Mörk fars skriven av en av Europas i dag mest spelade dramatiker

Somliga av er har kanske sett Roman Polanskis ”Carnegie” från 2011 med Jodie Foster och Kate Winslet i de kvinnliga huvudrollerna.

Den är en filmatisering av Yasmina Rezas svarta komedi ”Le Dieu de Carnage” från 2011. Reza, född 1959, är världens mest spelade kvinnliga dramatiker, och det här verket, på svenska i Anders Bodegårds översättning kallat ”Massakerguden”, är Rezas sjunde pjäs och har spelats i ett stort antal europeisk länder, på Broadway, i Sverige bland annat på Dramaten, i Malmö och Göteborg; just nu spelas den på Uppsala stadsteater.

Yasmina Reza skriver på franska och är född i Frankrike, men hennes namn bär vittnesbörd om ett icke-franskt ursprung. Och mycket riktigt kom hennes far till Paris från Ryssland men hade egentligen judiskt-iranskt ursprung. Och modern hade judisk-ungerskt ursprung.

Till det universella bidrar i uppsalauppsättningen regissören Anders Lundorph och scenografen Eilev Skinnarmo, till lika ansvarig för kostymer – båda kommer närmast från Danmark.

”Massakerguden” är ett franskklassicistiskt verk med en originell upptakt: ett skolgårdsslagsmål, som slutade med två utslagna tänder, föranleder ett besök hos den drabbade pojkens föräldrar av den lille pugilistens mor och far – alltsammans utspelar sig i de förras välputsade vardagsrum. Det hela börjar i den artiga stil, som utmärker de borgerliga miljöer båda föräldraparen hör hemma i men slutar så småningom i ett kaos på gränsen till sammanbrott. Förödelsen i vardagsrummet, ur en blomvas utkastade blommor, väggpelare som ger vika, tilltagande fylla och ilska – den gästande kvinnan spyr, så småningom i en hink – förklarar pjäsens titel: Massakerguden är den grekiska mytologins krigsgud, Ares.

I uppsalaföreställningen spelas de båda paren av Åsa Forssblad Morisse och Joakim Gräns respektive Aksel Morisse och Moa Silén, och om jag ändå, trots att de är skickliga och rutinerade, inte är riktigt nöjd, beror det varken på dem eller på manus. Regissören har gett den här föreställningen ett farstempo, som jag inte tror egentligen stämmer med författarens avsikter. Pjäsen är förvisso en komedi, men den speglar också ett mörker som i det här fallet inte riktigt syns förrän scenbelysningen i slutet av föreställningen släcks.

Det rasande tempot i den här uppsättningen gör det också svårt, åtminstone för oss som är lite till åren, att uppfatta alla repliker.

* * *

Före föreställningen åt Birgitta och jag middag på den japanska restaurangen Ai runt hörnet (Bredgränd).

Vi drack inget som skulle kunna ha förorsakat att inte bara hon utan också jag hade svårt att uppfatta dialogen i föreställningen vi sen gick på.

Bröderna Lejonhjärta på scen

Förra torsdagen, sista dagen i november, var jag och Birgitta på premiär på Uppsala stadsteater. Vi såg Alexander Mørk-Eidems bearbetning för scen av Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, utgiven 1973. Jag har läst den här boken, själv så väl som för våra barn, och vi har också sett och sett om Olle Hellboms på många sätt kongeniala filmatisering av boken 1977 – det finns en text om det här lindgrenverket ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Att med den bakgrunden se ytterligare en version av ”Bröderna Lejonhjärta”, den här gången alltså i bearbetning för scen, har sina risker. Eftersom man kan grundstoryn så bra, riskerar man att inte se luckor och ibland i föreställningen tolka in sådant som en fullkomligt obevandrad åskådare rimligen inte har någon chans att göra. (Märk dock att den här föreställningen har sjuårsgräns.) Men med detta sagt: Scenversionen av ”Bröderna Lejonhjärta, i regi av Ronny Daniesson med Marie Persson-Hedenius som dramaturg och med Martin Chocholousek som scenograf, är högst sevärd, vilket också premiärpublikens starka och ihållande applåder vittnade om.

Att föreställningen blev så bra är till stor del de två unga huvudrollsinnehavarnas förtjänst: Gustav Lindh som Skorpan (Karl) och Peshang Rad som Jonatan. Skorpan är på väg att dö i lungsot, och för att ingjuta hopp och mod i den yngre brodern berättar den äldre om hur man efter döden kommer till den blommande körsbärsdalen Nangijala och att de så småningom kommer att återses där.

Men den som först – efter en eldsvåda, på scen gestaltad med eld och rök – kommer att hamna där är i stället storebror, Jonatan. Så när det sedan bli Skorpans tur, möts han där av storebror, som blir hans introduktör till den nya världen, åtminstone på ytan så idylliskt vacker som paradismyter brukar vara. Här möter de andra som hör hemma på den goda sidan: Sofia (Tytte Johnsson) och Mattias (Gustav Levin) samt förstås motståndshjälten Orvar, här lite överraskande spelad av en kvinna, Emelie Wallberg.

Nangijala visar sig nämligen vara ett hotat paradis. Även där finns en kamp mellan goda och onda. De onda intränglingarna/erövrarna från Karmanjaka och under ledning av Tengil med draken Katla som redskap, vinner terräng till dess att Jonatan Lejonhjärta besegrar dem, men med sitt eget liv som pris. När det gäller Tengil är den här scenversionen övertydlig: I rollen som Tengil ser vi Jakob Fahlstedt, som också spelar den förrädiske värdshusvärden Jossi. Jag inser naturligtvis problemet med att på scen gestalta draken Katla, men jag undrar om de yngre i teaterpubliken verkligen förstår att den svarta jättekub de ser på scenen är en människodödande drake. (Teatern verkar dock dock vara medveten om det här problemet och tillämpar tolvårsgräns.) Scenhandlingen är, om än något förkortad, densamma som den i Lindgrens bokoriginal.

Filmen återger mycket poetiskt och, när handlingen kräver det, mycket dramatiskt den natur som skildras i Lindgrens text, och i scenversionen tvingas scenografen att vara mer återhållsam, men dekordetaljer, ljus, rökeffekter, färgval och koreografi understrykrt skickligt den här historiens mix av saga och feberdröm. Vilka som finns på den goda respektive onda sidan markeras bland annat med hjälp av färgen på dräkterna (vitt respektive svart). Till det intressanta med den här iscensättningen hör dess lån från japansk manga. Riktigt lika imponerad är jag inte av dansnumren.

Jonathans offerdöd i kampen mot de onda makterna i Körsbärsdalen leder dock inte till att myten om Paradiset krossas. Även om Jonathan förlamas i kampen mot ondskan, får han hjälp av lillebror Skorpan, och de båda bröderna kastar sig utför ett stup ner i en flod för att därigenom nå ett annat Paradis, Nangilima.

Melodikrysset nummer 48 2017

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

En annorlunda men sevärd Robin Hood

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?

Melodikrysset nummer 45 2017

I morse kom jag upp i god tid för att göra morgontoalett, äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar före Melodikrysset, hann också med ett telefonsamtal från sonen, Matti, som erbjöd sig att skjutsa mig och Birgitta till och från begravningen (i Gävle) av min yngste bror, Mikko. Nu är det alltså bara jag kvar av den estniska flyktingfamilj som hösten 1944 kom i land i Löran (Lörudden) i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Begravningsakten kommer att genomföras i Uppståndelsens kapell i Gävle den 1 december klockan 12.30, men gravsättningen kommer att ske i familjen Kokks familjegrav på Mjösunds kyrkogård, där redan våra föräldrar och min och Mikkos bror Matti har sin sista vila. Skulle någon av mina läsare till äventyrs ha känt Mikko, går det ju att med hjälp av ovanstående skicka en blomsterhälsning – Fonus i Gävle sköter allt praktiskt.

Jag har nära kontakt med Mikkos son Joakim om begravningen, men när vår son ringde om skjuts, var det redan nästan dags för Melodikrysset, och livet måste ju gå vidare så länge det nu varar.

Melodikrysset beredde mig i dag inga större svårigheter – det enda som i dag låg i utkanten av det jag behärskar var Oasis, men ledbokstäverna pekade mot att det var de, och sen bekräftades detta genom melodititeln, ”Stand By Me” från 1997.

Dagens inledande fråga, det svenska namnet på den TV-serie ur vilken vi hörde Nana Mouskouri sjunga ”Only Love”, skulle ha kunnat vara svår, eftersom jag ju inte brukar se TV-serier, men jag mindes låten och också namnet på serien, ”Mistral’s Daughter”, på svenska ”Mistrals dotter”.

Från TV minns jag också sommarlovsserien ”Solstollarna” med och av Ola Ström och Per Dunsö. Och jag har även recenserat dem på skiva.

Ännu lättare var det att känna igen ”My Fair Lady”, Frederick Loewes och Alen Jay Lerners musikal från 1956, byggd på George Bernhard Shaws ”Pygmalion”. Jag såg den på Oscars 1959, premiäråret för den svenska uppsättningen med Gösta Rybrant som textförfattare och Jarl Kulle och Ulla Sallert i rollerna som professor Higgins respektive Eliza Doolittle. Jag såg den tillsammans med andra från Sveriges första elevriksdag, där jag var en mycket aktiv delegat.

Hustrun men inte jag var på Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla” från 1995, men jag har förstås läst den bokserie av Vilhelm Moberg som är scenföreställningens förlaga. I dag hörde vi Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand”.

Bette Midler har jag en mängd skivor med, och jag har förstås också hört henne sjunga den låt vi i dag fick höra med Acker Bilk, ”The Rose”, den som skulle ge oss kryssordet ros. Midler sjöng in den för en film 1979.

Jag har, och har läst, samtliga böcker i J K Rowlings Harry Potter-serie, och jag har och har sett också alla filmatiseringarna. Filmtemat kom jag i och för sig inte i håg, men jag hade tillräckligt många ledbokstäver för att komma på vilken filmserie musiken var hämtad ur.

Evert Taube har jag allt av på skiva, har också publicerat många texter av under Kulturspegeln, Sångtexter här på bloggen, och bland dem finns en från 1928 med flera olika namn: ”Sommarnatt”, ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”.

Också till exempel Peter LeMarc och Lisa Nilsson finns båda i mina skivhyllor. I dag hörde vi henne i hans ”Sången om oss”.

Men jag är ju en gammal man och minns väl Göingeflickorna 1961 med Stikkan Anderssons ”Kära mor”.

Vilket inte hindrar att min skivkollektion också innehåller skivor med betydligt yngre damer, till exempel First Aid Kit. I dag hörde vi den här duon i ”It’s a Shame”.

Och då var det väl bara det allra sista frågesvaret i dag kvar att redovisa, ”You Can Call Me Al”. Den finns på Paul Simons ”Graceland” från 1986. Jag har allt med Simon & Garfunkel och sen också en mängd av deras soloskivor.

Melodikrysset nummer 44 2017

Anders Eldeman sa att förra veckans kryss tydligen var svårt för många. Undra på det när det till exempel innehöll två frågesvar som måste skrivas ihop med varandra.

Själv hade jag en del svårigheter med dagens kryss, men det kan ha berott på bristande koncentrationsförmåga – en nära anförvant dog nämligen i natt. (Jag återkommer till det någon gång senare här på bloggen.)

Dessutom innehöll krysset åtminstone en fråga, som jag egentligen inte visste svaret på. Sångtiteln var möjligen ”Tänk vad skönt det är att sova”. Ett av mina problem i det här fallet är att jag aldrig har sett barn-TV-programmet ”Tippen” med Morgan Alling – det senare rimligen svaret i krysset – och Lasse Beischer.

”Segla på ett moln” tror jag inte heller jag har hört tidigare, däremot förstås Annelie (ofta också skrivet Anne-Lie) Rydé. Men Per Gessle, som har skrivit låten, har jag inga skivor med.

Och sen fanns det åter igen en dubbelfråga där de båda delarna saknade samband, Eldemans nya påfund. Själva delfrågorna var dock inte svåra. Den första melodin vi hörde, utan text, var ”Yellow Submarine”, en riktig hit med The Beatles, skriven av Paul McCartney. Den skulle ge oss svarsordet u-båt, men ska vi vara noga heter låten på svenska ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”. Den som likt mig kan Povel Ramel vet också att han en gång i världen gjorde succé med ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Nej, jag mindes inte, att det var Turkiet som vann Eurovision Song Contest 2003, inte heller att det var Sertab Erener som sjöng och att låten hette ”Everything That I Can”. Men med hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop listade jag ut att vinnarlandet var Turkiet.

The Rolling Stones är förvisso bekanta för mig, men den sena plattan med ”Commit a Crime” har jag inte lyssnat på.

Också Elton John gillar jag, men jag har lite svårt för hyllningen av prinsessan Diana i ”Candles In the Wind”.

Och Indiana Jones-filmerna kan man ju nästan inte undgå, om man ser på TV. Så John Williams’ tema har jag hört ett antal gånger.

”Westside Story” – väl egentligen ”West Side Story” – känner jag förstås också till. Den är från 1957 och skrevs av Leonard Bernstein och Stephen Sondheim, filmades också ganska snart.

Vi uppsalabor, dessutom med studentbakgrund, har väl ofta, även om vi inte har band till just Sörmland-Nerikes nation, någon gång hört/sett Hornboskapen live. Men själv tyckte jag att deras version av Jules Sylvains ”Titta in i min lila kajuta” musikaliskt kändes lite avvikande. Lite bakgrund: Den förekom också i filmen ”Barbacka” (1946).

Betydligt lättare var det då att, i dag på dragspel med Calle Jularbo, känna igen ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”) med musik av Fred Winter och text av Valdemar Dalquist. Den börjar: ”Det var en gång en sjöman med mössan käckt på svaj”. Och nog har också den förekommit i en film, i ”På kryss med Albertina” (1938).

Och för att avsluta med det sista (och samtidigt något av det bästa) i dagens kryss: ”Hungry Heart” av och med Bruce Springsteen, även kallad The Boss. Den finns på ”The River” från 1980, en skiva som jag självfallet har.

Ísland: Gröna vänstern och Socialdemokraterna får ökat stöd

Ísland skakas av politiska strider, som ser ut att i viktiga avseenden förändra den politiska maktbalansen i landet.

Men låt oss börja med resultatet i valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Det här valet ändade i en borgerlig regering med minsta möjliga övervikt och bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Statsminster är Bjarni Benediktsson från Självständighetspartiet.

Nu senast har Ísland drabbats av en politisk skandal (jag har tidigare skrivit om den), som bland annat ledde till att Gröna vänstern gick om Självständighetspartiet som Íslands största parti. Den nämnda skandalen, där en dömd person efter att ha suttit i fängelse skulle strykas ur straffregistret efter beslut av justitieministern (Självständighetpartiet) och vädjande från statsministerns far, väckte en våldsam proteststorm, och ledde opinionsmässigt till att Gröna vänstern med stor marginal i en opinionsmätning gick om det regeringsledande och inblandade partiet och till att Ljus framtid beslöt sig för att lämna regeringen, som då inte längre hade majoritet i Alltinget. (Ljus framtids beslut var säkert också en effekt av att partiet nu under lång tid har legat under femprocentsspärren.)

I det läget återstod det för presidenten, Guðni Th Jóhannesson, inget annat än att utlysa nyval – nyvalet kommer att genomföras den 28 oktober.

En möjlighet för statsminstern hade kunnat vara en rekonstruerad koalition, den här gången med deltagande av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som fram till förra valet satt i koalition med Självständighetspartiet, men Framstegspartiet är fullt upptaget av egna bekymmer. Det senare partiets dåvarande ledare, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, manövrerades, efter att familjen, med hustrun som agent, hade placerat sina pengar i ett karibiskt skatteparadis, bort från posten som partiledare och ersattes av Sigurður Ingi Jóhannsson.

Det här har Gunnlaugsson aldrig förlikat sig med, och första steget i den fortsatta maktkampen var att bilda en ganska stor grupp av likasinnade, Progressiva samfundet, och detta har senare omvandlats till ett konkurrerande mittenparti med namnet Miðflokkurinn (Centerpartiet). Dess ledande namn är Sigmundur Davið Gunnlaugsson. Och med sig på det nya partiets lista har han bland annat förre utrikesministern Gunnar Bragi Sveinsson, som föll i onåd i sitt gamla parti när han stödde USAs och EUs hållning mot Ryssland, som ledde till att Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner som drabbade Íslands export av lammkött till Ryssland.

Fler framstegspartister har lämnat Framstegspartiet för det nya Centerpartiet, och den senaste isländska opinionsmätningen visar att Miðflokkurinn inte bara har goda chanser att ta sig in i Alltinget utan också bli en aning större än Framsóknarflokkurinn.

I och med detta och med Gröna vänsterns framryckning samt inträdet av ett helt nytt vänsterpopulistiskt parti, Flokkur fólksins (Folkets parti), i Alltinget plus Ljus framtids sorti plus Renässans’ eventuella sorti ur den isländska riksdagen kan den isländska partibilden komma att se helt annorlunda ut efter extravalet.

Den förra mätningen från MMR (publicerad 19 oktober) gav följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 19,9 procent (- 1,2 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,1 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (+ 1,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 11 procent (+ 0,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8 procent (+ 2,1)
Viðreisin (Renässans) 6,7 procent (+ 3,1)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,3 procent (- 2,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,6 procent (- 2,6)

Här är alltså regeringsledande Självständighetspartiet aningen större än Gröna vänstern. Socialdemokraterna går för första gången märkbart framåt – till det bidrar säkert att partiet har fått ett antal författare och andra kända kulturpersonligheter att kandidera på deras lista. Delningen av Framstegspartiet är ett faktum, och det nya Centerpartiet är en aning större. Nykomlingen, populistiska Folkets parti, är på väg utför. Renässans gör efter byte av partiledare (Þorgerður Katrín Gunnarsdótir ersätter Benedikt Jóhannesson) ett kliv över spärren, medan Ljus framtids avhopp från regeringen inte har belönats – partiet får här rekordlågt stöd.

Den senaste mätningen från Gallup (publicerad den 23 oktober) gav följande resultat:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,6 procent (- 1,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,3 procent (- 0,1)
Píratar (Piratpartiet) 10,7 procent (+ 1,9)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,4 procent (- 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,4 procent (+ 0,2)
Viðreisin (Renässans) 5,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,7 procent (+- 0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,2 procent (- 1,8)

Här är alltså Gröna vänstern större än Självständighetspartiet. Socialdemokraterna behåller sin nya plats som tredje största parti. Delningen av Framstegspartiet är bestående, och det nya Centerpartiet är en aning större. Renässans ser ut att klara spärren, medan Ljus framtid nu verkar vara bortom räddning.

Den 24 oktober publicerades ytterligare en mätning, nu från Félagsvisindastofnun för Morgundblaðið:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,1 procent (+ 2,5 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,2 procent (- 4,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,6 procent (+ 0,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,8 procent (+ 3,4)
Píratar (Piratpartiet) 8,2 procent (- 1,0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,1 procent (+ 1,6)
Viðreisin (Renässans) 5,7 procent (+ 2,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 3,3 procent (- 3,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,5 procent (- 1,1)

I den här mätningen ökar Självständighetspartiet och minskar Gröna vänstern, men avståndet mellan dem är inte särskilt stort. Socialdemokraterna behåller sin tredjeplats. Det nya Centerpartiet är större än det parti det är en utbrytning ur, Framstegspartiet. Renässans ligger åter över spärrgränsen, men Ljus framtid verkar ha en mörk framtid. Nykomlingen Folkets parti är åter under spärrgränsen, 5 procent.

Den 25 oktober kom ytterligare en mätning från MMR:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,9 procent (+ 3,0 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,9 procent (+ 0,8)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,5 procent (- 2,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 12,3 procent (+ 1,3)
Píratar (Piratpartiet) 9,3 procent (- 2,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,6 procent (+ 0,6)
Viðreisin (Renässans) 5,5 procent (- 1,2)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 4,7 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,8 procent (+ 0,2)

Det är värt att notera, att Själständighetspartiets ledning över Gröna vänstern ligger inom felmarginalen. Detsamma gäller också Renässans’ placering över spärren. Piratpartiet tappar mark – har också passerats av det nya Centerpartiet, som är märkbart större än Framstegspartiet, som det är en utbrytning ur, medan Socialdemokraterna trots en liten tillbakagång ligger kvar på tredje plats. Nykomlingen Folkets parti är nu, om än knappt, nere under spärren, och långt under den befinner sig Ljus framtid.

Det går inte att utifrån opinionsmätningarna säkert förutspå vilket slags regering Ísland får efter valet, eftersom det inte säkert går att prognosticera exakt vilka partier som inte klarar femprocentsspärren, inte heller hur de båda delarna av det förr stora Framstegspartiet kommer att agera – märk att detta bondeförbundsliknande parti slog vakt om böndernas och fiskarnas intressen, således var starkt EU-kritiskt.

Ytterligare en sak, Reykjavíks storlek och mer urbana miljö, bidrar till att väljarbeteendena där skiljer sig från Bygdeislands. En färsk undersökning från Vísir av opinionsläget i huvudstaden pekar mot att valresultatet där kan komma att skilja sig från det på andra håll i landet:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 30,1 procent (+ 10,8 procentenheter jämfört med alltingsvalet i oktober)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 18,7 procent (- 6,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,2 procent (+ 7,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,1 (- 5,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 7,2 procent (partiet fanns inte i förra alltingsvalet)
Viðreisin (Renässans) 5,4 procent (- 6,8)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,4 procent (+ 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 3,6 procent (- 3,0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,4 procent (- 5,0)

Socialdemokraterna, i Ísland kallade Samfylkingin (Samlingsfronten), är som synes i hela landet på väg upp ur sin svacka. Till det kan det faktum, att många kända och respekterade människor inte minst från kultursektorn har ställt upp på partiets listor. Skådespelaren Hjálmar Hjálmarsson kandiderar på partiets lista i sydväst. På listan i norra Reykjavík finns Gunnar Lárus Hjálmarsson, musiker, journalist och författare, känd som Dr Gunni. Längre upp på samma lista finns Birgir ”Biggi veira” Þórarinsson, känd popmusiker och dj. I storstadsvalkretsarna kandiderar också skådespelarna Edda Björvinsdóttir och Gunnar Helgason, konstnären Margét M Norðdahl, musikern Þorkell Heiðarsson, författaren och krönikören Guðmundur Andri Thorsson, författarna Einar Kárason och Hallgrimur Helgason, även barnboksförfattaren Margrét Tryggvadóttir.

Också äldre, mycket kända s-politiker kandiderar fast ofta långt ner på listan. Ett exempel är förra partiordföranden och statsministern Jóhanna Sigurðardóttir.

De mest jämställda listorna har Renässans, Socialdemokraterna och Gröna vänstern.

Melodikrysset nummer 42 2017

Förra veckan tillbringade jag i min barndoms land, Estland; förra lördagen besökte jag släktingar i min födelseby, Juminda, på en halvö som går ut i Finska viken. Jag har redan skrivit om det estniska kommunalvalet, som ägde rum i i söndags, och jag återkommer med en mer personlig reserapport.

Men i dag, en ny lördag, har jag förstås som vanligt löst Melodikrysset. Inte utan visst besvär, vill jag gärna tillägga.

Ett av mina återkommande problem i samband med krysslösandet är att jag i alla reklamkanalerna i stort sett bara ser klassiska deckarfilmatiseringar, i TV 4 dessutom Nyheterna.

TV-såpor har jag praktiskt taget aldrig sett i någon kanal, och ”Nya tider”, i TV 4 1999-2006, kände jag inte ens till. Men jag saknade bara mittbokstaven i det första, efterlysta ordet i titeln, så jag antog, att det sökta ordet var NYA, och nätsökning gav resten.

Lotta Engberg, som inledde dagens kryss, hör, trots att jag gillade hennes uthängning en gång i världen av Christer Sjögren, inte till mina favoriter, och jag har aldrig sett hennes TV 4-program ”Kär och galen” och ”Bingolotto”.

Anders Eldemans nya påfund, dubbelfrågor utan inbördes samband, tycker jag bara är ett störande inslag i Melodikrysset, och i dag trappade han upp: vi fick en sådan trippelfråga. Tommy Nilsson sjöng 1994 ”Öppna din dörr”, och sen fick vi höra Thore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” – Jan Höiland låg på Svensktoppen med den. Inte för att de här två låtarna har något annat samband än att de är schlager, men ännu värre blev det när den tredje ljudillustrationen kom: ”Unter dem Doppeladler” av Joseph Franz Wagner, på svenska ”Under dubbelörnen”. Den måste man ju dela med två för att komma fram till svaret, örn. En lite kul, icke efterlyst grej: Povel Ramel använde en snutt av den här marschen (och flera andra kända marscher) i TV-inspelningen 1951 av sin ”Den gamla vaktparaden” – är någon road, har jag på min blogg publicerat en initierad kommentar till den rameltexten av Magnus Andersson.

När vi nu har halkat in på Povel Ramel, kan vi ta oss an frågan där vi hörde Roger Hinchliffes ”Happiness Will Fly”. Den är nämligen en översättning till engelska av Ramels ”Underbart är kort (ursprungligen i filmen ”Ratataa” från 1956. I Ramels svenska text hittar vi den växt Eldeman ville ha som svar i krysset, lyckoklöver:

Underbart är kort

Text och musik: Povel Ramel, 1956 i filmen ”Ratataa”, 1956

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort –
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort –
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort –
alldeles för kort

I serien av julkalendrar för TV finns en del pärlor, och det är knappast någon slump att ”Trolltider” från 1979 har repriserats två gånger, 1985 och 1995. Historien bakom har skrivits av en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare, Maria Gripe, tillsammans med dottern Camilla Gripe, och Britt G Hallqvist, som även hon finns i våra bokhyllor, har skrivit sångtexter till den här julkalendern.

”Seventysix Trombones” ingick ursprungligen i musikalen ”The Music Man” från 1957 (men jag tror att den sen kom också som film). Första delen av den här dubbelfrågan handlade om instrumenten i titeln, tromboner, men den andra delfrågan konstrade Eldeman till igen. Här skulle vi halvera sista delen av antalet tromboner, och delar man sex med två få man ju en trea. När Melodikrysset fullt ut blir Mattekrysset, kommer jag att hoppa av.

För övrigt har Eldemans frågor ofta anknytning till filmer. I dag sökte han filmtiteln ”En officer och en gentleman”. Den har tidigare förekommit i krysset, så i dag kom det en ny variant. I stället för originallåten, ”Up Where We Belong”, fick vi höra en svensk version med Ann-Louise Hansson och John Ballard, ”Vår kärlek övervinner allt”.

Anders Eldemans egen kärlek till Jan Johansen manifesterades också i dagens kryss. Johansen blev 1995 etta i Melodifestivalen med ”Se på mig”, fast i dag fick vi höra den på engelska, ”Another Night”.

Ytterligare en av Eldemans favoriter är Rihanna, Robyn Rihanna Fenty från Barbados. ”Kiss Is Better” hette den här låten.

Från Barbados kan vi förflytta oss till en annan karibisk ö, Cuba. Där utvecklades under tidigt femtital dans- och musikstilen cha-cha-cha, vilket i USA förkortades till cha-cha. Och i dag nöjde sig Eldeman med svaret cha. Tja.

Förflyttar vi oss ännu längre söderut, kommer vi till Brasilien och Rio de Janeiro. Staden illustrerades med Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Uti Rio, Rio de la Janeiro”, som förekom i två trettiotalsfilmer, ”På kryss med Albertina” från 1938 och ”Adolf i eld och lågor” från 1939.

Och då är det bara en fråga kvar, en operettfråga. Vi hörde Malena Ernman och Ann-Sofie von Otter i barkarollen i ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach. Offenbach blev preliminärt klar med det här verket 1877, men han hann dö innan den 1881 spelades i sin slutliga form, då något bearbetad av en annan person.

Själv är jag ensam hemma, i lägenheten i Uppsala. Birgitta kommer hem först sent i kväll, från ett seminarium i Wigforss-föreningens regi nere i Halland. Men bra att några fortfarande håller liv i diskussionen om den demokratiska socialismen.

Melodikrysset nummer 40 2017

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.