Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

Upp i svinottan och sen kulturfrukost

Onsdag och torsdag tillbringar jag på sammanträden i Uppsala.

Eftersom det första av dem, en kulturfrukost på Upsala stadsteater, startar 08.00 och jag måste åka med 06.10-bussen från Öregrund, får jag lov att gå upp i svinottan; jag har ställt väckarklockan på 04.30. Det är fortfarande mörkt, när jag går ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Fram mot 05.00 går jag ner till den kombinerade bastun och tvättstugan för att duscha – som jag har berättat, har vi bara kallt vatten i stora huset. Nu är det aningen ljusare, och när jag går ut på trappen, ser jag ett rådjur bakom syrenerna, bara några meter ifrån mig. Jag tar kurs mot rådjuret, som tar ett skutt över det vi kallar syrengrinden och sen springer upp på berget på utsidan. Jag gör ytterligare ett bestämt närmande, och då försvinner rådjuret bakom krönet. Det är alltså fem på morgonen man måste gå upp för att mota bort rådjuren från tulpanerna.

På bussen in till Uppsala läser jag den sista av morgontidningarna plus handlingar inför kvällens sammanträde.

Kulturfrukostarna, som arrangeras av kulturkontoret, går ut på att för oss som sitter i kulturnämnden samt andra berörda presentera ett antal kommande exempel på vad som kommer att hända i Uppsalas kulturliv. Man får också, på egen bekostnad, kaffe eller te plus en halv ostfralla.

Eftersom Stadsteatern är värdinstitution den här gången, går ordet först till avgående teaterchefen, Stefan Böhm. Han passar på att välkomna sin efterträdare, Linus Tunström, som också är på plats. Böhm presenterar vårens program: Samarbetet med universiteten och företrädare för olika vetenskaper fortsätter med ”Stjärnsmällar och svarta hål”. ”Insektsgalan” är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Stockholm och Uppsala samt Artdatabanken. Som det står i reklamen: ”Glitter och glamour, glädje och besvikelse när småkrypen gör upp i tävlingskategorier som Bästa biroll.” Premiären på den linnéinspirerade föreställningen ”Undran inför naturen” i regi av Stefan Böhm själv är på grund av sjukdom uppskjuten en vecka, men pjäsen kommer säkert att dra mycket folk. Den blir en musikalisk show med Mikaela Ramel och Vibafemba och med texter av Lasse Eriksson, Lennart Hellsing, Elsie Johansson, Carsten Palmaer, Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Åsa och Gertrud med flera.

Innan Stefan Böhm, som alltså avgår som teaterchef i sommar, går av scenen, får han en stor tack- och avskedsbukett av kulturkontorets Fia Söderberg och stormande applåder från kulturfrukostpubliken.

När Stefan lämnar scenen, lämnar han plats för två representanter för JuvenalOrden, grundad 1907 och alltså 100 år i år. Jubileumsunderhållningen, komisk musikteater och spex i ett, kommer på Upsala stadsteater och heter ”En kalabalik i sänder”. Håller resten lika morsom nivå som det smakprov vi fick – det kommer till exempel in en norrman som hävdar, att det handlar om Bergen, inte Bender – kommer det här att bli en underhållande historia.

Mer teater: Maria Björk från Reginateatern presenterar ett inslag i linnéjubileet, ”Kärleken spriar på Trädgårdsgatan”, för ungdomar 13-18 år. Det handlar om kärlek, sex och samlevnad. Utöver teater på Regina blir det 21-24 maj också utställning på Grand, film – i samarbete med Kortfilmfestivalen – på Slottsbiografen med mera; bland samarbetsparterna finns Sveriges Lantbruksuniversitet och RFSU.

Sen berättar Per Löfblad från Teater Spektaklet om linnéföreställningen för barn 6-12 år, ”Mer ordning i rabatten” av Margareta Löfblad. Föreställningen är en succé och har sen premiären i januari redan getts i ett sjuttiotal föreställningar runt om i landet. Också andra länder vill ta del av den.

Helena Kjällström från Gottsunda Dans och Teater presenterar det kommande programmet, bland annat ”Den viktigaste grejen i världen”, och fyra ungdomar framträder med egna texter. Och sen kommer dagens clou, ”ett otippat möte mellan hip-hop och svensk körlyrik” för att citera programbladet. I den här föreställningen uppträder rapartisterna Bobby Sandz och Dakotaa, en kille och en tjej, tillsammans med Uppsala Akademiska Kammarkör (UAK) under ledning av Stefan Parkman. Vi får ett smakprov i form av att några sångare från UAK börjar med ”Uti vår hage”. Sen blir de doakör bakom rapartisterna, vars budskap är att välkomna kulturell olikhet – UAK och rapparna förenas i budskapet ”Kom som du är!”

Allra sist fick vi information – med allsångsinslag – om musiksagan ”Blomsteruret”, som till Linnés ära ges för barn från fyra år upp till min ålder i Orangeriet i Linnéträdgården.

Kom inte och säg, att det inte händer något i Uppsala!

I begynnelsen av april

Helst hade jag väl redan åkt ut till Öregrund för att fira påsk, men i min pensionärsalmanacka finns antecknade en rad förhinder.

I dag hade jag till exempel tid hos Folktandvården. Tandhygienisten rådbråkade min mun allt hon orkade, och tandköttet ömmar mycket riktigt fortfarande. Sen ville också den tandläkare, som i höstas satte mina båda implantattänder på plats, kolla hur det nu ser ut kring och under dem. Jag röntgenplåtades alltså, och hon okulärbesiktigade också resultatet av sitt arbete. När hon kollade käkbenen, där implantaten sitter, konstaterade hon förtjust, att alltsammans hade blivit fullständigt perfekt och utbrast:
– Du har snygga ben!
Den här tandläkaren är en ung snygg tjej med glimten i ögat.

Därefter genomförde jag en tidsödande, i fallet Swedbank som vanligt sinnessjukt lång, runda till tre olika bankkontor för inbetalningar. (De övriga två är Svensk kassaservice och Svenska handelsbanken.) Eftersom alla banker inte har kontor överallt och eftersom en rad av de kontor som finns inte handskas med kontanter, förstår jag inte, varför samtliga banker inte har kunnat sluta upp kring Svensk kassaservice. Jag är en envis, i fallet pengar internethatande person, och jag kommer att flytta över mina konton till den bank, som dels har kontor i min närhet, dels upprätthåller kassaservice.

Eftersom jag sen ändå hade någon timme kvar till nästa program på dagordningen, gick jag till Ofvandahls för the och en smörgås. Det fick bli en baguette, egentligen för stor för mitt aktuella behov men ändå gjord på mörkt bröd. Fast vad jag längtade efter var en gammaldags konditorismörgås med ägg och ansjovis.

Ofvandahls är relativt intakt sen min studenttid, en bit av Uppsalas kulturhistoria. Och naturligtvis satt där, som förr i världen, grupper av intellektuella, ivrigt diskuterande något problem. Vid bordet bredvid mitt satt Arne Ruth i samspråk med två andra. Jag morsade på Arne, som jag tidigare har träffat ett antal gånger.

Vid några tillfällen har vi också stött ihop i Öregrund; han har sommarhus inte så långt därifrån. En gång, när han fortfarande var kulturchef på Dagens Nyheter, hade han bjudit ett gäng kinesiska intellektuella att komma ut och hälsa på. Också Birgitta och jag (och dessutom bland andra Agneta Pleijel och Maciej Zaremba) var inbjudna att tillsammans med kineserna äta lunch på Forsmarks herrgård. Men dess förinnan tittade Arne och kineserna in hos oss i Öregrund. Vi visade dem runt i vår stora trädgård. En av kineserna vände sig till min hustru, som hade presenterats med titel, och frågade:
– Vem sköter om allt det här?
– Vi själva förstås, svarade en något häpen Birgitta.
Kinesen, med den erfarenhet av samhällets höjdare han hade med sig från sitt hemland, såg inte helt övertygad ut.

Detta för mig tillbaka till nästa punkt på dagens dagordning. Kulturnämnden hade av folkbildningsorganisationerna inbjudits till en rundtur till verksamheter, som vi årligen anslår pengar till.

För att vi ska lära känna varann utgår påbud om att vi ska blanda oss med varann redan i bussen. Bredvid mig sätter sig sålunda Stig Unge, för dagen representant för NBV. Han arbetar i Uppsala men bor i Bolka, som ligger i utkanten av Öregrund.

Han tar upp något som för många svenskar fortfarande är en obehaglig vändpunkt för det öppna svenska samhället, mordet på Olof Palme. Stig Unge berättar, hur illa berörd han blev av det som då hände, hur synen på hela samhället blev mörkare. Men, säger han:
– Sen såg jag Birgitta cykla förbi på vägen genom Bolka. Ensam, utan övervakning, på en av sommarens cykelturer. Då tyckte jag det fanns hopp om Sverige igen.

Folkbildningsbussen gör tre längre stopp, hos ABF på S:t Persgatan, hos Medborgarskolan i Ekeby och hos Folkuniveristetet i det som förr var Söderbergs kappfabrik – samtliga dessa studieförbund har lokaler i komplex som är en del av Uppsalas svunna industrihistoria. Hos ABF får vi se silversmide, keramiktillverkning, amatörer som arbetar med bildkonst. Hos Medborgarskolan får vi se resultat av deras dans- och musikalundervisning; vi får desutom själva ta av oss skorna och lära oss danssteg och dansgester. Hos Folkuniversitetet får vi en elementärkurs i arabiska och får med oss det arabiska alfabetet hem. Kul alltihop – men vi hade nog gärna också velat ha mer fakta om rekrytering, antal deltagare och kostnader.

Innan vi skiljs åt för dagen, påminner mig Peter Gustavsson om att vi ska träffas också i morgon kväll. Det blir studiecirkel för nämndledamöter i Folkets hus.
–
Jo, jag kommer.

Men på onsdag morgon bär det av till Öregrund.

Kesselofski och Fiske på Regina

I tisdags var jag och Birgitta på sverigepremiär, på Kesselofskis och Fiskes fars ”Desperate Acts”. Kesselofski är Paul Kessel, chef på Reginateaten i Uppsala, där premiären ägde rum. (Regina är Uppsalas kulturnämndsstödda gästspelsscen.) Fiske är hans mångårige kumpan John Fiske.

Plats för den här farsen är puben The Wolf Pack i londonstadsdelen Clapton, en rätt så bedagad lokal med få gäster och två anställda, Mr Docherty (John Fiske) och Terry (Paul Kessel). Kessel spelar dessutom mängder av andra roller, personer som av den ena eller den andra anledningen gör besök på puben, småskurkar, poliser och andra.

En svensk reseledare för 37 svenska bussturister ringer The Wolf Pack av alla ställen och beställer en music hall-föreställning. Det lättaste att fixa i det avseendet visar sig vara vilka som ska spela de svenska turisterna: elva pers ur publiken, bland dem några skolungdomar som är där för att träna engelska (föreställningen är på engelska, dock inte på någon alldeles lättbegriplig sådan), får kliva upp på scenen – och agerar svenska turister med den äran.

I den music hall-föreställning Kesselofski och Fiske bjuder på förekommer både taskspeleri (bokstavligen) och sånger ur music hall-repertoaren. De svenska turisterna på scenen (och ibland vi övriga i publiken) får sjunga med.

Av det här blir det naturligtvis inte någon djup dramatik, däremot underhållning med hög slapstickfaktor.

Vi hade roligt.

Och efteråt bjöds några av oss på premiärfest (ett glas vin och lite tilltugg) i caféet en trappa upp. Jag och Birgitta pratar med Paul Kessel, som vi båda känner sen tidigare, och dessutom med förre ordföranden (s) för kulturnämnden, Kees Geurtsen, som förstås gärna vill höra, vad som händer i kulturnämnden numera.

Till min kollega i kulturnämnden, miljöpartisten Sven-G Hultman, som sitter vid bordet bredvid, säger jag, att han i fortsättningen, eftersom han nu är skådespelare på teatern och därmed jävig, inte kommer att få rösta om anslag till Reginateatern – han var nämligen en av dem som fick agera svensk turist på scenen.

Macbeth på Dramaten

William Shakespeare (1564-1616, tror man) är, obestritt, en av världens största dramatiker genom tiderna. Ett av de dramer, på vilka hans berömmelse vilar, är ”Macbeth”, skrivet 1605-1606.

Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms version av ”Macbeth” vidgar dock detta drama från 1600-talets Skottland till en bild också av vår tid. Inte bara så att Macbeth, med allt mer blod på sina händer, har en mordisk pådrivare i sin hustru, Lady Macbeth – tyrannpar har det ju funnits också i vår tid. Bente Lykke Møllers scenbild är ett svart rum, som möbleras (sparsamt) med till exempel fåtöljer, som definitivt inte kommer från 1600-talet. Och hennes kostymer får åtminstone mig att associera till det förkrigstida och krigstida Europa, som styrdes av kommunistiska och nazistiska diktatorer.

Den här sortens tidsframflyttningar har naturligtvis också sina problem: Handlade det uttryckligen om 1930- eller 1940-talet, skulle allt mördandet knappast utföras med knivar.

Förändringar finns också i andra avseenden. Häxorna har ersatts av rader av lik, som ett i taget sätter sig upp på sina bårar och talar ut i luften. Dan Gisen Malmqvists musik – sjunger gör Christina Högman – bidrar starkt till att markera, att Shakespeares klassiska ödesdrama talar också till oss i vår tid.

Tre gestaltningar på scenen talar, starkare än de andra, till oss i publiken.

Reine Brynolfsson levandegör i rollen som Macbeth hur den maktgalenskap, som driver honom att mörda, gradvis bryter ner honom, så att han till slut – i avdelningen efter pausen, som har mest dramatisk nerv – välkomnar döden som enda utväg ur det ständigt uppskruvade våld han drivs till. Reine Brynolfssons Macbeth är utan konkurrens kvällens största scenprestation.

Den som driver på honom, Lady Macbeth, spelas av Lena Endre. Den här uppsättningen rymmer en mycket omskriven scen där hon naken och bloddränkt försöker två sina händer, men på mig gör hennes psykologiska gestaltning av hur maktbegärets korrupta moral driver henne över vansinnets gräns ett ännu större intryck.

Vid sidan av de här båda huvudfigurerna vill jag framför allt nämna Börje Ahlstedts trotjänare. Med små medel – gester, mimik, tonfall, sätt att gå – gör han en stor roll av något som egentligen inte borde kunna bära så här långt.

Melodikrysset nr 10 2007

För första gången i år behövde jag inte knäppa på lampan ovanför köksbordet, när jag satte mig ner med morgonkaffet och melodikrysset. Vårljuset var nog!

Det gick bra att lösa melodikrysset, men i ett fall, vågrätt 10, måste jag gissa: Jag kände så väl igen melodin som spelades, men jag kom inte i håg titeln eller vad texten handlar om. Eftersom jag hade L och N som ledbokstäver och Eldeman frågade, vad man inte kan räkna med att få, vad som uteblir, är det rimliga svaret lön. Men jag vill betona, att detta är en gissning från min sida.

I övrigt var det bara ett par frågor till, som vållade mig initiala besvär.

Leann Rimes med Hank Williams-klassikern ”Lovesick Blues” finns inte i mina skivhyllor.

Inte heller Anna Ternheim, hon med ”Calling Love”.

Däremot mindes jag, för ovanlighetens skull, duon från Melodifestivalen 2004, Nina & Kim, de med ”En gång för alla”.

James Bond-filmen ”Casino Royale” har jag inte sett; följaktligen har jag heller inte hört ”You Know My Name” med Chris Cornell. Men jag har läst om filmen på Kulturbloggen.

Och även om Thomas Vincents musik från 1748 inte var mig bekant, var det lätt att identifiera det sökta instrumentet, en oboe.

Owe Thörnqvists calypso på svenska, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”, var förstås lätt att känna igen för en person av min generation. Owe känner jag vid det här laget också personligen – vi brukar ses vid hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott.

För folk i min ålder är det också lätt att känna igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”.

Och skulle en visälskare inte veta, att den svenska texten till ”This Ole House”, ”34an”, gjordes av Olle Adolphson?

Eller inte känna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”?

”Over the Rainbow”, här sjungen av Eva Cassidy, förekom ursprungligen i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz”. Mindre känd här i Sverige är den bok den bygger på, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz” – men i USA är den desto mera känd: ”The Wonderful Wizard of Oz” (1900). Sam J Lundwalls svenska översättning finns som pocket från En bok för alla (2002).

Slutligen, den efterlysta amerikanska musikalen var Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ”Teaterbåten”.

***

På jakt efter något svar i senaste melodikrysset? Prova då att gå direkt in på http://enn.kokk.se eller att gå in på Blog ovan. Bläddra dig i båda fallen ner till det aktuella Melodikrysset.

Körsbärsträdgården på Upsala stadsteater

I våra bokhyllor finns ett femtontal volymer Tjechov, av vilka – somliga av dem är urvalsvolymer – flera naturligtvis innehåller dubbletter av noveller och andra texter. I avdelningen för litteraturhistoria hittar jag Sophie Laffittes bok ”Tjechov i bilder och dokument” (översättning Karin Bong, Tema/Gleerups, 1967).

Anton Tjechov (1860-1904) är en av de riktigt stora ryska 1800-talsklassikerna: novellist, dramatiker, som sådan realist med sinne för gestalternas psykologi, samtidigt en iakttagare som ger uttryck för både vemod och humor.

”Körsbärsträdgården” hade urpremiär på Tjechovs födelsedag, den 17 januari 1904, samma år som han dog; pjäsen blev alltså hans sista.

Jag förstår inte, hur jag har kunnat undgå det, men själv har jag av någon anledning aldrig sett ”Körsbärsträdgården” uppföras på scen – förrän nu.

Det sker i den uppsättning som ges på Upsala stadsteater.

Först något om skådespelet, ett drama med den för Tjechov så typiska kombinationen av komik och vemod.

Handlingen utspelas på ett ryskt gods, dit den utblottade ägarfamiljen återvänder efter en utlandsvistelse. Familjen har inga pengar, däremot skulder upp över öronen. Det gods, med en huvudbyggnad fylld av minnen och en stor körsbärsträdgård, familjen fortfarande äger kan när som helst tas ifrån den: Ska man rädda situationen genom att gifta bort fosterdottern med en rik köpman, vars far en gång var anställd hos ägarfamiljen på godset? Eller ska godset gå under klubban vid en auktion, som verkar allt mer oundviklig? Men familjen skjuter det realistiska valet ifrån sig – den drömmer om ett under.

En del av bakgrunden till det här dilemmat är de stora sociala förändringar, som drabbade det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Ryssland, de som ändade i det som Tjechov själv aldrig fick uppleva: först 1905 års, sedan 1917 års båda revolutioner. Mycket riktigt finns i ”Körsbärsträdgården” hos studenten Pjotr Sergejevitj Trofimov en antydan till en revolutionär syn.

Men fokus ligger på den drabbade, av tiden överkörda ägarduon, Ljubov Andrejevna Ranevskaja och hennes bror Leonid Andrejevitj Gajev samt deras barn och anställda.

När nu ”Körsbärsträdgården” görs på Uppsala stadsteaters lilla scen, är mycket nytt. Dels är översättningen från ryska modern (från 1986), med den äran gjord av Staffan Skott. Dels har handlingen av regissören Eva Dahlman placerats i en en smula obestämd nutid, vilket ytterligare understryks av att styckets rike köpman Jermolaj Aleksejevitj Lopachin spelas av Hassan Brijany, som medvetet spelar med sin egen invandrarbakgrund i rollen, vidare också av att den musik som förekommer här och var (till exempel Dan Andersson med Sofia Karlsson) inte hör hemma i Tjechovs Ryssland. Dels spelas pjäsen i form av arenateater: Vi i publiken sitter på tre sidor med scengolvet mellan oss, entréerna sker från alla tekniskt möjliga håll, ibland sitter skådespelarna på stolar bland publiken, och godsets huvudbyggnad, med barnkammare och salar, antyds (scenografi Lehna Edwall) med hjälp av kringspridda, ibland kullvälta möbler; körsbärsträdgården kommer vi i kontakt med genom att enorma mängder kronblad från körsbärsblom (rosa och vita) plösligt formligen dråsar ner på scengolvet, ja ända upp på tåhättorna på mina skor där jag sitter på främre raden.

Av syskonen i godsägarduon väcker Gustav Levins Leonid Andrejevitj Gajev mitt intresse mer än Viveca Dahléns Ljubov Andrejevna Ranevskaja.

Hos Ljubovs dotter Anja (Veronica Holmström) och fosterdotter Varja (Lolo Elwin) samt hos tjänsteflickan Dunjasja (Anna Lyons) finns, särskilt i början, ett överspel, som regissören måste ha ett finger med i men vars funktion jag inte riktigt förstår. Är den till för att styckets vemod inte ska slå över i sentimentalitet?

Flera av de mindre rollerna görs på ett minnesvärt sätt. Det gäller Aksel Morisses redan nämnda student, Pjotr Sergejevitj Trofimov. Det gäller Pierre Lindstedts fattige godsägare som ständigt vill låna pengar, Boris Borisovitj Simeonov. Det gäller Michael Jonssons utstuderat elegante lakej Jasja. Och det gäller framför allt den fantastiska rollskapelse Leif Magnusson med små medel gör av den 87-årige lakejen Firs.

I en klass för sig står invandraren och uppkomlingen Jermolaj Andrejevitj Gajev, spelad av Hassan Brijany. Brijany gör rollen med både uppkomligens sociala tillkortakommanden och en god portion sympatisk mänsklighet.

När han med pengarnas hjälp har tagit över godset, hejdar han visserligen, av hänsyn till den gamla ägarfamiljen, momentant avverkningen av körsbärsträdgården, men när familjen lämnar huset på väg till tåget, hörs motorsågen åter ljuda. En epok, inte bara av översitteri och slösaktighet utan också av skönhet, är slut.

***

Efter föreställningen går jag och Birgitta runt hörnet till restaurang Amaizing Thai. Vi äter wok med strimlat nötkött och stark basilika.

En stor del av måltidssamtalet ägnar vi förstås åt ”Körsbärsträdgården”.

Vår egen körsbärsträdgård har vi kvar. När den blommar i vår, bor vi sedan länge i Öregrund.

Politik, blågul blues, releaseparty på LO, Singin’ in the Rain och en födelsedag

Det är fortfarande full rulle på pensionärsfronten.

Möte hos Uppsala arbetarekommun i måndags: De första resultaten av valanalysen redovisades. Mitt i allt elände fanns där ett glädjeämne: I Södra Kvarngärdet gjorde vi ett fantastiskt val, 51,1 procent (plus sju procent!). Och det finns en förklaring också: Peter Gustavssons (s)-förening gjorde ett enastående fotarbete i form av närkontakt med väljarna. Lyckas vi allihop göra om deras konststycke i nästa val, vinner socialdemokratin tillbaka makten i Uppsala lätt som en plätt! Motionsdebatten på samma arbetarekommunmöte visade dessurom, att det finns en radikal ung påfyllnad i arbetarekommunen. Inte så att varje motion var ett mönster av stringens, men jag gillade den radikala ansatsen och stridsviljan.

Men jag kunde naturligtvis inte hålla mig: Under diskussionen kring en motion om public service ger jag Peter Gustavsson följande lapp: Ölutskänkning – en pub-lik service.

***

I onsdags kväll var det dags för möte i (s)+(v)+(mp)-gruppen i kulturnämnden. Jag redovisade bland annat uppdragsmötet med kommunalråden, till exempel Lena Hartwigs (s) fråga till nämndordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och hans svar, det som mina läsare tidigare har kunnat ta del av. Jag berättade också, att kommunalrådet Jan Ask (s) under måndagens möte i arbetarekommunen sa till mig, att dialogen med kulturnämnden hade varit den bästa han dittills hade varit med om.

***

På torsdag kväll var jag och Birgitta på Reginateatern, på premiären för Claes Jansons ”Blågul blues”. Blueskänslan fanns i texterna mer än i musiken, som mer vette åt jazz men icke desto mindre var hörvärd. Janson, sång, kompades med den äran av Micke Skoglund, piano, Joakim Ekberg, trummor, Klas Lindqvist, sax och klarinett, och Hans Backenroth, bas.

Texterna var genomgående på svenska. Ett och annat av detta är kanske mest känt i sitt engelskspråkiga original, som ”Ode till Billie”, alltså Holiday (”The Man I Love”). Men stomme i programmet var verk av svenska visdiktare. Gamla som Carl Michael Bellmans ”Gubben Noah”. 1900-talsklassiker som Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och Nils Ferlins och Lille Bror Söderlundhs ”En valsmelodi”.

Också svenska vis- och låtmakare och översättare av en något yngre generation hade fått lämna bidrag till programmet. Nästan given i det här sammanhanget var Fred Ahlerts ”Walkning my Baby Back Home”, fast förstås i den svenska tappning Beppe Wolgers gjorde för Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”. Och där fanns också annat Monica-anknutet, två låtar med text av Hans Alfredson och Tage Danielsson: Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga” och Toots Thielemans ”Bluesette” (”Hör min bedårande sommarvals”).

Också Olle Adolphson fanns med i programmet med ett par nummer. Den här, berättade också Claes Janson från scenen, skrev Olle i samband med Pinochets maktövertagande i Chile 1973:

Nu kommer kvällen

Text och musik: Olle Adolphson, 1973

Nu kommer kvällen och solen går
och skuggorna är nära.
Snart stiger natten och mörkret rår
och blir kanske svårt att bära.

Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa!
I våldets, i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa.

Men om den dödas när modet flyr
för mörker, nöd och fara
så skall den födas när dagen gryr.
Då blir det gott att vara.

Även Ulf Lundell fanns med på ett hörn, med den fina ”Och går en stund på jorden”. (Jag saknade bara dragspelet från originalinspelningen med Lundell.)

Av Cornelis Vreeswijk blev det ännu mera: den finstämda ”En visa om ett rosenblad” (som han gjorde tillsammans med Georg Riedel), ”Somliga går med trasiga skor”, ”En halv böj blues” (tillsammans med Waldemar Hajer) och ”Ångbåtsblues”. Inte minst den senare gungade häftigt i Claes Jansons tappning.

Gungade gjorde det också i Povel Ramels ”Gräsänkling blues”.

Och ännu mer gungade det i ”Det går över”, Bobby Charles ”Jealous Kind” i Hans Widmarks svenska version.

Det är klart att det blev ett par extranummer också, allra sist ”Har du kvar din röda cykel”, skriven av Anders Widmark för Claes Janson.

Efter konserten var vi kvar på en liten efterfest en trappa upp. Berömde Claes Janson. Såg honom få en blomsteruppsättning av (s)-kommunalråden Lena Hartwig och Jan Ask. Pratade med teaterchefen Paul Kessel. Konstaterade ihop med flera andra, att Regina under hans ledning (och delfinansierad av kulturnämnden) har blivit ett fantastiskt tillskott till Uppsalas kulturliv, dess gästspelsscen.

Claes Janson på skiva? Här är tre förslag, som fångar in mycket av den repertoar jag har nämnt ovan: ”Cornelis svenska bilder” (tillsammans med Kjell Öhmans orkester, Uppsala stadsteater och Skivbolaget, SBCD 509, 1993), ”Ångbåtsblues” (Gazell Records, GAFCD 1038, 2001) och ”Blågul blues” Gazell Records, GAFCD 1052, 2002).

***

På fredag eftermiddag gjorde jag den första av tre stockholmsresor tre dagar i rad.

Min bloggarkollega Rosemari Södergren, hon med Kulturbloggen (länk finns här intill), har skrivit en bok, ”Alla kan blogga” (Bilda förlag, 2007), och hade haft vänligheten att bjuda mig till ett releaseparty på LO, där hon är webmaster. Jag är ju själv inte längre nybörjare, men jag kan verkligen rekommendera Rosemaris bok till alla som vill lära sig och lära sig lite mera. Jag fick den med dedikation av henne och gav henne själv min ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Som dagens medelpunkt blev hon ständigt upptagen av nya gäster, så jag fick inte tillfälle att prata tillräckligt mycket med henne.

Annars är ju ett sånt här bloggarparty ett fint tillfälle att prata lite med bloggare, som man har besökt och kommenterat, i mitt fall till exempel Jonas Morian och Magnus Ljungkvist. Kul också att träffa Jonas Söderström med bloggen Blind höna; Jonas kom fram och berättade, att han är son till Paul Söderström som jag en gång i världen hade mycket samarbete med; Pålle arbetade då på ARE Idé 2.

På väg till Rosemaris releaseparty stötte jag förresten ihop med Wanja Lundby Wedin i en korridor. Som vanligt uppstod en hjärtlig kontakt. Henne gillar jag verkligen!

***

På lördag, när jag var färdig med melodikrysset, var det dags att åka till Stockholm igen.

Birgitta hade, när dottern Anna hade lunginflammation före jul, kommit överens med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella om att de skulle stå för julstädningen, och när tjejerna faktiskt gjorde jobbet med den äran, bjöd hon dem och deras mamma (och även mig) på ”Singin’ in the Rain” på Oscars. Till bilden hör att tjejerna aldrig har varit på musikal förut, inte heller förstås på Oscars.

”Singin’ in the Rain” är intressant på flera sätt. Den är, trots att den är en av tidernas bästa musik- och dansfilmer, inte en film, byggd på en musikal, utan en originalfilm (regi Stanley Donen och Gene Kelly, 1952). Filmen, som jag själv förstås också har på video, innehåller bland annat några fullkomligt suveräna dansnummer; huvudrollerna spelas, dansas och sjungs av Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Reynolds.

Av denna succéfilm (manus Adolph Green och Betty Camden) har det senare blivit också en musikal, i det här fallet översatt och bearbetad av regissören Bo Hermansson, i fallet sångtexterna av Bosse Carlgren. Huvudrollerna spelas, sjungs och dansas på Oscars av Rennie Mirro (Don Lockwood), Carl Dyall (Cosmo Brown) och Hanna Lindblad (Kathy Selden) samt, inte att förglömma, Sissela Kyle som Linda Lamont.

Linda Lamont är den svårt självfixerade stumfilmsstjärnan, som har en alldeles förfärlig röst – vilket ju inte gör något så länge det är stumfilm. Men poängen i den här filmen och musikalen är just att ljudfilmen kommer. Hon räddas genom dubbning, till att börja med utan sin egen vilja, av den unga Kathy Selden. Av att Don Lockwood faller för Kathy och ratar Linda Lamont blir det ett mycket roligt triangeldrama.

Ur oscarsföreställningen vill jag på plussidan, utöver Sissela Kyles gestaltning av Linda Lamont, också nämna framför allt Carl Dyalls dansnummer.

Minus finns det nästan inga; dock tycker jag att orkesterljudet är påskruvat för högt.

Vi avslutade teaterkvällen med middag på japansk restaurang.

***

På söndag var det dags för Stockholm igen.

Sonen, Matti Dahl, fyller år den 15 februari, 34 den här gången. Vi var med anledning av detta bjudna på söndagslunch hemma hos honom och sambon Karin på Bränningevägen i Årsta. De har rustat upp och målat om; det har blivit jättefint!

Mamma Birgitta uppvaktade med en effektpedal till någon av Mattis många elgitarrer, jag med Joe Cockers ”Mad Dogs and Englishmen” och John Lennons ”Gimme Some Truth” på DVD samt två CD, Van Morrisons ”Moondance” och Jan Hammarlunds ”Röda linjen” (med dedikation från Jan). Dessutom fick han en slant för att inhandla DVDn ”Cream: Classic artists (Their fully authorised story)”, som jag förgäves hade sökt i flera skivaffärer.

Vi bjöds på paj, sallad, kapris, oliver, rökt lax plus lite goda röror samt fruktsallad till efterrätt.

Fast före fruktsalladen tog vi en eftermiddagspromenad. Först till Årstas klassiska Folkets hus, ett svenskt kulturarv från 1950-talet. (Huset, från 1953, är ritat av bröderna Thore och Erik Ahlsén.) Sen förbi ett fint koloniområde ner mot Årstaviken.

***

Söndagskvällen avslutade vi hemma med att se den flerfaldigt oscarsbelönade filmen ”Pianot” (”The Piano”, 1993) på DVD. Jane Campions triangeldrama i nyzeeländsk miljö med Holly Hunter i huvudrollen är verkligen sevärd. Birgitta har sett den tidigare, på bio. För mig var det första gången.

***

I dag har vi burit hem Finn Asko-soffan i ljus björk, som har varit hos tapetserare för att spännas om.

Och snart är det dags att hämta Viggo och Klara på dagis.

Så här pinnar det på, pensionärslivet.

Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.

Peter Weiss – Konst som motstånd

Jag är sekreterare i föreningen Helga Henschens Vänner.

Helga var under en period gift med konstnären och författaren Peter Weiss. De fick tillsammans en dotter, Rebecca Weiss.

Med Helga kom jag att bli personlig vän, också att samarbeta politiskt.

Peter Weiss har jag aldrig haft någon personlig kontakt med, däremot läst – jag hade också under en period i mitt studentliv de collage, som följde med boken ”Diagnos” (Cavefors, 1963), på väggen i mitt hyrrum i en fallfärdig kåk i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan i Uppsala men tvingades till slut ta ned dem, eftersom de blev så påträngande, att jag inte kunde plugga.

Men jag har alltid tyckt, att han var en fascinerande konstnär och författare.

Från Daniel Suhonen på ABF-huset i Stockholm har jag fått följande, som jag tror kan intressera många av mina bloggläsare och, givetvis, medlemmarna i Helga Henschens Vänner:

Konst som motstånd
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss (1916-1982) ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige) inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges.

Peter Weiss politiska aktualitet sätts i fokus för jubileet: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll idag? Vem gör motstånd med kultur?

Jubileet kommer att sträcka sig från slutet av oktober 2006 till november 2007 och innehåller, bokutgivning, pjäser, seminarier, vandringar, läsningar och filmvisningar.

Det uppdaterade programmet för det svenska Peter Weiss-jubileet finner du hos ABF.

Man kan också beställa programfoldern, som presenteras den 8 november.

Frågor kan ställas till Daniel Suhonen, ABF Stockholm 08-453 41 26, 070-35 38 361

Arrangörer:
ABF Stockholm, Albert Bonniers förlag, Centrum för marxistiska studier, Cinemateket, Goethe-Institutet, Gunilla Palmstierna-Weiss, Internationale Peter Weiss Gesellschaft, Socialistisk debatt, Stockholms stadsteater, Teater tribunalen. Med stöd av Riksbankens jubileumsfond.