att skicka en rysk sångerska, Elina Nachayeva, till ESC, och hon kan verkligen sjunga (vilket hon gör på italienska) – men är det här en låt som egentligen hör hemma i just en schlagertävling?

Bulgarien deltog med en läderklädd grupp, Equinox, men deras låt, ”Bones” var mer intressant än bra.

Albaniens bidrag ”Mall” med Eugent Bushpepa ger jag inte mycket för. Bushpepa kan visserligen sjunga – men låten?

Tjeckiens Mikolas Josef bidrog med en låt, ”Lie To Me”, som lever mycket tack vare sin rytm.

Österrikes bidrag, ”Nobody But You” med Cesár Sampson, börjar bra men håller inte vad den lovar.

Varför Irlands bidrag, ”Together” med Ryan O’Shaughnessy, gick vidare till final förstår jag över huvud taget inte.

Cyperns bidrag, ”Fuego” med Eleni Foureira, är ett av de där bidragen som mer är ett scennummer.

Melodikrysset nummer 18 2018

Jag har haft trassel med den nya och för mig obekanta skrivare jag har installerat, men efter att i går ha varit inne i Uppsala och då besökt dataföretaget där jag köpte skrivaren, lyckades jag i går kväll hitta det skrynkliga papper som har gjort skrivaren oanvändbar.

Jag trodde att mitt fysiska eländestillstånd äntligen var slut, men det första som hände när jag i går anlände till bussterminalen i Uppsala var att jag bländades av solen och snavade på grund av en höjdskillnad jag därför inte observerade – och så låg jag plötsligt på magen och hade svårt att ta mig upp, eftersom där inte fanns något att ta hävhjälp av med armarna; mina ben är fullkomligt värdelösa. Men sen kom det ett gäng ungdomar och hjälpte mig upp.

Sen började det göra allt mer ont i vänster hand och i de revben på vänster sida jag skadade förra gången.

Med hjälp av taxi lyckades jag ändå klara mina planerade ärenden och sen ta mig tillbaka per buss till Öregrund.

Därefter hade jag en besvärlig natt, och när jag klockan sju i morse gick upp för att hinna med badrumsbestyren, ett par av tidningarna och frukost, startade jag med att gå ner till brevlådan för att vittja den på dagens morgontidningar. Och så bländades jag åter av solen med påföljd att jag klev fel och föll handlöst på trappan till ytterdörren. Jag tappade då tidningarna plus ett kuvert med eftersänd post samt den rena skjorta jag hade hämtat på klädstrecket, dessutom tofflorna jag hade på mig, och det tog en lång stund innan jag hade samlat ihop allt och sen lyckats komma på benen igen.

Men vad värre är: Det gjorde ont i vänster knä, och mycket riktigt hade jag fått en fall/skrapskada där.

Livet är inte stenkul. Och för att fortsättas på Povel Ramel-linjen: ”Underbart är kort”, i dag exekverad av Ulrik och Mikael Neumann. Ramels text börjar så här:
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet
Trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort

Nu var inte allt i dagens kryss så här lätt, för mig i alla fall.

Jag hör inte till dem som har lyssnat mycket på Chris Isaak, varken på ”Wicked Game” som spelades som ljudillustration eller andra hits.

Inte heller Moneybrother har jag lyssnat mycket på, och ”Så mycket bättre” har jag följt i mycket ringa utsträckning. Där sjöng han uppenbarligen Uno Svenningssons ”Tro på varann”.

Och Madness med ”Our House” från 1982 har jag nog aldrig tidigare hört.

David Bowie och Freddie Mercury känner jag förstås till, men deras gemensamma insjungning av ”Under Pressure” har jag veterligen aldrig hört.

Och för att ta den allra första frågan också: ”Sånt är livet” med Anita Lindblom har jag självfallet hört, många gånger, men dansbandsmusik är ju inte riktigt mitt bord, så jag fick fundera en ganska lång stund på vem vi hörde göra den här hiten i dag. Jo, Sten Nilsson i Sten & Stanley.

När jag hade knäckt frågan vars svar var Moneybrother, var det ju ganska lätt att förstå, att den som sjöng ”Baby I’m Yours” var Cher.

”Vara vänner” med Eddie Oliva och Cyndee Peters har jag förstås hört ett antal gånger, men det är bara Peters jag har på skiva.

Alf Prøysens succéinspelning av ”Lilla vackra Anna” fanns förstås i vår egen skivkollektion – vi har ju en Anna i familjen. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt med Roland Cedermark.

Urlätt var också frågan som illustrerades med Alice Babs och ”Swing it, magistern”, vars musik hade skapats av Kai Gullmar.

Dagens konstruerade dubbelfråga – Eldeman ger sig inte – bestod av två ljudillustrationer utan inbördes samband. Dels spelades, instrumentalt, de sju dvärgarnas marschsång ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, en Walt Disney-klassiker från 1937 där dvärgarna marscherar sjungandes ”Hej hå, hej hå, vi till gruvan gå”. Dels hörde vi musik ur ”ET”, där vi skulle kunna att den lilla huvudpersonen kommer från rymden.

Och sen är det bara en upphovsman kvar att redovisa: Vi hörde Benny Anderssons orkester spela Johann Sebastian Bach. Därmed fick ju Eldeman med BAO även i dag. Fast BAO gör ju också Bach på ett hörvärt sätt.

Melodikrysset nummer 17 2018

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.

Galago med ny redaktör

Utopi hette en i många avseenden intressant serietidning, som i motsats till Ordfront-ägda Galago satsade på episka serier, många av dem präglade av äventyr och skräck. Bland de serieskapare som medverkade i Utopi fanns Fabian Göranson, som jag tidigare har skrivit om.

Det var tråkigt att Utopi upphörde att komma ut, men det har i alla fall haft det goda med sig, att Fabian Göranson nu har börjat medverka i Galago.

I senaste numret (1 2018, nummer 130 sedan starten) finns en färsk och mycket läsvärd serie av Göranson, ”Aten är lava”, som i motsats till de flesta serier vi nu under lång tid har fått oss till livs där har en berättande och avslutad handling. Fast Göranson dök upp med en läsvärd reseberättelse redan i nummer 127, 2 2017, ”Några oplanerade dagar i Prag”, så publiceringen är inte ett verk av Galagos nya ansvariga utgivare, Sofia Olsson, och likalede4s nya chefredaktör, Rojin Pertow.

Vilka ambitioner de här två har när det gäller innehållet i Galago lär vi först så småningom få veta. Jag har ganska lång egen erfarenhet av att vara både ansvarig utgivare och chefredaktör, så jag vet att man både ärver redan inköpt material och gör klokt i att inte skrämma bort prenumeranter genom att i ett enda svep helt göra om den tidskrift de gamla prenumeranterna är vana vid.

Bland de också i övrigt oftast träffande enbildsbidragen vill jag särskilt nämna en, gjord av den nya ansvariga utgivaren Sofia Olsson: Den föreställer Ingvar Carlsson i skepnad av ”Foten”, och han får säga ”Satiren var bättre förr!”.

Annars hör ett par bidrag av två gamla Galago-medarbetare till det läsvärda i det aktuella numret: Lars Sjunnessons ”Tjocke-Bos allergiska undulat” och så även John Anderssons enbildsbidrag.

Oerhört vältecknad och innehållsmässigt otäck är norskan Anja Dahle Øverbyes serie utan namn.

Men allt är verkligen inte värt att rosa. Ett par serier om relationer och sex hör verkligen inte till det bästa i serieväg jag har läst, de av Agnes Jakobsson respektive av Elias Ericson. Och Freja Erixåns serie på samma tema är dessutom märkligt tecknad.

Numret avslutas med en riktig skitserie, signerad Malin Granath, om att ta debatten.