Melodikrysset nummer 8 2011

Jag var alltså på ett stort seminarium om Olof Palme i går, men till och med där kunde jag hitta åtminstone en anknytning till det melodikryss jag därför missade: I Jonas Simas fina film om Palme som inledde seminariet förekom förstås Monica Nielsen på valmöte med Palme. Jag var själv turnéfunktionär, så jag har upplevt båda på nära håll, även utanför talarstol och scen.

I dagens kryss hörde vi Monica Nielsen i ”Söderjäntans söndag”, där hon förresten bland annat – som för att vägleda krysslösarna – sjunger ”Monica heter jag”. Den som har skrivit text och musik, Carl Anton, har jag förresten också hört på socialdemokratiskt valmöte, på Stockholms Söder.

Som för att förvirra oss hade Anders Eldeman i dag också tagit med en låt, där förnamnet i svaret är identiskt men stavat lite annorlunda: ”Hej hej Monika”. Det här är en låt från 2006 med Nic & the Family. Jag ska genast bekänna att jag inte alls minns att jag ens har hört den, och saken blev väl inte lättare av att den här sjöngs på japanska. Men jag tyckte mig faktiskt höra namnet ”Monika” i den japanska textversionen, och det och ledbokstäver och Google gjorde att jag till slut lyckades identifiera låten.

Den här frågan var – för mig alltså – mycket svårare än dagens två melodifestivalfrågor.

”Just a Minute” med Rongedal från 2008 års upplaga var ju inte så våldsamt svår att identifiera, särskilt som bröderna Rongedal har ett rätt så lättidentifierat sound.

”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från Melodifestivalen 2007 är en sån där melodi som fäster sig i minnet, och sen gav oss ju Anders Eldeman ytterligare hjälp på traven genom att göra antydningar som ledde tankarna till utnämningen av Zelmerlöw till ny ledare för ”Allsång på Skansen”. Jag hoppas för egen del innerligt att utnämningen av Zelmerlöw inte ska innebära att elementet av klassisk svensk allsång ytterligare krymps i ”Allsång på Skansen”.

För egen del tycker jag att man på Skansen gärna får sjunga sånger som hör till det klassiska svenska populärmusikkulturarvet. En given allsång är ”Drömmen om Elin”, som Carl Jularbo skrev med ”Borgholmsvalsen” som förlaga. Peter Himmelstrands sångtrext håller jag kanske inte lika högt, men text behöver man också, om det ska bli någon allsång.

Evergreens kallades förr närmast outslitliga slagdängor, och till dem får man väl också räkna ”Två små fåglar på en gren” av Fryman (Erik Frykman), Sven Paddock och Åke Söderblom. En bra allsång är det också.

Det senare gäller också ”Kan du vissla, Johanna?” som förresten har sjungits in av den ovan nämnde Åke Söderblom. Den skrevs av Sten Axelson redan i början av 1930-talet. I dag tror jag dock att de flesta förknippar den med en barnfilm, som brukar visas på julaftnarna – det är en mycket fin film från 1994 med bland andra Per Oscarsson, och filmen bygger i sin tur på en bok med samma namn av Ulf Stark. För mig är ”Kan du vissla, Johanna?” ett måste på julafton.

Det är också Disney-kavalkaden med tecknade filmer, eller snarare snuttar ur kända disneyfilmer. Ur ”Pinocchio” kommer ”When You Wish Upon a Star”, den som Bengt Feldreich på sitt underbart darriga sätt gör en svensk version av, ”Ser du stjärnan i det blå?”.

I den där kavalkaden förekommer ju bland annat Kalle Anka, och det leder oss osökt över till en annan Anka, Paul Anka. 1957 sjöng han in en av sina största hits, ”Diana”, som han för övrigt också själv skrev. Den var fortfarande stor 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå: jag minns bland annat att en av mina lumparkompisar, Löfstedt, faktiskt med stor bravur sjöng den på en kompaniafton.

I och med lumpen är vi mer eller mindre automatiskt inne på den musikaliska avdelningen marscher. En av de mest kända skrevs redan 1889 av Carl Feike och heter i tyskt original ”Alte Kameraden” – således handlar den om kamrater, vet vi som pluggade tyska redan i den gamla realskolan, i mitt fall förlagd till Althinska skolan i Sundsvall. Från den tiden minns jag också Povel Ramels parodi ”Den gamla vaktparaden” (1951).

Två filmmusikfrågor förekom i dagens kryss, och filmmusik brukar normalt inte vara min starka sida, ens om jag – som i de här båda fallen – själv har sett filmerna. Jag upplever uppenbart filmmusik mer som en del av grundstämningen i filmen än som låtar som fäster sig i hjärna och öron. Så ofta får jag ta hjälp av Eldemans ledtrådar och av de ledbokstäver jag har fått fram genom frågor där jag befinner mig på säkrare mark.

Nå, dagens första film var Sidney Pollocks ”Mitt Afrika” från 1985 med Meryl Streep i huvudrollen – men jag hade här alltså ingen hjälp av John Barrys filmmusik. Däremot hade jag hjälp av ledtråden, att filmen bygger på en dansk roman. Karen Blixens ”Den afrikanska farmen” finns i en av våra bokhyllor.

Inte heller hade jag någon hjälp av att få höra Hans Zimmers ”Part of Me, Part of You”, utan jag fick lov att på motsvarande sätt nysta lite för att komma fram till att den efterfrågade filmen var ”Thelma & Louise” från 1991.

Fast det märkliga är att det finns filmmusik och TV-signaturer som fastnar även i mina öron. Ett exempel är signaturen till ”Familjen Addams”, som gick i svensk TV i mitten av 1960-talet. Och ur hjärnvindlingarna får jag också upp den bland barn populära ”Familjen Addams apsång”, där den återkommande ramsan löd ”Skala banan, skala banan, skala banan”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Rollspel om könsroller

Den danske teatermannen Nikolaj Cederholm har hittills varit obekant för mig, men uppenbarligen har han väckt en del uppmärksamhet hemma i Danmark. Nu har han tagit klivet över till Uppsala stadsteater, där hans ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” i lördags hade sin urpremiär. Och inte nog med det: han står själv för regin. Översättningen till svenska har dock gjorts av Annika Silkeberg.

Att det är fråga om en ganska märklig historia förstår man redan när man läser rollistan i programmet: Karl Horland (Carsten Bjørnlund), Svamphäxan (Anna Carlsson). Rubinljus (Cecilia Forss), Drakjärn (Tobias Hjelm), Mona (Åsa Forsblad Morisse) och Judemönster (Aksel Morisse).

Och mitt bland dessa vankar – och snubblar ibland à la Jaques Tati – en ganska vilsekommen figur, Alex Andersson (Iwar Wiklander).

Det tar en stund in i första akten att komma på att den märkligt oberäkneliga värld Alex försöker orientera sig i är en digital spelvärld, som mina barnbarn är mycket mer förtrogna med än deras morfar är. Vi får bevittna hur de agerande kliver in i och ut ur roller, och det ger för all del överraskningseffekter – men nog är det ganska svårt att ta till sig till exempel att Cecilia Forss med sina ganska yppiga kvinnliga former i själva verket skulle vara man; dock ligger hennes ständiga lust att vilja knulla vem som helst ju ganska nära ett känt och stereotypt beteende hos somliga män.

Pjäsen är, det ska tillstås, ganska rolig i den här sortens detaljer. Ytterligare ett exempel är Carsten Bjørnlunds fullkomligt obegripliga danska i början av föreställningen.

Rolig är också pjäsens drift med nationalkaraktärerna, den danska och den svenska.

Men det kan inte hjälpas: ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” har visserligen ett bitvis underhållande skal, men pjäsen känns innehållsligt tom.

Intressantare pjäser har jag sett på Uppsala stadsteater.

Akademibokhandeln blir riktig bokhandel igen

När jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala som student, var Lundequistska bokhandeln, Lundeq kallad, den stora och närmast självklara bokhandeln för både stans studenter och dess många universitetslärare och andra akademiker.

När Kooperativa förbundet, då redan ägare till en alert bokhandel i Forum-varuhuset, beslöt sig för att expandera inom bokhandelssektorn och bland annat förvärvade Akademibokhandeln, inköptes också Lundeq och flyttade in i Forum-komplexet, nu under namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Det intressanta var att stora delar av stans akademiker, många av dem profilerat borgerliga, förblev sin gamla bokhandel trogna. Det kunde man se till exempel i samband med det årliga utdelandet av Lundeq-priset.

De senaste åren har Akademibokhandeln, här i Uppsala alltså Akademibokhandeln/Lundeq, gjort sitt yttersta för att fördärva sitt goda rykte. Bokhandeln har stöpts om utan känsla för den kundkrets just Uppsala erbjuder. Bestsellerismen har florerat, medan smala titlar – jag talar här om både skönlitteratur och facklitteratur – som har sin givna publik just i en stad av Uppsalas karaktär, har försvunnit ur standardsortimentet. Det på detta sätt vunna utrymmet har använts till att med omslagen vända ut mot butiken locka bestsellerköparna.

Det har, tack och lov, funnits äldre, beläst och sakkunnig personal kvar i butiken, och de har gjort sitt bästa för att – ibland i smyg och mot givna order – ge speciell service åt gamla trogna kunder. Tack, säger jag till dem. Också KF borde tacka dem för att de på så sätt har räddat kvar åtminstone en del av de gamla boksynta kunderna.

Nu tycks KF, äntligen, ha kommit på att det där att försöka förvandla Akademibokhandeln till en enhetlig snabbköpskedja för bestsellers inte ens kommersiellt var någon bra idé. Kedjan har fått annan ledning, och den har kommit fram till att framgång även i bokhandelsbranschen kräver kundernas medverkan. Nu ska därför den lokala bokhandelsledningen få anpassa utbudet och servicen till kundernas behov och önskemål – läs mer om detta här.

Även Eva Swedenmark kommenterar på sin blogg.

Aftonbladet intervjuar mig om partiledarvalet

I går blev jag uppringd av en reporter från Aftonbladet. Hennes ärende var att intervjua mig om sättet att välja ny socialdemokratisk partiledare. Om de båda sidorna av denna fråga pratade vi också: dels de utpekade kandidaternas ovilja (med Lena Sommestad som lysande undantag) att ens säga flaska, dels valberedningens utdragna procedur som ändå inte ändade i en kravprofil som sa tillräckligt mycket.

Reportern lovade, på eget initiativ, ringa igen och läsa upp det som lades i min mun men återkom aldrig, så jag trodde att det inte blev något – sånt har hänt förr i tidningsvärlden. Men i dagens Aftonbladet finns ändå en artikel, där också ett uttalande från min sida förekommer. Det jag säger är oförargligt, mot slutet en smula obegripligt.

Därför vill jag redovisa vad jag själv egentligen tycker i den här frågan.

Reportern försökte själv inledningsvis få mig att nappa på lösningen medlemsomröstning om ny partiledare. Jag är inte en fanatisk motståndare till en sådan lösning, som ju har prövats i vårt södra grannland Danmark, men jag ser också problem med den här metoden. Dels är startfältet lite för brett för att frågan skulle kunna avgöras genom en enkel medlemsomröstning. Dels tvivlar jag på att partimedlemmarna har tillräckliga kunskaper om de olika tänkbara kandidaternas kvalifikationer för uppdraget, inklusive deras personliga hållning i för partiet viktiga frågor. På Uppsala arbetarekommuns märkliga möte om partiledarfrågan här om sistens nämndes så många tänkbara kandidater, stt de skulle räcka för en hel partistyrelse, och av det faktum att samma partimedlem – det finns också sådana S-bloggare – ibland som alternativ lyckas föreslå kandidater med ganska olika politisk profil drar jag inte slutsatsen att vederbörande är schizofren utan att han eller hon helt enkelt inte har tillräcklig koll.

Det jag för min del – förgäves – försökte få fram genom Aftonbladet var att de som föreslås till posten som ny partiledare ungefär som Lena Sommestad borde svara på medias enkäter om deras inställning i olika profilfrågor. Oavsett vem av dem som slutligen blir just partiledare är de ju alla aktuella för platser i den socialdemokratiska partiledningen, och då vore det ju inte ur vägen om vi fick svart på vitt i fråga om vad de tycker i de frågor som bestämmer partiets kurs.

Några av dem som diskuteras försöker komma undan även den här frågan – som ju inte innebär att man därmed svarar ja eller nej på frågan om man vill bli partiledare – genom att hävda att ”jag tycker som partiet tycker”.

Det här är inte bara fegt utan också ett sätt att lägga ut dimridåer.

Jag vet att flera av dem som nu diskuteras som partiledarkandidater har olika politisk profil. Min mycket långa erafenhet av att arbeta i partiets topp säger mig också att det ingalunda är betydelselöst var partiledaren själv står politiskt.

Naturligtvis gäller kongressbeslut, men partiledaren sätter ändå sin personliga profil på tolkningar, genomförande och tyngdpunkter och bidrar på så sätt i mycket hög grad till hur partiet uppfattas.

Fackkunskap eller associationsförmåga?

Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på Aftonbladet Kryss & Quiz.

Med anledning av detta: Gudrun Petterssons Kryptiskt har på allra sista tiden inte innehållit några märkligheter. Bra! Och Anna Hagbergs ”Svåra krysset” är fortfarande, vecka efter vecka, en trevlig utmaning.

Som flitig korsordslösare lägger jag förstås också märke till att olika krysskonstruktörer har olika egenheter. Jag väljer den här gången att jämföra P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” med Sarah Kinmans ”Tvetydigt”.

P O Carlzéns ”Kluriga korsordet” är något i dagens bildkryssvärld ganska ovanligt, ett hederligt gammaldags korsord med frågorna utskrivna vid sidan om. Jag gillar det här sättet att göra korsord, verkligen inte bara för att det var det dominerande sättet att göra kryss när jag var ung. Det sätter ens allmänbildning och bokstavskombinationsförmåga på prov.

P O Carlzén har en ganska jämn nivå på sina korsord, och de är aldrig omöjliga att lösa. Jag skriver det senare under fullt medvetande om att vad som ter sig som svårt också har att göra med ens egna fackkunskaper eller snarare brist på sådana.

Varje korsordslösare som vill lyckas måste ha ett ganska rikt ordförråd, vilket också inkluderar ordförståelse. Alltså måste man kunna inte alltför vanliga ord, som assegaj och fäsör.

När det gäller kunskapsrelaterade frågor, bereder mig frågor som rör sådant jag kan väl, till exempel politik och kultur, sällan några svårigheter – i veckans korsord vet jag alltså omedelbart att svaret på ”Var Rossinis skata” blir ”tjuvaktig”.

Men då och då tvingar P O Carlzén mig, en gammal latinare, att gå till uppslagsböckerna eller nätet. Först då hittar jag svaret på ”Tertiärperiod”, ”Eocen”, och på ”Fettdelande enzym”, ”Lapis”.

Min första impuls är att protestera: ingår de här orden i normal allmänbildning? Men så slår det mig att andra kanske inte är så slängda på geografi som jag, vet att huvudorten på Shetlandsöarna heter Lerwick och att Syr-Darja och Irtysh går igenom Kazakstan.

Sarah Kinmans ”Tvetydigt” har av redaktionen bedömts ha samma svårighetsgrad som P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, men det har en extremt annorlunda uppläggning: kunskapsfrågorna är få; i det här fallet ligger i stället svårigheten – ibland faktiskt avsevärd – på tvetydigheter och andra ordlekar. För att kunna lösa det här krysset måste man ha förmåga att se bibetydelser och alternativa sätt att läsa de svarsord som ska fyllas i.

Några modesta exempel: Får GEL att reflektera. Svar: SPE(gel). Tramsigt anlag = FåNGEN (fån-gen). Verktygsklocka = FILUR (fil-ur). Ett slags slagkraft = DUNKEL (dunk-el). Och ett av ledorden: Konstverken som bara visar modellernas baksidor = RYGGTAVLORNA.

Någon frågar sig kanske om man, när man som jag har uppnått en avsevärd ålder och rimligen inte har ett så långt liv kvar, borde ägna sig så mycket åt något sådant som korsord. Men korsord är hjärngymnastik, vid min ålder väl så viktig som den där andra mera fysiska sorten.

Min blogg uppmärksammas och citeras

Jag har, med de vänsterbetonade åsikter jag har, ofta synpunkter på ledarartiklarna i liberala Upsala Nya Tidning, ibland också, fast då av andra skäl, på dess kultursidor. Ytterligare ett problem – inte bara för mig, tror jag – är att UNT i stort sett har monopol i Uppsala med omnejd – detta säger jag trots att ETC/Uppsala-Demokraten gör tappra och lovvärda försök att bryta UNTs dominans.

På en punkt måste jag dock ge UNT en eloge: I motsats till många andra pappersdrakar har tidningen upptäckt bloggosfären, inte minst den lokala, och man hittar följaktligen rätt ofta citat, hämtade från nätet, och med bloggens nätadress ordentligt angiven.

Detta hände mig och min blogg här om dagen (7 februari). Kulturavdelningen slog upp Ingvar Carlsson-citatet i min artikel om en CD med systrarna Unthank över två spalter, med färgbild på mig och allt.

UNTs kultursida har tidigare uppmärksammat till exempel vad jag har skrivit om någon aktuell teaterföreställning – min på bloggen publicerade recension har då, vilket är särskilt intressant, citerats tillsammans med stockholmstidningarnas omdömen.

Också tidningens ledarsida har flera gånger citerat sådant jag har skrivit i politiska frågor.

Som gammal journalist har jag aldrig sett den där motsättningen många tycks se mellan bloggarna och papperstidningarna. På båda håll publiceras det både läsvärda texter och umbärliga sådana, för att inte säga skit.

Jag och många andra bloggare kommenterar ju då och då artiklar, publicerade i papperstidningar, och länkar då också till artikeln i fråga. För min del tycker jag det är lika rimligt att, som UNT alltså då och då gör, tryckta media citerar och ger länkar till läsvärda bloggtexter.

Trots att jag fyller 74 år i år förstår jag att vi medialt lever i en annan tid än när jag för ett halvsekel sedan började min journalistiska bana.

Melodikrysset nummer 5 2011

Dagens kryss började jättelätt, med Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, som vi ju otaliga gånger har hört som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Men jag gissar att dagens andra TV-relaterade fråga var svårare för flertalet – det var ju ett tag sen ”Sparvöga” sändes. Signaturmelodin skrevs av Marie Fredriksson. Ann-Charlotte Alverfors’ roman ”Sparvöga”, som filmen byggde på, finns i en av våra många bokhyllor, så för mig var det här inte någon av de svårare frågorna.

Däremot tog det en stund för mig att komma på att den melodi Kustbandet spelade heter ”Happy Feet”, vilket här skulle ge fötter.

Och dansband är, som ni väl har förstått, inte riktigt min grej, men jag lyckades i alla fall komma på att det var Larz-Kristerz vi hörde redan innan Anders Eldeman hade avslöjat att låten som spelades heter ”Kalenderflickan”.

Att vi hörde ”Itsy Bitsy Teenie Weenie”, en gång i världen insjungen av Lill-Babs, kom jag omedelbart på. Men vad hände enligt texten? Jo, flickan i den skulle, iförd bikini, bada, vilket hon till exempel kan göra i sjön.

”Mårten Gås”, med svensk text av Stikkan Andersson, minns vi som en kul låt med Hootenanny Singers.

Kul att höra på är ofta också Östen med resten. Dem hörde vi i 2006 års melodifestival med ”Ge mej en kaka till kaffet”. Knepigheten i den här frågan – dock inte för en gammal latinare som jag – låg i att de två sista siffrorna i årtalet skulle översättas till romerska siffror: VI.

Ytterligare en melodifestivalare förekom i dagens kryss: ”I Did It For Love” med Jessica Andersson. Den avsatte väl inget djupare avtryck i mitt musikminne.

För den skull gör den mig heller inte sur. Detta sagt med anledning av dagens barnvisa, Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda bort din sura min”.

Ett slags barnvisa är ju också Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, där dottern, Ellinor, skriver ”Pappa, kom hem”. Och man får väl förmoda att hon, sedan hon hade skrivit detta, ämnade skicka brevet också.

Ingemar Johansson, även känd som Ingo, var väl trots allt bättre som boxare än som sångare. Ändå tyckte jag att han lyckades hyggligt med ”It’s a Sin To Tell a Lie”.

Jean Sibelius är relativt rikligt företrädd i våra skivhyllor, så visst känner jag igen hans ”Finlandia”.

Och skulle jag inte känna igen ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” med svensk text av Hasse och Tage? Den har jag placerat främst i en debattbok, som har lånat sin titel från den här låten, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), där mitt eget bidrag, som handlar om socialdemokrtins utveckling, heter ”Vart tog den där elden vägen?”, en just nu högaktuell frågeställning.

Oftast hör vi den här sången med Monica Zetterlund, men i dag hörde vi den med My Holmsten.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 1 2011:

”Så är det snart dags för den stora mathelgen, julen, den dag då man ibland upplever att man äter i stort sett hela tiden. Julbord, kalas, julmiddagar och tomtegröt i en enda lång rad. Och däremellan nötter, chokladkartonger, knäck, pepparkakor och glögg.”

Kvällsstunden

”Fossilfritt landsting om 10 år”

Upsala Nya Tidning

”Polisen har ingen misstänkt gärningsman och kan inte säga mer om när han kommer att skjutas.”

Aftonbladet.se

”-Det allvarligaste hotet är om fler svenskar återvänder med utlandserfarenhet, säger Malena Rembe, Säpos analytiker.”

Smålandsposten

Sing Out! med ny musik

Den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out! har utkommit med sitt nummer 1, Vol 54, med den lite märkliga dateringen Nov/Dec ’10/Jan ’11. Den här tidskriften håller inte alltid sitt utgivningsschema – men den är alltid väl värd att vänta på. $ 78 kostar den per år för så kallat basic membership, vilket inkluderar en medföljande CD per nummer – man får då fyra nummer med medföljande CD per år. Kolla mer på tidskriftens website, www.singout.org!

Det här numret, på 164 sidor, innehåller som vanligt en binge intressanta artiklar, till exempel om den vite sydafrikanske artisten Johnny Clegg och om den svarte amerikanske bluesevangelisten Blind Willie Johnson.

Bådas musik kan man förstås också ta del av på den medföljande CDn. Johnny Clegg får vi höra med en gospelkör från Soweto i ”Asilazi (We Don’t Know the Day)”, en sång som andas en begriplig otålighet över att förändringen av Sydafrika till det bättre går så långsamt. Blind Willie Johnsons kristet färgade budskap är heller inte politiskt oskyldigt: ”Everybody Ought To Treat a Stranger Right”.

Politiska budskap hittar man också i Polly LaFarges och The South City Tree’s ”Hard Time Come and Go”, en melodi som vibrerar av blues, swing och jug, Roy Zimmermans Titanic-skildring, den civilisationskritiska ”End of the Ship” och Paul Kamms och Eleanore MacDonalds musikaliska sjösättning av IWWaren Utah Phillips’ ”Ship Gonna Sail”.

Mycket annat vore också värt att nämna, men jag ska nöja mig med att fästa er uppmärksamhet på två saker. Dels har Tim O’Brien gjort en snabb bluegrassmelodi till Woody Guthries efterlämnade text ”The Sun Jumped Up”. Dels gör Glenn Weiser tre lite olika munspelsversioner av ”Will the Circle Be Unbroken”, skriven redan 1907 men känd framför allt genom en insjungning av The Carter Family.

Som vanligt innehåller Sing Out! också en jättestor recensionsavdelning, som ger tips om bra skivor utgivna både i USA och i resten av världen.

På återbesök i centerland

Med dagens post anländer boken ”100 år av handlingskraft” (Jengel förlag, 2010), som är utgiven med anledning av Centerpartiets 100-årsjubileum förra året.

Redaktörer för boken är Mailis Dahlberg, Thomas Korsfeldt, Håkan Larsson och Emelie Löthgren, och två av de här redaktörerna – Mailis Dahlberg och Håkan Larsson – är gamla kompisar från mina många besök på center- och CUF-stämmor. Jag skriver ”kompisar” fastän jag var där som journalist på en inte helt vänligt sinnad tidning, Aktuellt i politiken (s). Men mellan mig och flera av de engagerade och aktiva i den rörelse jag bevakade fanns både respekt och vänskapsband. Att man tillhör olika partier och slåss för rivaliserande sociala intressen måste ju inte betyda att man inte kan umgås på det personliga planet. Och den här sortens vänskapliga och, trots ibland hårda ord, respektfulla band upphör inte ens i och med att åren och årtiondena går.

Med boken följer ett kort från Centerns riksdagskansli:

”Hej Enn

Åren går och kanske kan du få en liten nostalgitripp, när du bläddrar igenom min bok. Du har ju suttit med på många centerstämmor genom åren, och därför vill jag sända dig ’100 år av handlingskraft’.

Varma hälsningar

Mailis”

Det tackar jag för.

Jag har ju, som framgår av Mailis’ lilla hälsning, bevistat ett stort antal centerstämmor – CUFs, CKFs och Centerpartiets och så det gemensamma Rikstinget – vilket alltid tog veckan före midsommar, inklusive min egen födelsedag (19 juni), i anspråk. Centerstämmorna roterade i enlighet med ett fastställt schema mellan länen, så jag har på det här sättet också fått uppleva många svenska lokalsamhällen i den gröna skrud som utmärker Sverige när det är som försommarfagrast.

Så när jag nu bläddrar i den rikligt illustrerade ”100 år av handlingkraft”, känner jag från mina aktiva journalistår igen mängder av miljöer och människor – många av de senare har jag som sagt också etablerat en personlig relation till, både på det yrkesmässiga och det personliga planet.

Det är kul att återse gamla valafficher och på nytt konfronteras med gamla kampanjteman. Jag har inte hunnit lusläsa boken men kan genast konstatera, att den, även om den i likhet med andra likande historiker inte är fri från ambitioner att teckna en bestämd och positiv bild, ändå heller inte undviker besvärliga ämnen, till exempel dåvarande Bondeförbundets lite vacklande väg under Europas bruna år.

Centerns historia rymmer ju både långa och fruktbara perioder av samarbete med socialdemokratin och, särskilt under senare år, en mycket tydligare och mycket mer militant borgerlig – med vilket också menas en antisocialdemokratisk – hållning. Jag vill inte påstå att den aktuella boken lyckas reda ut skälen för just denna kursändring, men jag har mina aningar om att svaret kan tänkas finnas i en närmast marxistisk analys av respektive partis bas i det Marx kallar produktivkrafterna.

Förr var det mycket som förenade arbetare och bönder, också de senare kroppsarbetare. Men det här gällde under de många småbrukens tid. Numera, när jordbrukens arealer är mycket större och detta samt den kapitalinsats det krävs för att driva jordbruk får jordbrukarna att mer känna sig som företagare än som kroppsarbetare, är det kanske mer naturligt att de primärt känner intressegemenskap med partier, som också de – hur de än etiketterar sig – mer gynnar kapitalets intressen.

* * *

Med tanke på att det jag har skrivit om Centern och deras stämmor inte har varit helt snällt, är det kanske förvånande att jag genom åren har lyckats få så många vänner inom centerrörelsen och sedan också har lyckats behålla ett vänskapligt förhållande till dem.

Jag tänker här ge lite exempel på vad jag har skrivit om Centern genom åren. Det har förstås blivit åtskilliga ledare med analyser av partiets strategi och hållning i olika sakfrågor, men jag tänkte här hålla mig till de kåserier och elakheter jag har publicerat, främst i den personligt skrivna spalten Det händer… i Aktuellt i politiken (s).

Från rikstingståget vid centerstämmorna i Sundsvall 1975 noterar jag till exempel – för att starta någonstans – att Centerns Kvinnoförbund (CKF) står för de pittoreska inslagen: I rikstingets festtåg ser centerkvinnorna i sina färggranna bygdedräkter ut som ”en skvadron störtade påskkärringar”.

1976 rapporterar jag följande från centerstämmorna:

DET
HÄNDER

…att jag känner en egendomlig kluvenhet, när jag bevistar centerns stämmor.

Det finns fortfarande ett drag av folkrörelse över detta parti. Särskilt märks det på alla kringarrangemang runt stämmorna. Det är ungdomsdans på Folkets park. Det är amatörinslag i inledningar och pauser och programuppspelning i en aula. Kaffe och läsk serveras i ett tält utanför stämmolokalerna. Det är söndagens traditionella riksting med festtåg under gröna fanor, spelamanslag och människor i folkdräkt. (Hannes Alfvén var dock klädd i vanlig kostym.)

Någon gång – men det är inte så ofta numera – kan den här känslan rent av gälla politiken. När CUF-stämman med rejäl majoritet beslöt att socialisera läkemedelsindustrin var argumentationen faktiskt förbluffande lik, ja identisk med den på vår egen kongress.

Efteråt kom en olycklig yngling fram till mig och beklagade beslutet. ”Jag är mera funktionssocialist”, sa han.

Nog borde väl Fälldin ha lärt något av det här exemplet.

När vi sitter tillsammans i bastun ger han intrycket av att vara en lugn och resonabel karl. Inte bara när han talar om vandringar i fjällen.

Men hans påhopp på socialdemokratin i rikstingstalet var ju alldeles vettlöst i sak. Är det inte uttryck för obotlig ideologisk rörighet, så är det uttryck för hejdlöst skrupelfri taktik med avsikt att dels slå mot socialdemokratin och dels stänga grindar åt höger, så att väljarna inte ger sig i väg.

I kärnkraftsdebatten har han satt sig i spetsen för en religiös rörelse, vars proselyter nu till och med framträdde med gitarr inför stämman i Ystad. ”Ska du vara passiv / tills du blivit radioaktiv”, sjöng ett stämmoombud.

Och Sven-Erik Jansson, den sjungande ombudsmannen, framförde årets visa av märket Bo Finken, det vill säga Gustaf Jonnergård: ”De aningslöst drager till kärnkraftens land / fast folket sagt rungande nej. / Betänk vad som händer om helvetets brand / tar futt i en kärnkraftsverksgrej.”

”Så dundrar vår centerkanon”, heter det vidare i visan, som går på Calle Schewen, men jag undrar om inte den krigiska andan mindre har tänts av ekologin och kärnkraften än av hoppet att få regera tillsammans med folkpartiet och moderaterna.

”Vi segern ska vinna i valet i höst / Snart Palme ska trilla av tron.”

Enn Kokk

Och så blev det ju.

* * *

Nästa år, 1977, rapporterade jag från centerstämmorna i Karlstad.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att centerstämmorna liknar en serie bisarra, osammanhängande händelser.

Centerkvinnorna hamnade som bekant i det politiska rampljuset en hel dag. Men politiska uttalanden (som det om indexregleringen) gör dom sannolikt aldrig mer. Allt kommer att återgå till det gamla, det vill säga motionsdebatter om svordomar i TV och lanthushållsskolornas bevarande.

Från partistämman minns jag mest regeringstroheten och att björkarna stod runt väggarna likt energiskogar. På ett särskilt papper har jag också antecknat en minnesvärd replik från talarstolen: ”Är det rimligt att hunden ska skita just där?”

Just när jag stod och talade med CUF-ordföranden Anders Ljunggren anlände Jan-Erik Wikström till centerstämman. Ljunggren, med den blick över axeln: – Nu går jag ut!

Och var annars – om inte på centerns stämmofest – får man höra ett bildspråk som Gustaf Jonnergårds: ”Tänk om det tar futt i en avfallsbassäng?”

Som svar på centerungdomarnas antikärnkraftssång började ett halvt journalistbord på samma fest sjunga en motsång som går på ”We Shall Overcome”: ”Vi når ända fram / Vi når ända fram / En daaag.” Jag vet vem som hittade på texten, men jag avslöjar det inte, för hennes tidning skulle nog inte uppskatta det.

(Sen följer historien om kyrkominister Johannes Antonsson och hans skiss på en servett av evigheten, den som jag nyligen har återberättat.)

Enn Kokk

* * *

1978 skrev jag om centerstämmorna i Eskilstuna:

DET
HÄNDER

…att centerns politiska ståndpunker förbryllar mig.

I ett uttalande om skattesystemet kräver partiet till exempel ett skattesystem som kan utnyttjas som ett medel att uppnå ekologisk balans. Kan det vara Bohmans ständigt ökade förbrukning av sedelpapper, en ändlig resurs, man tänker på?

Politiskt var årets centerstämmor annars inte mycket att hurra för. Tidigare år har man talat med stora bokstäver om till exempel riksplanen. I år blev det mest bara riskplanen; Hedlunds slagskugga vilade över stämmorna, läser jag i en tidning, en fascinerande bild med tanke på hans stofthydda.

Centerkvinnorna, vars presskonferenser liknar en ständigt pågående examen i politikskolan, hör till mina absoluta favoriter i underhållningsbranschen. Den kväll TV sände en långfilm med bröderna Marx valde jag ändå utan tvekan att gå på CKFs stämma. Som ett modest exempel vill jag nämna motionen om att man inte bör få spotta popcorn på varann i barnprogrammen i TV, eftersom man inte ska lära barn att leka med mat.

Och på CUF- och partistämmorna kan man titta på Karin Perers från Dalarna, denna enastående korsning mellan skogsrå och naturkatastrof.

Rikstingståget tycker jag mycket om att titta på. Efter så pass många år på centerstämmorna att jag snart borde vara kvalificerad för Bramstorpsplaketten, är det, med sina gröna fanor och folkdräkter, en del av den svenska försommaren för mig. Det är inte många banderoller eller andra störande inslag i tåget, där det ringlar fram insvept i en doft av nyponblom på Nyforsgatan i Eskilstuna.

Rune Gustafsson har folkdräkt, Olof Johansson (döpt till Tok-Olle av kärnkraftsanhängarna som demonstrerar utanför Folkets park) är folklig i rutig skjorta och Thorbjörn Fälldin säjer ”Hej!” till mig där jag står på trottoaren. Elvy Olsson, också i folkdräkt, har en av SÄPO-killarna bredvid sig. Kanske ska han skydda henne för Birgit Friggebo, folkpartiets utsända gäst på centerstämman.

* På hemvägen berättar A-pressens Olle Högstrand att en centerkvinna på stämmofesten kom fram till honom och sa:

– Tänk att du som är så trevlig och Enn Kokk som är så snäll kan skriva så jävligt om oss!

Enn Kokk

* * *

1979 var centerstämmorna förlagda till Jönköping.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att de unga centerpartisterna hemfaller åt självbedrägeri.

CUF-stämman i Jönköping uttalade att man inte vill se centern i regering tillsammans med moderaterna igen. Två gånger för säkerhets skull.

Jag tror nog att Anders Ljunggren, Helena Nilsson och dom andra är uppriktiga.

Jag tror också att Anders, när han vid CUF-stämmans avslutning höll ett litet tacktal till mig på temat att vi i folkrörelserna ändå förstår varandra, inte bara gjorde det som en ploj.

Men faktum kvarstår. Vinner de borgerliga valet får signaturen Bofinken (Gustaf Jonnergård) skriva visor under signaturen Bohmanfinken.

Och när partiledare Thorbjörn Fälldin på rikstinget markerade avstånd till Gösta Bohman så var det inte ens fråga om självbedrägeri, bara rent och skärt bedrägeri: Först ska han locka till sig marginalväljarna mellan centern och socialdemokraterna, sen blir det som vanligt igen, det vill säga regering med Bohman.

Frågan är varför Anders, Helena och dom andra spelar med i detta spel.

* Nu tröstar de sig med sin framgångsrika mygel- och valkampanj för Olof Johansson: Han är mannen som ska göra slut på blockpolitiken! Han är mannen som slutgiltigt ska förvandla centern till ett radikalt miljöparti!

Jag förstår inte den här entusiasmen. Olof Johansson är röd mest i pälsen.

Men hans trut är det inget fel på. Och med hjälp av folkdräkter kan man ju förvandla de giftspridande storbönderna till miljövänner, åtminstone i rikstingståget. Själv tyckte jag dock att det väldiga Elmia inte var någon vidare lokal för alla vackra tal om småskalighet och lokalsamhällen. Jag minns också Gösta Spjuths viskkommentar till CUFs stämmotema ”Arbete i hembygd”:

– TV-hus i Segeltorp!

Ett av de oförglömliga minnena från årets centerstämmor blev också CUF-festen där det bara såldes läsk i engångsförpackning.

Den bittraste miljöstriden utkämpades dock på herrtoaletten, där det fanns en stor skylt med följadne text; ”Den som har fimpar, kapsyler och snus i urinen bör omedelbart uppsöka jourhavande läkare.”

Klotter därunder: ”Eller pissa i askkoppen.”

Enn Kokk

* * *

1980 hölls centerstämmorna i Sollefteå.

DET
HÄNDER

…att politiska manifestationer misslyckas.

Jag har, i sedvanlig ordning, tillbringat veckan före midsommar på centerstämmorna.

Om dem är bara en slutsats möjlig: Centern har inte lyckats hitta något budskap som bär.

Bland journalisterna utvecklades, i takt med att Fälldin skällde högre och högre på socialdemokratin, en bisarr sport (ett slags kompensation för att det inte fanns mycket att skriva om): att registrera dagens nya romanser. Bland centerpartisterna; dom har ett särskilt ord för det, stämmoäktenskap. Och bland journalisterna.

Nej, jag ska inte vara indiskret. Men ni blev allt nyfikna, va?

* Centerstämmorna är som gjorda för romanser. Solen skiner alltid. (Gud är centerpartist, säger värdfolket.) Försommaren står i sin fagraste blom.

I Sollefteå, där vi höll till i år, vindlade älven mellan nipor och, på längre håll, blånande berg.

När centerpartisterna samlades för söndagens rikstingståg (Karin Söder i folkdräkt och Åsa Nisse-marxisten Rune Lanestrand i röd skjorta) plockade jag en skir bukett med styvmorsviol och törnros och klöver till hotellrummet. (Buketten vissnade nästan under Fälldins tal men tog sig sen i kallt vatten.) Under samlingen diskuterade jag rosenodling med fru Söder.

I täten gick Härnösands musikskolas tjejer iförda kortkorta kjolar, pälsmössor, röda kjolar och vita stövlar. I kolonnen bakom sågs jämställdhetsminister Karin Andersson.

Som inledning till programmet på Nipvallen visade flickorna stjärten för statsministern.

Bredvid honom satt Gunnar Hedlund och myste.

* En kväll var det bankett, helnykter vill jag gärna intyga. Tro inte kvällspressen!

Kvällens folkdräkt i hambosvängarna var lila för damerna, sandgul kostym för herrarna. (Jag har uppgiften från en kvinnlig centerpartist som bjöd upp mig.)

Det var inte bara nyktert – det var så städat, så städat på stämmorna. Politiskt, menar jag. CUF-ledningen uppträdde som en samling yngre statsmän. Locket på!

På banketten hade mycket riktigt Helena Nilsson, CUFs säkerhetsrisk, placerats med en SÄPO-vakt som bordskavaljer.

Glad sommar!

Enn Kokk

* * *

1981 samlades centerpartisterna i Ronneby.

DET
HÄNDER

…att man får samhällets bristande handikappanpassning bjärt belyst.

På centerstämman i Ronneby före midsommar ställs presidium och personal plötsligt inför (det oväntade?) problemet att en rullstolsbunden kille begär ordet. En ramp byggs i all hast upp mellan podiet och golvet, men dessförinnan får man lov att lyfta upp killen med rullstol och allt. Även högtalare och talarplats (talarstolen är för hög) måste ordnas.

Killen i rullstol, Björn Billing, skräder inte orden: Fälldin och Åsling har över huvud taget inte nämnt ordet handikapp-politik. De handikappade behöver den nu så kritiserade offentliga sektorn! Varför har regeringspartiet centern inte sett till att de synskadade äntligen får sin dagliga tidning?

* Den av Billing kritiserade Nils G Åsling är förresten en riktig spjuver. Han avslutar sin presskonferens om regionalpolitik och lokalsamhälle med att peka på min bandspelare och säga:

– Kan man få skicka en hälsning till partistyrelsen i den där?

Och när jag beredvilligt säger ja, läser han in ett litet meddelande om lokalsamhällenas förträfflighet till socialdemokratiska partistyrelsen. Han slutar under journalisternas garv med ”Bästa hälsningar till Olof”.

Själv kvitterar jag med att föreslå att lokalsamhällena (som enligt centerns program ska förverkligas i ett antal experimentkommuner) förläggs till kommuner med borrhål, så att dom får lite kompensation.

Åsling, som inte är beredd att vakta Kynnefjäll, tänder genast på idén:

– Ja, just det. Lokalsamhällen med eget borrhål!

* Tidigare har Rune Lanestrand försökt starta en insamling till förmån för bötfällda lokala borrhålsvakter. Från talarstolen går han till ordföranden, Clas Elmstedt, med en väldig pappkartong och erbjuder kommunikationsministern att slutförvara en eller annan sedel i kartongen. Elmstedt vägrar, och partisekreteraren förbjuder insamlingen. Lanestrand ställer sig utanför ingången i stället.

Någon observerar att Åsling lägger pengar i Lanestrands kartong, men Åsling försvarar sig på presskonferensen.

– Jag trodde det var CUFs valfondsinsamling. Men jag la bara en tia, så jag har inte begärt den i retur.

Enn Kokk

* * *

1982 var det Örebros tur att härbärgera centerstämmorna.

DET
HÄNDER

…att jag inte kan hålla mig i styr på andra partiers tillställningar heller.

På centerns stämma i Örebro deltog en hund, i storleksordningen kalv. Den tog aktiv del i stämmoarbetet; så var den till exempel framme vid podiet och begärde ordet.

Under en nattlig debatt om IDB, där CUF-arna som vanligt slogs förgäves mot partiledningen, började jag iaktta hunden. När frågan var avgjord sände jag följande lapp till CUF-arna:

”Den läskiga hunden i gången deltog i omröstningen – den reste sig i voteringen. Den var mot IDB.” Högljudda garv från CUF-bänken.

Och när stämman var framme vid provborrningarna sände jag en ny lapp: ”Hunden meddelar att den vill gräva ner avfallet.”

Varefter jag fick en lapp tillbaka, undertecknad CUF: ”Tänk om det kommer en annan hund och gräver upp det!”

Någon logik kan jag inte finna hos CUF-arna – dom är mot slutförvaring både ovan och under jord.

Däremot har dom humor.

* Och så kan dom dansa.

Ibland tror jag faktiskt att dom i grunden är mycket mer intresserade av dans än av politik, och inget ont i det!

Jag deltar alltid flitigt i festerna under centerstämmorna.

Ingen riktig centerstämma utan att jag har fått dansa med Karin Perers, denna märkliga blandning av skogsrå och naturkatastrof, och med Helena Nilsson, centerns Bette Midler.

Under CUF-stämman dyker Thorbjörn Fälldin upp först i avslutningen, på förbundsfesten. En av de första han får syn på är förstås mig. Han hälsar och skakar hand och säger:

– Dansar du inte hambo när tillfälle bjuds?

Sen går han och dansar schottis med Soveig som också är med.

* Under partifesten genomför någa ungdomar från en dansskola som har uppvisning i latinamerikansk dans en kupp: Fälldin tvingas dansa samba i bastkjol. Ni har väl sett bilderna?

Jag måste försvara Fälldin en smula. Han fann sig bra, och skötte sig riktigt snyggt.

Jag har fällt många hårda ord om honom och gör det även i ledaren här bredvid.

Men rätt ska vara rätt.

Han är faktiskt bra på att dansa.

* Från spelmännen och knätofsarna på centerstämmorna åker jag till midsommarfirandet i Öregrund med lövad stång och Valö spelmanslag.

Glad sommar!

* * *

Centerstämmorna i Vänersborg 1983 kom att bli mina sista – jag lämnade redaktörsjobbet för Aktuellt i politiken (s) för att i stället biträda partisekreteraren i dennes kansli.

DET
HÄNDER

…nästan aldrig att jag blir sjuk. Allså blev jag inte så lite chockad när jag, på väg till centerstämmorna i Vänersborg, drabbades av allt värre magsmärtor – hemskare tågresa har jag aldrig upplevt i mitt liv. När jag, kallsvettig och uttorkad av kräkningar, anlände till hotellet och fann att jag inte hade blivit bättre, tog jag taxi till akuten på Vänersborgs lasarett och blev genast inlagd. Med dropp. Första prognosen var tarmvred; jag skulle opereras! Men nästa morgon hade magen lugnat ner sig – jag hade av allt att döma haft en häftig matförgiftning – och efter nya prover skrevs jag ut.

Genast begav jag mig till centerstämmorna.

* På centerstämmorna kan vad som helst hända.

CUF-stämman uttalade sig till exempel för bojkott av Pripps samtliga produkter, men varifrån tror ni att läsken i stämmokafeterian och i baren på stämmofesten kom?

Mer konsekvens fanns det då i CUF-beslutet att förbjuda konstgjord insemination. På parkeringsplatsen kunde man se bilar med streamertexten ”Decentralister gör det i det gröna”.

På CUFs stämmofest gjorde jag förresten en egen insats. Man samlade in pengar till solidaritetsfonden, och eftersom pengarna gick till SWAPO, skänkte jag en slant. Jag bilade mitt visitkort, där det står var jag arbetar. Så när resultatet redovisades – över 10.000 kronor hade samlats in – så meddelades det att däri ingick ett bidrag från socialdemokratiska partistyrelsen.

Under CUF-stämman pågick samtidigt i en annan lokal kvinnoförbundets, CKFs, stämma. Jag var inte där så länge. När jag hade tagit del av motionerna – Valstads CKF-avdelning krävde närvaroplikt (!) vid kristendomslektionerna i skolan och Hajoms CKF-avdelning påtalade att det svärs och sups för mycket i TV – gick jag tillbaka till CUF.

På söndag kväll – efter rikstinget med folkdräkter och gröna fanor; årets nyhet i tåget var glasskontroll med blåbärsglass – inleddes så partiets stämma. Utanför idrottshallen hade Rune Lanestrand anordnat en demonstration mot förre CUF-ordföranden Karl-Erik Olsson, som ju har medverkat till att ersätta villkorslagen med dess krav på helt säker slutförvaring med en ny (och i praktiken strängare) lag. ”Omplacera Karl-Erik Olsson” stod det på en skylt. Jag tröstade Karl-Erik med att man ju ändå inte hade krävt slutförvaring av honom.

Enn Kokk

* * *

Under centerstämman i Vänersborg blev jag vid ett tillfälle utbjuden på lunch av en delegation bestående av centerpartister från Umeå: Eftersom jag visste mer än de flesta, centerpartisterna inberäknade, om vad som var bra respektive dåligt med de olika centerstämmorna, ville de nu – när det ju skulle bli Umeås tur nästa år – be mig om goda råd.

Några fick de också, men själv kunde jag alltså inte längre vara med i Umeå, eftersom jag vid det laget inte längre var journalist.

Från centerstämman i Umeå kom det dock ett vykort med budskapet:
VI SAKNAR DIG HÄR!
DU MISSAR CHANSEN TILL PLAKETTEN

Kortet var undertecknat av ett fyrtiotal personer, både centerpartister och journalistkolleger.