Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Soundtrack of Your Life

Uppsala stadsteater har under Linus Tunströms ledning utvecklats till teater när den är som bäst: både klassiskt och nytt, både svårt och roande på repertoaren.

Roande på ett sätt som borde träffa den breda uppsalapubliken rakt i hjärtat (och musikminnet) är ”Soundtrack of Your Life”, som hade premiär i lördags. Pjäsen bygger på uppsalabornas musikminnen, insamlade med hjälp av Radio Uppland: en låt som man förknippar med en avgörande händelse i sitt liv – rolig, tragisk, dramatisk.

18 bidrag valdes ut till föreställningen, som regisseras av teaterchefen Linus Tunström, från början med visst bistånd av Tomas Alfredson. Säkert har också dramaturgen, Armin Kerber, haft ett ord i laget när det gäller vilka låtar och minnen som skulle göra sig på scen.

Jag känner två av bidragsgivarna, såg dem också på Stadsteatern i lördags. Gunilla Lindberg hade valt ”Ovan regnbågen” (Judy Garlands succé ”Over the Rainbow” i ”Trollkarlen från Oz”) och Lasse Eriksson, som för övrigt satt i stolen framför mig, John Cages ”4:33”. Det senare var ett 4:33 minuter långt stycke tystnad, till vilket man på scenen fick bevittna en sons komplicerade förhållande till sin mamma.

Om de flesta övriga låtarna lät det desto mer. Musikerna, Trio X förstärkt till kvintett, plus skådespelarna – Emil Almén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Robin Keller, Gustav Levin, Julia Marko-Nord, Fredrik Meyer. David Mjönes och Shima Niavarani – exekverade skickligt allt från Tomas Ledin och Per Gessle till Beethoven.

Som man kan ana rymmer ”Soundtrack of Your Life” en del förväntat, som kärlekshistorier och nostalgiska minnen, vilket jag alls inte därmed vill avfärda.

Men ibland lyfter de här snabbt förbiilande historierna till något mer, till teater.

Ett fruktansvärt roligt exempel är det minne Eva Hallor berättar om ”In the Summertime” (med Mungo Jerry, kommer jag ihåg): Eva var 1971 kär i en kille, som hon efter att ha varit bortrest längtade efter att få ligga med. Men eftersom de hörde ”In the Summertime” i bakgrunden, gick det helt enkelt inte att synkronisera samlagsrörelserna med rytmen i låten, så det hela slutade med ett gapflabb. Och jag försäkrar: vi i publiken hade lika roligt!

Leif Ove Åman är busschaufför i Uppsala, dessutom också, med den ären, gitarrist och sångare – vi fick ett exempel på filmduken på scenen. Hans bidrag till pjäsen, illustrerat av ”Flickorna på TV2”, handlade om hur han bokstavligen höll på att ta livet av Per Gessle: Flickorna i Parken var bara intresserade av Gessle, inte av honom, så han slängde en flaska som tog rakt i skallen på Gessle. Här skildras alltsammans med humor och distans.

Uppsala är ju också en av Sveriges främsta invandrarstäder. En av våra iranier, Laleh Maghonaki, berättade, lite à la Marjane Satrapi (hon med serieromanen ”Persepolis”), om hur iranska ungdomar kringgår mullornas islamistiska censur: Här ser vi en bil, proppfull med ungdomar som spelar en kassett med rockmusik för full volym, men som varje gång bilen hejdas för kontroll av revolutionspolisen (och det sker ofta) byter ut den kassetten mot en som innehåller godkänd musik.

Och det här går faktiskt att göra som sevärd teater, vilket man också måste tacka den hittills inte nämnda scenografen, Ulla Kassius, för.

Slutresultatet är kanske inte samtidens främsta teater men ändå väl värt att se. Jag gissar att uppsalapubliken, när ryktet om föreställningen väl har hunnit spridas, kommer att besöka sin stadsteater i stora skaror. Till detta bidrar också föreställningens många konkreta knytningar till staden, Uppsala. Föreställningen slutar för övrigt med filmbilder av uppsalagator och med att ensemblen cyklar in och ut på scenen. Uppsala – cykelstaden!

Den som vill kan efter den paus som följer pjäsens slut återvända till salongen och delta i sing-a-long med de insända låtar som inte kom med i föreställningen. Jag valde, efter en stunds vacklan, att inte göra så, detta eftersom jag inte hade sällskap. Mitt sällskap skulle dessutom komma hem om ett tag från sin UNICEF-resa till Albanien. Så jag tog i stället bussen hem och väntade på henne.

O’Neills ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater

Den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill (1888-1953) fick nobelpriset i litteratur 1936. Det senare bidrog säkert till att öka intresset för hans dramatik här i Sverige, vilket bland annat ledde till att O’Neill testamenterade sitt drama ”Lång dags färd mot natt” (”Long Day’s Journey Into Night”) till Dramaten.

Pjäsen fanns klar redan 1941, men på grund av att O’Neill där skildrar erfarenheter från sin egen familj, alltså den han växte upp i, ville han först inte se den uppförd förrän 25 år efter sin död. Dock ändrade han sig strax innan han dog, och svenska Dramaten kunde därför uruppföra den 1956. Jarl Kulle spelade då Eugene O’Neills alter ego Edmund. Lars Hanson spelade fadern, Inga Tidblad modern, Ulf Palme den äldre brodern och Catrin Westerlund hembiträdet. Bengt Ekeroth stod för regin.

För mig, som då var en starkt kulturintresserad men mycket fattig gymnasist i Sundsvall, hade det varit helt omöjligt att ta sig till Stockholm för att se en teaterpjäs. Men det fanns en genväg, Radioteatern. Spelåret 1957-1958 hade Radioteatern som huvudserie Eugene O’Neills dramatik, och just ”Lång dags färd mot natt” sändes torsdagen den 10 april 1958 i en inspelning från en ordinarie kvällsföreställning på Dramaten. Jag har kvar alla dramerna, utgivna häftesvis av Radiotjänst, plus den medföljande handboken av Sigvard Mårtensson, ”Eugene O’Neills dramatik”. Den senare är i ett mycket välläst skick med gymnasistens alla understrykningar av nyckelmeningar och nyckelord och årtalen överförda till marginalen.

Det här sista har varit till stor hjälp nu, när jag försökte minnas reaktionen från då, detta eftersom jag i lördags för första gången såg ”Lång dags färd mot natt” på scen, närmare bestämt på Uppsala stadsteaters lilla scen.

Eftersom vi var förhindrade att gå på den för övrigt uppskjutna premiären, hade jag också hunnit läsa recensionerna i några tidningar. De var, med fog, uppskattande mot Ann Petréns gestaltning av modern, Mary Tyrone, men jag fann ändå, efter att själv ha sett pjäsen, några av dem förvånande svala. Själv tycker jag nämligen att den här uppsättningen, i regi av Kia Berglund, framför allt i andra akten (pjäsen har egentligen fyra akter, men dessa är här sammanförda till två) är lysande teater.

Lysande då i bildlig, inte bokstavlig mening. Youlian Tabakovs scenografi och dräkter harmonierar nämligen perfekt med det mörker familjen Tyrone lever i så väl i det rum i deras sommarhus handlingen tilldrar sig i – den snåla pappan James Tyrone (spelad av Göran Engman) släcker dessutom lampor av sparsamhetsskäl – som i fråga om sitt psykiska tillstånd.

Handlingen i ”Lång dags färd mot natt” är förlagd till år 1912, från halv nio på morgonen till midnatt. När O’Neill skrev det här dramat bort emot 30 år senare, brottades han helt uppenbart fortfarande med plågsamma inslag i och gestaltade erfarenheter ur sitt eget liv. Vi, publiken, behöver dock inte dessa privata nycklar för att gripas av dramat. Det vi ser är en familj i sönderfall, och familjemedlemmarnas beteenden och känslouttryck (ångest, lögner, ilska, förträngning, skuldkänslor) blottlägger, inte minst under påverkan av droger, de olika händelser i det förflutna som är grunden för det kaos de lever i.

Modern i familjen har varit morfinist, och tycks nu ha återfallit i sitt tidigare missbruk. Men också de övriga i familjen, pappa James, äldste sonen James junior (Tobias Hjelm), också yngste sonen Edmund (Alexander Saltzberger), till och med pigan Cathleen (Lanna Olsson) dränker sina sorger och tillkortakommanden med whiskey (irländsk, kan man förmoda).

All denna konsumtion av droger är alltså teatertekniskt ett hjälpmedel för att få familjemedlemmarna att berätta om händelser och förlopp i det förflutna vilka har bidragit till det tillstånd av förnekelser och aggressioner de lever i: ett förlorat barn, den ständiga rotlösheten i en kringresande teaterfamilj, konstnärliga kompromisser (de båda James är båda skådespelare, den yngre av dem dessutom inte i sin pappas klass), pappa James’ snålhet som kanske kan ha bidragit till att mamma Mary hamnade hos fel läkare, yngste sonens nyupptäckta TBC.

Alla bär de, var och en, dessutom på sina egna livslögner, men man måste då samtidigt nämna att de, om än till stor del med drogernas hjälp, då och då drabbas av klarsyn. Utan det senare vore handlingen i ”En lång dags färd mot natt” nästan outhärdlig i all sin svärta. Det här spelet mellan det kompakta mörkret och små, små glimtar av ljus gestaltas mycket träffsäkert av de medverkande skådespelarna.

Klas Östergrens nya översättning tyckte jag flöt fint. Att jag inte har citerat repliker beror på att jag inte har tillgång till den; min tryckta version innehåller den som Sven Barthel gjorde för urpremiären på Dramaten.

Skaparen och hans tillkortakommanden

Reginateatern i Uppsala visar, med avslutning i dag, en föreställning som trotsar all beskrivning, i sin här engelskspråkiga version ”The Great Creator”, i sitt portugisiska original ”O Grande Criador”. Pjäsen är en kollektiv skapelse av Criação Colectiva Companhia do Chapitô, som också gör den på scenen i regi av John Mowat. I de växlande rollerna ser man Jorge Cruz, José Carlos Garcia och Rui Rebelo.

Som man kan ana av titeln står Gud och hans skapelse i fokus för föreställningen. En lätt förströdd Gud, klädd i kostym, spelas av José Carlos Garcia. Större delen av hans skapelse ses på scenen i form av ett lager av kartonger i olika storlekar. Under de här kartongerna hittar Gud också Adam (inte spelad av ytterligare en kartong utan en spritt naken Jorge Cruz) och efter en stund även Eva (spelad av en lika skäggig Rui Rebelo). De senare aktörerna spelar senare gestalter i nyckelscener ur den bibliska historien: Moses bestiger Sinai (ett berg av kartonger) för att av Gud ta emot budorden, Noa med alla djuren (kartonger!) och Jesus – i det senare fallet får vi se inte bara korsfästelsen utan också vad som hände efter den.

Den här pjäsen innehåller ett minimum av nyckerepliker (här alltså på engelska), men den bygger framför allt på fysiskt spel. Den lilla ensemblen har en suverän förmåga att med gester och minspel uttrycka vad som behöver uttryckas. Vid uppsalapremiären i onsdags såg jag också ett fantastiskt exempel på skådespelarnas förmåga att till synes utan ansträngning kliva ut ur och in i illusionen på scenen: Mitt under korsfästelsens plågor får Jesus, spelad av Jorge Cruz, i bänkraden framför scenen syn på en ung dam, som med hjälp av mobilen håller på att ta ett kort av honom. Han stannar till i en kamerapose och ler! Därefter glider han in i rollen av den lidande Jesus igen.

Behöver jag tillägga att vi i publiken hade oförskämt roligt?

Jag antar att den här pjäsen är mycket mer kontroversiell i den katolska delen av världen, dit ju Portugal hör. Men inte heller svenska sekter av typen Livets Ord, väl etablerad här i Uppsala, skulle väl kanske delta i skratten.

Ändå är ju pjäsens sensmoral ganska allmänmänsklig: Vi kan mena aldrig så väl med vad vi gör, men det kan ändå gå alldeles åt fanders. Det originella med den här pjäsen är att temat appliceras på skaparen och hans skapelse.

Melodikrysset nr 8 2009

I stort sett tyckte jag att dagens melodikryss var lätt, men där fanns två frågor som låg utanför de områden jag någorlunda behärskar. Men dem knäckte jag med hjälp av Google.

Dels hör jag till den tydligen fåtaliga skara som aldrig har hört ”Over the Rainbow” med Connie Talbot. ”Over the Rainbow” har jag givetvis hört, men aldrig sexåriga Connie Talbot.

Dels har jag aldrig någonsin sett Idol i TV och är därför rätt usel på de artister in spe som har framträtt där. Hur som helst: Daniel Lindström, som vi här hörde i ”Saturday Night”, har tydligen vunnit en omgång i Idol.

Något som jag inte borde ha kunnat, detta eftersom jag sällan ser TV-serier och ännu mer sällan minns deras signaturmelodier, är den TV-signatur som spelades. Men något – kanske ledtråden något ur djurriket i bestämd form pluralis – fick mig att minnas ”Törnfåglarna” (”The Thorn Birds”), där musiken – jag har kollat – skrevs av Henry Mancini. Här skulle vi skriva in andra halvan av namnet, det vill säga fåglarna.

Då var dagens andra djurfråga lättare. Vi hörde The Spotnicks spela ”Gamle Svarten”, som här skulle ge pluralen hästar.

Dagens kryss började lätt, med en instrumentalversion av ABBAs ”Ring, ring”, som faktiskt bara blev trea i 1973 års upplaga av Melodifestivalen.

Lätt var det också att känna igen Jim Reeves’ hit från 1964, ”I Love You Because”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas även Ulf Peder Olrogs ”Bullfest, bullfest hela dan”. Här efterfrågades en huvudingrediens vid bullbak, det vill säga mjöl.

Många har säkert hört ”Ovan där” i Christer Sjögrens version. Själv föredrar jag, så irreligiös jag är, ändå Arthur Erikssons äldre version.

”Kom tillbaks” hör väl knappast till Ernst Rolfs mer kända låtar. Men jag gissar att de som ändå känner till det här numret oftast har hört det sjungas av Sune Mangs.

Tro nu, efter att ha läst vad jag hittills har skrivit, inte att jag totalt saknar kunskap om ny musik Anna Ternheim identifierade jag genast, när jag hörde ”What Have I Done”. Hon kan sjunga, nämligen.

Det senare gäller också en annan ung sångerska, Sofia Karlsson. Hon är en av mina favoriter, och jag har skrivit mycket uppskattande om hennes Dan Andersson-CD, där man bland annat kan höra ”Jag väntar”, tonsatt av Gunnar Turesson – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera! Jag träffade förresten hennes pappa, Leif Karlsson, en gammal arbetskamrat till mig från Socialdemokratiska partistyrelsen, nyligen. Han berättade att Sofia ska framträda på Katalin här i Uppsala. Om framträdandet ligger sent, kan jag och Birgitta möjligen klara att gå dit, vilket vi gärna vill – vi har en annan inbokning tidigare på kvällen.

Så återstår det att redovisa svaren på dagens två klassiker, dock från två helt olika genrer och epoker.

Vi hörde ”My Favourite Things” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”.

Och så hörde vi ett verk från 1889, Pjotr Tjaikovskijs balett ”Törnrosa”. Den gamla saga den bygger på har ju mycket riktigt, som Anders Eldeman påminde om, också gjorts som tecknad film av Walt Disney, 1959.

I kväll blir det melodifestivaluttagning. Få se om jag kan hålla mig vaken programmet igenom i dag.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Strindbergs ”Påsk” på Stockholms stadsteater

I lördags var vi på Stockholms stadsteater och såg premiären (på Klarascenen) på Eirik Stubøs uppsättning av August Strindbergs ”Påsk” (1901). Den här scenversionen, med de fem huvudpersonerna nästan konstant sittande på stolar som hade ställts på rad längst fram på scenen, kändes nästan som radioteater – mycket riktigt har till exempel Ingmar Bergman satt upp den som radioteater 1952.

Karaktären av talad teater underströks ytterligare av Kari Gravklevs avskalade scenografi, vars gråhet bara nyanserades av de ibland insatta ljusförändringarna. De tre akterna spelades utan mellanliggande pauser – deras början markerades genom projektioner på fondväggen av namnen på de olika påskdagarna.

Jag hade ett problem med den här iscensättningen, ett tekniskt sådant: där vi satt längst fram på balkongen hade vi, trots att skådespelarna var försedda med mikrofoner, ibland svårt att uppfatta replikerna. När jag kom hem, letade jag bland de in emot 50 volymerna Strindberg vi har i bokhyllan, men fann, att just ”Påsk” inte ingick i någon av dem. Jag tänkte kompensera hörselproblemen genom att läsa dramat innan jag skrev om det, men det gick alltså inte.

Pjäsens karaktär av allmängiltigt passionsdrama med moraliska frågeställningar och religiös underton markerades också genom de någorlunda nutida dräkter Kari Gravklev hade försett skådespelarna med.

Fadern i familjen Heyst, som Strindbergs ”Påsk” handlar om, är fysiskt frånvarande – han sitter inne för förkingring. Resten av familjen brottas, på olika sätt, med påskens frågor om skuld, botgöring och försoning. Som en hotfull skugga, under en lång del av dramahandlingen placerad utanför scenen, finns hela tiden fordringsägaren Lindkvist, i den här uppsättningen spelad av Sten Ljunggren.

Den främsta rollen bland dem vi hela tiden följer på scenen är den mentalsjuka dottern i familjen, Eleonora, här utmärkt spelad av Maria Salomaa. Hon kommer hem med några påskliljor, för övrigt den enda färgklicken i denna grå-svarta föreställning. Dem har hon tagit i blomsterhandeln, vilket får de övriga att frukta att ännu en skandal ska drabba den redan skandaliserade familjen. Det visar sig dock att Eleonora faktiskt också har lagt pengar för blommorna hon tog i affären, och så inträder på scenen slutligen också Lindkvist, till en början hotfull men sedan med ett budskap om försoning: Eftersom fadern i familjen i yngre år har hjälpt honom, avskriver han alla fordringar. Vi får symboliskt uppleva påskens religiösa symbolik, från Kristi lidande över tvivlet till jublet över uppståndelsen.

Det här är kanske inte det slags problematik som jag, en icke-troende, brottas med. Men pjäsen innehåller också sanningskrav – både modern (spelad av Katarina Ewerlöf) och sonen Elis (spelad av Sven Ahlström) tvingas under spelets gång bort från hållningar som på olika sätt präglas av förträngning.

Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Drottningens juvelsmycke på Dramaten

Birgitta och jag startade tisdagskvällen med att gå på nobelmottagningen på Nordiska museet: åt snittar i stället för att äta middag och vimlade bland de övriga gästerna, förde samtal med bland andra Christina Mattsson, Lars Anell och den till våren avgående norske ambassadören Odd Fosseidbråten.

Dock gav vi oss i väg från mottagningen ovanligt tidigt: Vi skulle se ”Drottningens juvelsmycke” på Dramaten.

”Drottningens juvelsmycke” utkom 1834 som fjärde del i Carl Jonas Love Almqvists (1793-1866) bokserie ”Törnrosens bok”. Den hade undertiteln ”Azouras Lazuli Tintomara” och genrebeteckningen ”Romaunt i tolv böcker”, men egentligen är den svår att karaktärisera i genretermer. Visst finns där en episk berättelse à la roman – partiellt är den också en brevroman – men dess uppdelning i scener med teaterdialog för samtidigt tankarna till teater. Till detta kommer att ”Drottningens juvelsmycke” har en särskilt berättare, Richard Furumo.

”Drottningens juvelsmycke” är en berättelse som kretsar kring händelser före, under och efter mordet på Gustav III. När jag under gymnasietiden läste den och flera andra verk av Almqvist, fascinerades jag dock främst av det gåtfulla hos Tintomara-gestalten, som står i centrum för handlingen i boken. Jag skrev av och lärde mig utantill Tintomaras sång i månskenet vid vägskälet Lindamot i Kolmården:

Mig finner ingen,
ingen jag finner,
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Alla på mig se,
jag ser på alla.
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag bättre än spela och sjunga:
tack och farväl min högsköna lind!
Tack och farväl min
skog, mina skyar!
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Fåglar farväl! far
väl mina lodjur!
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag värre än – – –

(Den här sången förekommer, med olika variationer, på flera ställen i boken.)

På den tiden uppfattade jag, en kille i tonåren, nog Tintomara mest som en lockande men ogripbar kvinnlig gestalt, detta trots att hennes väsen, bland annat könstillhörighet, diskuterades i den litteraturhistoria vi använde; queerteori i modern mening fanns dock ännu inte på dagordningen. Men den mer allmänna formuleringen ”mig finner ingen / ingen jag finner” tilltalade förstås också ett manligt tonårshjärta.

Senare, när jag hade läst mer litteraturanalyser ock även vidgat mitt perspektiv på genus, har jag bättre sett det som är helt uppenbart: Tintomara är en androgyn gestalt, en mycket djärv litterär skapelse på den tiden då Almqvist skrev ”Drottningens juvelsmycke”.

Tintomaras dubbla väsen gör att hon attraherar både män och kvinnor, så väl systrarna Adolfine och Amanda som deras kvaljerer Ferdinand och Clas Henrik.

Konspirationen mot och mordet på Gustav III spelar en roll som motor i handlingen: De båda kavaljererna/officerarna är inblandade och tvingas tillsammans med sina fästmör att fly Stockholm för Tiveden. Dit kommer också Tintomara, som inte alls har deltagit i mordplaneringen men som har spelat en roll genom att locka kungen att stanna kvar på maskeradbalen, också, sig själv ovetande, genom stölden av drottningens juvelsmycke: hon tror sig lämna tillbaka smycket, men detta används för att finansiera komplotten.

Tintomara förs tillbaka till Stockholm av Reuterhom, som – för att nå egna politiska fördelar – vill få henne att ställa upp som älskarinna åt hertig Karl och därför låter döma henne till arkebusering för inblandning i kungamordet. Arkebuseringen i Solna skog är tänkt som en skenavrättning för att bringa henne till lydnad, men till exekutionsplutonen med lösa skott i gevären har anslutit sig även Clas Henrik, som genom att använda ett skarpt skott hämnas på Tintomara för att hon har avvisat honom.

Det här plus att Carl Henrik redan har dödat Ferdinand och att systrarna Amanda och Adolfine har blivit vansinniga utgör dramatiska inslag i handlingen, men den idémässiga och känslomässiga sprängkraften i ”Drottningens juvelsmycke” finns ändå i Tintomaras karaktär av androgyn, det som utlöser alla de våldsamma handlingarna. Tintomara, så lockande för bokens två unga par, män så väl som kvinnor, och för hertig Karl, är oförmögen att känna något tillbaka, avvisar dem följaktligen alla. Hennes motvilja är så stark, att hon, ställd inför hertig Karls inviter och Reuterholms hot, väljer exekutionsplutonen – och så stark att en av hennes tillbedjare blir hennes exekutör.

Trots inslagen av scener med regelrätta repliker à la drama skulle det dröja till dess att ”Drottningens juvelsmycke” sattes upp på Dramaten.

Uruppförandet, i regi av Bengt Lagerkvist, skedde för övrigt inte där utan på en källarteater i Gamla stan 1953.

På Dramaten sattes ”Drottningens juvelsmycke” upp 1957 i bearbetning och med regi av Alf Sjöberg.

När Dramaten i maj 2008 på nytt satte upp ”Drottningens juvelsmycke”, var det i regi av Staffan Roos och med Ulla Åberg som dramaturg, men det rör sig om en bearbetning av den uppsättning Alf Sjöberg gjorde 1957; inledningsvis innehåller den aktuella föreställningen till och med en blinkning tillbaka till då: Vi får höra Anita Björks röst; det var hon som 1957 spelade Tintomara.

Den här gången spelas Tintomara av Elin Klinga, som med sin slanka kropp, ömsom i kvinno-, ömsom i mansdräkt och med kortklippt pojkflickhår plus, viktigast, stark dramatisk inlevelse kreerar den här rollen så att den känns allt igenom äkta.

Den dominerande scengestalten är annars Johan Rabaeus’ Richard Furumo. Han binder samman scenerna, förklarar och strör ut frågetecken, för handlingen framåt – vore det inte för att han ibland också glider in i handlingen (bland annat genom att spela andra roller), kunde man frestas att jämföra med Brechts sätt att upprätthålla en viss distans till det som sker på scenen.

Bärande roller görs vidare av Amanda Lundqvist som Adolfine, Thérèse Brunnander som Amanda, Pontus Gustafsson som Clas Henrik, Peter Engman som Ferdinand, Rolf Skoglund som Reuterholm, Johan Holmberg som Anckarström, Gunnel Lindblom som Tintomaras mor Clara och Gunnel Fred som Friherrinan M. Jag vill också gärna nämna Methinee Wongtrakoons akrobat.

Vridscenen används maximalt för att uppnå omväxling, och Gunnar Ekmans scenografi och videoinslag samt Björn Olssons koreografi bidrar till att ge variation. Charles Korolys kostymer bidrar, framför allt i andra akten, till att påminna oss om att upplevt kön och könsroller är fenomen som verkligen inte har minskat i betydelse sen Gustav IIIs dagar.

Men det kan inte hjälpas: trots detta och trots att skådepelarna gör mycket bra ifrån sig, känns en föreställning med lite drygt fyra timmar i speltid i mastigaste laget. Den här föreställningen har ett intressant tema och innehåller glimrande inslag, men mer puls och tempo hade inte skadat.

Uppsala stadsteater har gjort det igen!

För en bredare allmänhet är väl Maria Blom mest känd för filmen ”Masdjävlar”. På mig gjorde hon dess förinnan ett djupt intryck med ett sommarprogram i radio.

Annars har hon mest arbetat med teater, och med ”Blåmärken”, där hon står för både manus och regi, har hon utan tvekan tagit sig upp i täten i svenskt teaterliv. Birgitta och jag var på premiären i lördags och kunde konstatera, att Uppsala stadsteater med den här pjäsen lägger ytterligare en succé till sina allt flera framgångar.

Trots att ”Blåmärken” i grunden är en tragisk historia, är tonen komedins. Träffsäkra oneliners – Maria Blom är en säker iakttagare som samtidigt ser komiken i det som sker – lockar ner många skratt och applåder. Publikens igenkännande välvilja plus mycket goda recensioner kommer utan tvekan att dra en stor publik till den här föreställningen.

Torulf Wetterrots scenbild, där man med hjälp av fokuseringen av ljuset kan förflytta sig från delscen till delscen, medger en tempoväxling som passar en filmmakare som Maria Blom. Scenbildens skala av pastellfärger och detaljer i de olika rummen på scenen frammanar tillsammans med handlingen och dialogen och också Nina Sandström Hallbergs dräkter bilden av en ung och osäker generations förhållningssätt till både det egna livet och till samhället. Det gäller att duka rätt, möblera rätt, hantera barnen rätt. Ibland blir den här strävan att leva i samklang med tiden obetalbart rolig, som när det visar sig att Jerker (Daniel Gustavsson), som bor i våningen ovanför, inte är ljudtekniker utan klädtekniker hos Kent – jobbet innebär att han stryker bandmedlemmarnas kalsonger.

Bakom all denna yta låter Maria Blom osäkerhet, otillfredsställelse och ångest skymta fram. Under spelets gång tar de här känslorna steg för steg över, och innan dramat är slut har de förändrat eller sopat bort aktörerna.

Mest förljugen av alla är värden i första aktens våning, Ola, spelad av David Mjönes. Det är han som genom sitt pantbanksjobb har skrapat ihop pengarna till alla de stilriktigt moderna inventarierna. Han är ordförande för Hem och skola-föreningen – de egna sönerna ser man dock inte till; de är på läger för blivande tävlingscyklister.

Hustrun Anki (Malin Cederbladh) vållar honom dock ideliga problem. Bakom ytan av perfekt värdinna som ständigt rättar till vinglasen finns en människa som inte bottnar i sig själv och som därför ständigt söker bekräftelse hos andra män än maken. Det här gör att Ola inte kan hålla sin ångest i styr: hustruns arm bär spår av det slag som har gett pjäsen dess titel, ”Blåmärken”.

När så en tidig släng av vinterkräksjuka tvingar de egentligen inbjudna paren att ringa återbud, kan Ola – med tanke på vad som hände förra gången – inte ha kollegan från pantbanken Krille (Mats Blomgren) som enda gäst utan bjuder in de nyinflyttade grannarna ovanpå i stället, den redan nämnde Jerker och hans hustru Nora (Mikaela Ramel). Medan Ola inte verkar vara riktigt mogen för faderskapet, bär Nora, trots att hennes längtan uppenbarligen också står till andra värden i livet, krampaktigt parets baby vid sitt bröst.

Som katalysator för att få allt det där som döljs under ytan att bubbla fram fungerar Olas och Ankis städerska Viola (Viveca Dahlén), som med sina kvittrande inpass bidrar till att få handlingen att röra sig framåt, in i en allt djupare kris.

I den andra och avslutande akten spelar Viveca Dahlén Lilly, till det yttre ett slags systerlig spegelbild av Viola men till karaktären allt annat än kvittrande – hon ingriper i handlingen på ett mycket mer handfast sätt. Scenen är nu en skog, och Dahlén har här rollen av trollpacka. Vore det inte för att hyddan i denna skog mest liknar en förkrympt bungalow i Thailand eller i Söderhavet, kunde man tro sig förflyttad till en shakespearsk midsommarnattsdröm.

I denna andra och avslutande akt tvingas alla till vägs ände – möjligen med undantag för Krille, som gungar vidare i sin aldrig sinande lust efter nya knull.

Inte heller Ola förändras, men i hans fall leder detta till att han får vad han förtjänar så länge han inte vinner någon djupare insikt i vad hans problem beror på.

Desto häftigare är den uppgörelse Anki har med sig själv: Malin Cederbladhs spastiska brottning på scengolvet med två sidor av sig själv, orkestrerade som varandra motsägande stämmor lagda i hennes mun, hör till det starkaste i den här föreställningen och till det starkaste jag har sett på teater på mycket länge.

Nora och Jerker finner varann igen, kommer till och med äntligen överens om vad babyn ska heta. En växande mognad finns ju ibland också i verkligheten, så man får väl önska Maria Bloms Nora en bättre framtid än Ibsens Nora.