Mörk fars skriven av en av Europas i dag mest spelade dramatiker

Somliga av er har kanske sett Roman Polanskis ”Carnegie” från 2011 med Jodie Foster och Kate Winslet i de kvinnliga huvudrollerna.

Den är en filmatisering av Yasmina Rezas svarta komedi ”Le Dieu de Carnage” från 2011. Reza, född 1959, är världens mest spelade kvinnliga dramatiker, och det här verket, på svenska i Anders Bodegårds översättning kallat ”Massakerguden”, är Rezas sjunde pjäs och har spelats i ett stort antal europeisk länder, på Broadway, i Sverige bland annat på Dramaten, i Malmö och Göteborg; just nu spelas den på Uppsala stadsteater.

Yasmina Reza skriver på franska och är född i Frankrike, men hennes namn bär vittnesbörd om ett icke-franskt ursprung. Och mycket riktigt kom hennes far till Paris från Ryssland men hade egentligen judiskt-iranskt ursprung. Och modern hade judisk-ungerskt ursprung.

Till det universella bidrar i uppsalauppsättningen regissören Anders Lundorph och scenografen Eilev Skinnarmo, till lika ansvarig för kostymer – båda kommer närmast från Danmark.

”Massakerguden” är ett franskklassicistiskt verk med en originell upptakt: ett skolgårdsslagsmål, som slutade med två utslagna tänder, föranleder ett besök hos den drabbade pojkens föräldrar av den lille pugilistens mor och far – alltsammans utspelar sig i de förras välputsade vardagsrum. Det hela börjar i den artiga stil, som utmärker de borgerliga miljöer båda föräldraparen hör hemma i men slutar så småningom i ett kaos på gränsen till sammanbrott. Förödelsen i vardagsrummet, ur en blomvas utkastade blommor, väggpelare som ger vika, tilltagande fylla och ilska – den gästande kvinnan spyr, så småningom i en hink – förklarar pjäsens titel: Massakerguden är den grekiska mytologins krigsgud, Ares.

I uppsalaföreställningen spelas de båda paren av Åsa Forssblad Morisse och Joakim Gräns respektive Aksel Morisse och Moa Silén, och om jag ändå, trots att de är skickliga och rutinerade, inte är riktigt nöjd, beror det varken på dem eller på manus. Regissören har gett den här föreställningen ett farstempo, som jag inte tror egentligen stämmer med författarens avsikter. Pjäsen är förvisso en komedi, men den speglar också ett mörker som i det här fallet inte riktigt syns förrän scenbelysningen i slutet av föreställningen släcks.

Det rasande tempot i den här uppsättningen gör det också svårt, åtminstone för oss som är lite till åren, att uppfatta alla repliker.

* * *

Före föreställningen åt Birgitta och jag middag på den japanska restaurangen Ai runt hörnet (Bredgränd).

Vi drack inget som skulle kunna ha förorsakat att inte bara hon utan också jag hade svårt att uppfatta dialogen i föreställningen vi sen gick på.