Melodikrysset nummer 29 2011

Som vanligt besöktes min blogg av många krysslösare i lördags, men själv var jag för tagen av det som hände i Norge för att då klara att ägna mig åt mitt och många andras i och för sig oskyldiga lördagsnöje, Melodikrysset. Först i dag har jag kunnat förmå mig till att lyssna på krysset på webben.

Särskilt svårt var inte det här krysset. Jag kan för egen del bara komma på en enda artist, som jag inte har lyssnat på, men eftersom Anders Eldeman dels sa att det var en australisk-amerikansk artist, dels nämnde titeln på den låt som spelades, ”Jessie’s Girl”, måste den vi hörde ha varit Rick Springfield.

Dessutom hade vi vid det laget redan genom en annan betydligt lättare fråga fått alla bokstäver i förnamnet utom den första. Den som sjöng tillsammans med Jerry Lee Lewis i ”Evening Gown” var nämligen Mick Jagger.

På samma sätt kunde den som inte visste att det var Enya (Brennan), på irländska Eithne Ní Bhraonáin, som sjöng ”Dreams Are More Precious”, få hjälp av ett annat, delvis sammanlöpande förnamn.

Vi hörde nämligen Sonya Hedenbratt i ”Kärleken är ingenting att ha”. Den förekom i Hasse- & Tage-revyn på China 1964 ”Gula hund”. Jag och Birgitta såg den där; dessutom har jag revyn på video.

Anders Eldeman har ofta en förkärlek för par, så strax efter låten ur ”Gula hund”, fick vi höra signaturen till ”Rosa Pantern”, där Peter Sellers spelade komissarie Clouseau.

Mera färg: ”Leende guldbruna ögon” med Sten och Stanley fanns bland mina föräldrars skivor, och jag tror att våra barn, på besök hos farfar och farmor i Juniskär, kallade den för guldstensskivan. Tar jag inte fel, var min yngste bror Mikko också ute och dansade till den låten.

Jan Sparring kan mycket väl också ha funnits bland mina föräldrars LP-skivor, men det minns jag inte säkert. Fast många av deras skivor var från relativt tidigt 1970-tal, då Sparring spelade in sin version av ”Nån däruppe måste gilla mig” – även den förekommer väl förresten i dansbandsversion. Sparring själv blev frälst och religiös sångare efter att ha varit operasångare – basbaryton – och efter en ännu brokigare ungdom, då han bland annat var boxare.

På 1950-talet, då jag själv fortfarande bodde i Juniskär och gick i skola i Sundsvall, spelade man ofta i radio en melodi som kallades ”Swedish Rhapsody”. Men den är egentligen äldre, skriven av Hugo Alfvén. Dess populärnamn är ”Midsommarvaka”, vilket alltså skulle ge oss den högtid Eldeman ville att vi skulle skriva in i krysset, midsommar.

Senare, när jag pluggade i Uppsala, började min håg stå till politisk musik, och i den kategorin fanns, åtminstone delvis, den tidige Bob Dylan. Men Dylan var redan från början en mångdimensionell musikskapare, och bland det jag också lyssnade på tidigt fanns hans ”Mr. Tambourine Man”, den som i dag skulle ge oss ordet tamburiner. Jag hade i många år den här låten på ett band som jag spelade när jag städade hemma; jag hade den också med på jobbet på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) där jag var chefredaktör. Nu finns det här bandet vid musikanläggningen på glasverandan i sommarhuset i Öregrund.

Och apropå politik: Svante Thuresson går ju knappast att klassificera som en politisk sångare, men faktum är att jag en gång har hört honom live vid ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm. I dag fick vi höra ett smakprov från hans pinfärska CD: ”Stockholm, Stockholm” (som han för övrigt kallade Guds utvalda stad).

Jussi Björling har jag aldrig hört i något politiskt sammanhang, men hans gamla paradnummer ”Till havs” har jag faktiskt hört vid en vietnamsoaré som Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) anordnade på Uppsala stadsteater. Jussi var för sin del tenor, vilket är svaret på den andra frågan som illustrerades av ”Till havs”.

Från Jussi kan steget synas långt till Melodifestivalen, men så här är det ju i Melodikrysset: genrer och olika slags artister blandas vilt. Sarah Dawn Finer sjunger för övrigt ofta bra, även om jag inte tycker att hennes bidrag i Melodivestivalen 2009, ”Moving On”, hör till musiklivets yppersta pärlor.

Och det är svårt att inte charmas av Cher, till exempel när hon sjunger ”Dark Lady”. Hennes fullständiga namn, Cherilyn Sarkisian, i vart fall efternamnet, avslöjar att hon har armeniskt påbrå.

I min värld är dark ladies med armeniskt påbrå välkomna de också, för att nu även avslutningsvis hamna där jag började.

Sommar med Lars Ohly

Jag har en gång mött vänsterledaren Lars Ohly i en ganska hårdhänt radiodebatt om kommunismen; det var på den tiden då han fortfarande kallade sig för kommunist. Det gör han inte längre – vilket inte hindrade att det han i dagens Sommar-program sa om kommunismens fall i Östeuropa hörde till de svagaste partierna i programmet.

Innan jag går vidare med programinnehållet, ska jag kanske nämna att jag generellt inte alls känner mig fientligt inställd till honom och hans partis nuvarande politik. Jag har mött och pratat med honom och hans hustru Åsa i ganska många sammanhang, och jag talar här om vänliga snarare än pliktskyldiga samtal. Han hör också till de många som har besökt min blogg.

Lars Ohly blev den förste av sommarpratarna som hade omarbetat sitt programmanus efter det som just har inträffat i Norge, och om händelserna i Norge gjorde han en lång, möjligen verbalt aningen för lång programinledning – men det var naturligtvis annars helt rätt att börja så här. Kanske var det också i skuggan av Norge han hade rensat bort mer lättfärdiga saker ur sitt program, vilket dock ledde till att det här sommarprogrammet kanske blev väl kompakt politiskt. Å andra sidan var det han sa om behandlingen av svårt sjuka angeläget och det han berättade om aktionerna under lumpartiden ganska roligt.

Andra delar av hans program kan ju ha roat andra, men själv är jag notoriskt ointresserad av fotboll och annan idrott.

Lars Ohlys musikval är inte i alla stycken mitt, men jag upplevde det som personligt, och ett och annat av det han spelade – Beatles, Marit Bergman, Bachman-Turner Overdrive och Stefan Sundström – passar också mina öron.

Sommar med Jan Carlzon

Om jag säger, att Sommar med förre SAS-chefen Jan Carlzon är ett av de program i serien som minst har engagerat mig, tror säkert en del av läsarna att det beror på politiska antipatier.

Men nej – när Carlzon undantagsvis, och kritiskt, halkade in på ett ämne som den svenska skolan, lyssnade jag faktiskt intresserat.

Men sen var det allt det där andra malande dösnacket. Vidare: Aftonbladet rankar dagligen sommarpratarnas skrytkvot, och jag misstänker att Carlzon där kommer att ligga högt i morgondagens tidning.

Också musiken han spelade gled förbi som en teflonfond. Han spelade Helen Sjöholm, Randy Crawford, Lill Lindfors, Frank Sinatra – men ingenting ville fastna.

Det oerhörda som skedde i Norge

Det oerhörda, nästan obeskrivbara som skedde i Norge fortsätter att plåga mig – jag har svårt att inte tänka på det som för ett par dar sen var avsett som ett dödande hugg rakt in i Arbeiderpartiets hjärta. Jag fortsätter att följa norska nyhetsmedia, och i dag gjorde jag något för mig mycket ovanligt: jag följde en gudstjänst i TV.

Domkyrkan i Oslo var full av sörjande. Anförvanter och vänner, antar jag. Och så representanter för hela det officiella Norge, från kungen till SV-ledaren Kristin Halvorsen. Många grät öppet.

Det gjorde jag med.

Gudstjänsten var stramt religiös, med kollekt och nattvardsgång och allt, sannolikt alltför religiös inte bara för mig utan också för många av dem som deltog. Det skulle inte ha varit helt fel om man bland psalmerna också hade lagt in till exempel några sånger av Dagfinn Rimestad.

Nå, människor behöver samlingspunkter och gemenskap för att orka gå vidare. Och i rättvisans namn: biskopen i Oslo och några av de andra prästerna sa också ord som direkt berörde det som hade föranlett just den här gudstjänsten.

Men framför allt fick vi höra ett profant minnestal, som måste ha gått rakt in i hjärterötterna inte bara på mig utan på hela norska folket: Norges statsminister, till lika ordföranden för Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg höll vad som måste ha varit hans livs svåraste tal: ett griftetal över de mördade, några av dem nämnda vid namn, samtidigt ett passionerat försvarstal för demokratin och det öppna samhället. Jag såg hans plågade ansikte, hela hans svarta sorg i närbild.

I det ögonblicket tror jag att många, många norrmän, som normalt inte brukar rösta på Stoltenbergs parti, förstod att det här är den ledare Norge behöver.

* * *

Bland dem som personligen upplevde helvetet på Utøya fanns den svenske vänsterpartisten Ali Esbati, bosatt i Oslo där han bland annat arbetar på en tankesmedja och skriver kolumner i Arbeiderpartiets huvudorgan Dagsavisen. Via hans blogg har jag hittat en skakande ögonvittnesskildring, skriven av ordföranden i Oslo AUF, Prableen Kaur. Du hittar Kaurs blogginlägg, ”Helvete på Utøya”, här.

Gamla Pete Seeger-inspelningar från epoken Asch-Stinson

Moe Asch, den legendariske grundaren av Folkways, drev tillsammans med Herbert Harris Asch/Stinson Records med många både musikaliskt förstklassiga och politiskt radikala artister i sitt stall. När den här duon splittrades, vann Asch i huvudsak kampen om artisterna, men det blev slagsmål om det dittills utgivna materialet. Mycket av det tidiga materialet med till exempel Pete Seeger gavs till exempel ut på två helt separata bolag, fastän det var helt identiskt. Folkways, senare Smithsonian Folkways, lärde sig först den moderna ljudputsningstekniken, och deras utgåvor var därför tekniskt/ljudmässigt mycket bättre, men senare har naturligtvis konkurrenten och dess olika licenstagare kommit i fatt.

Ett exempel är trippel-CD-utgåvan ”Folk Songs, Ballads and Banjo” med Pete Seeger, här i Europa utgiven 2006 av det portugisiska bolaget Golden Stars (GS 5420). De här tre skivorna innehåller bra tidiga skivinspelningar med Seeger, med agitpropgruppen The Almanac Singers där han ingick och även andra Asch-Stinson-inspelningar där man jämte Seeger hör andra av bolagets artister, sådana som Woody Guthrie och Josh White (”Liza James”).

Jag började lyssna på Seeger under tidigt 1960-tal, och jag har allt sedan dess köpt allt som har gått att uppbringa med honom; jag har rimligen Sveriges största samling Pete Seeger-skivor. Mycket av det han spelade in tidigt har jag därför, av ovan anförda skäl, i dubbla upplagor. Det betyder också att jag har hört det mesta på de här tre CDna tidigare – men de rymmer faktiskt några udda nummer, som jag inte kan påminna mig ha hört förut. Hur som helst: alltsammans har bra ljud, och jag har med stor njutning åter hört även det tidigare flera gånger utgivna materialet.

Den första CDn börjar starkt med The Almanac Singers som sjunger Joe Hill’s ”Casey Jones”, och strax därpå kommer samma grupp med ”We Shall Not Be Moved”. Med samma grupp hör vi också ”Which Side Are You On?” och ”The Sinking of The Reuben James” och med delar av den ”Get Thee Behind Me Satan”.

Av det traditionella materialet på den första CDn vill jag också nämna ”Come All You Fair Maids”, ”Devlish Mary” och ”Whiskey Rye Whiskey” och, inte minst den instrumentala (banjo) Irving Berlin-slagdängan ”Blue Skies”.

En instrumental höjdare finns också på den andra CDn: ”Woody’s Rag” – Woody är förstås kompisen Woody Guthrie. Ytterligare en instrumental låt, dock även med vissling, är ”Choral From Beethoven’s Symphony no. 9”. Ytterligare en gammal kompis från den tidiga Ash-Stinson-eran är Cisco Houston, här representerad av ”Get Along Little Dogies”. Här finns också Seegers egen ”Empty Pocket Blues” och ”Teeroo, Teeroo”. Av det rikhaltiga traditionella materialet vill jag särskilt nämna ”Darling Corey”.

Också på den tredje och sista CDn finns material med The Almanac Singers: Woody Guthrie’s ”Union Maid” och ”Talking Union” av trion Seeger, Millard Lampbell och Lee Hays. Till gruppen av politiska sånger får man också räkna Seegers ”Times A-Getting Hard”.

Men mer än gärna hör man också traditionella låtar som ”Danville Girl”, ”Oh Liza, Poor Gal” (även känd som ”Liza Jane”) och så ”Blow the Man Down”, som Seeger sjunger à capella.

Och så har jag på den här CDn hittat en inspelning, som jag möjligen inte har hört förut, ”Polly Wolly Doodle”, i det här fallet med Bess Lomax och Tom Glazer tillsammans med Seeger.

En stor brist med den här tre CD-utgåvan är att den inte ger några data om inspelningstillfällena, ofta inte ens fullständiga namn på upphovsmän/andra medverkande. Eftersom jag kan Seeger och den miljö han verkade i, har jag ovan själv fyllt i en del som jag tycker nödvändiga data.

Sommar med Babben Larsson

Babben Larsson angav själv hur musiken i hennes Sommar-program hade valts ut: ”Händelserika perioder i livet ackompanjeras ofta av en låt som tröstar, stöttar, stärker alternativt gör en glad eller förbannad. Jag tänker spela ett knippe sådana låtar från mitt liv och berätta historierna runt dem.”

Babben är yngre än jag, och när hon valde låtar till det som hände under hennes skoltid på Gotland, från tioårsåldern fram till studenten, det vill säga från sent 1960-tal till mitten av 1970-talet, var jag själv knappast inriktad på den musik hon då lyssnade på, The Beach Boys, Hep Stars och annat liknande – för min del var jag på den tiden starkt inriktad på politisk musik, folkmusik och blues, mycket ofta från USA. Men lite längre fram skulle vår musiksmak komma att konvergera: hon sjöng Beatles’ ”Let It Be” på Scenskolan och spelade också till exempel Neil Young i sitt program. Hennes musikaliska omvändelse kom med ”Tiokronorspolskan”, spelad i radion av Splash efter Hjort Anders.

Hennes berättelse om skoltiden, först ute på landet, sen inne i Visby, var vis och rolig på det där Babben Larssonska sättet, och kontrasteringarna mot hur den egna dottern i motsvarande ålder reagerade på liknande saker var inte taskiga mot dottern. Kampen mot kilona gavs även det sitt utrymme. Och man lyssnade gärna på hur hon, verkligen inte längs någon rak eller självklar bana, hittade sin nuvarande plats på scenen.

I programmets inledning och ett par gånger under dess gång framförde en hallåman – Babben är själv i Afrika – hennes vånda över att det i förväg inspelade progammet kom att sändas dagen efter katastrofen i Norge. Hon övertalades dock att låta programmet gå som planerat, och jag tror inte att någon tog illa vid sig.

Sommar med Fredrik Gertten

Fredrik Gertten är journalist och filmare. Mest känd är han för dokumentärfilmen ”Bananas”, som handlar om levnadsvillkoren och hälsoriskerna för de plantagearbetare som i Nicaragua arbetar åt det amerikanska bananföretaget Dole. Det är en avslöjande film, och man kan väl säga att Dole själv bidrog till dess spridning och slagkraft genom att stämma Gertten. Den striden vann den envise och modige Gertten, och hans film har nu visats i 50 länder.

Den här historien återkom, med rätta, som en röd träd genom hela programmet – men egentligen hade väl Gertten mycket mer att berätta än han fick plats med i dagens Sommar-program. Själv fäste jag mig särskilt vid ett barndomsavsnitt, där han skildrade hur hans behov av att på olika sätt spränga gränser ledde till ett omhändertagande. I det stycket fanns det i hans program en brygga tillbaka till gårdagens program med Sara Stridsberg och hennes Beckomberga.

Gertten var i yngre dar också aktiv i den malmöitiska proggrörelsen. Han nuddade vid detta men spelade märkligt nog ingen musik från den tidens malmöscen. Visserligen spelade även han Timbuktu, men Timbuktu är ju ett något senare fenomen.

Bland de övriga han spelade fanns till exempel Ane Brun, Neil Young, Bob Marley, Anna Ternheim, Cornelis Vreeswijk och Patti Smith, men jag tyckte ibland, när han tonade ut musiken, att hans prioritet mer låg på snacket än på skivorna. Han nämnde inte heller själv löpande vad han spelade.

Sommar med Sara Stridsberg

Jag har aldrig läst någon bok av den prisade Sara Stridsberg, och därför kan jag heller inte se de trådar som eventuellt finns mellan hennes författarskap och hennes Sommar-program i dag. Det här är en brist i min bildning – det insåg jag redan tidigare men ännu mer efter att ha lyssnat på henne i radio. Hennes sommarprat hade nämligen uppenbara litterära kvalitéer, inte minst i den långa berättelse som kretsade kring Beckomberga.

Samtidigt var just det det här Sommar-programmets svaga punkt: mer ett stycke uppläst fragmentarisk prosa än ett prat med förklarande bakgrund som ankare. Hennes berättelse hade uppenbart självbiografiska element, men exakt hur? Långa stunder satt jag och längtade efter nycklar och förklaringar, kanske just för att ett sommarprat är något annat än en roman.

Mot slutet av programmet blev hon dock ett slag mer personlig och självutlämnande, när hon gav oss lyssnare den lilla självbekännelsen om sin praktiska inkopetens.

Och då, plötsligt, när hon spelade ”Naimamelodin” med Hans Appelqvist, kändes också musiken adekvat.

Annars fungerade den, i mitt fall, mer som en ljudkuliss, också när hon spelade till exempel P J Harvey, Frida Hyvönen, Leila K och Nina Simone.

Sorry, men som Sommar-program fungerade det här inte så bra. Fast det har ändå fått mig att bestämma mig för att äntligen läsa Sara Stridsberg.

Sommar med Monika Nyström

Dagens Sommar-värd, Monika Nysröm, var framröstad av lyssnarna. Själv visste jag inget om henne, men jag har tagit reda på att hon numera bor i Åkersberga utanför Stockholm och studerar vidare. Till det lilla jag har lyckats få reda på om denna unga tvåbarnsmamma, tidigare dagmamma i Dalarna och bosatt i Sjugare by utanför Leksand, där också Erik Axel Karlfeldt en gång bodde, är att hon delar min passion för Melodikrysset.

Hennes musikval i sommarprogrammet hörde kanske inte till de mest varierade, men hon spelade inom den begränsade ramen en del pärlor som ”Om du lämnar mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li, ”Tröstvisa” med Cajsa Stina Åkerström och Finn Kalvik och ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm. Till styrkan med musikvalet hörde att det genomgående hade ett samband med det hon talade om.

Aftonbladets Sommar-kommentatorer sätter betyg på olika sidor av den aktuella dagens Sommar-program, och man törs väl gissa att Monika Nyströms program får toppranking i fråga om känslostyrka. Det var ett svårt ämne hon hade valt: hennes mans och deras två små barns fars svåra cancersjukdom och bortgång för alls inte särskilt länge sedan. Att hon lyckades tala om olika sidor av sjukdomsförloppet och förlusten, även om barnens reaktioner och frågor, utan att själv falla i gråt – vilket jag var nära att göra vid ett par tillfällen – var oerhört starkt gjort. Min enda invändning är att det till slut kanske blev lite för mycket på samma tunga tema.

Men det fanns också återvunnen tröst i programmet, som när hon talade om nya dalasomrar med grönt gräs och blommande liljekonvaljer och när hon i slutet av programmet inte drog sig för att säga, att det kanske så småningom – hon är bara 35 år – kan bli en ny man, kanske till och med ytterligare ett barn, i hennes liv.

Sommar med Martin Fröst

Första gången jag hörde Martin Fröst live var vid en konsert i Konserthuset i Stockholm. Jag blev helt begeistrad. Först därefter och efter det att vi hade köpt ett antal CD med honom, råkade jag nämna honom under ett samtal med vår svärson, Bo Strömberg, närvarande, och det visade sig då att de under en period hade varit skolkamrater i Sollefteå. Ibland är världen liten!

Sen dess har jag hört Fröst live fler gånger, en gång – vid ett Stor-OD på Uppsala slott efter hans medverkan i en OD-konsert – också hälsat på honom och kunnat växla några ord med honom. Och vår samling CD med Fröst har förstås växt. Utan tvekan hör han i dag till världens främsta klarinettister.

På scen har jag alltid uppfattat honom inte bara som tekniskt skicklig och genommusikalisk utan också som en lekande och improviserande artist, i det senare fallet också en musikalisk gränsöverskridare. I dagens Sommar-program speglades också det där lekfulla och gränsöverskridande hos honom – när han spelade Gene Kelly i ”Singin’ In the Rain”, Roger Pontare och Sandvik Big Band, Björk Guðmundsdóttir, Anders Widmarks trio i Pippi Långstrump-låten ”Kom an, kom an pirater” och Cornelis Vreeswijk kändes det som en musikälskares eget val, inte som en taktisk anpassning till en radiopublik som inte förmodas tåla bara klassisk musik.

Men lika härligt var det att få höra så mycket fin och välspelad klassisk musik: Géza Anda, Daniel Barenboim, Fröst själv och många andra.

Sammantaget njöt jag verkligen av musiken i det här programmet.

Och så var det ett stort plus för programmet att Martin Fröst var så personlig och öppenhjärtig. Inte hade jag en aning om att den här unge virtuosen har lidit av så svår scenångest, att han kräktes i logen. Temat med olyckstisdagar visade att han också har en berättardramatisk talang. Helt underbar tyckte jag hans historia var om lilla dottern, som obekymrat lekte med en jämnårig men engelskspråkig son till en branschkollega till fadern och som – när pappa Fröst försökte förklara för sin dotter att hennes lekkompis bara talade engelska – stolt visade upp sin egen förmåga genom att på engelska sjunga hela ”Singin’ In the Rain”.

Tack, Martin Fröst, för ett mycket fint Sommar-program!