Shakespeares En vintersaga på Uppsala stadsteater

Jag vet inte om det var Linus Thunström, ny teaterchef i Uppsala men tidigare på Stockholms stadsteater, eller gästregissören Etienne Glaser som lockade ett antal personer, som man annars ofta träffar på teatrarna i Stockholm, till Uppsala stadsteater i lördags: Anna Hedborg, Carl Tham och Carin Nordberg, Sven Lindqvist och Agneta Stark.

Jag tolkar deras närvaro, framför allt när jag hade hört Carl Tham berätta, att han också har varit på Musikens hus, som att Uppsala numera av den kulturellt intresserade stockholmspubliken ses som ett inte alltför avlägset alternativ till huvudstadens teater- och musikscener.

Senast när man kunde jämföra två uppsättningar av samma pjäs, Henrik Ibsens “Ett dockhem“, var ju också, enligt en tämligen samstämmig kritikerkår, föreställningen här i Uppsala överlägsen den i Stockholm.
Om Uppsala stadsteaters uppsättning av William Shakespeares “En vintersaga” inte är riktigt lika stark som den av Ibsens “Ett dockhem”, beror detta nog i första hand varken på regissören eller ensemblen. “En vintersaga” (från 1610-11 och alltså en av Shakespeares senare pjäser) har en del element, som gör att den haltar mellan första och andra akten. Eftersom den i det här fallet vad jag förstår gjordes i en relativt texttrogen version (Britt G Hallqvists och Claes Schaars översättning dock något reviderad av Staffan Holmgren och Etienne Glaser), kan de frågetecken man sätter knappast i första hand bero på regissörens iscensättning.

Första akten är – trots att en del i premiärpibliken skrattade på alldeles fel ställen – i huvudsak ett mycket allvarligt svartsjukedrama: Kung Leontes (Aksel Morisse) misstänker, helt utan grund, drottning Hermione (Linda Lönnerfeldt) för att vara otrogen med kungens egen vän, kung Polixenes av Böhmen (Christer Olsson). Leontes handlar på ett närmast sinnessjukt sätt: driver i väg Polixenes, spärrar in hustrun (som förefaller att dö), låter sätta ut deras nyfödda dotter Perdita till vargarna och björnarna i skogen och förorsakar på så sätt också den något äldre sonens död.

Även första akten innehåller en del publikknipande och roliga inslag – Pierre Lindstedts Archidamus står för flertalet av dem; Shakespeare hade ju på sin tid en publik, som måste roas. Men på det hela taget är första akten ett klassiskt ödesdrama.

Enligt Shakespeares manus sätts Perdita ut i skogen i just Böhmen. Miljön och människorna vi ser framför oss, även den fåraherde (Pierre Lindstedt) som räddar den lilla prinsessan, som sen får växa upp i hans enkla hem, förefaller dock inte riktigt höra hemma i Böhmen. Scenografi, dräkter (plus Shakespeares namn på flera av rollfigurerna) leder snarare tanken till Grekland. Eftersom greker längre tillbaka i historien bosatte sig på Sicilien, där kung Leontes enligt Shakespeare regerar, förefaller det mer logiskt, att hans dotter sattes ut i en skog på just Sicilien. Hur det här hänger ihop – om det nu gör det – visste väl bara Shakespeare.

Hur som helst: Det som i andra akten utspelar sig i en alltså grekiskpräglad miljö med fåraherdar, barbequefester på lamm, danser och musik spelas till stor del som fars, ibland med starka drag av bondkomik. Det senare understryks av att kostymmakaren Youlian Tabakov har försett fåraherden med kortbyxor, också av flera av de övriga kreationerna. Somligt av det här är dock inte bara roande utan också mycket bra. Ett särskilt omnämnande i det här stycket måste man ge Alexander Salzbergers bedragare, luffare och bard: Shakespeare hade säkert inte tänkt sig hans insatser på det här sättet, men Salzbergers hiphopnummer (sång och dans) är lysande!

I andra akten har dramat (här alltså till stor del farsen) tagit ett språng framåt i tiden, och Perdita (Johanna Lazcano Osterman) har inte bara blivit stor utan också vacker. Hon uppvaktas av en ung man, Floritzel (Henrik Johansson) som – så går det till hos Shakespeare! – visar sig vara son till kung Polixenes av Böhmen. Och vår småskurk (spelad av Salzberger), som visar sig ha gamla band till det böhmiska hovet, hjälper de unga tillbaka till det sicilianska hovet och till faderns erkännande av sin förmodat döda dotter.

Och inte nog med det: Den kloka hovdamen Paulina (Viveca Dahlén) åstadkommer något som i den vid det här laget förtvivlade, straffade och botfärdige kungens ögon ter sig som ett under: Det som han tror är en staty av drottningen i hennes mausoleum får liv igen.

Utöver de redan nämnda rollprestationerna skulle jag slutligen också vilja nämna Gustav Levins hovman Camillo, en roll som i sin förening av inställsam anpasslighet, intrigmakeri och viss klokskap hör till de mest realistiska i det här dramat.

Sånger av Vysotskij med Fria Proteatern

Jag har tidigare skrivit om Dan Fägerquist och hans tolkningar av den ryske sångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980); den som vill veta mer om Vysotskij och hans sånger kan lämpligen söka på Fägerquist under Kulturspegeln, Musik, så slipper jag upprepa mig.

Dan Fägerquist har kvalitéer som vysotskijtolkare, men jag kritiserade honom för att ha politiskt friserat Carsten och Ola Palmaers mycket trogna svenska tolkning av Vysotskijs ”Vargjakten”.

Den finns nu, tillsammans med bröderna Palmaers övriga vysotskijtolkningar, tillgänglig i sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten” (Karneval förlag, 2007). I den ingår hela 48 sånger av Vysotskij, texter med ackord och noter (notskrift av Stefan Ringbom). Carsten och Ola Palmaer har skrivit två förord till boken, ett från 1986 (boken utgavs i sitt ursprungliga skick av Ordfront i samband med att Fria Proteatern först satte upp sin föreställning med sånger av Vysotskij på Scalateatern i Stockholm) och ett för den här utvidgade nyutgåvan. Bröderna Palmaer är mycket skickliga i sina tolkningar av Vysotskijs sånger, men de ger i de här båda förorden också en fullkomligt lysande introduktion till Vysotskijs sångskapande och den tid och det samhälle de tillkom i.

Med boken följer en CD med material ur Fria Proteaterns föreställning, jämfört med den tidigare skivversionen (CBS 1987) utvidgad med fyra sånger och tre talade inslag.

Men märk alltså, att boken innehåller långt fler sånger än de som finns med på skivan med Fria Pro.

Sammantaget är boken och CDn något av ett måste för oss som rör oss i skärningspunkten mellan musik, teater, poesi och politik.

Jag har tyvärr inte sett Fria Proteaterns föreställning, varken när den ursprungligen sattes upp eller när den relativt nyligen återkom. Problemet med alla liveupptagningar från teatrar är att den magi som skapas på scenen sällan fullt ut kan föras över till CD (som ju bara är en ljudupptagning). Missförstå mig inte – jag tycker att CDn är mycket bra, men jag anar, att teaterpubliken fick en ännu häftigare upplevelse.

Jag blir starkt medveten om det här, när jag läser Tofe Ellefsens entusiastiska recension i DN 1986. Hon noterar att Vysotskij själv var skådespelare och framhäver mycket riktigt Tomas Bolmes insatser på scenen. Och också jag faller till föga inte bara inför Vysotskijs text utan också Bolmes framförande i till exempel ”Balladen om barndomen” och ”De glödande bastun”, som båda har beskrivande, läs gärna teatrala inslag. Men jag undrar hur det skulle ha varit att dessutom se Bolme göra de här numren på scenen.

Ellefsen lyfter i övrigt fram främst Stefan Ringbom, ”tveklöst sångaren i det här gänget”. Också där är jag beredd att understödja hennes omdöme. Ringbom gör en utmärkt ”Vargjakten”, men jag skulle också vilja nämna ”Dina ögon är som knivar” (med Pär Lindblom på bluesmunspel), ”Kupolerna” (görs, trots att texten handlar om tsar Peters Ryssland, som bluesig rockballad) och inte minst ”Ninka”, en skitig och fantastisk kärlekssång i den ryska tjuvballadtraditionen.

Jag har i min förra artikel om Vysotskij skrivit om honom i hans egenskap av politisk dissident, och jag ska nedan återkomma till temat. Men man ska kanske tillägga, att hans perspektiv var mångfacetterat: han vågade se sovjetsamhället i alla dess aspekter.

Jag har själv hört ingermanländska vänner, som själva var med. beskriva tyskarnas belägring av Leningrad med alla dess fasansfulla aspekter: isande kyla, svält, kannibalism. Det är därför värt att notera, att den dissidentstämplade Vladimir Vysotskij i sin sång ”Jag växte upp under Leningrads belägring” (här sjungen av Elisabeth Nordkvist) närmast framstår som sovjetisk patriot.

Men dissident var han lika fullt, inte bara i ”Vargjakten” och ”Bodaibo”; ni hittar texterna i min förra recension under Kulturspegeln, Musik.

Jag ska nöja mig med att ge exempel från två av sångerna på CDn och i sångboken.

I ”Balladen om barndomen” berättar han om ”nätterna för längesen då landet var ett fängelse, / då var det en historisk tid, då var det en hysterisk tid, / de tog folk när de viskade, de tog folk när de älskade”.

Längre ner i texten hittar man följande replikväxling mellan två föräldrar: ” – Hur mår sönerna? Saknade, förmodligen stupade. / och dina? – En i Magadan och en i Vorkuta.”

Och så en bild ur vardagslivet:

Vitkas farsa bygger tunnelbanan
det är bättre där än i vårt hus.
Våran korridor tar slut mot muren
men en tunnel leder ut i luft och ljus.

Så långt barndomsminnena.

”Den glödande bastun” inleder Vysotskij med

Elda bastun! Låt ångorna blända mig,
bär mig långsamt bortom vett och förnuft!
Gör mig rusig och saligt förgiftad
med brännande, renande luft.

Jag ska sitta på översta laven
långt från mänskornas skitiga spel.
Elda väggen till glöd, värdinna,
elda tvivlet ut ur min själ.

”Jag vill glömma mig själv och mitt liv”, sjunger sångens jag, och han har skäl; han är en av de många, många som fördes till Sibirien:

I träsket och i gruvorna
åt vi stendamm och drack vår gråt.

– – –

Slå en skopa på de glödheta stenarna,
jag vill glömma mitt liv och mig själv.
Jag fick nog av de iskalla dimmorna,
ge mig dimma som bränner som eld.

Jag var oskyldig, jag blev benådad,
men vem ger mig tillbaka mitt liv?
Och jag piskar bröstet med riset
på mitt arv från en dyster tid.

Just den här insikten – att inga rehabiliteringar i världen kan ge de hundratusenden, ja miljoner, som i den ena eller den andra meningen berövades sina liv, deras liv tillbaka – skulle jag, via Vladimir Vysotskij, vilja förmedla till dem som tror, att det ena eller det andra slaget av ett ”högre” mål skulle kunna rättfärdiga att man offrar människor för att nå detta mål.

Ett drömspel på Dramaten

Just nu kan man se mycket Strindberg på teatrarna. Och vi passar på – i torsdags var vi alltså till Stockholm och Dramaten och såg hans ”Ett drömspel”.

August Strindberg började skriva sitt drömspel 1901, och det trycktes året därpå. Det är kulmen på ett mycket produktivt år för Strindberg som dramatiker – drömspelet föregicks av ”Kronbruden”, ”Till Damaskus III”, ”Engelbrekt” och ”Kristina”. Arbetet med det som skulle bli ”Ett drömspel” nämns också i ”Ockulta dagboken”, och ockulta, delvis mycket svårbegripliga element finns det ju gott om i drömspelet. Jag tror det är Margareta Wirmark som har kallat pjäsen för ett förabsurdistiskt verk.

Strindberg skriver själv om sitt drama:

”ERINRAN:

Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra Drömspel ”Till Damaskus” sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.

Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar, och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.”

Jag har sett ”Ett drömspel” tidigare på Dramaten: Robert Lepages uppsättning 1994 i Målarsalen. Jag skrev ingenting om pjäsen då och har därför inget material att göra jämförelser med. Mest minns jag från då bara detaljer som Kristins evinnerliga ”Jag klistrar, jag klistrar”.

Så vitt jag förstår rymmer den aktuella uppsättningen också förändringar gent emot både Strindbergs text och tidigare uppsättningar: scener har bytt plats och försvunnit; nya, nutida element har tillkommit. Och också det är ju möjligt i just en dröm. Det drömlika understryks av Bente Lykke Møllers gråsvarta scenografi och i detaljer som till exempel tidsmässigt inte stämmer med varann.

Det drömska markeras ytterligare genom att den här föreställningen har en koreograf, Mats Ek, som regissör.

Agnes, guden Indras dotter, kommer som sig bör ner från himlen, här fastklamrad vid en stång som sänks ner från scentaket – men mycket mer drömlik blir handlingen av att den som spelar Agnes, Rebecka Hemse, rör sig som en dansare – en ännu viktigare roll i just det avseendet har Cecilia Olsen, som har rollerna som balettflickan respektive Alice. Över huvud taget är greppen från balettens, i något fall till och med operans värld påtagliga i den här uppsättningen. Nathalie Ruiz’ krälande, övergivna spädbarn (i vuxenstorlek) passar också väl in i en uppsättning, som i så hög grad bygger på koreografiska element.

Och budskapet?

I den här föreställningen kommer alla som representerar olika trosuppfattningar och livshållningar – biskopen, överrabbinen och imamen så väl som läkaren och advokaten – till slut till korta, och den hemliga dörren leder ingenstans.

Undra på att Indras dotter, med sina kristusideal, åter igen ger sig i väg från jorden.

August Strindbergs Dödsdansen på Dramaten

August Strindberg (1849-1912) har jag allt sedan gymnasietiden läst i mycket stor utsträckning, också sett många dramer av på olika teatrar. På scen har jag dock aldrig tidigare sett hans ”Dödsdansen”. När jag nu har gjort det på Dramaten, har jag inte bara sett hela ”Dödsdansen”, ”Dödsdansen I-II”, det vill säga också den sällan spelade andra delen. Jag har dessutom fått se en i många stycken fullständigt lysande föreställning.

”Dödsdansen”, tillkommen vid förra sekelskiftet, utkom i tryck år 1901. Stycket är alltså skrivet efter Inferno-krisen och innehåller liksom de närmast föregående dramerna expressionistiska och symbolistiska drag men är ändå i högre grad ett naturalistiskt skådespel i Strindbergs ännu tidigare anda. Fast handlinlingen är nog så symbolistisk i all sin realism: helvetet finns här på jorden, närmare bestämt i äktenskapet – åtminstone i Edgars (Örjan Ramberg) och Alices (Stina Ekblad) äktenskap.

Litteraturvetare har påtalat, att skildringen av detta äktenskap som så mycket annat hos Strindberg har lånat element ur verkligheten. En inspirationskälla har sålunda varit äktenskapet mellan Augusts syster Anna och Hugo von Philip, vars kulturradikalism Strindberg numera häftigt opponerade mot. Det faktum att ”Dödsdansen” också innehåller ett triangeldrama, med vännen i familjen, Kurt, som en konkurrent till Edgar, tycks ha sin rot i att Strindberg vid tiden för dramats tillkomst var intresserad av den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjernas hustru Gabrielle.

Men kunskaper av det slaget behöver man inte för att med behållning se ”Dödsdansen”. Den danse macabre som Edgar och Alice är invecklade i är, trots pjäsens speciella förlopp, så allmängiltig, att man kan se dramat utan några som helst föregående kunskaper. Den ondska som dramats i 25 år gifta par besitter och de infamiteter och ränker de riktar mot varandra är av ett slag som man måste vara både döv och blind för att inte uppfatta. Vad man undrar över är förstås vad det är som fick dem att bli sådana och om alla äktenskap är dömda att bli så här. Men vad var det i så fall som fick den tredje huvudagerande, Kurt, att uppvisa drag som vi brukar uppfatta som mänskligare? (Mer än då att Kurt är en idealiserad bild av Strindberg själv, vilket i den aktuella föreställningen betonas genom att Björn Granath, som spelar Kurt, i tablåer i pjäsens inledning och avslutning också får föreställa August Strindberg. Granath spelar för övrigt i båda fallen sina roller mycket fint.)

Dramats andra del, med nästa generation i fokus, brukar sällan spelas, och det är synd, eftersom det vi efter mellanakten fick se på Dramaten rätar ut en del av frågetecknen om hur Strindberg såg på mänskligheten. Här förkroppsligas den intriganta ondskan mer entydigt av mannen, Edgar. Men intressantare än att hans hustru, redan före men särskilt efter hans död, visar sig mäktig mänskligare känslor är porträttet av deras dotter Judith (Sofia Pekkari, som vi nog ska hålla ögonen på; hon har talang). Också hon bär på arvet av intrigmakeri: spelar ut två unga män, Kurts son Allan (Christoffer Svensson) och löjtnanten (Erik Magnusson) mot varann. Dödsdansen ser alltså länge ut att upprepas även i nästa generation. Men i Judiths och Allans fall ser det till slut i dramats final ljusare ut: Allan vinner genom sin renhjärtade hållning Judiths hjärta. Så kanske – kanske – går de här unga tu en ljusare framtid till mötes än det veritabla helvete som var föräldragenerationens.

Redan i första delen framställs Edgar och Alice som rena djävlar. Örjan Ramberg gör Edgar till sadistisk och oberäknelig plågoande och Stina Ekblad Alice till någon som inte står Edgar efter i infamiteter. I andra delen förvandlar Ramberg med regissörens, John Cairds, stöd sin roll till något ännu värre, ren galenskap, vilket ändar i att han till slut med svärdet i hand bokstavligen dansar en danse macabre och dör. Caird har här skruvat upp dramats tempo till ursinnig fars. Man är beredd att vända en av Kurts repliker till sin motsats: ”Jag har inte varit med om värre.”

I det sista ligger absolut ingen kritik. Tvärt om: det som Caird och ensemblen åstadkommer på Dramaten är, som väl redan har framgått, fullkomligt lysande teater!

* * *

Att äktenskap inte behöver vara som Edgars och Alices fick jag aktuella exempel på genom att jag var på Dramaten tillsammans med min egen hustru. Hon ordnade taxitansporter åt sin ischiasplågade man, bjöd på middag på en av restaurangerna bakom Dramaten och pinnade i pausen upp och ner för trappan för att inhandla var sitt glas vin åt sig och maken.

Man tackar! Så kan livet också vara.

Dan Fägerquist sjunger Vladimir Vysotskij

Vladimir Vysotskij (1938-1980) hör till mina ryska favoriter. Egentligen minns jag inte, hur jag först kom i kontakt med hans sånger. Kanske fungerade Bulat Okudzjava som en länk: honom läste jag redan 1960 i svensk översättning, och jag vet att han betydde mycket för Vysotskijs utveckling.

Vysotskij var skådespelare, allt mer känd och älskad på olika scener i Moskva, framför allt då Tagankateatern, senare också på film och i TV.

Men i det här sammanhanget intresserar vi oss mest för Vysotskij i hans egenskap av visdiktare och vissångare. Jag kan inte ryska men har läst och hört en rad av hans texter översatta till svenska och vet alltså, att de är av mycket betydande litterär kvalitet: poetiska, allegoriska (till exempel ”Vargjakten”), ibland politiska, ofta med hisnande brytningar mellan olika element. Vysotskij-kännarna och översättarna Carsten och Ola Palmaer har berättat om hur han tidigt knöt an till tjuvsångerna med rötter från tsartiden, senare sångerna från lägren i Sibirien. Över huvud taget rörde sig många av hans sångtexter, berättar de båda Palmaer, ganska mycket om samhällets och mänsklighetens mörkare sidor som krig, död, sinnessjukhus och alkoholistanstalter – Vysotskij drack förresten en hel del vodka själv, vilket med tiden gjorde hans röst hesare. Men, för att fottsätta att åberopa Carsten och Ola Palmaer, också om idrottsmän, hästar, kvinnors ögon och städer som Odessa.

Mycket av det han skrev och sjöng in spreds till att börja med på kassettband. Vysotskij var utan tvekan en dissident – men han balanserade ofta skickligt på censurens vassa knivsegg. Följaktligen fanns han också tillgänglig på LP-skivor.

Och efter hans död tycks spärrarna till slut helt ha släppt. I min ägo har jag fem LP med Vysotskijs sånger, utgivna i Sovjetunionen 1987 och av mig inköpta i Moskva 1989; det vismaterial skivorna innehåller tycks Vysotskij ursprungligen ha sjungit in 1967, 1971 samt 1972.

Jag behärskar alltså inte ryska, men jag har fascinerad lyssnat mig igenom de här skivorna: noterat hesheten i rösten, den sensualism han utstrålar, lagt märke till hur han totalt nonchalerar hur många stavelser det, med hänsyn till melodin, borde kunna gå in på en versrad. Vysotskijs sätt att framföra sina visor är ofta kraftfullt och dramtiskt men ibland också präglat av känslans vemod. I känsloläge ligger han mycket nära blues – men det är inte blues han sjunger; hans sånger är omisskännligt ryska.

Med tanke på detta och på att Vysotskij definitivt hör hemma i den sång- och musiksfär som jag har en stor samling skivor och sångböcker från, är jag närmast förbluffad över att där – när det gäller Vysotskij på svenska – finns oförlåtliga luckor.

Jag såg aldrig Fria Pros föreställning ”Sånger av Vysotskij” för tjugo år sedan, inte heller när den nyligen (2007) gick upp igen. Och jag saknar deras skiva ”Sånger av Vysotskij” (CBS 4504851, 1987).

Eftersom jag också saknar sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten. 48 sånger av Vysotskij i tolkning av Carsten och Ola Palmaer” och eftersom med den följer Fria Pros CD, nu med bonusmaterial, har jag på webben beställt den från Karneval förlag.

Att Stefan Ringbom år 2003 gav ut CDn ”När du och jag möttes. Stefan Ringbom sjunger Vladimir Vysotskij” (SpareTimeRecords, distribution YTF(r) i samarbete med Sony/BMG) hade skam till sägandes helt undgått mig. Men jag har provlyssnat på Stefans hemsida, och jag ska jag försöka skaffa CDn genom beställning i en skivaffär.

Däremot har jag hört Dan Fägerquist sjunga Vladimir Vysotskij på svenska. Jag beställde vid ett tillfälle, jag tror efter en notis eller annons i någon vänsterpartianknuten tidskrift, CDn ”Sånger av Vysotskij” med Dan Fägerquist & Eldsjäl (Rosanna Röst RRCD 0003, 2000) och fann den, trots några invändningar, mycket hörbar.

När Dan Fägerquist i går kväll – 12 november 2007 – skulle framträda med sitt turnéprogram med sånger av Vysotskij på Reginateatern här i Uppsala, beslöt jag mig alltså för att tillsammans med Birgitta gå dit. Det var helt fullsatt på Reginas café en trappa upp, och i publiken ingick, förutom många unga, också både folk från Ordfront och den gamle (s)-veteranen Aldes Andersson. Fägerquist fick god publikkontakt, och jag slogs av att han här, utan annat komp än sin egen gitarr, mer än på skivan lyckades prestera en utlevelse i Vysotskijs anda: där fanns både dramatiken och dragningarna på stavelserna. (Jag gillar dessutom hans västkustska å-aktiga långa an; han lär visst vara från Uddevalla.) Till det jag kände igen från hans första Vysotskij-CD – det finns en till; se nedan – fanns ”Den döde” (råare och burleskare framförd på Regina än på skivan), ”Klippklättrerskan” och ”På sjukhuset” (också den råare och med mer humor i liveversionen).

Det kan vara dags att ge ett smakprov på Vysotskijs sångskrivande, i det aktuella fallet (liksom i övrigt på CDn) i svensk tolkning av bröderna Carsten och Ola Palmaer:

Bodaibo

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer

Om du saknar mig har jag rest min väg.
Vi ses aldrig mer, för du förstår
de har skickat mig på en semestertripp
sju år österut till Bodaibo.

Gråt inte över mig, vänta inte på mig,
säg ingenting till min mor!
Jag ger fan i allt, jag gör nytta här,
bryter guldmalm ur vår fosterjord.

Vägen har tatt slut, rälsen har tatt slut,
bara horisonten lyser kall och blå.
Jag skulle gråta om jag kunde gråta, men
alla tårar har tatt slut i Bodaibo.

Du får inte längta, du får inte vänta,
du får inte tänka på din vän.
Skaffa dig en annan, jag ska be till Gud
att jag aldrig ser dig igen.

Frisk luft och motion får vi i vår zon!
Arbete ger hälsa och hälsan tiger still.
När jag är i baracken bara sover jag
för att glömma att du finns till.

Mitt hjärta ylar som en piskad hund,
runtomkring mig är luften bara blå, blå, blå…
Jag har sjuhundra mil till min älskade.
Jag har sju blåa år i Bodaibo.

Hos Vysotskij finns ofta en sorgsen resignation, också inför döden; här en strof ur ”Den döde”:

”Hur man än springer så går de förbi en,
alla bär märket i pannan idag.
Alla är ängsliga som är i livet
bara den döde är trygg i sin grav.
Han kan ha enskild grav eller gemensam,
han klagar aldrig på kost och logi.
Han är ju varken beträngd eller ensam,
han är förnöjsam och inte som vi.”

Det händer att Dan Fägerquist gör avvikelser från bröderna Palmaers översättningar, vilket enligt CD-mappen har skett med deras tillåtelse. Oftast handlar det om småsaker, och även jag anser, att en sångare måste få göra sådana personliga avvikelser.

Men i ett fall, den allegoriska ”Vargjakten”, ställer jag mig undrande, så undrande att jag börjar fundera över om avvikelserna kan ha att göra med att Dan Fägerquist har framträtt på (v)-möte tillsammans med Lars Ohly. Jag ska förklara.

Översättarna, Carsten och Ola Palmaer, har gett bakgrunden: i äldre tider omringades de vargar man jagade med vargfanor, tygskynken som målades med ansikten så hemska, att vargarna inte tordes bryta sig ur ringen av skjutklara jägare. De återberättar också historien om hur Vysotskij – liksom alla utsatt för censur – på darrande ben går till ”makthavarens kontor” för att motta domen om ”Vargjakten” – han hade nämligen i sin sång låtit de skräckinjagande vargfanorna bli röda fanor. Men ministern låter inte häkta honom utan häller upp ett glas och säger:

– Men det handlar ju om mig, om oss alla. Varför talar ni om vargar?

I Fägerquists version är de röda fanorna bortopererade. Jag har inte hans text i utskrift, men här är i alla fall Carsten och Ola Palmaers så vitt jag förstår texttrogna svenska text:

Vargjakten

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer.

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår.
De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, ny ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar…

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar…

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut,
och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar…

Musikaliskt beladsagas Dan Fägerquist på CDn av Eldsjäl, det vill säga Mattias Bäckman, fiol. mandolin och kör, Mats Grahn, gitarr, dragspel, tramporgel och kör, samt Johanna Dahl, cello. Dessutom medverkar gästmusiker. Det är inget fel på dem, absolut inte – men kanske bidrar den här musikaliska inramningen plus studiomiljön till att CDn blir tamare än Dan Fägerqvist solo på scen.

Jag får en känsla av att Dan Fägerquist själv håller med mig. När jag kort talar med honom i Reginas bar, där man säljer hans båda Vysotskij-skivor, och förklarar, att jag redan har den första men tänker köpa den andra, som är en live-platta, säger han, att den är bättre än den första.

Den heter ”Fägerquist sjunger sånger av Vysotskij Live på Mosebacke” (Meteor MCD 0411, 2004).

Även i det här fallet kompas Fägerquist av Eldsjäl, men liveupptagningen gör, att hans sång blir mer dominerande. Också mer levande: teatralisk (i Vysotskijs anda), ibland också hes som hos Vysotskij. Eftersom hälften av låtarna också fanns på föregående skiva, är det lätt att jämföra – och live-CDn från Mosebacke är, precis som Fägerquist själv tydligen tycker, bättre.

Även i det här fallet är de flesta svenska texterna skrivna av bröderna Palmaer, men den här gången är textförfattarna flera; vi fick förresten höra några exempel vid konserten på Regina. Ett exempel är ”Den sentimentale boxaren”, en hårtslående sak signerad Per Warmin och Dan Fägerquist. Jag gillade också den roliga texten om Leonardo da Vinci och Mona Lisa, ”Kärlek på medeltiden”, signerad Gleb Meyler.

Också den här CDn innehåller dess värre en liten men betydelsefull förvanskning av en vysotskijtext, ”Marseille”, i den svenska tolkning den har fått av Carsten och Ola Palmaer. Den handlar om en ryss som en spion, med locktoner om det soliga Marseille, försöker förmå att lämna upplysningar om en sovjetisk fabrik. Sångens hjälte anmäler spionen till polisen – men belönas, för säkerhets kull, med att själv bli häktad, på vilket följer ”en enkel till Kolyma”. I Dan Fägerquists tappning hamnar han visserligen också bakom lås och bom. Men den som vet något om Kolyma inser ju, att Fägerquist därmed har beviljat vår sorglige hjälte strafflindring.

Ett dockhem på Uppsala stadsteater

Det är ibsenboom på teatrarna just nu. ”Ett dockhem” hade till exempel samtidig premiär i Uppsala och Stockholm nu i lördags.

Henrik Ibsen (1828-1906) fick jag förstås bekanta mig med redan under mina år på gymnasiets latinlinje under 1950-talet. Och naturligtvis blev jag som ung och radikal gymnasist berörd av det krav på helhet, som fanns i hans ”Brand” (1866): ”Det, som du er, vær fuldt og helt / og ikke stykkevis og delt”.

När jag kom till Uppsala 1959, blev mitt första ämne nordiska språk. I kursen ingick bland annat norsk litteratur och litteraturhistoria. Jag köpte och läste (på norska) då bland annat Ibsens dramer ”Samfunnets støtter” (1877), ”Ett dukkehjem” (1879) och ”Villanden” (1884). Och självfallet har jag senare sett till exempel ”Peer Gynt” (1867) på teatern.

Titeln ”Ett dukkehjem” – på svenska ”Ett dockhem” – leder omedelbart tanken till ett av dramats bärande temata: kritiken av det borgerliga hemmet och livet med deras inriktning på konvenans, yta och social status. Men ”Ett dockhem” innehåller också element, som gör Ibsen till en, om än motvillig, feminist. Nej, Ibsen var knappast någon förkämpe för kvinnosaken eller lika sociala och politiska rättigheter för de båda könen. Men i flera av hans dramer – ”Ett dukkehjem”, ”Fruen fra havet” (1888), ”Samfunnets støtter” och ”Gengangere” (1881) – finns intressanta kvinnoporträtt: kvinnorna blir individer med egen vilja. I min gamla norska litteraturhistoria, Harald Beyers ”Norsk litteraturhistorie”, lyfter författaren fram dels en mening ur Ibsens eget förord till ”Ett dukkehjem”, ”En kvinde kan ikke være sig selv i nutidens samfund”, dels en av huvudfigurens, Noras, repliker: ”Jeg må se at komme efter, hvem der har ret, samfundet eller jeg”.

Ett bärande budskap i ”Ett dockhem” och över huvud taget i hans ”samfunnsdramaer” är alltså att individen kan och ska sätta sig upp mot den rådande samhällsmoralen, när den blir till en tvångströja. Det här gäller män så väl som kvinnor, men Ibsen tycks ha ansett, att just kvinnorna – därav de här starka kvinnorollerna – var mindre bundna av sådant som position och karriär och således hade lättare att ta till sig kravet att få vara sig själv.

Men oavsett hur Ibsen själv resonerade, uppfattades till exempel ”Ett dockhem” både då och senare som ett bidrag till kampen för kvinnornas frigörelse också i politisk och social mening.

Följaktligen: när Uppsala stadsteater nu i Åsa Melldahls regi spelar ”Ett dockhem” som ett nutiddrama, uppfattas pjäsen, som ju enligt Ibsens egen mening främst var en människoskildring med individualistiska förtecken, av publiken – med rätta – också som ett inlägg i en feministisk debatt.

Likväl finns i det som är dramats sprängpunkt två ganska väsensskilda förhållningssätt hos styckets gifta par: Han – advokat Torvald Helmer (Henrik Norlén) – omfattar, dessutom på ett blint och egenrättfärdigt sätt, den rådande samhällsmoralen och, när det gäller den egna familjen, dockhemsidealet. Som chef på den lokala banken är han därför beredd att ställa en anställd, Krogstad (Johan H:son Kjellgren), på bar backe; Krogstad har begått en oegentlighet. Krogstad har dock kunskap om något som han brukar i utpressningssyfte gent emot Torvalds hustru Nora: Nora (Julia Marko-Nord) har förfalskat sin fars namnteckning efter det att han i själva verket redan hade dött. Hon är alltså också förfalskare – men Ibsen ställer henne i kontrast mot den dömande och stelt lagföljande Torvald: Nora gjorde sitt felsteg i ett ögonblick då familjen behövde pengar, och – märk väl – hon gjorde det av kärlek till Torvald.

Till det som bidrar till att göra ”Ett dockhem” till ett så levande och nervfyllt drama hör också ett par sidokaraktärer: Kristine Linde (Sofia Rönnegård), en gammal vän till Nora som Nora försöker ordna ett jobb åt på makens bank – vilket alltså underlättar för den senare att sparka Krogstad, vilket ju Nora – av skäl som framgår ovan – är livrädd för. Där finns också vännen i familjen Rank (Douglas Johansson), som slår sina lovar kring Nora.

Uppsala stadsteater spelar alltså detta 128 år gamla drama, som om det vore skrivet nu. Detta accentueras i scenbilden, en gillestuga; scenografin är av Bengt Gomér – fast jag förstår inte riktigt vitsen med alla stolarna i rad. Kostymtecknaren Erika Magnusson har försett de agerande med moderna, till och med utmanande moderna kläder. Och musiken i föreställningen är lånad från Elvis Presley, Dolly Parton, Harry Belafonte, Carola, Håkan Hagergård, José Feliciano, Cyndee Peters och Kikki Danielsson. Och det fungerar: även dagens publik känner igen sig i de borgerliga livsmönster Ibsen kritiserade för så länge sedan.

Uppsalauppsättningen håller hela vägen, men andra delen, efter pausen, hade – kanske helt begripligt – mer nerv; under första delen är Nora fortfarande dockhems-Nora, som pladdrar med väninnan Kristine, julstökar i det borgerliga hemmet, gullar med maken och annat sådant. Men sen tar det alltså fyr! Och så slutar det med en mycket gripande scen, Noras sorti ut i den svarta vinternatten, med snöfall och allt.

Skådespelarna gör genomgående bra prestationer, men Julia Marko-Nords rollgestaltning av Nora är mycket fin.

Dessutom vill jag särskilt nämna en statistroll, Elisabeth Hellströms barnflicka. Med bara mimik och kroppsspråk lyckas hon ge sin ganska lilla roll minnesvärd karaktär.

* * *

Före föreställninen hade Stadsteatern bjudit mig och Birgitta samt ett antal andra personer ur Uppsalas kulturliv till mottagning med lite glögg och vitt vin. Vi hälsades välkomna av nye teaterchefen Linus Tunström, och Birgitta fick då tillfälle att berätta om hur hon hade upplevt ”Juloratoriet”, som hon alldeles nyligen – som 70-årspresent – såg på Stockholms stadsteater tillsammans med dottern Anna. Hon berättade också om sin läsning av Göran Tunströms (far till Linus) roman – Birgitta är en mycket hängiven Tunström-läsare. Dessutom återsåg Birgitta vid det här tillfället Linus Tunströms mor, konstnären Lena Cronqvist, som hon (Birgitta alltså) under sin talmanstid införskaffade verk av till riksdagens fina samling konst av kvinnliga konstnärer; de här verken finns utställda på en av bryggorna mellan riksdagens huskroppar. Själv berättade jag för Linus Tunström att vi för kort tid sen befann oss i salar vägg i vägg i Missionskyrkan: han var där för att tala om teater, medan jag var på Ordfronts möte med Åsa Linderborg och Doris Dahlin.

Uppsalas kulturliv är intensivt, men evenemangen och kulturinstitutionerna ändå så sammanträngda, att de som deltar i det lokala kulturlivet ofta stöter på varann och också lär känna varann, om de inte redan tidigare gjorde det. Vid den här samlingen på Stadsteatern satte vi oss alltså vid det bord där Elsie Johansson redan satt; Elsie berättade för mig, att hennes sommarstugesökande inte hade ändat i Öregrund, vilket hon vid ett tidigare tillfälle var inne på, utan i en uppländsk bruksbygd lite längre norrut. I salongen hade vi till vänster om oss Sigrid Kahle och till höger om oss Regina-chefen Paul Kessel.

Honom lär jag se i kväll igen. Då ska Birgitta och jag gå på Regina för att höra Dan Fägerquist framföra sånger av Vysotskij.

Fars dag

Ända sen barnen var små, har vi firat både mors dag och fars dag. Det har Birgitta och jag fortsatt med också efter det att barnen för länge sedan har flyttat hemifrån. Till det som starkt bidrog till att jag en gång i världen föll för just Birgitta hörde att jag insåg att det var just henne jag ville ha som mamma till mina barn. Ett långt liv tillsammans har sedan visat att jag valde alldeles rätt.

I år hade jag totalt glömt bort att det var fars dag på söndag.

I lördags var vi på premiär på Upsala stadsteater, på Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som spelades i en helt nutida skepnad – jag återkommer till den här intressanta uppsättningen. Efter hemkomsten hade Birgitta förberett teatersupé hemma, och när hon serverade den – rostbiff med tillbehör – minns jag att jag blev lite förbryllad över att det inte föreföll vara det hon nyss hade donat med i köket.

På söndag morgon stultade jag på mina onda ben ut i köket – och blev genast tillbakamotad av Birgitta, som stod vid arbetsbänken och ordnade med någonting. Först då gick det upp ett ljus: Det är ju fars dag! Så jag kröp ner i sängen igen och väntade.

Och så kom då Birgitta med kram och presenter: Arto Paasilinnas senaste, ”Domedagen gryr”, Tom Alandhs film ”Cornelis” på DVD och biljetter för två till den stora folkmusikgalan i Musikens hus lördagen den 29 mars 2008.

Det ska bli hemskt roligt att gå på den här galan. Galan kretsar kring gruppen Väsen och musiker den har mött på festivaler runt om i världen. Från USA kommer mandolinspelaren Mike Marshall, som med Darol Anger på fiol har utvecklat bluegrasstraditionen med influenser från jazz och latinamerikansk musik och som bland annat har spelat med Dolly Parton. Från Brasilien kommer den unga stjärnan Hamilton de Holanda, som spelar ett mandolinliknande instrument i brasiliansk tradition. Och från Dalarna kommer folksångerskan Lena Willemark, kvällens konferencier som även kommer att spela och sjunga.

Sen blev det, helt i enlighet med vår familjetradition, smörgåstårta vid köksbordet – det var den Birgitta hade hemlat med före teatersupén i går kväll. På bordet stod också en amaryllis, som snart ska blomma i rött till fars och även mors glädje. Och så brann där ett ljus, som fördrev novembermörkret så där som annars bara sker i Mumindalen.

* * *

Barnen hörs förstås också av.

Först i raden är Kerstin. Hon lovar komma över under eftermiddagen; Viggo har blivit hembjuden till sin dagisbästis Jakob, som bor i kvarteret bredvid vårt, och i samband med det vill hon titta in till sin pappa på fars dag.

Sen ringer Matti. Han berättar bland annat, att han har rustat upp en av de gitarrer han ärvde efter min döde bror Matti. Med den har han gjort ett par gitarrpålägg på ett par låtar av och med Gabriel Munck. Så kanske hamnar Stor-Mattis gitarr till slut, efter hans egen död, på skiva!

Kerstin kommer och hälsar på, inte med Viggo utan med lilla Klara. Viggo har hämtats upp av pappa Bo (också han firad i morse med en blombukett som barnen har fått välja), och grabbarna har åkt till Coop Forum för att handla. Pappa/morfar får ytterligare en fin amaryllis, den här gången vit, och så en kram av både Klara och Kerstin.

Värre kan man ha det i livet.

* * *

Också Anna, som inte är min men Birgittas dotter, har hörts av under kvällen. Hon har tillbringat den största delen av sina unga år i mitt och Birgittas hem och betraktar mig som en bonuspappa. Jag gör inga såna anspråk – hennes pappa är Bengt Kettner. Men jag är glad över att hon ringer även mig på fars dag.

Senkommet men välkommet nobelpris till Doris Lessing

När vi, på väg hem från Sorrento, byter plan i München, får vi för första gången på två veckor möjlighet att läsa en svensk tidning, Dagens Nyheter. Tidningens förstasida domineras av nyheten, att Doris Lessing har tilldelats årets nobelpris i litteratur. Vi utbrister unisont i en spontan glädjeyttring: Det här priset är måhända senkommet men lika fullt välkommet.

Väl hemkommen räknar jag till elva böcker av Lessing i bokhyllan. Jag har inga ambitioner att ge någon heltäckande bild av de här böckerna eller av hennes författarskap – läs gärna vad Peter Englund skriver om henne på sin blogg. Men jag vill göra några personliga reflektioner.

Birgitta och jag kom båda under 1960-talet i kontakt med hennes författarskap. Vi och många andra med oss såg henne som en av de mest begåvade författarna i den engelska ”unga arga” efterkrigsgeneration, i vilken till exempel också John Osborne (med bland annat ”Se dig om i vrede”) ingick. De här författarna hade ett vänster- och klassperspektiv på samhället; Doris Lessing hade varit medlem av kommunistpartiet men lämnade det, dock utan att lämna sitt samhällskritiska perspektiv.

Men till England kom hon (född 1921 i Persien) så sent som 1949. Hennes debutroman ”Gräset sjunger” utkom året därpå; till svenska översattes den 1951, men den upplaga vi har hemma är pocketupplagan (W & W) från 1965 – jag gav den då i present till Birgitta. Den här boken, med bakgrund i Doris Lessings egna erfarenheter från dåvarande Syd-Rhodesia, dagens Zimbabwe, var självklart ett läs-måste för alla oss som i mitten av 1960-talet var engagerade i frihetskampen i Afrika.

En annan måste-bok av Lessing under den här perioden var ”Den femte sanningen” från 1962, på svenska 1964. Den kom alltså ut på svenska mitt i den uppflammande könsrollsdebatten.

Ett direkt samband med ”Den femte sanningen” har Doris Lessings pjäs ”Tigerlek” från 1958. Den här pjäsen hade, i Siv Arbs översättning och i regi av Kåre Santesson skandinavisk urpremiär på Upsala stadsteater den 12 februari 1965.

Jag medarbetade under den här perioden ofta på Arbetarbladets kultursidor, gjorde ibland också jobb åt tidningens uppsalaredaktion, och fick därför – och kanske också för att jag var en engagerad och radikal deltagare i tidens könsrollsdebatt – i uppdrag att bevaka en presskonferens med Doris Lessing.

Den text jag åstadkom andas en viss besvikelse – efteråt tänkte jag, att mina och Lessings olika slutsatser, när det gällde de reella möjligheterna att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män, kanske berodde på att varken debatt eller samhällsutveckling befann sig i samma fas i Sverige respektive England. (Jag försökte bland annat, vilket inte framgår av texten nedan, föra in daghemsutbyggnad som en del av lösningen, vilket hon avfärdade.) Det här var den text som publicerades i Arbetarbladet den 12 februari 1965:

Doris Lessing främmande
för svensk könsrollsdebatt

Doris Lessing kommer själv att närvara vid premiären på ”Tigerlek” på Stadsteatern i Uppsala på fredag. På pressmottagningen i Stockholm på torsdagen avslöjade hon att pjäsen har sitt upphov i en fantasilek. Anta att en tiger stod på mattan i ens vardagsrum. Vad skulle man då göra? Fråga: Har du rymt från zoo? Av den inbillade situationen blev det ett helt drama – allvarligare än det låter.

DAGBOKSROMAN

I höstas kom Doris Lessing ut på svenska med ”Den femte sanningen”, en rejäl tegelsten på 500 sidor i form av fem dagböcker, Tekniken är delvis inspirerad av Saul Bellows sätt att använda brev men annars helt tillfällig. Själv har hon aldrig skrivit dagbok, berättar hon:
– En författare som skriver har inte tid att skriva dagbok.

KÖNSROLLSPROBLEM

Ett centralt problem i ”Femte sanningen” är debatten om könsrollerna.

– Jag vill beskriva, egentligen inte besvara frågor. Det är som en sjukdom hos både män och kvinnor: Vi lever efter roller som bestäms utifrån. Men innan man vet hur man ska göra måste man veta vad som är fel och svaret är alltid individuellt.

ENSAMHETENS ÅNGEST

På det hela taget verkar dock Doris Lessing ganska främmande för den svenska könsrollsdebatten, och ansatt av frågor faller hon tillbaka i ganska konventionella uppfattningar.

– Gifter en kvinna sig vid 20 vaknar hon upp vid 35 med barnen snart vuxna och utan någon mer uppgift. Den ogifta, som lever livet, vaknar också upp vid 35. Hon känner ångest över att plötsligt vara så ensam. Kvinnor kan aldrig bli fria – de har barn.

BANNLYS KÄRLEK

Familjen är det personliga, det som ger människorna fotfäste i det anonyma samhället. Därför kommer familjebildningen alltid att spela en dominerande roll.

– Ordet kärlek däremot borde bannlysas på tio år, så man kunde ta reda på vad det betyder.

Som ett bra samhälle betecknar Doris Lessing det gamla afrikanska där kvinnorna i storfamiljen spelade en framträdande roll i flera avseenden. Där finns anknytningar till den ursprungliga socialism, den inbördes solidariska och personligt sammansatta lilla gruppens socialism, som Doris Lessing är anhängare av.

LABOUR KONSERVATIVT

– Englands politiska situation med dess vacklande majoritet är däremot hopplös. Och Labour (som Doris Lessing stöder i val) är i många avseenden ett ganska konservativt parti.

– Det är inte heller lätt för den nya generationen att finna utlopp för sin idealitet i dagens England. Det saknas inte politiska mål, men de är oklara och svåra att gripa sej an med. Afrika framstår som ett möjligt arbetsfält.

KOMMUNIST TIDIGARE

Doris Lessing har vuxit upp i Rhodesia, där hon revolterade mot den koloniala mentaliteten genom aktivt politiskt arbete. På den tiden var hon närmast kommunist. Hon organiserade möten och åkte runt i landet. För några månader sedan fick hon uppleva Zambias självständighetsfest tillsammans med de nya afrikanska ledarna. Men Sydrhodesia är kvar.

VILL GÖRA FILM

Tidigare har hon också behandlat sin afrikanska uppväxttid skönlitterärt. Blir det något mer av det slaget?

– Nej, inte vad jag kan se nu. Däremot skulle jag gärna vilja göra film av ”The Grass Is Singing”. Men det kostar för mycket att spela in den i Afrika. Och att göra det i Jugoslavien, vilket annars vore tänkbart, går inte även om man skulle anlita alla afrikanska hamnarbetare, som finns där, som statister. Dessa sofistikerade globetrotters skulle aldrig kunna spela bönder.

* * *

Jag såg därefter förstås ”Tigerlek”, med Palle Granditsky som Dave Miller och Anita Blom som Anne Freeman, på Upsala stadsteater.

Arbetarbladets förre kulturchef Jacob Branting, nu på Aftonbladets kulturredaktion, recenserade där ”Tigerlek” och fann båda huvudrollerna skildrade som egocentriker:

”Deras bundenhet vid varann bygger på den gemensamma upproriskheten. De kolliderar och skils därför att könsrollerna gör egocentriciteten lättare för honom än för henne. Doris Lessing driver sin samhällskritik med vittert insatta accenter mot manssamhällets dubbelmoral. Man förnimmer en dramatik om väsentligheter, i stort sett välkomponerad, med symmetriska belysningar på birollsplanet.” – ”Trots invändningar är ’Tigerlek’ avgjort sevärd. Doris Lessing kan vara ursinnigt och meningsfullt rolig.”

Kristdemokrater applåderade otrohet

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

”Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke Ellingstons ”It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.

Melodikrysset nr 38 2007

Jag är ledsen; se texten som ligger under den här. Dessutom har jag elakartad ischias – det skär som knivar i vaderna när jag går. Jag var på Ortopeden på Akademiska i går och fick beskedet, att det bara är att vänta på att det går över.

Men en stunds melodikryssande skingrar tankarna på både det ena och det andra.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de svårare. Egentligen var det bara den avslutande frågan jag inte hade klarat utan att ta hjälp av Google: Den som sjöng ”Black Rain” (på CDn ”Both Sides of the Gun”) heter Ben Harper. Honom kände jag inte till.

Tro nu för den skull inte, att jag är en sån där insnöad typ som aldrig hör på ny musik. Jag har till exempel massor av CD med Lars Winnerbäck i min skivsamling, och följaktligen klarade jag omedelbart, att det var han som, tillsammans med Miss Li, sjöng ”Om du lämnar mig nu”.

Och, för att ta en utländsk artist som jämförelse: Norah Jones finns också i våra skivhyllor. Här sjöng hon ”Come Away With Me”.

Melodifestivallåtar brukar jag ofta ha svårt att minnas, kanske därför att de sällan är något att minnas. Men Måns Zelmerlöws ”Cara Mia” från 2007 kom jag faktiskt fortfarande i håg.

”Öppna din dörr” av och med Tommy Nilsson är lite äldre (från 1994) men också en sån där melodi som fastnar i musikminnet.

Men naturligtvis är jag på ännu fastare mark, när Eldeman hämtar frågeillustrationerna från lite äldre musikepoker. Det är väl helt enkelt så att tiden har vaskat bort det mesta av det mest likgiltiga – kvar att minnas finns då pärlorna.

I dag var till exempel den fantastiska melodimakaren Kai Gullmar dubbelt representerad. Kai Gullmar (1905-1982, egentligen Gurli Maria Bergström) var en av de stora i svensk schlagerhistoria, dessutom (en personlig anknytning till mig) bördig från Sundsvall.

På Eldemans fråga var vi, med hjälp av Hasse Tellemar, hamnade, svarar jag således ”Uti Rio de Janeiro”.

Och den som tillsammans med Birgit Rosengren-Ahrle sjöng hennes ”Det finns ingen gräns” var Hasse Ekman.

Från min ungdoms 1950-tal minns jag givetvis ”Papa Loves Mambo” med Perry Como.

Karl Gerhard har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik. För en man i min ålder är det hur som helst inte svårt att komma i håg hans mycket populära ”Nu ska vi vara snälla”, som här skulle ge snäll.

Även flera andra frågor var urlätta.

”Opp Amaryllis” har skrivits av Carl Michael Bellman, och Evert Taubes glade bagare återfanns i San Remo. (Minns ni konsumbageriet i Stockholm med samma namn?)

Självfallet sjöng vi, när jag gick i folkskolan, ofta den åländska sjömansvisan ”En sjöman älskar havets våg”.

Inte heller veckans musikalmelodier var svåra.

”Love Changes Everything” (ur ”Aspects of Love”) är skriven av Andrew Lloyd Webber.

Och ”Hair” (från 1967, med musik av Gail MacDement samt text av James Rado och Gerome Ragni) innehöll ”I Got Life”, som Eldeman spelade här. ”Hair” såg jag på bio med vår Anna, när den gick här i Uppsala.

Anna kommer förresten hit i dag för vår familjemiddag för hennes mamma Birgitta, som fyllde 70 i förrgår. Nu måste jag ut och handla det sista inför middagen.